Tid för eftertanke?

Åsa Bengtsson, ,

Åsa BengtssonEgentligen är det hela mycket enkelt. Kunskapen får vi med oss redan från barnsben och bygger på babyloniernas uråldriga kalkyler som senare har raffinerats till dagens gregorianska kalender. Dygnet har 24 timmar och veckan 7 dagar. Året består av 12 månader och 365 dagar.

Denna enkla uppställning förutsätter i och för sig att man bortser ifrån det underbara skottåret. En logik som påminner om den som anammas av vissa butikskedjor. Enligt vår tideräkning får du varken procent eller gula bollar men om du använder tillräckligt många dagar får du en extra i bonus!

Men tillbaka till det som trots allt är vardag. Till de små enheterna i form av timmarna, dygn och veckor. Det hela är som sagt inte speciellt komplicerat. Vi vet vad vi har att röra oss med och ändå tenderar tiden att ta slut. Uppgifterna, möjligheterna och viljan tycks alltid omfattande mer än vad dygnets timmar tillåter.

Faktum är att forskning visar att vårt moderna samhälle – där vi är ständigt uppkopplade och nåbara och information om all världens detaljer inte finns längre bort än en snabbt avklarad internetsökning – får oanade och oönskade konsekvenser. Vi håller på att förlora förmågan att koncentrera oss på en sak längre tid åt gången. Och när koncentrationsförmågan flyger ut genom fönstret försvinner även vår ro till djupare analys, förståelse och noggrannhet.

Dagens informationssamhälle håller på att forma ett människosläkte bestående av sönderstressade multi-taskare, beroende av ständig retning och direkt tillfredsställelse. Människor som varken orkar eller har tid att ta sig igenom den tunga startsträcka som automatiskt ingår uppgifter som kräver djupare tankearbete. Det är så lätt att förivra sig och låta sig distraheras av allt som händer. Just när något är på gång att uppsluka oss plingar det till i e-posten eller så ringer telefonen. Tanken flyger iväg och när vi sedan återvänder måste hindren utmed startsträckan avverkas på nytt. Värdefull ork och tid har gått om intet.

Samtidigt har den tekniska utvecklingen skapat otroliga möjligheter via sin snabbhet och informationstillgång. När man som forskare för något decennium sedan var tvungen att spendera flera år med att söka sig fram material i böcker och arkiv krävs det idag inte mer än några sökord samt ett och annat klickande. Möjligheterna är oändliga. Det svåra är snarast att välja. Att ta ställning till vad man skall satsa sin energi på när det finns så fantastiskt mycket godis inom räckhåll.

Att människan som biologisk varelse inte utvecklas i samma takt som den omvärld hon genom sin intelligens skapar är uppenbart. Våra impulser och instinkter leder oss till aldrig tidigare skådade stressnivåer, burnouter och långtidssjukskrivningar på löpande band. Ändå vill jag tro att det mesta kan hanteras genom att vi blir medvetna om potentiella problem. Istället för att låta oss uppslukas kan vi välja att plocka russinen ur kakan.

Några saker är uppenbara: Vi kan stänga av telefonen. All e-post måste inte besvaras direkt. Nyheterna kan läsas senare och Facebook-statusen klarar sig utan uppdatering. Men alla måste finna sina metoder. Kanske det handlar om att dela in dagen i delar? En del för kommunikation och snabba beslut. En annan del med tid för eftertanke. Där tystheten och koncentrationen får den plats de förtjänar.  Personligen har jag bestämt mig för att välja med omsorg och bli bättre på att säga nej. Åtminstone tills nästa gång telefonen ringer och någon kommer med ett lockande erbjudande.

Kemiåret och familjen Curie

Tapio Salmi, ,

Tapio SalmiFörenta Nationernas organisation för utbildning, kultur och vetenskap, UNESCO har förklarat året 2011 till ett internationellt kemiår. Årets symbolfigur är Marie Sklodowska-Curie, den första kvinnan som fick ett Nobelpris i kemi. Detta skedde 1911. Några år tidigare, 1903 hade hon fått tillsammans med sin make, Pierre Curie och en annan berömd fransk fysiker, Henri Becquerel, Nobelpriset i fysik. Dåförtiden fanns det inga organiserade forskarskolor: doktoranden kämpade med sitt projekt tills det blev fullbordat.  Den 25 juni 1903 försvarade Marie sin doktorsavhandling i Paris och den 10 december samma år fick hon sitt första Nobelpris!

