Kategoriarkiv: Ungdomskultur

A New Swedish Book About Swedish Comics

Hello!

This is Fred Andersson, writer of this blog, beginning this evening’s update on comics and comics research in a more personal vein. The reason for this sudden sentimentality is that the topic makes me strongly recall certain picture stories that were probably the main influence behind my choice, as a teenager, to disregard all good advise and plunge into the totally irrational and insecure waters known as ”studies in the humanities”.

These picture stories were not Rembrandt, Shakespeare or even Bob Kane’s Batman. They were ”alternative” and experimental comics by such cartoonists as Martina Edoh, Joakim Pirinen, Ulf Lundkvist, Lena Ackebo and Max Andersson… (the list can go on and on…) The magazine was Galago, the main venue of young Swedish comics artists in the Eighties. The editor of Galago, Rolf Classon, was keen to foster an image of himself and his friends as a totally crazy pack at the far edge of the ”mad left” (in Swedish tokvänstern). These gags and surrealist inventions perfectly captured the spirit that reigned between Punk and 1989.

How we waited for every new issue! How we absorbed it all, and how we recognized our own fears and dreams! And then there were also Pox and Epix, bringing a constant flow of newly translated American, French and Spanish undergound COMIX into Sweden, thanks to the brilliant editor Horst Schröder.

Självsyn och världsbild i tecknade serier (Self-Image and Word-View in Comics) by Kristina Arnerud-Mejhammar, book series Seriehistoriskt bibliotek 1, Köping: Sanatorium 2020.

Well, it is very different days now. Trends in artistic or ”alternative” comics have changed several times. First there was a major economic crisis for comics and comics magazines at large in the Nineties, following 1989 and the recession, almost killing Galago. The market recovered but the carefree attitude of the Eighties did not return. With identity politics and new generation feminism, autobiographical storytelling became a strong current in European comics. During the last ten years, many young comics artists have started to identify more strongly with specific political issues and movements. The manner in which some express their dedication would be familiar to many artists older than the Galago generation. Politics in comics is no longer a joke, and sex and violence are no longer the only reasons why cartoonists are forced to repent.

Last Friday at Uppsala University, Kristina Arnerud Mejhammar defended her doctoral thesis Självsyn och världsbild i tecknade serier (Self-Image and Word-View in Comics) in which she analyses the work of four Swedish comics artists: Cecilia Torudd, Ulf Lundkvist, Gunna Grähs and Joakim Pirinen. All of these had their real public breakthrough in the Eighties with guest comics for the comics section of the main Swedish daily Dagens Nyheter. Ulf Lundkvist and (especially) Jokim Pirinen were also very active in Galago. Cecilia Torudd, the oldest of the four (b. 1942) has a large audience among readers of books and publications for children and teenagers. Her most well known story, about the everyday life of a single mother and her two teenage children, was running as a daily strip in Dagens Nyheter for many years. Joakim Pirinen, who is the youngest (b. 1961), is also most likely the one whose work is least read and appreciated outside the circles of comics fans. Aestetically, he is an highly experimental and innovative artist, and has even made completely ”abstract” comics (see e.g. the album Döda paret och deras ”vänner”, The Dead Couple and Their ”Friends”, 2008).

In addition to being an academic thesis, digitally available (link to the DIVA portal page) and publically defended in Zoom, Arnerud Mejhammar’s work has also been printed as a readable and nicely designed printed volume, no 1 in the new series Seriehistoriskt bibliotek (library of comics history) from the Swedish comics publisher Sanotorium. See image above. The book is rather evenly divided between theoretical and historical introduction (Chapters 1 and 2) and individual case studies about the artists (Chapter 3). Even though the case studies contain much useful information and pertinent observations, the greatest merit of the book is probably the overview it provides of comics culture in Sweden and of important debates in comics research.

In a gentle and pedagogical manner, Arnerud Mejhammar introduces readers new to the research field into the main competing theories about comics as a medium, and clarifies how the politics of the 20th century Swedish welfare state provides much of the explanation for the ideological and aesthetic choices exemplified by Torudd, Lundkvist, Grähs and Pirinen. She prefers the term alternative comics instead of for example ”adult comics” (which can give wrong associations) or ”experiental comics”, because the term ”alternative” stresses the strong connection between these comics artists and alternative lifestyles and political movements. This is especially evident in the cases of Torudd, Lundkvist (who has cooperated with the socialist-autonomous Swedish newspaper ETC. since its start in the late Seventies) and Grähs.

Due to her training as an art historian, Arnerud Mejhammar is capable of providing perceptive and detailed descriptions of certain image sequences and image frames which she has selected as particularly worthy of scrutiny. With this approach, she somewhat disregards the sequential and relational properties often stressed by more semiotically inclined theorists (such as Thierry Groensteen) and instead puts the old cartoon master Will Eisner’s motto ”what goes on inside the panel is primary” into good use.

Arnerud Mejhammar can describe a single panel in a comic almost as if it were a painting. This is probably not a very good narratological approach (narratology stresses the relationships within a text), but it makes her able to analyse an a very precise manner the psychological space created by the comics artist by means of stylistic choices.

See for example the panel by Joakim Pirinen shown below. It is the opening panel of an autobiographical story in which the basic theme is ”follow me into the house where I grew up”. In the opening panel things still seem rather normal, and the setting even looks rather idyllic, but already here the picture space has a somewhat dense and claustrophobic character. It will get worse as soon as we enter the house: the walls will close in, past and present will mix in an uncanny fashion and the limits between person and environment will become virtually erased. Arnerud Mejhammar rightly characterises this particular story as one of the most original and innovative works in alternative Swedish comics.

