Kategoriarkiv: Andreas Häger

Dyra tidskrifter och lång sträckbänk

Andreas HägerLedande informationsspecialist vid Åbo Akademis blibiotek, Stefan Ek, uttalade sig nyligen för Yle om de horribla konstnaderna för akademiska tidskrifter. De allra flesta tidskrifter kommer i elektronisk form, i paket från de stora förlagen, vars priser ökar år för år. Och vinsterna blir stora inte minst för att det mesta arbetet – forskningen, skrivandet, granskandet – är gratis för förlagen.

Vad är det då vi får för pengarna?

En Facebookvän – en erfaren och framgångsrik forskare – skrev att hen äntligen knäckt koden för att publicera artiklar i internationella tidskrifter. Ett nyckelord var att det skulle vara tråkigt och inte associativt eller tankeväckande.

Många har länge varit rätt skeptiskt inställda till alla de strukturer sområder kring akademisk publicering. Det är väl ytterst få som är förtjusta i principen ”publish or perish”, och inte heller om de olika rankningssystemen, t.ex. Jufo, får man höra många lovord (men det händer). Ett specifikt problem i systemet uppmärksammas av en tidigare redaktör till British Medical Journal, citerad i Times Higher Education:

“Peer review is supposed to be the quality assurance system for science […]. In reality, however, it is ineffective, largely a lottery, anti-innovatory, slow, expensive, wasteful of scientific time, inefficient, easily abused, prone to bias, unable to detect fraud and irrelevant.”

En forskare (en ekonomiprofessor) som uttalar sig i samma artikel konstaterar att man som artikelgranskare – kanske omedvetet – uppmuntrar artiklar som stöder sådant som man vet eller tycker från tidigare, som stöder den egna forskningen. Han drar slutsatsen: ”If the majority of referees like your research, you can be certain that you are doing boring work”

Den jakobstadsfödda sociologen och socialpsykologen Johan Asplund kommenterar i Om undran inför samhället (Argos 1970, 95; kursivering i original) kritiken mot Freud:

”Ibland verkar det som om Freuds kreativitet upplevdes som en störande omständighet eller som något ovidkommande eller genant. Vi har en märklig tradition i den västerländska vetenskapen, nämligen den enligt vilken sträckbänken utgör den bästa eller mest respektabla forskningsmiljön.”

Han säger vidare att den ”vanliga vetenskapligheten”, kanske det som Kuhn kallar normalvetenskap, kännetecknas av en ”extrem, tvångsmässig försiktighet och förståndighet”, en inställning Asplund betecknar som ”borgerlig”.

Försiktigheten och i förlängningen tråkigheten handlar förstås om säkerhet: man kan känna sig vara mer säker på sanningshalten om man inte säger för mycket eller något väsentligt annorlunda än alla andra. Och ligger man tillräckligt länge i sträckbänken –översatt till exempel  till mängden analyserat material – vet kolleger och läsare att man åtminstone inte kommit för lätt undan. Men det verkar inte vara det bästa sättet att föra vetenskapen framåt. Och frågan är om det är värt pengarna.

 

Om forskning och fandom

Andreas HägerJag har varit mer eller mindre Bob Dylan-fan sedan 1980-talet. Det började med att jag tänkte att han hörde till allmänbildningen och råkade hitta en billig samlingsskiva. Numera har jag ”alla” skivor och har gått på ett antal konserter. Och tagit del av sådant som Nätet kan erbjuda. Jag har publicerat ett par akademiska artiklar om Dylan, och i mitten av maj deltog jag i en konferens för dylanforskare i Lissabon.

På konferensen var det inte bara tydligt utan alldeles självklart att de som deltog inte enbart bedrev akademisk forskning med anknytning till Bob Dylan men också själva var fans. Det var rentav så att någon bad om ursäkt för att hon inte tyckte sig vara ett tillräckligt engagerat fan: ”I mean I’m a fan but not a continuous fan”, uttryckte hon sig i inledningen av sin presentation. Men kombinationen fan och forskare är väl inget märkligt, ofta är det ju så att man väljer att forska om sådant som man är intresserad av eller tycker om.

