Fastlaskiainen och Wappen är två händelser, då Vårdberget kan kallas ett rituellt rum. Hur kommer det sej så, hurdana former tar det här rituella rummet och hur påverkar mediernas närvaros det rituella rummets former?
Ritualer kan ses som något religiöst och om man tänker på ett rituellt rum kanske tankarna förflyttar sej mot kyrkor istället för parker. Hur kommer det sej då att vi kan kalla Vårdberget för ett rituellt rum och se firandet kring Valborg och Fastlag som ritualer? Ritualer är återkommande, speciellt då det gäller årets fester. De är begränsade till en viss tidpunkt och plats, och de märker ut en speciell händelse i vardagen. Ritualer förändras över tid och enligt Karin Becker påverkas deras utformning, innehåll och människors beteende av mediernas närvaro. Det finns ett visst program i ritualen och deltagarna är klädda på ett specifikt sätt samt gör också rituella handlingar. Under Fastlaskiainen är det pulkor och halare (overaller), medan det på Wappen finns studentmössor, tal och sång av Brahe Djäknar. Den mest igenkännliga rituella handlingen är mösspåläggningen, där studenter sätter på sina studentmössor då Studentkårens ordförande säger en formelartad fras. Då kameror och annan utrustning finns närvarande för att sända information om tillfället som bilder och på tv kommer olika människor att välja att antingen finnas framför kamerorna eller alternativt låta bli.
Människor som står bakom Brahe Djäknar under Wappen 1987. Bild från arkivet Cultura IFbnr1987_264
Det rituella rummet blir något speciellt av att en ritual hålls där. Det kan handla om bestämda ställen, som kyrkor, där olika ritualer hålls. Handlar det om ritualer på någon offentlig plats, som Vårdberget i det här fallet, handlar det om ett offentligt rum som människor tar över för en stund. Det kan handla om planerade och mer officiella tillfällen, som Fastlaskiainen och Wappen, men också mindre ritualer som är mindre officiella. Som exempel på de senare ritualerna tar Barbro Klein upp möhippor, speciellt den delen av dem som händer i tunnelbanor och på stadens gator.
Vårdberget, eller Vårdbergsparken som parken egentligen heter, är en av de äldsta stadsparkerna i Finland. Det händer flera saker som kunde kallas ritualer under året, men för speciellt svenskspråkiga studerande eller personer som blivit studenter något år är Fastlaskiainen och Wappen något som ger dem en paus i vardagen. Under Faslaskiainen används berget för att visa upp olika studentföreningars fina pulkor, medan parken på Valborgsmässoafton fylls av tal, sång, en hel del människor och den traditionella mösspåläggningen. Första maj blir parken hem för främst studerande och deras picknickar. Vårdberget är ändå inte det enda rituella rummet i Åbo under Valborgsmässoafton. Den finskspråkiga mösspåläggningen sker på Puolalabacken och under kvällen blir också Lilja-statyn tvättad och får en egen studentmössa. Mycket av hur Valborg och första maj firas, har ändrats över tid från själva tidpunkten för festligheterna, till människors klädsel och platser där festen har firats i Åbo.
Medierna finns på plats under både under Fastlaskiainen och Wappen. På Wappen syns de mest i att YLE sänder mösspåläggningen och Brahe Djäknars körsång på tv. Människor kan välja att ställa sej på vägen bakom kören för att synas i sändningen, medan andra som inte vill eller ryms kan ställa sig någon annanstans i parken. Under Fastlaskiainen tas bilder av de olika pulkorna, speciellt pulkan som vinner.
Det brukar finnas en hel del människor på Vårdberget, också under Wappen år 1997. Bild från arkivet Cultura. IFbnr1997_116.
Det rituella rummet kan tänjas, speciellt då människor rör sej till och från det rituella rummet. På Wappen kan det här synas genom att studerande har program på morgonen, de tar sej på kvällen till Vårdberget och senare vandrar vidare för att sedan kanske komma tillbaka till parken på eftermiddagen den första maj. Eftersom medierna kan påverka hur ritualernas program formas och när ritualerna händer, anser jag att de kan tänja det rituella rummet till andra ställen än själva Åbo. Det är ju idag väldigt möjligt att se på mösspåläggningen och körsången på Vårdberget från andra ställen i Finland.
Vårdberget kan vara intressant, inte bara för sitt läge och sin arkitektur, utan också som ett rituellt rum. Jag hoppas att mina reflektioner kring ritualer, rituella rum och mediernas roller i att forma båda av de här fenomenen har varit intressant att läsa. Samtidigt är jag lite sur över att jag inte ännu har lyckats att hitta Vårdberget på första maj. Om inte pandemiläget förändrar sättet att fira Wappen, så har jag en chans att göra det nästa vår.
Minna Sundberg
Källor:
Elektronisk litteratur:
Ekrem, C. (2020). Valborg och första maj. Karaktärsfast med sinne för det karnevalistiska. I A. Bergman & C. Ekrem. Stora finlandssvenska festboken (s. 170–200). Helsingfors & Stockholm: Svenska litteratursällskapet i Finland & Appell förlag. Hämtad från: https://www.sls.fi/sv/utgivning/stora-finlandssvenska-festboken
Tryckt litteratur:
Becker, K. (1995). Medierna och de rituella processerna. I B. Klein (Red.), Gatan är vår! Ritualer på offentliga platser. (s. 241–273). Stockholm: Carlssons.
Klein, B. (1995). Inledning. I B. Klein (Red.), Gatan är vår! Ritualer på offentliga platser (s. 7–42). Stockholm: Carlssons.
Ronström, O. (2017). Ritual och ritualisering. I J.G., Payne & M., Öhlander (red.), Tillämpad kulturteori (s. 231–250). Lund: Studentlitteratur.
Länkar:
Museiverket. Vårdbergsparken, Observatoriet och hantverkarkvarteren på Klosterbacken. Byggda kulturmiljöer av riksintresse RKY. Hämtad 14.11.2021 från: http://www.kulturmiljo.fi/read/asp/rsv_kohde_det.aspx?KOHDE_ID=549