Jag läser igen Ève Curies biografi om sin mor, La vie de Madame Curie, denna gång en svensk folkupplaga med titeln Min mor. Egentligen borde den svenska översättningen ha titeln Marie Curies liv, för Eve försöker beskriva sin mor utifrån, inte som familjemedlem. Boken är rikligt illustrerad med bilder ur Curie-familjens privata och professionella liv: den unga polska studenten Marie Sklodowska i Warschawa, sedan kemi- och fysikstuderande vid Sorbonne, det ytterst anspråkslösa laboratoriet, egentligen ett övergivet skjol, där Pierre och Marie utförde banbrytande experiment som ledde till upptäckten av två nya grundämnen, radium (grundämne 88) och polonium (grundämne 84, döpt efter Maries fosterland). Också bilder om familjens och den närmaste vänkretsens utflykter till havskusten visas i boken. Pierre och Marie hade två döttrar, Irène och Eve.

Ève, den yngre dottern, som skrev den ypperliga boken om sin mor, måste ha varit död redan för länge sedan, funderar jag och lägger boken åt sidan. Då man skriver om sina närmaste släktingar, har texten oundvikligen starka subjektiva tendenser – Èves bok är dock mycket bättre: hon beskriver sin mors seghet som ledde till upptäckten av radium och polonium, hon beskriver familjens skrala ekonomiska läge (innan två Nobelpris och andra hedersbetygelser kom), hon berättar även om sin ensamma barndom, som inte var särskild lycklig. Fadern, Pierre Curie hade dött i en trafikolycka 1906, då Ève var endast två år, modern Marie arbetade långa dagar vid universitetet och Radiuminstitutet och Ève blev lämnad i guvernantens händer. Den äldre systern Irène fanns dock tidvis som lekkamrat.

Internet avslöjar allting snabbt: Ève Curie blev 102 år gammal, hon dog först 2007 i New York. Hon var den enda i familjen, som inte valde en vetenskaplig bana. Däremot blev hon en utomordentlig författare, journalist och diplomat, som hade en lång karriär i fredens tjänst. Ève var också musikalisk mycket begåvad och inledde en karriär som koncertpianist på 1920-talet, men livet tog en annan vändning: hon blev författare och krigskorrespondent, som med sin vassa penna kämpade för France Libre under andra världskriget.

Maries äldre dotter, Irène föddes 1897, och började som sin mor och far studera fysik och kemi i Paris. I laboratoriet träffade hon en yngre man, Frédéric Joliot, som Marie efter en viss tvekan hade tagit som preparator till laboratoriet. Frédéric hade bristande grundutbildning och han älskade jazzmusik och livet njutelser. Maries goda vän och kollega, Paul Langevin, hade dock starkt rekommenderat den unga mannen och slutligen blev han anställd. Frédéric visade sig vara mycket begåvad och han försvarade sin doktorsavhandling med ett högt betyg. För familjen Curie hade anställningen även en annan konsekvens: år 1926 gifte sig Frédéric med Irene och ett år senare fick de sitt första barn, Hélène. Svärsonen fick Maries fullständiga acceptans. Irène och Frédéric Joliot-Curie fick Nobelpriset i fysik 1935 för sin upptäckt av artificiell radioaktivitet. Ett instabilt, radioaktivt grundämne fick senare namnet curium (grundämne 96). Den vetenskapliga traditionen har förts vidare i familjen: Hélène blev fysiker och gifte sig med Paul Langevins son. Hon använder namnet Langevin-Joliot och uppträder gärna vid olika evenemang tillägnade Sklodowska-Curie-Joliot-Langevin-familjens liv och arbete. Hèlènes yngre bror, Pierre är också professor i fysik.

