Kategoriarkiv: Andreas Häger

Glad Valborg, akademien och akademin!

Andreas HägerDet känns nästan lite dumt att skriva ett blogginlägg om Svenska Akademien. Det har sagts och skrivits mycket, och jag har läst mycket, varit närmast besatt av denna såpa, ”bättre än Netflix”, som den rätt så inblandade Ebba Witt Brattström uttryckt sig. Såpan är ju dessutom långt ifrån färdig. Men nu skriver jag i alla fall (och skrev också under ett upprop med kritik mot Svenska Akademien).

Många bra analyser har gjorts. NY Times fångar det hela på kornet redan i sin rubrik “In Nobel Scandal, a Man Is Accused of Sexual Misconduct. A Woman Takes the Fall.” Författaren Malte Persson skriver i Expressen om Svenska Akademien som hederskultur  I Hbl kommer sociologen Antonia Wulff med en slående kommentar angående den avgångna ledamoten Lotta Lotass, som ”talat om sin blygsel som ett hinder i arbetet, men aldrig har väl blygsel förhindrat vare sig smak eller snille. Det har däremot arrogans, maktfullkomlighet och chauvinism.”

Det handlar om sexuella övergrepp, omfattande, systematiska, över lång tid. Redan 1997 rapporterade Expressen om ”kulturprofilen” Jean-Claude Arnault, på basen av två vittnesmål. Den ena kvinnan skrev då brev till Sture Allén, dåvarande ständig sekreterare, och rapporterade om övergrepp. Brevet blev liggande, vilket Allén nu 2018 motiverar med att ”det inte framstod som viktigt” . Horace Engdahl, även han tidigare ständig sekreterare, är nära vän med Arnault, och talar i en stor intervju från 2016 om honom som ”livsstilsförebild”: ”Han lever det goda livet, han är nästan ensam om det, den ende som har förstånd”. Att inte heller Horace tycker att övergreppen är viktiga märks av att han inte nämner dem med ett ord i sitt famösa inlägg i Expressen eller av att han uppenbarligen ville stoppa utredningen.

Det handlar om kön, som så tydligt fångas av NY Times rubrik citerad ovan, och kommenterats på olika sätt.  Och det blir inte bättre av att Sture Allén säger ”vi har inte med ett enda ord berört hennes kön” i samband med avsättandet av Sara Danius som ständig sekreterare. Jag påminns om en historia från en bok vi läste när jag var barn, om en pojke som sade åt sin mamma ”vi har inte ätit lakrits” – då är det enkelt att gissa vad pojken och hans storebror mumsat i sig på hemväg från matbutiken. För inte är det ju så att man måste nämna kön (eller klass eller etnicitet) för att det ska spela roll – snarare tvärtom är det så att först när man explicit lyfter upp något på bordet kan man börja arbetet med att få det att spela mindre roll.

Men det handlar också om klass. Dagens akademiska elit, och där är tveklöst ledamöterna i Svenska Akademien eliten av eliten, utgör en del av en borgerlig överklass. Identifikationen ligger hos makt och status, kapital och patriarkat, snarare än i rollen av en kritisk intellektuell klass.

En central aspekt av Svenska Akademiens klasshabitus är förstås kopplingen till finkultur eller högkultur. Klass markeras bland annat av vilken kultur man konsumerar, det finns starkt i våra medvetanden att viss kultur är finare än annan. Nobelpriset i litteratur innebär att det knappast finns någon annan institution i hela världen med en lika stark position när det gäller att uttala sig om vad som är ”fin” eller legitim kultur. Då ligger det nära till hands att personer i sådan kulturell position, både av sig själva och av andra, uppfattas som särskilt fina.

Sen handlar det om medias roll. De senaste veckornas bevakning av Svenska Akademien är en typisk medieskandal. En sådan rör det sig om när någon uppburen person eller instans begår något normbrott som slätas över eller göms bort, för att sedan avslöjas med buller och bång i media. Vi tror ändå på något vis att dessa ”finare” människor ska bete sig finare, så när de också är mänskliga, eller ibland rentav större skurkar än de flesta, så blir besvikelsen – men också nöjet – desto större. Och både traditionella och sociala medier bidrar med underhållning.

