Nej till diskriminering

Elina PirjatanniemiVad är diskriminering?

Åbo Akademis rektor har nyligen (15.2.2018) godkänt en ny jämställdhetsplan och likabehandlingsplan för åren 2018-2020. Inom en organisation som ÅA godkänns det alla möjliga planer och ibland finns det en risk att de inte riktigt får den uppmärksamhet som de förtjänar. Dessa två ska ni dock alla läsa igenom. Planerna och framför allt verkställandet av dem handlar nämligen om att förebygga diskriminering.

Universitet i allmänhet och ÅA i synnerhet har en stor roll i arbetet mot diskriminering. Vi har en lagstadgad skyldighet att förebygga diskriminering och ÅA har dessutom självmant valt att lyfta dessa frågor högt på agendan. Jag börjar från den hårda juridiken.

Principen om icke-diskriminering är väl förankrad i flera internationella konventioner om mänskliga rättigheter och den uttrycks tydligt även i vår grundlag (6 §):

Alla är lika inför lagen.

Ingen får utan godtagbart skäl särbehandlas på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person.

Barn skall bemötas som jämlika individer och de skall ha rätt till medinflytande enligt sin utvecklingsnivå i frågor som gäller dem själva.

Jämställdhet mellan könen i samhällelig verksamhet och i arbetslivet främjas enligt vad som närmare bestäms genom lag, särskilt vad gäller lönesättning och andra anställningsvillkor.

Förbudet att diskriminera inkluderar både direkt och indirekt diskriminering. Dessa viktiga begrepp definieras närmare i diskrimineringslagen (10 §):

Direkt diskriminering ska anses förekomma när någon på grund av en omständighet som gäller honom eller henne som person behandlas på ett ofördelaktigare sätt än någon annan har behandlats, behandlas eller skulle behandlas i en jämförbar situation.

Jag kan försöka konkretisera detta. En rekryteringsannons där man meddelade att enbart kvinnor kan söka en universitetslärarbefattning i folkrätt skulle utgöra ett exempel på direkt diskriminering. En dylik rekryteringsprocess skulle behandla manliga  sökande på ett ofördelaktigare sätt än kvinnor. Det skulle vara utmanande att argumentera att det finns ett godtagbart skäl för denna särbehandling, bland annat för att de flesta som just nu verkar inom ämnet folkrätt är kvinnor.

Direkt diskriminering är relativt lätt att identifiera eftersom de flesta inser att det är fel. Indirekt diskriminering är däremot svårare att hantera. Vi kan återigen ta vår diskrimineringslag till hjälp (jag vet att lagens svenska namn är knasigt, men dessvärre heter lagen precis just så där):

Indirekt diskriminering ska anses förekomma när regler, kriterier eller förfaringssätt som framstår som jämlika kan komma att missgynna någon på grund av en omständighet som gäller honom eller henne som person, om inte regeln, kriteriet eller förfaringssättet har ett godtagbart syfte och medlen för att nå detta syfte är lämpliga och behövliga.

När det gäller indirekt diskriminering är reglerna eller processerna i sig desamma för alla. Situationen blir dock diskriminerande eftersom de inte beaktar att alla inte har samma förutsättningar som andra. Om vi informerar våra studerande om rätten att begära rättelse till bedömningsbeslut enbart på svenska gör vi oss skyldiga till indirekt diskriminering i fråga om våra utländska studerande. Även om det administrativa språket vid Åbo Akademi är svenska bör vi se till att alla våra studerande de facto kan ta del av väsentlig information.

Om vi vill åstadkomma en rättvis arbetsplats kan vi med andra ord inte nöja oss med att konstatera att reglerna eller processerna är desamma för alla. Utöver detta bör vi följa upp vad tillämpningen av dem betyder för olika individer och grupper.

