Önsketänkande?

Åsa Bengtsson

Åsa BengtssonVet du vilka partier som sitter i regeringen? Lugn, du är inte den enda som känner en viss tveksamhet. Enligt en opinionsmätning publicerad i Helsingin Sanomat i mitten på januari är det bara en av tre finländare som på rak arm kan räkna upp de partier som sedan juni 2011 ingår i landets regering. Sannolikt tillhör du som bemödar dig med att läsa ett blogginlägg på Åbo Akademis hemsida till den exklusiva skaran av upplysta medborgare, men för säkerhets skull kan jag berätta att den sk. sixpack-regeringen har följande beståndsdelar: Samlingspartiet, Socialdemokraterna, De Gröna, Vänsterförbundet, Kristdemokraterna och Svenska folkpartiet. I opposition befinner sig alltså bara två av riksdagens åtta partier; Centern och Sannfinländarna.

Ovan nämnda undersökning visade också att det finns stora kunskapsgap mellan olika grupper i samhället. Utbildning, inkomst och ställning spelar en betydande roll. Sannolikheten att man skall kunna regeringspartierna på sina fem – ursäkta, sex fingrar – är betydligt lägre om man är arbetslös, lågutbildad, fattig eller ung. Dessutom visade undersökningen med all önskvärd tydlighet att kvinnor är mindre bevandrade i regeringens anatomi än män.

Frågan är nu om vi borde vara förskräckta och förvånade över folks svaga insikter? Mitt svar är nej. Åtminstone bör man inte vara förvånad. Resultatet bekräftar nämligen precis det som de senaste decenniernas forskning kring politisk kunskap sedan länge har visat, nämligen att de flesta människor har svårt att hålla ordning på politiska fakta. Att det finns stora skillnader mellan olika grupper i samhället är även det bekant. Precis som att våra grundläggande resurser har stor betydelse för hur politiskt aktiva vi är, påverkar det även hur mycket vi kan om politik. Det handlar inte bara om förmåga utan är också om sociala sammanhang och de förväntningar vi möter i våra dagliga liv.

Det som däremot fortsätter att förbrylla statsvetarna är det här med kvinnor. Många har rivit sitt hår och vänt och vridigt på siffrorna för att få ett hållbart svar på varför kvinnor gör så dåligt ifrån sig i kunskapsmätningar. I fallet med den finländska regeringen var skillnaden mellan män och kvinnor hisnande 14 procentenheter (41 jämfört med 27 rätt svar). Skall vi tro forskning beror ungefär hälften av den här skillnaden på att män hellre chansar än erkänner att de är osäkra medan kvinnor väljer att direkt bekänna färg. Vad de resterande sju procentenheterna beror på är betydligt svårare att säga. Kanske de sociala förväntningarna spelar oss ett spratt även här?

Men nu till de goda nyheterna. För samtidigt som många saknar kunskap om till synes grundläggande och genuint viktiga politiska fakta visar forskningen att de flesta trots allt har en förvånansvärt välutvecklad förmåga att orientera sig i politiken. Många lyckas alltså trots bristande detaljkunskap tolka det som händer och fatta utifrån sin egen situation rationella beslut i valbåset. Dessutom kunde faktiskt nästan 90 procent av alla som deltog i undersökningen identifiera regeringens två dominerande partier; Socialdemokraterna och Samlingspartiet.

Till sist en intressant liten detalj. Helsingin Sanomats undersökning visade att hela 41 procent av finlands kvinnor tror att Alexander Stubb är utrikesminister (motsvarande siffra för män är 29). Här har vi kanske nyckeln till kvinnors dåliga framgång i dylika övningar; man ägnar sig åt önsketänkande.

Tidigare publicerad i VN 18.01.2013

Sjung om studentens lyckliga dar?

Olav Eklund,

Olav EklundO gamla klang o jubeltid! Så sjungs det om studietiden och visst var det en bekymmerslös tillvaro i många år. Själv förkovrade jag mig i sång och musik i Akademins ensembler. Det var konserter, turnéer, fester och kamratskap och massor av övningar. Vidare var jag aktiv inom Kåren och satt bland annat ett år som styrelseordförande. Nog fick man dagarna att gå alltid och inte tog det längre tid för mig att bli magister jämfört med studiekompisarna. Det tog mig 61 månader att bli fil.mag.

