The ÅAU Champion of Open Access competition: A win-win situation!

Okategoriserade, Open access, Öppen vetenskap,

The ÅAU Champion of Open Access competition was a success. Five teams, representing all faculties, participated and the open access numbers of all teams were great.

Picking out the champions turned out to be a hard nut to crack. The top OA percentage between the teams for all reported publications 2017-18 was 86 %, scored by the Pedagogical leadership team headed by Prof. Michael Uljens (FPV). The other teams were not far behind: Historia, headed by Laura Hollsten, got 77%, Human Rights hit 74%, and the other History-Department affiliated team KoKo (Kommunicerande Konsumption) with Johanna Wassholm as the team leader scored 73% while Anna Sundberg’s 3PK (wood and paper chemistry, chemical engineering) came in last, but not least with 61%. (These numbers are based on reported instances, which means that in the case of co-authoring, the publication will count many times if co-authors are included in the team – or in another team for that matter.)

Anna Sundelin 2019

Photo: Anna Sundelin 2019 CC-BY 4.0

So much for the open access percentage. The total (absolute) number of open access publications in each team varied greatly, with Team KoKo on top with 68 open access publications, followed by Human Rights with 47, then History 46, 3PK with 34 and Pedagogical leadership with 21. Furthermore, the composition of the team varied, not only the number of members (6-8) but also career levels, which may correlate with authorship intensity. The collected number for all teams is great: 216!

More importantly, challenges to openness vary greatly between fields of research. The 3PK team members mainly co-author and papers often have 8-12 authors. In this set-up, parallel publishing is no piece of cake for those who are not the corresponding authors: getting your hands on the final draft, the version you are most likely to be allowed to parallel publish, a long  time after submission is not always easy. The main option would be gold open access (open access provided by the publisher), which in this field as a rule is pricey and would require a thousand or two Euros for fees for each paper. Also, the field of chemistry is in a special position – one of the most important publishers (American Chemical Society) is less open than many central publishers in other fields (see Björk et al 2018), with lacking transparency regarding sharing policies. Not only is it sometimes difficult to find clear information on the policies, but at least some of the journals require the author to go through contacting procedures to get permission to parallel publish. This might have cost the 3PK team some points since the validators (who check the publication reporting information and the rights issues) have to delete uploaded fulltexts if it seems that they might infringe on copyright agreements.

In history and pedagogy again, gold open access options without fees exist, however some as delayed open access only, a model of gold open access which doesn’t count in the ministry’s crediting system, which is applied in the research database Artur. In these fields, it is not uncommon for publishers of research literature to have no policy at all. Some of them, when asked about their policies during the validation process, came up with policies which raised the scores for both teams of historians.

The total number of publications varied greatly between teams. Some are likely to wear out their keyboards every second year – Team KoKo (8 members) had published altogether 99 papers within two years. And one of the team members had no reported publications whatsoever! A score of 82% open access on peer-reviewed publications (which will render extra funding 1,2 times in 2021) and 64 % on non-peer reviewed publications is impressive. Both Team KoKo and the Human Rights team included columnists, a fact which skyrockets the number of publications. However, parallel publishing policies or permissions or information about them is not always easy to obtain for this kind of publication, an obstacle faced in particular in these fields of research, where some publishing venues are aimed at a broader audience rather than the research community.

The Human Rights team had altogether 66 publications, 17 peer reviewed, 39 others, of which 33 were Elina Pirjatanniemi’s columns. Historia reported altogether 60 publications, out of which 35 were peer reviewed. 3PK had reported 56 publications, all peer reviewed, and Pedagogical leadership 27, out of which 21 were peer reviewed.

However, Pedagogical leadership also provided us with a juicy example of when open access really makes sense: Professor Uljens’s and Rose M. Ylimäki’s co-edited anthology Bridging Educational Leadership, Curriculum Theory and Didaktik, which was published gold open access with Springer in 2017 has achieved over 80000 downloads in less than two years! The single chapters were downloaded 800-6000 times within the first 1,5 years (April 2018 – See current metrics here.) It is a crucial feature of open access that the threshold for access is low and this is of course the key to the citation advantage of open access (see Piwowar et al 2018). Professor Uljens sends his best regards, that open access sometimes really works!

Most teams have celebrated with cake already – congratulations, well done!

The 100% Open Access Champions

The competition also included an individual heat, which didn’t require enrollment. ICT Service’s Niklas Grönblom extracted the numbers from the Artur database and the result was that for reported publications 2017-18, altogether some 300 affiliated researchers scored a 100% Open Access count! Out of these, 93 researchers had reported two or more publications. These champions have been contacted over e-mail, and invited to our hall of fame (below). Congratulations to all of you too! (If you are a 100% OA champion, and have not been contacted over e-mail – please do let us know!)

What we learnt from this exercise was something that we knew, however not in this precious detail – that publication-wise, different fields of science live in different worlds – at least to some extent. And this means that different kinds of support and different advice is needed in different parts of the organization.

The open science team will be happy to visit your department if you invite us, to hear more and help you cope with – and increase! – open access publishing in your spectrum. If you have ideas as to how we could help you publish more in open access, do let us know (openscience (a) abo.fi).

The open access competition 2018 was arranged by staff at ÅAB, the open science team and the Planning unit together, with great support from the ICT-service. Thank you, and keep your eyes on the staff newsletter for more challenges!