In her analyses of the other three artists, Arnerud Mejhammar similarly pays close attention to the setting and space inside comics panels, and to houses and interiors as important  elements in the stories. Her observations will stimulate the reader to think more about the manner in which the house in which we live, or in which we once lived, often has a shaping influence on our self-image and world-view.

Joakim Pirinen, opening panel of the story ”Följ med mig till huset där jag växte upp” (Follow me to the house where I grew up) from the album Den universella bristen på respekt (The universal lack of respect), Stockholm: Ordfront/Galago 1999. Image source: Arnerud 2020, p. 215.

Dessa kurser startar under mars-maj

Klicka på bilderna för större text:

Fotografi och rörlig bild, 5 sp, 17 mars
poster_spring2014fot

Bilderbokens eststik, 5 eller 10 sp, 15 april
poster_spring2014bilderb

Bildsociologi, 5 sp, 5 maj
poster_spring2014bildsoc

Pdf: poster_spring2014foto_bilderb_bildsoc

ANMÄLAN VIA MIN PLAN (www.abo.fi/minplan) före 10.3 (Fotografi), 21.4 (Bilderboken) och 5.5 (Bildsociologi)

En ”queer” katalog?

Kommer denne stackars gosse att bli queer?

Kommer denne stackars gosse att bli queer?

I kursen Visuell Analys går vi varje höst igenom fem övningar under lika många studieveckor. I den andra övningen lär du dig ”kvantitativ innehållsanalys” – alltså en direkt (och snabb) analys där du börjar med att identifiera och räkna motiv i ett stort antal bilder. Man kan göra tabeller och ”kodningar” och få fram olika statistiska mönster. Material råder det inte brist på – det flödar in i våra postlådor varje dag. Till exempel leksakskatalogerna till jul. I arbetet på kursen kommer vi in på sambandet mellan dimensioner som kön, ålder och yrke, och hur de kommer till uttryck i annonser. Barn och könsroller är antagligen en känslig fråga.

Senaste exemplet på det är franska föräldrars protester över leksakskataloger där det visas pojkar som leker med ”flickleksaker” och omvänt (DN Ekonomi 24/11, Svd Nyheter 25/11). Också globalt har det höjts röster, och folk har påstått att sådan ”indoktrinering” bara kan ske i Sverige (SvD Nyheter 27/11). Att blanda pojkar och flickor är förstås ”socialistiskt”, ”politiskt korrekt” och till och med bevis på ”manshat” enligt kritikerna (Dagens Media 11/11). Men i så fall är det inte bara svenskar utan också finnar som är socialister och manshatare, för katalogerna har också tryckts på finska. Hufvudstadsbladet påpekar att det finns en opinion bland finska konsumenter mot alltför stereotypa könsroller i reklam riktad till barn (Hbl 11/12). Det här är en nordisk opinion snarare än bara en rikssvensk.

Men ett företag kan inte göra hur stora ändringar som helst, för då riskerar man att stöta bort stora grupper av kunder. Hur ”queera” är då egentligen de här chockerande katalogerna? Ett exemplar av Toys-R-Us katalog (se bilden) damp ner i min postlåda på Nummisbacken och jag tog tillfället att göra en snabb direkt bildanalys. Resultatet kommer här:

Förstasida. Ljushårig och blåögd kille i femårsåldern leker med Lego.

Första uppslag. Blandade kille/tjejleksaker, som leksaksbilar, byggverktyg, Barbie och rosa bil för Barbie. Inga aktörer.

Andra uppslag. Tomte och tre tomteklädda blonda barn (varav en tjej) med priser på kläderna.

Tredje uppslag. Lego och Playmobil, blandat Star Wars / Friends / Barbie etc. Inga aktörer.

Fjärde uppslag. Mammor med litet större barn, fyra (?) tjejer och en (?) kille, alla i mörka kläder. En av tjejerna har Hello Kitty-skjorta. Alla ljushyade och blonda.

Femte uppslag. En kille och en tjej leker med fiskspel (kalastuspeli). En flicka leker med Domino. Alla i mörka, neutrala kläder. Alla ljushyade och blonda eller cendré.

Sjätte uppslag. Ett tonårspar spelar kort. Han har blå tröja, hon har rosa. Båda ljushyade, hårfärg ljusbrun till rödaktig.

Åttonde uppslag. Kille och tjej i 12-årsåldern spelar fotbollsspel. Båda har grå/vita/mörka neutrala kläder. Båda blonda och ljushyade.

Nionde uppslag. En tjej kastar pil, en kille leker trollkarl. Båda ljushyade och blonda, pojken blåögd.

Tionde uppslag. Två svartklädda ljushyade killar leker med SpyNet. En ljushyad och blond kille i blå skjorta leker med UGGLY handdocka.

Elfte uppslag. Spel. Blandat. Inga aktörer.

Tolfte uppslag. Spel med figurer, Disney och Skylanders. Inga aktörer.

13e uppslag. Kille och tjej pratar i TOPCOM walkie-talkies. Båda i blå/grå kläder. Bådas walkie-talkies har camouflagemönster. Båda är blonda och ljushyade.

14e uppslag. Killar och tjejer blandat åker snowrace och sparkcykel. Alla har mörka, ”praktiska” kläder. Alla med synliga ansikten är ljushyade.

15e uppslag. Tre killar (två i 12årsåldern och en tonåring) och en tjej (i 12årsåldern) siktar med leksaksvapen. Den äldste killen har störst vapen. Alla är blonda och ljushyade.

16e uppslag. Beywarriors och Star Wars (figurer). Inga aktörer.

17e uppslag. Marvel och Nickelodeon (figurer). En kille och en tjej leker med Ninja Turtles (Nickelodeon). Han har blå tröja, har mörkare hy och är mörkhårig. Hon har orange tröja och är ljushyad och blond.