Men handlar det om oss? Berör det oss som något annat än ”bättre än Netflix”? Det tycker jag, och tänker särskilt på oss som också är anknutna till en förvisso helt annorlunda men dock akademi. För visst har vi slängar av samma kulturelitism och våra egna sätt att uttrycka dem; låt mig ta två aktuella exempel. I slutet av maj kommer en procession med svarta kläder och svarta hattar att tåga genom staden som ett uttryck för en exklusiv akademisk status och en gränsdragning mot den icke-akademiska omgivningen. Den här veckan är det vita mössor och beigea paletåer på Vårdberget, med samma budskap.  Dessa små trevliga ritualer bidrar till att upprätthålla de gränser som gör det möjligt att en institution som Svenska Akademien blir så upphöjd, vilket i sin tur har möjliggjort de brott som begåtts, inte minst de sexuella övergreppen.

Strejk

Andreas HägerI dag när detta skrivs strejkar personalen vid Helsingfors universitet. Sedan början av februari finns det inget rådande arbetsavtal för universitetsanställda i Finland. Förhandlingar pågår och flera strejker är varslade.

Förhandlingar gäller bland annat lönenivå och lönesystem. Facket meddelar att arbetsgivarsidans förslag till löneförhöjning ligger på en nivå som är hälften av den förhöjning som gäller i andra branscher, och att detta bud inte verkar rubbas – riksförlikningsmannen gav ett högre förslag men det förkastades av arbetsgivarsidan. Arbetsgivarna, representerade av organisationen Sivistystyönantajat, medlem av Finlands Näringsliv EK, framhåller att det inte finns pengar till högre löner på grund av universitetens dåliga resultat. ÅA:s ledning har (i flera epostmeddelanden till personalen, under rubriken ”Information om kollektivavtalet för universiteten”) kommit med samma budskap.

Den andra stora tvistefrågan gäller lönesystemet, som enligt arbetsgivarnas förslag ska ”förenklas”, så att det blir färre prestationsnivåer. En konsekvens av detta är att det troligen svårare att få förhöjd personlig lön. Sivistystyönantajat framhåller att avtalet ska utgöra en helhet – kanske de syftar just på att det dels blir låga allmänna löneförhöjningar, dels blir svårare att höja sin individuella lön.

Argumentationen från det fackliga hållet är tydlig, de som jobbar i denna bransch ska ha rätt till en löneutveckling som motsvarar den i andra branscher. Argumentationen från det andra hållet är minst lika klassisk, det finns inte pengar. Budskapet från arbetsgivarsidan antyder att vi som jobbar vid Finlands universitet inte är värda mer lön eftersom vi inte producerar bättre. Det är ännu ett exempel på hur universiteten styrs med affärslogik.

Det har hävdats att det inte behövs allmänna löneförhöjningar på universitet, professorerna har redan tillräckligt höga löner, och det borde i stället satsas på att höja lönerna för doktorander och förbättra situationen för stipendiater och snuttjobbare. Men det är fel att sätta det ena mot det andra, för inte ska de som jobbar vid universiteten, om än med dräglig – eller rentav i vissa fall hög – lön, vara ekonomiskt ansvariga för att verksamheten ska fortgå och utvecklas. Det ansvaret måste finnas på högre nivå – kom i håg det så kallade ”utbildningslöftet” från den nuvarande regeringen.

Universitetesstrejken är förstås i första hand påkallad av avtalssituationen, men är också en påminnelse om att det faktiskt inte ges tillräckliga resurser att bedriva universitetsverksamhet i Finland. Jag tycker att de som verkar inom universiteten borde vara eniga om att vi ska ha sådan verksamhet och de resurser som behövs för densamma; att skiljelinjen inte går inom universiteten mellan ”arbetsgivare” och ”arbetstagare”, utan mellan de som vill behålla universitetsutbildningen och de som vill montera ner den.

Kanske själva åtgärden att strejka förskräcker, och  det hör ju inte till vanligheten i denna bransch. Det är välkänt och –dokumenterat att det sker en snedrekrytering till universiteten, på alla nivåer: det är klart större sannolikhet att man börjar studera på universitet om ens föräldrar har högskoleexamen; och mycket större sannolikhet att man blir professor om det finns någon professor i familjen. Underrepresentationen av akademiker med arbetarklassbakgrund gör förstås att denna slags erfarenhet inte syns särskilt tydligt vid universiteten och för med sig en okunskap och en bias gällande andra klasser än den egna akademiska medelklassen. Detta kanske går igen i förhållningsättet till facklig aktivitet, att hävda sina rättigheter och rentav strejka uppfattas som något som hör till arbetarklassen och inte passar in i ett akademiskt sammanhang.

