Vem bryter mot funktionalitetsnormen?

Min storebror är döv. Han har alltid varit döv och han har alltid varit min bror. I mitt liv är det så att storebrorsor talar teckenspråk och inte kan höra. Min yngsta son har två storebrorsor. Ingen av dem är döv. Men alla tre barnen har en döv morbror. I deras liv är det så att en morbror är en vuxen människa som man kommunicerar med på annat sätt än genom prat.

Idag använder man bland annat termer som funktionalitet och funktionsvariation för att sätta ord det som tidigare beskrevs som handikapp. Vi har alla olika funktionaliteter, och genom livet kan vår funktionalitet ändras på olika sätt. Funktionalitet är ett görande och vi är alla delaktiga i detta görande. Men samhället premierar och lyfter fram den normativa funktionaliteten, på bekostnad av personer med normbrytande funktionalitet (som till exempel teckenspråkiga). Den som inte följer normen uppfattas som avvikande.

För trots att dövhet är det allra mest vardagliga för mina barn är annan funktionsvariation lika ”avvikande” för dem som dövhet är för deras kompisar. De är på samma sätt som alla andra inskolade i synen på den funktionella kroppen och idéerna om vilken funktionalitet som är ”bäst”.

Tysk texttelefon från 1980-talet. Vår var svart och av lite annan modell, utan inbyggd telefonlur. Man ringer antingen till andra texttelefoner, eller via en förmedlingstjänst där en person ”översätter” text till tal och vice versa. Samma tjänst fungerar idag via mobiltelefon, surfplatta, dator eller texttelefon och används av personer med hörselnedsättning, dövhet, dövblindhet eller talsvårigheter.
Foto: Michael Gruhl, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=2243383


Inte heller min bror hade som barn någon större förståelse för andra typer av funktionshinder än de som drabbar döva och hörselskadade. Att ha texttelefon hemma var för honom och hans klasskamrater var något alldeles vardagligt och självklart, vilket förstås inte innebar att till exempel rullstolar eller vita käppar kändes bekanta och hemtama. För det döva barnet är dövheten inte nödvändigtvis normbrytande och det kan lätt bli den icke-teckenspråkiga som avviker med sin funktionalitet – det är ju hen som inte förstår vad som sägs!

Blanka Henriksson
universitetslärare i kulturanalys med för tillfället normativ funktionalitet

PS För den som vill veta mer om hur forskare i humanvetenskap ser på detta rekommenderas föredragen från seminariet Kulturella perspektiv på kropp och funktionsvariation som ordnades i samarbete mellan Svenska litteratursällskapet i Finland och ämnena etnologi och folkloristik vid Åbo Akademi. Finns att se här: https://www.youtube.com/watch?v=9Jkxucup9RE

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Läckande gränser, vattentäta skott och kritiska kulturanalyser

I en kommande avhandling om europeiskt gränsarbete påpekar den danska etnologen Marlene Paulin Kristensen att föreställningen om stabila gränser är en fantasi, om än en mycket stark sådan. Fantasin skapar rädslor inför och föreställningar om de Andra, de på andra sidan gränsen, och kan ligga till grund för både realpolitik och identitetspolitik. På detta sätt knyts kulturellt meningsskapande till politiska processer, vilket inte minst blev tydligt hösten 2015. När allt fler migranter sökte sig till Europa gav fantasin om en stabil yttre EU-gräns vika och det inre gränsarbetet förändrades. Gränskontroller återinfördes och en striktare migrationspolitik utformades även i liberala stater. Det har gått några år sedan dess, men fantasier och kulturellt meningsskapande genomsyrar ännu gränsdebatterna i Europa och Norden.

Öresundsbron från norr. Wikimedia Commons.

I Hufvudstadsbladet kunde man nyligen läsa att: ”Åsikterna om Finland ska ta emot fler kvotflyktingar går isär. I flyktingfrågan sällar sig Centern till samma skara som Sannfinländarna och Blå framtid som anser att Finland inte ska ta emot fler nödställda, åtminstone inte så länge EU:s yttre gräns läcker” (02.04.2019). Läckage förebådar i regel ett hotande, okontrollerbart flöde som kräver åtgärder. I detta fall tycks man förespråka att vattentäta skott ska byggas inom Europa för att undvika en förmodat väntande katastrof. Men idén om läckaget, och därmed fantasin om gränsen, bygger på ytterligare en suggestiv föreställning, nämligen existensen av ett smygande, nästan osynligt, hot som droppe för droppe urholkar (det europeiska eller finska) husets grundvalar.

