Jag satt vid samma bord som en Noviastudent vid lunchen i Arken här om dagen. En av våra egna studenter presenterade oss för varandra och när Noviastudenten hörde att jag var en lärare vid religionsvetenskap undrade hon om jag trivs.

”Ja”, sade jag.

”Hur länge har du varit här?”

”Sådär tio år.”

”Vad är det bästa med att undervisa här?”

Jag fick fundera litet längre på svaret på den frågan. Jag har undervisat på ganska många olika ställen, och visst kan det vara mera spännande att stå inför tvåhundra människor i Indien än att leda ett seminarium med en handfull deltagare i vanliga Arken. Samtidigt är fördelen med att stanna kvar på ett ställe att man kan få se studenterna utvecklas.

Det kändes litet klichéartat, men jag sade just något sådant. Och jag fortsatte:

”Som din vän här – när han började med sin kandidatavhandling så verkade allt så svårt och knepigt, så ångestladdat och hopplöst, men så blev det ändå en alldeles utmärkt avhandling till sist. Inte för att mina kolleger och jag skulle vara så goda handledare, utan för att han växte så mycket som skribent och vetenskapsman. Och vad kunde vara bättre än att få se något sådant!”

Att jag skulle bli utnämnd till årets handledare kom som en fullständig överraskning för mig. Visst har jag gått några utbildningar och jag försöker väl ta handledarskapet på allvar – också de där småsakerna som att vara medveten om kroppsspråk, ord och exempel – men fram för allt upplever jag mig som en slö och lat handledare. Hur kunde jag få ett så fint pris?

Men kanske det var just tack vare lättjan? Då jag inte kommer på något vettigt att säga studenten så får denne prata i stället, och jag får lyssna, och om jag lyssnar riktigt noga hör jag också något viktigt och kan ta fasta på det. För är det kanske så att handledarskap mest handlar om att ge studenten utrymme? Inte så mycket om att hålla studenten i handen som om att uppmuntra denne till att visa sina egna förmågor?

Den processen kräver ändå sin tid. Jag vet att många kolleger oroar sig för det kommande systemet med att ha studenterna att skriva sin kandidatavhandling på en termin i stället för två som tidigare. Jag oroar mig inte så mycket. Det verkar höra till dagens universitet att stora förändringar skall genomföras med något års mellanrum, kanske för att det skall kännas som att något händer. Förändringarna brukar inte leda till några större förbättringar men inte blir det nu så mycket sämre heller. Nog kommer det att gå att få fram kandidatavhandlingar på en höst. Men hinner studenten gå igenom samma process som förut?

Vi får väl se. Under tiden får jag fortsätta undervisa, handleda, forska och äta min lunch på Arkens café.

”To teach is to touch lives forever” läste jag någonstans för länge sen. Det är mitt i prick med hur jag också upplever mitt värv som lärare. Givetvis ska en hel del tungt stoff manglas igenom som varenda farmaceutstuderande förväntas känna till då de en dag på stapplande steg ska ut i arbetslivet. Men det gäller att mellan lagen om e-recept och FPA:s direktiv, både skapa en känsla och väcka en gryende farmaceutisk identitet hos alla dem som sitter bänkade i auditoriet. Utmanande eller bara en fåfäng tanke? Kanske det men kör med det konceptet iallafall. För då det är dags för betygen att delas ut, vill jag att varje nyutexaminerad farmaceut från ÅA besitter en stark, välsvarvad yrkeskunskap, toppad med en stolthet och en stark yrkesidentitet som gör dem redo för arbetslivets alla miljoner utmaningar.
Jag känner mig privilegierad som får jobba som lärare. Ett jobb där växelverkan med studerande är den motivationskraft som driver en framåt och som genererar energi för att prestera i sitt eget jobb. Vår rektor Moira sade i sitt sommarprat ”Värdet av ens handlingar visar sig i argumenten och konsekvenserna”. Mitt mål som lärare är att lyckas skapa en känsla av framgång och väcka ett intresse och en ambition hos våra studerande, där vägen skyltad av lärandemål inte bara leder till en examen, utan till ett livslångt engagemang i det egna lärandet och yrkesutvecklingen. Förutom examen hoppas jag våra studerande också får med sig en självsäkerhet med en gnutta livsvisdom då de far ut i arbetslivet. Arbetslivets utmaningar testar jag själv varje sommar på Nagu apotek. För fastän vi har teorierna klara för oss i auditoriet ser oftast verkligheten helt annorlunda ut vid apoteksdisken. Det är inte bara teoriernas omöjliga beskaffenhet i apotekets vardag som förgyller sommarveckorna ute i Nagu. Sommaren i apoteket genererar en hel del anekdoter att ösa ur under läsårets långa vardagslunk. Då jag plötsligt under en föreläsning kommer på något från apoteket och uttrycker ”aj joo – nu måste jag berätta en sak…” händer det något i auditoriet. Mobiltelefonerna och de uppriggade datorerna blir helt ointressanta och allas uppmärksamhet är riktad mot mig, bara mig. Det är just då, i det ögonblicket, jag har alla tiders chans att ge järnet och beröra – för ett helt liv framöver.