 

Ansvaret är vårt

Det är viktigt att notera att förbudet mot diskriminering förutsätter att samhället aktivt jobbar för ett mer rättvist samhälle. Grundlagen nämligen stipulerar att ‘[d]et allmänna skall se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses.’ (GL 22 §) Det allmänna hänvisar till staten och kommunerna, samt alla institutioner som på något sätt  utövar offentlig makt. Universitet tillhör denna kategori.

Skyldigheten att främja jämställdhet och likabehandling samt förebygga diskriminering vid universiteten härstammar även från lagen om jämställdhet mellan kvinnor or män  och den ovannämnda  diskrimineringslagen.

En kort terminologisk exkursion: lagen om jämställdhet gäller diskriminering på grund av kön, könsidentitet eller könsuttryck. Dess syfte är att främja jämställdhet.  Diskrimineringslagen gäller alla andra former av diskriminering och har som sitt syfte att främja jämlikhet.

Sammanfattat kan man konstatera att vi är skyldiga att beakta förbudet mot all slags diskriminering i all vår verksamhet. Det handlar om ren och skär juridik. Det är med andra ord inte fråga om något som vi kan fundera på sedan när vi hinner, orkar eller ids.

I enlighet med diskrimineringslagen och lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män  ska en arbetsgivare som regelbundet har minst 30 anställda ha en plan för de åtgärder som behövs för att främja likabehandling respektive jämställdhet. Liknande skyldighet finns för alla utbildningsanordnare.

 

Åbo Akademis jämställdhetsplan och likabehandlingsplan 2018–2020

Såsom nämndes ovan har Åbo Akademis rektor nyss godkänt vår nya jämställdhetsplan och likabehandlingsplan för åren 2018–2020. I planerna redogörs för de mål och konkreta åtgärder som Åbo Akademi ämnar vidta för att främja såväl jämställdhet som jämlikhet. Jag presenterar här några axplock för att marknadsföra de viktiga planerna:

  • ÅA:s ledning, direktörer, enhetschefer och fakultetskoordinatorer ansvarar för att könsaspekter i verksamheten synliggörs
  • ÅA ska arbeta för mångfald genom att personer som tillhör en könsminoritet föreslås för och uppmuntras söka poster
  • Alla strategiska dokument bör analyseras ur jämställdhetsperspektiv innan de godkänns
  • Om kallelseförfarande vid professorstillsättningar kan vara till förfång för något kön bör detta tillämpas endast i undantagsfall och bör då särskilt motiveras
  • Det bör utredas på vilket sätt ÅA bättre kan stöda stipendieforskare
  • Vid ÅA tillämpas åldersledning, vilket innebär att åldrar och livssituationer tas i beaktande i arbetets organisering
  • Information om likabehandling vid ÅA bör kontinuerligt tas med i chefs- och ledarskapsutbildningar och andra lämpliga utbildningar

Det finns säkert ett och annat i dessa dokument som väcker frågor och/eller diskussioner. Det centrala är dock vår genuina vilja att kontinuerligt jobba för jämställdhet och likabehandling.  Utan diskussion kommer vi ingenvart.

 

Beskyll aldrig offret

Diskussioner om jämställdhet och jämlikhet är inte alltid lätta. För det första är det  inte väldigt trevligt att inse att man har gjort bort sig. Jag har varit med om att ordna vinterbad i samband med ett seminarium utan att kontrollera att stället är tillgängligt. När medarbetaren som använde rullstol påpekade detta kände jag mig oerhört korkad. Men ännu värre var det ju för honom.

De som åberopar sina rättigheter känner ofta att de bråkar. De är glädjedödare och hakar upp sig på petitesser. Det kräver stor styrka att värna om sina rättigheter. Den som vi har gjort osynlig känner sig ofta oduglig. Att sedan ännu ta upp kampen kräver mycket energi. Ännu värre blir det hela om vi bemöter kritiken med nedlåtande kommentarer eller bortförklaringar.

För att offret inte behöver bära skulden är det viktigt att arbetet för jämställdhet och jämlikhet är framåtblickande och förebyggande. Därför behövs det strategiskt och målmedvetet arbete vid ÅA för att förebygga diskriminering. De nya planerna är viktiga verktyg i detta syfte.

 

Åbo Akademi har ett särskilt ansvar

Åbo Akademi har i sin strategi lyft upp fem värden som genomsyrar vår verksamhet: mångfald, öppenhet, djärvhet, delaktighet och hållbarhet. Alla dessa är relevanta med tanke på förbudet mot diskriminering. Om vi vill leva som vi lär, bör vi ta icke-diskriminering på största allvar. Nämnas kan att en av våra forskningsprofiler har också stark fokus på frågor kring diskriminering. Det här noteras tydligt också i de nya jämställdhets- och likabehandlingsplanerna.

För att agera trovärdigt måste ÅA bli bäst i klassen i dessa frågor.

Det är inte möjligt att i detalj beskriva vad arbetet mot diskriminering  innebär för en organisation som ÅA. De situationer där risken för diskriminering uppenbarar sig är så mångfacetterade. Dessutom är det väsentligt att hålla i minnet att ingen är någonsin fullärd i dessa frågor. Några tips och råd kan dock hjälpa en bit på vägen:

  • Utgå inte från att du är normen. Intressera dig för mångfalden omkring dig.
  • Inkludera istället för att exkludera.
  • Undvik blind regeltro. Fundera istället hur en viss regel eller praxis påverkar olika typer av människor.
  • Strunta i stereotypier. Fråga om du osäker. Människor kan bemöta sakliga frågor.
  • Ta tag i problemen. Om du identifierar något inom organisationen som förefaller diskriminerande, agera med detsamma.
  • Lämna inte den andra i sticket. Om du anser att någon annan behandlas orättvist, gör något. Om du har en förmansställning har du en skyldighet att agera.
  • Bemöt misstankar om orättvis behandling sakligt. Personifiera inte problemen. Sök efter konstruktiva lösningar.
  • Alla begår fel. Fel kan rättas till. Våga be om ursäkt. Ge förlåtelse och ge den andra en ny chans.

Låt oss hedra ÅA:s jubileumsår genom att entydigt säga nej till alla former av diskriminering.

 

Språk och förändring

Meri LarjavaaraDe enda språken som inte förändras är döda språk. Det hör till språkens väsen att de lever med sina talare och med den omgivning de används i.

Det finns flera instanser som vill reglera språkets användning, dess form.

Varje talare vill förstås prägla sitt språk så att det blir rätt och känns äkta just för hen. Denna påverkan är så stark att till och med brottsundersökning kan utnyttja den. Hur troligt är det att texten är skriven av en viss person? På vilket sätt använder hen språket – vilka strukturer används, vilka ord? Varje talare lämnar tydliga spår i sitt språkliga uttryck.

Ett standardspråk kan definieras (bland annat) så att det är den språkform som varje talare kan identifiera som sitt språk. I ett utvecklat samhälle vårdas standardspråket medvetet. Språkvården tar hand om det ändamålsenliga. Språket vårdas, rekommendationer ges, för att det fortfarande kan fungera som ett gemensamt språk och att det inte finns motstridiga tendenser i systemet.

Språkideologierna bland de finlandssvenska journalisterna har förresten nyligen granskats i Jenny Stenberg-Siréns färska doktorsavhandling vid Helsingfors universitet.

Språkvårdens uppgift är inte att förhindra språkets naturliga utveckling. Om talarna använder en ny form eller struktur och om den inte t.ex. är tvetydig borde det bara konstateras att språket har förändrats. Men språket är en känslig, mycket personlig fråga och av någon anledning är de puristiska attityderna utbredda, inte minst bland språkanvändarna själva. En del av puristerna vill upprätthålla den gamla och traditionella språkformen och inte låta den förändras. En del är speciellt rädda för externa impulser: språket måste förbli rent och inte blandas med andra språk. De externa omständigheterna kan reglera vad som känns viktigast: i Frankrike är man mera orolig för det gamla språkets fina och eleganta strukturer medan i Québec känns den amerikanska påverkan hotande (Olivia Walsh: Linguistic purism).

En annan sak är sedan de förändringar i språket som man introducerar och rekommenderar därför att samhället har förändrats och språket lever inte mera i samma rytm. När Aamulehti i höstas meddelade att den börjar undvika könsfärgade uttryck och t.ex. inte mera skriver om riksdagens talman utan om dess ordförande väckte det en livlig debatt. Motståndarnas argument var dock inte att språket måste få förändras i sin egen takt utan de underströk traditioner och den pondus som en ”talman” har (!) – lär vara större än en ordförandes.

Men vi vet att man bygger världen med språket och det kan vara rätt att styra utvecklingen i den riktning att språket motsvarar världen och inte bygger upp onödiga hinder. Mila Engelberg konstaterar i sin doktorsavhandling om finskan (2016) att de ord som inte är könsneutrala (t.ex. lakimies) upplevs hänvisa lättare till män än sina könsneutrala motparter (t.ex. juristi). Dessutom tolkar män mera sällan dessa könsbundna ord som könsneutrala än kvinnor.

Tiedemies har verkligen börjat låta som en tieteilijä från femtiotalet.

I oktober meddelade Franska akademien att franska språket är i livsfara (péril mortel) om man börjar använda det som kallas inklusivt språk: både maskulina och feminina former blir synliga om man talar om både män och kvinnor, tillsvidare har den maskulina formen varit den allmänna. Då svarade 70 språkvetare vältaligt att det är Franska akademien själv som är i livsfara om den sprider sådana officiella åsikter. Denna debatt visar att det franska språket mår bra. Det väcker känslor, det väcker debatt, det väcker entusiasm. Talarna är medvetna om språkets styrka.

Läror och irrläror

Tapio SalmiUniversitet representerar någonting besvärligt i makthavarnas värld. Å ena sidan behöver samhället högutbildade specialister i yrken som läkare, ingenjörer, lärare, arkitekter, jurister, biologer, psykologer, men å andra sidan är ett universitet ett svårstyrt samfund, där individualismen blomstrar. Vi bildar ett forum för nya idéer och kritiskt – ibland överkritiskt – tänkande. Femtio år har gått sedan 1968, då många universitet i Europa blev katalysatorer för en utökad demokrati i samhället. Större revolutioner härstammar dock från enskilda forskare och tänkare.

Vi minns kanske den mest dramatiska sammandrabbningen mellan akademiker och den katolska kyrkan, som hade gjort den geocentriska världsbilden till en dogm – solen kretsar kring jorden. Tyvärr började empiriska fakta strida mot detta. Den polska astronomen Nicolaus Copernicus blev en förespråkare för den heliocentriska världsbilden. Han skrev ett banbrytande verk ’Om himlakropparnas kretslopp’ (1543), där han påvisade att jorden kretsar kring solen och inte tvärtom. Han förbjöd publiceringen av detta verk före sin död, för han anade vilken kalabalik det skulle orsaka. År 2008 identifierades Copernicus’ kvarlevor i med hjälp av DNA-teknik och två år senare återbegravs han. Ärkebiskop av Lublin, Jozef Zycinski bad på kyrkans vägnar ursäkt för att Copernicus’ teorier hade fördömts.

Vi känner till Galileo Galileis fall: han fick tag på Copernicus’ bok och lyckades få fram empiriska fakta som entydigt påvisade att den heliocentriska världsbilden var den riktiga. Hans bok ’Dialog om de två världssystemen’ publicerades 1632 och orsakade en storm. Inkvisitionen var aktiv och effektiv. Den gamle och sjuke Galilei fick behålla sitt liv, men sattes i husarrest i Padua (Padova).  Università di Padova har fortfarande kvar Galileis pulpet, från vilken han predikade sina astronomiska och matematiska läror. Padova är stolt över honom; Galilei arbetade först vid universitetet i Pisa, men Padova betalde bättre och han flyttade dit. I dag skulle vi kalla detta ’kallelseförande’. År 1992 bad kyrkan om ursäkt och år 2000 upphävdes Galileis dom av den polske påven Johannes Paulus II.

Människans fysiologi var länge en gåta och diverse irrläror spreds, eftersom obduktioner inte var tillåtna, men äntligen var man tvungen att ge efter, anatomiteatrar byggdes vid europeiska universitet och den nakna sanningen kom fram. Jag har besökt några urgamla anatomiläsesalar i kontinentala Europa och de är imponerande. Jag beundrar Rembrants mästarverk ’Dr Nicholaas Tulps anatomiföreläsning’ (1632)  som jag har sett i original i på museet Mauritshuis i Den Haag. Steg för steg kunde man förklara hur en människokropp fungerar, tack vare att experimentell och empirisk vetenskap tilläts.

Man är ibland överoptimistisk och tror att en teknisk-vetenskaplig revolution inte bara automatiskt löser våra problem som nedsmutsning av naturen, klimatförändringen och befolkningsexplosionen, utan också automatisk skapar en världsbild som alla accepterar. Vi har en tendens att tro att objektiv vetenskap och kunskap vinner. 1900-talets historia är motstridig i detta avseende. En av de farligaste teorierna var rasteorin. Många började tro på riktigt att olika raser har karakteristiska andliga egenskaper, t.ex. en svart människa är bra på musik men kan aldrig lära sig matematik. Vi vet vad resultatet blev: fascism och nationalsocialism med judeförintelsen som en extrem kulmination. Denna irrlära hade en irreversibel effekt på Europa då den stora judiska minoriteten med miljoner människor försvann antingen fysiskt eller via emigration till USA. Detta bidrog till att USA blev det ledande landet i vetenskap. Albert Einstein – vars relativitetsteori kallades av nazister jüdische Schwindel – lämnade Berlin och flyttade till Princeton. Järnflykten från Europa var enorm, och forskare och konstnärer av judiskt påbrå utgjorde en väsentlig del av denna massemigration.

För mig personligen har det varit deprimerande att se hur den informationsteknologiska revolutionen har lett till att irrläror, antivetenskaplig propaganda och rasistisk upphetsning så fritt och aktivt sprids. Historiska fakta förvrängs för att utöva extremistisk propaganda och modern, vetenskaplig medicin motarbetas. En del föräldrar låter inte vaccinera sina barn och en del matar dem med silvervatten och vi lever på 2000-talet i ett land som är stolt över sin utbildningsnivå! Jag är född på 1950-talet och mina föräldrar var födda på 1920-talet. Jag blev vaccinerad – i ett skede t.o.m. två gånger p.g.a. hälsosysterns misstag – och tvingades inte dricka silvervatten utan Möllers fiskleverolja. Jag försökte fly, men det lyckades sällan, eftersom mina föräldrar var jättebra på idrott. Smaken känns fortfarande i munnen.

Idag är det 27 januari, minnesdagen för förintelsens offer. Vi får inte glömma.

 

Tapio Salmi

Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik vid Åbo Akademi

 

Digital administration

Charlotta HilliNär utbildningar digitaliseras är det vanligen först de administrativa systemen som förändras. Administrationen är antagligen den mest obskyra delen av läraryrket. Den är en självklar del av arbetet, och den arbetsbördan kan utökas nästan in absurdum. Tänk bara på hur många administrativa program som används vid Åbo Akademi, även om Peppi kommer att förhoppningsvis underlätta vardagen något för både personal och studerande. På hemsidan finns följande information: Vid Åbo Akademi ersätter Peppi åtminstone verktygen Sture, Minplan, TeRes, Timeedit och Resursbokning, det vill säga registrering av studieprestationer, schemaläggningen av studier och rumsbokningen.” Till det kan läggas Moodle som undervisningsplattform, Travel för reseplaner och -räkningar och Reportronic för arbetstidsallokering. Forskare förväntas dessutom använda Artur. 