En bekant berättade en historia från förr, om en lärare som av en släkting fick frågan ”du tar väl inte betalt?” – frågeställaren ansåg att det var ofint av en lärare att ta emot lön. När det nuvarande lönesystemet infördes vid ÅA förklarade den dåvarande ledningen, i samband med ett informationstillfälle för personalen, att vi ska vara så glada att få jobba vid ÅA att vi egentligen ska klara oss utan lön (förstås bortsett från dem som inte heller klarar/klarade sig utan bonus). Tanken på arbetet som kall, tillsammans med retoriken om universitetens dåliga resultat, befriar regeringen från ansvar för dess utbildningspolitik.

Det finns ett dominerande tänkesätt i vårt samhälle att allt och alla ska värderas i pengar – och som sagt, alla jobb är ju inte kall, det finns positioner och branscher där det framhålls att hög lön är en förutsättning för väl utfört arbete. Att anställda vid universitet inte ska få samma löneförhöjning som andra visar ju att man är mindre värd, och det är en signal som näringslivsdelegationen EK är medveten om.

Idén om att vissa jobb (men inte alla) är ett kall lever starkt kvar, det märks gällande undervisning och säkert ännu starkare när det gäller vård. Men för att kunna skaffa mat, kläder och tak över huvudet måste man ha inkomst; det kan inte vara ofint att anse att arbetaren, eller akademikern, är värd sin lön.

Födelsedagar och gränsdragningar

Andreas HägerVi har just firat Finlands hundraårsdag,. Ibland har det höjts röster för att påpeka att Finland minsann är äldre än hundra: det är inte självklart vad som är början och vad som borde firas. Snart inleds Åbo Akademis sekeljubileum, men redan 1990 firades ÅA:s 350-årsdag, med kungligt besök och allt.

Flera ämnen vid ÅA har firat jubileer i höst, jag har förutom det egna ämnet noterat att ryska och biologi jubilerat. Sociologin firade 75-årsjubileum i början av december, med seminarium och kvällsfest. Karl Robert Villehad Wikman blev extraordinarie professor i sociologi, vid ämnet etnologi, år 1942, alltså för 75 år sedan.

På jubileumsseminariet påpekade ämnets professor Mikko Lagerspetz att sociologin vid ÅA kunde anses vara både äldre och yngre. Akademins första rektor Edvard Westermarck, tillika professor i filosofi, räknas ofta som den finländska sociologins fader – han blev docent i sociologi vid Helsingfors universitet 1890. Den första ordinarie professuren tillsattes 1959. ÅA:s kansler, Ulrika Wolf-Knuts, kommenterade i sin hälsning vid seminariet denna utläggning med att hon för sin del alltid uppfattat Westermarck som antropolog och Wikman som etnolog och folklorist.

Vid seminariet uppmärksammades sociologiämnets historia vid ÅA på olika sätt. Den första ordinarie professorn, Knut Pipping, behandlas i en nyutkommen bok som presenterades (Susan Sundback, Thomas Rosenberg & Anne Rosenlew (red,) ”Knut Pipping och etableringen av den moderna sociologin vid Åbo Akademi”, utgiven av Finska Vetenskaps-Societeten). Den tredje ordinarie professorn, Susan Sundback, höll sin avskedsföreläsning.

Ett tema som återkom i de olika föredragen var frågan om hur smal eller bred en akademisk disciplin ska eller kan vara. Det är en balansgång mellan att å ena sidan värna om det egna ämnets (förstås inte bara vårt ämnes) integritet och särprägel och å den andra att vara öppen mot det omgivande samhället och dess förändringar – och därigenom relevant. Per Månsson, gästföreläsare från Göteborg och omtyckt läroboksförfattare, gick igenom hur sociologin hanterat förändringar orsakade av olika sociala rörelser, som miljö- kvinno- och queerrörelserna, och hur ämnet därmed själv förändrats. Han kastade också ut en utmaning att reagera på och forska om metoo-rörelsen. Elina Oinas, som talade om sociologi i Afrika, påminde om att vi också ska vara teoretiskt öppna för tänkande från ”syd”.