Årets lärare och handledare vid ÅA utsågs i samband med inskripitionerna vid ÅA.

Till årets lärare valdes Anna-Greta Nyström, ekonomutbildningen.
I studieklimatundersökningarna kunde studenterna nominera årets handledare. Johan Korhonen, specialpedagogik, och Anders Ahlbäck, historia, utsågs till årets handledare.
Årets lärare och handledare fick pris ur Harry Elvings legat. Motiveringarna framgår här.

Dessutom har Nina Kivinen av Finlands ekonomer valts till årets lärare bland ekonomutbildningarna i Finland. Se motiveringen.

Årets lärare och handledare gratuleras, liksom övriga pristagare ur Elvings legat!

Skribent: Mia Österlund, årets handledare på magisternivå

Handledningen är universitetslärarens efterrätt. Handledningen är det där goda som kommer till sist, efter att vi tuggat oss genom basfödan på området och gått tillgrunderna med det vetenskapliga områdets etikettsregler och nuläge. Det är nu studentens eget tänkande på allvar tar fart, får blomstra, kanske måste tuktas lite, fås att rymmas i det vetenskapliga ramverket. Det är en lyx att på tumanhand tillsammans med en studerande få möjligheten att fördjupa sig i ett ämne. Att tänka tillsammans och utveckla idéer till bärande vetenskapliga resonemang, som i bästa fall bidrar med ny kunskap.

Hur blir man då en bra handledare? Att hjälpa studerande som redan är ivriga, motiverade och kunniga är ingen konst. Det är bara att slipa diamanten ytterligare. Visserligen är slipandet en stimulerande uppgift, där också handledaren lär sig en hel del, men den självgående studenten är sällan svår att handleda. Däremot är utmaningen att ge bästa möjliga handledning till alla studerande, oberoende av deras utgångsläge. Att hjälpa till med att sporra och sparra. Det är roligt. Belöningen kommer då det akademiska självförtroendet växer hos studenten.

Personligen jobbar jag med den vetenskapliga triangeln, med en tydlig modell som vi ständigt återkommer till genom studierna och som strukturerar planeringen och tankegångarna. Till triangelmodellen hör också tidsplanering. Att tillsammans lägga upp delmål och deadlines är det enda som för skrivprocessen framåt på allvar.

En bra skola för en handledare är förstås att själv ha blivit handledd. Då lär man sig både hur man ska och hur man inte ska göra. Det allra viktigaste är att sporra och berömma. Att tillsammans tro på både projektets och den handleddas potential. Till sporrandet hör också att kräva arbete och fördjupning. Den handledda ska orka skriva om – om och om igen. Handledaren ska orka läsa om – om och om igen. Nyss bortgångne kollegan lektor emeritus i litteraturvetenskap Roger Holmström brukade berätta om hur handledningen gick till innan man kunde hålla kontakt via sociala medier. Då kunde det hända att skribenterna fick hembesök. Att det knackade på dörren. Och där stod handledaren och frågade efter text. Då jag skämtsamt varnar skribenter för att vi kan ta upp den här traditionen igen, att om de inte levererar blir nästa steg ett hembesök, brukar en del tyvärr se glada ut. Att handledaren sitter vid sidan av skribenterna upplevs som tryggt. ”Jag tänker så bra när jag tänker tillsammans med dej”, säger många. Men det gäller att hitta fram till det egna, självständiga tänkandet, där handledaren finns internaliserad i skribentens skrivprocess, som en apa på axeln eller en viskning i bakhuvudet. Gör så här! Gör inte så här! En bekräftande röst att rätta sig efter.

