Kategoriarkiv: Okategoriserade

En ”queer” katalog?

Kommer denne stackars gosse att bli queer?

Kommer denne stackars gosse att bli queer?

I kursen Visuell Analys går vi varje höst igenom fem övningar under lika många studieveckor. I den andra övningen lär du dig ”kvantitativ innehållsanalys” – alltså en direkt (och snabb) analys där du börjar med att identifiera och räkna motiv i ett stort antal bilder. Man kan göra tabeller och ”kodningar” och få fram olika statistiska mönster. Material råder det inte brist på – det flödar in i våra postlådor varje dag. Till exempel leksakskatalogerna till jul. I arbetet på kursen kommer vi in på sambandet mellan dimensioner som kön, ålder och yrke, och hur de kommer till uttryck i annonser. Barn och könsroller är antagligen en känslig fråga.

Senaste exemplet på det är franska föräldrars protester över leksakskataloger där det visas pojkar som leker med ”flickleksaker” och omvänt (DN Ekonomi 24/11, Svd Nyheter 25/11). Också globalt har det höjts röster, och folk har påstått att sådan ”indoktrinering” bara kan ske i Sverige (SvD Nyheter 27/11). Att blanda pojkar och flickor är förstås ”socialistiskt”, ”politiskt korrekt” och till och med bevis på ”manshat” enligt kritikerna (Dagens Media 11/11). Men i så fall är det inte bara svenskar utan också finnar som är socialister och manshatare, för katalogerna har också tryckts på finska. Hufvudstadsbladet påpekar att det finns en opinion bland finska konsumenter mot alltför stereotypa könsroller i reklam riktad till barn (Hbl 11/12). Det här är en nordisk opinion snarare än bara en rikssvensk.

Men ett företag kan inte göra hur stora ändringar som helst, för då riskerar man att stöta bort stora grupper av kunder. Hur ”queera” är då egentligen de här chockerande katalogerna? Ett exemplar av Toys-R-Us katalog (se bilden) damp ner i min postlåda på Nummisbacken och jag tog tillfället att göra en snabb direkt bildanalys. Resultatet kommer här:

Förstasida. Ljushårig och blåögd kille i femårsåldern leker med Lego.

Första uppslag. Blandade kille/tjejleksaker, som leksaksbilar, byggverktyg, Barbie och rosa bil för Barbie. Inga aktörer.

Andra uppslag. Tomte och tre tomteklädda blonda barn (varav en tjej) med priser på kläderna.

Tredje uppslag. Lego och Playmobil, blandat Star Wars / Friends / Barbie etc. Inga aktörer.

Fjärde uppslag. Mammor med litet större barn, fyra (?) tjejer och en (?) kille, alla i mörka kläder. En av tjejerna har Hello Kitty-skjorta. Alla ljushyade och blonda.

Femte uppslag. En kille och en tjej leker med fiskspel (kalastuspeli). En flicka leker med Domino. Alla i mörka, neutrala kläder. Alla ljushyade och blonda eller cendré.

Sjätte uppslag. Ett tonårspar spelar kort. Han har blå tröja, hon har rosa. Båda ljushyade, hårfärg ljusbrun till rödaktig.

Åttonde uppslag. Kille och tjej i 12-årsåldern spelar fotbollsspel. Båda har grå/vita/mörka neutrala kläder. Båda blonda och ljushyade.

Nionde uppslag. En tjej kastar pil, en kille leker trollkarl. Båda ljushyade och blonda, pojken blåögd.

Tionde uppslag. Två svartklädda ljushyade killar leker med SpyNet. En ljushyad och blond kille i blå skjorta leker med UGGLY handdocka.

Elfte uppslag. Spel. Blandat. Inga aktörer.

Tolfte uppslag. Spel med figurer, Disney och Skylanders. Inga aktörer.

13e uppslag. Kille och tjej pratar i TOPCOM walkie-talkies. Båda i blå/grå kläder. Bådas walkie-talkies har camouflagemönster. Båda är blonda och ljushyade.

14e uppslag. Killar och tjejer blandat åker snowrace och sparkcykel. Alla har mörka, ”praktiska” kläder. Alla med synliga ansikten är ljushyade.

15e uppslag. Tre killar (två i 12årsåldern och en tonåring) och en tjej (i 12årsåldern) siktar med leksaksvapen. Den äldste killen har störst vapen. Alla är blonda och ljushyade.

16e uppslag. Beywarriors och Star Wars (figurer). Inga aktörer.

17e uppslag. Marvel och Nickelodeon (figurer). En kille och en tjej leker med Ninja Turtles (Nickelodeon). Han har blå tröja, har mörkare hy och är mörkhårig. Hon har orange tröja och är ljushyad och blond.

18e uppslag. The Trash Back (figurer) och Bosch (snickeriredskap). En pojke i grön tröja leker med Trash Back (färgglada sopstationer), en flicka och en pojke leker med Bosch arbetsbänk. Flickan verkar yngre än pojken. Alla är ljushyade och blonda eller cendré.

19e uppslag. Disney (Monsters), Lego (Duplo), Lego (Fiends). En flicka i fyraårsåldern leker med mjukt fluffigt ”Disneymonster”. Blond, blå/gråögd, ljusgrön skjorta.

20e uppslag. Lego. Äventyr, teknik, ”city”. Inga aktörer.

21a uppslag. Disney (Cars), Disney (Planes). Ljushyad och mörkögd pojke med cendréfärgat hår och mörk tröja leker med Cars.

22a uppslag. Microcharges, Hot Wheels. (Magneter, fjädrar, bilar). Kille och tjej leker med Microcharges. Hon har lila skjorta, han har ljusgrön. Båda ljushyade och blonda.

23e uppslag. Flex-Trax, Carrera (bilbanor för olika åldrar). Pappa och kille leker med Carrera. Båda ljushyade och blonda. Pappan har ljust rosa skjorta, pojken har grönrandig.

24e uppslag. Carville och Bosch. Kille och tjej leker med Bosch parkeringshus. Båda i fyraårsåldern, ljushyade, hårfärger blond och rödlätt, klädsel mörk/neutral.

25e uppslag. Airhogs (radiostyrda racerbilar och terrängfordon). Kille i tioårsåldern, blå skjorta, ljushyad och blond.

Mittuppslag. Påslakan med teman som Hello Kitty, Spiderman etc. Fem barn i 7-10årsåldern i ”myshörna” med påslakan och mjukisdjur. Tre tjejer, två killar. Alla ljushyade och blonda eller cendré utom en av flickorna som är mörkhårig och har mer ”asiatiskt” eller ”sydamerikanskt” utseende.

27e uppslag. Mjukisdjur, kuddar och handdockor. . En kille och en tjej i 7-årsåldern, två tjejer i 12-årsåldern. Alla blonda och ljushyade. Mörk/neutral klädsel utom en av tjejerna som har rosa tröja.

28e uppslag. Stompeez! och Hello Kitty. För säng och nattning. Fyra barn i sjuårsåldern, två killar och två tjejer. En kille och en tjej har mörka/neutrala kläder. En kille har turkos jacka och vita och rosa kanintofflor. En tjej är till sängs och har rosa nattlinne. Alla blonda och ljushyade utom flickan i sängen som är mörkhårig och mer mörkhyad.

