Etikettarkiv: ekonomi

Socioekonomisk utrensning

Christer Lindholm, ,

Christer LindholmStorbritannien är för tillfället en av de få ljuspunkterna (åtminstone på ytan) i ett Europa som präglas av svag eller stagnerande tillväxt och hög arbetslöshet. Uppsvinget inom den brittiska ekonomin (som visserligen i hög grad beror på en fastighetsboom som inom kort kan visa sig vara en bubbla) har gett åtstramningspolitikens förespråkare  vatten på sin kvarn; under de senaste åren har nämligen David Camerons koalitionsregering sanerat de offentliga finanserna med en brutalitet som skulle få ”Järnladyn” Margaret Thatcher att framstå som en blöthjärtad, lätt vänstervriden socialtant i jämförelse.  Att den ekonomiska tillväxten det oaktat återvänt till Storbritannien ses därmed som ett bevis på att åtstramning fungerar.

En av dem som säkert skulle opponera sig mot det här påståendet är David Clapson. Om han fortfarande var vid liv, det vill säga.

David Clapsons historia, som återgavs i The Guardian den 9. September i år, är som tagen ur en av Charles Dickens dystra beskrivningar av misären i det viktorianska England. På grund av att han hade missat ett enda av sina obligatoriska möten på den lokala arbetskraftsbyrån stoppades utbetalningen av Clapsons arbetslöshetsunderstöd, furstliga 71,70 pund (ca 90 euro) per vecka. Utan sitt magra arbetslöshetsunderstöd hade Clapson, som led av svår diabetes, inte längre råd med vare sig mat eller elektricitet till det kylskåp där han förvarade sitt insulin. Tre veckor senare dog han diabetisk ketoacidos, en syraförgiftning som beror på akut insulinbrist. Av coronerns undersökning framgick, att han vid tiden för sin död inte hade någon mat överhuvudtaget i sin magsäck…

Dessvärre är David Clapsons grymma öde ingen isolerad incident, utan bara ännu en av de otaliga mänskliga tragedier som är en lika direkt som förutsägbar konsekvens av den sittande brittiska regeringens politik. Enbart under det senaste året har hela en miljon britter, av vilka en stor del är kroniskt sjuka eller handikappade, blivit av med sina understöd. I många fall, framför allt då det gäller personer med psykiska problem, har de drabbade överhuvudtaget inte varit medvetna om varför deras understöd plötsligt upphör, än mindre om de  möjligheter till akut nödhjälp som eventuellt skulle finnas tillgängliga.

Det här chockerande och alltigenom inhumana angreppet på de allra svagaste i samhället kan knappast kallas något annat än en socioekonomisk utrensning, vars enda syfte är att gallra bort så många bidragstagare som möjligt genom svält och sjukdom. Men det här kan regeringen Cameron naturligtvis inte säga högt; i stället säger den sig vilja göra slut på ”en kultur där man får någonting för ingenting”. Vilket är den överprivilegierade brittiska elitens förfinade sätt att säga att bidragstagarna är en samling arbetsskygga slappsvansar som inte behöver något annat än en rejäl spark i arslet.

Rent konkret innebär den metaforiska sparken i arslet att alla arbetslösa – även de vars arbetsförmåga är kraftigt nedsatt på grund av sjukdom eller handikapp – måste anmäla sig på den lokala arbetskraftsbyrån varje dag, och sedan tillbringa hela dagen där. Om en arbetslös missar en dag blir hen av med sitt understöd för fyra veckor framåt, händer det en andra gång får hen lov att klara sig utan pengar i hela tre månader…

Även i övrigt är regelverket för sanktionerna så bisarrt att inte ens George Orwell och Franz Kafka med gemensamma krafter hade kunnat fantisera ihop något värre. Det har till exempel hänt att arbetslösa fått sina understöd indragna för att de gått på en arbetsintervju i stället för till arbetskraftsbyrån – eller för att de haft den dåliga smaken att få en hjärtattack under sitt dagliga möte med den lokala arbetskraftspolitruken!

Så här går det alltså till i Storbritannien i nådens(?) år  2014. Men här i Finland, där vi har ett gediget välfärdssamhälle av nordisk modell, kan väl något liknande ändå inte hända, eller..?

