Intellektuella rum

Meri LarjavaaraFörra veckan var vi på en tillställning där vi måste fundera på olika synpunkter om forskning. En av frågorna var vad vi kunde göra för att främja forskning i praktiken i våra egna liv. Vår grupp kom fram till att ett nödvändigt element skulle vara att prioritera sin tid så att man hinner delta i sådana tillställningar – föredrag, seminarier, formella eller informella diskussioner – som inte direkt gäller det lilla  fältet man just nu forskar i. Det är så lätt att konstatera att det nog skulle vara roligt men eftersom jag har detta löpande att göra just nu… Man borde prioritera på ett annat sätt.

Kort sagt: mera renässansanda i dagarna. Det ger rum åt nya idéer, ny växelverkan, ny forskning.

Det är delvis just det som gör att man kommer tillbaka från kongresser ivrig och full med nya idéer. Man har haft möjlighet att lyssna på sådant som inte direkt är till någon nytta. Detta saknas i vårt vardagsliv vid universitetet. Men egentligen skulle det bara vara att delta. Varje vecka arrangeras något intressant.

I vår vetenskapsvärld i Finland finns det också något som är just för nya kopplingar och kontakter och som kunde ses som en avkomling till 1700-talets salonger där Diderot diskuterade nya idéer med sina vänner och ovänner: de vetenskapliga samfunden. På samfundens möten kommer man i kontakt med människor och idéer som kanske inte hör just till dem som man själv bäst känner. Sällskapen publicerar tidskrifter och böcker som likadant attraherar till mera främmande forskningsfrågor. Olika teman och områden blommar.

I Finland finns 275 vetenskapliga sällskap som hör till Vetenskapliga samfundens delegation, sammanlagt har dessa 250 000 medlemmar i medlemssamfunden. Det är en enorm skara. Delegationen utdelar statlig finansiering till samfunden och erbjuder tjänster – utbildning, hjälp med publiceringsverksamhet m.m. Delegationen erbjuder också utrymmen, dock endast i Helsingfors. Allt detta är ett oerhört viktigt stöd till de ofta knappt resurserade samfunden. (Se Korppi-Tommolas och Heikkiläs artikel i Tieteessä tapahtuu.)

De vetenskapliga samfunden är viktiga mötesplatser, både fysiskt och genom publikationer eller virtuella diskussioner. Några är för forskare medan andra erbjuder mycket verksamhet till övrig publik – tänk på Finlands kartografiska sällskapets kartritningstävling för barn eller Astronomiska föreningen Ursa. Det äldsta samfundet som ännu lever är Societas pro Fauna et Flora Fennica som snart blir 200 år  .

De vetenskapliga sällskapen är intellektuella rum som vem som helst kan gå in i. Man kan delta som ung studerande och fortsätta som äldre forskare. I mitt universitetsliv har samfunden spelat en stor roll. De initierar de unga till vetenskapsvärlden. De ger möjlighet att delta i arrangemang av olika vetenskapliga evenemang, inom en ram som t.ex. möjliggör finansiering men stor frihet. Det räcker med att vilja vara aktiv.

 

Alla mina flygplatser

Tapio SalmiEn forskare tillbringar mycket tid på flygplatser.  Jag har varit på tiotals flygplatser och många upplevelser är oförglömliga.

En gång kom jag hem från Budapest och väntade på flyget Helsingfors-Åbo på ett kafé på Helsingfors flygfält. Då jag äntligen var i Åbo igen, kändes det plötsligt obehagligt: var finns plastkassen, som innehöll en oljecistern för en gammalmodig oljelampa som vi hade hemma? Lampan hade ursprungligen ingen cistern då jag köpte den i Pargas. Kanske hade oljebehållaren gått sönder eller borttappats av förra ägaren. Äntligen hade jag hittat en behållare på en loppmarknad på utkanten av Budapest, dit kollegans ungerska svärfar hade tagit mig. En stund hade jag varit lycklig, men nu vad besvikelsen stor. Jag ringde till flygfältet och blev kopplat till kaféet. Har ni hittat en plastkasse, frågade jag. Här finns nog en kasse, men kan ni beskriva innehållet så att jag vet att den tillhör er, svarade en glad kvinnoröst. Javisst, jag hade i kassen utom oljebehållaren också en flaska konjak av varumärket Otard, ett äpple samt ett exemplar av tidningen Le Figaro. – Ni kan hämta kassen i morgon, svarade kvinnan. Följande morgon tog jag bussen till Helsingfors-Vanda, fick kassen och återvände med följande buss till Åbo. Kl. 10.30 var jag tillbaka till Laboratoriets kafferum och kunde skryta om vad jag hade åstadkommit. Kollegerna kommenterade någonting ironiskt.