Fantasin om stabila (och instabila) gränser rymmer på detta sätt meningsskapande processer där metaforen läckaget bidrar till ett görande av kulturell ordning (Vi-Dom). Metaforen legitimerar samtidigt politisk handling såsom striktare flyktingpolitik. Med tanke på att politik och politiska debatter på detta sätt är kulturellt format kan det konstateras att det finns ett fortsatt behov av kritiska kulturanalyser som dekonstruerar det politiska talet om gränser (och därmed politiska fantasier om den Andre).

Fredrik Nilsson

Professor i etnologi

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Läckande gränser, vattentäta skott och kritiska kulturanalyser

Kulturvetenskapliga perspektiv på djur – människa

Att ta ansvar för en helt ny kurs är ett spännande projekt och en stor utmaning! Hur designar man en lärorik, intressant och inspirerande kurs? Eftersom den nya kursen Kulturvetenskapliga perspektiv på djur – människa skulle behandla förhållandet mellan oss och djur var utgångsläget redan i sig inspirerande. Själva utmaningen blev att välja vad som skulle komma med på kursen och vad som inte skulle tas med. När jag började planera kursen tänkte jag att jag ville göra kursen till en kurs där vi kritisk och så mångsidigt som möjligt granskar förhållandet mellan djur och människor, men där vi också bereder plats för våra egna erfarenheter, tolkningar och framför allt känslor. Djur väcker känslor och förutom att prata vetenskapligt om djur ska det också kännas okej att säga att man är en ”crazy cat lady” eller ”tokig i hundar” – och att säga detta i ett akademiskt sammanhang! Att kunna få dela med sig av sina kunskaper, erfarenheter och framför allt känslor förknippade till djur, och att få göra det i ett sällskap där det känns tryggt och bra, är toppen! Denna känslomässiga lyhördhet ger oss också redskap att bearbeta den kunskap vi hämtar in för att öka vår förståelse för hur relationen mellan djur och människa byggs upp och förvaltas. Därför var det speciellt fint att upptäcka hur vi tillsammans omformade kursen till vad den sist och slutligen blev.

Kursens ansvariga lärare Sanna med hemlösa hundar på ön Rhodos.

Hurdan blev den då? Kursen bestod av diskussioner, reflektioner, föreläsningar, gruppdiskussioner, presentationer och en exkursion. Vi pratade om produktionsdjur, sällskapsdjur, försöksdjur och vilddjur – om djur som synliga och osynliga aktörer i samhället och hur djur kategoriseras, värderas, exotiseras och används som symboler. Vi pratade om hur djur ges makt och fråntas makt, om välbefinnande, ansvar och skyldigheter, och om hur kulturen, attityderna, förväntningarna, vanorna och rutinerna påverkar vårt förhållande till djur. Vi fick ta del av Elin Lundquists forskning om fåglar, fågelskådning och icke-mänsklig karisma, Kristofer Hanssons forskning om djur som bioteknologi och Niklas Huldéns studier om bland annat pälsdjursuppfödning och om djur i produktionssammanhang i ett kulturhistoriskt perspektiv. Dessutom fick vi ta del av kulturgeografen Nora Schuurmans forskning om rescuehundarnas anpassning i familjer och rättsvetaren Birgitta Wahlbergs lagförändringsarbete där djur tilldelas egenskapen subjekt istället för objekt. Exkursionen vi gjorde gjordes till Åbo Djurrättscentrum där fyra nationella föreningar håller hus och möts, och där man kan bekanta sig med deras verksamhet. Kursen avslutades med studenternas inspirerande och roliga presentationer om katter på nätet, jaktlag, djurmotiven i forna Egypten, veganism och djur, katten som aktör i hemmet, kråkan, djur i litteraturen och om djur ombord på fartyg. Kursen utformades minsann till en kurs med kulturvetenskapligt innehåll om relationen mellan djur och människa!

Sammanfattning på svarta tavlan gjord sista föreläsningen. Foto: Sanna Lillbroända-Annala

Sanna Lillbroända-Annala
postdoc-forskare i etnologi, forskningsledig universitetslärare

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Kulturvetenskapliga perspektiv på djur – människa

New York, New York


“No other city is so spitefully incoherent.” -James Baldwin

Då folk frågade mig hur New York var, brukade jag svara kort och enkelt ”kaos”. Enligt Wikipedia, brukade kaos syfta främst på ”oförutsägbart”, men har tack vare kristendomen kommit att associeras med ”oordning”. Båda orden är ganska användbara för att beskriva New York.

