Om forskning och fandom

Andreas HägerJag har varit mer eller mindre Bob Dylan-fan sedan 1980-talet. Det började med att jag tänkte att han hörde till allmänbildningen och råkade hitta en billig samlingsskiva. Numera har jag ”alla” skivor och har gått på ett antal konserter. Och tagit del av sådant som Nätet kan erbjuda. Jag har publicerat ett par akademiska artiklar om Dylan, och i mitten av maj deltog jag i en konferens för dylanforskare i Lissabon.

På konferensen var det inte bara tydligt utan alldeles självklart att de som deltog inte enbart bedrev akademisk forskning med anknytning till Bob Dylan men också själva var fans. Det var rentav så att någon bad om ursäkt för att hon inte tyckte sig vara ett tillräckligt engagerat fan: ”I mean I’m a fan but not a continuous fan”, uttryckte hon sig i inledningen av sin presentation. Men kombinationen fan och forskare är väl inget märkligt, ofta är det ju så att man väljer att forska om sådant som man är intresserad av eller tycker om.

Att forska om något man är fan av är logiskt också eftersom båda typerna av förhållningssätt handlar om kunskap. På ifrågavarande konferens märktes det bra att gränsen mellan de olika typerna av kunskapsproduktion inte är absolut. Det var inte alltid självklart när den kunskap som presenterades var ett resultat av forskning och när den var resultat av fandom (man kan ju inte kalla det ”fanskap), och inte var det heller alltid nödvändigt att veta.

En gemensam aspekt i båda typerna av kunskapsproduktion är att det är fråga om tävling och konkurrens, om vem som förstår mest och vem som har ”rätt”. Det gäller både detaljkunskaper, sånt som brukar benämnas ”nördigt”, och tolkning av texter. Vilken låt spelades som extranummer 19:e april 1980? Och vad betyder egentligen de blödande hamrarna i ”A Hard Rain’s A-Gonna Fall”? Vid flera tillfällen blev det veritabla gräl mellan olika dylanforskare/fans, framför allt om texttolkningar, på ett sätt jag inte kände igen från de akademiska sammanhang jag tidigare rört mig.

Inom sociologi skulle jag kanske något förenklat säga att ju mer man vet desto mer osäker blir man – eller man kanske är säker på att man nått en sådan insikt om samhällets komplexitet att man inte tror att man kan veta så mycket med säkerhet. Inom i alla fall viss sorts humaniora, eller för vissa humanister, kan det vara annorlunda, att ju större detaljkunskap man uppnått om ett visst fält, desto säkrare och bättre känner man sig som forskare på fältet. Och samma gäller definitivt fans, är fan-objektet sen Dylan, Star Trek eller Wagner.

Jag nämnde termen ”nördig”. Att vara fan kan uppfattas som synonymt med att vara nörd, särskilt om det man gillar ligger utanför den kommersiella huvudfåran, och särskilt om det handlar om manliga fans – Lady Gagas fans är knappast nördar. Och ofta ses det som något negativt, rentav patologiskt – sammanfattat i uppmaningen ”get a life”. En sak som betonas i den forskning om fandom som är ett växande område inom kulturforskningen, är att människor sällan är fans av endast en sak, även om fandom ofta talas om på det sättet. Jag känner ett dylanfan vars andra stora musikaliska passion är Carola. Och inte utesluter fandom heller att man gillar sin partner (till och med om hen inte alls är fan av samma sorts kultur eller artister) och sin familj, eller att ta en promenad i junisolen.

 

PS

Ännu om termen ”nörd”. Som många negativa epitet har också nörden och nördigheten nåtts av försök att vändas till något positivt, till exempel gällande kunskapsdimensionen. Ett exempel på ett sådant försök som har blivit en personlig favorit är den svenska podden ”Snedtänkt”, som behandlar allt från punkbandsnamn till folkomröstningar med stora doser namn- och årtalsdroppning.

Och jag kan också tipsa om denna video som rymmer både ett bejakande av nördskap och en liten diskussion om skillnaden mellan ”nerd” och ”geek”.