Till Frankrike vill jag alltid resa, till Paris för att andas den unika atmosfären och besöka Musée d’Orsay, eller till Lyon för se hur floderna Saone och Rhone möts och en turkosfärgad ström förenas med en gråaktig ström, eller till Normandie för att känna havsluft och se på moln som glider på himmelen – jag förstår varför området en gång var impressionisternas paradis. En flygplats älskar jag – och ibland hatar: Paris, Charles de Gaulle. En ny och ultramodern flygplats planerades på 1960-talet, för Orly-flygplatsen hade blivit för liten för att klara av en ständigt stigande passagerarmängd. Det var stora drömmars och visioners tid: franska flygindustrins stolthet, passagerarplanet Concorde, som flög på femton kilometers höjd och överskred ljudets hastighet hade tagits i bruk; snart skulle vi alla kunna flyga med det! Den första terminalen på Charles de Gaulle blev ett futuristiskt konstverk: resenärerna åker på lutande transportband till eller från s.k. satelliter. Jag kommer ihåg en av mina första resor till Paris: jag stod på bandet och plötslig började man spela klassiska franska chansoner. Stämningen var oförglömlig. Den blir också oförglömlig då man hamnar i fel satellit. Denna flygplats är heterogen: de tre terminalerna är mycket olika, avstånden mellan dem är långa, men lyckligtvis trafikerar ett internt tåg mellan terminalerna. Tåget har reserutten: T1-T3-T2. Min vän var kritisk: här finns ju ingen logik, först till terminal 1, sedan till terminal 3 och slutligen till terminal 2. Visst är det logiskt, påstod jag: addera ihop 1+3, det blir 4, och ta därefter medeltalet: (1+3)/2=2!  Man har en aritmetisk serie av udda tal och sedan tar man ett medeltal. Bon voyage!

Den vänligaste passkontrollen har jag hittat på Casablanca flygplats, Marocko. Mannen tog mitt EU-pass, öppnade det och började bläddra. Han tittade på foto- och namnsidan, tittade noggrant på mig och började le mycket kärleksfullt.  Votre père, est-ce que il etait marocain (var er fader från Marocko)?  Jag nekade, han var finländare såvitt jag vet. Det visade sig att efternamnet Salmi förekommer i Marocko.  Efteråt tänkte jag att ett bättre svar skulle ha funnits: förstås, min pappa kom från Casablanca men min mamma var en svenska, därför är mina ögon blåa. Å andra sidan, man borde inte berätta alternativa sanningar till myndigheterna.

En gång hämtade en estnisk gäststudent den sista versionen av sitt diplomarbete till mig. Jag läser det då jag är tillbaka till kontoret, lovade jag henne. Tapio, flygplanet är ditt kontor, replikerade hon omedelbart. Under de kommande månaderna flyger jag ingenstans.

Tapio Salmi
Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik och alltför ofta i luften

Vem är rädd för digitaliseringen? Del II

Charlotta HilliNär jag nu håller på att avsluta en kurs i pedagogisk idéhistoria slås jag av att värderingar som rör människans personliga, moraliska och kunskapsmässiga utveckling har figurerat hos teoretiker och empiriker. Från al-Fihri till Nussbaum strömmar spännande och sympatiska idéer kring utbildning. Men pedagogiken ter sig som ständigt underställd samhällsekonomiska behov. Utbildningens digitalisering är väl ett uppenbart exempel på just detta.

Neil Selwyn (2016/2017) reder ut diskurser kring utbildning och digitalisering i boken Skolan och digitaliseringen. Blir utbildning bättre med digital teknik? Han svarar på sätt och vis nej på frågan i rubriken. Det är svårt att hävda efter 40 år av forskning att digitaliseringen gjort utbildningen bättre. Det är dock viktigt att stanna upp inför detta “bättre”. Vad är målsättningen med utbildningens digitalisering, vad är det som ska bli bättre? Så länge vi inte kan föra en diskussion kring det här utan mekaniskt upprepar olika mantra om digitaliseringen stampar vi på stället.