New York framställs ofta på ett sagolikt och romantiskt sätt. En drömmarnas stad, dit folk far för att ”make it”, och där alla lever lyxigt och glamoröst. Givetvis finns den delen av New York, men det finns också mycket mer.

Jag skulle vilja påstå att New York har en av den mest mångfaldiga befolkningen i världen. Där finns människor från alla inkomstklasser, nationer, etniciteter, sociala grupper, yrkesgrupper etc. Folk som flyttar till New York gör det oftast med något specifikt mål eller syfte i åtanke, vilket oftast har att göra med någon utbildning, karriär eller något annat livsmål. Man flyttar inte till New York ”bara för att”.

Enligt den amerikanska drömmen belönas hen som arbetar hårt och ihärdigt. Det är knappast situationen i New York i dag, om det någonsin varit. Vidare är New York den näst dyraste staden i USA (efter San Fransisco), och folk med heltidsjobb kan vara tvungna att sätta mer än hälften av sin lön på ett rum i delad lägenhet långt ute i Brooklyn eller Queens. Men folk flyttar ändå dit, och de arbetar inom konst och kultur, även om det är svårt eller helt omöjligt för dem att kunna leva på den inkomsten.

Den brokiga befolkningen som outtröttligt arbetar för att uppnå den amerikanska drömmen leder både till en hög intressanta småföretag, butiker och restauranger, och ett mycket rikt och mångfaldigt kulturfält som sträcker sig långt ifrån Broadway, the Metropolitan Museum och Madison Square Garden.

Bushwick är ”up an coming” bostads- och verksamhetsområdet för personer inom konst och kultur. Det ligger långt in i Brooklyn och indikerar tydligt hur gentrifikation tvingar låginkomsttagare längre och längre bort från Manhattan. Jag bodde i Bushwick.

I New York kan man hitta vad som helst och när som helst, bara man vet var man ska leta. Det är dessvärre inte så enkelt att veta. Den ofantliga mängd av möjligheter, samt kanaler för var dessa annonseras ut, gör att New York blir väldigt svårt att navigera runt i. Stadens storlek gör saken ännu svårare, och att den varken är koherent eller tydlig. Man kan gå i ett industriområde som är helt tomt på folk och just när man börjar fundera exakt hur borttappad man är och huruvida man kommer bli rånad eller inte, svänger man runt ett hörn och där är en bar med en lång kö som slingrar sig ända runt hörnet.

New York är spitefully incoherent, vilket gör den förvirrande och svår att navigera runt sig i, både för besökare och invånare. Men det är också just det som gör staden så fantastisk, eftersom det alltid finns någonting att hitta. Var som helst och när som helst.

Park Avenue. I ena hörnet kan man urskilja en liten dansk flagga. Där ligger Scandinavia House, centret för Skandinavisk kultur där jag arbetade. American-Scandinavian Foundation som ansvarar för platsen understöder bl.a. forskningssamarbete och utbyte mellan USA och de nordiska länderna.

Sofia Wanström,
doktorand i folkloristik

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för New York, New York

Nya världar med nya invånare

”Om du hittar en grimer, eller nåt annat som jag inte har, så fånga den!” säger nioåringen innan vi skiljs. ”Är det den som ser ut som en äcklig blobb?” frågar jag för att vara säker på att jag ska ta rätt. Grimer, grimer, grimer upprepar jag sen för mig själv för att säkert komma ihåg vad det är jag ska hålla ögonen öppna för.
Grimern karakteriseras av sin amorfa form, skapad av någon slags röntgenstrålar, och består av en mångfald farliga bakterier som gör jorden steril där den drar fram. Den kan tränga sig in i smala sprickor och penetrerar gärna avloppsrör där den livnär sig på avfall. Själv bryr jag mig inte alls om att fånga en sån, men blev istället väldigt glad när jag fick tag i en specialversion av den lilla söta Pikachu, med rosa blommor i håret.

: Grimern som slutligen fångades håller på att ta över min arbetsplats.

Familjens två äldsta barn har börjat spela Pokemon-Go, och deras föräldrar är med på upptäcktsresan både som spelmedhjälpare och ständiga bollplank (det finns ingen som kan vara så enkelspårig i sin konversation som en nioåring eller sexåring som har upptäckt en ny värld, om det sen är Minecraft eller Pokemon). Vi är flera år efter vår tid, men nu fick vi en orsak att sätta oss in i detta fenomen, som när det lanserades sommaren 2016 användes i fler minuter per dag än giganterna Snapchat, Tinder, Twitter, Instagram och Facebook. Kulturvetaren i mig fascineras av den här typen av vardagliga mänskliga aktiviteter, och här får jag dessutom både bli delaktig i mina barns värld, och själv på sätt och vis bli barn igen.