Faktum är att det redan nu pågår en viss, om än inte lika brutal och uppenbar, socioekonomisk utrensning även här hos oss. Vårt hälsovårdssystem är inte bara ett av västvärldens mest kostnadseffektiva (vilket behändigt nog glömts bort under beredningen av den sorglustiga Sote-reformen), det är också ett av de mest ojämlika. Den här ojämlikheten har i sin tur gett upphov till stora skillnader i hälsa och förväntad livslängd mellan olika socioekonomiska grupper. En finländska man i den högsta inkomstklassen kan, för att ta ett exempel, i genomsnitt se fram emot en tolv år längre livstid än en man i den lägsta inkomstklassen.

Det är illa nog som det är, men inom en snar framtid kan det bli betydligt värre. Som en del av (eller snarare ett komplement till) Sote-reformen planerar regeringen nämligen att införa ett absolut kostnadstak för de offentliga hälsovårdsutgifterna. Då kostnadstaket är nått blir patienterna (förlåt, jag menar naturligtvis kunderna) helt enkelt tvungna att betala mer för de offentliga hälsovårdstjänster de använder. Förutsatt att de har råd, det vill säga.

Så vem vet, kanske vi i framtiden kommer att få höra följande inspelade meddelande då vi ringer vår lokala hälsovårdscentral:

”Det här är hälsovårdscentralens automatiska telefonväxel. Vi har tyvärr nått vårt kostnadstak för det här året. Om du har råd att betala din hälsovård ur egen ficka, vänligen välj 1. Om inte, vänligen lägg dig ner och dö.”

Stormaktsambitioner och ekonomiska realiteter

Christer Lindholm, , , ,

Christer LindholmDet är i och för sig fullt förståeligt att Rysslands olagliga annektering av Krimhalvön och den ryska arméns vapenskrammel vid Ukrainas östgräns har väckt både oro och misstänksamhet, inte bara i Rysslands grannländer utan i västvärlden i allmänhet. Då små män med stora ambitioner väl börjat flytta gränser med hjälp av vapenmakt tenderar deras aptit nämligen att öka, i synnerhet om omvärlden nöjer sig med att stoppa huvudet i busken och hoppas på fred i vår tid. Det här har historien bevisat gång på gång, från Napoleon till den misslyckade lille målaren från Braunau-am-Inn.

Det skulle alltså vara farligt att underskatta Vladimir Putin och hans nya – eller snarare nygamla – aggressiva Ryssland. Det är emellertid lika farligt att, som just nu tycks vara fallet, överskatta det hot Ryssland utgör; överdrivna hotbilder kan nämligen lätt skrämma till passivitet och undfallenhet där resolut handling skulle vara av nöden.

Faktum är nämligen att Ryssland inte är, och inte heller har några realistiska förutsättningar att bli, en global stormakt av samma kaliber som det forna Sovjetunionen. Landet har visserligen en skräckinjagande kärnvapenarsenal, men vad konventionella vapen – pansar, artilleri, flyg och flotta – beträffar är den ryska militären vida underlägsen NATO:s samlade styrkor såväl kvantitativt som kvalitativt. Faktum är att Rysslands försvarsbudget, trots de senaste årens massiva satsningar på återupprustning, bara ligger på ungefär samma nivå som Storbritanniens. Och ärligt talat: om David Cameron plötsligt började dilla om att återupprätta det brittiska imperiet, hur många skulle då ta honom på allvar?

I teorin kan naturligtvis Ryssland naturligtvis fortsätta sin militära upprustning ända tills också dess konventionella styrkor kan mäta sig med NATO:s. I praktiken begränsas möjligheterna till en fortsatt upprustning ändå avsevärt av Rysslands verkliga akilleshäl – ekonomin.

Trots sina enorma tillgångar på energi och andra naturresurser är nämligen Ryssland en ekonomisk mellanviktare, med en bruttonationalprodukt som är aningen större än Italiens. Dessutom har Ryssland, på grund av att en så stor del av landets exportintäkter spenderats på militär upprustning, missat ett antal gyllene tillfällen att diversifiera sin produktions- och exportstruktur. Som en följd därav står exporten av energi och råvaror fortfarande för mer än 80 procent av Rysslands totala exportintäkter, vilket gör den ryska ekonomin extremt sårbar för fluktuationer i världsmarknadspriserna på olja och gas.

