Det är en sen vårkväll, eller närmare sagt vårvinter: snödrivorna är fortfarande höga och snöslask regnar ner. Himlen är grå och mörk samtidigt. Stormen skakar i fönsterglasen. Som vanligt, håller jag på med e-posten; en konferens med temat flerfasreaktorer skall organiseras i Nådendal – det är endast några veckor kvar till evenemanget och många praktiska ärenden skall klaras av just nu. – Kom äntligen och lägg dig, ropar frun i rummet bredvid och släcker läslampan. Om en stund, svarar jag.

I morgon  disputerar en av mina elever, den första doktoranden från Afrika som jag någonsin handlett. Ett flöde av upplevelser och utmaningar glider genom minnet – arbetet har varit ytterst krävande, men doktoranden har varit kreativ och seg och nu skall allt kulminera i en disputation. Hur skall det gå? Opponenten – jag känner honom väl – är en trevlig, men oberäknelig man. Månne Olatunde är nervös, hoppas han sover någorlunda väl, så att han är redo för morgondagens kamp, grubblar jag.

Det är dags att sluta med e-posten, för den sista varningen kom redan från sängkammaren. Jag överblickar ännu en gång mejllistan och upptäcker ett färskt, men fortfarande oläst meddelande av professor Carl Gahmberg.  Han är läkare och professor och dessutom den ständige sekreteraren för Finska Vetenskaps-Societeten, landets äldsta vetenskapsakademi. Varför skriver Gahmberg plötsligt till mig? Bäst att öppna mejlen omedelbart.

Kan Du vänligen ringa till mig, för jag har ett ärende, skriver Gahmberg lakoniskt i mejlen.  Icke så informativt – månne jag har glömt någonting viktigt? Kanske ändå inte, då skulle han nog ha skrivit det i e-posten, funderar jag. I morgon klarnar det sig säkert. Datorn stängs, ljuset släcks och jag kryper diskret till sängs. Strömmen i hjärnan avbryts inom några minuter.

På morgonen har jag bråttom: det blir ingen frukost. Varför rusar du iväg igen på detta sätt, frågar frun. Olatunde disputerar idag, blommor skall köpas och jag har glömt att delegera ärendet. – Du är verkligen bra på att delegera, hörs en cynisk kommentar från sovrummet. Hej, hejdå, vi ses sent på kvällen, ropar jag hastigt och kastar mig på cykeln.

Blomsteraffärer har en trevlig atmosfär som jag alltid har älskat: inte bara den estetiska upplevelsen tilltalar, utan även expediternas vänliga, glada men samtidigt mycket sakkunniga stil. De verkligen gillar sitt jobb. Varje kund behandlas individuellt och varje bukett paketeras omsorgsfullt. Å andra sidan, har man endast en begränsad tid till förfogande, så kan man blir nervös, medan  man väntar på att paketet skall bli färdigt.

Vad skall jag göra, medan blommorna paketeras? En för lång tid att bara stå och vänta, en för kort tid att gå på kaffe. Plötsligt kommer jag ihåg Gahmbergs mystiska e-post. Jag gräver i fickorna; lyckligtvis kom mobiltelefonen med. Jag tar samtalet. Gahmberg svar omedelbart. Du har begärt att ringa? Javisst, jag har trevliga nyheter: Du kommer att få Magnus Ehrnroots pris, som Finska Vetenskpassocieten delar ut till matematiker, fysiker och kemister. Vart tredje år får en finländsk kemist priset. Jag blir jätteglad – mina elever har erhållit många priser, men detta är det första egentliga vetenskaspriset som jag får motta. Gahmberg varnar att saken skall absolut hållas hemlig ända tills prisutdelningen sker i samband med Kemidagarna om några veckor. Jag får berätta saken endast till de närmaste familjemedlemmarna. Jag avslutar diskussionen med Gahmberg och tar omedelbart ett samtal hem.

Olatunde får sina blommor efter disputationen, som gick utmärkt. Opponenten, professor Andrzej Kraslawski var nöjd med avhandlingen och disputationen och föreslog högsta vitsordet för arbetet. Festen på kvällen var en trevlig blandning av afrikansk och europeisk tradition. Några veckor senare mottog jag Ehrnroots pris vid Kemidagarna i Helsingfors. Pengarna kom till bankkontot samma dag.