Med denna app i smarttelefonen öppnas plötsligt nya rutter i landskapet. Vägen hem går inte längre längs de vanliga gatorna utan zickzackar sig fram i ett för utomstående oförståeligt mönster. Ibland handlar det bara om att vika av ett kvarter åt sidan från den inkörda vägen, och det är inte nödvändigtvis så att sträckan blir längre än tidigare (även om jag väl måste erkänna att det också händer).
Statyer och minnesmärken som man gått förbi tusen gånger blir plötsligt synliga (här finns ofta så kallade pokestop där man kan samla bollar eller fånga virtuella pokemon-figurer) och min hemstads historieskrivning stiger fram i medvetandet genom detta.

Samtidigt har jag en krypande känsla av att det finns en parallell värld befolkad av små (och större – grimern väger enligt uppgift 33 kilo och är nästan meterhög) varelser som kan befinna sig mycket nära utan att jag vet om det. För att upptäcka dem måste jag använda mig av mobiltelefonen som filter, precis som man i alla tider använt sig av olika medier för att till exempel få kontakt med det övernaturliga.

Andevärldens Pikachu besöker sin korporala namne i vårt hem. De har valt familjens enda ickespelande medlems säng som mötesplats.

Fick jag någon grimer då? Nej, inte den här gången, men mitt primära mål var att samla pokemon-bollar och där fick jag ryggsäcken full. Nu önskar sig nioåringen en större ryggsäck, men han ska ha den i telefonen. Den han bär på sin verkliga rygg har motiv från Lego-serien Ninjago, vilket är en helt annan historia (som hans mamma också kan berätta om efter många år av inskolning)!

Blanka Henriksson, universitetslärare i kulturanalys
alias Blankenstein76, för tillfället med en Eevee som följeslagare på axeln

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Nya världar med nya invånare

En påse med mull från gravar – Saknas

Ibland kan en vanlig arbetsdag förvandlas till början av en berättelse. Så gick det häromdagen när jag läste i Nationalmuseets gamla katalog. Katalognumret 537 innefattar föremål från S:t Michel och jag var speciellt intresserad av följande föremål:
[…] en påse med mull från grafvar och mossa från dödskallar, hvarmed trolldom bedrifits förärade af J. Nygren 1863.
Men i marginalen står det med en annan handstil: saknas.

Saknande museiföremål väcker forskarens fantasi. Nationalmuseets katalog.

Vad har hänt? Vem behövde dessa trollföremål och till vad?
Kanske någon vill fortsätta historien?

Sonja Hukantaival
Forskardoktor i nordisk folkloristik (med vild fantasi)

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för En påse med mull från gravar – Saknas

Nytt och gammalt i bröllopstraditioner

I början av året fick jag en förfrågan från en redaktör på Vasabladet om hur bröllopstraditioner har förändrats; om det finns element som varit oföränderliga och vad som styr utformningen av traditionerna. I mitt svar till redaktören tog jag fram dels stabila, dels föränderliga drag och att bröllopstraditionerna styrs av en blandning av lokala traditioner, mode och internationella trender. I sammanhanget kom jag över en bröllopsbild i Åbo Akademis arkiv, Cultura.

Brudpar år 1927. Kulturvetenskapliga arkivet Cultura

Fotografiet är från Vörå och taget på 1920-talet. Bilden ingår i Yngvar Heikels artikel ”Anteckningar om några Österbottniska brudkronor, brudskrudar och brudkläderskor” i Budkavlen från 1927. Fotografiet belyser relativt väl detta med stabilitet och förändring gällande bröllopstraditioner. Bruden har en så kallad brudkrona på huvudet – ett bruk som Heikel noterar att är gammalt men som användes ”ännu i våra dagar” det vill säga på 1920-talet. Kronan var hög och bestod av en inre och yttre krona, dekorerad med stanniolpapper. Däremot var brudklänningen av senaste snitt, det vill säga med låg midja som var trendigt på 1920-talet. Klänningen kunde vara vit, svart eller kulört och hade i detta fall en bröstkrans och vita ytterärmar. Den vita brudklänningen hade ännu inte då helt slagit igenom. Heikel konstaterar i sin text att brudar numera tenderar att ha egen brudklänning då det äldre bruket bestod i att brudklänningen ägdes av traktens brudkläderska. Fotografiet visar tydligt på hur tradition och det moderna samspelar. Så gjorde det på 1920-talet och så är fallet också idag.

