Mad men, Mad women, Mad artist

Ur en av 2011 års reklamfilmer för Åbo Akademi. Bildkälla Youtube.

Ur en av 2011 års reklamfilmer för Åbo Akademi. Bildkälla Youtube.

Aftonbladet har rubriker som för tankarna till folkstorm efter den svenska Eurovisionfestivalen – fast folkstormen var kanske begränsad till tidningens egen sajt. (Se också gårdagens inlägg om Yohio och hans stil.) Den som är är intresserad av populärkultur, reklam och särskilt den amerikanska TV-serien Mad Men (om reklambranschen vid Madison Avenue på 1960-talet) bör hålla utkik efter en alldeles färsk bok – Mad Women: The Herstory of Advertising av Christina Knight som själv upplevde den tid som skildras i Mad Men. Hon ska rentav ha varit något av en Peggy Olsen i verkligheten – kvinnan som lyckas som copywriter trots en massiv mansdominans, men som i gengäld måste gömma sitt barn hos släktingar.

Reklam kan vara allt från fånigt trams till poetiska små mästerverk som får åskådaren att stanna upp och reflektera. I tramskategorin räcker det ibland att anlita någon känd person som alla känner till och ingen tar på allvar – till exempel Salvador Dalí och hans berömda mustasch i reklamen för chokladen Lanvin: ”Je suis FOU” (jag är GALEN i) ”du chocolat LANVIN!” Jag tog med mig bland annat den här reklamen till en lektion jag hade på Hanken (Handelshögskolan) här i Åbo för en vecka sedan. Temat var ”visuell retorik” och deltagare var fem studenter med olika bakgrund som har valts ut till årets Projektkurs i filmproduktion – en kurs som hör till internationell marknadsföring och som ska resultera i en reklamfilm för Åbo Akademi. Det blev en intressant diskussion. Gruppen har redan kommit igång bra med det estetiska och praktiska. Jag hoppas att jag kan hjälpa dem att tydligare se vad det är för typ av kulturellt fält de träder in i när de gör filmen – vad de kan förvänta sig. Jag föreslog att genren reklam- och informationsfilmer för universitet egentligen är en omöjlig genre eftersom den ska kombinera två fenomen som historikt är åtskilda: 1) information om statliga inrättningar, 2) kommersiell marknadsföring.

Den här konflikten märks väldigt tydligt när man tittar på de flesta av de ”reklamfilmer” (eller, som handelsstudenterna lärde mig, ”representationsfilmer”) som görs för universitet. Oförmågan att lösa den förklarar varför de oftast är misslyckade. Här på ÅA kan vi nog med viss skadeglädje konstatera att vår finskspråkiga granne Turun Yliopisto har presterat ett av de värsta exemplen – Turun Yliopisto, The Campus That Never Sleeps. En film som som vill säga, visa och illustrera så mycket under så lång tid (10 minuter) att resultatet blir noll. Det finns ingen genomgående idé som förklarar vad alla dessa insmickrande bilder och citat har med varandra att göra. Man har till och med gjort det typiska nybörjarfelet att lägga ljusa textinslag på ljus bakgrund. Filmen är inte informativ, för den ger nästan inga fakta alls om Turun Yliopisto. Och den är inte bra som marknadsföring heller – den är alldeles för lång och alldeles för poänglös.

En bra reklamfilm ska förmodligen ha en berättelse och gärna en överraskande vändning. En vändning som bryter mot de förväntningar vi har om olika skeenden – och här kommer den visuella retoriken in. Den mest förenklade definitionen av retorik är att den innebär ett brott mot normer och förväntningar. Både visuell och verbal retorik kan göra detta i en förtätad form som kan ha poetiska och symboliska dimensioner. Jag tycker att de två ÅA-filmer som den förra projektkursen gjorde år 2011 är bra exempel på detta. De fyra studenterna bakom filmen har gjort ett tydligt val – reklamfilmens format och inte informationsfilmens. Samtidigt har de löst problemet hur man i det formatet kan referera till en verksamhet som inte är kommersiell. En inrättning som grundar sig på vetenskap och kritik.

Den galne konstnären är väl inte den bästa associationen i sammanhanget. Men det lilla barnet och dess nyfikenhet på världen är en klassisk sinnebild för vad ett universitet står för. Den ena ÅA-filmen, med barnet, är ett utsökt litet ljud- och bildpoem som samtidigt mynnar ut i en tydlig slogan: ”Tänk utanför ramarna – Strunta i ramarna!” Filmen är en liten berättelse med en överraskande vändning där barnet hittar en egen lösning på ett både konkret och intellektuellt problem.

Länkning pågår till http://intressant.se

Visual Kei, symboler

Visuell artist - Yohio. Bildkälla http://instagram.com/yohio/

Visuell artist - Yohio. Bildkälla http://instagram.com/yohio/

Ska börja liva upp den här bloggen igen med en del kommentarer och reflektioner kring saker som pågår. Kursen i semiotik, ikonografi och symboler har pågått under vintern med examination imorgon, måndag. Som del av uppgifterna har deltagarna gjort posters som jag hoppas kunna visa exempel på senare. Då blir det tillfälle att återkomma till både möjligheter och problem med semiotiken (teckenteorin) när det gäller förståelsen av ”visuell design”.

Jag har också fått ovanligt många tips på intressanta bildexempel från studenterna i år. Till exempel när det gäller symboler: det japanska glam/goth/blackmetalbandet the gazettE som trots sin mörka stil har en hel del gemensamt med det androgyna svenska stjärnskottet yohio. Både gazettE och Yohio tillhör musik- och modefenomenet Visual Kei, ett namn som förstås låter extra lovande i samband med Visuella studier.