Statliga gränser skapar samhället

Salla TuoriJag skriver i forskarbloggen, alltså forskar jag. Detta är mitt första inlägg i  forskarbloggen, en form av snabbt skrivande som får påminna att tid ska på sätt eller annat röjas till forskning. Den senaste tiden har jag mest kommenterat andras texter, förutom att ha fungerat som lärare, sekreterare, koordinator och postbiträde. Alla är viktiga uppgifter.

I maj (17.5.2017) ordnades det årliga seminariet för minoritetsprofilen med temat ”vad är  minoritet?” Vi fick kanske inget svar på frågan, men hade bra och relevanta diskussioner.  Jag hade glädjen att kommentera Thomas Nails anförande om gränser. Enligt Nail skapar  gränser samhället snarare än tvärtom. Detta är en viktig insikt i dagens Finland med  gränspraktiker som alltmera strider mot en förståelse om rättvisa. Många finländare har  varit vana vid att lita på procedurer och fungerande system. Också (åtminstone den forna)  välfärdsstaten har uppfattats som vänlig och ofta allierad. De sätt på vilka gränser skapar det finländska samhället idag, har också lett till en legitimitetskris av staten. Denna kris handlar inte bara om nedmontering av något bra som varit, utan gör synligt en sida av staten som våldsam på ett sätt som har ofta varit osynligt i de finländska diskussionerna.

Vi vet att kolonisering av samerna var och är våldsamt. Vi har en translag som förutsätter att människor ska tvångsteriliseras. Båda dessa är statliga gränspraktiker. Att som Nail noggrant granska vad som sker på gränserna och hur själva gränsen blir till, och hur samhället skapas genom dessa, ger oss också mera kunskap om statliga praktiker samt om förhållandet mellan det statliga och det sociala. Den stat – och nation – som skildras och skapas i gränspraktikerna är våldsam, exkluderande, normaliserande och rasistisk.

En stor del av aktuell aktivism riktar också uttryckligen till de statliga praktikerna. Transaktivister och allierade jobbar aktivt för att ändra translagen och vården för transpersoner. Asylsökande på järnvägstorget i Helsingfors som har demonstrerat över 100 dagar har mobiliserat även finländare till att demonstrera mot statliga gränspraktiker, och att bry sig om var, hur och med vilka följder gränser skapar samhället. Detta syns också vid universitet.

Ämnet genusvetenskap tillsammans med genusvetare från Turun yliopisto åkte till  asylsökandenas demonstration i Helsingfors som en del av en kurs. Inspirerad av att träffa och diskutera med demonstranterna, har en del studeranden fortsatt att åka till demonstrationen och deltagit också lokalt i Åbo. På studenternas initiativ åker en buss igen nästa veckoslut till Helsingfors från Åbo. För läraren är detta den  bästa feedbacken, att studerande engagerar sig, ser det som de lär sig kopplat till världen, ser att universitetet och akademiska kunskapen inte finns i en bubbla, och att också de akademiska praktikerna formar gränser. För forskaren är dessa frågor som jag ska fördjupa mig i, i förhållande till statliga gränser, konst och aktivism.

Sakförhållanden och händelseförlopp

Hannah KaihovirtaFyra fönster mot norr. Tre fönster mot öster. Sjutton höga pallar. Trettio stolar med sits och ryggstöd av faner. Bord i grupper. Sju gröna stolar med patina. En utsliten sjukhusgrön soffa med några kuddar. Golvmattan är vit och av naturgummi. Väggarna är fulla med eluttag.

En diskbänk. Två vattenkranar. Övre skåp ovanför diskbänken med sju citat uppklistrade. Citaten handlar om konstens närvaro, existens och betydelse. På nedre skåpen finns inte citat uppklistrade. På diskbänken står ett kärl med akvarellpenslar, ett kärl med penslar för oljemålning och en torkställning för burkar, träskivor och andra verktyg.

Tre eldrivna drejskivor. En av drejarna är ur funktion eftersom drivremmen gått av. En sparkdrej med rostiga delar. En ställning med tjugo våningar för teckningar. Fem sopkärl står i ett hörn. Två av kärlen har hjul. Två hinkar står på golvet, en vit och en röd. I den vita finns vitlera som går att återanvända. I den röda finns rödlera som går att återanvända.