Yrsa Neuman (the open science project manager)
ORCID iD iconhttps://orcid.org/0000-0002-9323-0694

NEW 2019 guides to open access publishing for researchers at ÅAU :
libguides.abo.fi/openaccess_eng /på svenska: libguides.abo.fi/openaccess

Sources

Björk , A , Paavola , J-M , Ropponen , T , Laakso , M & Lahti , L 2018. Opening academic publishing – Development and application of systematic evaluation criteria . Open Science and Research Initiative https://helda.helsinki.fi/dhanken/handle/123456789/195700

Piwowar H, Priem J, Larivière V, Alperin JP, Matthias L, Norlander B, Farley A, West J, Haustein S. 2018. The state of OA: a large-scale analysis of the prevalence and impact of Open Access articles. PeerJ 6:e4375 https://doi.org/10.7717/peerj.4375

 

Wall of Fame: 100% Open Access at ÅAU 2017-2018

Adnan Ashraf Information Technologies
Anna, Törnroos Environmental and Marine Biology / The Sea
Anna-Stina Hägglund Faculty of Arts, Psychology and Theology
Camilla, Hambro Musikvetenskap, FHPT
Carina Saarela Dpt of Psychology
Christer Glader FNT/Matematik och Statistik
Elina Pirjatanniemi Institute for Human Rights
Emil Kaukonen History
Hilda Ruokolainen Information Studies
Jalal Khademi Social science, peace and developmental psychology
Janne Elo FPV, Allmän pedagogik
Jarl-Thure Eriksson Emeritus Chancellor
Jenny Lindholm Statskunskap med masskommunikation
Johan Ehrstedt History
Karin Sandell Nordisk folkloristik
Katarina Frostell Institute for Human Rights
Klas Backholm Statskunskap med masskommunikation
Kristian Nybom FNT/Informationsteknologi
Käthe Dahlström Bioscience
Marek Budzynski Cell Biology Subject, Faculty of Science and Engineering
Maria Hofman-Bergholm FPV
Marie-Sofie Lundström Konstvetenskap
Marika Sjöqvist Cellbiologi
Mia Heikkilä Fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier
Michel Rouleau-Dick Institute for Human Rights
Naima Akhtar Malik Developmental Psychology
Naima Akhtar Malik Developmental psychology
Owen Ndoromo Developmental Psychology
Patrik Hettula History
Peter Ehrström Adult Education
Pia, Vuorio Faculty of Arts
Robin Lybeck Sociology (FSE)
Saija Merke finska språk
Sonja Hagelstam Nordisk etnologi
Staffan Dahlström Physics
Suvi Manner
Thomas Nyman Psychology
Viljam Engström FSE/Folkrätt/IMR

… and 55 more (awaiting online publishing consent).

Arbetslivskompetenser och företagsamhet i universitetsutbildningen

evenemang, Personalutbildning, , , ,

Arbetslivskompetenser är ofta på tapeten inom utbildningssektorn. Forskning visar att samarbete mellan utbildning och arbetslivet förbättrar nyutexaminerades möjligheter till arbete och försnabbar flytten till arbetslivet. Samtidigt är det ofta utmanande för enskilda lärare och lärarteam att under en fem studiepoängs kurs (eller åtta veckor lång period) tillgodose alla behov kursdeltagarna har, både vad gäller förståelse för innehållsmässiga aspekter och utveckling av olika kompetenser så som presentationsförmåga, kreativitet, problemlösningsförmåga, sociala kompetenser och teamfärdigeter samt kritiskt tänkande överlag. Utbildningen behöver alltid planeras på längre sikt (t.ex. genom målsättningar för kandidat- och magisterexamen) och det blir allt viktigare att involvera arbetslivet både i undervisningsplaneringen och själva utbildningen. Numera lyfter man även fram andra aspekter på kompetenser som anses relevanta för arbetslivet, så som mod och resiliens, vilka ytterligare gör kontexten för lärande komplex.

Undervisningsmetoder som enbart baserar sej på att ta del av föreläsningar, arbeta individuellt och att läsa har visat sej vara ineffektiva särskilt vad gäller att stöda utvecklingen av arbetslivskompetenser (läs mera om forskningen av Anne Virtanen och Päivi Tynjälä). Därför förespråkas allt mer undervisningsmetoder där de lärande jobbar tillsammans, kombinerar teori och praktik, använder tidigare erfarenhet och teorier, funderar kritiskt kring uppgiften vid hand och använder även feedback och utvärdering som ett sätt att stöda lärande och kompetensutveckling. Effektiva och lärorika sätt är att kombinera kursen med utmaningar och uppdrag från näringslivet eller olika ideella organisationer som annars inte har möjlighet och tid att fördjupa sej i ett specifikt tema. Detta ger även studerande möjligheten att få en inblick i arbetslivet och skapa meningsfullt innehåll baserat på forskning och utan att tumma på de akademiska traditionerna eller kraven. Andra metoder innefattar flipped learning (se t.ex. Brewer och Movahedazarhouligh, 2018) eller projektbaserat lärande (se t.ex. Chen och Yang, 2019).

Ett område som ännu utvecklas både innehålls- och metodmässigt berör företagsamhet och entreprenöriella kompetenser. Entreprenörskap associeras ofta med att starta eget, men den breda definitionen innefattar även att utveckla förmågor och kompetenser som gör oss företagsamma som personer. I diskussioner med alumner poängteras förmågan att lära sej, ta reda på saker och att ifrågasätta. Att hoppa från kurs till kurs under studietiden kommer i arbetslivet att ersättas med att hoppa från projekt till projekt. Under seminariet ”Företagande och framtidens arbetslivskunskaper” i februari 2019 påpekade futuristen och ÅA-alumnen Niko Herlin att det krävs förändringskompetens i arbetslivet, dvs. kunskap och vilja att tåla obekvämlighet. Som lärare, facilitatörer och designers av lärande måste vi också kunna ta detta i beaktande och ändamålsenligt leda studerande in i obekvämlighetszoner, vilket för läraren kan innebära att ta i bruk en ny undervisningsmetod eller ställa upp undervisningen på annat sätt än vanligt. Lärare måste aktivt skapa olika typer av beröringspunkter till arbetslivet i utbildningen, delvis som en strategi i att bidra till och interagera med samhället på ett bredare plan och delvis som en strategi i att underlätta övergången till arbetslivet bland nyutexaminerade.

