Matilda Ståhl, doktorand inom pedagogiska vetenskaper med intresse för informella virtuella lärmiljöer
Sofia Jusslin, doktorand inom modersmålets didaktik med intresse för textmiljöer
Thomas Karv, doktorand inom statskunskap med intresse för politiska attityder

Vad kan två doktorander inom pedagogiska vetenskaper och en doktorand inom statskunskap ha gemensamt? Den brinnande ivern för att forska, naturligtvis! I det här fallet syftar vi dock på den snabba övergången från studerande till doktorand. I detta blogginlägg får ni ta del av våra, alltså tre doktorander vid Åbo Akademi i Vasa, berättelser kring denna övergång.

När vi blev antagna till forskarutbildningen vid akademin skiftade många perspektiv för vår del. På tre månader gick vi från att bli undervisade till att undervisa, från att bli handledda till att handleda, från studerande till doktorander och timlärare. Perspektivbytet var inledningsvis spännande och aningen skrämmande, men ju längre tiden gick desto bekvämare och säkrare kände vi oss i våra nya roller vid universitetet. 

Matildas berättelse om behovet av hattar i den akademiska vardagen

“Att doktorera, för att göra det måste man nog vara galen!” Tanken slog mig under en föreläsning under mitt första studieår. Vem väljer att frivilligt begrava sig i pedagogiska skrifter under resten av sitt liv? Studietiden handlar om mer än avklarade inlämningsarbeten och registrerade studiepoäng och mycket har ändrats sedan dagen jag reflekterade över våra professorers karriärsval, inte minst att jag själv sökte in till forskarutbildningen fem år senare.

Mitt sista läsår som klasslärarstuderande var en turbulent tid. Samtidigt som jag avlade mina sista studiepoäng och skrev min magisteravhandling fungerade jag även som forskningsbiträde och timlärare. Jag upplevde stundtals min dubbla roll som väldigt energikrävande och jag brukade skämtsamt säga att jag borde ha olika hattar på mig beroende på vilken roll jag hade för tillfället. Min syn på att doktorera förändrades då jag insåg bredden av pedagogisk forskning och hur vardagsnära forskning kan, och kanske bör, vara. Det var aldrig min plan att fungera som forskningsbiträde i mer än tre läsår, men jag inser idag hur mycket jag lärt mig genom att gå den vägen. Efter att ha jobbat på forskningens fabriksgolv kan jag nu under mina forskarstudier bättre förstå hur teori och praktik hänger ihop och jag tror mig ha en god inblick i vad det betyder att jobba inom universitetsvärlden. För all del befinner jag mig rätt ofta med näsan i någon pedagogisk skrift, men det är en enbart en del av vad forskning innebär. För mig är forskning att försöka förstå min omvärld, att våga ifrågasätta och skapa nytt. Att få träffa och prata med människor som brinner för samma sak som jag gör.

Mina numera utexaminerade vänner skakar ibland på huvudet över hur de slet med sina magisteravhandlingar och drar sedan en lättnadens suck då de konstaterar att de till all lycka aldrig behöver skriva en avhandling igen. När de en stund senare drar sig till minnes vad jag gör till vardags ger de mig ett leende som säger att de respekterar mitt val, även om de nog tycker att jag är lite galen.

Sofias berättelse om glasögonlinser och svampar

Samma dag som  möjligheten att ansöka till forskarutbildningen uppenbarade sig presenterade jag min magisteravhandling. Jag var hemlös, arbetslös och möbellös. Jag hade sagt upp lägenheten, sagt upp mig från jobbet och sålt alla mina ägodelar för jag skulle ut och utforska världen, resa runt och skaffa mig livserfarenheter. På bara ett ögonblick ändrades mina planer och jag fick chansen att uppleva en dröm som jag hade haft enda sedan jag första gången steg in genom dörrarna i Academill.

Under mina första månader som doktorand har jag fått prova på mycket. Jag är projektbiträde, jag undervisar, jag handleder, åker på konferens, presenterar på konferens. Vad jag än gör är det en sak som ständigt gör sig påmind, och det är min unga ålder i denna kontext. Det finns både för- och nackdelar med att vara en ung doktorand. Samma gäller att vara en ung lärare. Jag ser däremot inte min unga ålder som ett hinder, utan jag betraktar min ålder som fördelaktig. Synnerligen med tanke på att även om forskar- och lärarperspektivet är mina primära perspektiv, har jag ett färskt minne av livet som studerande vid akademin. Jag kan ta på mig mina studerandeglasögon för stunden om jag så vill och sålunda beskåda min verklighet som doktorand och lärare genom helt andra linser. På så sätt kan jag också planera och bedöma min undervisning från olika perspektiv.