29e uppslag. Lavalampor med olika taman som Smurfs (rosa), Vader (svart) Inga aktörer.

30e uppslag. Maskerad/utklädsel med teman som Barbie, Ninja Turtles. Åtta aktörer med synliga ansikten, åldrar 4-12 år, sju tjejer och en kille. Alla tjejerna är prinsessor, Barbie eller annan kvinnlig roll, killen är Turtle. Alla är ljushyade och blonda eller cendré utom en tjej som är Cleo de Nile från Monster High – hon är mörkhårig och har ”syd- eller östeuropeiskt” utseende. Hon är också äldst.

31a uppslag. Musikinstrument. Sju barn i åldrarna 5-12, fyra tjejer och tre killar. Kläder mörka/neutrala utom hos två av de yngsta tjejerna som har rosa skjortor. Alla ljushyade och blonda, mörkblonda eller cendré.

32a uppslag. Kramdjur. Tre barn i tioårsåldern, två tjejer och en kille, klädda i blandade kulörer, alla ljushyade och blonda eller cendré.

33e uppslag. Disney princess. Två tjejer, en i fyraårsåldern och en i tioårsåldern. Den yngre har lila prinsesskläder, den äldre har neutralt blå tröja. Båda är ljushyade och mycket blonda.

34e uppslag. Sylvanian families (dockhus), Lundby (dockhus), My little pony, Pony. En tjej i sjuårsåldern med kulörta kläder. Ljushyad men mörkhårig. Kanske samma person i mindre infälld bild.

35e uppslag. Barbie. Kille och tjej i 7-9årsåldern leker med Barbie drömhus (unelmatalo). Hon har gul skjorta, han har mintgrön. Han är ljushyad och blond, hon är mörkhårig med mer ”nordafrikanskt” utseende.

36e uppslag. Monster High figurer. Tjej i tolvårsåldern, orange skjorta, ljushyad och cendré. Samma person i infälld mindre bild.

37e uppslag. New Born Baby dockor och utrustning. Tre tjejer i 4-7årsåldern. Mörka/neutrala kläder. Två av tjejerna ljushyade och blonda, en är mer mörkhårig och med mörkare hy.

38 uppslag. Chou Chou, CicciBello och BabyBorn dockor och utrustning. Tre killar och två tjejer i 4-10årsåldern, alla med mörka/neutrala kläder utom en kille i 7-10årsåldern med orange skjorta. Alla ljushyade och blonda eller cendré.

39e uppslag. Happy House kök och tillbehör. Två killar och två tjejer i 3-6årsåldern. Alla i mörka/neutrala kläder. Alla ljushyade och blonda eller cendré, utom en av pojkarna som har mörkare hår- och ögonfärg.

40e uppslag. Schleich äventyrsfigurer och scenarier, riddare och dinosaurier. Fem barn i 6-10årsåldern, tre killar och två tjejer. Klädsel mörk utom två av killarna som har röd resp. ljusblå skjorta. Alla ljushyade och blonda utom en tjej med mörkare hy och hår.

41a uppslag. Smurffit (smurfar) och Jake (pirater) figurer. Blond ljushyad tjej leker med smurfar, blond ljushyad pojke leker med pirater. Ljushyad kille med mörkare hårfärg leker med smurfar. Pojkarna har gråa och svarta/vita skjortor, flickan har ljusgrön skjorta.

42a uppslag. Playmobil och MyDough, inga aktörer.

43e uppslag. ColorKids utrustning och rittavlor. Tre tjejer i olika åldrar. Alla ljushyade, två är blonda eller cendré, en är mörkhårig, blandad klädsel.

44e uppslag. ColorKids (forts) och Hama (pärlplattor). Kille i femårsåldern med röd skjorta leker med skriv/rittavla. Han är ljushyad och blond. ”Familj” med mamma, kille (?) och tjej gör julpynt med pärlor. Mörk/neutral klädsel, alla ljushyade och blonda eller cendré. ”Mamman” mer mörkhårig.

45e uppslag. Glitzi Globes (figurer) och Blingles (accessoarer). Kille och tjej i kulörta kläder leker med Glitzi Globes, båda i sjuårsåldern, ljushyade och blonda. Tre tjejer i lägre tonåren leker med Blingles, alla är ljushyade, hårfärger mörkblond och cendré, klädsel kulört och feminin.

46e uppslag. Fashion Girl (se bilden, uppslagets vänstra sida). Tre tjejer och en kille. Åldrar 4-6 år. Klädsel blandad, alla ljushyade och blonda utom den äldsta (?) tjejen som är mörkhårig, brunögd och har mer mörk hy.

47e uppslag. Play 2 learn (plast, småbarn). Sex barn i 2-4årsåldern, fem (?) killar och en (?) tjej. Klädsel mörk/neutral. Alla ljushyade och blonda eller cendré.

48e uppslag. Brio och Kids-Wood (trä, något större barn). Sex barn i 3-6årsåldern, tre killar och tre tjejer, blandad klädsel, alla ljushyade och blonda eller cendré.

49e uppslag. Fisher-Price (plast, för spädbarn och småbarn). Fem barn i 0-3årsåldern. En kille, två oklara och två spädbarn. Klädsel blandad, alla ljushyade och blonda eller cendré utom ett barn med mer ”nordafrikanskt” utseende.

50e uppslag. Lamaze och Bellino (för spädbarn). Sju spädbarn, blandad klädsel.

Baksida. Candy mjukdjur. En tjej och en kille i 4-5årsåldern. Neutral klädsel, båda ljushyade och blonda.

Sammanfattning: Min torra uppräkning visar nog ganska tydligt att katalogen varken är så värst ”queer” eller så värst utmanande vad gäller den stereotypa bilden av finnen som ljushyllt, blond och blåögd. Detta kanske kan lugna konservativa själar. Könsfördelningen är inte så blandad som debatten kan få en att tro. Och det märks en tydlig strategi i hur skaparna av katalogen har balanserat kön, ålder och klädsel för att minska eventuella chockeffekter.

Flickan får vara med och leka snickare på uppslag 18, men båda barnen verkar så små (särskilt flickan) att de knappast förstår så mycket av leken. Också på uppslag 46 (se bilden) är barnen ganska små. Genomgående är det bara små killar som leker med dockor och andra ”tjejiga” leksaker i den här katalogen. Och när barnen ska klä ut sig ( uppslag 30) är rollfördelningen väldigt tydlig mellan tjej och kille. Annars är klädseln genomgående ganska neutral med mer dämpade eller mörka färger på både killar och tjejer. Typiskt nog är det bara de äldre tjejerna (uppslagen 6 och 45) som kanske redan har en ”pojkvän” (uppslag 6) som har klart feminint kodade kläder i sin ”vardag”. Här är produkterna (som Blingles) också så feminint kodade att närvaron av en kille i samma ålder skulle bli en alltför stor utmaning mot könssystemet.