Här blandas öst och väst, politisk och religiös symbolik i långa och teatraliska videos och scenshower. Att just denna japanska estetik är mycket populär just nu märktes när Yohio blev folkets men inte juryns val vid svenska melodifestivalen – se honom intervjuad i webb-TV på Aftonbladet. För oss utomstående kan det verka som att det finns strikta åtskillnader mellan kvinnlig respektive manlig visuell kultur i Japan. Men artister som Yohio leker medvetet med publikens förväntningar (kanske särskilt i samband med Eurovision) att artister med hans stil ska vara ”gayartister”. Det är långtifrån alltid den mest kvinnliga eller androgyna karaktären som är gay, trots att den som Yohio kan se ut att vara hämtad ur ett mangaalbum av Riyoko Ikeda – eller någon annan utövare av manga för flickor: den genre som kallas shuojo/shõjo.

länkning pågår till intressant.se

Är vårt seende historiskt?

Tack för ditt inlägg Fred. För att fortsätta på tanken om seendet som historiskt så bör det påpekas att det här är en ganska omstridd uppfattning inom idehistorisk och estetisk forskning. Som Fred påpekar handlar min avhandling om att förstå hur förändringar inom filosofi, vetenskap och kulturen över lag har konsekvenser för hur vi använder våra sinnen (och vice versa). Det här blir tydligt om vi ser på brytningspunkter inom bildkonstens historia. Då man under 1800-talets senare hälft började måla i impressionistisk still handlade det inte enbart om att vissa visionära målare uppfann ett nytt sätt att måla på, det innefattade också att de här konstnärerna upptäckte ett nytt sätt att använda synsinnet på. Det berättas om Cézanne att han ofta jobbade på flera dukar samtidigt för att fånga en specifik tidpunkt i målningen (se bilderna ovan alla målade av Cézanne vid Mont Sainte-Victoire, 1904-1906). Cézanne insåg att då han försöker återge de färg- och ljusförhållanden som han såg då han betraktar ett visst landskap under en viss tidpunkt, så jobbade han egentligen med en omöjlig uppgift. Varje minut, ja inom vissa omständigheter t.o.m. varje sekund, ändras ljusförhållandena ute i naturen. Ifall en målning skall fånga ljusförhållandena under en specifik tidpunkt måste målaren egentligen sammanställa ett kollage av olika synintryck. Cézanne målade på en duk, och när ljusförhållandena ändrades övergick han till nästa osv., för att sedan återkomma till respektive dukar då ljuset återgått till ungefär vad det var tidigare. Man kan säga att Cezanne renodlade ett visst sätt att se, han var uppmärksam på hur föränderligt och flyktigt ett visst synintryck är, och hur ljusförhållandena ständigt förändrar den synliga världen. Därför målade han samma vy gång på gång. Trots att han insåg att varje synintryck är flyktigt, ville han fånga en specifik vy, ljusförhållandena under en vis tipunkt. Han insåg den filosofiska omöjligheten i det som han åtog sig. Varje synintryck är endast en sekvens i ett ständigt förlopp och en ständig förändring.

Poängen med det här exemplet är att det inte är en slump att Cezanne i slutet av 1800-talet undersökte de här nya sätten att använda sin uppmärksamhet och sitt synsinne på. Fotografiet hade möjliggjort att man kunde fånga en specifik stund på bild. Fotografiet fixerar eller ”fryser” stunden. D.v.s. i och med fotografiets uppkomst kunde man börja se hur en vy ser ut då man plockar den ur det kontinuum och den föränderlighet som vår vardagliga synupplevelse innebär. Man kunde säga att impressionismen föds på grund av den uppfattning om det synliga som fotografiet bär med sig.

Det här är nu ett exempel på, på vilket sätt det synliga är historiskt, hur även sinnesförnimmelsen är en dynamisk del av vår kultur. Sen fins det flera forskare som kritiserat uppfattningen om att synsinnet är kulturellt och historiskt (tex. Arthur Danto). Dom hävdar att ögat som är ett biologiskt organ, inte förändrats under de senaste tusentals åren och därför är vårt synsinne alltid konstant, oberoende av kulturen och historia. Och det fins någonting korrekt i det här resonemanget. Till exempel om jag på grund av att jag är närsynt ser saker på ett annorlunda sätt än andra som inte är närsynta, är det givetvis inte en kulturell eller historisk skillnad de handlar om, utan en fysiologisk skillnad, mina ögon är fysiologiskt formade på ett annat sett än deras ögon som har normal syn. Att hänvisa till kultur fungerar inte som förklaring till varför synsinnet är format på ett visst sätt. Men det är inte det som de moderata forskarna (här fins en hel del knäppgökar också) som påvisar samband mellan historiska förändringar egentligen påstår. Att säga att vårt seende är historiskt betyder inte att vårt synsinne skulle förändras p g a av att våra kulturella omständigheter förändras. Men vårt förhållningssätt till vårt synsinne förändras, vi lär oss nya sätt att vara uppmärksamma på. Och de här förändringarna kommer också att inverka på vad vi får syn på (och på vad vi blir blinda för).