Lena Marander-Eklund

Sonja Finnholm. Gamla riter färgar våra bröllop. Vbl 29.1.2019 BröllopVbl2019.pdf
Budkavlen 1927, nummer 2 och kan läsas digital här https://digi.kansalliskirjasto.fi/aikakausi/binding/917714?page=1
Åbo Akademi, Kulturvetenskapliga arkivet Cultura, Folkloristiska samlingarna, IF bnr 1985/138.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Nytt och gammalt i bröllopstraditioner

Varför kommer en arkeolog till nordisk folkloristik?

Arkeologer jobbar med föremål. Enligt mantrat som man lär sig när man börjar studera arkeologi, forskar ämnet i ”människans förflutna genom materiell kultur utifrån ett långtidsperspektiv”. Hur har då jag, en arkeolog, kommit till ämnet nordisk folkloristik för att utföra mitt postdoc-projekt?

I bland hör man säga att arkeologiska föremål är stumma. Det är de dock inte, men ofta viskar de så lågt att man har svårt att höra vad de säger. Ofta kan man höra fel. Eller i alla fall tycker en annan forskare att hen har hört bättre vad stenyxan eller lerkärlet viskade än du hörde. Man tänker kanske lätt på stenyxor och lerkärl när man hör ordet arkeologi, men arkeologin handlar inte bara om förhistoriska föremål. Den historiska tiden, alltså tiden därifrån det finns texter, är också arkeologens fält. I själva verket så har arkeologins definition ingen tidsbegränsning förutom ”det förflutna”. Det förflutna kan betyda i går eller för en timme sen.

För att förstå hur min väg kom att leda till nordisk folkloristik, måste man gå lite tillbaka i tiden (arkeologer ser på saker i ett långtidsperspektiv). Sommaren 2004 jobbade jag på utgrävningarna som gjordes innan den nya delen av Åbo huvudbibliotek byggdes. Under den tiden funderade jag på vad jag skulle skriva min gradu om. Jag hade inga idéer. Jag hade valt mina biämnen enligt vad som verkade intressant, och hade inte tänkt att de skulle gå i hop på nåt sätt. Så jag hade folkloristik som långt och religionsvetenskap som kort biämne.

En dag satt jag på knäna i myllan och grävde bort ett stenvarv av en fyrkantig ugnsgrund från 1600-talet. I det södra hörnet hittade jag en liten hög små ben. Jag tyckte det var underligt, men satt bara benen i en plastpåse och fortsatte att jobba. När jag kom till det norra hörnet hittade jag en likadan hög små ben. Då kallade jag en av forskarna på plats och tillsammans dokumenterade vi båda högarnas exakta fyndställen. Nästa dag kom en arkeo-osteolog till utgrävningen och hon fastställde att båda benhögarna var den vänstra baktassen av en hare. Jag var fascinerad: hartassar var magiska föremål, visste jag. Detta fynd blev början till min pro gradu om så kallade byggnadsoffer, eller magiska föremål gömda i byggnader, under den historiska tiden. Eftersom jag hade studerat folkloristik så blev arkiverade berättelser (från 1800-talets slut och 1900-talets början) om vad man brukade göra när man byggde hus en del av mina tolkningar. Senare, när jag skrev min doktorsavhandling om samma tema, fick folkloren en ännu större roll.

Sju korpstenar i en påse viskar till arkeologen i Finlands nationalmuseum. Foto: Sonja Hukantaival.

Magiska föremål släppte inte taget om mig när jag planerade min postdoc-forskning. Nu vändes min blick mot alla de magiska föremål som finns i våra museer. De härstammar från samma tidsperiod som den arkiverade folkloren om magiska föreställningar, nämligen 1800-talets slut. Jag ser på dessa föremål genom en arkeologs glasögon, men folkloren har en betydande roll. För där arkeologen ser en liten (diameter 32 mm), svart, rund, slät sten (flinta, troligen av skandinaviskt ursprung, måste fastställas av en geolog), ser folkloristen berättelser om ormstenar och korpstenar:

“I hvarje korpbo lär finnas en liten rund sten, hvit till färgen, som har den goda egenskapen att göra den person, som håller stenen i sin mun, osynlig. Men att påträffa denna korpsten är ej någon lätt sak; ty korpens bo kan ej varseblifvas, såvida det ej återspeglas i vatten. Har lyckan varit en så bevågen, att en sådan skugga visat sig på vattnet, bör man noga lägga märke till, vid hvilken kvist boet är bygdt; hvarefter man nog får reda på det värkliga boet, som innehåller den dyrbara stenen.”
(Skrock och vidskepelse bland Malaks allmoge. Anteckningar af Johannes Klockars gjorda i Malaks under åren 1887–1889. Malax: Malaxs museiförening r.f., s. 16.)

Sonja Hukantaival
Forskardoktor i nordisk folkloristik (i liminaltillstånd mellan arkeologi och folkloristik)

Mitt projekt har en egen blogg: https://archaeomagic.blog/
Min doktorsavhandling kan laddas ner här: https://www.utupub.fi/handle/10024/125606

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Varför kommer en arkeolog till nordisk folkloristik?

Hjärtmassage sent i november

Den här veckan erbjöds anställda vid ÅA att få sina porträtt tagna av en fotograf, för att få kvalitativa och enhetliga bilder till personkorten på webben, som det uttrycktes i mailet. Även jag traskade till angiven plats för fotografering, medan jag tänkte på fläcken på tröjan som ettåringen kramat dit samma morgon och hur jag skulle kamouflera den. ”Ingen fara”, hade en kollega sagt, ”det är ändå mest fokus på ansiktet”. Men jag hade glömt glasögonen hemma (igen) och med kisande ögon, känslan av trötthet, tilltagande förkylning och mycket att göra, kände jag mig inte som någon vidare uppenbarelse att föreviga och ställa ut på webben. Men idag var sista chansen. Så jag smorde de vintertorra läpparna med läppomada – alltid något och mest symboliskt – och följde skyltarna med texten ”fotografering” uppför trapporna och in i ett rum där ett par andra anställda satt och väntade på sin tur.

I väntrummet fanns en spegel. Jag snodde till en bara aningen prydligare tofs i nacken, och tänkte på skolfotografen för länge sen som brukade vara beväpnad med en kam. Nu hade jag inte ens en kam – ska man ha det? En generationsfråga? Tänkte på min mor som alltid har en kam i väskan. Jag plattade till håret lite med handen och behövde inte vänta länge innan det var dags. I dörren möttes jag av en glad kollega som sa ”han säger säkert samma sak till alla, men han kunde verkligen sin sak!”. Fotografen hade varit mycket professionell.

Bild av Simon MigajUnsplash

Jag gick in i salen och fotografen lotsade mig genast till rätt plats, markerad med ett par bitar målartejp på golvet. Sedan sa han ”här får du en liten stressleksak”. Det var ett vitt hjärta av något slags gummimaterial, stor som en tennisboll, som jag skulle hålla i med båda händerna. Fotografen tog plats bakom kameran och skred till verket. ”Glöm att jag är här. Jag vet att det är svårt”, sa han. Sedan började han att lotsa mig genom olika scener – nu tar vi en allvarlig representationsbild, nu tar vi en till bokhyllan i vardagsrummet – och vidare till personer ”Matti Nykänen!”, ”Angelina Jolie!”, utropade han. En salig blandning kändisar passerade revy i snabb takt. Effekten var rätt komisk och befriande. Det funkade: jag glömde. Inte direkt fotografen, utan kanske mest mig själv. Ansiktet avbildat och sen namnet – ”som i lågstadiet, tydliga bokstäver. Efternamn först och sedan förnamn”. Jag la till mitt namn i raden efter alla andra som fotograferats, med versaler och enhetligt tog jag plats, och hörde sen genom dörren hur nästa person instruerades: ”här får du en stressleksak”.

Jag är säkert inte den enda som kan bli väldigt självmedveten i sådana här fotograferingssituationer, om det vittnar fotografens tekniker och skicklighet i vad man kunde kalla affektivt arbete. Sådant arbete utförs också av många andra yrkesgrupper, t ex frisörer, tandläkare och vårdpersonal, till vilka människor för en kortare eller längre tid ”överlåter” sig. Gränserna mellan att känna sig omhändertagen eller omyndigförklarad, trygg eller utsatt, stöttad eller övermannad, som aktör eller som objekt, kan vara hårfin i sådana situationer. När det lyckas bra, finns det all anledning att säga att bemötandet var professionellt. Fotografen använde sin tydlighet för att skapa säkerhet och enkelhet, och sin humor för att skapa rörelse och lossa den krampaktiga känsla som kan uppstå i en fotograferingssituation. Hjärtmassage en lite frusen dag.