Klädseln hos de yngre aktörerna innebär i det stora hela att både killar och tjejer fogas in i en ”maskulin” (dvs. mörk/neutral) norm för klädsel. Se särskilt det ”militära” paret på uppslag 13. Den ende ”kille” som kanske kan tolkas som litet ”queer” är den docksöte lille trollkarlen på uppslag 9, men det är mindre tydligt. När ”pappan” på uppslag 23 ska verkare ”mjukare” sätter man på honom en rosa stjorta, men situationen är typiskt manligt kodad: far och son leker med en bilbana. Påståendet att dessa kataloger skulle vara ”manshatande” och hindra killar från att vara killar blir extra märkligt när man tänker på att klädseln genomgående är manligt kodad och att bara småpojkar verkar vilja leka med dockor. Däremot är det uppenbarligen helt OK även för större tjejer att leka med vapen (uppslag 15).

Detta avspeglar utvecklingen i genusfrågor generellt: kvinnor har hävdat sin självständighet genom att anamma det manliga. Det är inte det som väcker den största upprördheten bland konservativa debattörer. ”Farligt” blir det först när den manliga normen hotas genom att killar gör ”tjejiga” sakar, och särskilt om de fortsätter med det efter 6 års ålder. Så långt vågar inte Toys-R-Us gå.

Länkning pågår till intressant.se

Some words on the “simplicity” of comics

This text was first written in Swedish as an introduction to this recent article in the Finland-Swedish cultural review Ny Tid (for those of you who read Swedish), but it came to grow into almost an article of its own. I have here translated it into English as a preparation for the first lecture in the course “Comics” which I will give next Friday.

McCloud showing his definition of "comics" in his own comic "Understanding Comics" (1993)

McCloud showing his definition of "comics" in his own comic "Understanding Comics" (1993)

For a long time picture stories or comics were regarded as an entertainment for children and the illiterate – as bad pictures and stupid words, printed on cheap paper. The American regulation of content in comics – established in the 1950ies by The Comics Code Authority – had parallels in European countries too. The idea that within less than half a century comics would be recognized as an art and subject to learned academic analyses would at that time have seemed ridiculous to most serious intellectuals. One may compare this Western “comico-phobia” with a culture such as the Japanese, traditionally characterized by a quite different attitude towards the interaction between images and words.

It is not just so that some written characters in Japanese – those called kanji – have their origin in pictorial signs. It is also a fact that the Japanese painter and author – in the role of poet, chronicler or reporter – used to be united in the very same person. Pictures and words were indeed written on the same sheet or roll and with the same tools – it was a matter of written pictures and painted words. We know that there was a marked difference between the meditative ink painting of the educated classes and the more casual woodblock prints in colour – called Ukiyo-e (“floating world”) that were disseminated widely and cheaply for the main audience. But later, when the Western idea of a literary genre and academic subject called Art History was introduced in the East, popular woodcut artists like Hokusai and Hiroshige were the ones who were hailed for representing something uniquely Japanese. Today their pictures are often considered to be the origin of manga comics and anime. Indeed, Manga (sketches) was the title of a famous series of drawings of everyday life by Hokusai.

A spread from Hokusai's "Manga". Similar multi-panel renderings of the same scene can be found in many comics today.

A spread from Hokusai's "Manga". Similar multi-panel renderings of the same scene can be found in many comics today.

In the East as well as the West comics is today a major and expanding medium with a lot of genres and sub genres – children’s comics, teenage comics, adult comics, Fantasy comics, Zombie comics, Apocalyptic comics, Experimental comics, etc. Comics research is beginning to develop into a separate academic field with concepts and theories primarily drawn from Comparative literature, Communication studies and Sociology. It is however a field in which the practitioners still tamper with the legitimacy and identity of their role. Most scholars in the field are themselves fans, and this creates a risk of hagiography with a lack of critical distance – people paying homage to their favorite artist without posing important theoretical questions.

All new fields are initially created by enthusiasts who are often amateurs and not part of academic networks. It is significant that the first really influential (i.e. Anglophone) theories of how comics work on the visual level were written by individuals who were themselves distinguished comics artist, but certainly not scholars. The individuals I have in mind are Will Eisner and Scott McCloud. Will Eisner (creator of The Spirit) drew and wrote his theory Comics and Sequential Art that was first published in 1985. Scott McCloud (the Zot! Superhero series) is a fan of Eisner and expanded the definition of comics as “sequential art” in his 1993 Understanding Comics: The Invisible Art. McClouds work is something as decidedly un-academic as a theory of comics done as a comic book. I won’t say that there is anything wrong in that – his form of presentation is innovative and pedagogical. But in McClouds theory there are numerous strange claims that show that his intuitive method has certain limitations. For example, he seems quite convinced that the unique thing about comics is that they put forward a certain type of words and images – i.e. simple words and simple images.

Detail of the famous "K4151" Mayan vase with a "comic" of a hunter shooting a bird in the neck, capturing the backward movement of the bird when it dies.

Detail of the famous "K4151" Mayan vase with a "comic" of a hunter shooting a bird in the neck, capturing the backward movement of the bird when it dies.

Already in Old Egypt or in the pre-Columbian Maya culture in Mexico there were predecessors to our own Comics, McCloud claims. In these old image cultures, human characters in pictures were not depictions of individuals, but rather signs for more abstract human types (such as slaves, warriors, princes, women). On the other hand, the written characters in manuscripts and reliefs had kept their old traits as image signs, or pictograms. In other words, pictures were abstract whilst writing was concrete. Starting with the 15th Century renaissance in Europe, things however changed dramatically. The pictures developed into wordless tabulae (framed paintings) depicting specific characters and things in a detailed, extremely concrete way. Words, on the other hand, were subordinated to abstract ideological discourses in novels and academic theses. The concrete pictures no longer needed many words, and the abstract texts were to an increasing extent printed without any pictures. The great wave of comics during the 20th Century seems however to be regarded by McCloud as a return to a more healthy way of communication, and he explicitly advocates the late Marshall McLuhan’s idea that “Gutenbergian” print culture is falling apart and giving way to images and electronic media. The typical comic, according to McCloud, again exemplifies an abstract and simplified picture in unity with brief words that either repeats or adds to the pictorial information.

However, when postulating this double simplicity as a general rule, McCloud has to ignore that it is definitely not to be found in all kinds of comics. There are comics in which pictures are highly naturalistic or even based on photographs (as in John J. Muth’s work) – which is something that McCloud indeed points out himself by means of a diagram at pages 52-53 in Understanding Comics. There are European experimental adult comics that can be really demanding in terms of the ability of reading large amounts of text – as for example Alan Moore’s and Bill Sienkiewiscz’ documentary album about the Contras scandal (Brought to Light, 1988). Furthermore, there are of course comics that don’t contain any kind of written replies or comments whatsoever – which is a somewhat trivial fact, but one which McCloud could have paid more attention to. He seems to take for granted that the defining characteristic of comics is the interaction between word and image. (There are also examples of comics with no pictorial images.)

Shrimps. Detail of a painting by the Chinese master Qi Baishi (1864-1957).

Shrimps. Detail of a painting by the Chinese master Qi Baishi (1864-1957).