Familjens liv präglades av en hög arbetsmoral och pliktkänsla – många av dem har inte bara varit vetenskapligt aktiva, utan även deltagit i samhällslivet: Irène var stadssekreterare i Léon Blums folkfrontsregering före andra världskriget, Fréderic Joliot var med i motståndsrörelsen under naziockupationen och senare aktiv i den internationella fredsrörelsen. Familjen hade en icke-ceremoniell livstil och en rationell livssyn. Framför allt, präglades Marie, Pierre, Irène och Frédéric av en stark vetenskaplig intuition och en outtröttlig nyfikenhet – därför kunde de upptäcka saker som många andra kolleger förbisåg. – En finsk damtidning skrev att Maries liv var tråkigt; jag är inte av samma åsikt: nästan hela sitt liv fick hon göra det som hon egentligen ville, forska i kemi och fysik. Familjens upptäckter ledde till en revolution av grundämnenas periodiska system. Idag är kemin världens största vetenskapsgren.

Marie och Irène Curie i laboratoriet (1923)

Tapio Salmi

’Shaking it up’ på ASIS&T konferensen i New Orleans, oktober 2011

Kim Holmberg, , , , , , ,

Kim HolmbergFör ett par veckor sedan deltog jag i en panel vid ASIS&T (American Society for Information Science and Technology) Annual Meeting 2011 i New Orleans, LA. Konferensen var intressant och New Orleans som stad unik och trevlig. Från konferensen är det två saker som jag vill dela med er: hur panelen som jag deltog i kom till och hurudan den blev. Båda sakerna tycker jag var unika och intressanta och jag hoppas att någon blir kanske inspirerad och vill låna våra idéer. Eftersom ett av vår panels bärande teman var öppenhet (av data och forskning) så är det också fritt fram att låna våra metoder och idéer.

Fem (5!) dagar före deadlinen för konferens presentationerna för ASIS&T Annual Meeting 2011 gick ut var jag inte ens på väg till konferensen, men sedan såg jag en intressant tweet (=meddelande på Twitter). I meddelandet stod det:

Any #altmetrics, #openscience, #opendata tweeps going to #ASIST this year + interested in a panel? Due May 31, eek!

Eftersom speciellt hashtaggen #altmetrics berörde mina forskningsintressen svarade jag på meddelandet och fick veta att fyra andra personer jag aldrig träffat före också svarat på den. Vi var alltså sex personer som började skriva på ett förslag för en panel till konferensen. Panel medlemmarna var: Alex Garnett (University of Victoria), Christina Pikas (University of Maryland), Heather Piwowar (DataONE and Dryad National Evolutionary Synthesis Center), Jason Priem (University of North Carolina at Chapel Hill), Nicholas Weber (University of Illinois) och jag. Eftersom panelen handlade om öppen data och öppenhet i forskning överlag så använde vi oss av Google Docs där vi öppet började jobba på vårt förslag under titeln: Shaking it up: embracing new methods for publishing,finding, discussing, and measuring our research output. Vår presentation gjorde vi också i en gemensam Google Doc som kan hittas här.

Panelen som vi planerade var långt ifrån traditionell. Panelisterna skulle ha ca tre minuter var att presentera sin forskning, medan tyngdpunkten skulle vara på interaktion och publik respons. Panelen skulle alltså involvera publiken och vara mycket interaktiv. Vi ville också samla in data i panelen som vi sedan skulle presentera i en poster session under konferensen, förutsagt att vårt poster förslag också blev godkännt, vilket den blev. Både panelen och postern blev godkända, men i det preliminära programmet hade arrangörerna placerat vår panel efter poster sessionen, men lyckligtvis fick vi det ändrat. Redan det att panelen blev godkänd var ett litet mirakel, eftersom 5 dagar före deadline var vår panel endast 140 tecken på Twitter. Men tydligen uppskattade granskarna våra idéer och tyckte (liksom vi) att de var värda att presentera och kunde hämta något nytt till konferensen.