Jubileer verkar alltså kunna vara bland ganska godtyckliga (efterhands)konstruktioner. Men det kan också det som firas, om det sen är ett ämne eller en nation. Firandet blir förstås en viktig del av konstruktionen – att slå fast till exempel att sociologi funnits vid ÅA i 75 år är en del av legitimeringen av ämnets existens idag. Och sen är det ju roligt att fira.

Dyra tidskrifter och lång sträckbänk

Andreas HägerLedande informationsspecialist vid Åbo Akademis blibiotek, Stefan Ek, uttalade sig nyligen för Yle om de horribla konstnaderna för akademiska tidskrifter. De allra flesta tidskrifter kommer i elektronisk form, i paket från de stora förlagen, vars priser ökar år för år. Och vinsterna blir stora inte minst för att det mesta arbetet – forskningen, skrivandet, granskandet – är gratis för förlagen.

Vad är det då vi får för pengarna?

En Facebookvän – en erfaren och framgångsrik forskare – skrev att hen äntligen knäckt koden för att publicera artiklar i internationella tidskrifter. Ett nyckelord var att det skulle vara tråkigt och inte associativt eller tankeväckande.

Många har länge varit rätt skeptiskt inställda till alla de strukturer sområder kring akademisk publicering. Det är väl ytterst få som är förtjusta i principen ”publish or perish”, och inte heller om de olika rankningssystemen, t.ex. Jufo, får man höra många lovord (men det händer). Ett specifikt problem i systemet uppmärksammas av en tidigare redaktör till British Medical Journal, citerad i Times Higher Education:

“Peer review is supposed to be the quality assurance system for science […]. In reality, however, it is ineffective, largely a lottery, anti-innovatory, slow, expensive, wasteful of scientific time, inefficient, easily abused, prone to bias, unable to detect fraud and irrelevant.”

En forskare (en ekonomiprofessor) som uttalar sig i samma artikel konstaterar att man som artikelgranskare – kanske omedvetet – uppmuntrar artiklar som stöder sådant som man vet eller tycker från tidigare, som stöder den egna forskningen. Han drar slutsatsen: ”If the majority of referees like your research, you can be certain that you are doing boring work”

Den jakobstadsfödda sociologen och socialpsykologen Johan Asplund kommenterar i Om undran inför samhället (Argos 1970, 95; kursivering i original) kritiken mot Freud:

”Ibland verkar det som om Freuds kreativitet upplevdes som en störande omständighet eller som något ovidkommande eller genant. Vi har en märklig tradition i den västerländska vetenskapen, nämligen den enligt vilken sträckbänken utgör den bästa eller mest respektabla forskningsmiljön.”

Han säger vidare att den ”vanliga vetenskapligheten”, kanske det som Kuhn kallar normalvetenskap, kännetecknas av en ”extrem, tvångsmässig försiktighet och förståndighet”, en inställning Asplund betecknar som ”borgerlig”.

Försiktigheten och i förlängningen tråkigheten handlar förstås om säkerhet: man kan känna sig vara mer säker på sanningshalten om man inte säger för mycket eller något väsentligt annorlunda än alla andra. Och ligger man tillräckligt länge i sträckbänken –översatt till exempel  till mängden analyserat material – vet kolleger och läsare att man åtminstone inte kommit för lätt undan. Men det verkar inte vara det bästa sättet att föra vetenskapen framåt. Och frågan är om det är värt pengarna.

 

Om forskning och fandom

Andreas HägerJag har varit mer eller mindre Bob Dylan-fan sedan 1980-talet. Det började med att jag tänkte att han hörde till allmänbildningen och råkade hitta en billig samlingsskiva. Numera har jag ”alla” skivor och har gått på ett antal konserter. Och tagit del av sådant som Nätet kan erbjuda. Jag har publicerat ett par akademiska artiklar om Dylan, och i mitten av maj deltog jag i en konferens för dylanforskare i Lissabon.

På konferensen var det inte bara tydligt utan alldeles självklart att de som deltog inte enbart bedrev akademisk forskning med anknytning till Bob Dylan men också själva var fans. Det var rentav så att någon bad om ursäkt för att hon inte tyckte sig vara ett tillräckligt engagerat fan: ”I mean I’m a fan but not a continuous fan”, uttryckte hon sig i inledningen av sin presentation. Men kombinationen fan och forskare är väl inget märkligt, ofta är det ju så att man väljer att forska om sådant som man är intresserad av eller tycker om.