Info:

Anmälning till kursen ”Den rörliga bilden” öppnar på lördag, den 16e, via Min Plan. Man kan anmäla sig ända fram till den 12e mars. Mer information om kursen finns här:

Den rörliga bilden (pdf)

Kurs i mars – den rörliga bilden och seendets historia

Inuti Heidi Lunabbas "Sauna Obscura" i Åbo. Bildkälla http://www.turku2011.fi/en/event/saunalab-sauna-obscura_en

Inuti Heidi Lunabbas ”Sauna Obscura” i Åbo. Bildkälla http://www.turku2011.fi/en/event/saunalab-sauna-obscura_en

Årets första kurs, ”Semiotik, Ikonografi och symbolanalys” har nu pågått ett tag med en liten men trogen grupp studenter. I mars startar Antony Fredrikssons kurs ”Den rörliga bilden” och samtidigt ger jag själv också en kurs om konsten efter 1950 Öppna Universitetet. Antony blev licentiat förra året med en avhandling som han lade fram i ämnet filosofi år 2011. Avhandlingen handlar om seendets och fotografins historia och heter To Discover and to Create – A Genealogy of the Concept of Visual Record. Kursen ”Den rörliga bilden” följer i viss utsträckning samma spår som avhandlingen – den ger en historisk bakgrund till fotografins och filmens betydelse för vår tids visuella kultur.

Filmen som teknologi utgår från fotografin, och fotografin utgick i sin tur från Camera Obscura (”det mörka rummet”) som beskrevs redan på 1000-talet men som blev ett hjälpmedel för för tecknare och målare under 1600- och 1700-talen. Konstnären Heidi Lunabba är en entusiast för Camera Obscura och har byggt flera stora sådana, bland annat en i form av en bastu under kulturhuvudstadsåret i Åbo.

Utan att kunna tala för Antony tror jag att hans kurs handlar om att seendet har en historia, en tanke som kan verka främmande i början. Att fotografi och film har en historia är lätt att förstå, men att skriva seendets historia kräver att man ser seendet som kulturellt betingat och inte bara som något biologiskt. Forskaren Jonathan Crary, som Antony hänvisar till i avhandlingen, har visat att filosofins och naturvetenskapens ideer om seendet förändras efter 1820-talet, då Camera Obscura ersattes av fotografin. Före fotografin dominerade en rationalistisk perceptionsmodell präglad av filosofen Descartes, som beskrev kropp och själ som helt åtskilda. I rationalistiska beskrivningar av seendet reflekteras synbilden som en kopia eller ”representation” inne i huvudet, och därinne tittar själen på bilden – som i en Camera Obscura! Fast om det vore så, så skulle det lilla själsliga ”jaget” inne i huvudet i sin tur innehålla en kopia och en annan liten åskådare som i sin tur innehåller en kopia och… Modellen hamnar i vad som brukar kallas ”oändlig regress”, ett tecken på att det är något som är fel på den från början.

Efter uppfinnandet av fotografin befinner sig såväl fotografiet som filosofernas synbilder utanför Camera Obscura, och det mentala seendet börjar mer och mer beskrivas som en subjektiv process snarare än en objektiv kopia. Själen trängs gradvis ut ur naturvetenskapens synteorier och överlämnas till kulturhistoriker och andra humanister. En mer materialistisk naturvetenskap växer fram. Samtidigt kräver tillväxten av information och medier i samhället ett annat och mer aktivt seende när hjärnan ständigt ska anpassa sig till nya och annorlunda arrangemang av text och bild. Seendeforskningen anpassar sig till den nya situationen och börjar mer och mer betona hur seendet är aktivt och undersökande – psykologin avlägsnar sig alltmer från Descartes kopior. Seendets karaktär förändras och teorierna om seendet förändras – dessa förändringar hänger samman, och seendet har en historia.

länkning pågår till intressant.se

Känna igen tatueringar

I förrgår försökte jag definiera vad direkt visuell analys är genom att ta vårt insamlingsprojekt med bilder av BM (Body Modification) som exempel. Se schemat nedan. Tatueringar är en typ av BM med lång tradition. En tatuering kan vara framträdande eller nästan osynlig. Den kan vara helt personlig eller ingå i en lång tradition. I kulturer utan skrift och utan museer har tatueringar varit ett sätt att föra vidare gruppens gemensamma minne. Nutida teoretiker som vill förklara vår tids tatueringar som symptom på ”postmoderna” utbytbara roller får problem när de ska förklara varför folk i så fall väljer att smycka sig på det mest permanenta sätt som finns. Detta måste ha att göra med ett starkt behov av att tillhöra en viss grupp.

Möjliga typer av Body Modification idag. (c) Fred Andersson 2012

Möjliga typer av Body Modification idag. (c) Fred Andersson 2012

I schemat utgår jag från ett europeiskt perspektiv och räknar med att kategorin ”old school” är tatueringar som är traditionella i Europa. Resten, alltså alla nya motiv och alla mönster som hämtats från andra delar av världen, är ”polykultur”. För att räkna upp alla varianter av ”polykulturell” tatuering kan man bara skriva ”Etc”, för mångfalden är enorm. Det finns naturligtvis inga etablerade taxonomier eller klassifikationer. Men det finns mängder av förslag på sådana, överallt på Nätet. Se till exempel:

Styles of Tattoos

Top ten most popular tattoos (”Tao of Tattoos”)

Starlight Tattoo: Tattoo Ideas

Free tattoo designs

Eller populära böcker som Tatueringar: gamla traditioner, hemliga tecken och moderna trender (D. Picerno)

I insamlingsarbetet använde vi några få av alla förekommande termer för att beskriva tatueringarna på bilderna: tribal, haida, keltisk, maori, nordisk, polynesisk, arabisk, indisk, balinesisk, asiatisk, japansk, kanji, kinesisk, latino, gang, prison, hiphop, gothic, sailor, military, newage, biker, kristen, buddhistisk, hinduisk, katolsk, muslimsk, judisk, karikatyr, orientalisk, feminin, fantasy, scifi, kawaii, otaku, black&grey

Exempel på "polynesisk stil"

Exempel på "polynesisk stil"

Som sagt, detta är bara några få. Hur skiljer man mellan dessa motiv och stilar? Varken jag eller Eddie hade någon erfarenhet av tatueringsvärlden. Det blev en hel liten bildningsresa i tatueringsmönster.