Att forska om något man är fan av är logiskt också eftersom båda typerna av förhållningssätt handlar om kunskap. På ifrågavarande konferens märktes det bra att gränsen mellan de olika typerna av kunskapsproduktion inte är absolut. Det var inte alltid självklart när den kunskap som presenterades var ett resultat av forskning och när den var resultat av fandom (man kan ju inte kalla det ”fanskap), och inte var det heller alltid nödvändigt att veta.

En gemensam aspekt i båda typerna av kunskapsproduktion är att det är fråga om tävling och konkurrens, om vem som förstår mest och vem som har ”rätt”. Det gäller både detaljkunskaper, sånt som brukar benämnas ”nördigt”, och tolkning av texter. Vilken låt spelades som extranummer 19:e april 1980? Och vad betyder egentligen de blödande hamrarna i ”A Hard Rain’s A-Gonna Fall”? Vid flera tillfällen blev det veritabla gräl mellan olika dylanforskare/fans, framför allt om texttolkningar, på ett sätt jag inte kände igen från de akademiska sammanhang jag tidigare rört mig.

Inom sociologi skulle jag kanske något förenklat säga att ju mer man vet desto mer osäker blir man – eller man kanske är säker på att man nått en sådan insikt om samhällets komplexitet att man inte tror att man kan veta så mycket med säkerhet. Inom i alla fall viss sorts humaniora, eller för vissa humanister, kan det vara annorlunda, att ju större detaljkunskap man uppnått om ett visst fält, desto säkrare och bättre känner man sig som forskare på fältet. Och samma gäller definitivt fans, är fan-objektet sen Dylan, Star Trek eller Wagner.

Jag nämnde termen ”nördig”. Att vara fan kan uppfattas som synonymt med att vara nörd, särskilt om det man gillar ligger utanför den kommersiella huvudfåran, och särskilt om det handlar om manliga fans – Lady Gagas fans är knappast nördar. Och ofta ses det som något negativt, rentav patologiskt – sammanfattat i uppmaningen ”get a life”. En sak som betonas i den forskning om fandom som är ett växande område inom kulturforskningen, är att människor sällan är fans av endast en sak, även om fandom ofta talas om på det sättet. Jag känner ett dylanfan vars andra stora musikaliska passion är Carola. Och inte utesluter fandom heller att man gillar sin partner (till och med om hen inte alls är fan av samma sorts kultur eller artister) och sin familj, eller att ta en promenad i junisolen.

 

PS

Ännu om termen ”nörd”. Som många negativa epitet har också nörden och nördigheten nåtts av försök att vändas till något positivt, till exempel gällande kunskapsdimensionen. Ett exempel på ett sådant försök som har blivit en personlig favorit är den svenska podden ”Snedtänkt”, som behandlar allt från punkbandsnamn till folkomröstningar med stora doser namn- och årtalsdroppning.

Och jag kan också tipsa om denna video som rymmer både ett bejakande av nördskap och en liten diskussion om skillnaden mellan ”nerd” och ”geek”.

”Vad är sociologi?”

Andreas HägerHärom veckan hölls de nationella sociologdagarna i Tammerfors, med närmare 500 deltagare. Det gavs tre plenarföreläsningar, av vilka jag hörde två. Den första var en rätt teoretisk föreläsning, som handlade om tolkning av situationer, bland annat om hur vi förstår en situation utgående från vad vi väntar att den ska leda till (något alla studerande men också forskare ”i karriären” borde kunna känna igen). Den andra handlade om begränsningar av djurs rörelser över gränser, särskilt gällande försök att hindra smittosamma sjukdomar; behållningen av den var främst att se hur ett sådant tema som ligger långt från mina egna intresseområden kunde säga något viktigt om en så fundamental samhällelig verksamhet som upprätthållande av olika gränser. Jag deltog i en session om urbansociologi, med bland annat ett paper om institutionaliseringen av skateboarding i Tammerfors. Mina kolleger deltog i sessioner om utbildningssociologi och vetenskapssociologi, och hade presentationer om brändingen av global fostran i finländsk grundskoleutbildning respektive medicinsk forskning om livmodertransplantationer. Ett pris för ”årets sociologiska gärning” delades ut till Facebook-gruppen Eriarvoisuusvarasto.

