Robert Karasek lanserade på 70-talet en modell för att analysera psyko- sociala arbetsförhållanden och deras effekt på hälsa. Enligt denna så kallade krav-kontroll-modell är förhållandet mellan upplevda krav och upplevd kontroll i arbetssituationen avgörande för om arbetet leder till antingen negativ eller positiv stress. En hög nivå av yttre krav kombinerat med en låg nivå av personlig kontroll skapar ett tillstånd av negativ spänning som på sikt kan leda till psykisk och/eller fysisk ohälsa. En kombination av höga krav och hög kontroll leder emellertid till ett tillstånd av positiv aktivitet som underlättar utveckling och inlärning. Med andra ord ju större kontroll en individ upplever sig ha desto högre krav från miljön kan hon hantera utan negativa effekter. (Karasek & Theorell, 1990).
Jag tog kontakt med en gammal arbetskollega som idag arbetar som hovmästare på en av Helsingfors mest etablerade och prestigefyllda restauranger. Vi diskuterade vilka effekter ett ägarbyte som tagit plats i början av 2012 har haft på personalen angående arbetsstress. Min kontaktperson berättade att den mest påtagbara förändringen är att de nuvarande ägarna har en mycket mindre insikt i serveringsarbetet än de tidigare ägarna, som bådadera har en bakgrund i branschen. I och med ägarbytet är personalen inte längre tillåten att hålla det ca en halv timmes långa mötet som de tidigare brukade ha före varje kvällsdukning. Detta på grund av att de nya ägarna anser mötena som en onödig kostnad. Min kontaktperson beskriver detta som en väldigt stor förlust för personalen på grund av många orsaker. Dels innebär avsaknaden av mötena att servitörerna inte hinner kommunicera med kökspersonalen tillräckligt och lära sig om nya maträtter på menyn (som varierar nästa varje vecka). Dels innebär det, detta är enligt min kontaktperson ett väldigt stort problem, att hovmästrarna inte har tid att briefa extra-personalmedlemmar (som byter nästan varje dag) om arbetsrutinerna specifikt på denna restaurang; såsom vem som tar emot matbeställningar, vem som sköter om dryckerna och hur man bär olika tallrikar och i vilken ordning man lägger ned dem framför gästerna.
Min kontaktperson berättar att just denna obereddhet leder till mycket negativ stress, speciellt för de personer som bär ett större ansvar över verksamheten. Som hovmästare berättar han att det är väldigt svårt att t.ex. välja extra-personal. Han säger att ”man måst vänta och se vem som kommer in genom dörren och sedan på några minuter förklara deras arbetsuppgifter och hoppas på att de klarar av dem. Och om det visar sig att de har problem med uppgifterna så blir det genast mitt problem eftersom jag måst arbeta extra hårt för att klara av både mina uppgifter och dessutom deras.” Han förklarar således att kombinerat med det stora ansvar som han bär som hovmästare leder avsaknad av kontroll över hur mycket resten av personalen klarar av att göra till ett tillstånd präglat av negativ stress.
Vi avslutade vår diskussion genom att konstatera att de nya ägarna borde inse att det tidigare sättet, där personalen en gång om dagen träffas för att gå igenom arbetsfördelningar, nya rätter på menyn etc., är att föredra eftersom det leder till bättre ansvarsfördelning och större kontroll samt där igenom till större välbefinnande hos personalen.
Karasek, R., Theorell, T., Healthy work: Stress, productivity and reconstruction of working life, 1990