På den förra gästföreläsningen med Ki, samhällsjournalisten från YLE diskuterades det här med löner och hur kollektivavtal reglerar dem. Någon undrade ifall det egentligen är en dålig sak med kollektivavtal som sätter en viss standard på lönerna då det kan vara svårt för arbetstagaren att förhandla fram någon högre summa på egen hand. Lönen är s.a.s. färdigt given och odiskuterbar.
Själv tycker jag kollektivavtal (TES, työehtosopimus) är bra eftersom det förhindrar arbetsgivare att trampa på löner, alla försäkras en viss grundnivå. Allt utöver denna summa kan arbetstagaren själv förhandla om. Lönenivån påverkas ju bl.a. av utbildning, företagets storlek och framgång, arbetsuppgifterna, ifall den är i privat eller offentlig ägo samt erfarenhet. Visst finns det ju också branscher som stirrar blint på TES.
Vi har ju också exempel på länder där det inte finns alls några minimilöner och så förtjänar folk två euro i timmen eller ännu mindre. Skäligt eller hur? Arbetstagarna försäkras också en viss mager årlig procenthöjning på sina löner som det stadgas om i kollektivavtalen.
Den rätta platsen att förhandla om lönen är före man tar skriver under själva arbetsavtalet, eftersom lönen ofta är trögrörlig uppåt. Utgångspunkten kan inte vara att lönen diskuteras årligen om det inte sker några merkanta förändringar i t.ex. arbetsbördan eller -uppgifterna. Företag brukar ha sina egna löneskalor där arbetstagarna indelas i olika kravnivåer som ger en viss lönerekommendation. Högre chefer kan ha i sina direktörsavtal skrivelser om årliga justeringar.
Slutligen: kom ihåg att ha allting nerskriver på ditt arbetsavtal. Att chefen lovar dig muntligen löneförhöjning då du kommit in i arbetet är nog juridiskt sett hållbart det också, men du har bevisbördan…