Selwyn konstaterar att undervisningskulturen inte är särskilt enkel att kombinera med digitalisering. Det krävs grundläggande förändringar i schematekniska lösningar och lärandemål för att samarbetsformer som kollaborativt lärande och tvärvetenskapliga projekt ska vara möjliga. Det inser de flesta som försökt sig på digitala metoder med en grupp studerande. Han hänvisar (s. 29) till Larry Cubans uttalande att “när datorn möter klassrummet så vinner klassrummet”.

Selwyn studerar de diskurser som omger digitaliseringen och hävdar att begreppet oftast förknippas med “revolution” och “förbättring”. Diskurser om en omodern skola konstruerar samtidigt en bild av att lärare och pedagoger inte går att lita på. Det är i och för sig inget nytt att olika aktörer i samhället har föreställt sig en lärprocess utan lärare. Tidigare har det handlat om läroböcker, radio, filmer och spel. Andra kan ta över och göra utbildningen bättre. Alla kan lära sig allt var som helst. Individens behov ska stå i centrum. Mellan raderna kan läsas att läraren behövs egentligen inte. Det är upplysningsmänniskan som framträder i all sitt förnuftiga och självständiga skimmer. Det vittnar framför allt om en svag förståelse för hur kunskap konstrueras och hur människan lär sig. Digitaliseringen ökar onekligen individens möjligheter, men också ansvar, vilket är särskilt problematiskt i utbildningssammanhang. Studerande med goda lär- och lässtrategier kan hantera digitala texter, men det finns forskning som tyder på att många som saknar dessa strategier får svårt att skapa sammanhang och lära sig djupinriktat.

Om digitaliseringen är svaret på en kritisk fråga riktad till utbildningsanordnare, så vad är då egentligen frågan eller problemet? Selwyn presenterar statistik över andelen studerande som hoppar av skolan som är självklart relevant att beakta. Enligt Nordiska ministerrådet (2013) avbryter mellan 20 och 40 procent av nordiska unga sina vidaregående studier. Mobbning, stökiga skolmiljöer, bristande motivation, studiestress och brist på pedagogiskt stöd är några orsaker. En god pedagog kan och bör förstås hantera dessa faktorer. Det är oklart vilken roll digitaliseringen kan spela för att minska avhoppen om sociala relationer har fått sig en törn eller om studerande inte litar på systemet. Riktad distansundervisning är visserligen ett alternativ, men andra stödformer behövs också som individuell handledning och regelbundna samtal.

Skolans uppdrag kan ses i ett demokratiskt ljus där alla elever och studerande ska få möjlighet att utvecklas till fullvärdiga medborgare och arbetstagare i samhället. Då är kunskap om digitaliseringen väsentlig, men den reduceras lätt till frågor om appar och verktyg. Vissa lärarstuderande blir inspirerade att använda digitala verktyg, som Kahoot för att de tycker sig se ett större engagemang bland elever när ett tävlingsmoment i relativt snygg förpackning erbjuds. Mer erfarna lärare säger att de använder verktyget för att formativt bedöma vad elever kan vid ett visst tillfälle och vad som behöver repeteras. Men det är trots allt inget revolutionerande att använda tävlingsmoment och frågesporter i undervisningen. Elever tröttnar dessutom snabbt. Det stärker heller inte elevernas kunskap om digitaliseringen om det främst är verktyg som läraren använder. Det här är ett sätt att kritiskt reflektera över digitala verktyg, genom att gå till de didaktiska frågorna om vad lärandemålen är och vilken metod som är mest lämplig i sammanhanget. Selwyn föreslår följande fråga för att kritiskt granska digitaliseringen: Vad är det egentligen som är nytt och vilka kan oönskade konsekvenser eller bieffekter vara?

