Ramavtal och arbetsmarknaden

Dagstidningar påpekar för tillfället att det existerar en förtroendebrist mellan parterna i förhandlingarna på arbetsmarknaden. Nyligen genomfördes ett beslut om förkortade utbildningstider efter en lång förhandlingsprocess. Under normala omständigheter anser jag att en ett beslut av denna art skulle ha kategoriserats som allmän praxis. Ett omfattande ramavtal fastslogs år 2011 i samband med nya regeringen, men har därefter kritiserats av arbetsgivarna för att sakna flexibilitet.

Finansministeriet: http://yle.fi/uutiset/urpilainen_tyomarkkinajarjestoille_nyt_jaahylle_ja_sitten_takaisin_pelikentalle/6493625

Västvärlden har omriktat arbetskraften till tredje länder för att spara kostander. Flera av dessa länder har därmed njutit av hög tillväxt i både ekonomin och levnadsstandarden under flera årtionden. I något skede kommer denna trend att skifta mot att det blir lönsamt att anställa inom produktion i Europa. För tillfället har servicebranschens arbetsplatser ett övertag om arbetsmarknaden då förhållandet till produktionsarbetsplatser minskar. Ingen förbättring kommer att nås på denna front så länge investeringar inte riktas till Finland i form av produktion.

Exempelvis löste Tyskland dess arbetsmarknadspolitik med att införa s.k. kortarbeten. Detta innebar att samma mängd arbetsplatser kvarstod men samma arbeten kunde delas mellan två eller flera arbetstagare. Ytterligare blev lönerna frysta eller minskade för flera år. Landets ekonomi inledde en tillväxtperiod, men som följd framträdde en ny grupp av låginkomsttagare som ligger på gränsen för fattigdom. Euron har orsakat att dess medlemsländer inte kan devalvera valutan enligt allas behov. I stället genomförs en inre devalvering där medlemsländerna fryser eller sänker tillväxten av lönerna för att hålla exporten konkurrenskraftig.

Beräkning av arbetslöshetsprocenten har förändrats under åren. Exempelvis har flera deltidsarbeten börjat klassas enligt full anställning i statistiken. Om alla arbeten skulle klassificeras enligt gamla kriterier, pre-1990-talet, skulle procenten vara närmare tolv procent än nutida nio procent.

Det här inlägget postades i Arbetsmarknad och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.