Själv har jag haft handledare av båda sorterna, de svepande och kryptiska, de detaljborrande och de generösa. Alla sporras inte av kommentarer som att ”den och den redan sprungit förbi dej” eller ”jag är så besviken på det du åstadkommit”. Så skulle jag aldrig säga till en student. Men jag har också haft handledare som låtit mig bo hemma hos dem utomlands för att lösa knutar i skrivandet och som öst frikostigt av både sin tid, sin kunskap och sina kontakter. En handledare är ju så mycket mer än en person som hjälper till att förlösa text. Handledaren är en mentor på sitt område, en orienteringshjälp i en ofta svårframkomlig akademisk terräng.

I början av min bana som handledare fick jag ofta ta över svåra fall, ta vid där andra försökt men stannat. Uppdraget var att hitta vägar till färdig text. Det var en utmaning som i första hand handlade om att återskapa ett självförtroende som skribent hos den handledda. Att lära ut hur man håller sig skrivande också i de mest tysta stunder. Men de allra första jag handledde var påstridiga studenter som propsade på att ha just mig som handledare. De är nu framgångsrika författare båda två: Sanna Tahvanainen och Mia Franck. Vid litteraturvetenskapen där jag är verksam utbildar vi författare, forskare, bibliotekarier, journalister och lärare. Studenterna är i många fall våra kommande kolleger eller någon vi kommer att ha att göra med i vårt yrkesliv då de inleder sin yrkesbana. Därför är vår syn på relationen mellan den undervisande personalen och studenterna kollegial. Det här greppet är också en utgångspunkt i handledningssituationen.

Handledandet är en intim relation där handledaren rör sig nära skribentens språk, kliar in konjunktioner, rensar i resonemang och tuktar det talspråk som hotar tränga sig på. Handledningen baserar sig på det allra senaste rönen inom respektive forskningsområde och blir därför engagerande också för handledaren. Ofta vidareutvecklas egna uppslag till artiklar och handledaren hittar källor till sitt eget skrivande genom handledningen. Handledaren får också som alla lärare tåla att vara projektionsyta för studentens frustrationer och utvecklingssteg. Att handleda är bland det roligaste en universitetslärare får göra. Entusiasm och iver kännetecknar handledningsprocessen, men också att förmedla känslan av att forskandet är viktigt och att resultatet kommer att bli spännande och givande.

I seminarierummet gäller grupphandledning och studerande tränas i att ge muntlig respons på varandras arbeten. Också här är det viktigt med en konstruktiv och stöttande modell. Ibland har jag som handledare satt mig i samma situation som studenterna och försöker då i samma takt som dem att skriva en artikel. Då delar jag med mig av mina egna med- och motgångar, för att visa att det akademiska skrivandet och tänkandet aldrig är friktionsfritt, utan att det kräver ständigt arbete. Att det alltid i viss mån pendlar mellan eufori och hysteri. Men också att det är väldigt inspirerande och belönande då man lyckas och ser resultatet, den färdiga texten, där man förhoppningsvis rentav överträffat vad man trodde var möjligt att man kunde skriva.

Seminarierummet fungerar som ett kollektivt rum för grupphandledning. Själv leder jag kandidatseminariet, där vi poängterar att kandidaten gärna får vara första steget mot en magisteravhandling, men också att det bara kan vara en uppvärmningsövning som förbereder för magisteravhandlingen. Seminariehandledningen handlar om att muntligen uttrycka konstruktiv kritik och det är bra att ha tydliga regler kring hur vi diskuterar varandras alster. Modellen vi använder kallas trestegsraketen och består av ett första seminarium där frågeställning, material samt teori och metod ringas in, under seminarium två presenteras ett helt kapitel och vid steg tre är det slutventilering av hela avhandlingen. Inbakat i studiegången finns en progression från de första texter – en recension av en kulturtidskrift- som studenterna skriver i Introduktionskursen och efterhand tränas förmågan att formulera en forskningsfråga och genomföra en vetenskaplig studie. Det är inte illa att lära sig.