Tribal är en vanlig stil, men den kan se ut på många olika sätt beroende på vilka influenser bäraren föredrar. Vissa väljer mer oblandade varianter som Polynesian (se bild), Maori eller Celtic. Ibland är mönstren mer eller mindre trogna imitationer av traditionen i ett visst specifikt område. Ett polynesiskt mönster med den bakgrunden kan då kallas till exempel Tahitian eller Samoan.

Skillnaden mellan ”old school” och ”polykultur” blir litet mer komplicerad när det gäller mönster inspirerade av gammal europeisk kultur. Men de fantasifulla tatueringar som idag kallas ”nordic” eller ”celtic” har inte många likheter med de enkla märken som man har hittat på t.ex. ismannen Ötzi.

"Keltiskt" mönster, kanske Black Metal?

"Keltiskt" mönster, kanske Black Metal?

En ”keltisk” tatuering som den här intill kan vara inspirerad av ornamentik på gravfynd från 800-talet och fram till tidig medeltid, men att den tidens människor skulle ha burit något liknande är knappast troligt. ”Pikterna” i norra Skottland lär däremot ha prytt sig med kroppsmålning, enligt romerska reseskildringar. Bäraren av den här tatueringen är kanske ett fan av Black Metal eller Death Metal, musikstilar som har stark koppling till olika typer av nyhedendom och intresse för magiska symboler. Pentagrammet i tatueringens centrum har till exempel inget med den ”keltiska” ornamentiken att göra. Mönstrets två ”horn” kan anspela på djävulen, som för ”nyhedningar” bara är en karikatyr av våra ”riktiga” gudar.

(Se Vagn Vikernes hemsida med hans personliga mytologi)

"Japansk" tatuering med Shinto-gud (?)

"Japansk" tatuering med Shinto-gud (?)

Precis som ”Polynesian” och ”Nordic” är ”Asian” en ganska diffus kategori. De tatueringar som håller sig närmast traditionella förebilder är kanske de som baserar sig på gamla japanska helkroppstatueringar – en gång statussymboler bland samurajer, idag vanliga inom Yakuzan.

Den sittade gestalten på magen är knappast en Buddha, men kanske vind- och ormguden Susanoo i Shinto.

I vårt material finns åtta bilder av det här slaget – alla har taggarna ”japan” och ”opersonlig”. Syftet med bilderna är bara att visa tatueringarna. Det finns inga ansikten, ben eller händer på bilderna. Relationen mellan objekt och fotograf är neutral och ”jämställd” – objektet framställs varken som överlägset eller underlägset ”oss” som tittar. Bilden är tagen så nära att vi nästan inte får någon information alls om ”kontexten” (miljön och sammanhanget) utan bara om ”kulturen” (samuraj, yakuza, manlighet.)

Andra mindre traditionella tatueringar har inslag som mest signalerar ”japanskhet” i största allmänhet – som fiskar, körsbärsblommor, skrivtecken. När jag nu ändrar sökningen i vår databas (som gränssnitt använder jag Picasa) till bara ”asiatisk” får jag upp 34 bilder som bara har det gemensamt att tatueringarna anspelar på något ”asiatiskt”. Jag ser direkt att det bara är fyra bilder som gör ett personligt intryck genom att vi ser ett ansikte och en blick. Tre av dem är bilder av kvinnor, av vilka två helt tydligt är poserade studiobilder.

"Old School", "personlig", "nedåtvinkel", "kvinna", "inne", "suddig", "färg". Ur databasen (anonymiserad)

"Old School", "personlig", "nedåtvinkel", "kvinna", "inne", "suddig", "färg". Ur databasen (anonymiserad)

Detta mönster verkar ganska typiskt om man jämför med fördelningen vid andra sökningar – en tendens att BM hos kvinnor mer framställs som ett sätt att attrahera än när det gäller män. Detta framhävs i bildernas utformning, hur stor del av kroppen som syns, och så vidare.

Söker jag i hela databasen efter taggen ”personlig” får jag 216 bilder där könsfördelningen verkar ganska jämn. Men kombinerar jag ”personlig” med ”leende” får jag 35 bilder med förkrossande dominans av kvinnor. När leenden saknas kan bilden kodas som ”inbjudande” med andra grepp, till exempel kameravinklar som framhäver erotiskt laddade zoner, som i bilden här intill. (Dominansen av sådana bilder på unga kvinnors profiler på Facebook har varit föremål för forskning i Sverige.) I vår databas är taggar som ”nedåtvinkel”, ”uppåtvinkel”, ”sidovinkel”, ”leende”, ”neutral”, ”avvisande”, ”inbjudande”, ”personlig”, ”aktiv”, ”passiv” användbara för att undersöka sådana mönster. Detta som exempel på hur insamling och taggning av bilder kan användas för fördjupad visuell analys av dagens globala kultur.

länkning pågår till intressant.se

Vad är visuell analys? (3)

Bild insamlad till databas "Body Modification"

Bild insamlad till databas "Body Modification"

Igår nämnde jag skillnaden mellan direkt och indirekt analys – men vad skiljer en direkt analys från vilken snabb, vardaglig beskrivning som helst? Och går det verkligen inte att skilja mellan beskrivning och analys? Vad är det i så fall för mening med att använda ordet ”analys” alls?