När jag på 1990-talet blev färdig politices magister och anmälde mig som arbetssökande skulle man på blanketten uppge ett yrke. Jag skrev ”sociolog”, och det har varit min yrkesidentitet sedan dess. Eftersom sociologi inte är ett skolämne i Finland, är det ofta svårt för människor man möter att riktigt placera vad ämnet handlar om. I grundkursen i sociologi brukar första föreläsningen ha rubriken ”Vad är sociologi?”. Svar som ges där är bland annat att det är en ”allmän och kritisk samhällsvetenskap”. Sociologi handlar om allt som människor sysslar med – ”inget mänskligt är sociologin främmande” – vilket kanske framkommer av exemplen ovan (dessutom är djursociologi ett växande ämnesområde). Någon har sagt om det finns N antal samhällsfenomen finns det N+1 samhällsvetenskaper, en för varje fenomen plus sociologi, som handlar om allt.

Det måste alltså vara något annat än ämnesområdet som särskiljer sociologin och ger den sin identitet. I grundstudierna i sociologi brukar jag säga att ämnet är ett sätt att tänka, ett perspektiv på samhället. Sociologer försöker se sammanhang där andra kanske ser en slump eller en självklarhet. Den amerikanska sociologen C Wright Mills talade om att se sammanhang mellan små bekymmer och stora problem – mellan den egna dåliga ekonomin och de samhällstrukturer som skapar ekonomisk ojämlikhet (för att ta ett klassiskt exempel). En annan formulering som ofta används är att sociologer försöker se sambandet mellan handling och struktur – eller hur individuella handlingar upprätthåller samhälleliga strukturer och hur dessa strukturer samtidigt på olika sätt påverkar – begränsar och möjliggör – handlingar. Förslag till övning för läsaren: fundera på vilka handlingar och strukturer som är inblandade i ”att gå på bio”, samt hur de förhåller sig till varandra.

Ovan nämndes ordet ”kritisk” som beskrivning av sociologin. Det kan handla om traditionell ”samhällskritik”, att visa på orättvisor och säga sanningen åt makten (vilket sociologer med jämna mellanrum konstaterar att vi kunde vara bättre på). En annan aspekt av det kritiska perspektivet är att ifrågasätta sådant som uppfattas som självklart eller ”naturligt”. Ett klassiskt exempel här är hur förståelsen för vad som är ”naturligt” gällande kön förändrats och förändras. Ett annat exempel där inte minst sociologin vid ÅA varit väl framme gäller hur vi förstår vad som är ”sjukt” och ”friskt”. En tredje sida av det kritiska följer på ifrågasättandet: om man visar att en situation som råder inte är ”naturlig” eller självklar visar man också att det finns möjlighet till förändring och förbättring.

Alternativlöshet är inget för sociologer. Mångfalden av möjligheter är viktig både i synen på samhället och i synen på det egna ämnet, där både empirisk, metodologisk och teoretisk pluralism råder. Men å andra sidan kan man inte återge samhällets hela komplexitet, det ingår också drag av förenkling i alla beskrivningar och förklaringar – sociologi förenklar det som är komplicerat, men genom det kritiska ifrågasättandet handlar det också om att komplicera det som är till synes enkelt. Och vilken teori om samhället vi än lägger fram kommer någon att dekonstruera den innan solen gått ner – men det ska inte hindra oss att komma fram med nya.

Sociologi är förstås en akademisk disciplin, ett ”ämne” inom vilket det undervisas, forskas, examineras. En fråga som väcks i dagens universitetsvärld, med breda examenshelheter och tvärvetenskapliga magisterprogram, är om akademiska discipliner alls behövs? Ett sociologiskt svar (utgående från Webers rationaliseringsdiskussion) skulle vara att ämnena är medel, inte mål i sig. Och sociologi kan vara medel till en bred och kritisk och förhoppningsvis konstruktiv samhällsdiskussion. Samtidigt finns det andra medel; och det finns kanske sådana som tycker att ni håller på med likadan verksamhet som beskrivits här men under andra etiketter, vilket i så fall är glädjande.