Selwyn menar att digitalisering lätt börjar handla om frågan hur vi ska göra saker och ting. Däremot är det inte lika vanligt att reflektera över vad digitaliseringen innebär för användarna. Jargongen gällande digitaliseringen har anammats från det ekonomiska området. Företags målsättningar är att göra vinst och konkurrera om kunder genom bättre och mer innovativa produkter. Det har inget att göra med utbildningens uppdrag. Studerande är inte produkter eller konsumenter. Ett dylikt tänkesätt skapar problem både för studerande och för de lärare som ska undervisa dem. Utbildning handlar inte endast om kognitiva förmågor som kan pluggas utantill med stöd av digitala föreläsningar och förhör. Utbildning har många andra uppdrag där sociala samspel är fullständigt centrala. Det kan påpekas att vid Fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier önskar studerande vanligen mer seminarier. Antagligen för att spännande tankelekar och teoretiska utsvävningar kan göras tillsammans med andra. Antagligen för att människan alltid lärt sig av och med andra människor. Antagligen för att de kan få direkt respons, svar på frågor och ställa frågor. Antagligen av andra orsaker också som att de får umgås med kurskamrater.

Pedagogisk forskning avslöjar att elever vet inte så mycket som de tror att de vet, därför är det vanskligt att lägga ett stort ansvar på individen när det gäller kunskap och lärande. På något plan tror jag studerande inser det och därför söker de sig till seminarier eller nätverk för att lära mer tillsammans. Att endast erbjuda dem ett trots allt bristfälligt nätbaserat bibliotek i form av digitala sökmotorer betyder att de ska ta sig an en mödosam process att formulera lärandemål och bedöma sin kunskap själva, samtidigt som de också har hela ansvaret för om de inte lär sig. Frågor som gäller strukturell ojämlikhet eller socioekonomiska faktorer för framgångsrika studier beaktas förstås inte, utan de som tidigare varit exkluderade av olika orsaker förblir så även i detta scenario.

Pedagogiska frågor berör hela samhället en lång tid framöver. Därför behöver olika röster höras om, hur och när en utbildning ska digitaliseras. Det är talande att de som ska använda den inköpta digitala tekniken oavsett om det gäller administratörer, lärare eller studerande sällan hörs. Det gör att vissa diskurser lätt tar överhand. Det är naivt att tro att företag inte har ett ekonomiskt intresse i att ständigt utmana rådande utbildningsstrukturer. Den frihet och flexibilitet som ofta omger idén om den studerande är den gångbar på arbetsmarknaden? Kan det förstås som att arbetstagaren ska själv utbilda sig så det inte lastar företagets budget?

Digitaliseringen väcker både oro och glädje, den inspirerar och förnyar, den utmanar och förstör. Den skapas och upprätthålls av människor med olika intressen. Och Selwyn (s. 34) ger oss ytterligare en fråga att grunna över. Vad finns det för potentiella vinster? Vad har vi att förlora? Det är oerhört viktigt att vi tar oss an dessa frågor så att vi formar digitaliseringen enligt utbildningens intressen och önskemål.

 

Åldrar

Jag närmar mig 50-årsstrecket och har under jubileumsåret funderat på det här med ålder, vad det egentligen betyder och förstås, framförallt, hur gammal är jag egentligen? Och har kommit till att jag troligen har flera olika åldrar beroende på vilket sammanhang jag befinner mig i. Det är intressant att följa med hur ålder upplevs olika beroende på vilken ålder man själv är i, men också beroende på om det är ens biologiska eller t.ex professionella ålder man fokuserar.

Forskarens åldrar

Forskarens ålder bestäms främst av hur länge vi har forskat. Vi inleder åldrandet efter den dag vi disputerat, dvs. vi kliver in i den riktiga världen av forskare och får våra benämningar beroende på hur lång tid det gått sedan vi disputerat. Vi är yngre forskare, post doc forskare eller tenure track (TT). Även TT-nivån beror på hur många år det gått sen disputationsdagen och beroende på hur mycket man åstadkommit sedan dess. När man hängt med ett bra tag och gjort bra ifrån sig blir man förstås äldre forskare, forskardoktor och till sist professor. Åldershierarkin är mycket närvarande, allt räknas utgående från dessa ålderstecken och det krävs bra förklaringar ifall ens karriär inte följer de årsringar som universitetsvärlden definierat som de förväntade.

 

Samtidigt som vi har en struktur för forskarens åldrande är vi kopplade till vår biologiska ålder och det kan visst uppstå vissa konflikter mellan ens forskarålder och biologiska ålder. Vi åldras rätt snabbt som forskare och då händer det att man möts av kommentarer som ”att du är väl för ung för att vara professor” .. dessutom betyder det snabba åldrandet att man sedan hänger med som hopplöst gammal (professor) rätt länge, ofta över 20 år.