18e uppslag. The Trash Back (figurer) och Bosch (snickeriredskap). En pojke i grön tröja leker med Trash Back (färgglada sopstationer), en flicka och en pojke leker med Bosch arbetsbänk. Flickan verkar yngre än pojken. Alla är ljushyade och blonda eller cendré.

19e uppslag. Disney (Monsters), Lego (Duplo), Lego (Fiends). En flicka i fyraårsåldern leker med mjukt fluffigt ”Disneymonster”. Blond, blå/gråögd, ljusgrön skjorta.

20e uppslag. Lego. Äventyr, teknik, ”city”. Inga aktörer.

21a uppslag. Disney (Cars), Disney (Planes). Ljushyad och mörkögd pojke med cendréfärgat hår och mörk tröja leker med Cars.

22a uppslag. Microcharges, Hot Wheels. (Magneter, fjädrar, bilar). Kille och tjej leker med Microcharges. Hon har lila skjorta, han har ljusgrön. Båda ljushyade och blonda.

23e uppslag. Flex-Trax, Carrera (bilbanor för olika åldrar). Pappa och kille leker med Carrera. Båda ljushyade och blonda. Pappan har ljust rosa skjorta, pojken har grönrandig.

24e uppslag. Carville och Bosch. Kille och tjej leker med Bosch parkeringshus. Båda i fyraårsåldern, ljushyade, hårfärger blond och rödlätt, klädsel mörk/neutral.

25e uppslag. Airhogs (radiostyrda racerbilar och terrängfordon). Kille i tioårsåldern, blå skjorta, ljushyad och blond.

Mittuppslag. Påslakan med teman som Hello Kitty, Spiderman etc. Fem barn i 7-10årsåldern i ”myshörna” med påslakan och mjukisdjur. Tre tjejer, två killar. Alla ljushyade och blonda eller cendré utom en av flickorna som är mörkhårig och har mer ”asiatiskt” eller ”sydamerikanskt” utseende.

27e uppslag. Mjukisdjur, kuddar och handdockor. . En kille och en tjej i 7-årsåldern, två tjejer i 12-årsåldern. Alla blonda och ljushyade. Mörk/neutral klädsel utom en av tjejerna som har rosa tröja.

28e uppslag. Stompeez! och Hello Kitty. För säng och nattning. Fyra barn i sjuårsåldern, två killar och två tjejer. En kille och en tjej har mörka/neutrala kläder. En kille har turkos jacka och vita och rosa kanintofflor. En tjej är till sängs och har rosa nattlinne. Alla blonda och ljushyade utom flickan i sängen som är mörkhårig och mer mörkhyad.

29e uppslag. Lavalampor med olika taman som Smurfs (rosa), Vader (svart) Inga aktörer.

30e uppslag. Maskerad/utklädsel med teman som Barbie, Ninja Turtles. Åtta aktörer med synliga ansikten, åldrar 4-12 år, sju tjejer och en kille. Alla tjejerna är prinsessor, Barbie eller annan kvinnlig roll, killen är Turtle. Alla är ljushyade och blonda eller cendré utom en tjej som är Cleo de Nile från Monster High – hon är mörkhårig och har ”syd- eller östeuropeiskt” utseende. Hon är också äldst.

31a uppslag. Musikinstrument. Sju barn i åldrarna 5-12, fyra tjejer och tre killar. Kläder mörka/neutrala utom hos två av de yngsta tjejerna som har rosa skjortor. Alla ljushyade och blonda, mörkblonda eller cendré.

32a uppslag. Kramdjur. Tre barn i tioårsåldern, två tjejer och en kille, klädda i blandade kulörer, alla ljushyade och blonda eller cendré.

33e uppslag. Disney princess. Två tjejer, en i fyraårsåldern och en i tioårsåldern. Den yngre har lila prinsesskläder, den äldre har neutralt blå tröja. Båda är ljushyade och mycket blonda.

34e uppslag. Sylvanian families (dockhus), Lundby (dockhus), My little pony, Pony. En tjej i sjuårsåldern med kulörta kläder. Ljushyad men mörkhårig. Kanske samma person i mindre infälld bild.

35e uppslag. Barbie. Kille och tjej i 7-9årsåldern leker med Barbie drömhus (unelmatalo). Hon har gul skjorta, han har mintgrön. Han är ljushyad och blond, hon är mörkhårig med mer ”nordafrikanskt” utseende.

36e uppslag. Monster High figurer. Tjej i tolvårsåldern, orange skjorta, ljushyad och cendré. Samma person i infälld mindre bild.

37e uppslag. New Born Baby dockor och utrustning. Tre tjejer i 4-7årsåldern. Mörka/neutrala kläder. Två av tjejerna ljushyade och blonda, en är mer mörkhårig och med mörkare hy.

38 uppslag. Chou Chou, CicciBello och BabyBorn dockor och utrustning. Tre killar och två tjejer i 4-10årsåldern, alla med mörka/neutrala kläder utom en kille i 7-10årsåldern med orange skjorta. Alla ljushyade och blonda eller cendré.

39e uppslag. Happy House kök och tillbehör. Två killar och två tjejer i 3-6årsåldern. Alla i mörka/neutrala kläder. Alla ljushyade och blonda eller cendré, utom en av pojkarna som har mörkare hår- och ögonfärg.

40e uppslag. Schleich äventyrsfigurer och scenarier, riddare och dinosaurier. Fem barn i 6-10årsåldern, tre killar och två tjejer. Klädsel mörk utom två av killarna som har röd resp. ljusblå skjorta. Alla ljushyade och blonda utom en tjej med mörkare hy och hår.

41a uppslag. Smurffit (smurfar) och Jake (pirater) figurer. Blond ljushyad tjej leker med smurfar, blond ljushyad pojke leker med pirater. Ljushyad kille med mörkare hårfärg leker med smurfar. Pojkarna har gråa och svarta/vita skjortor, flickan har ljusgrön skjorta.

