Diskussionen om det finländska valsystemets brister har gått het under många år. Som intensivast var kanske debatten efter valet 2007 när Tarja Cronberg trots nästan 8 000 röster i Norra Karelen inte fick ta säte i granitborgen. För henne personligen var det ingen större förlust. Tröstpriset i form av en ministerpost hette minsann duga. Men de gröna hade fått nog; nu måste något göras och det snabbt.
Fyra år, en ny regering och ett antal resor senare ser det ut som om sammanslagningar (och delning) av valkretsarna blir den medicin som skall råda bot på problemet. Och väl så. Genom att rita om valkretsindelningen kan förutsättningarna för partierna i olika delar av Finland jämnas ut och färre röster på de små partierna blir bortkastade.
Partiernas centrala roll till trots har ändå kandidaterna en särställning i finländska val och de ligger de finländska väljarna mycket nära om hjärtat. Att få välja vem som skall vara ens representant i riksdagen ses som en grundläggande demokratisk rättighet. Ungefär hälften av väljarna uppger att kandidaten har en större betydelse för hur de röstar än partiet. Partipiskan är inte heller den speciellt populär på fältet. Många föredrar att den enskilda ledamoten – som de har röstat in (?) – skall följa sitt eget samvete och sin personliga åsikt snarare än partiets linje.
Mot denna bakgrund kan det tyckas märkligt att vi sällan problematiserar det faktum att mer än hälften av väljarna lägger sin röst på en kandidat som inte blir invald. Sett ur ett partiperspektiv är det här inget problem. Rösten gick ju till partiet och en mer populär kandidat blev invald. Men ur det individperspektiv som väljarna håller så högt ter det sig mer problematiskt att vi inom varje parti har mängder med bortkastade kandidatröster.
Självklart kan inte alla rösta på en vinnare. Skall vi ha konkurrens om platserna måste några hamna utanför. I riksdagsval får partierna nominera lika många kandidater som det finns mandat att dela ut i valkretsen, eller minst 14 stycken. Senast det begav sig tävlade drygt 2300 kandidater om ynka 200 riksdagsplatser. 55 procent av alla väljare röstade på en förlorande kandidat. Frågorna vi bör ställa oss är om detta är en för hög andel och om vi verkligen är gagnade av ett så här brett urval av kandidater?
Som så ofta annars har amerikanska statsvetare tänkt till i frågan. Efter en hel del räknande och klurande har man kommit fram till att det ultimata vore ifall partierna nominerade omkring 70 procent av det antal som skall väljas i valkretsen. Jo, jag vet vad ni tänker. Vad händer då om ett parti tar hem 100 procent av rösterna? Då räcker ju inte kandidaterna till. Och visst är det teoretiskt möjligt. Men om det sker har vi andra, betydligt allvarligare problem och goda skäl att ifrågasätta det demokratiska systemets funktion.
Färre nomineringar betyder tuffare konkurrens och en större andel motiverade, seriösa och tungt meriterade kandidater. Utrymmet och behovet av sk. utfyllnadskandidater krymper. I praktiken betyder det att väljarna får ett mindre färggrant utbud att välja mellan men samtidigt blir det lättare att göra ett rationellt och genomtänkt val.
Viktigast är ändå att en betydligt större andel av de avlagda rösterna går till kandidater som faktiskt blir invalda. Färre uppställda kandidater betyder att färre bortkastade kandidatröster.
(Texten har även publicerats i Västra Nyland 25.09.2011)

Det är en sen vårkväll, eller närmare sagt vårvinter: snödrivorna är fortfarande höga och snöslask regnar ner. Himlen är grå och mörk samtidigt. Stormen skakar i fönsterglasen. Som vanligt, håller jag på med e-posten; en konferens med temat flerfasreaktorer skall organiseras i Nådendal – det är endast några veckor kvar till evenemanget och många praktiska ärenden skall klaras av just nu. – Kom äntligen och lägg dig, ropar frun i rummet bredvid och släcker läslampan. Om en stund, svarar jag.
Ämnet Informationsvetenskap ordnade i slutet av augusti en internationell konferens, ISSOME – Information Science and SOcial MEdia 2011 (

Tänker med tacksamhet på kollegan Saara Haapamäkis krönika Från Humboldt till humbug i tidskriften Språkbruk då jag ordnar med mina utländska taxikvitton. Saara påminde mig om att Humboldt varken Travlade eller Rondade. Han var de facto aldrig anställd vid ett universitet, utan hade möjlighet att ägna sig åt fri forskning. Men han gav namn åt idén om universitet där det forskas och undervisas, liksom vårt. Jag sorterar vidare, det här går ju inte alls, jag kan inte omvandla en resplan till en reseräkning i det nya Travelsystemet. Min ekonomisekreterare har en ängels tålamod. Hon stödjer, jag skäms över att uppta också hennes dyrbara arbetstid på detta. Vi byter dator, vi byter till det gamla Travelprogrammet, vi lyckas. Det känns som en evighet av frustrerande tillkortakommanden men jag kollade klockan. Det tog 17 minuter. Okej, vi var två, så 34 minuter arbetstid för redovisning av en utlandsresa. Men resan var värd varenda minut och varenda euro för den förde mig samman med 100 internationella forskare exakt inom mitt ämnesområde, modersmålets didaktik. Att tala och granska något så språkberoende som modersmålet i ett internationellt sammanhang, där vi har olika språk, olika skriftsystem, olika kommunikationskultur är stimulerande. Att lyfta blicken utöver det förväntade. Att hitta det gemensamma med professorn Denise Patmon i Boston som driver skrivforskning i grupper för svarta (kvinnor) med en blek man som ledare. Att hon generöst lyfter fram detta i sin forskning och vill väcka frågor om vem som överhuvudtaget kan och är skickad att handleda vem i kommunikations- och konstformen skrivande. Jag blir lycklig av sådana som Denise. Jag blir också lycklig av sådana som Saara som påminner mig om att Humboldt egentligen inte publicerade så mycket, att han knappt hade fått några resultatpoäng i kategorin A1. Jag blir också lycklig av tålmodiga ekonomisekreterare och andra hjälpande händer som fixade till det material som studenterna skulle ha i händerna den 15 augusti. Ja, den dagen inledde jag min undervisning vid vårt universitet detta läsår. Det var ju bra att studentgruppen hittat till Academill i Vasa och dessutom var motiverad. Mindre bra är det att augustiundervisningen gör intrång på augustikonferenserna. Paper skall skrivas och nya resplaner göras.![[Humboldt med glasögon.]](http://blogs.abo.fi/forskarbloggen/files/Humboltglasöga-285x300.png)