Förra veckan deltog jag i min första konferens som doktorand och nervositeten spökade stundvis inför presentationen jag skulle hålla. Nervositeten fick erkänna sig besegrad när den överväldigande känslan av lättnad och tillfredsställelse forsade över mig. Förra veckan blev jag övertygad om att valet att börja forska var det rätta och jag ångrar det inte en sekund. Euforin jag kände efter presentationen var i klass med hur barn upplever julafton. Jag sänkte definitivt medelåldern på konferensen och många reagerade på min unga ålder. Metaforiskt beskrev jag mig själv som en svamp när jag diskuterade med några forskare. En svamp som suger i sig information och kunskap från alla håll och kanter.

Thomas berättelse om att äta i rätt matsal.

Det finns en hel del fördomar om vad som väntar på andra sidan dörren den dagen man till sist utexamineras från Åbo Akademi. Ta bara en sån sak som uppfattningen att man efter den relativt korta tiden som livsnjutande student, då mitt i allt skulle vara redo att gå över till att bli en ansvarstagande “9-5”-are, redo att spendera de följande 40-åren i det ekorrhjul man väljer. För mig handlar valet att doktorera till stor del om att ge mig själv lite extra tid att genomgå den mognadsprocessen och fundera lite extra över vad det riktigt är jag vill göra med mitt liv, samtidigt som jag förhoppningsvis ger mig själv ytterligare valmöjligheter längre fram i livet.

För mig var det ändå aldrig en dröm att få doktorera (jag skulle ju bli fotbollsproffs!), men nu är mitt mål att en dag få kalla mig doktor i statskunskap. Vägen dit är lång, och det är sällan man känner att den skulle ha blivit något kortare, men det är ändå målet som motiverar en att kämpa på. Dock går det inte en vecka utan att jag några gånger ifrågasätter mitt karriärsval, förbannar mig över att jag inte skaffat ett “riktigt jobb” eller irriteras över min egen oförmåga att lyckas formulera för omvärlden exakt vad som riktigt är syftet med min avhandling. Inom fotbollen har jag lärt mig att man själv alltid är sin egen största kritiker och att man ska försöka fokusera på det positiva, men efter x-antal forskningsseminarier har jag lärt fått mig att omvärdera den uppfattningen.

Precis som med ens personliga mognadsprocess så måste man låta det ta tid. För egen del har jag gett upp alla försök att påskynda en mognadsprocess som ändå händer av sig själv, vare sig man vill eller inte. Ta en sån enkel sak som att välja mellan att äta i personalmatsalen och i matsalen för vanliga dödliga studenter. I början kände jag en viss oro över att jag nu borde flytta bort från mina studentvänner över till “den andra sidan”, på den sida där jag trodde man satt och diskuterade beroende variabler och begreppsdefinitioner på heltid. Den oron är idag helt bortblåst, inte minst eftersom jag lärt mig att forskare också är helt vanliga människor som kollar på fotboll och tycker om vin. Jag har även konstaterat att bara för att man bytt titel från student till doktorand har varken Academill eller människorna runt omkring förändrats, så varför skulle jag då behöva göra det över en natt?

Jag trivs alldeles förträffligt i Academill i mitt lilla kontor med fönstret ut mot studenterna som tassar förbi påväg mot någon datasal och jag blir fortfarande alltid lika glad när någon studentvän går förbi och hälsar glatt.  Jag får även dagligen en intellektuell stimulans av att få läsa och skriva om någonting jag verkligen är intresserad av och känner mig viktig när någon frågar mig om min åsikt kring politiska händelser ute i den stora världen. Trots att jag kommit en bit på vägen i min mognadsprocess trivs jag fortfarande alldeles förträffligt med att kunna äta lunch varje vecka med mina gamla studievänner som ännu kämpar tappert på med sina studier. Idag har jag inga som helst tankar på att gå över till “den andra sidan”.  

Olika men ack så lika

Även om vi personligen upplever våra övergångar till doktorander på olika sätt kan vi ändå känna igen oss när någon spyr galla över syftesformuleringar, forskningsplaner eller statistiska analysprogram. Våra forskningsområden befinner sig väldigt långt ifrån varandra, men under kaffe- och lunchpauser har vi funnit stöd hos varandra, vilket säkert beror till stor del på att vi har mycket gemensamt på grund av vår ålder. Vårt karriärsval skiljer kanske oss ur mängden i jämförelse till våra gamla studievänner, men vi är fast beslutna att forskarvägen, det är vår väg!

”Den finländska vårdbranschen är ovan med konkurrens. Internationella företag med tillräckligt kapital för att klara av att driva mindre enheter med minusresultat under några år vinner anbudstävlingar över lokala bolag när kommunerna konkurrensutsätter och upphandlar sin vård.