Ålder är bara siffror

Forskarens ålder är förstås föremål för diskussion gällande produktivitet, dvs. när är forskaren som mest produktiv och när skriver vi våra bästa artiklar? Svaret på dessa frågor är naturligtvis delade. David Matthews påstår att vi blir sämre forskare på äldre dar och när vi fyllt 12 i vår forskarkarriär börjar vi publicera mindre. Det skulle betyda att man borde fokusera yngre forskare mer t.ex. då man delar ut forskningsfinansiering.

Men precis som med den biologiska åldern är även forskarens ålder en mycket mer komplicerad sak än att vi kan göra enkla generaliseringar. Vi åldras olika beroende på disciplin. Vi åldras olika också med hänsyn till vår inverkan på vetenskap och samhälle, hur mycket vi citerats och hurdana fotavtryck vi lämnar efter oss. Och det skulle vara viktigt att komma ihåg att omgivande faktorer har en oerhört stor betydelse för åldrande, även forskarens.

Lyckligtvis har forskare också konstaterat att vi kan skriva vår bästa artikel i vilken ålder som helst. Det finns element av ”tur” kombinerat med kvalitet som leder till vår bästa artikel. Och detta kan hända i vilken forskarålder som helst enligt artikeln Scientists can publish their best work at any age.

Dessutom är publikationsfrekvensen beroende på att vi har olika roller i vår forskarkarriär. Som professor har man större ansvar att skriva forskningsansökningar och med dagens konkurrens är detta ett tidskrävande arbete och man har mindre tid över för att skriva artiklar enligt Gingras et al.

Varje ålder har sin charm

 Men vad spelar åldrar för roll annat än att de identifierar t.ex. karriärssteg eller skapar associationer till ett visst utseende och beteende?

Framförallt kan man konstatera att det behövs forskare i olika åldrar för att göra en forskningsmiljö kreativ. Vi behöver den unga entusiasmen som en doktorand (oberoende av biologisk ålder) besitter. Men vi behöver också de perspektiv som forskaren så småningom utvecklar, vad som är möjligt att uträtta och vad finansiärerna förväntar sig att höra.

Jag deltog nyligen i ett projektmöte gällande vårt nyaste Erasmus+ projekt Future Youth Information Toolbox. Jag noterade snabbt, kanske på grund av min pågående åldersnoja, att jag var överlägset äldst i sällskapet. Och var på väg att halka in i rollen som snusförnuftig äldre släkting som bara måste påpeka att ”vi brukar göra på dethär sättet och det lönar sig inte att ändra på det” .. Lyckligtvis lyckades jag behärska mig och lät mig övertygas om att man gör upp sin riskanalys för projektet med hjälp av en spelapplikation. Och där satt jag med min mobil och tävlade med projektkollegerna om vad jag vet om t.ex. projektets avtalsfrågor och vilka risker som vi borde tänka på i samband med det. Och det var ett alldeles utmärkt sätt att arbeta med riskanalys!

***

Att åldras är lyckligtvis en process där du når nya dimensioner av perspektiv. Det är givande att känna sig äldre, man har erfarenhet och insikt. Men visst är det trevligt att ibland få känna sig ung också – då behöver man bara söka sig till ännu äldre sällskap. Jag går numera på vattenjumppa. Där är jag den absolut yngsta deltagaren och känner mig både ung och vigulant 😀

 

 

 

Dyra tidskrifter och lång sträckbänk

Andreas HägerLedande informationsspecialist vid Åbo Akademis blibiotek, Stefan Ek, uttalade sig nyligen för Yle om de horribla konstnaderna för akademiska tidskrifter. De allra flesta tidskrifter kommer i elektronisk form, i paket från de stora förlagen, vars priser ökar år för år. Och vinsterna blir stora inte minst för att det mesta arbetet – forskningen, skrivandet, granskandet – är gratis för förlagen.

Vad är det då vi får för pengarna?

En Facebookvän – en erfaren och framgångsrik forskare – skrev att hen äntligen knäckt koden för att publicera artiklar i internationella tidskrifter. Ett nyckelord var att det skulle vara tråkigt och inte associativt eller tankeväckande.

