Jag har tidigare skrivit om att indela en resa i etapper med milstolpar för att stå ut med tristessen. Vår temporära resa kantas också av motsvarande stolpar, där allt från dygnets timmar till säsongberoende däckbyten ger anledning till reflektioner kring livets gång.
I början av april händer det. Det har gått fyrtio år sedan jag skrev studenten och det ska firas med en klassträff i Borgå. Förti år helvete! Jag har varit med på flera klassträffar men nu är det tio år sedan senast. Känslan är ganska avslappnad och till skillnad från tidigare träffar väljer jag att bo på hotell i stället för att kinesa hos vänner. Det är trots allt fyrtio år. Som tidigare gånger står man framför spegeln och knyter slipsen och tänker att “yngre har man ju inte blivit”. Det är också det första intrycket när man ser sina klasskamrater på den gamla skolgården. Men efter några minuters hälsningar och prat är vi alla precis lika gamla som vi alltid varit.
Efter en sväng genom det renoverade skolhuset, som visas upp av prorektorn jag minns som vargunge i scouterna, blir det middag i en restaurang vid torget. Tre år av gemensamma erfarenheter räcker bra till för en otvungen konversation om allting under en kväll ungefär. Till sist trivs vi så bra att vi beslutar att träffas oftare i fortsättningen. Livet är inte oändligt. Under en promenad på Näsebacken nästa morgon hälsar jag på ett par klasskamrater som inte längre kan delta.
En vecka senare är jag på väg till en SIEF-konferens i Galicien tillsammans med min hustru som också är etnolog (SIEF=Société Internationale d’Ethnologie et de Folklore). Jag har lovat hålla ett paper och hon en poster. Flygschemat är rätt pressat med flera mellanlandningar och i Milano är det fullt kaos. Strax före påsk tycks en stor del av skolorna i Spanien planerat in skolresor och vårt plan till Santiago de Compostela är fyllt av ungdomar i fjorton-femtonårsåldern. Innan de kan stiga på planet måste de göra sig av med tonvis av choklad och godis som de pressat in i sitt redan sprängfyllda handbagage. Många ligger på golvet framför boardingdisken och äter upp sina sista rester inför en sträng personal. Först när de kan få in sitt bagage i måttenheten framför disken kan de gå ombord. Vi som trodde vi var svårt försenade blir vinkade att gå förbi och kommer egentligen ganska fort in i kabinen.
När planet lyft börjar skolungdomarna genast riva ned sina handbagage från hyllorna. Tydligen finns det ändå mycket kvar att äta. Enligt ett intuitivt system byts platser och umgänge också om under hela resan och jag följer fascinerat med gruppbildningar och interaktion med min egen klassträff i färskt minne. Jag känner mig konstigt hemmastadd i situationen.
Framme i konferensstaden hinner vi med lite fritid innan konferensen drar igång. För många föredragshållare är det här en ansträngd avkoppling eftersom ett paper “lever” ända tills det är hållet. Lite som att veta att läxan är ogjord. Effekten accentueras av de många religiösa processionerna med rätt bisarra drag som drar genom Santiago veckan före påsk. Lyckligtvis är processionen med flagellanter inplanerad först efter konferensen.
Niohundra deltagare ska rymmas i ett enda utrymme som tydligen är universitetets handelshögskola. Med tjugotvå samtidiga sessioner är det så gott som omöjligt att hinna till allt som intresserar, men det finns en katalog och en app som ska hjälpa till i sållningen. Appen ger åhörare möjlighet att betygsätta föredragen vilket ju inte minskar prestationsångesten, åtminstone inte i mitt fall.
En video av kyrkan för de barfota kungligheternas vandring här: Convento de Las Mercedarias Descalzas
En länk till video av fransiskanernas procession finns här: Fransiskanerna
Brr.
Men det brukar gå vägen ändå. När den stora mängden deltagare silats ned genom våningar och korridorer in i mindre föreläsningssalar befinner man sig plötsligt i en mer intim och ganska bekant miljö. Efter hälsningar och småprat inser man att man förstår varandra på ett mer omfattande plan än den lite vacklande engelskan ger förutsättningar till. Vi har vår bakgrund. Utbildningen har slipat oss till en internationell skara bekanta där samtal kan föras med en viss tillförsikt om att bli förstådd. Det finns och måste finnas träffpunkter där den motsatta situationen råder, men ibland är det obeskrivligt skönt att mötas i en bubbla.
Niklas Huldén
Arkivamanuens, Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi
