Jag kommer aldrig att glömma ett av exemplen som Ann Oakley beskriver i sin bok Adventures of a Broken body. Här hittar man två forskare, Head och Rivers, som för ca. 100 år sedan var mycket upptagna av teorier i gränslandet mellan evolutionär utveckling och rasskillnader. På något sätt lyckades de koppla sina stora teorier till frågan om kroppens känslighet, och speciellt känsligheten hos det manliga könsorganet. Jag saknar tyvärr kompetens för att redogöra hur de här sakerna hängde ihop, men kopplingen var alltså orsaken till att de beskriver följande experiment som de utför i sitt arbetsrum på Cambridge.

”The foreskin was drawn back, and the penis allowed to hang downwards. A number of drinking glasses were prepared containing water at different temperatures. Head stood with his eyes closed and Rivers gradually approached one of the glasses until the surface of water covered the glans but did not touch the foreskin…”

Visst drar man på munnen åt de allvarliga forskarna från Cambridge (jag föreställer mig att de bär den akademiska arbetsdräkten frack såvitt de alls har kläder), men varför tror vi att vi går fria från ett dilemma som kanske följt människan så länge hon försökt sig på att veta något, dvs. dilemmat med blinda fläckar och gränser. Vilka galenheter ryms mitt i vår samtida forskning? Och vilken makt och politik tjänar den, håller den uppe, låter den te sig som vettig och meningsfull? Forskarna Head och Rivers tänkte säkert att de var nyskapande och banbrytande.

Det här är ett tema med variation som jag tenderar att upprepa i mina texter, och ofta med hjälp av stora ord så jag får väl lova exemplifiera vad jag menar den här gången.

Vi är väl alla ganska vana att tänka på USA som ett land där man lever med föreställningen att man är både centrum och allt, lite i stil med ’we are the world’. Och som alla fördomar bär den väl ett uns sanning. Jag kollade nyss in nya böcker via en av de större akademiska bokhandlarna på nätet och jag hittade många titlar som verkade vara mitt i prick vad gäller det tema som intresserade mig. Men, när jag granskade innehållsförteckningen – tur att det finns sådana också på nätet – råkade jag varje gång ut för samma besvikelse. I praktiken var de flesta böcker snäva fallstudier från och om USA även om det inte på något sätt framgick av titel eller beskrivning. Ifall en bok handlar om USA behöver man inte ange det i titeln. Det är bara när böckerna behandlar andra länder som det tycks vara nödvändigt.

Det är väl regeln om regler och undantag som spelar oss ett spratt igen, och lite som med män och kvinnor, och en mängda andra kategorier. Om en studie i praktiken handlar enbart om män, behöver det inte nämnas, men om det handlar om kvinnor är det en annan sak. Gör man t.ex. en ingående granskning av den tidiga religionspsykologin kommer man att märka att tankarna om människans religiositet i praktiken var tankar av och om män.  Och ifall man granskar bilden av det som då kallades sund eller mogen religiositet, märker man att den religiositeten sitter bekvämt tillbakalutad i sin läderfåtölj i ett privat bibliotek, klädd i rökrock, sugande på sin pipa, allt medan den gör sig stora tankar om människans yttersta öde och det goda livet.

Min röda tråd tycks igen samla sig till ett råddigt nystan av udda exempel, men jag lever med tanken att extrema exempel ibland kan hjälpa oss att se vissa relevanta nyanser i ett område som är varken svart eller vitt. Också det akademiska studiet av religion har sina blinda fläckar. Det finns idag en stark betoning av Europa och USA, och det börjar bli allt mer viktigt att bryta upp de rumsliga barriärerna. I Europa lider vi på vårt sätt av liknande dilemman som man gör i USA och i grunden finns ofta tanken att ’we are the world’. I andra delar av världen finns andra blinda fläckar.

Mina reflektioner föranleds av att jag har blivit inbjuden att under våren att besöka Zhejiang University, som ligger i Hangzhou (Kina). Därefter blir det antagligen en resa till Hong Kong. Bakom båda resorna finns ett spirande samarbete med en kollega vid Purdue University i Lafayette (USA). Han arbetar intensivt för att knyta samman delar av den västerländska forskningen om religion med forskningscentra i Kina. På den gemensamma agendan finns förhoppningen om ett framtida forskningsprojekt – och i bakgrunden tankar om vikten av att bryta upp samtida barriärer och gränser i forskningen som skymmer sikten, en strävan att kasta ljus på blinda fläckar.