Att forska om något man är fan av är logiskt också eftersom båda typerna av förhållningssätt handlar om kunskap. På ifrågavarande konferens märktes det bra att gränsen mellan de olika typerna av kunskapsproduktion inte är absolut. Det var inte alltid självklart när den kunskap som presenterades var ett resultat av forskning och när den var resultat av fandom (man kan ju inte kalla det ”fanskap), och inte var det heller alltid nödvändigt att veta.

En gemensam aspekt i båda typerna av kunskapsproduktion är att det är fråga om tävling och konkurrens, om vem som förstår mest och vem som har ”rätt”. Det gäller både detaljkunskaper, sånt som brukar benämnas ”nördigt”, och tolkning av texter. Vilken låt spelades som extranummer 19:e april 1980? Och vad betyder egentligen de blödande hamrarna i ”A Hard Rain’s A-Gonna Fall”? Vid flera tillfällen blev det veritabla gräl mellan olika dylanforskare/fans, framför allt om texttolkningar, på ett sätt jag inte kände igen från de akademiska sammanhang jag tidigare rört mig.

Inom sociologi skulle jag kanske något förenklat säga att ju mer man vet desto mer osäker blir man – eller man kanske är säker på att man nått en sådan insikt om samhällets komplexitet att man inte tror att man kan veta så mycket med säkerhet. Inom i alla fall viss sorts humaniora, eller för vissa humanister, kan det vara annorlunda, att ju större detaljkunskap man uppnått om ett visst fält, desto säkrare och bättre känner man sig som forskare på fältet. Och samma gäller definitivt fans, är fan-objektet sen Dylan, Star Trek eller Wagner.

Jag nämnde termen ”nördig”. Att vara fan kan uppfattas som synonymt med att vara nörd, särskilt om det man gillar ligger utanför den kommersiella huvudfåran, och särskilt om det handlar om manliga fans – Lady Gagas fans är knappast nördar. Och ofta ses det som något negativt, rentav patologiskt – sammanfattat i uppmaningen ”get a life”. En sak som betonas i den forskning om fandom som är ett växande område inom kulturforskningen, är att människor sällan är fans av endast en sak, även om fandom ofta talas om på det sättet. Jag känner ett dylanfan vars andra stora musikaliska passion är Carola. Och inte utesluter fandom heller att man gillar sin partner (till och med om hen inte alls är fan av samma sorts kultur eller artister) och sin familj, eller att ta en promenad i junisolen.

 

PS

Ännu om termen ”nörd”. Som många negativa epitet har också nörden och nördigheten nåtts av försök att vändas till något positivt, till exempel gällande kunskapsdimensionen. Ett exempel på ett sådant försök som har blivit en personlig favorit är den svenska podden ”Snedtänkt”, som behandlar allt från punkbandsnamn till folkomröstningar med stora doser namn- och årtalsdroppning.

Och jag kan också tipsa om denna video som rymmer både ett bejakande av nördskap och en liten diskussion om skillnaden mellan ”nerd” och ”geek”.

”Vad är sociologi?”

Andreas HägerHärom veckan hölls de nationella sociologdagarna i Tammerfors, med närmare 500 deltagare. Det gavs tre plenarföreläsningar, av vilka jag hörde två. Den första var en rätt teoretisk föreläsning, som handlade om tolkning av situationer, bland annat om hur vi förstår en situation utgående från vad vi väntar att den ska leda till (något alla studerande men också forskare ”i karriären” borde kunna känna igen). Den andra handlade om begränsningar av djurs rörelser över gränser, särskilt gällande försök att hindra smittosamma sjukdomar; behållningen av den var främst att se hur ett sådant tema som ligger långt från mina egna intresseområden kunde säga något viktigt om en så fundamental samhällelig verksamhet som upprätthållande av olika gränser. Jag deltog i en session om urbansociologi, med bland annat ett paper om institutionaliseringen av skateboarding i Tammerfors. Mina kolleger deltog i sessioner om utbildningssociologi och vetenskapssociologi, och hade presentationer om brändingen av global fostran i finländsk grundskoleutbildning respektive medicinsk forskning om livmodertransplantationer. Ett pris för ”årets sociologiska gärning” delades ut till Facebook-gruppen Eriarvoisuusvarasto.