I dagens läge är EU visserligen, som en följd av kortsynta och illa genomtänkta energipolitiska beslut, kraftigt beroende av importerad rysk naturgas. Det ryska beroendet av den europeiska marknaden är emellertid ännu större: av Rysslands totala exportintäkter står exporten till  EU, vilken till största delen utgörs av energi, för drygt hälften. Om de handelspolitiska handskarna åker av på allvar kommer det alltså att svida betydligt mer i den ryska ekonomin än i den europeiska.

Och om den ryska ekonomin, som redan nu visar tecken på att stagnera, krisar till sig på allvar får Putin ytterligare ett problem på halsen, då den förhållandevis välmående medelklass som vuxit fram efter Jeltsintidens ekonomiska och sociala kaos ser sitt nyvunna välstånd gå upp i rök. I dagens värld kan nämligen inte ens en auktoritär regim (med undantag av helveteshålet Nordkorea) förlita sig enbart på förtrycksapparatens käppar för att hålla sig kvar vid makten; den måste också kunna leverera en tillräcklig mängd morötter, allra helst med en klick smör på. Den här lärdomen, som Hugo Chavez’ arvtagare i Venezuela just nu håller på att inhämta den hårda vägen, har knappast gått Putin förbi.

Om Putin väljer att fortsätta sin aggressiva expansionspolitik har EU således alla förutsättningar att sätta hårt mot hårt – och att gå ur kraftmätningen som segrare. Det här förutsätter visserligen en beredskap från EU:s sida att acceptera kännbara ekonomiska förluster på kort sikt, men i den andra vågskålen ligger principer och värderingar som inte går att prissätta i euro och cent. Vad det handlar om är ingenting mer eller mindre än att bevisa att den konservative filosofen Edmund Burke (1729-1797) hade fel i sin djupt pessimistiska kommentar till den franska revolutionen:

”The age of Chivalry is gone – that of sophisters, economists, and calculators, has succeeded; and the glory of Europe is extinguished forever.”

Sparandets olidliga svårighet

Christer Lindholm

Christer LindholmHur mycket och framför allt hur snabbt staten borde strama åt de offentliga finanserna har under den senaste tiden varit föremål för en livlig debatt, inte bara mellan regering och opposition utan i minst lika hög grad inom regeringen. Enligt Finansministeriets tjänstemän krävs det ytterligare tre miljarder euro i skattehöjningar och nedskärningar för att uppfylla regeringsprogrammets löfte om att stoppa ökningen av den offentliga upplåningen. Att det här är mycket pengar, i synnerhet med beaktande av att det bara återstår drygt ett år av den sittande regeringens mandatperiod, kan vi säkert alla vara överens om. För att få en bättre uppfattning av hur betydande belopp det egentligen handlar om kan det ändå vara bra att ha något att jämföra med.

Tre miljarder euro är nästan exakt lika mycket som samfundsskatten inbringade i fjol, och mer än 35 procent av de sammanlagda intäkterna från förvärvs- och kapitalinkomstskatten. Det är också ungefär 300 miljoner euro mer än statens utgifter för högskoleundervisning och -forskning i fjol, och hela 600 miljoner euro mer än Finlands försvarsbudget. Inte precis småpotatis, alltså.

Om vi fortsätter jämförelsen kan vi också snabbt konstatera att det inte förslår särskilt långt att, som framför allt Sannfinländarna förespråkar i tid och otid, skära ner på det internationella utvecklingsbiståndet. I fjolårets budget uppgick anslagen för internationellt utvecklingbistånd till 960 miljoner euro, och i årets budget har de redan bantats ned med dryga 50 miljoner. Även om vi upphörde med vårt (i jämförelse med övriga nordiska länder skamligt njugga) utvecklingsbistånd helt och hållet skulle det således täcka mindre än en tredjedel av det belopp som krävs för att bryta den offentliga skuldsättningen.