I inledningen av panelen bad vi publiken ställa sig och stå i rummet längs med en imaginär axel som representerade publikens åsikter till ett antal påstående som vi gav dem. I ena ändan av denna axel skulle alla som var helt av samma åsikt stå och i den andra ändan alla som var helt av avvikande åsikt stå. Mellan dessa ändpunkter fanns alla de olika graderna av åsikter som kunde tänkas finnas. Tanken var att det skulle bli en mänsklig Lickert skala, och det lyckades faktiskt bra. Idén med en mänsklig Lickert skala kom inte från oss, utan två av oss hade varit på en konferens där de hade sett det göras. Den mänskliga datan skissades upp och användes som en del av vår poster. Under panelen bad vi också att publiken svarade på en enkät om de teman som vi presenterade och som representerade vår forskning. Publiken kunde besvara enkäten på webben eller i pappersform. Även denna insamlade data användes senare i vår poster.

Panelen var en succée. Det var flera personer som efteråt kom till oss och sa att detta var den bästa panel som de varit med om. Senare under konferensen var det flera som kom och berättade att de hört så mycket om vår panel och att de beklagade för att de suttit på fel panel och hellre deltagit i vår. Efter panelen hade vi ca 6 timmar på oss att analysera data som vi samlat och göra det till en poster. Vi hade med oss pennor och papper och en massa kreativitet. Allt detta resulterade i den roligaste och den bästa poster sessionen som jag någonsin varit med om.

Postern skapas

I hotell Marriott’s lobby erövrade vi ett par bord och började göra vår poster.

Sista editeringarna 2 minuter efter att poster sessionen startade

Postern blev klar ca två minuter efter att poster sessionen hade börjat. Sista editeringarna och tilläggen gjordes då postern redan hängde på sin plats.

The Team

An English translation (Google Translation) of this page is available here.

Projektfinansiering

Ria Heilä-Ylikallio, , , ,

Ria Heilä-YlikallioEn mycket stor del av en forskares arbetstid och engagemang går åt att ansöka om forskningsfinansiering. Det gäller att balansera, och balansera rätt. Å ena sidan skall man vara innovativ och visa på nya intressanta idéer och framåtanda, å andra sidan skall man vara klädsamt modest för att inte förvirra finansiärerna med allför nya och utmanande tankar och förslag.
Att vårt universitet Åbo Akademi från och med 2010 är ett privaträttsligt sådant, kom att innebära, att Vasa övningsskola, som alltså hör till Åbo Akademis pedagogiska fakultet, kan söka och beviljas statliga medel via Utbildningsstyrelsen. Det har tidigare inte varit möjligt, eftersom både universitetet och dess skola varit statliga.

Sagt och gjort. I våras formulerade vi två projektansökningar för att få ny kunskap om och utveckla digitala resurser i undervisningen. Vi ville ta reda på det pedagogiska mervärdet med pekplattor i den grundläggande utbildningen med hjälp av projekt Pekplattans pedagogiska potential? (PPP) och om datorer i gymnasieundervisningen genom Student på tangent (SPT). Ansökningsprocedurerna inbegrep ett omsorgsfullt nätverkande både med Gerby skola i Vasa stad, där lärarna önskar pröva på digitala herbarier och Topelius gymnasium i Nykarleby, där modersmålslärare Annette Kronholm-Cederberg, som är disputerad i skrivpedagogik vid PF, är redo att dela med sig av sin kunskap om elektronisk respons i skrivprocessen.

I somras kom då det glädjande beskedet om så kallade statliga Lärmiljöpengar via Utbildningsstyrelsen, och bägge av våra Övningsskolprojekt erhöll finansiering (www.larmiljoer.fi). Både PPP och SPT fick drygt 80.000 euro vardera, och med stipendier vi även erhöll för PPP av Svensk Österbottniska Samfundet och Aktiastiftelsen samt prorektors strategiska anslag för utarbetandet av ytterligare projektansökningar gläds vi över en finansiering om nästan 200.000 för utvecklande av och forskning på digitala resurser i undervisningen i ett brett perspektiv. Summan räcker riktigt bra i startskedet, men innan projektet är i mål och rapporteringen slutförd kommer vi att behöva mer ekonomiskt stöd. Spridningseffekten är dock redan nu garanterad i och med att Vasa övningsskola fungerar som praktikskola för samtliga lärarstuderande, vilket också Utbildningsstyrelsen verkar uppskatta genom utdelningen.