I salen finns ingen ”svart tavla” men en röd magnettavla för anslag om aktuella konsthändelser. I ett hörn står träskivor. I ett annat hörn står sjutton stafflier.

Bredvid stafflierna står en pappersskärare. Bredvid pappersskäraren finns en hög med stora rullar av papper. De har olika färg, kvalitet och storlek. Bredvid pappersrullarna finns en stor hög med silkespapper i flera färger. Det finns mycket silkespapper. Det fanns det också för tio år sedan. Mest brunt silkespapper av någon anledning. Redan då.

I det nordvästra hörnet står ett arkivskåp. Bredvid arkivskåpet står en dator, en ljudförstärkare och en dokumentkamera på ett skrivbord. På väggen två högtalare.

I salen finns två piedestaler. På piedestalerna står fem små modelldockor i trä. Modelldockorna står i oväntade positioner.

I salen finns två bokhyllor. De är överbelamrade med böcker om konsthistoria, olika tekniker inom bildkonst, artiklar om konstpedagogik, utställningskataloger och beskrivningar av uppgifter. I salen finns även två bokskåp i trä. Skåpen har glasdörrar och hyllorna i skåpen gapar tomma. I väntan på nya böcker. Ovanpå bokhyllorna och bokskåpen står grönväxter. På ett av bokskåpen står en byst.

Det är högt till tak. Takhöjden begränsas av metallbalkar. Lysrör är fästa vid metallbalkarna. En visningsprojektor är fäst på en av balkarna. Balkarna är fästa i taket i nordsynlig riktning.

Blå keramikmasker är placerade lite här och där i salen. Maskerna har olika ansiktsuttryck och är kvarglömda av tidigare studerande. Det ligger en hög med abstrakta målningar på ett av borden. Målningarna är akrylmålningar i storleken 1,5 x 2,0 meter.

Längst fram, men ändå längst bort i salen, finns en spiraltrappa. Inte alla som besöker salen vet vart den leder. Bredvid spiraltrappan hänger en stege på väggen. Den kan man lyfta ner och ställa mot en dörr som finns högt uppe på den västra väggen. Vart den dörren leder är det bara några få som vet.

Varje vår då det akademiska året går mot sitt slut kommer jag på mig själv med att fundera över undervisningssalen.  Erbjuder den en lärandemiljö som möter upp vetenskapens och samhällets paradigmskiften?  Erbjuder den tillräckliga förutsättningar för lärarstuderande och kurser i bildkonstens didaktik. I praktiken sträcker sig kursernas lärandemiljöer förstås utanför salen. Ut i samhället – i den digitala miljön, till skolor, näromgivningen, konstmuseer och konstnärernas arbetsrum.

Då det kommer till lärarutbildning och skola formas undervisning både genom modern tradition och senmoderna former. Lära för livet hänger ihop med livslångt lärande, förmågan att lära sig handlar lika mycket om output som om input. Förmågan att ta in ny kunskap hänger ihop med att kunna dela kunskap, nomadiskt föra över kunskap i nya sammanhang och transfer. Kunskap är utöver substans och helheter även relationer, växelverkan och kontext.

En lärandemiljö ska naturligtvis skapas utgående från behov, med intentioner och visioner. Gaston Bachelard har satt ord på något väsentligt som har betydelse i sammanhanget. Han menar att rum är upplevelse och erfarenhet. I boken The Poetics of Space (1958) beskriver han hur ett hus i vår fantasi kan vara bättre byggt, mer ändamålsenligt och större än alla tidigare hus vi har erfarenhet av. Samtidigt menar han att föreställningarna om rum som vi vill verka i i framtiden, ofta mycket långt fram i tiden -så långt fram att det kanske aldrig blir av – är bra.  Föreställningar om rum som står i symmetri med det som vi redan har erfarenhet av kan leda till vilsna och allvarsamma tankar istället för visioner och drömmar.