If we look towards the East again, the animals and humans of traditional ink painting are definitely no abstract pictorial signs in the manner of Mickey Mouse or pre-Columbian writing systems. With just a few strokes and blotches of ink a skilled painter can create a picture that gives the impression of being more detailed than the result of several hours of trite work by an amateur, copying hairs and wrinkles. Neither would the content of a poem or a chronicle automatically be more concrete just because it is accompanied by a picture or written with ideographic signs such as kanji. As far as I have understood, not being a Sinologue, the meaning of every kanji is dependent on the associations that the general reader would make in connection to its basic reference. These associations can be highly abstract. It therefore seems that McCloud’s arguments are dependent on a European and an Anglo-American context, but as soon as they are tested against other cultural traditions they start to fall apart. His theory seems to be culturally myopic – indeed Eurocentric. The absence of dominating Western strategies for organizing space, picture and text is wrongly called “simplicity”.

länkning pågår till intressant.se

Understanding Basic Vision

Contemplation of Basic Vision, according to the famous philosopher Descartes (1637)

Contemplation of Basic Vision, according to the famous philosopher Descartes (1637)

This is a little report on what we have been doing the past weeks in the Visual studies program. We now start every academic year in English, and with perception. As the title of our course book Basic Vision says, the perception course is really about the very basics of vision and brain. ”Why do you need vision science in visual studies?” some people ask, believing that visual studies is not a scientific field.

They are partly right, if we use the word ”science” in its more limited sense, meaning hard and objective science. Visual studies is a continuation of programs in Cultural Studies and ”Visual Culture Studies”, beginning in Britain in the Sixties as a part of sociology and cultural history – disciplines that some proponents of hard science would associate with witchcraft rather than science. Some people have grown tired of the one-sided ”culturalism” of these circles and proposed that Visual studies should learn less from Cultural studies and more from for example Medicine and Computer Systems.

There is a growing awareness that our conceptions of Nature and the Universe are now increasingly based on scientific images that are very different from those we know from earlier times. These images are visualizations of highly complex sets of data, and it is not possible to understand the principles and processes behind them if you don’t have access to some specialized knowledge. Thus, the divide between the ”two cultures” at universities (i.e. the scientific and the humanistic) tends to widen even more. If populated with open-minded people with a broad range of knowledge, Visual studies might help the two cultures talk again.

A very basic phonomenon of basic vision. The two lines are exactly the same length. Why don't they look like they were?

A very basic phenomenon of basic vision. The two lines are exactly the same length. Why don't they look like they were? (In fact, vision science is still struggling with this question.)

The first priority would be that we learn to talk about our own field of study – images and vision – in a scientific way, if only on a very basic level. This is what we do in the course Image Perception and Cognition. Our participants represent a wide range of interests and fields – some are from the humanistic field, some study computer science, and some are in the master’s program of the Bioimaging group in Turku. These bioimaging students will soon work independently with scientific imaging. Maybe they will end up in a research group studying the brain, and then contribute to bringing new knowledge to the field of vision science! Image Perception and Cognition is our most popular and successful course this far – mainly, I think, because it is basic and inter-disciplinary.

Tarja Peromaa (Image source: Visual Science Group)

Tarja Peromaa (Image source: Visual Science Group)

Being essentially ”culturalists”, me and my colleagues here at the faculty of arts must of course adopt a quite humble attitude in these contexts. How lucky we are that we have an experienced vision scientist and brilliant teacher to handle this course – Tarja Peromaa of the Visual Science Group at Helsinki University! Under her guidance, we have now read the first four chapters of Basic Vision and started to orient ourselves at ”the first steps of vision”. We are starting to understand that vision is both dynamic and selective, and we are beginning to remember the names of the different pathways, regions and cells involved in the visual system. It is like learning to talk a language. Before you know the basic terms and structures in a language, it is impossible to form sentences or to understand them. Soon, we will all know the meaning of terms such as ”cornea”, ”fovea”, ”retina”, ”ganglion cell” and ”lateral geniculate nucleus”, and understand a bit of what vision scientists are talking about when they are describing perceptual processes that art critics have been talking about all the time, but in a much more intuitive and everyday manner.

The eye as a camera (before the camera), according to Descartes.

The eye as a camera (before the camera), according to Descartes.

Vision science is not a new thing – in Europe it has been going on at least since Leonardo da Vinci tried to figure out a way to inspect the ”picture” projected inside an eye from a dead cow, hoping to see the world in the same way as a cow does. This idea was based on the same kind of misunderstanding as the diagram by Descartes that I show details of here. What misunderstanding? Well, the misunderstanding that Consciousness (of a cow or a human) is like a small person sitting somewhere inside our heads, looking at the pictures of our retinas (the ”screen” at the back wall of our eyes) like someone visiting a movie theater. The philosopher Antony Fredriksson will discuss the history of this idea in our course about moving images. Modern brain research gives ample proof that visual perception or any perception doesn’t work like that at all. In fact, there is no picture to be seen on some inner movie screen, but only a myriad of light-sensitive cells – the so called photo-receptors of the retina – each picking up a certain wavelength and intensity of light from a certain point in the environment, then sending it upwards through the numerous crossroads of the visual pathway. Somewhere – but definitely not in one place only – all these isolated signals are finally ”computed” together to form a part of our current field of consciousness. In this way, the digital camera with its receptive screen of isolated sensors is a better metaphor for vision than the traditional analogue camera.

Modern picture of the basic visual pathway. The blue patches at the center are the LGNs (Lateral Geniculate Nucleae)

Modern picture of the basic visual pathway. The blue patches at the center are the LGNs (Lateral Geniculate Nucleae)

Most people know that we have two kinds of photo-receptors in the retina – rods and cones, rods being responsible for night-time vision and cones for color perception. What happens further along the road is less common knowledge. All the different signals from the photo-receptors are ”cabled” through the two optical nerves that meet at the first crossroad – called the ”optical kiasm”. That is what you see in upper half of this picture. Then the signals from the left side of the field of vision (of both eyes) are cabled to the right side of the brain, and vice versa. This happens in the ”cables” known as the visual tracts. The signals arrive at the small nucleae with the difficult name – the Lateral Geniculate Nucleus, or LGN. They are located deep inside the brain, within each side of the central region called Thalamus. The LGNs consist of at least two types of cellular layers, responsible for transmitting different kinds of information to different parts of the cortex (the cortex is the outer, ”wrinkled” parts of the brain). In this way, high-contrast information and most color information is sent through the parvo-cellular layers, while low-contrast information about movements is sent through the magno-cellular layers. It is believed that some problems with reading and writing could be due to deficiencies of the magno-cellular system.

In the lower half of the picture above, it is shown how numerous axons forward most information to the main visual center of the cortex, which is located at the very back of your head, in the region that we call the occipital lobe. And this is where we were in the course this week, learning how different cells at this ”station nr 1” (or V1) of the visual cortex are responsible for decoding specific kinds of information, for example the orientation and position of edges.

Akiyoshi Kitaokas "ormar".

Basic Vision, 2006 edition with Akiyoshi Kitaokas "snakes".