Svaret är att bara en snabb beskrivning inte är en analys, men att analysen börjar med att man gör ett stort antal sådana beskrivningar. Målet kan vara att skapa en taxonomi för klassifikation av ett stort bildmaterial, men analysen kan också gå ut på att analysera hur vissa grupper av människor (till exempel olika åldersgrupper) beskriver bilder. Därför är det i ämnen som etnologi och sociologi man har använt sig mest av direkt analys av bilder.

En typisk situation är den där en etnolog har ett antal bilder som föreställer livet i en by för många decennier sedan. Det finns fortfarande några få personer i livet som minns människor och byggnader som fanns då. De intervjuas genom att de får se bilderna, och de spontana minnen som bilderna väcker spelas in och skrivs ner. Inom antopologi/etnologi finns det en särskild term för detta: ”photo elicitation”.

Men den allra största andelen av direkt visuell analys är idag så spridd att vi knappast längre lägger märke till den – nämligen ”taggning” av digitala bilder. Att ”tagga” innebär idag oftast att du öppnar bildens metadata (i Windows högerklick, sedan ”properties”, sedan ”details” och ”tags”). Orden du sedan skriver in för att beskriva bilden gör att den kommer upp i sökningar på de orden i bildprogram som Picasa, på Internet eller i en databas. Bilden på ”dödskallemannen” är till exempel taggad med termerna:

ansikte; extrem; färg; högkontrast; man; omättad; opersonlig; piercing; polykulturell; ring; stav; tatuering,

samt webbadressen där bilden hittades: http://my.opera.com/Zaphira/albums/show.dml?id=673992

Bilden ingår i en insamling och taggning av över 1500 bilder som fotografen Eddie Svärd (se flickr) gjorde på uppdrag av mig tidigare i år. Syftet var dels att få en första överblick över det visuellt (och etnologiskt) intressanta fenomenet BM (body modification), dels att pröva hur en mer systematisk taggning kan gå till. En mer utförlig beskrivning från den 25 maj finns här. För att göra bilderna sökbara utifrån vissa specifika frågeställningar hade jag i förväg definierat en lista av standardtermer och ordnat dem enligt vad vi kan kalla EBB-taxonomin (Eakins, Briggs & Burford, ”Image Retrieval Interface” 2004). Den här taxonomin använder vi också i kursen ”Visuell analys”.

Taxonomin har nio nivåer som enligt Eakins/Briggs/Burford motsvarar de statistiskt vanligaste kategorierna i folks spontana beskrivningar av bilder. Tre nivåer handlar om ”Perceptionsdata” (som färg), ”Basgeometri” (som komposition) och ”Rumslighet” (eller Visual Extension.) Exempelbilden har tre taggar från perceptionsnivån: färg, omättad och högkontrast. Den fjärde nivån handlar om det ”semantiska” innehåll vi ser direkt, som man, ansikte, tatuering, ring, stav. Följande fyra nivåer handlar mest om det vi inte ser direkt i bilden utan  ”abstraherar” ur olika kunskaper och känslor. Det rör sig om ”kontextuell abstraktion”(inomhus, hem), ”kulturell abstraktion”(piercing, polykulturell), ”emotionell abstraktion” (opersonlig, extrem) och ”teknisk abstraktion” (ring, stav: vilken metall?). (Jag ser att ”stav” nog är fel term. Personen har snarare piggar som opererats in vid näsroten – se bilden.) Den nionde nivån, slutligen, är ”metadata” – alltså det som aldrig kan vara synligt i en ren bild, till exempel uppgifter om datum och webbadress.

För att få en begreppslig bild av fenomenet BM förberedde jag också ett ”system network”. Det är en typ av diagram som kan användas för att åskådliggöra komplexa begrepp. Här blev diagrammet en utgångspunkt för den visuella sorteringen och analysen, eftersom det visar vad jag som både professionell (i visuell analys) och amatör (i någon sorts ”etnologi”) förväntar mig att vi ska hitta därute. Jag antog att BM kan delas in i ”mönstrad hud”, ”piercing”, ”implantat och kirurgi” samt ”självskada”. De tre första kategorierna uppfattas som hedonistiska och bejakande medan den fjärde är destruktiv. De destruktiva innebörderna kan beskrivas som ”dysmorfi” (faktisk eller inbillad fysisk brist) och ”dysfori” (motsatsen till eufori). Diagrammet ser ut så här:

Möjliga typer av Body Modification idag. (c) Fred Andersson 2012

Möjliga typer av Body Modification idag. (c) Fred Andersson 2012

Jag har naturligtvis argument för varje nivå i schemat – särskilt de som kan verka underliga. Det är en brist att jag fortfarande inte har fått någon respons på indelningen. Efter mycket tvekan och ändringar bestämde jag mig för att tatueringen kan delas in i underkategorierna ”old school” och ”polykulturell” med argumentet att istort sett allting idag är polykultur bortsett från en medveten renodling av äldre bildtraditioner, t.ex. gamla sjömanstatueringar och annan ”old school”.

Den ovanliga ansiktstatueringen i bildexemplet kan t.ex. återfinnas i gängkultur i Mexiko, men dödskallemotivet går också tillbaka på pre-columbiansk dödskult. Resultatet är polykultur som kan upprepas var som helst i världen av någon annan person som identifierar sig så starkt med dödens symbol att han vill bli ett med den, outplånligt och oåterkalleligt.

