Under de två senaste åren har jag läst både bokhistoria vid Lunds universitet och Universitetspedagogik vid ÅA. Bokhistoria är ett spännande, tvärvetenskapligt ämne, som omfattar både bokens materialitet och läsandets historia. Där snuddar man förstås lite på inlärning och läsning. Minuskler, kapitälband och blocktryck i alla ära, men det är läsandet som intresserar mig mest. Läsandets historia och samhälleliga villkor, och läsfärdigheter i dagens digitala värld. Läsandet som en del av inlärningen.
Beställningsrundan för årets kursböcker är över – en tidskrävande process med många moment. Kalkylering av antal böcker per kurs, prisjämförelser, förhandskatalogisering. Beställningar som skickas via förvärvsavdelningen till bokhandeln. Brevväxling med ämnena om upplagor, utmönstring av äldre, obsolet litteratur. Nästa arbetsmoment är då böckerna anländer i maj-juni: uppackning, check av fakturor, ryggmärkning, stämpling, katalogisering och indexering av kursböckerna. Och till sist: Uppställning av nya fräscha böcker i bibliotekshyllan. Eller nya fräscha e-böcker i våra digitala samlingar!
Det är förstås inte där processen slutar – utan nu tar det viktigaste vid om man fokuserar på studenternas lärande: När studenterna lånar och hur de läser böckerna, eller laddar ner e-böcker/texter: Kunskapsinhämtning. Pluggande. Uppsatsskrivning. Hemuppgifter på nätet. Anteckningar, reflektioner, associationer. Dialoger. Böckerna är inte längre bara ett objekt bibliotekarien hanterat, utan föremål med immateriellt informations- eller kunskapsinnehåll, som på olika sätt används i olika ämnen.
Traditionellt har de humanistiska och rättsvetenskapliga ämnena varit mer ”boktunga” än naturvetenskap och teknik, men även här ser vi en övergång till digitala texter, dvs. e-böcker och elektroniska artiklar. Dels beror detta på förändringar i den vetenskapliga publikationsverksamheten, men även på de olika pedagogiska metoderna ämnena tillämpar. Med dagens teknik har vi fantastiska möjligheter att kombinera olika metoder och medier och stimulera inlärning på ett annat sätt än tidigare.
Det finns mycket tyckande och tänkande kring läsning. Kan man mäta läsfärdigheter, och hur gör man det? I debatten kring läsfärdigheterna nämns ofta PISA-resultaten, och ”raset” under de senaste åren i Sverige och Finland. PISA-mätningarna utförs vart tredje år och mäter skolungdomars färdigheter i matematik och naturvetenskaper samt läsfärdigheter. Finland har legat i topp, men har tappat många poäng och ligger nu på sjätte plats när det gäller läsförståelse (2009). Det är vanskligt att säga vad som ligger bakom raset, men åtminstone kan man dra den slutsatsen att unga läser på ett annat sätt än tidigare. Det är också intressant att konstatera att de svenskspråkiga skoleleverna i Finland klarade sig sämre än de finskspråkiga, men bättre än elever i övriga nordiska skolor.
Man kan ställa sig kritisk till denna typ av ranking, där länder med helt olika ekonomier och kulturer jämförs med varandra. Å andra sidan är läskunnighet en viktig framgångsfaktor, men det finns en risk för övertolkning och utpekande av syndabockar för ”raset” (skolan, samhället, politikerna, medierna, TV:n, datorerna, mobiltelefonerna…), som följt i debatten efter publiceringen av PISA-resultaten. Det är viktigt med en nyanserad diskussion kring frågorna.
Alla typer av läsarundersökningar visar sig vara knepiga att tolka. Det är svårt att få pålitliga uppgifter, och enkäter är inte alltid tillförlitliga. I flera svenska läsarundersökningar och menar att det skett små förändringar under en lång tidsperiod, men att det har skett ett större glapp mellan de som läser mycket och icke-läsare. Det intressanta är också att det skett stora förändringar i läsvanorna, sådana förändringar man inte kan mäta genom statistik: Människor hanterar, diskuterar och interagerar med litteratur på ett annat sätt än tidigare. Detta beror inte minst på den digitala utvecklingen. I mitt tycke är datorerna inte ett hot mot läsandet, utan ett medel för en annan typ av läsning och datorer och surfplattor ger läsarna möjligheter att reflektera offentligt över sin läsning genom bloggning eller delning av egna texter. Detta kan förstås också göras i akademiska studier. Vi bör också stimulera den visuella läskunnigheten hos våra studerande. Bilder och texter samverkar mycket mer i nymedier än i tryckta böcker.
Läsforskaren Carita Kiili från Jyväskylä universitet har i sin doktorsavhandling och i flera artiklar betonat de bl.a. de digitala och kollaborativa läsfärdigheterna i dagens universitetsstudier. I hennes modell för akademisk litteraritet stöder de olika färdigheterna varandra i utvecklande av ny kunskap och aktiva medborgarfärdigheter.
Ur Kiili, Mäkinen, Coiro: Rethinking Academic literacies. Designing multifaceted academic literacy experience for preservice teachers. Journal of Adolescent & Adult Litearcy 57 (3) November 2013.
För att återgå till vardagen: Utlåningen eller nedladdningen av e-böcker har stadigt ökat (likaså utbudet) vid våra universitetsbibliotek. Trots att vi lever i ett postdigitalt samhälle, kan biblioteket tyvärr inte av bl.a. server- och upphovsrättsliga skäl köpa in enskilda titlar. Det finns uppenbara fördelar med e-böcker (t.ex. tillgänglighet och hyresinbesparingar) och det skall bli intressant att se hur lärare och studerande upplever e-boksläsning vid ÅA. En gradu är under arbete vid Informationsvetenskap.
Eva Costiander-Huldén, ledande informationsspecialist, Åbo Akademis bibliotek