Ann-Helen Sund
vikarierande universitetslärare i kulturanalys

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Hjärtmassage sent i november

Ett vägmärke igen – privata och familjära traditioner

Då man reser är det inte ovanligt att man indelar restiden i portionsbitar som gör att längre sträckor känns mer uthärdliga att färdas. Lite som man under året har fästpunkter för det cykliska framskridandet.

Åtminstone under bilresor har jag redan som barn vant mig vid att vissa ställen eller platser ska kommenteras varenda gång man passerar dem. Till en början var det väl ett sätt för mina föräldrar och äldre syskon att delge en resrutt och kanske förmedla ett visst tålamod för att undvika den ständiga frågan: När är vi framme?

Inför starten 1961

Under årens lopp har de upprepade, cykliska resorna till och från sommarvistelsen nött in ett mönster av ”vägmärken” som har tenderat att standardisera sig och förstås även traderats till nya generationer. I min barndom gick resan från Helsingfors via Björneborg och Vasa till Munsala (nuv. Nykarleby) där vi hade sommarstuga. Sedan jag flyttade till Åbo 1980 följer resrutten riksåttan ända till någon kilometer före stugan. Och naturligtvis samma väg tillbaka.

Om jag gör resan som en virtuell resa i huvudet har jag inga problem med att komma ihåg ett tiotal väsentliga platser som kräver en reaktion från förare och/eller passagerare. En dag i oktober i år körde jag vägen ensam och beslöt mig memorera samtliga ställen som brukar föranleda någon sådan reaktion. Om jag utelämnar de helt privata reflektionsplatserna (sådana finns nämligen också) kommer jag fram till ca 35 vägmärken mellan Åbo och Munsala (se listan efter texten). De äldsta av de som finns i min familjetradition ligger närmast sommarstugan och många av dem har jag tagit över av äldre generationer.

Vilken performans kräver den här typen av vägmärken av aktörerna i sammanhanget? Koreografin är tämligen likadan. Vanligen består den i ett pekande och en kort utsaga. Det sagda kan variera från att upprepa någonting som står på en skylt eller ibland bara ett ortnamn som låter kul. Det finns en hel del av dem i Satakunta – t.ex. Vermuntila som ska ha kommit från personnamnet Vermunðr, och då är vi tillbaka i järnåldern.

Det finns inget egentligt regelverk för vem i bilen som ska reagera först. Ibland leder det till att åtminstone de mer anspråkslösa och osynliga vägmärkena glöms bort. Chauffören har ändå det största ansvaret som traditionsbärare, och det kan ibland krävas långvariga ansträngningar för att nöta in vägmärkens betydelse i passagerare.

Största delen av vägmärkena är begränsade familjetraditioner. Men det händer att man reser samma sträcka i andra sammanhang och det har fler än en gång hänt att jag upptäckt att även andra personer har nästan liknande traditioner och ritualer.

Ibland har det hänt att nya vägmärken uppstår av helt institutionshistoriska skäl och bidrar till spridningen av vägmärkestraditioner. Under ett etnologiskt fältarbete 1994, upptäckte hela minibussen att vi hade en relation till restaurangen ”Lady Pub” i Torsby i Sastmola. Alla visste om den men ingen har någonsin besökt den. Under de fyrtio år jag kört förbi har jag en gång sett en människa gå in i puben. Jag har aldrig sett någon komma ut.

Lady Pub

Efter att mobiltelefonerna kom har ”Lady Pub” utvecklats till ett helt signalsystem med rätt stor spridning. Man sätter in ett foto eller bara texten ”Lady Pub” i något medium och möts av en massa ”likes”. Signalen är simpel och betyder närmast bara att man är på väg till Österbotten eller tillbaka därifrån. Men för insatta är den betydelsefull.

Under samma fältarbete skapades också en etnologisk tradition där man måste spotta tre gånger vid vägskälet till Pörtmossen för att skydda sig mot det onda som kan komma därifrån. Traditionen har inte spritt sig särskilt mycket.

I det följande finns en lista med de vägmärken som vår familj brukar uppmärksamma under en resa från Åbo till Munsala. Många av dem har redan försvunnit eller håller på att försvinna på grund av ombyggningar och ändrade vägdragningar. Jag anger ungefärlig position, aktioner och kommentarer.

Fyll gärna på med andra om ni vill kommentera!

 

Niklas Huldén

Projektforskare i etnologi (Vardagens rum och Kommunicerande konsumtion)

Några vägmärken längs riksåttan.

