Under gästföreläsningen förra veckan diskuterade vi förhållandet mellan stat, arbetsgivare och arbetstagare. Det var många intressanta saker som kom fram. Helt i slutet av föreläsningen konstaterade Ki att en av de största pågående och framtida utmaningarna är att hålla jobben kvar i vårt land. Detta främst som ett resultat av den ökade internationella konkurrensen. På grund av den demografiska obalansen är vi också i en situation där vi skall jobba längre än någonsin för att få det hela att gå ihop.
Som jag ser det är vi i en knepig situation. Sänker man lönerna och på så vis försöker förbättra den internationella konkurrenskraften, riskerar man att sänka köpkraften, vilket ju i sin tur lätt gör att den finska ekonomin går ännu sämre. Arbetstagarorganisationerna har ju som uppgift att ivarta sina medlemmars intressen. Får sjukskötarna bättre löner så skall metallarbetarna också ha sin del.
Men vem har ansvaret på lång sikt? Finns det en risk för att vi ställer så höga krav på vår levnadsstandard att vi därför snart inte har jobb att gå till? Om det inte finns jobb hjälper det föga om pensionsåldern så stiger till 70 år. Enligt taloussanomat ser vi åtminstone för tillfället en negativ trend.
Vem har ansvaret, ja… Vi får väl hoppas på gott samarbete. Är det detta som sker i sydeuropa nU, dvs har de haft ohållbart hög levnadsstandard vilket nu leder till kollaps? Kan man säga att utbud och efterfrågan inte längre möts dä?, eller snarare har väl marknaden kollapsat… jag tänker att arbetsmarknaden kanske också kan beskrivas som utbud-efterfrågan. i Finland är väl efterfrågan större än utbudet eftersom vi har så många arbetslösa. kunde man alltså genom att sänka lönekravet (och andra krav) för arbetstagarna öka utbudet av arbete? Man kan väl tänka sig att löntagarnas krav i vissa sydeuropeiska länder nu är rätt låga…
Om det är bra eller dåligt, rätt eller fel, är kanske sedan en annan fråga…