Under läsåret har Åbo Akademi med Startup Åbo i spetsen erbjudit workshops, seminarier och evenemang, där entreprenörskap används som angreppssätt för och perspektiv på att utveckla studerandes arbetslivskompetenser och entreprenöriella färdigheter. Startup Åbo är Åbo Akademis enhet för entreprenörskap, med sikte inställt på att hjälpa både lärare, forskare och studerande i utvecklingen av entreprenöriella aktiviteter och entreprenöriellt tänkande. Denna månad samarbetar vi med bl.a. UC Berkeley/Sutardja Center for Entrepreneurship & Technology, Företagarna i Finland, Åbo universitet/Yrittäjyysyliopisto, Studiestaden Åbo och Turku Business Region. Om du är intresserad av att veta mera om vad entreprenörskap betyder inom högre utbildning, både lokalt och globalt, och hur entreprenöriellt lärande och företagsamhet kan stöda framtida arbetslivskompetenser, har du nu möjligheten att delta i något av de kommande evenemangen:

13.5 Workshop ” ”The Berkeley Method of Entrepreneurship: The role that Entrepreneurship education plays in shaping the leaders of the future” (9.00-11.00)

13.5 Seminariet ”A critical view on entrepreneurship in higher education” (12.00-15.30)

14.5 Workshop “Creating Leaders for the Innovation Economy” (9.00-11.00 eller 13.00-15.00)

15.5 Fireside chat med Ken Singer (UC Berkeley) och Teemu Malinen (VD och grundare, Sofokus) (8.30-10.00)

24.5 Företagarpedagogik, workshop under ledning av Joachim Ramström (9.00-14.00)

 

Ta tillfället i akt och plocka med dej tips och idéer inför det kommande läsårets undervisning, teamledning och arbete i lärarteam! Anmälningar till seminariet, workshoparna och fireside chat 13-15.5 tas emot ända till den 9 maj. Anmälan till Företagarpedagogik senast den 17 maj.

En hållbar digitalisering?

Forskarbloggare,

Charlotta HilliNeil Selwyns blogginlägg EdTech is killing us all – facing up to the environmental consequences of digital education frågar hur hållbar utbildningars digitalisering egentligen är? Det finns  fördelar med digital teknik både ur administrativ och pedagogisk synvinkel när många människor är involverade. Det har blivit enklare att dela information, hålla möten och undervisa på distans. Människor behöver inte resa långa sträckor och använda resurser för att ta del av information eller samtal. Samtidigt krävs  infrastruktur och apparater för att digital teknik ska fungera.

Selwyns inlägg fick mig att reflektera över att som lärare ladda upp videoklipp. Att skapa eget digitalt videomaterial är ibland nödvändigt eftersom du kan visualisera och förklara komplexa förlopp, men hur kan det stärka studerandes kunskaper?

Mina föreläsningar kring Pedagogisk forskningsmetodik med 3000 visningar och Ekonomisk kunskap för gymnasiet med 17 000 visningar tyder på att det finns ett intresse för tematiken. Jag gissar att många studerande repeterat kursernas innehåll genom spellistorna. Lärare har kunnat hänvisa till dem istället för att skapa eget innehåll. På samma sätt försöker jag använda och dela material som redan finns i hållbarhetens och kollegialitetens namn.

Jag har också spelat in videorespons på studerandes texter för att göra det möjligt att muntligt berätta vilka styrkor och svagheter som finns i texterna. Det finns ett didaktisk mervärde med det särskilt i distanskurser där studerande inte möter mig lika ofta som i närstudiekurser. Frågan är dock om det är hållbart att lägga så mycket (digitala) resurser på enskilda studerande? Antagligen inte i alla sammanhang. Det är ett exempel på en didaktisk fråga som lärare i allt högre grad behöver ta i beaktande om och när undervisningen digitaliseras. Ska studerande skapa digitalt material som laddas upp i molntjänster kan det granskas ur både didaktiska och ekologiska perspektiv.

Sveriges Radio publicerade i februari podden Molnet slukar el – går det att lagra data hållbart? där digitaliseringen, molntjänster och ökad energianvändning kopplades samman. Jämfört med de resurser som krävs för att upprätthålla molntjänster och annan infrastruktur för digital teknik, samt alla de resurser som krävs för att bygga digital teknik, är det tydligen mer ohållbart att lägga upp otaliga bilder i sociala medier än att flyga till Thailand.

Frågan är om vi kan hitta hållbara lösningar för vår digitala teknikanvändning? Det finns inget som tyder på att användningen av digital teknik och infrastruktur och resurser relaterade till den minskar. Det krävs en vilja att agera på olika nivåer i samhället. Tekniken kan och bör utvecklas så att mindre resurser krävs för produktion och användning. På en strukturell nivå kan uppköpare, användare och politiker kräva hållbara alternativ och granska företag som producerar och upprätthåller tekniken. På en personlig nivå kan alla användare överväga varför och när digital teknik används.