Dessa program är överlag icke användarvänliga. De är inte smarta i den meningen att de kommer ihåg kommandon eller anpassar sig till användarens val eller profil. Det vore intressant att veta om de överhuvudtaget utvecklas tillsammans med användare eller om företaget tror sig kunna förutspå vad användare vill ha och hur de kommer att agera i programmet. Generellt sett kunde de som beställer programmen kräva mycket bättre valuta för pengarna. På tal om det, vore det intressant att veta hur stora summor som betalas för alla administrativa program.

Artur är där jag senast loggade in. Det blev det mycket klickande och väntande för att lägga till språk på publikationer eller annan information som ett bättre program skulle ha kommit ihåg omedelbart så att användaren inte behöver upprepa kommandon om och om och om och om igen. För något år sedan kändes det som ett mindre mirakel när reseplaner i Travel kunde omvandlas direkt till räkningar. Det kanske mest märkliga är att inte arbetsplanen är digitaliserad vid det här laget. Ett program kunde enkelt spara och räkna ut arbetstiden och meddela Reportronic vad som gäller i allokeringsväg. För den anställda skulle det räcka med att godkänna färdiga förslag i Reportronic alternativt göra vissa manuella ändringar själv. Digitalisering förknippas oftast med effektivitet, men det förutsätter bättre och mer användarvänliga program än de Åbo Akademi använder för tillfället. Ett enkelt första steg vore att knyta alla program till ett lösenord.

De här programmen har flera dimensioner. Thomas Karlsohn (2016, s. 152) beskriver i sin essä Universitetets idé i samtiden och historien hur den managementorienterade offentliga förvaltningen bottnar i en misstro mot professionens förmåga att bära upp och utveckla institutionen. De digitala programmen kan förstås som sätt att effektivera arbetet, men de kan också förstås som yttre kontroll av de anställda. De baseras åtminstone delvis på politiska beslut där universitetet får pengar förutsatt att vissa kriterier uppfylls, därmed tvingas alla vid ett universitet att anpassa sig till dessa krav om att dokumentera och synliggöra arbetet som sker. Enligt Karlsohn har de negativa effekterna av statliga och privata intressen gentemot universiteten varit tydliga efter andra världskriget. Det betyder att olika värden möts och ibland rent av kolliderar inom universitetet. Friheten och självständigheten som traditionellt förknippats med universitetet har gjort att det utvecklats och stått emot en rad kriser sedan medeltiden. I takt med att statliga medel tydligare knyts till vissa spetsprojekt så blir det ännu svårare för universiteten att agera självständigt och planera utgående från den expertis och kunskap som finns vid lärosätet, och kanske det i sin tur bottnar i att staten inte litar på att universiteten sköter sina uppgifter. Misstron mot professionen kan göra det svårare att hävda sig som lärare och forskare om andra värden blir rådande i administrativ väg.

Karlsohn menar att vi som profession behöver kreativt hantera men också motverka tendenser som kringskär universitetets uppgifter och idé. En större tillit till professionen ter sig som vägen framåt enligt honom. Dessa administrativa program med tillhörande uppgifter tar onekligen tid från annat. Vi borde räkna ut hur många timmar all digital administration tar och notera det i arbetsplanen.  Det skulle kanske föranleda diskussioner om vad som är rimligt och nödvändigt i administrativ väg. Frågan är om dessa uppgifter kunde effektiveras genom bättre program och genom mindre administration överlag. 

Värnplikt

För en vecka sedan ryckte den yngsta sonen in i det militära. Hans lockiga hår är ett minne blott och mitt modershjärta förstår inte alls varför alla 19-åringar måste ge ett helt år av sitt liv till försvarsmakten. Men själv åkte han iväg, till synes vid gott mod och utan större betänkligheter – ”Detta är nu bara något man ska göra.”