Detta är något som kan intressera en etnolog eller en religionsforskare, medan jag som bildforskare är mer intresserad av själva bilderna som iscensättningar av personernas identitet och känslor.  Här blir det viktigt med frågor som ”vilken vinkel är bilden tagen ur?”, ”är det en närbild eller en distanserad bild?”, ”är den personlig eller opersonlig?”, ”hur bidrar kontrast och färger till stämningen?” Det kan finnas intressanta mönster i hur olika grupper väljer att utforma sina bilder.

För att kunna säga något trovärdigt om detta räcker det inte med att titta på bara några få bilder – det behövs tusentals. Taxonomier och scheman hjälper oss att få en första överblick och att hitta det som är intressant att studera. Om studenter är intresserade skulle det kanske kunna bli några kandidatuppsatser med utgångspunkt i materialet. Som sagt skulle såväl religionsvetare och etnologer/folklorister som konst/bildvetare kunna hitta aspekter att studera.

länkning pågår till intressant.se

Vad är Visuell analys? (2)

I det senaste inlägget för några veckor sedan påstod jag att visuell analys är att lära sig skilja mellan väsentlig och oväsentlig information i en bild. Och hur går då detta till? Det enklaste är att utgå från en så kallad taxonomi. En taxonomi är en lista på olika egenskaper som beskrivs eller bedöms – tänk till exempel på ”taxeringen” som Vero/Skattemyndigheten gör. En ”taxering” tar bara upp ett begränsat antal faktorer och egenskaper – de som är relevanta. Resten rensas bort. Så är det med bildbeskrivning också. I en bild är det kanske viktigt för budskapet att en person har röd slips medan en annan har blå. I så fall räcker det att nämna begrepp på nivån ”rött”, ”blått”, ”gult”. Man behöver inte blanda in nyanser som ”ljusrött” eller ”rödviolett”.

En taxonomi för bildbeskrivning kan till exempel bestå av nivåerna ”färgkontraster”, ”stil”, ”genre”, ”motiv”.Varje nivå kan då innehålla ett stort antal termer som svarar mot olika egenskaper i bilder.

Hans Holbein d.y., Ambassadörerna, 1533

Hans Holbein d.y., Ambassadörerna, 1533

Vi räknar med att det finns två typer av visuell analys – direkt analys och indirekt analys (se t.ex. Handbook of Visual Analysis, London 2001). Ett fint exempel på direkt analys upplevde jag i fredags när våra studenter här på avdelningen ordnade den årliga julfesten i ämnesföreningen Eikon. Vi hade tre lag och varje lag utsåg en person som skulle beskriva fem kända bilder utan att nämna konstnär eller titel. De andra i laget skulle gissa titlarna, den som klarade detta på kortast tid hade vunnit. Ett lag hade fått Hans Holbeins Ambassadörerna, ett av konsthistoriens mest analyserade verk. Men här räckte tiden bara till för att nämnda till exempel ”två män”, ”den ene har pälsrock”, ”de är vid ett hov” o.s.v. – det är det som är direkt analys. Däremot gick det inte att nämnda den konstiga utdragna formen vid ambassadörernas fötter, för då hade det också varit nödvändigt att definiera ett gammalt perspektivtrick som kallas ”anamorfos” och förklara att om bilden ses snett från sidan förvandlas formen till en dödskalle. Och det fanns det ju inte tid till.

Pröva själv – när du nu har bilden på skärmen ska du resa dig och ha ögonen alldeles intill övre högra hörnet på skärmen och titta på målningen så snett det går. Då ser du dödskallen tydligt.

Indirekt analys till skillnad från direkt är t.ex. när filosofen och psykoanalytikern Jacques Lacan låter Ambassadörerna och dödskallen bli ett symptom på det som undslipper den forskande blicken och som han i sin teori kallar ”objektet Lilla a”. (Lacan för lata.) Här är analysen av bilden bara en liten del av ett projekt som omfattar en omvärdering av hela den psykoanalytiska tanketraditionen och som innehåller väldigt litet ”evidens” från andra metoder eller undersökningar. Denna analys är något som sker i filosofens ensamma möten med bilden, möten som kanske sträcker sig över flera decennier innan analysen formuleras. Det är en i högsta grad indirekt analys.

Länkning pågår till intressant.se

Vad är visuell analys? (1)

"Analys" av porträttet av Charles VII, ur utställningen om Jean Fouquet på Bibliothèque Nationale de France, 2003.

Just nu har vi en kurs som heter Visuell Analys och som ingår i den obligatoriska delen för dem som har Visuella studier som biämne. Vad är visuell analys? En äldre kollega beskrev visuell analys som en exercis som alla var tvungna att lära sig men som ingen någonsin behövde använda. Men han syftade bara på en viss sorts visuell analys – den som konsthistoriker kallade ”formanalys”. Formanalysen började egentligen som en trend bland moderna konstnärer kring år 1900. Målaren och konstkritikern Roger Fry menade att huvudsaken för alla stora konstnärer egentligen hade varit att arrangera färg och form på en yta och att motivet bara var en kompromiss för att få göra det som de egentligen ville.

Man kunde alltså analysera all äldre konst på samma sätt. I slutet av 1940-talet blev den svenske målaren Ragnar Sandberg närmast besatt av idén att han skulle kunna hitta en ny stadga för sina bilder genom att utforska de gamla mästarnas hemliga geometri. En stor inspiration för honom och andra vid samma tid var en bok av fransmannen Jean Bouleau. Så sent som 2003 när Bibliotèque Nationale i Paris gjorde en utställning om 1400-talsmästaren Jean Fouquet publicerades en ”analys” där en utställningsintendent försöker visa att Fouquets berömda porträtt av kung Charles VII överensstämmer med geometriska mönster konstruerade på basis av bland annat gyllene snittet. För några år sedan återgavs ”analysen” helt okritiskt av filosofen Kjersti Bale i hennes lärobok Estetik – En introduktion, och utan att källan nämndes.