Ställer du dig vid ett fönster – vilket som av salens sju – sträcker en fantastisk vy ut sig.  Hög himmel, låg horisont. Jag tröttnar aldrig på den. Jag tänker att salen erbjuder rum för flera former av pedagogik, didaktik och lärande. För det mesta på ett subtilt och abstrakt plan. Och ändå konkret.  Och jag tänker att paradigmskiften är dynamiska. Skiftens innebörd och existens är rörelse.  Vi vet alla att rum för utbildning och lärande inte ska vara fulländade eller fullbordade. Utbildning och lärande är tillstånd av rörelse och kommunikation. Människor emellan.

Till allra sist. Nu vänder jag blicken mot sommaren och söker mig ut i landskapet och bortom det.  Samtidigt vill jag tacka och avsluta. Jag har haft glädjen att skriva ÅA-blogg sedan 2013. Om stort och smått, om angelägenheter, om akademisk vardag, lärarutbildning och fria associationer. Skön sommar!

Gaudeamus igitur!

Tapio SalmiGaudeamus igitur – snart hör vi denna klassiska studentsång igen, studentbetyg delas ut och mössan sätts på huvudet. Studenten ler och släktingarna gråter av glädje. Tidningarna publicerar rankinglistor på gymnasier: vilket gymnasium har nått bästa vitsord, vilket har kunnat förbättra elevens prestationsnivå mest, om man jämför med vitsorden i grundskolans avgångsbetyg. Sverige avskaffade studentexamen redan för länge sedan, men jag tror att vi inte kommer att göra det; det är helt enkelt en del av vår kultur.

Vägen till den nuvarande studentexamen har varit lång och början var svår, i synnerhet för flickor. Ända till året 1874 måste en kvinnlig elev söka om ett specialtillstånd för få avlägga studentexamen, som då innehöll både skriftliga och muntliga prov. En studentmössa fick en kvinna dock inte bära, men Emma Irene Åström – som senare blev rikets första kvinnliga magister – trotsade förbudet, vilket väckte stor bestörtning.

Året 1921 blev en vändpunkt i den finländska studentexamens historia: man avstod från muntliga prov, det praktiska ansvaret för arrangemangen gavs åt gymnasier, skolgången avslutades för sista gymnasieklassen i februari, terminen fortsatte med en tentamensperiod och egentliga studentskrivningar kom senare på våren. Obligatoriska ämnen var inhemska språk, ett främmande språk samt matematik eller realprov. Abiturienten måste skriva minst fyra ämnen och fick skriva högst sex ämnen. Med detta system – med mindre modifikationer -levde vi länge men 2005 tvingade Matti Vanhanens regering genom en reform, vars konsekvenser huvudsakligen kom att bli negativa. Endast modersmålet är obligatoriskt, de övriga ämnena får studenten välja praktiskt taget fritt. Vad har hänt? Språkkunskaperna har tagit stora steg bakåt; det enda undantaget är engelskan. Viktiga mellaneuropeiska språk som tyska och franska har lidit mycket, både vad antalet studenter som skriver ämnen och den allmänna kunskapsnivån i språkämnena beträffar.

Vi har för få elever som skriver lång matematik, vilket de facto är en nödvändighet för studier inte bara i matematik utan också i fysik , kemi, teknik och medicin. Det är ingen hemlighet, att man kommer för lätt in i universitet för att studera teknik och studentmaterialet har i genomsnitt blivit sämre – de bästa studenterna är naturligtvis lika goda som de alltid har varit. Ämnesrealproven har blivit en katastrof. De må medges att realämnena (från historia och psykologi och religion till matematik och fysik och kemi) var underrepresenterade i den gamla studentexamen, där endast ett realprov fanns, men nog flera prov i språk. Nu har dock systemet gått i motsatt obalans: elever skriver alla möjliga realprov, av vilka hälsovetenskaper är det allra löjligaste.