Ja, så är det väl. Och när jag tänker efter så finns det en hel del värnplikt också i andra sammanhang än det militära. När jag som nyutnämnd professor reflekterade över att jag plötsligt fick så väldigt många extra uppdrag, just med motiveringen att du som nu är nyutnämnd kunde väl tänka dig att ställa upp i arbetsgrupp X, sakkunnignämnd Y och kommitté Z, var det en äldre och klokare kollega som upplyste mig om att det faktiskt finns en viss värnpliktstid även för professorer. Det nu bara hör till att man ställer upp, det är nu din tur. Dessutom behövs det en kvinna av jämställdhetsorsaker och därmed var diskussionen avslutad.

Visst, detta är helt plausibelt. Och jag accepterade uppdragen. Men det var ingen som berättade hur lång denna värnpliktstid är. Det råkade sig också så att mitt ämne varit ett universitetsämne i Finland mycket längre än i de övriga Nordiska länderna där man haft Biblioteksskolor som motsvarat yrkeshögskoleutbildning. Under de senaste 10-15 åren har man byggt upp biblioteksutbildningen till universitetsnivå och sakkunnig- och utvärderingsuppdragen har blivit många för mig då jag är den enda svenskspråkiga professorn i ämnet i Finland.

Jag inser plötsligt att min värnplikt räckt nu i 10 år! Jag måste vara trögare än genomsnittet då jag snällt ställer upp på allehanda uppdrag. Samtidigt vill jag understryka att jag lärt mig oerhört mycket genom dessa uppdrag. Både om det egna ÅA och andra utbildningar och universitet. Inte minst som medlem i ÅA:s styrelse de senaste fyra åren. Det skulle jag absolut inte vilja vara utan. Men jag inser också att inte finns någon annan än jag själv som kan avsluta värnpliktstiden. Det sker antagligen genom att säga ”tack för förfrågan, men jag har inte nu möjlighet att ställa upp”. – Oj, det känns nästan lite fräckt, men jag ska öva!

Prioritera – tiden är dyrbar

Att prioritera är lättare sagt än gjort. Speciellt som det finns väldigt många sätt, aktörer och viljor om hur var och en ska använda sin tid. Professorn förväntas i första hand utveckla forskningen i ämnet. Och det arbetar säkert de flesta professorer med, mer än gärna. Men det förväntas också att professorn ska hinna med väldigt mycket annat. Vilket gör det väldigt svårt att prioritera rätt.

För att komma loss, behöver vi instrument som ger professorn ens en möjlighet att lösgöra sig från rutiner som är i vägen för forskningsverksamheten. Och nu har vår kloka rektor fattat ett beslut om att professorer vid ÅA kan anhålla om forskningsledigt för 6 månader. Brevet kom som en tidig julklapp och för en gångs skull slängde jag allt annat åt sidan och skrev en ansökan. Inte en enda dag under mina tie år som professor har jag varit forskningsledig. Att skriva ansökan om forskningsledigt var den roligaste arbetsuppgiften på länge. Att riktigt drömma sig bort och tänka ..

Om jag hade forskningsledigt ..

Ja, vad sku jag då uträtta? Listan blir lång och antagligen lite omöjlig. Men redan det att jag funderat på möjligheten till forskningsledigt har både öppnat ögonen och gett en massa extra energi.

Om jag hade forskningsledigt – ja, då sku jag äntligen ha tid att läsa, reflektera och skriva. Jag sku hinna arbeta med den EU-ansökan som vi försiktigt börjat på under året. Vidare sku jag hinna sätta mig på riktigt in i de problemställningar och forskningsfrågor som vi definierat för vårt pågående FA-projekt och till och med delta i datainsamlingsprocessen. Jag sku ha tid att göra ett forskarbesök till våra samarbetspartners i Edinburgh där jag vistades under min senaste forskningslediga period 2005. Om jag hade forskningsledigt ..