42a uppslag. Playmobil och MyDough, inga aktörer.

43e uppslag. ColorKids utrustning och rittavlor. Tre tjejer i olika åldrar. Alla ljushyade, två är blonda eller cendré, en är mörkhårig, blandad klädsel.

44e uppslag. ColorKids (forts) och Hama (pärlplattor). Kille i femårsåldern med röd skjorta leker med skriv/rittavla. Han är ljushyad och blond. ”Familj” med mamma, kille (?) och tjej gör julpynt med pärlor. Mörk/neutral klädsel, alla ljushyade och blonda eller cendré. ”Mamman” mer mörkhårig.

45e uppslag. Glitzi Globes (figurer) och Blingles (accessoarer). Kille och tjej i kulörta kläder leker med Glitzi Globes, båda i sjuårsåldern, ljushyade och blonda. Tre tjejer i lägre tonåren leker med Blingles, alla är ljushyade, hårfärger mörkblond och cendré, klädsel kulört och feminin.

46e uppslag. Fashion Girl (se bilden, uppslagets vänstra sida). Tre tjejer och en kille. Åldrar 4-6 år. Klädsel blandad, alla ljushyade och blonda utom den äldsta (?) tjejen som är mörkhårig, brunögd och har mer mörk hy.

47e uppslag. Play 2 learn (plast, småbarn). Sex barn i 2-4årsåldern, fem (?) killar och en (?) tjej. Klädsel mörk/neutral. Alla ljushyade och blonda eller cendré.

48e uppslag. Brio och Kids-Wood (trä, något större barn). Sex barn i 3-6årsåldern, tre killar och tre tjejer, blandad klädsel, alla ljushyade och blonda eller cendré.

49e uppslag. Fisher-Price (plast, för spädbarn och småbarn). Fem barn i 0-3årsåldern. En kille, två oklara och två spädbarn. Klädsel blandad, alla ljushyade och blonda eller cendré utom ett barn med mer ”nordafrikanskt” utseende.

50e uppslag. Lamaze och Bellino (för spädbarn). Sju spädbarn, blandad klädsel.

Baksida. Candy mjukdjur. En tjej och en kille i 4-5årsåldern. Neutral klädsel, båda ljushyade och blonda.

Sammanfattning: Min torra uppräkning visar nog ganska tydligt att katalogen varken är så värst ”queer” eller så värst utmanande vad gäller den stereotypa bilden av finnen som ljushyllt, blond och blåögd. Detta kanske kan lugna konservativa själar. Könsfördelningen är inte så blandad som debatten kan få en att tro. Och det märks en tydlig strategi i hur skaparna av katalogen har balanserat kön, ålder och klädsel för att minska eventuella chockeffekter.

Flickan får vara med och leka snickare på uppslag 18, men båda barnen verkar så små (särskilt flickan) att de knappast förstår så mycket av leken. Också på uppslag 46 (se bilden) är barnen ganska små. Genomgående är det bara små killar som leker med dockor och andra ”tjejiga” leksaker i den här katalogen. Och när barnen ska klä ut sig ( uppslag 30) är rollfördelningen väldigt tydlig mellan tjej och kille. Annars är klädseln genomgående ganska neutral med mer dämpade eller mörka färger på både killar och tjejer. Typiskt nog är det bara de äldre tjejerna (uppslagen 6 och 45) som kanske redan har en ”pojkvän” (uppslag 6) som har klart feminint kodade kläder i sin ”vardag”. Här är produkterna (som Blingles) också så feminint kodade att närvaron av en kille i samma ålder skulle bli en alltför stor utmaning mot könssystemet.

Klädseln hos de yngre aktörerna innebär i det stora hela att både killar och tjejer fogas in i en ”maskulin” (dvs. mörk/neutral) norm för klädsel. Se särskilt det ”militära” paret på uppslag 13. Den ende ”kille” som kanske kan tolkas som litet ”queer” är den docksöte lille trollkarlen på uppslag 9, men det är mindre tydligt. När ”pappan” på uppslag 23 ska verkare ”mjukare” sätter man på honom en rosa stjorta, men situationen är typiskt manligt kodad: far och son leker med en bilbana. Påståendet att dessa kataloger skulle vara ”manshatande” och hindra killar från att vara killar blir extra märkligt när man tänker på att klädseln genomgående är manligt kodad och att bara småpojkar verkar vilja leka med dockor. Däremot är det uppenbarligen helt OK även för större tjejer att leka med vapen (uppslag 15).

Detta avspeglar utvecklingen i genusfrågor generellt: kvinnor har hävdat sin självständighet genom att anamma det manliga. Det är inte det som väcker den största upprördheten bland konservativa debattörer. ”Farligt” blir det först när den manliga normen hotas genom att killar gör ”tjejiga” sakar, och särskilt om de fortsätter med det efter 6 års ålder. Så långt vågar inte Toys-R-Us gå.

Länkning pågår till intressant.se

Visuella studier – aktuellt och gjort

Är du ett FAN? Gå vår kurs COMICS!

Är du ett FAN? Gå vår kurs COMICS!

Det har varit tystnad här på bloggen ett tag – men det innebär inte att det har varit brist på aktivitet i ämnet. Tvärtom. Ämnets lärare har gett kurser under april och maj – ”Den rörliga bilden” (Antony Fredriksson, se tidigare inlägg), ”Bilderbokens estetik” (Maria Lassén-Seger), ”Bildsociologi” (Jenny Wiik) och ”Nutidskonst” (Öppna Universitetet, Fred Andersson). Till hösten ges kursen ”Visuell Analys” som kombinerad nätkurs och närstudium i Jakobstad – se info här:

Sommaruniversitetet i Vasa, filialen i Jakobstad: ”Visuell analys” okt-nov 2013

De flesta studenter har lämnat huset, men vi lärare jobbar nu desto intensivare med att förbereda höstens kurser. Höstens första kurs i Visuella studier är som tidigare år grundkursen i bildperception som går på engelska med psykologen och hjärnforskaren Tarja Peromaa som lärare. Tarja är en mycket uppskattad lärare som kan konsten att förklara på ett strukturerat och lättfattligt sätt. Vill du gå kursen ska du leta efter kursnamnet ”Image Perception and Cognition” eller kurskoden 130000.0, anmälan är öppen via systemet Min Plan för studerande vid Åbo Akademi eller Turun Yliopisto ända fram till 6 september.