Att balansera de offentliga finanserna med tre miljarder euro på drygt ett år skulle med andra ord vara en utmaning även under gynnsammare ekonomiska omständigheter. I den ovanligt seglivade recession den finländska ekonomin befinner sig i just nu skulle en åtstramning av den här kalibern obönhörligt kväva de svaga ansatser till ekonomisk tillväxt som ännu finns. I motsats till vad åtstramningsivrare i god thatcheristisk anda brukar hävda kan den offentliga ekonomin nämligen inte skötas enligt samma principer som en enskild individ eller familj sköter sin privata ekonomi. Då en enskild familj drar åt svångremmen för att få sin privatekonomi i balans påverkar det nämligen bara familjen i fråga, men då staten gör samma sak påverkar det totalefterfrågan i hela samhällsekonomin. Om ekonomin redan från tidigare befinner sig i recession är risken stor för att det uppstår en ond cirkel, där åtstramningen leder till minskad produktion och högre arbetslöshet, vilket i sin tur innebär minskade skatteintäkter för staten. Vilket skapar ett behov av ännu mer åtstramning, och så vidare.

Och om nu någon tror att det ovanstående resonemanget är ren och skär teori kan hen ju alltid fråga irländarna. Ännu år 2008 hade Irland en offentlig skuld på dryga 20 procent av bnp, en av de lägsta i hela euroområdet. I dag, efter mer än tre år av järnhård åtstramning, ligger den irländska offentliga skulden på 120 procent av bnp! Om kommissionens viceordförande Olli Rehn tycker att det här kan beskrivas som en framgång skulle det vara väldigt intressant att få veta hur han definierar ett fiasko…

Hur paradoxalt det än kan låta kan alltså slutresultatet av en alltför hårdhänt sanering av de offentliga finanserna bli att den offentliga skuldsättningen ökar i stället för att minska. Därför är det glädjande att regeringen – med flankstöd från OECD:s ekonomiska experter – nu tycks ha enats om att visserligen hålla fast vid målsättningen på tre miljarder euro, men att fördela den på en längre tidsperiod. Att vissa oppositionspolitiker har satt sig på bakhasorna och krävt hårdare tag får väl närmast betraktas som ett politiskt spel för gallerierna; om rollerna var omvända skulle knappast oppositionspartierna vara desto mer benägna att bjuda sina väljare på tre miljarder i åtstramning med drygt ett år kvar till nästa riksdagsval.

På väg mot våren: Nya utmaningar

Saara Inkinen, , ,

Saara InkinenMed lysande lila, gula och vita blommor i träden har våren äntligen anlänt till Evanston. Vi har redan haft en vecka med väldigt varmt väder, och som tur är, så råkade denna vecka infalla just på semestern mellan vinter- och vårterminen (spring break). Den gångna vintern var exceptionellt varm i Illinois, vilket jag var mycket nöjd med, men våren och sommaren är nog lika efterlängtade här som i Finland. I mitt förra inlägg diskuterade jag allmänt om varför jag är här i Chicago, och om de största skillnaderna mellan USA och Finland vad gäller studielivet samt hur jag har tycker att teknikstudier skiljer sig från ekonomiska och ledningsstudier. Jag ska nu berätta mera specifikt om de kurser jag har tagit och om hur jag efter de första månaderna upplevt livet i USA.

Jag deltog i fyra kurser under vinterterminen och under vårterminen, som just startat, deltar jag i två kurser samt arbetar som praktikant vid Northwestern University’s innovationsenhet INVO (Innovations and New Ventures Office). Under vinterterminen studerade jag finans, affärsstrategi och bokföring för beslutsfattande. De här tre baskurserna gav mig en stark grund på vilken jag senare kan placera informationen från mera tillämpade kurser. Jag fick också en mycket bra allmän bild av affärshantering. Som den fjärde kursen tog jag en kurs som behandlade förvaltning av immateriella rättigheter. Den var direkt relaterad till min tidigare arbetserfarenhet, så den kändes lättare att anamma jämfört med de andra kurserna.

Såsom jag skrev i mitt förra inlägg så konkurrerar man med sina kurskamrater om vitsorden, och eftersom studiekollegerna inte bara är intelligenta utan också otroligt konkurrenskraftiga, så måste man verkligen kämpa för att vara bland de bästa. Jag måste medge att jag var lite orolig för mina vitsord under vinterterminen – jag kom från ett helt annat utbildningssystem och hade ingen aning om på vilken kunskapsnivå som de andra egentligen låg. De flesta av mina studiekamrater kommer ju från de bästa universiteterna i världen och har omfattande och flerårig arbetserfarenhet från relevanta positioner inom affärsvärlden/industrin. Men jag jobbade hårt, och till sist klarade jag alla mina kurser utan större problem, vilket naturligtvis gav mig mera självförtroende för den kommande andra halvan av min vistelse. Jag känner mig nu mycket mera avkopplad, trots den stora arbetsmängden.