Med denna rätt personliga fundering vill jag lyfta fram vikten av att låta även professorer känna sig viktiga i sitt allra viktigaste arbete, forskningen. Forskning är något man behöver göra själv för att kunna utvecklas som forskare och för att kunna vara en bättre handledare och lärare. Forskning gör du inte mellan möten, reportronic och minplan. Du behöver tid, du behöver sammanhängande tid och du behöver lugn och ro. Tiden är vår värdefullaste resurs, men vi vet att den samtidigt är en ständig bristvara. Ett gott råd till yngre professorskolleger, se till att er värnplikt inte tar 10 år! Där kan man bara själv vara sin egen time manager. Vi har förstås ett eget ansvar över vår tid. Men det behövs också stöd från den egna organisation för att få tillgång till den sammanhängande tiden. Om professorerna då och då får ge sig hän till de uppgifter de ursprungligen utbildat sig för, ja då är de alldeles säkert också mycket bättre och mera motiverade för allehanda arbetsgrupper och kommittéer.

Forskning first!

 

Dammen brast, vad nu?

Salla TuoriFörra årets slut var finlandssvenskt häftigt då kvinnor, transpersoner och icke-binära mobiliserade och dammen brast i Svenskfinland. Många talade ut för första gången, och det kan bli en början till en stor kulturell förändring. Också institutioner, bland dem ÅA, vill lyssna och agera. Bra så. Det är som om vi övade äntligen att tala om våld, makt och kön, något som i Finland har varit synnerligen svårt. Det finns en fantasi om en finländsk jämställdhet som något avancerat, något som präglar oss som nation, en synnerligen kär konstruktion oftast med lite koppling till praktik eller politik. Nu talar vi konkret och om det som finns här, helt nära, och det är annorlunda än tidigare.

Under de senaste åren har dekolonisering av universitet och akademisk kunskap blivit en viktig rörelse och en kamp, med avstamp i Sydafrikanska studentrörelsen #RhodesMustFall, och spridit också till Europa, till exempel  #Why is my curriculum white?, ledda av rasifierade studeranden och forskare. Dessa kampanjer mobiliserar mot rasism vid universiteten, de vita strukturerna och den eurocentriska kunskapsbasen. Kolonialism i förhållande till det finländska har också börjat bli mer synligt och fått mer djup både genom akademisk kunskapsproduktion och genom aktivister och professionella, till exempel mediakollektiv Ruskeat Tytöt. Det finns mera förståelse av hur vi skapar och upprätthåller koloniala arv av olika slag, till exempel just vid universiteten.

Det harmoniskt jämställda Finland och Svenskfinland har fått sprickor och krav på förändring genom #dammenbrister på ett sätt som inte skett tidigare. Tron på den avancerade finländska jämställdheten är starkaste då den fantiseras i förhållande till andra ställen som får stå som motsatsen, som mindre jämställda och mindre avancerade. Detta kan ses som en specifikt nordisk form av kolonialism, och det har konkreta följder för människor som bor här och placeras utanför jämställdheten. Att se relationer mellan män och kvinnor (och det är oftast just som relationer mellan dessa två som jämställdhet förstås) som ett måttstock för civilisation har koloniala rötter och har rättfärdigat våld av olika slag. För många människor hänger dessa två intimt ihop: sexuella trakasserier och sexuellt våld kan vara samtidigt rasistiskt, och de rasifierade strukturerna påverkar hur en blir bemött efter att ha upplevt sexuellt våld eller trakasserier. Vi behöver också lära oss att förstå och tala om dessa kopplingar mellan kön, ras, makt och våld.

Kvinnovetenskap och genusvetenskap vid ÅA fyller 32 år i år. Vi ska fira detta milstolpe med ett två-dagars symposium, Genusvetenskap 30+ (https://www.facebook.com/events/252842475247214/) 15-16 februari med temat Dekolonisera! Teoretisera! Praktisera! Kopplingen mellan forskning och aktivism har alltid varit viktig vid Institutet för kvinnovetenskap och senare ämnet genusvetenskap. Under symposiet kommer vi att utgå från behovet att dekolonisera akademisk kunskapsproduktion och universitet som en arbets- och studieplats. Vi kommer att diskutera toaletter, trakasserier och könets politik, ekologi och kapitalism, samt genusvetenskapens betydelse nu och i framtiden. Du är varmt välkommen att delta i symposiet!