Probably our students are already busily reading the chapters for next week’s lecture, dealing with depth perception, color perception, and movement. Then, we will learn more about other visual cortex regions apart from V1 – Vision science discovers new regions all the time! Of special importance are V4 and V8 (centers for color perception) and V5 (movement perception). Look at this cover from the 2006 edition of Basic Vision. It is a popular perceptual illusion that was created by the Japanese artist and researcher Akiyoshi Kitaoka. It is basically a pattern of striped circles-within-circles, but the illusion that they are moving and the addition av small red tongues makes it easy to interpret them as snakes. Why do they seem to move? It is actually because of the division of different signals at LGN and the fact that green-black and blue-white contrast is higher than blue-black or green-white contrast. Still unclear? The exact answer is in Chapter six in Basic Vision, and in the next post on this blog.

Länkning pågår till intressant.se

Tema Nutidskonst: Gästbloggare Milia Wallenius

Milia Wallenius. Bildkälla: Milia W.

Milia Wallenius. Bildkälla: Milia W.

Dagens bloggare från kursen Nutidskonst är Milia Wallenius, som i likhet med Anna och Sandra läser konstvetenskap i Åbo.

Milia skriver om årets konstbiennal på museet Aboa Vetus (mitt i Åbo) som förutom utställningar om stadens historia också rymmer konstmuseet Ars Nova. Årets tema är ”Idyll” och ett stort antal intressanta yngre konstnärer från alla nordiska länder deltar.

Texten skrevs i maj, och för den som ännu inte sett biennalen är just den här helgen sista chansen. Mer information om utställningen, konstmuseet och öppettiderna finns här:

Åbobiennalen 2013

Fred Andersson

Åbobiennalen 2013

Av Milia Wallenius

Åbobiennalen är det enda regelbundet återkommande evenemanget för nutidskonst i Åbo. Den ordandes för första gången år 1998 på Aboa Vetus & Ars Nova-museet för historia och nutidskonst och har sedan 2003 regelbundet ordnats på sommaren under ojämna år. Åbobiennalen utgör ett resultat av internationella samarbeten där såväl kuratorer som konstnärer medverkar från flera olika länder. För varje år utställningen arrangeras följer den ett specifikt tema som utgör utgångspunkten för verken (Aboa Vetus & Ars Nova, 2013). Åbobiennalen 2013 är ett nordiskt samarbete och dess tema är Idyll. I utställningen medverkar sammanlagt femton konstnärer från Finland, Sverige, Norge, Danmark och Island. De är utvalda till utställningen av en arbetsgrupp bestående av sju kuratorer där minst en från varje medverkande land är representerad (Lehtonen, 2013).

Från Heidi Hoves installation "Backyard History I & II" (2013) på Åbobiennalen. Foto: Ars Nova (pressbild)

Från Heidi Hoves installation "Backyard History I & II" (2013) på Åbobiennalen. Foto: Ars Nova (pressbild)

Utställningen upptar museets hela avdelning för nutidskonst och är därmed utspridd på två våningar. Eftersom Aboa Vetus & Ars Nova grundats i det gamla rettigska palatset från 1920-talet påverkas utställningsrummen av det tidigare palatsets arkitektur, rumsindelning och grundplan. Rummen är därmed väldigt små och oregelbundna till sin utformning. Samtidigt består själva palatset av ett flertal smala och långa korridorer. Denna rumsindelning söndrar den traditionella tanken om stora utställningssalar och enorma ytor för upphängning av konst. Eftersom rummen är små har utställningen i stort sett byggts upp enligt tanken att varje konstverk eller konstnär har tilldelats ett rum. På detta sätt upplevs utrymmet mer intimt samtidigt som upplevelsen av själva verket blir mer närvarande.

De långa korridorerna kan dock ibland upplevas som väldigt trånga och besvärliga. Man tappar lätt riktingen och förstår inte riktigt hur man skall röra sig mellan utrymmena. På så sätt är det speciellt i övre våningen svårt att få ett grepp om utställningslokalen. Samtidigt går de trånga korridorerna sällan att ordenligt utnyttja för upphängning av några konstverk. Med dessa korridorer och mindre rum upplevs museiutrymmet lätt som en typ av labyrint. Detta bidrar till en viss spänning där besökarna själva får orientera sig genom rummen, glänta på gardinerna som hänger för dörröppningarna och kika in i vrårna. Det blir nästan omöjligt att förutspå vad nästa rum och de verk som finns utställda där har att bidra med.

I detta skede kan man även passa på att påpeka att rummen anpassats efter konstverkens behov. Museets nedre våning, som saknar naturligt ljus, lämpar sig bra för videoverk och installationer medan övre våningens stora glasfönster passar utmärkt för exempelvis måleri. Variationen mellan ljusa och mörka utrymmen bildar en mångsidig och intressant helhet som inte blir tråkig i längden.

Verken och konstnärerna

Då man stiger in i första utställningsrummet på nedre våningen möter besökaren installationen Bakgårdshistoria I av danska konstnären Heidi Hove. Installationen har Hove placerat söndriga och upphittade föremål och föremålskopior av keramik och glas i två glasvitriner. De upphittade och söndriga föremålen fungerar på detta sätt som symboler för skräp som ofta kan upphittas på landsbygden och i den egna trädgården. Detta skräp fungerar som en söndrare av den idyll som ofta förknippas med landsbygd och trädgårdar. Samtidigt avspeglar verket teman som historia och arkeologi (Hove, 2013). På detta sätt för verket även en dialog med Aboa Vetus & Ars Novas underjordiska ruinområde vars ingång ligger alldeles intill utställningsutrymmet. Hoves verk är därmed bundet till Aboa Vetus & Ars Nova som plats. Samtidigt avspeglar verkets glasvitriner även ett mer traditionellt sätt att ställa ut föremål i en museikontext.

Tilda Lovell, detalj från installationen "Untitled Landscape" (video och objekt), 2013. Foto Ars Nova (pressbild)

Tilda Lovell, detalj från installationen "Untitled Landscape" (video och objekt), 2013. Foto Ars Nova (pressbild)

I utställningen finns en hel del videoverk och animationer. En av dessa utgörs av den svenska konstnären Tilda Lovells Untiteld Landscape. Lovell har här gjort en animation med små fantasifigurer som hon byggt ihop av olika naturliga föremål som ben och bitar av rötter upphittade i naturen (Lehtonen, 2013). Utöver själva animationen kan man i utställningen även se de konstruerade miniatyrmiljöer som Lovell använt i utförandet av animationen. Dessa har här blivit självständiga och fristående skulpturer. Inför miniatyrmiljöerna kan besökarna beundra det arbete som ligger bakom dem, samtidigt som de tar betraktaren bakom kulisserna till själva animationen. En annan konstnär vars verk utgörs av video men som valt att komplettera helheten med utomstående element är Elina Saloranta från Finland. I hennes videoverk Morgon kan man följa med konstnärens och hennes familjs morgonrutiner kring frukostbordet. På väggen mittemot videon hänger Adolf von Beckers genremålning Modersglädje från 1868. Morgon bildar här en modern genrebild som visar upp dagligt liv samtidigt som den drar paralleller till en äldre tradition av speciellt nederländskt genremåleri på 1600-talet (Saloranta, 2013).