Finanskursen fokuserade på effekten av tid och risk på det ekonomiska beslutsfattandet. Den första tanken som jag hade efter att vi började gå igenom kursinnehållet i detalj var:

– Jag vet inte hur jag har kunnat leva så här länge och klarat mig i arbetslivet och det personliga livet utan de här kunskaperna?

Och som uppföljning till det här:

– Hur  skulle jag ha kunnat komma vidare i min karriär utan denna kunskap?

Jag lärde mig till exempel att evaluera och jämföra finansieringen av olika projekt på basen av deras ”net present value” (NPV), att värdera och prissätta andelar och obligationer samt basteorin bakom effektiva marknader och hur man ska sammansätta investeringsportfolier.

Bokföringskursen var också mycket ögonöppnande. Jag lärde mig att konstruera och förstå finansiella rapporter från olika organisationer med betoning på länkarna mellan bokföringsinformation, ledningsplanering och beslutsfattande. Det som jag tyckte att var speciellt intressant var att förstå på hurdana beslut som rapporteringsprocessen baserar sig på, samt hur man kan använda och evaluera bokföringsdata.

Kursen om förvalting av  immateriella rättigheter gav mig en systematisk bild av innovationer och gick in på strategin och logiken bakom ämnet. Kursen behandlade verktyg, såsom uppfinningsanmälan, och klargjorde grundligt skillnaderna mellan olika typer av intellektuell egendom, samt skillnader mellan det europeiska och det amerikanska patentsystemet. Den förklarade också hurdant samspel patent, varumärken och upphovsrätt kan och borde ha, och de regler eller lagar som utgör grunden för de olika formerna av intellektuella egendomar. Jag lärde mig att evaluera, värdera och utnyttja de ovannämnda tillgångarna för att bygga, och på ett hållbart sätt uppehålla en konkurrensfördel. Det roliga med den här kursen var att jag direkt kunde tillämpa och relatera innehållet till mitt tidigare forskningsarbete och att jag kommer att utnyttja allt som jag lärde mig också i mina kommande uppgifter vid INVO samt mina kommande uppgifter inom teknologiöverföringen vid ÅA.

Vårtermin har som sagt just börjat och under den här terminen deltar jag i följande kurser: ”Biomedicinsk marknadsföring” och ”Entreprenörskap och bildande av nya företag”. Den förstnämnda kursen fokuserar på marknadsförningen av läkemedel och medicinska  instrument. På den kursen studerar man vikten av olika marknadsföringskoncept inom den biomedicinska industrin. Meningen är att studerandena blir effektiva ledare inom biomedicinska marknadsföringen genom att de bättre förstår reglerna och nyckelfigurerna på spelplanen. Kursen lyfter också fram etiska frågor relaterade till marknadsföringen av läkemedel. Som ett tillskott till facklitteraturen fick vi under de två första veckorna läsa två icke-vetenskapliga böcker: Jamie Reidys ”Hard Sell: The Evolution of a Viagra Salesman” och Atul Gawandes ”Complications: A Surgeon’s Note on an Imperfect Science”. Den förstnämnda beskrev läkemedelsindustrin ur en läkemedelsförsäljarens synvinkel och den andra ur en kirurgs synvinkel. Båda var ytterst underhållande och ett roligt sätt att dyka in i den här högst reglerade världen.

Alla kurser innefattar typiskt hemuppgifter eller större projekt som man gör i små (4-7 personer) grupper. De här arbetena och många andra studierelaterade uppgifter baserar på en så kallad ”Honour Code”. Denna ”Honour code” innebär , bland annat att man i de flesta fall endast får diskutera sina hemuppgifter med sin egen grupp eller att man i vissa kurser kan göra tenten hemma, men endast använda de resurser, material osv. som är angivna av läraren. Med andra ord, så litar man på att studernaden inte fuskar, även om det skulle finnas möjlighet till det, och baserat på mina observationer så tycker jag att det här systemet faktiskt fungerar mycket bra!