Bolagen som nu gör investeringar i på den finländska vårdmarknaden är ofta bolag som kommer från finansmarknaden i jakt på en nya, rätt oprövade marknader. De har redan finansiella resurser – de behöver inte söka finansiering för att starta sin verksamhet utan kan direkt börja ge anbud.

– Att de har kapital betyder att de kan operera på tekniskt minus under en längre tid om det behövs, säger Jean Claude Mutiganda, doktor i redovisning och universitetslärare vid Handelshögskolan vid Åbo Akademi

Mutiganda har studerat vårdmarknaden och vårdlösningar över hela världen. Han säger att den finländska situationen inte är usel, jämfört med de flesta andra länder, men att man kommer att försätta sig i en svår situation om man inte bättre lyckas samordna upphandlingen, upphandlingsvillkoren, lagstiftning och se till att den kunskap som behövs finns på rätt ställe.

Ett av de centrala problemen är små kommuner som insisterar på att själva sköta upphandlingen av sin vård. Det är särskilt små kommuner utan tillräcklig kunskap och tillräckliga resurser för att sköta upphandlingen som de aktörer som söker vinst på vårdmarknaden är ute efter. Det betyder inte att stora bolag inte också skulle söka sig in på, och exploatera större kommuners vårdmarknader.

– Först måste ett bolag med bas i utlandet identifiera sin omgivning. De måste få folk som känner systemet bäst på sin sida. Det vill säga en eller några läkare, tjänstemän eller beslutsfattare.

– Beslutsfattare är sällan insatta eftersom de byts ut vart fjärde år, vilket är en del av problemet – alltså att de inte är insatta och fattar beslut om frågor de inte förstår.

– Eftersom lagen om konkurrensutsättning kräver att alla tjänster ska upphandlas på nytt regelbundet (VARJE ÅR??) får bolagen snart en möjlighet att göra ett bud. Kommunerna tenderar att vara för lösa i sin beskrivning om vad som ska skötas av ett bolag som till exempel driver ett åldringshem, och sedan slår kommunen också fast att är det priset som avgör vem man köper tjänsten av.

• Om priset är det avgörande kriteriet gäller det för bolaget som vill in på marknaden att bjuda lägst. Hur lågt man måste bjuda får man reda på att gå igenom de öppna handlingarna i handelsregistret eller alternativ söker man i kommunens öppna arkiv. På det sättet får man fram vad som är det historiskt lägsta anbudet.

– Utifrån den siffran vet man att ingen kan bjuda så lågt mera. Det är ett pris som tjänsteproducenterna inom som bara verkar inom en kommun inte längre kan erbjuda eftersom uppgifterna olika enheter förväntas göra har blivit fler och dyrare. Det är omöjligt att göra vinst på så låga försäljningspriser även om man inte har några administrativa kostnader och minimal bemanning.

– Sedan har stora bolag affärsjurister som är mycket duktiga på att skriva kontrakt. Man ger ett anbud som inte nödvändigtvis innehåller alla produkter. Men de som produkter som uteblir, och som kommunen kanske missade att uteblev, tvingas kommunen ändå köpa eftersom lagen kräver att kommunen tillhandahåller de tjänsterna. I och för sig har kommunerna vaknat en aning och börjat kräva paketpriser. Men vårdbehovet är olika för olika personer vilket gör det mycket svårt att uppskatta ett heltäckande behov som inte totalt sett blir omöjligt dyrt.

Ifall vårdbolaget får en patient som kräver tyngre vård har bolaget rätt att tacka nej. Kommunen måste i alla fall köpa vård åt patienten. ”Vi tog emot en farbror i det här skicket – men nu är han i en annan vårdklass – var så god och ta honom tillbaka.”

– Den farbrorn kommer ändå att behöva vård, och det genast. Och lagen kräver att kommunen köper den vården åt honom. Och upphandlingen av den vården riskerar att bli ofördelaktig för den köpande parten, särskilt om upphandlingen måste göras snabbt och det hela är sent påkommet.

• En av orsakerna till att det kan gå så här är att det finns folk i nyckelpositioner utan någon klar insikt om vad de betalar för. Sedan verkar bolaget de betalar till inte heller gå på vinst eftersom de skatteplanerar kreativt. Det är olika bolag som står för vården, städningen, maten, och så vidare – men de hör alla under samma ägare.

– I och för sig är det inget dåligt med konkurrens, tvärtom, den kan tvinga system att fungera effektivare, det vill säga man får mera ut av samma resurser. Men det är alltså inte tävlingen som är problemet här. Problemet är att lagstiftnigen i kombination med dålig samordning gör att krafter som vill exploatera systemet med dess brister har ett öppet fält. Och nu betalar hela samhället.”