Valeria Montti Colque, "Corazón de Oro y Alma de Cristal", akvarell 2013. Foto: Ars Nova (pressbild)

Valeria Montti Colque, "Corazón de Oro y Alma de Cristal", akvarell 2013. Foto: Ars Nova (pressbild)

Utöver video är installationskonst en annan populär form av konst i utställningen. Valeria Montti Colques är en svensk konstnär vars installation Golden heart crystal soul består av såväl en målning och en mask, som en hel del pärlor. Pärlorna hänger ner från taket i långa remsor och upptar på så sätt hela utställningsutrymmet. Som betraktare blir man tvungen att röra sig genom pärlregnet och går på så sätt in i själva verket. Från betraktarens position inne i verket kan man sedan betrakta såväl målningen i vattenfärg som den skickligt gjorda masken. En annan installation som kräver att betraktaren kliver in i verket är av konstnärsduon Mom & Jerrys Can you handle the truth? De norska konstnärerna anser sig själva vara levande konstverk som reser runt i karaktärerna Mom och Jerry. Genom att existera skapar de en typ av protest mot rådande värderingar. Deras performanser är ofta provokativa och kritiskt laddade mot den elitistiska och hierarkiskt uppbyggda så kallade finkulturen (Tampere, 2013). Can you handle the truth? består av ett helt rum där konstnärerna målat, klottrat och sprayat på väggarna, limmat upp bilder och posters samt skapat ett helt berg av föremål och skräp som härstammar från duons tidigare performanser. I rummet finns även ett flertal TV-apparater som visar upp klipp från dokumenterade performanser i takt med en högt dunkande musik. Rummet skapar nästan en känsla av en slags krog eller nattklubb.

Mom & Jerry, "The World is a Cruise", färgfoto 2013. (courtesy Ars Nova 2013)

Mom & Jerry, "The World is a Cruise", färgfoto 2013. (courtesy Ars Nova 2013)

Can you handle the truth? utgör därmed ett verk med många dimensioner. Dels fungerar den som dokumentation på konstnärerna som konstverk i sig. Dels handlar det om dokumentation av konstnärernas performanser. Dokumentationerna bidrar en egen multiscreen videoinstallation samtidigt som hela utrymmet bildar ett slags helhetskonstverk i sig. Då betraktaren stiger in i rummet blir även denna en del av verket. Installationen har även en stark bakomliggande tanke och idé bunden till politiska och hierarkiska system inom kultur.

Flera av utställningens verk kan härmed anses ha konceptuella eller platsspecifika drag. Ett annat verk som har en specifik bakomliggande tanke är norska konstnärsduon Joar Nangos och Tanya Busses Extraherande förslag. Själva verket bestod av arkitektoniskt formade föremål som kamouflerades och hängdes upp i björkar runtom i Åbo. Föremålens uppgift var att samla upp björksav. Experimentet resulterade i 30 liter björksav som kristalliserades till en liten skulptur (Nango & Busse, 2013). Den lilla skulpturen, fotografier från experimentet och föremålen i sig är utställda i utställningsutrymmet. Genom sina anknytningar till natur och sin starka koppling till Åbo kan verket även anses vara platsspecifikt just för Åbo.

En mångfald av verk

Eftersom så gott som alla verk i utställningen är gjorda för Åbobiennalen har de en väldigt specifik koppling till själva platsen och museet. Utöver de ovannämnda verken kan man i utställningen även ta del av mer traditionellt måleri, samt foto och ljudkonst. En hel del verk har dessutom konceptuella och platsspecifika drag. Installationer och videokonst förblir dock det populäraste mediet.  Eftersom konstnärerna på detta sätt själva fått i uppgift att välja passande arbetsteknik och medium saknar utställningen en specifik linje i verkens utformning. Utställningen erbjuder därmed ett mångfald av olika typer av verk där betraktaren själv får orientera sig genom museets små utrymmen där varje rum är anpassat enligt verket.

Källor:

Colque, Valeria Montti (konstnär), Aboa Vetus & Ars Nova, presskonferens inför Åbobiennalen 2013, 8.5.2013.

Hove, Heidi (konstnär), Aboa Vetus & Ars Nova, presskonferens inför Åbobiennalen 2013, 8.5.2013.

Lehtonen, Silja (red.), Turku biennaali 2013 – Idylli, Aboa Vetus & Ars Nova, utställningskatalog, Åbo, 2013.

Nango, Joar & Busse, Tanya (konstnärer), Aboa Vetus & Ars Nova, presskonferens inför Åbobiennalen 2013, 8.5.2013.

Saloranta, Elina (konstnär), Aboa Vetus & Ars Nova, presskonferens inför Åbobiennalen 2013, 8.5.2013.

Tampere, Karolin (kurator), Aboa Vetus & Ars Nova, presskonferens inför Åbobiennalen 2013, 8.5.2013.

Aboa Vetus & Ars Nova, 5.6.2013.

länkning pågår till intressant.se

Visuella studier – aktuellt och gjort

Är du ett FAN? Gå vår kurs COMICS!

Är du ett FAN? Gå vår kurs COMICS!

Det har varit tystnad här på bloggen ett tag – men det innebär inte att det har varit brist på aktivitet i ämnet. Tvärtom. Ämnets lärare har gett kurser under april och maj – ”Den rörliga bilden” (Antony Fredriksson, se tidigare inlägg), ”Bilderbokens estetik” (Maria Lassén-Seger), ”Bildsociologi” (Jenny Wiik) och ”Nutidskonst” (Öppna Universitetet, Fred Andersson). Till hösten ges kursen ”Visuell Analys” som kombinerad nätkurs och närstudium i Jakobstad – se info här:

Sommaruniversitetet i Vasa, filialen i Jakobstad: ”Visuell analys” okt-nov 2013

De flesta studenter har lämnat huset, men vi lärare jobbar nu desto intensivare med att förbereda höstens kurser. Höstens första kurs i Visuella studier är som tidigare år grundkursen i bildperception som går på engelska med psykologen och hjärnforskaren Tarja Peromaa som lärare. Tarja är en mycket uppskattad lärare som kan konsten att förklara på ett strukturerat och lättfattligt sätt. Vill du gå kursen ska du leta efter kursnamnet ”Image Perception and Cognition” eller kurskoden 130000.0, anmälan är öppen via systemet Min Plan för studerande vid Åbo Akademi eller Turun Yliopisto ända fram till 6 september.