På entreprenörskapskursen jobbar vi med projekt som baserar sig på innovationer som  skapats av studeranden och som förhoppningsvis ska leda till riktiga startups. – Jag måste säga att detta är riktigt spännande! –  I början av kursen presenterade de studeranden som hade en affärsidé sin idé för de övriga deltagarna och försökte sedan samla ihop ett specifikt och idé-anpassat team för att maximera sina möjligheter att lyckas. Jag valde själv ett team med ett tema som tangerade mina tidigare kunskaper. Kursen är starkt baserad på studerandenas eget arbete och erfarenheter. Vi har endast några föreläsningar men desto flera diskussionstillfällen och möten med varandra eller mentorer från industrin. Under kursen skriver vi en officiell affärsplan som vi sedan presenterar för experter eller investerare från industrin. I min grupp vill en av oss också fortsätta med projektet på heltid, efter att han fått sina MBA-papper. Detta är med andra ord en otrolig möjlighet att få ta del av de första stegen som en startup måste ta, och jag hoppas att jag också får se hur startup-bolaget växer till en lukrativ äffärsverksamhet! En startup från vår kurs har redan blivit en framgångshistoria; den vann just över 800 000$ i 2012 Rice Business Plan Competition (RBPC) som är världens största affärsplanstävling på ”graduate” nivå!

Fråga gärna ifall ni vill veta mera om mitt program vid Kellogg! Eftersom planen är att även nästa år en eller två doktorander eller postdocar med vetenskaplig bakgrund får en likadan möjlighet att komma hit, så svarar jag  gärna på frågor också per epost ifall någon redan blivit intresserad. ÅA med samarbetspartners kommer också att ordna en ekonomi och startup-relaterad kurs för forskare på hösten 2012, so stay tuned!

Från en värld som regleras av Van der Waals till en omgivning som styrs av Porters fem krafter

Saara Inkinen, ,

Saara InkinenI slutet av december anlände jag till Chicago för att studera ekonomi och förvaltning av immateriella rättigheter vid Kellogg School of Management vid Northwestern University.

Jag är forskare vid laboratoriet för teknisk polymerkemi och hade tidigare bland annat arbetat som forskare inom industrin under några år. I höstas fick jag höra att Stiftelsen för Åbo Akademi   finansierar ett forskarprogram vid Kellogg. Programmet är riktat till en doktorand eller postdoc som har en biovetenskaplig- eller biomaterialrelaterad bakgrund. Jag blev genast intresserad! Jag fick platsen och har nu varit här i lite över två månader. Det här är första gången jag skriver i Forskarbloggen och jag kommer under de kvarvarande fyra månaderna att blogga, mer eller mindre regelbundet, om mina erfarenheter ur en polymerteknologs synvinkel. I detta första inlägg berättar jag lite om min bakgrund och mina funderingar kring de första månaderna i den akademiska ”businessvärlden”.

Matchande pusselbitar

Ända sedan jag var liten så har jag vetat att naturvetenskaper skulle vara mitt sätt att försöka ändra på världen till en bättre plats. När jag 1999 började studera vid ÅA, var det här ett av mina motiv för beslutet att komma och studera vid det dåvarande KTF; jag ville göra någonting som potentiellt kan förbättra miljön, och att bli forskare var ett val som på ett naturligt sätt passade min karaktär.

I början av 2011 disputerade jag och min avhandling behandlade biopolymerer och olika modifieringar av deras egenskaper – ett tema som kombinerade mina professionella ambitioner och även sammanfattade ett flerårigt arbete till ett fylligt och konkret paket. Min forskning hade främst varit inriktad på industriellt samarbete i form av olika produktutveckligsprojekt, och möjligheten att vidareutveckla mina kunskaper i teknologiöverföring från universiteten till industrin passade mycket bra in i mina karriärplaner.

Campusområdet i Chicago

Trots att jag hade stött på budgetering och olika strategiska initiativ i samband med projektplanering, hade jag inte haft möjlighet och tid att fundera så mycket på hurdana detaljer, processer eller lagar det finns bakom det ekonomiska systemet. Finansvärlden hade till en viss grad till och med verkat som en djungel utan regler för mig. Det är först nu, efter en tid i businesskolan, som jag har börjat inse att på samma sätt som man kan styra de molekylära interaktionerna hos polymerkedjor så är det också möjligt att till exempel basera en affärsstrategi på förvånansvärt liknande teorier. Jag har börjat få en djupare förståelse om hur affärsstrategier och förvaltningen av intellektuell egendom består av olika pusselbitar, som man ur ett strategiskt perspektiv måste kunna placera i en större helhet både på ett korrekt sätt och vid en korrekt tidpunkt samt även hur allt detta kan tillämpas på nya vetenskapliga innovationer.