Hur väl man i ett framtida projekt lyckas att bryta upp gränser och vilken relevans det kan få är sedan en annan fråga, för att inte tala om politiska och ekonomiska viljasom förutsätt. Men – det oaktat så handlar det på något plan om att sträva efter att tänka ’out of the box’, att hitta något nytt. Men, det handlar samtidigt om en paradoxal rumslighet. Risken när man vill tänka så är att man egentligen rör sig i en helt annan riktning, som Head och Rivers, rakt in i banaliteter.

I en studie som nyss publicerades fanns en del chockerande resultat. Den visade att manligt kön fortsättningsvis är en stor resurs i den akademiska världen. Ifall man råkar vara född med snopp bedöms man mera lätt som kompetent, man bedöms vara värd högre lön och man får mera stöd för sin professionella utveckling. Men – man skall inte ge en alltför svartvit bild. Saknar man snopp får man också sin beskärda del av det goda. Man blir omtyckt! Man uppskattas som människa. Båda män och kvinnor föll tyvärr i samma fälla i den här undersökningen. De bedömda könen enligt samma principer. (Och som parentes kan nämnas att studien skedde inom naturvetenskapens område, men jag har inga några illusoriska föreställningar om att det är annorlunda inom humaniora och samhällsvetenskaper.)

Resultaten kräver några kort kommentarer i marginalen. För det första: Varför tycker jag att det här är chockerande. Varför hade jag väntat mig att särbehandling på basis av kön hade försvunnit? Antagligen är jag ett barn av min tid och det är väl ett faktum att den här typen av frågor inte står så högt på agendan längre. De tycks ha tonat ut i takt med politisk och ekonomisk omstrukturering. Och eftersom de här frågorna inte längre upptar kommunikationsflödet omkring mig lever jag antagligen i föreställningen att problemen är lösta.

För det andra: viss typ av forskning tycks vara värd att upprepas på nytt och på nytt. Oavsett tidigare tydliga resultat på det här området och påföljande ökad medvetenhet och konkreta politiska agendor (t.ex. ÅA har en jämställdhetsplan som är i samklang med nationell lagstiftning på området) tycks vissa samhälleliga problem vara svåra att råda bot på. Det inger med andra ord knappast hopp att resultaten om negativ särbehandling för snopplösa kommer från universitetsvärlden. Universitetsvärlden är väl per definition den mest upplysta institutionen, om man på ett ytligt sätt man tänker på tillgång till kunskap och tilltro till kunskap.

För mig betyder det här bara en sak. Jo – vi lever i ett kunskaps- och informationssamhälle och upplysningens arv är etsat i våra hjärnor. Men skillnaden mellan etsningar och stereotypier i ordets både egentliga och överförda mening är liten. Det är med hjärtat vi tänker. Visst, det är en kliché, men kunskap är inte förändring om den inte berör oss djupt.

Okej – ett undantag är väl förstås om den kan säljas, men alla regler skall ha sina undantag.

Men det här var bara intron – och som sagt ingen nyhet. Det som jag sakta men säkert vill komma till är att de ”chockerande” resultaten förde mina tankar i en annan riktning. Det här skedde egentligen bara av en händelse. Liksom många andra inom universitetsvärlden just nu är jag i mina tankar mycket upptagen med vissa frågor och det är här som studien damp ned.

Det har varit en tid av förändring. Och vill man sammanfatta förändringen på det akademiska området kan man kanske säga att en ny diskurs implementerats med rasande fart och på en mycket konkret nivå. Det har skapats en ny och stor mängd regelverk som omger forskningsverksamheten. Det handlar om kvalitetskriterier på olika sätt, om nya instruktioner, om nya procedurer och om ny kriterier för vad som är bra och dåligt, värdefullt och inte värdefullt, vad som skapar plus i budgeter och vad som skapar minus.

För att vara ärlig känner jag mig ganska förvirrad. Varje gång jag för mig själv försöker sammanfatta vad som är på gång och vad jag skall tänka om det hamnar jag i en återvändsgränd. När jag konstaterar jag att det finns en hel del positivt i förändringarna – och det finns det – så kan jag enkelt vända på argumentet och komma till motsatt resultat. Och tvärtemot.  Till exempel. Visst måste vi ha kriterier för att bedöma vad som ä bra och viktig forskning och hur den kommuniceras. Men – å andra sidan har ju en hel del odefinierad och kanske naiv nyfikenhet (läs galenskap eller egensinne) gett mycket i forskningsvärlden. Jo – visst skall vi ha tydliga kriterier för antagning till olika nivåer i forskningsvärlden. Allt annat är ju absurt. Men – hur är det med det organisatoriska och kunskapsmässiga mervärde som ett principiellt utanförskap (dvs. man matchar inte kraven) kan ge när människor som får att växa in på egna villkor och från en värld som inte är fördefinierad.