Flera av oss har varit uppmärksammade eller aktiva även utanför Akademin under våren. Jenny Wiik arbetar också som författare och illustratör och debuterade i höstas med ungdomsboken Bildbindaren på Schildt & Söderströms förlag. Maria Lassén-Seger hör till landets främsta experter på just böcker för barn och ungdom, och hennes kurs ”Bilderbokens estetik” får varje år mycket god respons. Om du är intresserad av bilderböcker och vill hålla dig orienterad om vad som händer på det området är det ett bra tips att läsa Marias regelbundna recensioner av nya böcker i Hufvudstadsbladet. Tidningen verkar inte längre publicera nyare recensioner online, men här är några från förra året:

Om Jenny Wiiks ”Bildbindaren

Om Maria Turtschaninoffs ”Flickor som går dit de inte får”

Om Ulf Starks och Linda Bondestams ”Allt det här”

Även Mia Österlund som är universitetslärare i litteraturvetenskap här vid ÅA recenserar barnböcker i Hbl, några exempel:

Om Maijja och Anssi Hurmes ”Under täcket”

Om Camilla Mickwitz ”Jason, Emilia och de små tanterna” (nyutgåva)

Fred Andersson (undertecknad) deltar sedan hösten 2011 i det nordiska nätverket för forskning om tecknade serier – ett annat område där förhållandet mellan ord och bild står i centrum. NNCORE, som nätverket heter (Nordic Network for Comics Research) hade sin första internationella konferens i Helsingfors den 23-25 maj. Koordinator för konferensen var professor Kai Mikkonen som bland annat har skrivit den viktiga boken Kuva ja sana (Bild och ord). Nätverket har en hemsida som ligger under Syddansk Universitet i Odense, och som man når via följande länk: NNCORE, Syddansk universitet. Forskare från Finland, Sverige, Danmark, Norge, Island och Estland deltar. För nätverket har Fred Andersson skrivit en essä för en planerad engelskspråkig antologi med texter av medlemmarna.

Våra ÅA-ämnen Folkloristik, Visuella studier och Sociologi ger till hösten i samarbete en ny engelskspråkig kurs om tecknade serier och fandom, den kultur som växer fram bland fans till böcker och serier i fantasygenren. Kursen heter ”Comics – Interdisciplinary and cultural perspectives” och startar den 25 oktober. Fred Andersson inleder med serieteori de tre första veckorna (se också inlägg 2 juni förra året), sedan föreläser Ralf Kauranen om sociologiska aspekter (3 veckor) och Jacob Löfgren om fandom (3 veckor). Ralf Kauranen är medlem i NNCORE och har disputerat på en avhandling om 1950-talets finska debatt om seriers ”skadlighet”. Se den här artikeln om Ralf från 2008. Jacob Löfgren är doktorand i folkloristik och forskar om fankulturen kring den brittiske författaren Terry Pratchetts karaktärer. Se den här artikeln om Jacobs projekt. Kursen är öppen för alla intresserade vid Åbos två universitet, precis som de ordinarie kurserna i Visuella studier.

Andra engelskspråkiga kurser som vårt ämne ger under 2013-14 är ”Cultural Imagology – An introduction” (se också tidigare inlägg från i höstas) och ”Visuality and Visualization of Information”. Båda kurserna tar upp viktiga aspekter på bilder som kunskapsförmedlare idag – mer om detta senare i veckan!

länkning pågår till intressant.se

Den rörliga bilden, föreläsning 4

Film exempel föreläsning 4

Stan Vanderbeek-Science Friction (1959)

http://www.youtube.com/watch?v=rvmXDeNGy3s

Nam June Paik:The Medium Is The Medium

http://www.youtube.com/watch?v=VIBEaszndLA

John Whitney ”Catalog” 1961

http://www.youtube.com/watch?v=TbV7loKp69s&feature=related

Permutations (1966)

http://www.youtube.com/watch?v=BzB31mD4NmA&feature=related

Arabesque 1975:

http://www.youtube.com/watch?v=w7h0ppnUQhE

Max Hattler. Collision;

http://vimeo.com/1295873

Chris Coleman: Modern Times

http://www.youtube.com/watch?v=AwWzAEbZ5g0

Filmklipp och texter, föreläsning 3: Den rörliga bilden

Föreläsning 3

Youtube klipp:

Slavoj Zizek om The Matrix

http://www.youtube.com/watch?v=8sFqfbrsZbw

John Smith: Girl Chewing Gum:

http://www.youtube.com/watch?v=57hJn-nkKSA

Trinh T. Minh-ha: Reassemblage

http://www.youtube.com/watch?v=Cc5G2-rTKis

Chris Marker: La Jetée

http://www.youtube.com/watch?v=-smEWxVUy3A

Texter

Chris Marker biografi

http://sensesofcinema.com/2002/great-directors/marker/

Intervju med Trinh T. Minh-ha

http://pages.emerson.edu/organizations/fas/latent_image/issues/1993-12/trihn.htm

Bildmaterial till kursen, den rörliga bilden

Jag kommer nu vartefter att ladda upp de blider och filmklipp som jag använder mig av under föreläsningarna.

Föreläsning 1


Det sk. ”homunculus” (liten människa) problemet

Niépce, heliografi 1826

Niépce, heliografi 1827

Henry Fox Talbot, calotype 1833

Louis Daguerre, daguerrotypi 1838

Eadweard Muybridge 1878

Étienne-jules Marey, chronophotography ca. 1880

Ernst Mach 1888

Alfred Stieglitz: the Steerage 1907

Filmklipp

Daguerrotypi

http://www.youtube.com/watch?v=m9mrdQ0l_oY&feature=player_embedded

Heidi Lunabbas, Camera Obscura i Strömsö

http://www.youtube.com/watch?v=FHBP8Io6ko0

Föreläsning 2

Filmklipp:

Marey: 1891

http://www.youtube.com/watch?v=LKlNZSnkvsg

Muybridge: 1878

http://www.youtube.com/watch?v=UrRUDS1xbNs&feature=related

Edison: 1894

http://www.youtube.com/watch?v=rQk5RftSdF8&feature=related

Lumiere first films: 1895

http://www.youtube.com/watch?v=4nj0vEO4Q6s

Le voyage dans la Lune, Méliès, 1902

http://www.youtube.com/watch?v=vZV-t3KzTpw

D.W. Griffith: The Birth of a Nation 1915

http://www.youtube.com/watch?v=AzJLFQwpQTI

Dziga Vertov:  The Man with the Movie Camera 1929

https://www.youtube.com/watch?v=8Fd_T4l2qaQ


Mad men, Mad women, Mad artist

Ur en av 2011 års reklamfilmer för Åbo Akademi. Bildkälla Youtube.

Ur en av 2011 års reklamfilmer för Åbo Akademi. Bildkälla Youtube.

Aftonbladet har rubriker som för tankarna till folkstorm efter den svenska Eurovisionfestivalen – fast folkstormen var kanske begränsad till tidningens egen sajt. (Se också gårdagens inlägg om Yohio och hans stil.) Den som är är intresserad av populärkultur, reklam och särskilt den amerikanska TV-serien Mad Men (om reklambranschen vid Madison Avenue på 1960-talet) bör hålla utkik efter en alldeles färsk bok – Mad Women: The Herstory of Advertising av Christina Knight som själv upplevde den tid som skildras i Mad Men. Hon ska rentav ha varit något av en Peggy Olsen i verkligheten – kvinnan som lyckas som copywriter trots en massiv mansdominans, men som i gengäld måste gömma sitt barn hos släktingar.