Det här är nonsens av samma slag som siffersambanden i Da Vinci-koden, och har ingenting att göra med vad vi menar med visuell analys idag. Förutom att det inte finns några som  helst historiska belägg för att målare som Fouquet komponerade med cirklar och snitt, så kan man få i stort sett vilken bild som helst att ”stämma” med vilket mönster som helst. Mediakonstnären Johannes Nyholm gjorde 2003 en rolig parodi på den här sortens idéer genom att uppfinna programmet Hellcrawler som går igenom alla bilder på Internet och letar upp ett pentagram i varje bild. Vilket leder fram till vad vi menar med visuell analys idag. Visuell analys idag handlar om vilken information som är relevant och irrelevant i en bild. Vilket dels har att göra med bilden, dels sammanhanget där bilden används. Visuell analys i ämnet Visuella studier handlar inte om konst utan om alla bilder i samhället idag.

Fortsättning följer.

Länkning pågår till intressant.se

Den pizzan smakar illa

Elisabet Ohlson Wallin, oktober 2012, Tiden

Elisabet Ohlson Wallin, oktober 2012, Tiden

A post about the new King and Queen Satire in the Swedish journal Tiden, in Swedish:Kategorier

Pizzan jag menar är den som ligger på den kända artisten och fotomodellen Camilla Henemarks nakna kropp. Precis som i många bilder idag finns det inget verkligt bakom det här arrangemanget. Det är bara en del av ett fotomontage gjort av den kontroversiella kreatören Elisabeth Ohlson Wallin, hon med utställningen Ecce Homo. Hon har fått i uppdrag av de svenska socialdemokraternas anrika tidskrift Tiden att göra satirer över aktuell svensk politik. I vintras var det statsminister Fredrik Reinfeldt som fick stå till svars för kommersialiseringen av vårdsektorn, och förstås för skandalen Carema. I fotomontaget har han byxorna vid fötterna och är försedd med en ”våt blöja” för 9:90 – ett erbjudande från ”NM” (Nya Moderaterna). Det var enligt denna bloggares subjektiva mening ett ganska lyckat montage. Den här gången ser vi alltså Camilla Henemark, men framför allt kungen och drottningen av Sverige, och några av de mer eller mindre skumma typer som dök upp i samband med publiceringen av Den motvillige monarken.

Här är listan på dem som är med (Aftonbladet)

Här är Clemens Poellingers kommentar (SvD)

Här är Ulrika Stahres kommentar (Aftonbladet)

Precis som i fallet med Tintin på Kulturhuset tycker jag att Svenska Dagbladets kommentator har viktiga poänger. Det är milsvid skillnad mellan den här bilden och tidigare politiska fotomontage av mästare som John Heartfield (under nazismen) och Christer Temptander (i Sverige). Skillnaden gäller dels det tekniska/estetiska, dels tillkomsten. Var och en med den minsta insikt i digital fototeknik måste hålla med om att det här en ovanligt klumpigt och taffligt utförd bild. Såväl högerpressens Clemens Poellinger som vänsterpressens Ulrika Stahre är eniga i sin sågning av bilden från estetisk synvinkel. Sedan kan vi titta på tillkomsten. Lars Vilks menar i en krönika från februari att hela samarbetet mellan Tiden och Elisabeth Ohlson ingår i vad han med en numera typiskt kulturkonservativ formulering kallar ett ”politiskt korrekt” försök att återuppväcka den politiskt radikala konsten från 1960-talet. Det försöket, menar Vilks, är dömt att misslyckas. Främst för att beställaren är socialdemokratiska Tiden, vilket (enligt Vilks) är ett exempel på hur ”den neopolitiska konsten” (en term lånad från Michael Ryan) går ”i de etablerade partiernas ledband”.

Vilks överdriver sin vana trogen – men ett korn av sanning finns det. Å ena sidan får man verkligen hoppas att Tiden precis som alla liknande tidskrifter är fristående från svenska SAP. Att medverka i en tidskrift som ideologiskt ligger nära ett parti är naturligtvis inte att gå i det partiets ”ledband” som Vilks påstår. Och Elisabeth Ohlson är nog klokare än så. Men å andra sidan tyder tillkomsten av bilden på att den är en i förväg uttänkt, spekulativ provokation där intelligensen och kvaliteten kommit i andra eller tredje hand. Och då kan det aldrig bli bra. Ohlson berättar här att hon arbetat med montaget under ett år, vilket snarast verkar innebära att hon väntat i ett år för att kunna publicera vid rätt tillfälle. Det verkar som om den här bilden djupast sett är ett exempel på hur känsligheten för konjunkturer i medierna påverkar både politiken och satiren i negativ riktning.

Begreppet yttrandefrihet har varit det återkommande ämnet för den senaste tidens debatter. Om detta har en kollega skrivit ett klokt inlägg förra månaden: Tolerans, kritik och omdöme

Länkning pågår till intressant.se

More blackfaces, types, stereotypes

From Stina Wirsén's Lilla skär och alla de brokiga

From Stina Wirsén's Lilla skär och alla de brokiga

Our Imagology course is continuing and at the same time Nordic media currently resound with debates that might be highly relevant to it. A couple of days ago the headlines in Sweden were about the decision, withdrawn within a couple of hours, to remove all Tintin albums from display for children at the ”Kulturhuset” (see previous post). There has also been a long discussion about the children’s books series about Lilla Skär (Little Pink) by the Swedish cartoonist Stina Wirsén. It started when a local section of Folkets Bio (a network of progressive movie theaters) chose not to show the new filmed version. The whole reason for that controversy is the little dark figure in the middle of this picture – her name is Lilla Hjärtat (Little Heart) and Stina Wirsén has told in an interview that her African friends were actually quite pleased with it.