Affärsmän blir politiker

Andreas HägerI början av 1990-talet hade Finland en handels- och industriminister (centerpartist) som hette Kauko Juhantalo. Han ertappades med att ha försökt använda sin politiska position för att främja sitt företag. Juhantalo ställdes inför riksrätt och dömdes till villkorligt fängelse för mutbrott. 20 år efter domen hävdar Juhantalo ännu sin oskuld och säger bland annat att han vet vilket nära förhållande som fortfarande finns mellan bankerna och politiken –”kuinka läheisessä napanuorassa suomalaiset pankit ja politiikka on ollut ja on edelleen. Siellä asiallisesti joutuisi moni kaveri valtakunnanoikeuteen, Juhantalo sanoo.”

Juhantalo har fått sällskap av en rad affärsmän-blir-politiker som haft större eller mindre problem att hålla sina roller i sär och fingrarna från syltburken. Jag minns en kommentar från 90-talet (källan har jag glömt) att Silvio Berlusconi hade större svårigheter med sina affärer än vad Juhantalo haft, så för honom räckte det inte med någon lägre post än statsminister för att ordna upp affärerna. Berlusconi har fällts i alla instanser för skattebrott, och är fortfarande under utredning för bland annat mutbrott och missbruk av tjänsteställning. Kända aktuella exempel är bland andra Juha Sipilä och Anne Berner i Finland och Donald Trump i USA.

Denna direkta koppling mellan näringsliv och politik väcker några frågor hos mig. Det gäller, som i fallet Juhantalo, möjligheten att använda politisk makt för att främja egna eller närståendes affärer; och vice versa, att ekonomiska resurser ger fördelar i politiken, till exempel som kampanjfinansiering. Frågorna handlar också om formerna för beslutsfattande, huruvida principer för beslutsfattande inom politik och offentlig förvaltning ibland får ge vika för management by perkele.  Därtill väcks frågor om ideologi, om hur marknaden blir en modell för politiken (som inte diskuteras mer här, det nyligen aktuella försöket att bolagisera Finlands vägar må räcka som exempel).

Några veckor har gått sedan fastighetsmogulen Donald Trump installerades som USA:s uppenbarligen rikaste president hittills – även om omfattningen av hans förmögenhet är höljd i ett visst dunkel då han inte vill offentliggöra sina skattebesked.  Bland hans ministrar finns även en mängd rika affärsmän, med Esso-VD/utrikesminister Rex Tillerson i spetsen. Det har bland annat väckt uppmärksamhet att den nya utbildningsministern Betsy DeVos har gjort stora donationer till de republikanska senatorer som bekräftade hennes val.

Ofta upprepade i media är farhågor om att Trumps affärer och hans uppdrag som landets högsta politiska ledare kommer att sammanblandas på olika sätt. Ett exempel på detta är hans hotellverksamhet i Washington en dryg kilometer från Vita huset, vilken kanske är olaglig bland annat för att den kan innebära att utländska politiker ger ekonomiska bidrag till Trump om de bor på hans hotell. Andra exempel med mer omfattande konsekvenser är att länder där han har affärsintresse inte är inkluderade i inreseförbudet mot muslimer samt de oklara relationerna till Ryssland. (Och exemplen hopar sig.)

I Finland har både Sipilä och Berner misstänkts för att utnyttja sina ministerposter för att gynna egna eller släktingars företag. Båda har upplevt sig som offer i den diskussionen, så att statsministern rentav försökte påverka medias rapportering angående hans eventuella jäv (i ett fall har Sipilä precis friats).

Running the country like a business” har varit ett mantra för Trump, liksom för Mitt Romneys kandidatur fyra år tidigare. Grunden för detta är föreställningen om att det privata näringslivet är effektivare än offentliga sektorn och att den senare därför måste förändras – en förändringsprocess som ju pågått till exempel i universitetsvärlden under decennier, med resultatansvar, individuell lönesättning, etc. etc.

Att sköta landet som ett företag kan också innebära ett särskilt sätt att fatta beslut och föreställningen om näringslivets större effektivitet inkluderar också processer för beslutsfattande, att affärsvärlden klarar sig utan en massa ”pappersexercis”. Trump har gjort ett antal så kallade ”executive orders”, som fått en hel del uppmärksamhet framför allt på grund av innehållet, inte minst gällande det nämnda inreseförbudet. Men de har också utfärdats på för politiken okonventionella sätt, till exempel utan gängse beredning, förankring och dokumentation. När inreseförbudet testats i domstol har Trumps administration ignorerat eller kritiserat domarna på ett sätt som tyder på att de antingen inte förstår eller inte accepterar den fastslagna processen.  Finlands regering, med statsministern i spetsen, har i sin tur utsatts för allvarlig kritik, bland annat från justitiekanslern, för att inte följa grundlagen i sitt beslutsfattande.