Flera av oss har varit uppmärksammade eller aktiva även utanför Akademin under våren. Jenny Wiik arbetar också som författare och illustratör och debuterade i höstas med ungdomsboken Bildbindaren på Schildt & Söderströms förlag. Maria Lassén-Seger hör till landets främsta experter på just böcker för barn och ungdom, och hennes kurs ”Bilderbokens estetik” får varje år mycket god respons. Om du är intresserad av bilderböcker och vill hålla dig orienterad om vad som händer på det området är det ett bra tips att läsa Marias regelbundna recensioner av nya böcker i Hufvudstadsbladet. Tidningen verkar inte längre publicera nyare recensioner online, men här är några från förra året:

Om Jenny Wiiks ”Bildbindaren

Om Maria Turtschaninoffs ”Flickor som går dit de inte får”

Om Ulf Starks och Linda Bondestams ”Allt det här”

Även Mia Österlund som är universitetslärare i litteraturvetenskap här vid ÅA recenserar barnböcker i Hbl, några exempel:

Om Maijja och Anssi Hurmes ”Under täcket”

Om Camilla Mickwitz ”Jason, Emilia och de små tanterna” (nyutgåva)

Fred Andersson (undertecknad) deltar sedan hösten 2011 i det nordiska nätverket för forskning om tecknade serier – ett annat område där förhållandet mellan ord och bild står i centrum. NNCORE, som nätverket heter (Nordic Network for Comics Research) hade sin första internationella konferens i Helsingfors den 23-25 maj. Koordinator för konferensen var professor Kai Mikkonen som bland annat har skrivit den viktiga boken Kuva ja sana (Bild och ord). Nätverket har en hemsida som ligger under Syddansk Universitet i Odense, och som man når via följande länk: NNCORE, Syddansk universitet. Forskare från Finland, Sverige, Danmark, Norge, Island och Estland deltar. För nätverket har Fred Andersson skrivit en essä för en planerad engelskspråkig antologi med texter av medlemmarna.

Våra ÅA-ämnen Folkloristik, Visuella studier och Sociologi ger till hösten i samarbete en ny engelskspråkig kurs om tecknade serier och fandom, den kultur som växer fram bland fans till böcker och serier i fantasygenren. Kursen heter ”Comics – Interdisciplinary and cultural perspectives” och startar den 25 oktober. Fred Andersson inleder med serieteori de tre första veckorna (se också inlägg 2 juni förra året), sedan föreläser Ralf Kauranen om sociologiska aspekter (3 veckor) och Jacob Löfgren om fandom (3 veckor). Ralf Kauranen är medlem i NNCORE och har disputerat på en avhandling om 1950-talets finska debatt om seriers ”skadlighet”. Se den här artikeln om Ralf från 2008. Jacob Löfgren är doktorand i folkloristik och forskar om fankulturen kring den brittiske författaren Terry Pratchetts karaktärer. Se den här artikeln om Jacobs projekt. Kursen är öppen för alla intresserade vid Åbos två universitet, precis som de ordinarie kurserna i Visuella studier.

Andra engelskspråkiga kurser som vårt ämne ger under 2013-14 är ”Cultural Imagology – An introduction” (se också tidigare inlägg från i höstas) och ”Visuality and Visualization of Information”. Båda kurserna tar upp viktiga aspekter på bilder som kunskapsförmedlare idag – mer om detta senare i veckan!

länkning pågår till intressant.se

Känna igen tatueringar

I förrgår försökte jag definiera vad direkt visuell analys är genom att ta vårt insamlingsprojekt med bilder av BM (Body Modification) som exempel. Se schemat nedan. Tatueringar är en typ av BM med lång tradition. En tatuering kan vara framträdande eller nästan osynlig. Den kan vara helt personlig eller ingå i en lång tradition. I kulturer utan skrift och utan museer har tatueringar varit ett sätt att föra vidare gruppens gemensamma minne. Nutida teoretiker som vill förklara vår tids tatueringar som symptom på ”postmoderna” utbytbara roller får problem när de ska förklara varför folk i så fall väljer att smycka sig på det mest permanenta sätt som finns. Detta måste ha att göra med ett starkt behov av att tillhöra en viss grupp.

Möjliga typer av Body Modification idag. (c) Fred Andersson 2012

Möjliga typer av Body Modification idag. (c) Fred Andersson 2012

I schemat utgår jag från ett europeiskt perspektiv och räknar med att kategorin ”old school” är tatueringar som är traditionella i Europa. Resten, alltså alla nya motiv och alla mönster som hämtats från andra delar av världen, är ”polykultur”. För att räkna upp alla varianter av ”polykulturell” tatuering kan man bara skriva ”Etc”, för mångfalden är enorm. Det finns naturligtvis inga etablerade taxonomier eller klassifikationer. Men det finns mängder av förslag på sådana, överallt på Nätet. Se till exempel:

Styles of Tattoos

Top ten most popular tattoos (”Tao of Tattoos”)

Starlight Tattoo: Tattoo Ideas

Free tattoo designs

Eller populära böcker som Tatueringar: gamla traditioner, hemliga tecken och moderna trender (D. Picerno)

I insamlingsarbetet använde vi några få av alla förekommande termer för att beskriva tatueringarna på bilderna: tribal, haida, keltisk, maori, nordisk, polynesisk, arabisk, indisk, balinesisk, asiatisk, japansk, kanji, kinesisk, latino, gang, prison, hiphop, gothic, sailor, military, newage, biker, kristen, buddhistisk, hinduisk, katolsk, muslimsk, judisk, karikatyr, orientalisk, feminin, fantasy, scifi, kawaii, otaku, black&grey

Exempel på "polynesisk stil"

Exempel på "polynesisk stil"

Som sagt, detta är bara några få. Hur skiljer man mellan dessa motiv och stilar? Varken jag eller Eddie hade någon erfarenhet av tatueringsvärlden. Det blev en hel liten bildningsresa i tatueringsmönster.