Läs mera i Meddelande från Åbo Akademi, 13.11.2014, Himmelriket för den son vill göra vinst. /Text: Markus Prest.

Undertecknad lever ett i akademiska sammanhang lite ovanligt dubbel- eller kanske till och med trippel- liv. Detta leverne präglas dock inte av hemlighetsmakeri eftersom både mitt höger- och mitt vänsterprassel till och med finns inskrivet i min arbetsbeskrivning, då hälften av min tjänst är konstnärligt arbete, hälften undervisning. Konstnärligt är jag verksam dels som körledare, dels – ibland – som kompositör. Den andra hälften av mitt arbete består av akademisk undervisning i ämnet musikvetenskap. Som en del av den kurs jag går i universitetspedagogik ska jag nu i bloggform försöka utreda vad Ulf musikern eventuellt kan lära Ulf läraren och tvärtom.

För läraren är det en vanlig fälla att tänka för mycket på vad läraren gör i stället för på vad studenterna gör och vad de lär sig. Vid studiet av universitetspedagogikens modul 1 stod det klart för mig att jag ibland som lärare gjort mig skyldig till just detta misstag. En körledare blir (om hen inte är obotlig narcissist) hela tiden väldigt konkret påmind om att det är hens uppgift att få sina adepter att prestera sitt bästa. Till körledarens arbete hör naturligtvis att själv att ha en klar och strukturerad uppfattning av hur musiken skall tolkas. Men så måste man också ta ställning till hur den ska förmedlas och kunna förmedla den till sångare och publik. Mycket handlar då om att inspirera och intressera, att samspela med körsångarna. Här finns många levande, flyktiga, svårfångade, improvisatoriska moment, som kan vara nästan omöjliga att fånga i fasta direktiv eller metoder. Kanske Ulf läraren kan ta lite lärdom av sin inre dirigent och bli lika fokuserad på och lyhörd för studenternas prestationer som han -förhoppningsvis- är som kördirigent?

Det konstnärliga arbetet är till stor del intuitivt och känslomässigt, fast det kräver disciplin och uthållighet. Inom akademisk undervisning kan kanske finnas liknande intuitiva element, och jag som är verksam också med konstnärligt arbete, har spontant sett dessa delar av undervisningen som självklart viktiga: det spontana samspelet med studeranden, entusiasm för ämnet, uppmuntran; ideal som ibland varit rätt svåruppnådda i vardaglig teoretisk undervisning.

Inom de universitetspedagogiska studierna har man dock närmat sig uppgiften från ett annat håll. I universitetspedagogikens modul 3 har vi hittills fokuserat på formulerandet av lärandemål och kursbeskrivningar och därvid använt oss av bl.a. Blooms taxonomi, som katalogiserar hur kunskap har integrerats i olika nivåer hos den lärande. Jag har varit skeptisk inför tilltron till att välformulerade lärandemål i väsentlig grad skulle påverka inlärningsresultaten. Jag kommer ihåg hur oerhört meningslösa Sibelius-Akademins lärandemål tedde sig för mig själv då jag i tiden avlade ”Körledning A” och ”Pianospel B”. Dessa välmenande floskler hade väl inget att göra med inlärningen, tyckte jag då, de är bara något som bör formuleras eftersom byråkratin av outgrundliga anledningar kräver det. Målen för undervisningen är tydliga och det är inte väl använd tid att grubbla så mycket över dessa formuleringar, bara undervisningen i övrigt är väl planerad och utförd.

Jag har dock småningom under mina universitetspedagogiska studier fått en mer mångsidig uppfattning om lärandemålen och insett att de i bästa fall kan användas till att hjälpa studenterna till reflektion över vad de kan och vill lära sig på en kurs och varför. Vidare kan de i planeringsskedet fungera som självutfrågning för läraren, en checklista som kan hjälpa till att klargöra vad man egentligen vill åstadkomma med sin undervisning. Jag har märkt att checklistan får tankarna in på nya banor och stimulerar till nya grepp i undervisningen. Framför allt har det fått mig att fundera på hurudan examination man borde ha för att i högre grad hjälpa studerandena att själva tillämpa kunskaperna och tänka vidare kritiskt.

Jag har kommit på mig själv med att tänka att man även som körledare djupare borde begrunda vad man egentligen vill åstadkomma. Konsertprestationen är ju det akuta målet, som man ofta närmar sig i en blandning av högsta exaltation och djupaste panik. Men körsångarnas inlärning och körens verksamhetskultur har fler dimensioner än att ta sig fram från den ena kortvariga kicken av optimal musikupplevelse till nästa. Kanske Ulf dirigenten också kan må bra av lite pekpinnar från sin inre universitetslärare?