Naturligtvis skulle jag ha kunnat klara av det på långt kortare tid. Garanterat under 55 månader, men varför skulle jag ha gjort det? Studielivet var givande och roligt och studierna hade jag inga problem med. Nog visste jag att jag kan göra mig färdig bara jag bestämmer mig för det.

Studielivet erbjuder idag lika mycket, om inte mera än på det glada 80-talet. Musikensemblerna håller hög kvalitet och många föreningar har en seriös motiverad verksamhet. Största skillnaden för studenterna idag är att studierna har blivit mer strömlinjeformade och att studiestödet stryps efter 55 månader. Ministeriet belönar universiteten för studenter som presterar 55 sp i året, men studenterna struntar blankt i det. Naturligtvis, varför prestera 55 sp då studiestödet kräver 45 sp?

Vi finlandssvenskar gillar att diskutera och att ha det trevligt. Det rika utbudet på aktiviteter inom Åbo Akademis Studentkår är ett bevis på denna särprägling. De finlandssvenska studenterna har i generationer satt tid och energi på att skapa ett unikt studieliv i Åbo. Naturligtvis skall dagens studenter upprätthålla denna kulturyttring – sånt tar tid och skall få ta tid.

De stora studentföreningarna har budgeter som smärre företag och en välplanerad motiverad verksamhet (visst har många mindre föreningar en välplanerad verksamhet, men mycket blygsamma budgeter). Att sitta med i styrelser för dessa föreningar kräver ett stort ansvar. Dels är man traditionsbärare och dels skall finanserna skötas. Man skolas i samarbete och retorik och man får människokännedom för hela livet. Ja, föreningsverksamheten ger många färdigheter för livet som inte kan ersättas med studier. Detta måste få ta tid!

Om universiteten verkligen vill raska på studietakten, så gäller det att förbjuda studentföreningsverksamheten. Det blir slut på adventskonserter, spex, teater, motionsverksamhet, diskussionskvällar, exkursioner, sitzar och besök av vänföreningar. Visst skulle det då finnas möjlighet att snabba på studierna.  Men NEJ NEJ NEJ! ALDRIG! Förhållandet mellan studier och studieliv bör korrigeras i en annan riktning. Eftersom Åbo Akademis studieliv är en exklusiv kulturbärare för finlandssvensk särart skall upprätthållandet av studielivet belönas. Studenterna skall ha ordentligt med studiepoäng för föreningsverksamhet (styrelseposter) och Akademin bör bli belönad av ministeriet för alla studenter som presterar 45 sp!

Out of the box?

Peter Nynäs

Jag kommer aldrig att glömma ett av exemplen som Ann Oakley beskriver i sin bok Adventures of a Broken body. Här hittar man två forskare, Head och Rivers, som för ca. 100 år sedan var mycket upptagna av teorier i gränslandet mellan evolutionär utveckling och rasskillnader. På något sätt lyckades de koppla sina stora teorier till frågan om kroppens känslighet, och speciellt känsligheten hos det manliga könsorganet. Jag saknar tyvärr kompetens för att redogöra hur de här sakerna hängde ihop, men kopplingen var alltså orsaken till att de beskriver följande experiment som de utför i sitt arbetsrum på Cambridge.

”The foreskin was drawn back, and the penis allowed to hang downwards. A number of drinking glasses were prepared containing water at different temperatures. Head stood with his eyes closed and Rivers gradually approached one of the glasses until the surface of water covered the glans but did not touch the foreskin…”

Visst drar man på munnen åt de allvarliga forskarna från Cambridge (jag föreställer mig att de bär den akademiska arbetsdräkten frack såvitt de alls har kläder), men varför tror vi att vi går fria från ett dilemma som kanske följt människan så länge hon försökt sig på att veta något, dvs. dilemmat med blinda fläckar och gränser. Vilka galenheter ryms mitt i vår samtida forskning? Och vilken makt och politik tjänar den, håller den uppe, låter den te sig som vettig och meningsfull? Forskarna Head och Rivers tänkte säkert att de var nyskapande och banbrytande.