Tribal är en vanlig stil, men den kan se ut på många olika sätt beroende på vilka influenser bäraren föredrar. Vissa väljer mer oblandade varianter som Polynesian (se bild), Maori eller Celtic. Ibland är mönstren mer eller mindre trogna imitationer av traditionen i ett visst specifikt område. Ett polynesiskt mönster med den bakgrunden kan då kallas till exempel Tahitian eller Samoan.

Skillnaden mellan ”old school” och ”polykultur” blir litet mer komplicerad när det gäller mönster inspirerade av gammal europeisk kultur. Men de fantasifulla tatueringar som idag kallas ”nordic” eller ”celtic” har inte många likheter med de enkla märken som man har hittat på t.ex. ismannen Ötzi.

"Keltiskt" mönster, kanske Black Metal?

"Keltiskt" mönster, kanske Black Metal?

En ”keltisk” tatuering som den här intill kan vara inspirerad av ornamentik på gravfynd från 800-talet och fram till tidig medeltid, men att den tidens människor skulle ha burit något liknande är knappast troligt. ”Pikterna” i norra Skottland lär däremot ha prytt sig med kroppsmålning, enligt romerska reseskildringar. Bäraren av den här tatueringen är kanske ett fan av Black Metal eller Death Metal, musikstilar som har stark koppling till olika typer av nyhedendom och intresse för magiska symboler. Pentagrammet i tatueringens centrum har till exempel inget med den ”keltiska” ornamentiken att göra. Mönstrets två ”horn” kan anspela på djävulen, som för ”nyhedningar” bara är en karikatyr av våra ”riktiga” gudar.

(Se Vagn Vikernes hemsida med hans personliga mytologi)

"Japansk" tatuering med Shinto-gud (?)

"Japansk" tatuering med Shinto-gud (?)

Precis som ”Polynesian” och ”Nordic” är ”Asian” en ganska diffus kategori. De tatueringar som håller sig närmast traditionella förebilder är kanske de som baserar sig på gamla japanska helkroppstatueringar – en gång statussymboler bland samurajer, idag vanliga inom Yakuzan.

Den sittade gestalten på magen är knappast en Buddha, men kanske vind- och ormguden Susanoo i Shinto.

I vårt material finns åtta bilder av det här slaget – alla har taggarna ”japan” och ”opersonlig”. Syftet med bilderna är bara att visa tatueringarna. Det finns inga ansikten, ben eller händer på bilderna. Relationen mellan objekt och fotograf är neutral och ”jämställd” – objektet framställs varken som överlägset eller underlägset ”oss” som tittar. Bilden är tagen så nära att vi nästan inte får någon information alls om ”kontexten” (miljön och sammanhanget) utan bara om ”kulturen” (samuraj, yakuza, manlighet.)

Andra mindre traditionella tatueringar har inslag som mest signalerar ”japanskhet” i största allmänhet – som fiskar, körsbärsblommor, skrivtecken. När jag nu ändrar sökningen i vår databas (som gränssnitt använder jag Picasa) till bara ”asiatisk” får jag upp 34 bilder som bara har det gemensamt att tatueringarna anspelar på något ”asiatiskt”. Jag ser direkt att det bara är fyra bilder som gör ett personligt intryck genom att vi ser ett ansikte och en blick. Tre av dem är bilder av kvinnor, av vilka två helt tydligt är poserade studiobilder.

"Old School", "personlig", "nedåtvinkel", "kvinna", "inne", "suddig", "färg". Ur databasen (anonymiserad)

"Old School", "personlig", "nedåtvinkel", "kvinna", "inne", "suddig", "färg". Ur databasen (anonymiserad)

Detta mönster verkar ganska typiskt om man jämför med fördelningen vid andra sökningar – en tendens att BM hos kvinnor mer framställs som ett sätt att attrahera än när det gäller män. Detta framhävs i bildernas utformning, hur stor del av kroppen som syns, och så vidare.

Söker jag i hela databasen efter taggen ”personlig” får jag 216 bilder där könsfördelningen verkar ganska jämn. Men kombinerar jag ”personlig” med ”leende” får jag 35 bilder med förkrossande dominans av kvinnor. När leenden saknas kan bilden kodas som ”inbjudande” med andra grepp, till exempel kameravinklar som framhäver erotiskt laddade zoner, som i bilden här intill. (Dominansen av sådana bilder på unga kvinnors profiler på Facebook har varit föremål för forskning i Sverige.) I vår databas är taggar som ”nedåtvinkel”, ”uppåtvinkel”, ”sidovinkel”, ”leende”, ”neutral”, ”avvisande”, ”inbjudande”, ”personlig”, ”aktiv”, ”passiv” användbara för att undersöka sådana mönster. Detta som exempel på hur insamling och taggning av bilder kan användas för fördjupad visuell analys av dagens globala kultur.

länkning pågår till intressant.se

Vad är visuell analys? (3)

Bild insamlad till databas "Body Modification"

Bild insamlad till databas "Body Modification"

Igår nämnde jag skillnaden mellan direkt och indirekt analys – men vad skiljer en direkt analys från vilken snabb, vardaglig beskrivning som helst? Och går det verkligen inte att skilja mellan beskrivning och analys? Vad är det i så fall för mening med att använda ordet ”analys” alls?