Många har länge varit rätt skeptiskt inställda till alla de strukturer sområder kring akademisk publicering. Det är väl ytterst få som är förtjusta i principen ”publish or perish”, och inte heller om de olika rankningssystemen, t.ex. Jufo, får man höra många lovord (men det händer). Ett specifikt problem i systemet uppmärksammas av en tidigare redaktör till British Medical Journal, citerad i Times Higher Education:

“Peer review is supposed to be the quality assurance system for science […]. In reality, however, it is ineffective, largely a lottery, anti-innovatory, slow, expensive, wasteful of scientific time, inefficient, easily abused, prone to bias, unable to detect fraud and irrelevant.”

En forskare (en ekonomiprofessor) som uttalar sig i samma artikel konstaterar att man som artikelgranskare – kanske omedvetet – uppmuntrar artiklar som stöder sådant som man vet eller tycker från tidigare, som stöder den egna forskningen. Han drar slutsatsen: ”If the majority of referees like your research, you can be certain that you are doing boring work”

Den jakobstadsfödda sociologen och socialpsykologen Johan Asplund kommenterar i Om undran inför samhället (Argos 1970, 95; kursivering i original) kritiken mot Freud:

”Ibland verkar det som om Freuds kreativitet upplevdes som en störande omständighet eller som något ovidkommande eller genant. Vi har en märklig tradition i den västerländska vetenskapen, nämligen den enligt vilken sträckbänken utgör den bästa eller mest respektabla forskningsmiljön.”

Han säger vidare att den ”vanliga vetenskapligheten”, kanske det som Kuhn kallar normalvetenskap, kännetecknas av en ”extrem, tvångsmässig försiktighet och förståndighet”, en inställning Asplund betecknar som ”borgerlig”.

Försiktigheten och i förlängningen tråkigheten handlar förstås om säkerhet: man kan känna sig vara mer säker på sanningshalten om man inte säger för mycket eller något väsentligt annorlunda än alla andra. Och ligger man tillräckligt länge i sträckbänken –översatt till exempel  till mängden analyserat material – vet kolleger och läsare att man åtminstone inte kommit för lätt undan. Men det verkar inte vara det bästa sättet att föra vetenskapen framåt. Och frågan är om det är värt pengarna.

 

Capacity building in research

Lisbeth FagerströmVårdvetenskapen vid Åbo Akademi i Vasa firade sitt 30-års jubileum den 28 september med jubileumsseminarium och festmiddag på kvällen. Många av vårdvetenskapens idkare, vänner och gynnare kom för att minnas, diskutera och även blicka framåt. Vi var verkligen mycket glada och tacksamma över den positiva feedback som vi fick för både program och arrangemang. Stort tack från min sida till alla som bidrog till att dagen blev ett fint minne. Stämningen var positiv och vi från personalens sida kände oss verkligen nöjda med vårt jubileum.

Inför jubileet kunde våra resultat summeras till 331 magistrar, 25 licentiater och 67 doktorer i hälsovetenskaper. I dagens resultatorienterade värld är ju dessa ”hard core” siffror imponerande för vår lilla finlandssvenska enhet i hälsovetenskaper ämnet vårdvetenskap. Bakom varje avhandling ligger kreativa tankeprocesser, inlärning av metoder, inläsning på nödvändiga teorier, handledning av lärare, tider då tanken är klar men också tider av frustration och mer eller mindre deprimerande tankar. Den Nordiska postdokgruppen har bidragit under många år med handledning av våra doktorander. Tyvärr är medelåldern bland våra postdokar rätt hög, och flera av dem har redan förflyttat sig mot perioden med ”52 veckor semester” per år. Nu står vi, en liten personal med en professor, tre akademilektorer och två universitetslärare, inför en situation med ca. 40 aktiva doktorander som behöver god handledning under flera år. Dessutom har vi en kölista på personer som gärna skulle bli doktorander hos oss.

Detta leder mina tankar till ett intressant tema, som aktualiserades i förra veckan på en konferens för Sykepleiernes Samarbeid i Norden (förening för alla Nordiska Sjuksköterskeförbund) på Färöarna, dvs ”capcity building” in research. En sak blev helt klar för mig – att bygga upp kapacitet för forskning är inte som vädret på Färöarna – det växlar var 15 minut. Utveckling av ny kunskap tar tid och energi, och ett långsiktigt strategiskt arbete är helt nödvändigt om målet är en hållbar utveckling av forskningen. Jag har många gånger tänkt på talesättet ”en fågel gör ingen sommar”, så är det också med forskning och kunskapsutveckling. Nya forskningsresultat läggs till helheten av tidigare forskning och steg för steg byggs kunskapskroppen upp. Men det är inte tillräckligt att utveckla kunskap, vi behöver satsa på tillämpningen och vidareutvecklingen av forskningsresultat inom för ämnet aktuella områden. För vårdvetenskapen är både utbildning på alla nivåer och klinisk praxis viktiga arenor.