[Romanen Underfors på pekplatta.]Bredden på projekten är speciellt intressant. Vi jobbar parallellt inom den grundläggande utbildningen där förskolebarnen hanterar pekplattor med kamerafunktion på sina uteskoldagar i naturen, med fjortisar i åk 7–8 som läser den finlandssvenska ungdomsromanen Underfors av Maria Turtschaninoff på pekplattor och bloggar om sina läsupplevelser under handledning av modersmålslärarna Sandra Bernas och Kristina Skjäl och med gymnasiestuderande som får skriva en allt större del av sina arbeten i modersmål och litteratur på datorer och också förhoppningsvis fungera som försökskaniner för det nya studentexamensprovet i modersmålet, där datorer skall få användas. Att skriva studentexamen på dator är endast i planeringsskedet i Finland (omnämns i Katainens regeringsprogram från 22.6.2011) medan man i Danmark har skrivit studentexamen på dator sedan år 1994 och från och med 2008 på internetanslutna datorer. (En annan gång skall jag motivera varför jag menar att vi har mycket att hämta i dansk undervisning, även om vårt land presterar bättre i PISA-jämförelserna än Danmark.)

Håll med mig om att detta med datorer i studentexamen handlar om kunskapssyn. Vilken typ av kunskap är viktig för ett samhälle? Är det viktigt att sitta ensam, utan hjälpmedel och redovisa det man kan på rutigt papper renskrivet med kulspetspenna, eller att visa på kritisk läsfärdighet och mediekompetens genom att formulera text på en internetansluten dator? Hur som helst så inverkar examinationsformen på undervisningen. Ifall en modersmålslärare i gymnasiet skall ”preppa” sina adepter med konceptpapper eller en dator för ögonen spelar en avsevärd roll för undervisningen. Därför behöver vi forska kring detta och därför är vi alltså glada över att erhålla statligt Lärmiljöstöd.

Det breda upplägget i projekten inkluderar förutom grundläggande utbildning och gymnasieundervisningen (vid VÖS) även lärarutbildning (vid PF) och lärarfortbildning (vid CLL). Konsultation och praktisk hjälp har behövts och erhållits både från DC i Vasa och EduLab på vetenskapsbiblioteket Tritonia vilka också ingår i styrgruppen för PPP. Den teknologiska utvecklingen är så snabb att vi inte har möjlighet att vänta tills den nått ett optimalt läge. Nej, vi måste leva här och nu, ordna med grundläggande utbildning, gymnasieutbildning, lärarutbildning och lärarfortbildning här och nu och följaktligen parallellt ta fram ny kunskap för alla dessa intressenter. Och det känns meningsfullt.
Här och nu skall vi också målmedvetet ta fram nya arbetsrutiner med hanteringen av sådana forsknings- och utvecklingsprojekt som spänner över flera olika kostnadsställen. Ovan nämnda projekt förenas förutom av mitt och mina kollegers intresse för digitalt lärande av fem olika ekonomisekreterare som skall hålla reda på vem som allokerar på vilket projekt, hur lång tid och när. Tack alla för att ni hjälper oss att skapa nya rutiner och verksamhetsförutsättningar för innovativt forsknings- och utvecklingsarbete! Andra prorektor med speciell uppgift att bevaka forskning och forskningsfinansiering vid vårt Åbo Akademi, Kaisa Sere, påminde oss professorer mycket riktigt om vikten av att arbeta med budgetekonomi framom redovisningsekonomi. Vi lär oss.

PS. Tack till IT-pedagog Andreas Sundstedt som fotograferade PPP-projektet med läsningen av Underfors på Vasa övningsskola.

Ne sutor supra crepidam

Olav Eklund

Olav EklundNe sutor supra crepidam. – Skomakare, inte ovanför sandalen! Ursprung till ordspråket; ”Skomakare bliv vid din läst” (Wikipedia).