Det här är ett tema med variation som jag tenderar att upprepa i mina texter, och ofta med hjälp av stora ord så jag får väl lova exemplifiera vad jag menar den här gången.

Vi är väl alla ganska vana att tänka på USA som ett land där man lever med föreställningen att man är både centrum och allt, lite i stil med ’we are the world’. Och som alla fördomar bär den väl ett uns sanning. Jag kollade nyss in nya böcker via en av de större akademiska bokhandlarna på nätet och jag hittade många titlar som verkade vara mitt i prick vad gäller det tema som intresserade mig. Men, när jag granskade innehållsförteckningen – tur att det finns sådana också på nätet – råkade jag varje gång ut för samma besvikelse. I praktiken var de flesta böcker snäva fallstudier från och om USA även om det inte på något sätt framgick av titel eller beskrivning. Ifall en bok handlar om USA behöver man inte ange det i titeln. Det är bara när böckerna behandlar andra länder som det tycks vara nödvändigt.

Det är väl regeln om regler och undantag som spelar oss ett spratt igen, och lite som med män och kvinnor, och en mängda andra kategorier. Om en studie i praktiken handlar enbart om män, behöver det inte nämnas, men om det handlar om kvinnor är det en annan sak. Gör man t.ex. en ingående granskning av den tidiga religionspsykologin kommer man att märka att tankarna om människans religiositet i praktiken var tankar av och om män.  Och ifall man granskar bilden av det som då kallades sund eller mogen religiositet, märker man att den religiositeten sitter bekvämt tillbakalutad i sin läderfåtölj i ett privat bibliotek, klädd i rökrock, sugande på sin pipa, allt medan den gör sig stora tankar om människans yttersta öde och det goda livet.

Min röda tråd tycks igen samla sig till ett råddigt nystan av udda exempel, men jag lever med tanken att extrema exempel ibland kan hjälpa oss att se vissa relevanta nyanser i ett område som är varken svart eller vitt. Också det akademiska studiet av religion har sina blinda fläckar. Det finns idag en stark betoning av Europa och USA, och det börjar bli allt mer viktigt att bryta upp de rumsliga barriärerna. I Europa lider vi på vårt sätt av liknande dilemman som man gör i USA och i grunden finns ofta tanken att ’we are the world’. I andra delar av världen finns andra blinda fläckar.

Mina reflektioner föranleds av att jag har blivit inbjuden att under våren att besöka Zhejiang University, som ligger i Hangzhou (Kina). Därefter blir det antagligen en resa till Hong Kong. Bakom båda resorna finns ett spirande samarbete med en kollega vid Purdue University i Lafayette (USA). Han arbetar intensivt för att knyta samman delar av den västerländska forskningen om religion med forskningscentra i Kina. På den gemensamma agendan finns förhoppningen om ett framtida forskningsprojekt – och i bakgrunden tankar om vikten av att bryta upp samtida barriärer och gränser i forskningen som skymmer sikten, en strävan att kasta ljus på blinda fläckar.

Hur väl man i ett framtida projekt lyckas att bryta upp gränser och vilken relevans det kan få är sedan en annan fråga, för att inte tala om politiska och ekonomiska viljasom förutsätt. Men – det oaktat så handlar det på något plan om att sträva efter att tänka ’out of the box’, att hitta något nytt. Men, det handlar samtidigt om en paradoxal rumslighet. Risken när man vill tänka så är att man egentligen rör sig i en helt annan riktning, som Head och Rivers, rakt in i banaliteter.

Sov inte i laboratoriet !

Tapio Salmi

Tapio SalmiTapio Salmi

Sov inte i laboratoriet !