Man kan skönja en trend att gränsen mellan politik och affärsliv luckras upp – det händer ju också att politiker går över till affärslivet, och tar med sig erfarenhet, kontaktnät och eventuell goodwill till sitt nya jobb.  Det har kanske varit vanligare på lokal nivå tidigare – lite som Juhantalo konstaterar – och jag minns hur jag som barn förundrade mig över att kommunfullmäktiges ordförande också var direktör för den lokala banken. Men det handlar inte om att vissa roller inte får kombineras utan om hur enskilda valda politiker hanterar sina olika roller. Och oberoende av hur man arbetar eller arbetat utanför politiken, och oberoende av vilken framgång man haft där, gäller det förstås att både sätta sig in i och omfatta de spelregler som gäller i det demokratiska politiska systemet.

I ett demokratiskt system kan man inte förbjuda människor att delta i politiken på grund av yrkes- eller familjebakgrund. Alla grupper behöver kunna få representation och alla erfarenheter tas till vara. Och nog finns det väl människor som kommer från affärslivet till politiken och gör ett bra jobb – liksom det finns goda politiker bland före detta idrottsmän eller artister. Men det är inte bra för demokratin om rika affärsmän är överrepresenterade i riksdag och regering. Då ökar risken för oligarki, vilket man ser tydligt i dagens USA. I förlängningen leder det till kleptokrati (och kanske också kakistokrati).

Låt mig sluta med två citat ur affärstidskriften Forbes:

”not everything that is profitable is of social value and not everything of social value is profitable”

och

”saying that government is inefficient because it does not turn a profit is the equivalent of saying that Peyton Manning is a poor quarterback because he doesn’t hit enough home runs” (kunde motsvaras av att ”Roger Federer är en dålig tennisspelare för han gör så få mål”).

Amerikansk politik som populärkultur

Andreas HägerOnsdagsmorgonen 9.11 steg jag upp vid femtiden för att följa den amerikanska valvakan (på NBC News, via Youtube). Jag, och många andra på den här sidan Atlanten (till exempel i mitt Facebook-flöde), har följt med kampanjen ända sedan de första primärvalskandidaterna nominerades och förundrat oss över att Donald Trump så segt hållit sig kvar. Vi minns hur pizzamiljonären Herman Cain i ett skede lett galluparna bland de republikanska kandidaterna inför valet 2012 men föll bort efter några dumma uttalanden om utrikespolitik, bland annat att han inte visste och inte tyckte sig behöva veta vad Uzbekistans president hette. Vi känner till många av Trumps motsvarande och mycket värre fadäser i parti och minut. Vi funderar över ett valsystem som låter den som får mindre röster bli president och läser om fortsatta fadäser – bland annat hur det rapporteras att Trump vid första mötet med Obama i Vita huset blivit överraskad av att en president har så mycket jobb.

Varför följer jag och många finländare med mig med det amerikanska presidentvalet i sådan detalj? Förstås handlar det om att vi tänker på hur det påverkar oss alla, via klimatavtal, säkerhetspolitik, ekonomiska följder, med mera. Utöver den politiska och ekonomiska globaliseringen handlar det också minst lika mycket om den kulturella globaliseringen, och särskilt USA:s plats i populärkulturen. Vi (och inte minst jag) är så insyltade i landet via en massa olika underhållningsformer. Vi tycker oss också känna det politiska systemet via serier som The West Wing eller House of Cards och politisk satir som The Daily Show. Politiken blir en underhållningsform bland andra (som redan Neil Postman konstaterade) och det blir till och med ännu mer spännande när det så att säga är på riktigt.