Forskarna Neil Selwyn, Erik Agrell och Daniel Pargman nämner några frågor att förhålla sig till:

  • Är det nödvändigt att köpa nytt eller byta ut digital teknik, eller kan den istället repareras?
  • Var lagras informationen och vem påverkas av effekterna av lagringen?
  • Var tillverkas tekniken och vem påverkas av effekterna av tillverkningen?
  • Är det nödvändigt att streama innehållet eller finns andra alternativ?
  • Är det nödvändigt att ladda upp materialet eller finns andra alternativ?
  • I vilka sammanhang och av vilka orsaker är det nödvändigt att många personer är uppkopplade samtidigt?

Jag tror inte att lösningen är att skuldbelägga dem som använder digital teknik utan det behövs nyanser och utrymme för reflektioner i diskussionen. I många fall är det nödvändigt och motiverat att använda digital teknik, ibland är det inte det. Den balans som forskarna efterlyser kan vara ett sätt att överväga när tekniken gör livet meningsfullt eller världen bättre. När leder digital teknik till negativa effekter eller slösaktiga beteenden som hellre ska undvikas än uppmuntras?

Finansierar, finansierar inte, finansierar…

Forskarbloggare,

Vi sitter kring bordet i kafferummet på biologen i BioCity, vi är fem forskare på olika trappsteg av karriärstegen, vi lämnade alla in ansökan om finansiering från Finlands Akademi förra hösten och vi väntar på beslut. Vi vet att ytterligare tre till från biologen ansökt om finansiering och vill inte ens tänka på hur många fler medtävlare vi hittar i våningarna ovanför oss. Det är måndag och det är 24 dagar kvar tills de första tre av oss, de som har sökt om forskardoktortjänster får besked om de får fortsätta i tävlan, vi andra får vänta ännu lite längre.

Som forskare hör finansieringsansökningar till vardagen. Man firar de positiva besluten, och trots att de flesta negativa besluten naturligtvis gör en besviken, stiger man snabbt upp och fortsätter vardagen. Av någon anledning är dock känslorna kring Finlands Akademi-besluten inte lika rationella. Flera av mina kolleger i kafferummet väntar på beslut från Finlands Akademi för första gången, men ändå är det märkbart att nervositeten kring just detta finansieringsbeslut är större än vanligt. Ett beslut om en tjänst öppnar dörren, ett negativt beslut smäller den i ansiktet. Jag har varit med förr och kan precis erinra mig känslan av att öppna det där e-postmeddelandet från info@aka.fi med rubriken ”Decision on the application has been made”. Jag minns den eufori man känner vid ett positivt beslut. Lättnaden av att godkännas, glädjen av smickrande fraser i granskares utlåtanden. Men ännu klarare minns jag hur det känns när det står ”Negative” i beslutsfältet. Struptaget som får en att stänga dörren och viljan att bara få försvinna.

För ett halvt år sedan spenderade vi veckor på att formulera våra idéer och projekt, vi samlade ihop dokument från samarbetspartners, och vi peppade varandra. Vi var gänget som satt i kafferummet och suckade över nya processer och sömnlösa nätter, tillsammans. Då brydde vi oss inte om att besluten kommer att innebära en besvikelse för flera, troligen för de flesta. Idag hoppas var och en tyst att det är just den själv som drar det längsta strået. Vi är inte tillsammans längre, nu är det du eller jag, men inte vi båda. Som kolleger på ett ämne är detta inte alldeles problemfritt. Hur skall vi som kollektiv tackla situationen när ett besked kommer att innebära glädjebud för den ena och besvikelse för den andra? Delad glädje är ju inte dubbel glädje när det gäller finansieringsbeslut…

Som kolleger och som grupp skall vi försöka glädja oss åt alla positiva finansieringsbeslut. För att klara det har vi redan intagit försvarsposition, och vi försöker käckt intala oss att det är helt okej om våra evalueringar inte är positiva. Och om det inte går vägen sätter vi oss i kafferummet och slickar våra sår, sen stiger vi upp, tar sats och anstränger oss igen, tillsammans.

Annika Meinander
Forskare på cellbiologen

 

 

 

Nya standarder för standardspråk

Forskarbloggare, ,

Meri LarjavaaraStandardisering av ett språk betyder att det blir normerat genom olika steg. Det skapas ett skriftspråk, skolan börjar fungera på det språket, det skrivs läroböcker, ord- och grammatikböcker och texter översätts, viktiga dokument skrivs, språket börjar användas förutom i massmedier i de mest officiella sammanhangen, institutioner som Svenska Akademien eller universitet grundas… Det börjar finnas regler och normer hur språket används eller borde användas och det blir prestigefulla varianter.

Standardisering sker oftast i samband med övrig samhällelig strukturering. Ett konstruerat samhälle behöver ett standardiserat språk.

Det skriftliga språket skiljer sig från det muntliga talspråket på många sätt. Dess användningskontext är annorlunda. Genast det faktum att skribenten och läsaren oftast inte befinner sig i samma situation påverkar språket: språket blir då mer explicit och det finns mindre hänvisningar till omgivningen.

Även om talspråket förstås är primärt, lever vi nuförtiden i ett samhälle av texter. Skriftspråkets betydelse kommer knappast att minska utan tvärtom.

Fast det idag finns många möjligheter att kommunicera muntligt annars än när man träffas, via telefonsamtal, muntliga meddelanden på WhatsApp, Youtube osv., kommer vi att fortsätta att skriva och läsa. Den största orsaken kan vara hastigheten. En erfaren läsare läser många gånger snabbare än lyssnar på samma mängd av information. Min bror som brukar effektivera det han gör lyssnar på ljudböcker med 140% eller 150% hastighet, beroende på texten och läsaren – för att spara tid och inte ha det långtråkigt, men snabbare än det kan det inte bli enligt honom utan att förståelsen lider.