Den tjeckiske författaren Vladimir Páral, själv utbildad kemiingenjör från Pardubice, beskrev i sin roman ’Den unge mannen och vita valen’ (1973) ett industriellt forskningscentrum i Usti nad Labem, där man försökte utveckla en ny metod för separering av kolesterol. En ung man, Breta Laboutka kom slutligen på en fungerande metod, inte den erfarne chefen, kemingenjören Victor Panc. Tyvärr skedde en tragisk olycka: ventilationssystemet började krångla och giftiga substanser spreds i laboratoriet. Den unge mannen hade lyckats fånga den vita valen men det kostade hans liv. Breta Laboutka hittades död i laboratoriet och blev en martyr för det socialistiska arbetet. Boken passade väl in i systemet och prisbelöntes i Tjeckoslovakien och en film baserad på bokens tema kom ut några år senare. Boken är översatt till flera språk; jag lånade den från Pargas stadsbibliotek någon gång på 80-talet. Författaren Páral var systemets man. Han samarbetade med den tjeckoslovakiska statspolisen StB och undertecknade ett anticharta –dokument, som stödde kommunistregimen under ’normaliseringens’ dystra år. Han var Vaclav Havels, den stora dissidentens motpol. Havel är död, men Páral, nu över 80 år, lever fortfarande i Marianske Lazne (Marienbad).

För några år sedan hade vi ett gemensamt seminarium med kemisterna från Åbo universitet (TY). Tillställningen öppnades av kemiprofessorn Harri Lönnberg. Orden var chockerande: ett lik har hittats i vårt laboratorium, meddelade professorn lakoniskt. Vi blev förskräckta, men Lönnberg tröstade oss att det var fråga om en naturlig död i en svår sjukdomsattack, varken olycka eller brott.

För flera år sedan anställde jag en ung och intelligent tjeckisk sommarpraktikant. Mannen kom från den berömda Vysoka skola chemicko-technologicka (VSCT), Prag, från professor Libor Cervenys laboratorium, som är specialiserad på organiska finkemikalier, precis som vi här i Åbo. Den unge mannen hade i Prag blivit antagen både till medicinska fakulteten vid Karlsuniversitetet och till Kemisk-tekniska högskolan, men hade valt den kemiska banan. Praktikanten var synnerligen flitig, en arbetsnarkoman skulle jag säga. Han jobbade under ledning av min närmaste medarbetare, docent Päivi Mäki-Arvela, Han var alltid först i laboratoriet på morgonen och blev där sent på kvällen. Ett fantastiskt jobb – vi utvecklade enantioselektiv hydrering av vissa organiska komponenter, vilka används som intermediärer i syntes av läkemedel. Vi skulle få en fin publikation till stånd, pratade jag med kollegerna.

Ett manuskript uppstod och professorn är alltid glad då ett manuskript uppstår. (Numera är också Rektor glad då ett manuskript uppstår, eftersom det påverkar universitetets finansiering). Jag tryckte på print-optionen på min dator, tog papperen, rusade hem och började läsa. Manuskriptet var gott skick; endast smärre korrigeringar och preciseringar behövdes. Jag fick allt färdigt samma kväll och tänkte inte bli väntande till följande morgon. Päivi kommer tidigt till jobbet, men jag kommer senare. Alltså, trots att det var midnatt, tog jag det korrigerade och kompletterade manuskriptet och gick till laboratoriet.

Det var augusti, så nätterna började mörkna. Jag kom till institutionsbyggnaden, klättrade upp till andra våningen, kom till Päivis dörr, tog fram nyckeln och öppnade dörren, rutinmässigt. Från mörkret steg en man upp och kastade iväg en tun filt. För några sekunder trodde jag att det skulle bli mitt sista ögonblick. I månens bleka ljus såg jag ansiktet: det var vår tjeckiske sommarpraktikant, den unga och flitiga och intelligenta mannen.

Han var chockerad, men kanske en katolik, eftersom han erkände sina synder omedelbart, nästan innan jag hade startat förhöret. Varför övernattar Ni i kollegans tjänsterum (han hade dessutom släpat en dyna och en madrass dit), frågade jag artigt men bestämt. Det visade sig att praktikanten hade för några veckor sedan sagt upp sitt rum på Kåren och börjat övernatta i Päivis tjänsterum. Han visste precis, när kollegan kommer till jobbet på morgonen; han vaknade alltid före klockan åtta, tog sin madrass, gömde den någonstans, tog på arbetskläder och stod färdig i laboratoriet då den övriga personalen kom.