Svaret är att bara en snabb beskrivning inte är en analys, men att analysen börjar med att man gör ett stort antal sådana beskrivningar. Målet kan vara att skapa en taxonomi för klassifikation av ett stort bildmaterial, men analysen kan också gå ut på att analysera hur vissa grupper av människor (till exempel olika åldersgrupper) beskriver bilder. Därför är det i ämnen som etnologi och sociologi man har använt sig mest av direkt analys av bilder.

En typisk situation är den där en etnolog har ett antal bilder som föreställer livet i en by för många decennier sedan. Det finns fortfarande några få personer i livet som minns människor och byggnader som fanns då. De intervjuas genom att de får se bilderna, och de spontana minnen som bilderna väcker spelas in och skrivs ner. Inom antopologi/etnologi finns det en särskild term för detta: ”photo elicitation”.

Men den allra största andelen av direkt visuell analys är idag så spridd att vi knappast längre lägger märke till den – nämligen ”taggning” av digitala bilder. Att ”tagga” innebär idag oftast att du öppnar bildens metadata (i Windows högerklick, sedan ”properties”, sedan ”details” och ”tags”). Orden du sedan skriver in för att beskriva bilden gör att den kommer upp i sökningar på de orden i bildprogram som Picasa, på Internet eller i en databas. Bilden på ”dödskallemannen” är till exempel taggad med termerna:

ansikte; extrem; färg; högkontrast; man; omättad; opersonlig; piercing; polykulturell; ring; stav; tatuering,

samt webbadressen där bilden hittades: http://my.opera.com/Zaphira/albums/show.dml?id=673992

Bilden ingår i en insamling och taggning av över 1500 bilder som fotografen Eddie Svärd (se flickr) gjorde på uppdrag av mig tidigare i år. Syftet var dels att få en första överblick över det visuellt (och etnologiskt) intressanta fenomenet BM (body modification), dels att pröva hur en mer systematisk taggning kan gå till. En mer utförlig beskrivning från den 25 maj finns här. För att göra bilderna sökbara utifrån vissa specifika frågeställningar hade jag i förväg definierat en lista av standardtermer och ordnat dem enligt vad vi kan kalla EBB-taxonomin (Eakins, Briggs & Burford, ”Image Retrieval Interface” 2004). Den här taxonomin använder vi också i kursen ”Visuell analys”.

Taxonomin har nio nivåer som enligt Eakins/Briggs/Burford motsvarar de statistiskt vanligaste kategorierna i folks spontana beskrivningar av bilder. Tre nivåer handlar om ”Perceptionsdata” (som färg), ”Basgeometri” (som komposition) och ”Rumslighet” (eller Visual Extension.) Exempelbilden har tre taggar från perceptionsnivån: färg, omättad och högkontrast. Den fjärde nivån handlar om det ”semantiska” innehåll vi ser direkt, som man, ansikte, tatuering, ring, stav. Följande fyra nivåer handlar mest om det vi inte ser direkt i bilden utan  ”abstraherar” ur olika kunskaper och känslor. Det rör sig om ”kontextuell abstraktion”(inomhus, hem), ”kulturell abstraktion”(piercing, polykulturell), ”emotionell abstraktion” (opersonlig, extrem) och ”teknisk abstraktion” (ring, stav: vilken metall?). (Jag ser att ”stav” nog är fel term. Personen har snarare piggar som opererats in vid näsroten – se bilden.) Den nionde nivån, slutligen, är ”metadata” – alltså det som aldrig kan vara synligt i en ren bild, till exempel uppgifter om datum och webbadress.

För att få en begreppslig bild av fenomenet BM förberedde jag också ett ”system network”. Det är en typ av diagram som kan användas för att åskådliggöra komplexa begrepp. Här blev diagrammet en utgångspunkt för den visuella sorteringen och analysen, eftersom det visar vad jag som både professionell (i visuell analys) och amatör (i någon sorts ”etnologi”) förväntar mig att vi ska hitta därute. Jag antog att BM kan delas in i ”mönstrad hud”, ”piercing”, ”implantat och kirurgi” samt ”självskada”. De tre första kategorierna uppfattas som hedonistiska och bejakande medan den fjärde är destruktiv. De destruktiva innebörderna kan beskrivas som ”dysmorfi” (faktisk eller inbillad fysisk brist) och ”dysfori” (motsatsen till eufori). Diagrammet ser ut så här:

Möjliga typer av Body Modification idag. (c) Fred Andersson 2012

Möjliga typer av Body Modification idag. (c) Fred Andersson 2012

Jag har naturligtvis argument för varje nivå i schemat – särskilt de som kan verka underliga. Det är en brist att jag fortfarande inte har fått någon respons på indelningen. Efter mycket tvekan och ändringar bestämde jag mig för att tatueringen kan delas in i underkategorierna ”old school” och ”polykulturell” med argumentet att istort sett allting idag är polykultur bortsett från en medveten renodling av äldre bildtraditioner, t.ex. gamla sjömanstatueringar och annan ”old school”.

Den ovanliga ansiktstatueringen i bildexemplet kan t.ex. återfinnas i gängkultur i Mexiko, men dödskallemotivet går också tillbaka på pre-columbiansk dödskult. Resultatet är polykultur som kan upprepas var som helst i världen av någon annan person som identifierar sig så starkt med dödens symbol att han vill bli ett med den, outplånligt och oåterkalleligt.