Kulturskillnader

Kultursskillnaderna mellan Finland och USA har nog absolut varit större både vad gäller studierna och livet i övrigt, trots att jag har rest relativt mycket runt om i världen och också besökt den här kontinenten tidigare. Under min studietid bodde jag i England under några år och studerade bioteknik vid University College London. Jag märkte redan då att det finns tydliga skillnader, inte bara i lärostilen, men till en viss grad också i motivationen och beredskapen hos studerandena att satsa på kurserna. Här vid Kellogg är undervisningen starkt baserad på att man redan läst teorin eller bakgrunden till det som behandlas i klassrummet före man kommer på föreläsningen. På föreläsningarna gås teorin igenom mycket snabbt, om ens överhuvudtaget, och den största delen av undervisningen går ut på att man gör tillämpade räkneövningar eller går igenom illustrativa exempel. Med andra ord kräver varje föreläsning i vanliga fall flera timmar av självständigt arbete före själva undervisningssessionen. Studerandena är väldigt aktiva och har mycket frågor, och det är också typiskt att professorn använder ”cold calling” vilket betyder att han eller hon ber valda studeranden att svara på frågor under föreläsningen, och eftersom också timaktiviteten påverkar vitsordet är det under inga omständigheter möjligt att passivt gömma sig på bakbänken.

Vikten av finansiella incitament

Efter att jag läste professor Olav Eklunds text i Forskarbloggen om den omvända Gauss distributionen i vitsorden på ÅAs kurser, började jag fundera mera på de möjliga orsakerna till det och tog reda på hur kurserna bedöms på Kellogg. Den första tydliga skillnaden i studieomständigheterna är att man i vanliga fall endast kan tenta en viss kurs en gång och på ett förhandsbestämt datum. Terminsavgifterna är höga, vilket naturligtvis ger studerandena en mycket stark motivation för att satsa allt på att lära sig effektivt och prestera det som krävs. Jag tar hälften av mina kurser på kvällarna med deltidsprogrammet. Deltidsstuderandena arbetar på heltid samtidigt som de studerar på kvällarna. I deltidsprogrammet tycker jag att konkurrensen till och med är hårdare än i heltidsprogrammet, inte minst för att det är vanligt att en prosentuell andel av terminsavgiften betalas av arbetsgivaren och att den procentuella andelen är beroende av vitsordet.

Det finns också en enorm kulturskillnad relaterad till hedern. Såsom redan diskuterades i Professor Eklunds blogg och kanske lite överdrivet i den påföljande diskussionen, så tycker några studeranden i Finland att det inte spelar så stor roll om man inte klarar tenten på första gången eller bara får en etta för att ”ingen kommer att titta på dina betyg senare i alla fall” och ”man lär sig det som man behöver på jobbet”. Situationen är mycket annorlunda här. För det första så tycker studerandena att det väldigt pinsamt att inte kunna svara på professorns frågor både på föreläsningen och i tenten. Som ett resultat av det här och de ovannämnda finansiella incitamenten så är vitsordfördelningen mycket kraftigt viktad mot de högsta vitsorden.

Det här leder mig till den andra större skillnaden i systemet jämfört med det som jag är van vid. Kursvitsorden är inte baserade på själva poängen utan den prosentuella distributionen, så att 40% av de bästa får det bästa vitsordet A, 50% får ett B, och 10% av studerandena, med de lägsta poängen, får ett C. Jag har ingen officiell information om följande påstående, men enligt det som jag har hört, så är det emellertid inte möjligt att bli underkänd så länge som man visar lite intresse för kursen. Vitsorden är alltså inte baserade på vad man kan, utan på hur mycket som man kan i förhållande till de andra på kursen. Jag behöver ännu lite tid för att bestämma mig för vilket system som jag tycker att är det bästa. Vad tycker ni?