En stor förändring i skriftspråket verkar nu vara på gång. Ännu för 40 år sedan läste vi mest texter som var publicerade: tidningar, böcker osv. De var skrivna mest av professionella skribenter. Nu läser vi blogginlägg, diskussioner på sociala medier, olika typ av korta eller långa meddelanden… som kanske medvetet eller omedvetet inte följer standardspråkets normer.

Varenda en skriver själv mycket mera än tidigare. Vi skriver WhatsApp-meddelanden till våra nära och kära, vi tvittrar och skriver hastigt e-post osv.

Allt detta har en påverkan på vårt skriftspråk. Det skriftliga språket håller på att bli mindre standardiserat, vilket syns på olika nivåer i språket.

Språkvetarna har till och med talat om destandardisering.

Min kollega Soili Hakulinen från Tammerfors universitet och jag forskar i ett projekt om den förändrande litteraciteten i franska, om genrer och former. Även i den franskspråkiga världen som har varit mera normorienterat än många andra förändras det sätt som man skriver på. Vi är mest intresserade av den textuella nivån: hur bygger man upp sina texter? Språket lever och de skriftliga normerna förändras, men på vilket sätt?

Naiva digitala infödingar och sura digitala immigranter?

Forskarbloggare,

Charlotta HilliDigital natives eller digitala infödingar myntades av Marc Prensky och avser alla de som växt upp med digital teknik, övriga hör till gruppen digitala immigranter. Begreppen figurerar både i populärvetenskapliga och akademiska sammanhang. Under arbetet med min doktorsavhandling dök det upp i så många vetenskapliga sammanhang att jag utgick ifrån att det var empiriskt grundat. Det är det inte och jag hittade många studier som kritiserat hans teser, även Prensky själv lär vara försiktig med att tolka in alltför mycket i dem. Prensky är föreläsare, konsult och författare .

Prensky hävdade år 2001 att digitalt infödda har andra lärstilar än immigranterna. De vill ha grafik istället för traditionella texter och de besitter förmågan att göra många saker samtidigt. Forskning har dock aldrig lyckats bevisa att olika lärstilar kombinerat med undervisning anpassat till dessa lärstilar faktiskt stärker studerandes kunskaper. Ur kognitiv synvinkel är det snarast en nackdel att inte fokusera på en sak åt gången om det handlar om att lära sig något djupinriktat.

Det finns uppenbara problem med begreppen eftersom hela generationer dras över två kammar så att säga. Forskarna Henry Jenkins, Mizuko Ito och danah boyd diskuterar i boken Participatory Culture in a Networked Era (2016) hur bägge begreppen bär på en historia av marginalisering och ojämlikhet.

Infödingar har historiskt sett alltid haft sämre förutsättningar. De har förslavats, utnyttjats eller dödats. Digitalt infödda ses ibland som naturliga experter på digital teknik. Deras position och kunskap idealiseras utan att beakta att deras sätt att förhålla sig till digital teknik tidvis är naiv eftersom de inte har goda kunskaper i exempelvis datavetenskap eller medieläskunnighet. Samtidigt kan begreppet digitalt infödd ge bilden av en passiv mottagare som utnyttjas av någon annan. Digitala infödingars digitala aktiviteter framställs ibland som osunda, farliga eller onormala jämfört med tidigare generationers.

Immigranterna kan förstås som de som inte kan anpassa sig till eller lära sig hantera den digitala världen. Det kan öppna för att äldre generationer inte ser någon idé med att delta i digitala sammanhang eftersom de uppfattas som utestängda från dem på grund av ålder. Det kan även innebära en ilska över att inte förstå den ungdomskultur som utvecklas i digitala miljöer med följden att dessa aktiviteter förbjuds eller misstänkliggörs.

Jenkins, Ito och boyd hävdar att det är viktigt för unga att ha vuxna som de kan diskutera problem eller hotfulla situationer i den digitala världen med. Det finns exempel på fina digitala miljöer där representanter ur olika generationer kan förenas kring ett intresse och lära av och med varandra om allt från spel till fanfiktion. Dikotomin är inte försvarbar när forskning beaktas och den är inte ändamålsenlig för någondera grupp. Kunskap och förmåga att delta i nätbaserade nätverk och kulturer är inte något som är medfött utan det kan läras oavsett ålder. Digitalt kompetenta och aktiva unga och vuxna kan nämligen med gemensamma krafter agera för ett tryggare och säkrare internet för alla.

ASINDA!

Forskarbloggare

Tapio SalmiASINDA är Axels och Stinas industridag, en mötesplats där teknologerna kan träffa industrins representanter, bekanta sig med arbetslivet och skapa kontakter som kan leda till en framtida anställning. Igen var ASINDA mycket välbesökt.

Kemisk-tekniska fakulteten (KTF) vid Åbo Akademi grundades 1920. Vi har 99 framgångsrika år bakom oss. Då KTF grundades, fanns det många motståndare till KTF vid Åbo Akademi och en aktiv, ibland till och med upphetsad debatt pågick på Åbo Underrättelsens spalter. Det blir för dyrt, för laboratorier behövs påstod några som ansåg sig vara äkta humanister. I själva verket tyckte de att det inte var tillräckligt fint att ha en teknisk fakultet vid ett klassiskt universitet; den rådande europeiska traditionen var att man hade mångdisciplinära universitet och tekniska högskolor skilt. Ändå vann de framåtriktade krafterna kampen och KTF grundades och snart blev KTF en ’bränd’. Då utbildningsprogrammet vid KTF planerades, konsulterades den världsberömda kemisten, professor Svante Arrhenius från uppsala universitet. Han var Nobelpristagare i kemi.