Men – det var just här som studien damp ned och den fick mig att tänka lite längre. Det finns antagligen en hel värld av outforskade, otänkta och obeaktade följdverkningar av de förändringar som vi lever i. En kan vara hur alla de här förändringarna sammanfaller med olika typer av särbehandlingar, eller hur de samverkar med sådana. Alla de nya kriterierna kan kanske vara en frisedel för ett återskapande av givna könskategorier. Eller för ett nyskapande av fördelar för motsvarande särbehandling av identiteter.

Vetenskapen är en sorglig historia. Det är kanske det jag vill säga. Den hjälper oss sällan att tänka och agera nu. Dess främsta styrka är tyvärr bunden till dess retrospektiva karaktär. Den kan i enkelhet konstatera att så här var fallet. Den kan se tillbaka, samla data och visa vad något förde med sig.  Det gäller också för naturvetenskapen och inte bara humaniora. En teknologi måste finnas för att vi skall kunna undersöka och bedöma den i ett större sammanhang. Och det samma gäller rådande diskurser i forman av allt det jag ovan pekat på, men på ett mycket mera intrikat sätt.

—-

Och naturligtvis fick jag logga in och redigera den här texten. Jag hade glömt: om det blev oklart av det jag sagt ovan så skapar olika identiteter olika slags kunskap och förutsättningar för kunskap. Var står vi sedan?

Jag installerade en ny applikation för min iPhone, dvs. WeChat. Den har flera egenskaper än de andra chat och meddelandeapplikatio-ner som jag redan har så jag tyckte den här kunde vara användbar. Man kan t.ex. skicka intalade snabb-meddelanden. Sådana, tänkte jag, kunde komma väl till pass om man behöver understryka med stora bokstäver att ens sambo skall skynda sig hem till middagen. Jag kan se honom sitta där i biblioteket när han får sitt meddelande och skall lyssna på det så det inte stör någon, och ut ur iPhonen kommer mitt otåliga vrål. När alla i biblioteket vänder sig förvånat eller irriterat om och stirrar på honom så kommer han säkert snabbt hem. Känslor får människor att agera.

Utöver en stor mängd smileys som gör att man kan cartoona sin kommunikation och sig själv på ett ovanligt suberbt sätt i WeChat, finns det också några andra intressanta funktioner. Har man tråkigt kan man kasta ut eller fånga upp flaskpost vid ett dunkelt hav. Det här är ju som i Vem skall trösta knyttet? slog det mig. Allt kändes mycket finlandssvenskt så jag satte igång att fånga upp flaskpost.

Det var ganska olika små flaskbrev som man kunde få. Där fanns käcka Hi! What’s up? –hälsningar, personer som tillönskade mig en fin midhöstfestival, och någon som sjöng någon liten visa. Den sista fick faktiskt en leende smiley tillbaka av mig – och det var ärligt menat. En annan flaskpost som jag fångade upp innehöll en önskan om att jag skulle sjunga en sång. Den var från en flicka från Shanghai och den frimärksstora bilden av flickan visade ett flickansikte och alldeles för stora glasögon. Allt var mycket rart – jag kände mig som Knyttet! – och jag skulle just sjunga in Trollmors vaggsång, när det slog mig att jag nog borde sluta nu och göra något vettigare.

Jag gick därför vidare till nästa funktion, Shake. Shake handlar om att man skakar sin iPhone (och det låter som när man osäkrar ett gevär) och sedan dyker någon annans profil upp på skärmen, någon som skakat sin telefon exakt samma stund. Därefter kan man välja om man vill skicka en hälsning. Det här var nog tråkigare och jag orkade inte skicka några hälsningar – inte ens en smiley.

Men nu och då under de kommande dagarna skakade jag i alla fall min telefon. Kanske något intressant ändå kunde dyka upp, något som fick mig att agera. Det gjorde också min sambo. Så vi satt där vid matbordet och skakade våra telefoner tillsammans. Och sakta men säkert märkte vi ett mönster.