  1. Huhkon kartano – Peka och säg ”Fint hus”. Huset är verkligen vackert. Här firades också Anna-Liisa Kuczynskis karonka 2018.
  2. Maskun riviera – Numera bara en skylt vid motorvägskanten. Tidigare åkte man igenom ett sandstrandseldorado.
  3. Rörfirman Soisalo i Nousis – Sloganen ”Vettä jo toisessa polvessa” upprepas. Håller nu på att bli under motorvägsbygget. (för svenskar: ”Vatten redan i andra led” led står också för knä på finska).
  4. Gravfältet Untamala i Letala – Namnet upprepas.
  5. Vermuntila – Namnet upprepas.
  6. Välkomsttexten ”Ol niin gon gotonas” i Raumo – Upprepas
  7. Kaffetupa i Eurajoki – Säg ”Kaffetupa”, numera nästan osynlig p.g.a. vägdragning.
  8. Gula fähustaket i Luvia – Säg ”Gula taket”.
  9. Neste i Björneborg – Pausplats med traditioner.
  10. Farväl till inländarna norr om Björneborg i Norrmark – Påpeka att här försvinner hälften av trafiken.
  11. Köffi vid Långforsen i Sastmola – Säg ”Köffi” eller ”Langfossin”. Kanske också paus.
  12. Lady Pub i Torsby i Sastmola – Rikskänt vägmärke. Behandlas ovan.
  13. Kuvaskangas – Säg ”Nu är vi halvvägs”.
  14. Gränsen till Österbotten (vid Ollilas butik) och vindkraftverken. Säg ”Jiuhhuu”, ”Hejdåå” på tillbakaresan.
  15. Ömossa bar – Säg ”Ömossa”. Man kan börja träna på dialekten.
  16. Backby – Kommentera potatisodlarnas tävling om vem som har största marmorlejon vid infarterna. Tävlingen numera avslutad.
  17. Blomträsket – Säg ”Blomträssji”.
  18. Shell i Lålby med flugpopulationen – Tidigare pausplats, numera helt förändrad och flugorna försvunna.
  19. Elvakilometersrakan vid Kaskökorsningen – Säg ”Nu ser man sex kilometer i backspegeln och fem framåt” eller något liknande.
  20. ”Tomaten” vid Närpesvägskälet – Pausställe av lite nyare årgång.
  21. Yttermark och Övermark – träna på att säga ”schjlieton”. Kan ta år att finslipa.
  22. Korsnäs – Säg ”Kolla efter Julkors” om det är jul.
  23. Pörtmossen!!! – Försiktigt.
  24. Huset med platt tak – Säg ”Fint hus”, huset är strykfult.
  25. Åttkantiga ladan före Pörtom – Peka högerut och säg ”Åttkantiga ladan”.
  26. Den sista mjölkpallen efter Petalaxvägskälet – Säg ”Den sista mjölkpallen”.
  27. Långåminne – Träna dialekt.
  28. Motorcykelpostlådan efter Solfvägskälet – Säg ”Motorcykelpostlåda”.
  29. Vägskyltarna Lillkyrö och Storkyrö vid genomfarten i Vasa – Kommentera att det heter ”Lillkyro och Storkyro”.
  30. Kvevlax bilkvaddställe – Ren familjetradition, säg ”här pajade bilen”.
  31. Vassor och havet – Säg ”Havet”, det är faktiskt första gången det syns på hela sträckan.
  32. Palvis i Vörå – Säg ”Palvis” här gäller det att få det ”kakuminala” l:et rätt.
  33. Oravais och havet igen – Säg ”Stenparken” och ”Monåfjärden” (strängt taget heter den allra innersta delen ”Oravaisfjärden”, men det ska förbises). Detta kan också messas till en mindre krets. Till Oravais (numera i Vörå) hör den äldsta traditionen i min repertoar. När jag ännu inte kunde säga ordentliga r-ljud retade mina storabröder mig genom att säga ”Nu kommer vi till Ojavais”. Jag lär ha blivit arg och sagt att ”Det heter inte Ojavais – det heter Ojavais”! Det här fick jag höra långt upp i tonåren.
  34. Gunilack vid Monåvägskälet – Säg ”Carl-Hindric Gunderlach” (salpetersjudare från Norge).
  35. Brudstenen vid Monåvägen – Peka högerut och säg ”Brudstein”. Jag torde vara den enda som uppmärksammar platsen numera.
  36. Monå – Framme.

 

Publicerat i kulturanalys, Materialitet, Okategoriserade, Ritualer | 1 kommentar