Vi vet det alla. För att kunna lösa stora utmaningar räcker det inte med att en enskild vetenskapsgren tar itu med dem. Det talas vackert om tvärvetenskap och tvärvetenskapliga konsortier där kompletterande kompetens ger mera uttömmande lösningar är vad en enskild vetenskap klarar av. Om vi tänker på megatrender som urbanisering, närings- och energitillgångar till en raskt ökande befolkning, klimatförändringar, globar nedsmuttsning och en hållbar utvinning av jordklotets begränsade resurser, så blir alla vetenskapsfack så små, så små. Alla behövs med för att ta sig an jordklotets ödesfrågor. Visst är det gulligt när världens ledare håller tårdrypande tal  i FN:s generalförsamling, eller på internationella miljömöten (som ändå bojkottas av vissa länder) och bedyrar bot och bättring. Men så länge de är bakbundna av politik och ekonomi, så händer det inte så mycket.

Men hur är det i praktiken, här nere på verkstadsgolvet där vi försöker hitta lösningar på vissa globala problem. Jo, vi har skapat tvärvetenskapliga konsortier som tillsamman utgör en breddad kompetens. Studenter jobbar ivrigt med studiearbeten och har handledning från flera olika enheter. Doktoranderna skriver uppsatser och professorerna och de äldre forskarna försöker förstå allt det nya i kråksången – vi är ju skolade till ett tunnelseende i byggandet av våra egna elfenbenstorn.

Men, allt är inte problemfritt. För att få tvärvetenskaplig forskning att fungera behövs det universitet, akademier och vetenskapliga förlag som fungerar på forskningens villkor och inte på Homo Economicus villkor.

Vi börjar med handledning. Tidigare var det självklart att studenter fick handledning vid andra enheter – inte längre. Först skall utredas vem som skall få den ekonomiska nyttan då kandidat- eller magistersarbetet är avklarat. Jag har en doktorand som ursprungligen är materialfysiker vid Åbo universitet. Avsikten var att efter disputationen skulle enheten på universitetet och enheten vid Akademin dela på pengarna som dr-avhandlingen skulle generera. Men icke sa Nicke. Sånt går inte an i Finland. Samarbete över universitetsgränserna, ja, men gör nu det inte så svårt som att forskarstuderanden skall ha handledare och utnyttja flera universitets laboratorier. Summa sumarum, doktoranden måste välja universitet.

Att publicera tvärvetenskap är också problematiskt. Ett manuskript skrevs ihop av forskare från olika enheter bestående av Geologi och mineralogi (ÅA), Materialvetenskap (ÅU), Anläggnings och systemteknik (ÅA), Thermodynamic and Transport Phenomena Universidad Simón Bolívar, Caracas, Venezuela. Uppsatsen behandlar upplösning av kalksten i ett processkemiskt sammanhang (desulfurisering av rökgaser). Teamet bestod av för ändamålet  kompletterande kompetenser. Vad hände? Jo, manuskriptet började resa runt mellan olika journaler. I ingenjörs- och fysikertidskrifter fanns det för mycket geologi i manuskriptet. Tidskrifter i tillämpad geologi ansåg det finnas för mycket fysik och teknik och för lite geologi. Alla tidskrifter tackade artigt för initiativet, men såg sig inte vara rätt forum för manuskriptet. Till slut, när doktoranderna redan hunnit bli ordentligt oroliga, tog sig Surface and Interface studies (Wiley) emot manuskriptet och efter normal granskning accepterades manuskriptet för publicering.

Vad borde jag ha gjort för saken? Bett forskarna splitta upp resultaten i bitar som motsvarar endast och enbart deras ämnes kompetens och publicera snuttifierade osammanhängande uppsatser i respektive ämnens journaler? Allt för att de vetenskapliga förlagen inte skall behöva anstränga sig för att komma bort från tunnelseendet.

Det här sitter djupt i vårt samhälle och någon ändring kan jag inte se på några generationer i alla fall. Vår skola är en stark garant för att folket skall undvika att tänka tvärvetenskapligt. Skolämnen definieras som matematik, historia, biologi, fysik, kemi, olika språk etc. Det handlar alltså inte om problemlösning där all kompetens behövs, utan att sätta in elever i olika genrer.

Astrobiologi, sökandet efter liv på exoplaneter, är ett underbart undantag i tunnelseendet. För att få en bild av vad som krävs för att liv skall bildas och utvecklas i kosmos behövs en massa ämnen. Astronomi, geologi, kemi, biologi, biokemi, matematik, meteorologi mfl. Här ser jag en verklig öppning för tvärvetenskaplig forskning. Tack för det NASA.