Han gjorde en misskalkyl: ingen vettig människa kommer till laboratoriet efter midnatten, tänkte han. Jag är ingen sadist, men jag kände en viss glädje, då jag såg hans ansikte, som präglades av rädsla och skräck. – Skall Ni avskeda mig? Jag försökte behärska mig (utan att börja gapskratta): egentligen, Herr X, ni borde avskedas omedelbart, men Ni har endast ett par veckor kvar här, så jag är för lat att starta en process, skrämde jag honom ytterligare. Jag utgår att detta var den sista natten Ni tillbringade i kollegans tjänsterum, avslutade jag uppläxningen. Han tog sin dyna, sin filt och sin madrass och försvann i augustinattens mörker.

Varför begick han brottet? Senare fick jag höra, att han ville spara på pengar för att kunna köpa en fin idrottscykel åt sig. – Åren har gått och brottet har preskriberats. Artikeln publicerades i Journal of Catalysis (volym 204, 281-291, 2001), som är en prestigefylld tidskrift.

Författaren tackar Martina Stekrova (VSCT, Prag) för översättning av valda delar av tjeckisk wikipedia.

Thanks!

Ria Heilä-Ylikallio,

Den här bloggen tar avstamp i en slutscen. Platsen är Academill, tidpunkten den 16 januari 2013 och evenemanget är dialogseminariet Lärarutbildningen samverkar.

På bilden ses från vänster Bob Karlsson från Utbildningsstyrelsen, Dan Johansson från Finlands Svenska Lärarförbund, Michael Uljens från Åbo Akademi, Micaela Romantchuck-Pietilä från förbundet Hem och Skola, en skymd professor emeritus Peter Mortimore från London University, en skymd Kurt Torsell från Finlands kommunförbund, en beige ryggtavla tillhörande Agneta Eriksson från Sydkustens landskapsförbund och en röd ryggtavla tillhörande Gun Jakobsson från Vasa övningsskola.

Gruppen bildar den panel som dels kommenterade Mortimores plenarföreläsning kallad Dilemmas in education today, dels sammanfattade de diskussioner som förts i dialoggrupperna. Professor Mortimore gjorde en stark insats i att höja vårt självförtroende beträffande skola och utbildning. Han berömde det finländska skolsystemet och skickade direkta hälsningar till lärarna att de skall bli bättre på att berömma barn och bättre på att förklara för elevernas föräldrar hur bra vi klarar oss nationellt och internationellt. Vidare menade Mortimore att den bästa informationsgången i skolvärlden sker på den ”lägsta” nivån, från elev till lärare och från lärare till föräldrar, inte uppifrån och ner, dirigerade av test

Paneldeltagarna tackade, och ställde ytterligare frågor till Mortimore.  Och Mortimore svarade, uppmuntrande och övertygande, ”Ändra inte på strukturen i det finländska utbildningssystemet!”, menade han.

Dialogseminariet som samlade 200 deltagare (198 för att vara exakt) var uppbyggt så, att mitt på dagen fanns två hela timmar för gruppdiskussioner. I de utvärderingar som lämnades in (av 36 deltagare, ja jag vet, usel svarsprocent) framkommer tydligt att gruppdiskussionerna var uppskattade. Grupperna kunde rent av ha varit ännu fler till antalet och ännu mindre till storleken, så ännu fler hade kommit till tals, skrev någon i utvärderingarna. Vidare uppskattades lärarstuderandes medverkan under dagen, som inledare i gruppdiskussionerna och vad mer, lärarstuderandena var mycket nöjda med att bli hörda.

–        Det är första gången jag har blivit hörd i ett så stort sammanhang. Folk ville faktiskt lyssna på det jag hade att säga!