God yrkesutbildning och avancerad forskning är någonting som har kombinerats vid fakulteten genom alla tider. Diplomingenjörer som utbildats vid Åbo Akademi har haft och fortfarande har ett mycket gott rykte på arbetsmarknaden och kemi- och processteknik vid Åbo Akademi är känd via sina framstående forskare och professorer inom vetenskapssamfundet. Ofta får vi läsa om pris som våra forskare har fått i Finland och på den internationella arenan.

Dock vill jag påstå, att en högklassig utbildning ska vara kärnan för vår verksamhet, idag och i morgon. Genom att utbilda kreativ och professionellt kunnig arbetskraft betjänar vi bäst fosterlandet och hela världen. Globalt tänkande har länge varit karakteristiskt för våra alumner; många av dem har gjort karriär i utomlands, många har också återvänt till Finland.

Just nu upplever Sydvästra Finland ett starkt ekonomiskt uppsving: varvsindustrin blomstrar och bilindustrin expanderar. Detta skapar arbete och tillväxt för hela regionen och ingenjörer av alla möjliga behövs, från maskinteknik, elektronik och IT till kemi- och processteknologi. Ett modert fartyg är  en liten stad med en mycket avancerarad infrastruktur; inredning, akustik, avgasrening, energifrågor – allt detta är aktuellt då världens bästa lyxkryssare designas på Åbovarvet. Vi har brist på diplomingenjörer i regionen;  diplomingenjörsutbildningen ska både expanderas och göras bredare så att vi garanterar tillväxt och utveckling av högteknologin även på längre sikt.

I dagens värld lever vi i en global omgivning och under en ständigt hårdnande konkurrens. Samtidigt ska vi lösa stora framtidsfrågor: utveckla nya processer och produkter baserade på förnyelsebara naturtillgångar, utveckla energieffektiva lösningar, minimera utsläpp, bekämpa mot klimatförändringen och minskande biodiversitet. Ingen kan göra detta ensam utan nätverk, samarbete, globalt tänkande och loka aktioner är nödvändiga.

Framtidens industri ska leva i harmoni med biosfären. Där ska Axlar och Stinor ge sitt bidrag. Jag hade glädjen att öppna ASINDA 2019 den 1 februari 2019.

 

Tapio Salmi

Skribenten är akademiprofessor

Forskarens mediekontakt

Forskarbloggare, ,

Andreas HägerNär jag föreläser om media på grundkursen i sociologi brukar jag presentera en ytterst kort historik över massmediernas roll i samhället: de har gått från att vara ett redskap för andra institutioner (till exempel tryckning av religiösa skrifter); till att bli en självständig institution (tidningar, rundradio); till att bli det moderna samhällets viktigaste institution och övergripande logik. Detta sistnämnda skede som vi lever i idag karakteriseras av en process som kan kallas medialisering, dvs. hur olika sfärer i samhället existerar enligt mediala villkor. Politik och idrott brukar jag ta som exempel. Medialisering av religion har jag själv skrivit något om. Här tänkte jag fundera på medialisering av forskning (ur en begränsad och förenklad synvinkel).

Att forskningsresultat ska publiceras, hur de publiceras, och den processens betydelse inte minst för upprätthållandet av en forskarkarriär, är alla aspekter av medialiseringen av forskning. Temat för detta inlägg är en annan sida av saken, forskarens kontakter med massmedier av icke-akademiskt slag.

En viktig aspekt av universitets så kallade ”tredje uppgift” – det samhällstillvända och -relevanta arbetet – är olika former av spridning av forskningsresultat och annan akademisk kunskap via massmedia. Forskare blir kontaktade av media för att kommentera olika aktuella händelser, eller skriver debattartiklar, blogginlägg, etc. För forskare inom människovetenskaper, och kanske särskilt för samhällsvetare, är det närmast ett ”kall” att kommunicera sin forskarkunskap för att bidra till att utveckla samhället.

Det tar förstås tid att sköta denna uppgift, inte minst när man skriver själv. När jag studerade vädrade två av mina lärare helt divergerande åsikter om forskarens – eller specifikt sociologens – bidrag till samhällsdebatten (detta alltså enligt hur jag minns saken, något decennium senare). Den ena tyckte att det var närmast meningslöst att skriva i dagstidningen, det var ingen merit – medan den andra tyckte att det rentav var viktigare att skriva i dagstidningar och kulturtidskrifter, där människor läste ens texter, än att publicera för andra forskare. Trycket att publicera vetenskapligt är säkert större i dag än det var när mina lärare debatterade, men ändå vågar jag tro att det är få som skulle förneka betydelsen av spridning av den vetenskapliga kunskapen utanför det egna skrået.

Media och journalister är förstås intresserade av vissa teman och vissa vinklingar. Jag träffade en gång en religionsforskare specialiserad på satanism och ockultism som berättade att han gjort över 1000 intervjuer om sin forskning. Vad han frågats om eller sagt vet jag inte alls, men tematiken kan tänkas intressera för att den passar in i flera tacksamma diskurser om religion i ett sekulariserat samhälle, både att religion är något konstigt och att den är eller kan vara ett samhällsproblem.