Till slut hur man enkelt kan se på ett problem ur två vetenskapsgenrer. I min skola fanns en  en lärare i naturvetenskap som såg lite längre. På frågan vad som är skillnaden mellan fysik och kemi svarade han: Jag tar och slänger ut dig genom fönstret. Medan du flyger är det fysik, men när du landar blir det kemi.

Återvändsgränd?

Peter Nynäs,

Peter NynäsEn del av mina kolleger är bekymrade över utvecklingen inom vetenskapsvärlden. Jag delar deras frågande blick.

Vetenskapens värld beskrivs ibland som ett elfenbenstorn med mystifierat språk, något som ligger fjärran från den vardag som bygger upp våra vardagliga kulturer och samhällen. Visst ligger det en hel del i en sådan kritik men man kan ändå inte bortse från att vetenskap handlar direkt eller indirekt om hur vi kan leva inom dessa samhällen och kulturer – och på ett gott sätt. Vetenskapen ger oss kunskap och redskap för det här tillsammans med perspektiv som låter oss överblicka delar och helheter. Om vetenskapen slår in på fel väg är följderna stora. Det gäller även humaniora.

Den frågande blicken borde alltså följa vetenskapen som en trogen men ouppfostrad hund. Vetenskap är inte vetenskap om det inte finns självgranskning och kritik.

En av de mera aktuella frågorna gäller de humanistiska ämnenas plats inom ramen för de nya sätt att tänka om vetenskap som införts. Det kan handla om krav på tydligare och mer specifika målsättningar i stil med frågor som ”Vad är det som er forsknings skall resultera i?” eller högre krav på aktualitet och nytta i stil med ”Vilken betydelse har de resultat ni kommer fram till”. På ett annat plan märks det också genom den projektbetoning som drabbat universiteten. Resurser för forskning kringskärs inom universiteten genom att de i allt högra grad görs temporära, dvs. villkorliga och utlokaliseras till andra instanser. Genom det här slussas forskningen in i den ovan nämnda diskursens märkliga såll.

En sidan av det här väckte i somras en debatt som man delvis kunde följa genom Facebook och sidan ”Jag bidrar till samhällsnyttan” (http://www.facebook.com/jagbidrar?sk=wall). Bakgrunden till debatten var Svenskt Näringslivs ifrågasättande av humaniora. I en rapport beskrivs humaniora som lågproduktiv och man föreslår att ekonomisk styrning kunde vara en åtgärd som får studenter att välja andra utbildningar (dvs. mindre studiebidrag).

Rapporten kunde vara intressant att läsa som ett uttryck för den neoliberala lögnen. Den neoliberala diskursen betonar frihet – vi reglerar inte! – men i de flesta fall är frihet ett annat ord för en ny form av reglering; friheten är en fråga om marknadens frihet, dvs. man låter ekonomin styra. Och i bottnen på det neoliberala projektet finns så som prof. David Harvey från CUNY skriver i sin bok A Brief History of Neoliberalism en strävan ett befästa vissa värden.

Själv är jag tudelad inför de krav som ställs på humaniora. Som jag konstaterade ovan är frågan om samhällsrelevans en kärnfråga – den måste finnas i centrum av all forskningsverksamhet – och den måste få ställas utifrån och humaniora måste kunna gå in i en sådan diskussion. Vi behöver mera av sånt och även om det sagts så många gånger tål det sägas på nytt: den humanistiska forskningens värdeskapande funktion är avgörande för vårt samhälle vare sig vi tänker globalt eller nationellt.

Men, dilemmat är att ord som relevans, nytta och produkt idag verkar ha råkat ut för en härdsmälta som riskerar att kullkasta en hel del av den humanistiska forskningen – liksom möjligheten till att seriöst gå in i en dialog. Orsaken till att situationen idag är allvarligare än tidigare är därför också enkel att sätta fingret på. Neoliberala system har inte ett etablerat utrymme för dialog – om man inte hittar ett sätt att saluföra dialog förstås.

Det hela kunde te sig som en återvändsgränd.