Gruppordförandena hade ingen enkel uppgift att på scenen sammanfatta dessa breda och djupa diskussioner på en kort tid. Dock, motsvarade tiden det man brukar tilldelas i en TV-soffa, tänkte jag uppmuntrande där jag satt på första raden i publiken i egenskap av ansvarig för seminariets planeringsgrupp, ett ansvar som tilldelats mig av Åbo Akademis första prorektor Christina Nygrén-Landgärds.

Gruppordförandena på scenen lyfte fram vikten av denna aktiva dialog där olika aktörer för det finlandssvenska utbildningsfältet mötte lärarutbildare, ämnesrepresentanter, skoldirektörer, lärarstuderande, övningsskollärare och lärarfortbildare. Humaniora, naturvetenskaper, biovetenskaper, teologi, slöjdpedagogik, specialpedagogik och gymnastikens didaktik var representerade bland diskussionsinledarna vid sidan av läromedelsförlaget Schildts & Söderströms, Borgå stad, Sjundeå kommun, Grankulla stad och Larsmo kommun.

Lärarstuderandenas möjlighet att göra fältpraktik i olika skolor steg fram som ett centralt tema i gruppdiskussionerna. Där problematiserades ekonomiska faktorer som fördyrar en fältpraktik avsevärt i jämförelse med en praktikperiod vid Vasa övningsskola. Till exempel det finska Turun yliopisto har helt fått slopa fältpraktiken på grund av kostnader.

–        Måhända vi identifierade ett finlandssvenskt problem som vi kan åtgärda med gemensamma ansträngningar? Att gemensamt arbeta för finansiering för att täcka kostnader för fältpraktiken ute i skolorna och förstås att utveckla och uppdatera handledarnätvecket ute på skolorna intresserar.

Kommunerna har en nyckelroll för att lärarna skall trivas och hållas vid sin läst. ”När nya lärarstuderande väl har sina behörighetspapper i handen kan de inte lämnas ensamma med sin utbildning. Då kommer de förr eller senare till korta. För att detta inte ska ske behövs naturligtvis kompetensutvecklande fortbildning men arbetsgivaren måste låta sina anställda lärare få chansen att del av den. Annars förtvinar skolan. Lärarutbildningen ger en fast grund att stå på, men ingen lärare klarar sig bara med sin utbildning om arbetsgivaren inte kan eller vill satsa på lärarna. Då kan man inte skylla på Pedagogiska fakulteten” skriver Dan Johansson efter seminariet Lärarutbildningen samverkar i tidningen Läraren 24.1.2013 . Jag tackar Dan Johansson för de orden och instämmer i att den dialog som fördes under seminariet både förebygger fördomar och minskar missuppfattningar.

Detta gör vi om i januari 2014 men då under två dagar. I januari 2014 skall vi blicka både framåt och bakåt, eftersom Åbo Akademis pedagogiska fakultet fyller 40 år. Och vi skall ordna lite mer luft i programmet och se till att ni alla som vill har möjlighet att sitta ner och njuta vid ett festmiddagsbord. Vi återkommer ännu i vår med datum för uppföljaren av Lärarutbildningen samverkar.

Tack alla ni som tog er till Academill och bidrog till dialogerna!

Doktorsutbildning och dess mångsidiga möjligheter

Saara Inkinen, , ,

Saara InkinenUnder de senaste åren har det uppstått livlig diskussion i medierna om den akademiska arbetslösheten och speciellt om hur doktorer borde hitta nya sätt att utnyttja sin utbildning. Ett klart faktum är att alla doktorer inte har möjlighet att hitta arbete inom forskning vid den offentliga sektorn, även om utbildningen huvudsakligen syftar till att förbereda forskarna för en akademisk karriär. Trots detta verkar diskussionen kring temat vara begränsad speciellt inom de akademiska kretsarna.

Själv har jag stött på varierande åsikter till exempel gentemot mitt val att delvis avvika från den traditionella akademiska forskarens karriärstig. Trots att jag har doktorerat har jag har också arbetat på företag och under den senaste tiden skaffat erfarenhet av teknologiöverföring. Det är just denna mångsidighet som jag själv uppskattar mest och ser som min största styrka. Vi lever i ett dynamiskt samhälle, och ett mångsidigt kunskapsområde är nuförtiden ett måste i arbetsvärlden oberoende av var man vill jobba. Man kan också inte förutspå de ändringar som man måste överväga under en livslång karriär – att behöva vidareutbilda sig eller skaffa sig ett nytt yrke under arbetskarriären är nästan regel snarare än undantag.