Det fanns en lista över vem jag skakat fram. En sådan lista måste naturligtvis finnas ifall det skulle kännas som om Morran smyger närmare i takt med att nattmörket växer, och man ändå vill svara på något Hi! som man tidigare inte brytt sig om. Och listan bekräftade mönstret vi sett: 90% kvinnor och 10% män. Det var samma för min sambo. Jag kollade också listan över flaskposter som jag fått. Samma resultat där.

Min slutsats var att det förstås är mest flickor som sitter och skakar sina telefoner och slänger flaskpost – sånt gör ju inte män – men min sambo var av en annan åsikt. Han ansåg att det fanns en inbyggd styrmekanism som garanterade att flickor och pojkar kopplades ihop. För en sådan köksbordstvist finns det ingen annan lösning än att fortsätta undersökningen. Sagt och gjort. Vi gick till våra profiler och ändrade från ”male” till ”female”. Och sen plockade vi upp flaskpost så mycket som vi hann och skakade våra telefoner så mycket vi orkade. Det lät som om ett helt infanteri gjorde sig berett för attack.

Vi fick snabbt resultat. Jag hade fel och min sambos heternormativitetshypotes var rätt. Raden med de pyttesmå figurerna som angav enskilda profiler i listan ändrade sakta från röd till blå och den blev bara blåare och blåare ju mera vi skakade. Det ramlade in pojkar på löpande band och snart var det 90% pojkar i mina listor.

Ett sista experiment – bara för sakens skull – bekräftade heteronormativitetshypotesens korrekthet. När min sambo ändrade tillbaka till ”male” så kopplades just vi ihop och vi fick äntligen varandra. Där hade vi suttit bredvid varandra i två dagar och skakat och slängt flaskpost som bara den, men förutsättningen för att vi skulle sammanföras hängde helt på vårt val av kön. Nu ändrade också jag tillbaka till ”male” och sen satt jag där ensam igen. Att skriva (eller sjunga) till nån av mina ödessystrar i Kina eller Indonesien kändes inte som ett alternativt efter denna fullträff vad gällde närhet. Systrarna fanns ju ändå 9000 km längre bort och det kändes lite för mycket begärt – även för en äventyrare av stora mått som jag. Sådant kan ädlare män med häst ta hand om, sådana som Mannerheim.

Om mediateknologins ingrepp i våra liv finns det en hel del forskningsröster och många tenderar att inta tydliga ståndpunkter, för eller emot. Själv vet jag inte riktigt hur man skall förhålla sig. Det är kanske inte ens en fråga som forskningsvärlden kan eller skall ta ställning till.  Men min utforskning av WeChat bekräftade gav några små insikter som jag gärna sätter bakom örat för framtida studier.

Teknologi är inte neutral. Den begränsar oss och den ger oss möjligheter. Den skapar oss med och mot vår vilja, får oss att finnas till på varierande sätt. Framförallt kan man reflektera över hur känslor är inbyggda i teknologi, viktiga känslor som får oss att agera. Det är förbisett.

Och en annan sak: det som forskningen kan göra i det här sammanhanget är försöka ge en allt mera nyanserad förståelse av gränsområdet mellan människa och teknolologi. Men, det kan göras på distans. Så jag kommer igen fram till samma slutsats som så ofta. Kunskap kräver ibland att man sätter sig själv i blöt, gör sig själv sårbar. Det är ofta humanioras lott och det är processer som kostar på olika sätt och som tar tid.

Det var faktiskt här jag hade tänkt börja min blogg, dvs. om temat kunskap och sårbarhet. Jag laddade nämligen också en annan applikation, TED, där jag hittade ett tal av Brené Brown kring just det här temat. Det är väl värt att lyssna till: The power of vulnerability.

När man tillbringar en stor del av sin tid inom ett visst område – vilket det än vara må – så behöver man alternativa bilder, och gärna humoristiska eller ironiska sådana. Själv har jag en förkärlek för South Park och för tillfället sörjer jag att jag har nått fram till sista avsnittet av Desperate Housewives. Sådana bilder ger dels distans till en själv och det sammanhang man lever i, dels för de en närmare en själv då de ofta ger utrymme för lite starkare nyanser och kontraster. Man behöver ofta både och här i livet.

Samma är det med det akademiska och jag måste medge att jag ibland i samband med allvarliga möten och seminarier drar mig till minnes min barndomsfavorit professor Balthazar. Jag beundrade storligen de korta episoderna där vetenskapens potential för världen fick blomma ut helt och fullt. Jag njöt av stunden när Balthazar vandrade av och an och tänkte, räknade på sina fantastiska ekvationer och sedan väntade med sitt provrör på de magiska dropparna från maskinen. Hans droppar rådde alltid bot på en stor brist eller nöd. Det var ett magiskt och stort ögonblick när han steg ut i världen med sin lilla revolution.