Betty Boop as blackface according to Makode Linde (litograph 2012) http://konstochfolk.se/graphic_s.aspx?art_ID=119&work_ID=1260

Betty Boop as blackface according to Makode Linde (litograph 2012) http://konstochfolk.se/graphic_s.aspx?art_ID=119&work_ID=1260

Others have loudly made their opinion known – occording to them Lilla Hjärtat is a typical blackface character, they say, a direct heir to the white actors with grotesquely painted black faces who used to do the ”niggers” in early American movies. If we look into the modern history of children cartoons and animations, the blackface is everywhere – from Winsor McCay’s Little Nemo (1908) to Donald Duck and Tintin of the Thirties and onwards, right up to some anti-Obama comics circulated in the Tea Party-movement in recent years. In the Sixties, underground cartoonist Robert Crumb started to make parodies of this common stereotype, as did the Afro-Swede Makode Linde at Moderna Museet in Stockholm half a year ago. To say that this stereotype is politically charged and controversial is almost an understatement.

Jeff Werner (arthistory.su.se)

Jeff Werner (arthistory.su.se)

But is it really the picture as such which is the problem? My Swedish colleague Jeff Werner at Stockholm University quickly wrote a comment in which he claims that both Stina Wirsén and those who defend her, like the journalist Sverker Lenas, are being naive in thinking that one can comprehend the full consquences of a picture by just looking at it. It is naive, he says, to use a stereotype without a good knowledge of its history and of the contexts in which it has been used, and therefore Image history and interpretation should be a mandatory subject in School (maybe also as Imagology?). I guess most of us who teach art history and image history are ready too agree with him on this matter. But then he also makes another claim – he says that an intelligent approch in analyzing an image is to find out not what it is but what it does. By this he seems to imply that we should not allow Wirsén and others to circulate their stereotypes without control, because neither the cartoonist nor her supporters can predict what the image will do in the long run.

An active image

A very active image... (Cartoon by Grandville)

The more I look at Werner’s sentences, the more I realize that they are a typical example of someone saying something which is supposed to sound smart, but which on closer inspection means absolutely nothing. Is the issue really ”not what the image is but what it does”? Well, then I guess you must assume that the image mysteriously has a life of its own rather than being a number of colored fields on a piece of paper (or similarly). That the image is animated, like certain holy images once were believed to be. What then comes to my mind is the British sociologist Janet Wolff and her sharp criticism of this kind of animism at a summer school here at ÅA in 2010 – up for scrutiny were such influential figures as W.J.T. Mitchell and James Elkins (and his The Image Stares Back). I appreciated this criticism very much. It was timely.

Racist

Racist

As a scholar in semiotics, my own candidate for the most urgent question is not ”what the image does” but rather what we do with the image, including what the artist does when she makes her choices. This is a question of semiotics, but also of visual rhetorics. Rhetorics is all about choices and a lot about stereotypes. I think what Anthony Johnson has said recently in our Imagology course could support a semiotic argument as well. One of the most important distinctions he has made is that between types and stereotypes – stereotypes being essentially something which is repeated, just like the printing cast from which the term originally came. The black color of the blackfaces is identically repeated, and therefore it is a stereotype. In terms of rhetorics, the stereotype is a choice, and in being a choice it is an action. The type, by contast, is not an action but a mental construct or cognitive pattern. Such types make it possible for us to imagine, for example, trees as a single concept in spite of the fact that there is a wide variation of trees.

Not racist

Not racist

In contradistinction to a simplification of matters à la Jeff Werner, I would say that increased historical knowledge will not make the racist dimension of Wirséns Lilla Hjärtat character more obvious, but rather less so. Especially if historical knowledge is combined with a semiotic understanding of different levels of ”abstraction” (or, with a more precise term, typification) in images. My basic argument for this is simple: imagine a highly abstract drawing of a human face, for example Wirséns Lilla Hjärtat, or Betty Boop by Macode Linde. Take away the black color – what would then remain of racial features? Simply nothing. The style is so simplified that depiction of racial features is impossible, except by means of exaggerated color. Then take the first wooden head in this post. I have marked it as ”racist” because it comes from an Internet auction where the seller explitly descibes it as a specimen of racist North American folkart. It is from about the same time as the blackfaces of American movies. Take away all painted color here – what would remain? A rather neutral wooden head, albeit with strangely exaggerated lips. A bit like Lilla Hjärtat without black color.

Then look at the second wooden head, taken from another Internet auction, and probably a tourist souvenir. Made by an african artisan, it has some traits of traditional tribal art, the dark color is the color of the wood, and from a naturalistic point of view the features are neither less nor more distorted than those of the previous head. If we would discuss which of the heads is the most ”negroid” one we would most probably never reach a conclusion.

I guess that my point with this demonstration is now clear – the racism of a picture has nothing whatsoever to do with some likness between picture and reality – it has to do with a choice of a certain stereotype in a certain context. In other contexts, the stereotype may rather serve as a means of silhouetting as imagologists say – i.e. of making an identity stand out ”in silhouette” against another identity. There is much more I could say about this, but I would like to save that ”powder” for a later occasion.

länkning pågår till intressant.se