Jag har ett antal gånger varit med om att ha blivit kontaktad av media gällande frågor som mer eller mindre berört mina forskningsområden men där det inte blivit någon ”juttu” för att journalisten inte varit nöjd med mina svar. En radiojournalist var upprörd över att en reklam för en viss ost använde bilder av munkar. Hon var överlag kritisk till användning av religion i reklam. Jag, som intervjuades i egenskap av forskare om religion och populärkultur, delade inte hennes upprördhet och ville inte fördöma vare sig den specifika reklamen eller användning av religiösa bilder i reklam i allmänhet. Därmed meddelade redaktören helt ärligt att hon inte ville ha med mig i sitt program utan försökte hitta någon som tyckte likadant som hon.

Motsvarande har hänt flera gånger, särskilt när jag inte gått med på att bekräfta en viss som jag själv uppfattat det stereotyp bild av någon minoritetsreligiös grupp, till exempel laestadianer. En aspekt av medialiseringen av forskning är att innehållet av forskningsresultaten, som de kommuniceras till en bredare publik, riskerar tvingas in i journalistens berättelse och i det som fungerar medialt – forskaren och forskningen blir en gisslan som fungerar som legitimering av journalistens/redaktionens uppfattning och budskap.

Förstås har jag också haft positiva erfarenheter av mediekontakter. Som när radiojournalisten i sändningen konstaterade att det var ”bra att vi kontaktade den där sociologen”, eller när jag på kafferumsbordet kunde sätta en artikel ur USA Today där min forskning blev citerad. För inte minst handlar mediekontakter om att få visa upp sig och vara duktig. Därför finns det säkert också skäl för oss forskare att ibland tänka efter en extra gång och tacka nej till medial exponering, för ingen är ända expert på precis allt.

Forskningsframgång som rekryteringsredskap

Forskarbloggare, ,

Annika MeinanderHej! Jag heter Annika Meinander och jag är Finlands Akademi-forskare på cellbiologen och er nya forskarbloggare. I våra korridorer i BioCity, liksom på många andra ställen vid ÅA, funderar man för tillfället aktivt på hur man kunde rekrytera flera duktiga studerande till våra ämnen. Vi har visserligen alltid haft ett relativt gott söktryck till biovetenskaperna, men vi har problem med att en del studenter lämnar oss efter något studieår, utan examen. Ofta är orsaken en önskan om att studera medicin och bli läkare, och därför skulle vi villa locka fler som verkligen vill studera biovetenskaper.

Då vi träffade våra nyinskrivna studenter i höstas frågade vi dem hur många som varit i BioCity och bekantat sig med våra ämnen innan de ansökte om studieplats hos oss. I och med att vi redan under många år aktivt har välkomnat elever från högstadier och gymnasier på skolbesök till våra ämnen, hade vi förväntat oss att en del hälsat på oss förr. Men förvånande räckte hela 80% av studenterna upp handen. Att en så här stor del av våra antagna studenter besökt oss innan de gjort beslutet att söka till biovetenskaper vid ÅA indikerar alltså att vår satsning på skolbesök varit lyckad.

En del av våra nya studenter hade löst mordmysteriet ÅA-Crime som utvecklats av Resurscentret i samarbete med Fakulteten för naturvetenskap och teknik. En del av studenterna hade deltagit i sommarskolan i cellbiologi som vi ordnar varje sommar i början av juni. Denna sommarskola ordnas helt och hållet av våra studenter. Oftast handhas ansvaret av en doktorand eller en student i graduskedet, som samlar ihop ett litet gäng som hittar på praktiska laboratorieuppgifter som högstadie- och gymnasieelever får komma och jobba med under fyra dagar. Men eftersom de flesta nya studenterna hade bekantat sig med vår verksamhet genom att delta i studiebesök med sina skolor är dessa skolbesök något vi satsar extra mycket på för tillfället.

Det som verkar vara avgörande vid skolbesöken är att ungdomarna får uppleva känslan av att vara studerande hos oss. Vi använder gärna våra forskningsframgångar i PR-syfte och medan våra besökare naturligtvis får information om vad studierna hos oss går ut på, är det viktigaste att de får höra om och prova på saker som görs i våra forskningsgrupper. Vi involverar våra studenter i forskningsprojekt redan i början av studierna och sammankopplingen av studier och forskning är något vi gärna visar upp. Därför får skoleleverna vara med om att odla celler, isolera DNA, undersöka proteiner i mikroskop, infektera bananflugor och mycket mer. För att eleverna skall kunna identifiera sig som studerande hos oss fungerar våra studenter och unga doktorander som värdar för besöken. Som morot får studenterna timmar de använder för denna verksamhet tillgodo i sin bioportföljkurs och doktoranderna kan anteckna timmarna för studiepoäng för undervisning i sina examina. För att inte dessa organisationsuppgifter skall bli för betungande för enskilda studenter byts representationsgruppen som ansvarar för studiebesöken ut varje år.

Hittills har vi haft kring fem skolbesök per år i våra forskargrupper, men efterfrågan ökar. Förra veckan hade vi elever som läst tillvalskurser i biologi vid Ekenäs gymnasium på besök, och om ett par veckor kommer motsvarande grupp från Katedralskolan i Åbo. I vår kommer även vårt första finskspråkiga besök, då en grupp från Turun Suomalaisen Yhteiskoulun lukio kommer och hälsar på oss. Och denna grupp tror jag att vi skall satsa lite extra på. Det finns många finskspråkiga gymnasier som har naturvetenskapliga linjer och många av dessa elever är duktiga på svenska, vissa har även gått på språkbadslinje. Åbo Universitets biovetenskaper hade över 1200 sökande ifjol och av dessa antogs 100. Det finns alltså över 1000 ungdomarna som ville läsa biovetenskaper i Åbo, men som inte kom in till Åbo Universitet. Av dessa finns det nog många stjärnor som klarar sig på svenska, och vi måste se till att de vet om att vi finns och att forskningen hos oss är något de vill vara en del av.