När jag på 1990-talet blev färdig politices magister och anmälde mig som arbetssökande skulle man på blanketten uppge ett yrke. Jag skrev ”sociolog”, och det har varit min yrkesidentitet sedan dess. Eftersom sociologi inte är ett skolämne i Finland, är det ofta svårt för människor man möter att riktigt placera vad ämnet handlar om. I grundkursen i sociologi brukar första föreläsningen ha rubriken ”Vad är sociologi?”. Svar som ges där är bland annat att det är en ”allmän och kritisk samhällsvetenskap”. Sociologi handlar om allt som människor sysslar med – ”inget mänskligt är sociologin främmande” – vilket kanske framkommer av exemplen ovan (dessutom är djursociologi ett växande ämnesområde). Någon har sagt om det finns N antal samhällsfenomen finns det N+1 samhällsvetenskaper, en för varje fenomen plus sociologi, som handlar om allt.

Det måste alltså vara något annat än ämnesområdet som särskiljer sociologin och ger den sin identitet. I grundstudierna i sociologi brukar jag säga att ämnet är ett sätt att tänka, ett perspektiv på samhället. Sociologer försöker se sammanhang där andra kanske ser en slump eller en självklarhet. Den amerikanska sociologen C Wright Mills talade om att se sammanhang mellan små bekymmer och stora problem – mellan den egna dåliga ekonomin och de samhällstrukturer som skapar ekonomisk ojämlikhet (för att ta ett klassiskt exempel). En annan formulering som ofta används är att sociologer försöker se sambandet mellan handling och struktur – eller hur individuella handlingar upprätthåller samhälleliga strukturer och hur dessa strukturer samtidigt på olika sätt påverkar – begränsar och möjliggör – handlingar. Förslag till övning för läsaren: fundera på vilka handlingar och strukturer som är inblandade i ”att gå på bio”, samt hur de förhåller sig till varandra.

Ovan nämndes ordet ”kritisk” som beskrivning av sociologin. Det kan handla om traditionell ”samhällskritik”, att visa på orättvisor och säga sanningen åt makten (vilket sociologer med jämna mellanrum konstaterar att vi kunde vara bättre på). En annan aspekt av det kritiska perspektivet är att ifrågasätta sådant som uppfattas som självklart eller ”naturligt”. Ett klassiskt exempel här är hur förståelsen för vad som är ”naturligt” gällande kön förändrats och förändras. Ett annat exempel där inte minst sociologin vid ÅA varit väl framme gäller hur vi förstår vad som är ”sjukt” och ”friskt”. En tredje sida av det kritiska följer på ifrågasättandet: om man visar att en situation som råder inte är ”naturlig” eller självklar visar man också att det finns möjlighet till förändring och förbättring.

Alternativlöshet är inget för sociologer. Mångfalden av möjligheter är viktig både i synen på samhället och i synen på det egna ämnet, där både empirisk, metodologisk och teoretisk pluralism råder. Men å andra sidan kan man inte återge samhällets hela komplexitet, det ingår också drag av förenkling i alla beskrivningar och förklaringar – sociologi förenklar det som är komplicerat, men genom det kritiska ifrågasättandet handlar det också om att komplicera det som är till synes enkelt. Och vilken teori om samhället vi än lägger fram kommer någon att dekonstruera den innan solen gått ner – men det ska inte hindra oss att komma fram med nya.

Sociologi är förstås en akademisk disciplin, ett ”ämne” inom vilket det undervisas, forskas, examineras. En fråga som väcks i dagens universitetsvärld, med breda examenshelheter och tvärvetenskapliga magisterprogram, är om akademiska discipliner alls behövs? Ett sociologiskt svar (utgående från Webers rationaliseringsdiskussion) skulle vara att ämnena är medel, inte mål i sig. Och sociologi kan vara medel till en bred och kritisk och förhoppningsvis konstruktiv samhällsdiskussion. Samtidigt finns det andra medel; och det finns kanske sådana som tycker att ni håller på med likadan verksamhet som beskrivits här men under andra etiketter, vilket i så fall är glädjande.