Inställningen till olika karriärval verkar främst bero på motpartens egen bakgrund; de val man själv gjort påverkar naturligtvis det som man uppskattar och värderar högst. Av denna anledning har jag upplevt att folk som arbetar utanför den akademiska världen har en mer positiv attityd till affärsrelaterade karriärval, medan de som jobbar inom akademisk forskning har i allmänhet en mera misstänksam inställning till dem. Med andra ord varierar åsikten om vad som är karriärmässigt framgångsrikt kraftigt beroende på vem som man frågar; något som verkar som ett stort steg framåt ur en synvinkel kan ses som ett professionellt misslyckande ur en annan.

Så hur bedömer man då värdet av arbete? Hurdant arbete är betydelsefullt? Vad är det bästa karriäralternativet en nybliven doktor ska sikta på? Värdet av arbete kan förstås betraktas ur flera olika synvinklar, men om man begänsar sig till det som är nyttigt för samhället har forskning definitivt en betydande roll vad beträffar nya innovationer och deras betydelse för ekonomin. Forskning skapar ny information, på basen av vilken nya lösningar till existerande problem eller framtida utmaningar kan hittas. Den vetenskapliga världen och det ekonomiska systemet är härigenom tätt sammanbundna, vilket gör meningsskiljaktigheterna mellan områdena ibland obegripligt stora.

Den fria akademiska forskningen har utan tvivel ett värde i sig och ekonomiska aspekter borde inte blandas in i den i ett för tidigt skede, men det är viktigt att inte separera dessa helt och hållet ens i början av uppfinningsprocessen. Genom att känna igen värdet av en uppfinning i rätt sammanhang så tidigt som möjligt kan idén bakom den förädlas till någonting som kan utnyttjas både för att nyttja samhället i uppfinningens egna tillämpningsområden och eventuellt också för att ge ekonomisk vinning.

Gränsytan mellan forskningen och affärsvärlden är komplex och den kräver vetenskapliga experter för att kunna fungera effektivt. Doktorer har mycket att erbjuda affärsvärlden tack vare sin mångsidiga utbildning och det är dags att bli av med de gamla stela och felaktiga uppfattningarna om akademiskt utbildade forskare som inte kan anpassa sig till jobb utanför universitetsvärlden. Istället borde vi möjliggöra utnyttjandet av deras otroligt mångsidiga kompetens som passar till flera typer av specialistpositioner.  Därför tycker jag att det är oerhört viktigt att erbjuda möjligheter till affärsrelaterad utbildning även för doktorander och äldre forskare för att förbättra deras arbetsmöjligheter också utanför universitet. Sakkunnande i affärsprinciper är dock också nyttigt för forskare inom akademin: kommersialiseringsverktygen kan ofta direkt tillämpas också i olika innovations- och utvecklingsprocesser vid universitetet.

Det finns flera pågående projekt för att undersöka och förbättra nyblivna doktorers karriärmöjligheter i Finland, och möjligheterna till relaterad utbildning har ökat också vid ÅA t.ex. genom Business Essentials for Scientists-kursen. Det har också skett en tydlig förändring i attityderna mot kommersialisering av vetenskap under de senaste åren speciellt bland yngre forskare, och framtiden ser bra ut. Jag vill speciellt poängtera vikten av att ändra på forskarnas egna attityder mot deras karriärmöjligheter så att de bättre kan utveckla och värdesätta sin kompetens samt  marknadsföra denna för företagen och medierna.

Detta är mitt sista blogginlägg i Forskarbloggen. Jag vill tacka alla mina läsare för det gångna året och önska er en bra fortsättning på våren. Ta gärna kontakt med mig om ni vill diskutera min forskning eller mitt arbete inom teknologiöverföring även i framtiden!