Som ett exempel på hur det här fungerar i verkligheten kan jag nämna att mina senaste tent poäng var 93 av 105 och jag kände mig väldigt nöjd, med tanke på att ämnet var relativt nytt för mig. Men eftersom medelvärdet var 88, medianen 89 och standardavvikelsen 8 poäng så hade ungefär en tredjedel av mina kurskompisar fått ännu högre poäng. Ett sådant här system reflekterar nog bättre den konkurrensbaserade reella världen men kanske också tar bort en del av glädjen att lära sig.

Tåg, biljetter och helt lyckliga tankar

Ria Heilä-Ylikallio, ,

Ria Heilä-YlikallioTänker med tacksamhet på kollegan Saara Haapamäkis krönika Från Humboldt till humbug i tidskriften Språkbruk då jag ordnar med mina utländska taxikvitton. Saara påminde mig om att Humboldt varken Travlade eller Rondade. Han var de facto aldrig anställd vid ett universitet, utan hade möjlighet att ägna sig åt fri forskning. Men han gav namn åt idén om universitet där det forskas och undervisas, liksom vårt. Jag sorterar vidare, det här går ju inte alls, jag kan inte omvandla en resplan till en reseräkning i det nya Travelsystemet. Min ekonomisekreterare har en ängels tålamod. Hon stödjer, jag skäms över att uppta också hennes dyrbara arbetstid på detta. Vi byter dator, vi byter till det gamla Travelprogrammet, vi lyckas. Det känns som en evighet av frustrerande tillkortakommanden men jag kollade klockan. Det tog 17 minuter. Okej, vi var två, så 34 minuter arbetstid för redovisning av en utlandsresa. Men resan var värd varenda minut och varenda euro för den förde mig samman med 100 internationella forskare exakt inom mitt ämnesområde, modersmålets didaktik. Att tala och granska något så språkberoende som modersmålet i ett internationellt sammanhang, där vi har olika språk, olika skriftsystem, olika kommunikationskultur är stimulerande. Att lyfta blicken utöver det förväntade. Att hitta det gemensamma med professorn Denise Patmon i Boston som driver skrivforskning i grupper för svarta (kvinnor) med en blek man som ledare. Att hon generöst lyfter fram detta i sin forskning och vill väcka frågor om vem som överhuvudtaget kan och är skickad att handleda vem i kommunikations- och konstformen skrivande.  Jag blir lycklig av sådana som Denise. Jag blir också lycklig av sådana som Saara som påminner mig om att Humboldt egentligen inte publicerade så mycket, att han knappt hade fått några resultatpoäng i kategorin A1. Jag blir också lycklig av tålmodiga ekonomisekreterare och andra hjälpande händer som fixade till det material som studenterna skulle ha i händerna den 15 augusti. Ja, den dagen inledde jag min undervisning vid vårt universitet detta läsår. Det var ju bra att studentgruppen hittat till Academill i Vasa och dessutom var motiverad. Mindre bra är det att augustiundervisningen gör intrång på augustikonferenserna. Paper skall skrivas och nya resplaner göras.

[Humboldt med glasögon.]

Nu saktar tåget in i Sandkulla. Passageraren invid mig steg på i Tammerfors och frågade om det här tåget går till Helsingfors. Han visade sin biljett. Jag kollade vänligt, svarade jakande, log och tänkte att ja, nu hade jag en liten stund av änglatålamod, liksom ekonomisekreteraren, och så fortsatte jag att stirra i skärmen och hamra på tangenterna. Tågtid är skrivtid. Telefonen är på ljudlöst, jag vill varken svara eller prata på tåg. Ingen knackar på dörren och kommer in. Ni är hjärtligt välkomna alla som knackar på och kommer in i mitt tjänsterum. Då jag är där, är jag där för er. Men då jag skall producera text, söker jag mig någon annanstans. Inte caféer som trendiga skönlitterära författare gör, men gärna sitter jag på ett museum, i någon offentlig byggnads foajé, i min bastu som numera är ett välisolerat arbetsrum, på biblioteket eller så på tåget. Rummet har betydelse. För mig. The next stop Pasila – Böle, säger damen. Strax stiger jag in i ett trevligt offentligt rum på Georgsgatan för att diskutera framväxande avhandlingstext med tre doktorander.

PS. Specialtack till kollegan Hannah Kaihovirta-Rosvik som fixade bilden på Humboldt med glasögonen och tågbiljetterna!