Kapacitetsuppbyggnad i hälsovetenskaplig forskning i Svenskfinland är verkligen en utmaning och någonting att stanna upp inför. Det verkar som om ett antal avhandlingar inte är tillräckligt för att bygga upp en stark forskningstradition som bidrar till både akademisk utbildning, professionell utbildning inom vårdområdet samt forskning, utveckling och innovation inom hälsovårdens olika kliniska områden. ”Theory and praxis gap” är ett tema och ett problem som under många år har diskuterats inom vårdvetenskaplig forskning. Avståndet mellan forskningsmiljöer och kontexter där kunskapen ska implementeras och används är ofta alltför långt. Det är som i den svenska TV-serien – ”Skilda världar”.

Jag har under många år haft förmånen att följa med utvecklingen av vårdvetenskaplig forskning på Island. Islänningar är som finlandssvenskar en liten språkgrupp på ungefär 300 000 invånare. Antalet professorer inom Nursing Science och dess inriktningar är imponerande. Jag har många gånger imponerats av deras tydlighet i strategiska frågor för utvecklingen av både vårdarbetet och forskningen. På Island har man redan under många år satsat på en stark koppling och tydligt samarbete mellan akademiska forskare och ledare i klinisk kontext. Som ett exempel kan nämnas ett program för stöd av kompetensutvecklingen för sjukskötare med masterexamen, som innebär resurs i form av arbetstid och stöd för utveckling av nya vårdmetoder och innovationer i klinisk praxis. Nyutexaminerade sjukskötare med masterexamen motiveras till att använda sina metodkunskaper för forskning och utveckling av klinisk praxis och tack vare detta kan nya och innovativa forskningsprojekt skapas. Det är alltså inte tillräckligt att bidra till antalet högskoleexamina på master- och doktorandnivå, den kompetens som personerna har fått bör stödas och förvaltas så att nyttan når ut till patienterna och utvecklingen av vården.

Nyutexaminerade doktorer behöver också stöd i sin kompetens- och karriärutveckling. I Norge erbjuds nyutexaminerade doktorer på högskolor/universitet möjligheten att delta i ”docent och professors løp” inom ramen för sin arbetstid som lärare. Vägen från doktor till docent och professor är tidskrävande och lång, och tyvärr är det alltför få utexaminerade doktorer som finner det värt att satsa på en akademisk karriär. Hjärnflykten är inte bara från Svenskfinland till utlandet, vi har en hjärnflykt från vår egen akademisk miljö till arbetsliv och andra sektorer.

Vårdvetenskapen har kommit en bit på vägen tack vare våre föregångare, men mycket återstår. Behovet av personal med forskarkompetens på våra yrkeshögskolor Novia och Arcada samt ÅA inom det hälsovetenskapliga området är helt klart större än utbudet. Vi har alltför få personer med doktorsexamen som söker jobb inom högskolor. Kapaciteten för vårdvetenskaplig forskning inom Vasa sjukvårdsdistrikts område är verkligen svagt, dvs  endast en person med doktorsexamen i hälsovetenskaper från ÅA jobbar på Vasa centralsjukhus. Situationen är inte bättre inom regionens primärvård, forskarkompetensen lyser med sin frånvaro.

Kapacitetsuppbyggnad för forskning kan handla om att bygga upp stukturer både inom högskoleväsendet och klinisk verksamhet, som stöder master- och forskarutbildade personers kompetensutveckling och som därmed kan bidra till en hållbar utveckling av forskningen och framförallt till tillämpningen och vidareutvecklingen av forskningsresultat. Högklassig hälsovård förutsätter evidensbaserad vård, omsorg och behandling. Aktuell forskning visar på klara brister vad gäller evidensbaserad vård och behandling. Jag efterlyser verkligen nya resurspersoner med intresse och nya ideer för kapacitetsuppbyggning av forskning inom det hälsovetenskapliga området, både inom yrkeshögskolorna, ÅA och det kliniska fältet.