Hur skulle jag vilja upplägga studentexamen? Svaret är klart. Alla borde skriva minst sex ämnen, nämligen modersmål, andra inhemska språket, två fritt valbara främmande språk, lång eller kort matematik samt ett realprov. Det skulle finnas två alternativa realprov att välja på, nämligen ett naturvetenskapligt (fysik-kemi-biologi) och ett humanistiskt (historia-psykologi-religionsvetenskap) realprov. Detta skulle garantera kvaliteten på framtidens studenter och detta skulle också möjliggöra att i högre grad beakta studentexamensbetyget vid antagningen till universitet och yrkeshögskolor. Problemet är politikerna: de kan sällan erkänna att någonting har gått fel och tidigare beslut blir därför svåra att rätta till.

Ingenstans är dessa frågeställningar självklara. Nyligen läste jag i den stora tyska tidskriften Der Spiegel en omfattande artikel som belyste problemen i  det tyska studentexamenssystemet. På Der Spiegels pärm stod rubriken ”Glückspiel Abitur” och själva artikeln var rubricerad ”Die Lotteririe des Lebens”. De tyska problemen härstammar från två fakta: landet är federalt – federalismen är ett självändamål för Förbundsrepubliken – och attityderna i utbildningsfrågorna är ytterst konservativa. Examensfrågorna och t.o.m. examensstrukturen varierar i 16 olika delstater (Bundesländer). Muntliga prov finns fortfarande kvar. Den gemensamma nämnaren är att matematik och tyska är obligatoriska överallt. Kravnivån tycks också variera. Det högsta vitsordet är 1 (vitsordsskalan går i motsatt riktning jämfört med vår skala). I Schlesvig-Holstein och Rheinland-Pfalz är medelvitsordet 2,52 medan det är betydligt bättre i Thüringen, 2,16. I Hamburg skriver nästan 58% av årskullen studentexamen, medan den motsvarande siffran i Bayern och Sachsen-Anhalt är under 35%. Studenterna från olika Bundesländer är i olika startläge då de söker en studieplats vid ett universitet.

Var det bättre förr? Jag låter bli att svara på denna fråga, men den gamla tyska studentexamen var verkligen krävande. År 1835 skrev man sju (!) obligatoriska skriftliga prov under en vecka; bland dem var matematik, franska, latin (två prov), grekiska (visserligen endast en översättning från grekiska till tyska!).  Efter en månad följde muntliga förhör i latin, grekiska, franska, matematik, fysik, historia och religion. Forskaren Rainer Böling som har skrivit boken ”Kleine Geschichte des Abiturs” påstår att detta var den tuffaste studentskrivningen någonsin på tysk mark. En av abiturienterna år 1835 var den unge Karl Marx, som klarade provet mycket väl.

Jag tillägnar denna kolumn president, filosofie doktor Mauno Koivisto (1923–2017), som kunde börja studera först i vuxen ålder men gjorde det desto bättre. Han skrev studentexamen  år 1949 med goda vitsord och doktorsstudierna  tog endast fyra år i anspråk. Livslångt lärande var Koivistos princip: då han var generaldirektör för Finlands Bank tog han privatlektioner i ryska.

Blomstertiden kommer – jag önskar alla läsare en varm sommar!

Tapio Salmi

Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik och är inblandad i frågor kring studenturval sedan 1980-talet

Grundlagsfundamentalisterna

Elina PirjatanniemiDet finns få människor som motsätter sig grundläggande rättigheter på ett allmänt plan. Tonen blir dock ibland en annan när respekten av rättigheterna förutsätter någon typ av uppoffring av en själv. Var och ens religionsfrihet tas för givet ända tills man hamnar i en diskussion om religionsutövningen i skolan. Yttrandefriheten hyllas högt tills någon uttrycker sig på ett sätt som väcker anstöt. Rätten till drägligt liv känns självklar tills vi avgör huruvida asylsökande får stanna i Finland och utnyttja våra skattemedel.

Rättigheter är lätta att tala vackert om så länge som vi inte behöver fundera på de motsvarande skyldigheterna. Skyldigheterna är besvärliga, för de innebär krav. Religionsfriheten förutsätter att vi ger plats även för de som inte delar vår tro. Yttrandefriheten utgår från att vi godkänner att andra har diametralt olika åsikter än vi. De universella rättigheterna blir verklighet först när vi hittar en lösning till asylfrågan.