Har ni några bra PR-idéer ni vill dela med er? Och om ni vill veta mer om hur vi använder forskningen som rekrytering ska ni ta kontakt!

Teknopedagogik i frankofon tappning

Okategoriserade, , , , ,

Det lugna vattnet på Genèvesjön speglar de enstaka vita stackmolnen som dröjer kvar på den vackert ljusblåa himlen. De långa, lata skälvningarna på vattenytan upplöser dem till mjuka dansande ljusgråa skuggor som smälter samman med kustlinjen på andra sidan sjön. Den låglänta bergskedjan vill sig massiv och stark, men mjukas upp av allt det omkringliggande vackra som dränker den i bara en lite mörkare nyans av behagligt blått.

I den här bildsköna miljön ordnade tre universitet, Université Savoie Mont Blanc (USMB), Haute École Spécialisée de Suisse Occidentale (HES-SO) och Université du Québec à Trois-Rivières (UQTR) den 1-3 oktober en fortbildning i digipedagogik under temat Enseigner à l’ère du numérique, som det var möjligt för mig att delta i inom ramen för Erasmus+ Staff Training Mobility-programmet. Målet med fortbildningen var att diskutera och belysa från olika perspektiv frågan på vilket sätt digitala lösningar på bästa sätt kan motivera studenterna och stöda dem i deras utveckling i samverkan med andra. Betoningen i presentationerna låg på innehållet mera än på själva digitaliseringen och inläggen lyfte på olika sätt fram deras inbördes förhållande. Den viktigaste frågan som diskuterades var: vilken teknologi stöder bäst lärande av ett visst innehåll?

Diskussionerna kring digitalisering i och av undervisningen gick långt i samma banor i de franskspråkiga länderna som hos oss: unga och äldre använder inte nätet på samma sätt. Hur ska vi lägga upp undervisningen optimalt för alla ålderskategorier, i synnerhet om de går på samma kurs och oberoende av om kursen ges som närstudier eller på distans? Har vi insett i vilken utsträckning unga studerar på mobiltelefonen? De vill gärna ha en fungerande app för olika innehåll så att den bäst stöder deras lärande. Hur ska vi lägga upp informationen om våra kurser på nätet så att studenterna hittar den: en på seminariet citerad studie menar att om studenten inte hittar den sökta informationen inom 7 sekunder så finns den inte.

Alla tre högskolor integrerar datorspel i olika moduler i formella lärsituationer i klass och på nätkurser. Vi fick ta del av hur de använder serious games på sina kurser, men fick också själv testa VR-glasögon och spelkonsol som används t.ex. inom utbildningarna för vårdare och farmaceuter vid HES-SO. I UQTR i Québec simulerar man inom ingenjörsutbildningen farosituationer där broar på hjul transporteras från ett ställe till ett annat. Man använder också spel inom kommunikationskurserna där studenterna utbildas till att i olika typer av krissituationer (naturkatastrof, terrorattack, etc.) bemästra kommunikationssituationerna med allmänheten och öva sig i att inge förtroende för att läget är under kontroll.

Enligt studier vid HES-SO finns det inte belägg för att alla skulle lära sig allt innehåll bättre med datorspel, men deras studier visar att inom alla ålderskategorier ökar motivationen när man använder sig av digitala hjälpmedel i formella undervisningssituationer. I Québec använder man sig också av olika typer av belöningssystem i spelen; man samlar pengar eller blir hjälte när man räddat människor eller samhällen i nöd.

Ett annat viktigt digitalt instrument som presenterades var eportfolio som först används på en viss kurs för att sedan utvidgas till att vara ett samlingsdokument online för kunskaper och färdigheter som studenterna samlar på sig under hela utbildningen. Slutligen tar de portfolion med sig ut i arbetslivet för att dels visa upp vilken kompetens de har, dels för att utvidga den med sina erfarenheter från arbetslivet.

Det tredje stora temat var integreringen av studenter ”en situation de handicap” i UQTR. Man hade statistik på olika synliga och osynliga, fysiska och psykiska, ”troubles” som förekommer bland studenterna och i Québec beaktar man alla och allt: från ansökan om att få ta djur in i byggnaderna till val av golvmaterial, färger och placering av vattenbehållare – mobila, bäst så för alla. Attityden är just den att det som är bäst för en student som behöver särlösningar också är bra för alla andra.

Studenterna uppmuntras att med ett team studierådgivare diskutera sina behov genast de inleder studierna och listan på lösningar som universitetet erbjuder är imponerande lång: bl.a. hörapparater i alla auditorier och blindskriftsmaskin med kopieringsfunktion till förfogande för studenter med nedsatt syn. Attityden och servicen gör att man t.ex. haft en blind person som studerat anatomi. Ja, varför inte? Personen var hyperintelligent och viljan satt i fingrarna. I stället för bilder med kroppsdelar som studenter ska peka ut tänkte man ut andra, kinestetiska, lösningar. Läraren ser automatiskt om det finns personer med särskilda behov på en kurs och vilka lösningar som diskuterats fram. Allt är centraliserat.

Presentationerna och diskussionerna tar slut kring halv fem. Jag stiger ut ur det vackra Palais Lumière i det bländande solskenet och går över gatan mot vattnet. Sätter mig på en bänk vid sjön och låter tre dagars enorma dos av teknopedagogiska funderingar och lyckade digtala experiment och lösningar långsamt sjunka in medan vattnet mjukt sköljer över stenarna som är uppstaplade mot strandpromenaden.

 

Mia Panisse

lektor i franska

Centret för språk och kommunikation/CLL