Genom handledningen av magisteruppsatser får handledaren bege sig på spännande forskningsexpeditioner till tidigare okända områden. Det är ofta en strapatsrik resa. Frågor jag varit med om att bena ut är: Hur använder sig nazi-Tyskland av barnlitteratur som antisemitisk propaganda? Finns det en dold litterär kanon i den finlandssvenska litteraturundervisningen i skolan? På vilket sätt använder sig Sara Stridsberg av berättarperspektiv och diegetiska nivåer i sin roman Drömfakulteten? Hur ser bilden av nyfamiljer och bonussyskon ut i ungdomsromaner? Och hur gestaltas krononomativitet och oordning i växandet i berättelser för unga? Hur förhåller sig DC Comics serier till asa-berättelserna? Vad gör dagisarna med det genusbokpaket som skänktes av Kvinnoförbundet- inverkar bilderböckerna på dagisets genusfostran? Spelar det någon roll vilken storlek och färg karaktärerna i Tove Janssons bilderböcker har?

De ämnen och tankar och teoretiska diskussioner som uppstår i handlingen breddar handledarens handlingsberedskap. Som handledare börjar man automatiskt dammsuga texter man råkar läsa på citat och källor att tipsa studenten om. Handledandet går också på många sätt hand i hand med handledarens forskning genom att handledaren ofta själv jobbar med besläktade frågeställningar och rentav med samma material som studenterna. Här berikar diskussionerna som förs i handledningssituationer också handledarens forskning, eftersom handledningssituationen ger handledaren tillfälle och möjlighet att fördjupa sin i forskningen på ett område – och inom litteraturvetenskapen orsak att läsa skönlitteratur.

Också författare tampas med skrivvånda, det finns en rad dikter om det vita arkets tyranni och om skrivna blad som fladdrar bort genom fönster. Jag vill avsluta med en dikt av nobelpristagaren Tomas Tranströmer, ur hans diktsvit ”Till vänner bakom en gräns” ( Stigar, 1973) som handlar om hur censur eller inre självcensur inte rår på det berättade. Den inger i alla fall mig som läsare ett hopp om skrivandets vedermödor.

Till vänner bakom en gräns

I
Jag skrev så kargt till er. Men det jag inte fick skriva
svällde och svällde som ett gammaldags luftskepp
och gled bort till sist genom natthimlen.

II
Nu är brevet hos censorn. Han tänder sin lampa.
I skenet flyger mina ord upp som apor på ett galler
ruskar till, blir still, och visar tänderna!

III
Läs mellan raderna. Vi ska träffas om 200 år
då mikrofonerna i hotellets väggar är glömda
och äntligen får sova, bli ortoceratiter.

Ja, avhandlingsskrivandet kan vara kargt och ord kan rusa upp som apor. Men ortoceratiter, det är urtida bläckfiskar, numera fossil, får stå för det handfasta och bestående som handledningen så tacksamt leder till, nämligen en lång rad inbundna framlagda avhandlingar, som monument över det självständiga tänkandets styrka.

Mia Österlund, årets handledare på magisternivå

Årets lärare och handledare utsågs igår och förrgår på Akademins inskriptioner. Vi gratulerar Frank Pettersson, värmeteknik, Mia Österlund, litteraturvetenskap, och Ann-Sofie Smeds-Nylund, allmän pedagogik!
Studenternas motiveringar till varför de är bra lärare och handledare kan läsas här.
(Både årets lärare och handledare nomineras av studenterna; årets handledare nomineras i studieklimatundersökningen).

Även övriga pristagare gratuleras!

Här kan vi läsa inlägg i bloggen av tidigare års lärare och handledare!

Logopedin vid Åbo Akademi fyller 10 år i höst. När logopediprogrammet startade i augusti 2005 började också mitt arbete vid Åbo Akademi. Jag blev lärare i programmet som vår dåvarande professor Susanna Simberg hade planerat.