Den legendariska norska statsvetaren Johan Galtung är känd bland annat för att han förutsade Sovjetunionens undergång. Han har också år 2004 förutspått USA:s undergång: ”Fredsprofessoren er sikker på at det amerikanske imperium vil gå under innen år 2020. Men før det vil det komme et fascistisk diktatur med mål å bevare USAs posisjon”. Kanske blir det något i den här stilen? Eller kanske som i någon av de många för tillfället populära ungdomsromaner och filmer som beskriver amerikanska dystopiska samhällen, till exempel Hunger Games och Divergent.

En orsak att följa med amerikanska nyheter i dag är att det är en historiskt unik möjlighet att ur ett kvasi-inifrånperspektiv få följa med ett stort och långvarigt imperiums fall. Men mindre cyniskt och kanske viktigare åtminstone på kort sikt är de jämförelser som görs och måste göras, med historien men också med dagens Europa; eller som det formuleras i dagens tidning: ”Trumpismen finns redan här”. Det blir kanske lättare att se, förundra sig över och förlöjliga populistisk extremism när den befinner sig ”over there”, men det överskrider underhållningsvärdet först när det leder till analys av – och aktion i – det egna samhället (därmed inte sagt att så alltid skulle ske för min egen del…).

Ett skepp kommer lastat med forskningsmedel (kanske)

Andreas HägerTräffade en tidigare kollega på studentcaféet häromdagen. Hon höll på med en projektansökan. Det gjorde jag också – liksom många andra finländska akademiker denna tid på året (och annars också för den delen). Min gamla handledare brukade säga att ”man ska alltid ha en ansökan inne”. Inte har jag levt upp till den maximen, men tycker ändå att jag skrivit eller varit med i ett alldeles tillräckligt antal. Någon gång har det hänt att ansökan beviljats, men det hade fått hända betydligt oftare.

En av mina favoriter bland för våra breddgrader mer okända religiösa fenomen är de så kallade ”cargo-kulterna” (eng. cargo cults). Kommer inte i håg när jag först hörde talas om detta fenomen och jag har fortfarande ingen djupare kunskap, men då kommer Wikipedia till hjälp. Jag citerar:

“A cargo cult is a millenarian movement first described in Melanesia which encompasses a diverse range of practices and occurring in the wake of contact with the commercial networks of colonizing societies. The name derives from the belief which began among Melanesians in the late 19th and early 20th century that various ritualistic acts such as the building of an airplane runway will manifest in the appearance of material wealth, particularly highly desirable Western goods (i.e., ”cargo”), via Western airplanes.”

Wikipedia berättar vidare att rörelserna uppstår vid olika samhälleliga kriser, de förutsätter en karismatisk ledare som har en vision eller “mytdröm” om framtiden och man litar på hjälp från förfäderna vilken tryggas endast om man följer en traditionell moral. Vissa forskare säger att cargo-kulterna mest handlar om skapande av sociala kontakter, inte så mycket om materiell rikedom, och att utomståendes beskrivningar främst fokuserar vid det materiella på grund av en europeisk varufetischism. Samma källa hävdar också att cargo-kulterna är ett exempel på det logiska felslut som kallas ”post hoc ergo propter hoc”, ”följer efter alltså orsakat av”. Eller kanske friare: ett visst orsakssamband har observerats tidigare, därför kommer det att fungera nu också – om den landningsbana amerikanska soldater byggde ledde till att det landade plan med ”cargo” så gäller samma för den bana vi bygger.

Jag tänker alltid på cargo-kulter i samband med projekt- eller stipendieansökningar (eller när det verkar vankas medel inom någon särskild inriktning – som när allt plötsligt blev minoritetsforskning). Som forskare håller vi på med vissa närmast rituella övningar i tron på eller förhoppningen om att det ska leda till ”an abundance of wealth” – och vi gör det för att vi vet att det någon gång någonstans har fungerat. Men likheterna mellan vårt rationella tänkande och det som Claude Lévi-Strauss kallade la pensée sauvage kan föras längre. Vi behöver karismatiska projektledare, det berättas gärna om forskare som fått sina bästa idéer i ett nattligt tillstånd av halvsömn, våra ”förfäder” är (inte minst för sociologer) De Stora Klassikerna, och den traditionella moralen är kodifierad av Forskningsetiska delegationen. Lite handlar det också för oss om att skapa sociala kontakter och nätverk, men det är nog materiell ”cargo” vi hoppas på mest.

Lycka till med era ansökningar!