Detta är något som kan intressera en etnolog eller en religionsforskare, medan jag som bildforskare är mer intresserad av själva bilderna som iscensättningar av personernas identitet och känslor.  Här blir det viktigt med frågor som ”vilken vinkel är bilden tagen ur?”, ”är det en närbild eller en distanserad bild?”, ”är den personlig eller opersonlig?”, ”hur bidrar kontrast och färger till stämningen?” Det kan finnas intressanta mönster i hur olika grupper väljer att utforma sina bilder.

För att kunna säga något trovärdigt om detta räcker det inte med att titta på bara några få bilder – det behövs tusentals. Taxonomier och scheman hjälper oss att få en första överblick och att hitta det som är intressant att studera. Om studenter är intresserade skulle det kanske kunna bli några kandidatuppsatser med utgångspunkt i materialet. Som sagt skulle såväl religionsvetare och etnologer/folklorister som konst/bildvetare kunna hitta aspekter att studera.

länkning pågår till intressant.se

Tintin, a nazi?

Panel from "Tintin au Congo"

Panel from "Tintin au Congo"

From now on I will start to write some blog enties in English in such cases where a topic might be of interest for other people than Swedishspeakers. We also have international students, for example at our Imagology course.

To associate our righteous hero Tintin with nazism might seem ridiculous at first, but there are some who would say that it is not entirely misplaced. Georges Rémi, who became known as Tintin’s creator under the name Hergé, used to be friends withn a certain Léon Degrelle. In 1929, they both worked for the same  Catholic newpaper in Brussels. The first strips of Tintin were published there, and later in his book Tintin, mon copain, Degrelle claimed that he was the real model for Tintin. The journalist Degrelle became more and more personally involved with politics. He became the chief ideologist and leader of the Belgian equivalent to Nazism, Rexism. As a volunteer in Hitler’s army, he also earned decorations as a war-hero at the Eastern front, before withdrawing to Franco’s Spain where he remained until his death. As for Hergé himself, he basically shared the same convictions during the War, and only made his lip service to democracy when it was clear that Germany had lost.

For a person living at that time and with such friends, it is hardly surprising that the Hergé of Tintin au Congo (1930) would render Africans in a highly stereotyped way. A couple of years ago, a major British bookshop chain decided to withdraw a new edition of Tintin  au Congo from its children & youth’s section. The decision was made after a strongly formulated recommedation from the state Commission for Racial Equality. And yesterday, breaking news in Swedish media kicked off a flow of comments about the decision to remove all Tintin albums from display in the children’s area at the public Stockholm Kulturhuset (House of Culture). Behrang Miri, the newly appointed curator responsible for the decision, said to the daily Dagens Nyheter that visitors with African backgrounds had made complaints about racist pictures in Tintin, and that the removal was a part of a larger strategy to educate even small children to think critically about stereotypes in culture. He also said that introductory texts about the historical background for Hergé’s work (as seen in many new editions) are not enough.

Reactions immediately came. Probably the most articulate one is written by the daily Svenska Dagbladet’s new editor of culture, Martin Jönsson. In national Swedish Radio, Mr Miri was asked how there can ever be a discussion about these issues if people (and especially young people) are not even allowed to see the books. Mr Miri could’t really find any good answer to that question, and later the same morning (nb – the same morning that the news about his decision came!) he ”made a poodle” as Swedes say, i.e. admitted that he had gone too far. Still, today a scholar in comparative literature has written a comment in support of the Kulturhuset censorship. As for myself, I think that the ”house of culture” was now very close to become a grave of culture. One can write critically and expose the ideological patterns in the stories, like Dougal MacDonald of the Marxist-Leninist Party of Canada, but such criticism would die without the circulation of all kinds of messages and media in accordance with freedom of speech.

länkning pågår till intressant.se

Sternudd på radio om självskada

I dagens Kulturtimmen på svenskspråkiga YLE finns en radiointervju som gjordes med Hans T. Sternudd när han föreläste om bilder av självskada här hos oss. Intervjun finns nu tillgänglig här (hela Kulturtimmen, bara från Finland) och här (förkortat klipp, även från Sverige). I intervjun (med Sebastian Bergholm) tar Hans upp det viktigaste av det som han sade under föreläsningen och gör referenser till emo-förebilder som Amy Winehouse och Nine Inch Nails.

Emo och Goth hör till de ungdomskulturer som mest har förknippats med självskadebettende. När man söker på Nätet kan man ibland nästan få intrycket att Emo = SI (Self Injury). Emo står förstås för ”emotional” och den mörka musiken och klädstilen är en viktig del av identiteten. Vad som skiljer t.ex. Emo från Goth kan vara svårt att greppa för en utomstående – det kan röra sig om saker som klädkoder och vilka band man lyssnar på. Det är tydligt att Sternudd inte beskriver dessa fenomen som bara något han ser på distans, som forskare. Hans bakgrund i alternativkultur gör att han har haft direkt kontakt med många av kulturformerna, och därför har forskare som han en viktig uppgift att fylla i Visuella studier.

De flesta ungdomar som känner att världen är obegriplig och att den egna smärtan är outhärdig går inte ut med ett vapen och skjuter på jämnåriga. Men det händer, alltför ofta. Alldeles nyss hade vi en ny finsk skolskjutning, dramat i hyvinge. Fram till idag erbjuder Röda Korset och Rädda barnen en hjälptelefon för dem som behöver tala om upplevelsen, rapporterar YLE. Händelsen har redan startat en ny debatt om den ovanligt liberala finländska vapenlagstiftningen. De ungdomar vars instängda desperation tar sig sådana här uttryck skapar stora rubriker, de som istället vänder ilskan mot sig själva gör det däremot i tysthet. Men båda sakerna är lika viktiga att förstå och förebygga ifall inte det här samhället ska förvandlas till en mardröm.

Länkning pågår till intressant.se