Att bli nominerad till årets handledare på magisternivå var en överraskning för mig och jag sänder en varm tanke till våra studerande som har gett den här positiva feedbacken i studieklimatundersökningen.

Innan jag började min tjänst vid Åbo Akademi hade jag arbetat länge som klinisk talterapeut eller ledande talterapeut och bara några år i universitetsvärlden. Kanske har en lång erfarenhet som talterapeut varit en fördel i handledningsarbetet. Barbara Czerniawska, som handledarpristagaren från i fjol, professor Mikael Lindfelt, citerar i sitt lärarbloggsinlägg, beskriver ju att ”en handledare är både terapeut och bokredaktör ”.

Logopedin är en humanistisk-beteendevetenskaplig disciplin med ett stort inslag av medicin, eftersom kommunikationsproblem ofta hör ihop med någon neurologisk, audiologisk eller foniatrisk sjukdom eller funktionsnedsättning. Logopedin har sitt forskningsfokus på olika uttrycksformer av störningar i röst, tal, språk och kommunikation, i eventuella orsaker till dessa störningar, logopedisk behandling och effekten av denna behandling. Magisterexamen med logopedi som huvudämne ger behörighet att arbeta som talterapeut. Legitimation söks från Valvira.

Under de gångna 10 åren har nästan alla som antagits till logopedistudierna slutfört sina studier. Det, att utbildningen leder till en viss profession och att det är lätt att få arbete är goda motivationsfaktorer för studerande. Inom logopedi finns det även mycket intressanta forskningsfrågor att undersöka. Den första disputationen hade vi i juni 2015 och fem av de 60 magistrar som hittills har utexaminerats från logopedin är nu våra doktorander.

Talterapeuter arbetar mycket självständigt inom hälsovården. Med en ny klient gör man först en undersökning för att utreda typen av kommunikationsstörning. Med stöd av undersökningsresultaten, väljs behandlingsmetod, behandling ges och därefter utvärderas behandlingsresultaten. Processen påminner mycket om en fallstudie. Trots att alla utexaminerade inte behöver bli forskare, borde alla lära sig ett vetenskapligt förhållningssätt som stöd för sitt kliniska arbete. Det är viktigt att lära sig använda evidens från vetenskaplig litteratur som stöd för sina vardagliga beslut. Därför är metodstudier viktiga och en egen empirisk studie i form av en avhandling pro gradu i slutet av studierna ytterst betydelsefull.

Jag vet inte om flera av lärarna delar min känsla av en viss osäkerhet man då och då har inför handledning av studeranden. Man funderar om man har kunnat ställa rätta frågor för att föra dem vidare i deras tankegångar, stöda dem i genomförandet av den empiriska studien och slutföra den skriftliga rapporten. Har man gett tillräckligt med stöd men ändå inte för mycket? Har man kunnat stöda studerandena i att utveckla sina kunskaper i att bedriva forskning och tillämpa andras forskningsresultat i sitt blivande arbete? Eller har man i handledningen koncentrerat sig mera på detalj och formalia i texten än på de kunskaper som de studerandena egentligen borde lära sig? De här är frågor som jag oftare borde ställa mig själv för att vidare utveckla mina handledningskunskaper.

I samband med Åbo Akademis inskription delades det ut pris till Årets lärare och handledare.
Saara Haapamäki, professor i svenska, blev årets lärare, medan Pirkko Rautakoski, akademilektor i logopedi, blev årets handledare på magisternivå, och Anna Forsman, universitetslärare i utvecklingspsykologi, årets handledare på kandidatnivå.

Motiveringarna hittas här – vi ser att det som uppskattas bl.a. är att lärarna har tid för studenterna och engagerar sig i dem (tiden är ju en begränsad resurs, men årets lärare och handledare verkar kunna fokusera på och prioritera det som studenterna behöver). Men också krav och tydlighet uppskattas.

Årets lärare och handledare gratuleras!

Både årets lärare och handledare nomineras av studenterna (årets handledare nomineras i studieklimatundersökningen).