”Vårdpersonalen utsätts dagligen för våld” rapporterar Hufvudstadsbladet i en artikel (03.05.2013) som också tar upp fallet där en vårdare knivhöggs av en patient under ambulanstransporten från Åbo till Nystad förra veckan. I artikeln intervjuas en av akutvårdslärarna vid Arcada yrkeshögskola som säger att “Patienter som spottar och fräser möter man dagligen. Men man blir immun så småningom”. Också en studerande vid akutvårdslinjen menar att det är en vanesak och att hon inte har blivit avskräckt trots att yrket medför många risker gällande våld.
Ett annat exempel. Alla som följer med inhemsk ishockey kommer ihåg Semir Ben-Amors överdrivna tackling och misshandel av Ville Peltonen förra hösten. Ben-Amor tacklar Peltonen trots att han inte har pucken och fortsätter därefter att slå Peltonen upprepade gånger tills han blir medvetslös (HBL, 2012). Se incidenten på adressen https://www.youtube.com/watch?v=CwkK2K6sNxE om det intresserar. Fysiskt våld är säkerligen en vanesak när det kommer till alla kontaktsporter – åtminstone har jag aldrig hört om en idrottare som sysslar med t.ex. ishockey, amerikansk fotboll eller boxning som inte skulle vara beredd att ta emot några extrahårda smällar då och då.
Något som jag själv ofta funderar på är vad som egentligen attraherar i dylika yrken? Vad är det som får personer att vänja sig vid våld? Det finns en massa andra yrkesmän som trotsar risken för fysiskt våld, såsom bland annat poliser och yrkessoldater. Den ända förklaringen som jag kommer på är att dylika professioner kan sägas höra till kategorin ”kallelseyrken” – det är en viss sorts människor som söker sig till vårdämbetet och polisämbetet och på samma sätt en viss sorts människor som vill bli yrkesidrottare i kontaktsporter. Visserligen finns det inom flera av dessa professioner ett penningtillägg som kallas ”vaarallisen työn lisä” (hittade inte den svenskspråkiga motsvarigheten) för att kompensera hotande situationer, däribland risken för våld. Men eftersom kompensationen är rätt så liten (varierar från bransch till bransch) så antar jag att den ”egentliga kompensationen” är det självförverkligande som ett kallelseyrke så ofta kan ge.
I alla yrken är man ju inte van vid våld. Vad skulle hända ifall någon på en vanlig office skulle agera på sina aggressioner likt Ben-Amor? Skulle denna person komma iväg med 60 dagsböter och sedan få fortsätta arbeta som om ingenting skett???
FINLEX, arbetarskydsslag URL: http://www.finlex.fi/sv/laki/ajantasa/2002/20020738?search%5Btype%5D=pika&search%5Bpika%5D=arbete%20skydd (Läst 05.05.2013).
HBL (2012) Semir Ben-Amor for böta för misshandel. HBL, 31.12.2012. URL: http://hbl.fi/nyheter/2012-12-31/semir-ben-amor-far-bota-misshandel (Läst 05.05.2013).
Mannström, Amanda (2013). Vårdpersonalen utsätts dagligen för våld. HBL, 03.05.2013. URL: http://hbl.fi/nyheter/2013-05-03/446041/vardpersonalen-utsatts-dagligen-vald (Läst 05.05.2013).
Jag skriver så under din kommentar Cecilia! Det är otroligt vanligt med våld på arbetsplatser, för vanligt. Sjukhus och skolor går tyvärr i täten för detta, förutom de självskrivna branscherna som polis och fångvård. Sjukvårdspersonalen får dagligen tampas med våld i form av slag, sparkar, knipande, skällor och annat antastande. Detta sker inte enbart av patienter utan även de anhöriga gör sig skyldiga till detta. Jag förstår att sjukdom hos anhöriga får sorgen att stiga till ytan, men inget berättigar våld. Det samma gäller patienter, sorgligt men sant är att till exempel inom äldrevården måste vissa patienter lugnas ned med att bindas fast i sängen då de annars utgör att hot mot personalen då de virrar bort sig i sin sjukdom eller demens. Motsvarande trend finns att skådda inom skolvärlden: barnen är väldigt medvetna om sina rättigheter och lärarna får ständigt höra ”du kan inte röra mig”. Att ge bra undervisning underlättas knappast av detta. Detta är ett stort problem inom arbetslivet och är definitivt något som skall åtgärdas, för att trygga såväl arbetstagaren, arbetsgivaren och kunden.