Diskussioner om grundläggande och mänskliga rättigheter är i grunden enkla. I korthet handlar dessa om hur vi ska möta varandra som människor. Den praktiska tillämpningen kan emellertid vara knepig. Som juridiska konstruktioner innefattar rättigheter dessutom en detaljrikedom som kan vara svår för en icke-jurist att begripa. En ytterligare komplikation utgörs av det faktum att rättsliga normer är alltid föremål för tolkning.

Jag torde inte överdriva särskilt mycket om jag hävdar att tiderna är en aning mörka för oss som i egenskap av sakkunniga försöker förstå och tolka grundrättigheter. Ofta viftas våra argument bort som hopplöst naiva och idealistiska. Det kan jag ta. Men vi får också allt oftare höra att vi beter oss som fundamentalister. Vi lär förhala samhälleliga reformer på grund av våra nitiska tolkningar. Vi förespråkar lösningar som ruinerar Finlands ekonomi. Vi fungerar mer eller mindre som oppositionens lakejer.

Allt detta har jag svårare att smälta.

Är det verkligen så att vi experter har kollektivt radikaliserats? Kära vänner, det finns ingen orsak till akut oro. När det politiska läget är ansträngt och förnyelser är av nöden, har politikerna en tendens att bli sura om någon påpekar att de föreslagna åtgärderna inte är genomtänkta. Och det gör vi ju förstås, vi experter. Visst har några lagförslag fastnat i grundlagsutskottet, men någon fundamentalisternas revolt kan man knappast tala om. Utskottet i fråga hade ju ingen betydelse om allt tänkbart skulle passera där obemärkt.

Vad handlar snacket om grundlagsfundamentalister då?

Finland har, såsom vi alla vet, ingen statsförfattningsdomstol. Lagarnas grundlagsenlighet kontrolleras i förväg i riksdagens grundlagsutskott som består av riksdagsledamöter. I det nämnda utskottet antas parlamentarikerna agera som opartiska domare, inte som partipolitiskt drivna intressebevakare. Innan grundlagsutskottet uttalar sig i något ärende brukar de höra sakkunniga. Professorer och forskare i statsförfattningsrätt, och i viss mån även motsvarande i folkrätt, hör till dem som ofta kallas till utskottet. Det är självklart att man strävar efter att stå till tjänst, må vara att tidtabellen vanligen är hopplös. Det är svårt att tänka sig viktigare form av samverkan än detta.

Kutymen är att experterna förbereder ett skriftligt utlåtande och befinner sig även på plats vid utskottets möte för att kunna besvara eventuella frågor. Sakkunnigas uppgift är att meddela hur ett givet lagförslag borde ses i ljuset av grundlagen. Det slutliga avgörandet om lagförslagets öde ligger dock alltid hos riksdagsledamöterna. Experterna utövar givetvis betydlig makt genom sina tolkningsförslag. Och det är där skon klämmer. En del politiker nämligen anser att experterna går för långt i sina tolkningar.

Det är möjligt att en del sakkunnigas tolkningar upplevs som för radikala. Men samtidigt är det bra att notera att diskussionen om grundlagsfundamentalisterna har sin grund i två olika maktkamper.

Den ena är en intern kamp inom rättsvetenskapen. Grundlagsdiskussioner var länge närmast högre rangens frågor som hade väldigt liten anknytning till juridikens vardag. Läget ändrades dramatiskt på 1990-talet. Medlemskap i Europarådet och den nya grundlagen hade en stark inverkan i det juridiska tänkandet; man kan rentav hävda att hela rättssystemet konstitutionaliserades. Frågor om grundläggande rättigheter blev aktuella inom alla rättsområden. Utvecklingen var ingalunda smärtfri. Statsförfattningsjuristernas inblandning i allehanda frågor retade upp många och det föraktfulla uttrycket grundlagsfundamentalister myntades.

Denna typ av interna strid är dock en naturlig del av vetenskapens utveckling, även om den ibland tar sig smått barnsliga former. Om man inte har andra argument mot sin kollega än att påstå att denna är en fundamentalist, har vi förflyttat oss rätt långt från den belevade akademiska debattens ideal. Men sådant är livet ibland.