Reklam kan vara allt från fånigt trams till poetiska små mästerverk som får åskådaren att stanna upp och reflektera. I tramskategorin räcker det ibland att anlita någon känd person som alla känner till och ingen tar på allvar – till exempel Salvador Dalí och hans berömda mustasch i reklamen för chokladen Lanvin: ”Je suis FOU” (jag är GALEN i) ”du chocolat LANVIN!” Jag tog med mig bland annat den här reklamen till en lektion jag hade på Hanken (Handelshögskolan) här i Åbo för en vecka sedan. Temat var ”visuell retorik” och deltagare var fem studenter med olika bakgrund som har valts ut till årets Projektkurs i filmproduktion – en kurs som hör till internationell marknadsföring och som ska resultera i en reklamfilm för Åbo Akademi. Det blev en intressant diskussion. Gruppen har redan kommit igång bra med det estetiska och praktiska. Jag hoppas att jag kan hjälpa dem att tydligare se vad det är för typ av kulturellt fält de träder in i när de gör filmen – vad de kan förvänta sig. Jag föreslog att genren reklam- och informationsfilmer för universitet egentligen är en omöjlig genre eftersom den ska kombinera två fenomen som historikt är åtskilda: 1) information om statliga inrättningar, 2) kommersiell marknadsföring.

Den här konflikten märks väldigt tydligt när man tittar på de flesta av de ”reklamfilmer” (eller, som handelsstudenterna lärde mig, ”representationsfilmer”) som görs för universitet. Oförmågan att lösa den förklarar varför de oftast är misslyckade. Här på ÅA kan vi nog med viss skadeglädje konstatera att vår finskspråkiga granne Turun Yliopisto har presterat ett av de värsta exemplen – Turun Yliopisto, The Campus That Never Sleeps. En film som som vill säga, visa och illustrera så mycket under så lång tid (10 minuter) att resultatet blir noll. Det finns ingen genomgående idé som förklarar vad alla dessa insmickrande bilder och citat har med varandra att göra. Man har till och med gjort det typiska nybörjarfelet att lägga ljusa textinslag på ljus bakgrund. Filmen är inte informativ, för den ger nästan inga fakta alls om Turun Yliopisto. Och den är inte bra som marknadsföring heller – den är alldeles för lång och alldeles för poänglös.

En bra reklamfilm ska förmodligen ha en berättelse och gärna en överraskande vändning. En vändning som bryter mot de förväntningar vi har om olika skeenden – och här kommer den visuella retoriken in. Den mest förenklade definitionen av retorik är att den innebär ett brott mot normer och förväntningar. Både visuell och verbal retorik kan göra detta i en förtätad form som kan ha poetiska och symboliska dimensioner. Jag tycker att de två ÅA-filmer som den förra projektkursen gjorde år 2011 är bra exempel på detta. De fyra studenterna bakom filmen har gjort ett tydligt val – reklamfilmens format och inte informationsfilmens. Samtidigt har de löst problemet hur man i det formatet kan referera till en verksamhet som inte är kommersiell. En inrättning som grundar sig på vetenskap och kritik.

Den galne konstnären är väl inte den bästa associationen i sammanhanget. Men det lilla barnet och dess nyfikenhet på världen är en klassisk sinnebild för vad ett universitet står för. Den ena ÅA-filmen, med barnet, är ett utsökt litet ljud- och bildpoem som samtidigt mynnar ut i en tydlig slogan: ”Tänk utanför ramarna – Strunta i ramarna!” Filmen är en liten berättelse med en överraskande vändning där barnet hittar en egen lösning på ett både konkret och intellektuellt problem.

Länkning pågår till http://intressant.se

Kurs i mars – den rörliga bilden och seendets historia

Inuti Heidi Lunabbas "Sauna Obscura" i Åbo. Bildkälla http://www.turku2011.fi/en/event/saunalab-sauna-obscura_en

Inuti Heidi Lunabbas ”Sauna Obscura” i Åbo. Bildkälla http://www.turku2011.fi/en/event/saunalab-sauna-obscura_en

Årets första kurs, ”Semiotik, Ikonografi och symbolanalys” har nu pågått ett tag med en liten men trogen grupp studenter. I mars startar Antony Fredrikssons kurs ”Den rörliga bilden” och samtidigt ger jag själv också en kurs om konsten efter 1950 Öppna Universitetet. Antony blev licentiat förra året med en avhandling som han lade fram i ämnet filosofi år 2011. Avhandlingen handlar om seendets och fotografins historia och heter To Discover and to Create – A Genealogy of the Concept of Visual Record. Kursen ”Den rörliga bilden” följer i viss utsträckning samma spår som avhandlingen – den ger en historisk bakgrund till fotografins och filmens betydelse för vår tids visuella kultur.

Filmen som teknologi utgår från fotografin, och fotografin utgick i sin tur från Camera Obscura (”det mörka rummet”) som beskrevs redan på 1000-talet men som blev ett hjälpmedel för för tecknare och målare under 1600- och 1700-talen. Konstnären Heidi Lunabba är en entusiast för Camera Obscura och har byggt flera stora sådana, bland annat en i form av en bastu under kulturhuvudstadsåret i Åbo.

Utan att kunna tala för Antony tror jag att hans kurs handlar om att seendet har en historia, en tanke som kan verka främmande i början. Att fotografi och film har en historia är lätt att förstå, men att skriva seendets historia kräver att man ser seendet som kulturellt betingat och inte bara som något biologiskt. Forskaren Jonathan Crary, som Antony hänvisar till i avhandlingen, har visat att filosofins och naturvetenskapens ideer om seendet förändras efter 1820-talet, då Camera Obscura ersattes av fotografin. Före fotografin dominerade en rationalistisk perceptionsmodell präglad av filosofen Descartes, som beskrev kropp och själ som helt åtskilda. I rationalistiska beskrivningar av seendet reflekteras synbilden som en kopia eller ”representation” inne i huvudet, och därinne tittar själen på bilden – som i en Camera Obscura! Fast om det vore så, så skulle det lilla själsliga ”jaget” inne i huvudet i sin tur innehålla en kopia och en annan liten åskådare som i sin tur innehåller en kopia och… Modellen hamnar i vad som brukar kallas ”oändlig regress”, ett tecken på att det är något som är fel på den från början.

Efter uppfinnandet av fotografin befinner sig såväl fotografiet som filosofernas synbilder utanför Camera Obscura, och det mentala seendet börjar mer och mer beskrivas som en subjektiv process snarare än en objektiv kopia. Själen trängs gradvis ut ur naturvetenskapens synteorier och överlämnas till kulturhistoriker och andra humanister. En mer materialistisk naturvetenskap växer fram. Samtidigt kräver tillväxten av information och medier i samhället ett annat och mer aktivt seende när hjärnan ständigt ska anpassa sig till nya och annorlunda arrangemang av text och bild. Seendeforskningen anpassar sig till den nya situationen och börjar mer och mer betona hur seendet är aktivt och undersökande – psykologin avlägsnar sig alltmer från Descartes kopior. Seendets karaktär förändras och teorierna om seendet förändras – dessa förändringar hänger samman, och seendet har en historia.

länkning pågår till intressant.se