Jag är inte förvånad att färgteven dök upp ungeför samtidigt. Den krävdes för att göra rättvisa åt alla de glada färger som fyllde världen genom professorns gärning.

Nyligen, när mina tankar igen drogs till professorn, slog det mig att vi nog ännu dras med samma bild i bakhuvudet och att det inte är bara jag utan en stor del av forskningsvärlden och de akademiska sammanhangen som nött in en likartad bild på näthinnan. Jag tänker här på episodernas grundstruktur som antagligen alltid var densamma: Balthazar hittar snabbt lösningen i sitt arbetsrum och stiger stolt ut till den väntande världen. Det är väl samma mantra som vi upprepar när vi ibland stolta och ibland förtvivlade hävdar att vi inom universiteten ägnar oss åt ”på forskning baserad undervisning”.

Inget ont i denna grundstruktur, men det är kanske en sanning med modifikation som man kan reflektera över i viss mån. Till exempel tror jag att de flesta forskare idag håller med om att forskningsvärlden har blivit mycket komplex, och kanske på gränsen till oöverskådlig. Det finns med andra ord inte längre det där enskilda rummet som forskare kan söka sig till för att hitta sina saliggörande lösningar. Eller för att uttrycka det ännu enklare. Om den humanistiska forskaren tidigare kunde klara sig med det lokala biblioteket och drömma om den dolda skatten som möjligen kunde hittas vid något annat bibliotek ute i den stora världen, så är verkligheten idag snarare som det krökta rummet och man kan inte vara säker på att man verkligen hittar vare sig hit eller dit. Och – i den här meningen kan man också byta ut ordet bibliotek mot seminarium eller konferens. Det är samma sak i de fallen.

Men – det var en enklare iakttagelse jag egentligen tänkte göra.  När jag den senaste tiden inte det minsta ägnat mig åt forskning, utan mest åt att läsa uppsatser, har det varit enkelt att konstatera att motsaten gäller allt emellanåt. Man kunde göra en episod om professor Balthazar där han glatt rusar med folkets magiska brygd in till sitt laboratorium för att bota maskinen, eller på klarspråk hävda att det finns skäl att i skuggan av idealet om ”på forskning baserad undervisning” lyfta fram en osynligare del av forskningsvärlden. Den kunde gå under devisen ”på undervisning baserad forskning”. Visst, det kan vara tröttsamt ibland att läsa uppsatser – de kan vara många och långa – men lika gärna kan de erbjuda en erfarenhet som handlar om incitament till nya sätt att tänka, eller som formar en kritisk mur som gör att man ser gränserna för sina egna perspektiv.

Det kunde vara enkelt att lyfta fram många exempel på hur relationen mellan forskning och undervisning är ömsesidig. Och det finns säkert flera orsaker till att vi tenderar att glömma eller förbise den här sidan av sanningen – och många av dem är säkert goda – men en orsak är väl nog också förkärleken för det hierarkiska tänkandet. Det bygger ju också episoderna i professor Balthazar på.

Och det är inte alltid bra. Ordning och reda, javisst! Och mål och mening i det som görs är bra! Men, lätt förvandlas ordning till allvarsam rigiditet – och det utrymme för nytänkande och kritik som forskning behöver, försvinner framför våra ögon.  Jag tror att vi i viss mån lider av sådana problem inom den akademiska världen för tillfället. Åtminstone borde alla de nya strukturerna och all ny reglering göra oss lite misstänksamma om att så är fallet.

Därför tänkte jag helt enkelt avsluta den här bloggen med en hänvisning till en av mina favoritepisoder. Den heter Happiness for two.  Jag skall inte återge händelserna här och inte heller alla poänger den har i form av en motbild till sig själv, men eftersom jag tenderar att uttrycka mig ganska svävande och otydligt allt som ofta måste jag väl säga det viktigaste. Det kan vara bra att bryta upp de akademiska normerna och rigiditeten – och vi behöver det kanske idag. Det kan också vara bra att minnas att det mesta som man tänker egentligen har sin hemvist i samtalet och dialogen, i ’tvåsamheten’ eller ’mångsamheten’. Det enskilda rummet är bara ett redskap för dessa.

Njut av progessor Balthazar! Han finns naturligtvis på Youtube: http://www.youtube.com/watch?v=ORmG6alamDk