Den andra kampen anknyter sig till spänningen mellan rätt och politik. Få rättsområden är så nära politiken som statsförfattningsrätten. De högsta statsorganens interna arbetsfördelning och våra grundläggande rättigheter avspeglar centrala ideologiska val. Det är därmed inte ovidkommande hur tolkningsutrymmet i fråga om grundlagen utnyttjas. Jag kan med andra ord förstå de politiker som förhåller sig kritiskt till sakkunnigas makt. Samtidigt vore det ärligt att medge att de flesta politiker är benägna att se politik, politiserande och maktutövning i de tolkningar som inte motsvarar deras egna preferenser.

Beskyllningarna för fundamentalism är märkliga också mot den bakgrunden att grundlagsutskottet har full frihet att välja vilka sakkunniga de hör. Jag har faktiskt aldrig hört om en expert som med tvång försöker ta sig in till riksdagshuset för att propagera för sin åsikt. Om utskottet anser att någon levererar färgade synpunkter, var så god och välj andra experter.

När politiker och andra debattörer förvandlar rättens och politikens förhållande till en fråga om enskilda juristers överdrivna tolkningar visar de en allvarlig okunskap om de mekanismer som styr denna komplexa och fascinerande relation. Att kunna hantera den viktigaste av våra lagar på ett sätt som tar i beaktande både behovet att förnya och att bibehålla är en svår konst. De som deltar i den krävande exercisen borde visa varandra respekt istället för att stämpla varandra till fundamentalister, eller något annat föraktfullt för den delen. Finlands fina grundlag förtjänar helt enkelt bättre än så.

Halvvägs

Marina Näsman

Om man utgår ifrån att en doktorandtid pågår i fyra år så innebär det att jag nu befinner mig halvvägs*. Veckans blogginlägg får därför handla om mina tankar gällande detta.

Jag tänkte utgå ifrån en klassisk sportfråga: Hur känns det?

Ja, hur känns det egentligen? Ibland känns det ärligt talat bättre att inte desto mera känna efter hur det känns. Stundtals känns det bra och som att jag har gott om tid, men i andra stunder känns det överväldigande att tänka sig att jag skulle vara färdig att disputera om två år. Att vara halvvägs kan alltså både kännas skrämmande och lugnande, mycket beroende av dagsformen. Men jag tänker också att det hör väl lite doktorandtiden till, att i vissa stunder glädjas över sina framgångar medan i andra stunder ifrågasätta det man håller på med.

Att vara doktorand handlar ju i slutändan om en mognadsprocess, inte enbart att producera en avhandling. När jag tänker tillbaka på de två år som har gått kan jag känna att de gått otroligt snabbt samtidigt som jag upplever att jag också har hunnit lära mig väldigt mycket. Jag har också utvecklats både som person och som forskare. Jag har klarat av situationer som jag tidigare varit nervös för men som jag nu kan känna mig mera självsäker i.

Innan jag började som doktorand tänkte jag vid ett flertal tillfällen: hur ska man ens kunna förmå sig att genomföra en disputation? Skräcken i att behöva ställa sig inför en massa människor och försvara sin avhandling kändes då oöverkomlig (här kan du läsa mer om min nervositet gällande att tala inför publik). Nu, halvvägs in i processen, känns det inte fullt så skrämmande. Jag försöker lugna mig med att jag rimligtvis borde veta något om mitt avhandlingsämne efter fyra år.

Om två år hoppas jag att den rädsla jag har känt, och fortfarande känner, har bytts ut till något annat – i positiv bemärkelse (Och om detta visat sig vara endast en naiv önskan kan jag åtminstone gå tillbaka till det här blogginlägget och skratta åt mitt enfald.)

Jag kan tyvärr inte förutspå hur de kommande två åren kommer att se ut, men jag hoppas att jag kommer att känna att jag utvecklats och mognat lika mycket över de kommande två åren som under de två år som har gått.

*Nu utgår jag från att jag kommer att vara färdig inom fyra år men så behöver det ju alls inte vara (men man måste ju vara optimistisk!)