När kroppen blir hemmastadd

En flytt är överstånden. Från ett hus till ett annat, från en del av stan till en annan. Det är inte bara hushållet som flyttat och ting som fått nya platser, också de medföljande kropparna måste skapa nya rutiner och nya vägar. 

I hissen, som jag oftast inte ens tar nu för tiden, söker sig pekfingret automatiskt till översta knappen. Men som tur är fungerar maskineriet långsammare här, för medan dörren sakta stängs och fingret trycker inser hjärnan att vi faktiskt bara bor på trean nu. 

På toaletten sitter lampknappen på fel sida. Fel sida i förhållande till var muskelminnet ständigt prövar sig fram i en spökrörelse från en gången tid. Morgonkaffet står i fel skåp, men där skåpet bordet finnas finns ingenting.

Inte heller böckerna har hittat sina rätta platser ännu.

En dag blir det diskussion om närmaste vägen att cykla till jobbet.  Den sträcka som känns rak för en känns krokig och lång för den andra. Vi kontrollerar på kartan och möts i en kompromiss, men kroppen är ändå inte övertygad. Avstånd mäts inte bara i centimeter och meter. De sitter i kroppen och i en känslomässig upplevelse. Det handlar om bekvämlighet, men också om känslor av monotoni eller omväxling. 

Nya dörrar och nya lås kräver andra handlag än tidigare. Ännu har jag inte lärt mig hur jag ska trixa med porten för att få upp den på första försöket, och går grinden på baksidan utåt eller inåt nu igen.

Var och varannan morgon ska innergårdens backe korsas, men ska man gå runt på gångvägen eller upp för trappan. Går man olika vägar med eller utan sopor att slänga?

Det så gott som dagliga valet: trappan eller den slingrande gångvägen?

Småningom krävs färre och färre val, och först då känns det som att vi bor här på riktigt. Vi är inte längre gäster på visit, utan äkta invånare, som genast ser vem som hör till och vem som är nyinflyttad eller på besök. 

Blanka Henriksson, nyflyttad forskare i folkloristik

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Hangö och dess lager av liv

Tre dagar av fältarbete med intervjuer, observationer av stadsrummet, gator, byggnader och rörelse, kopplat samman med diskussioner och egna analyser av allt och lite till, gör en lätt utmattad. För mig, som tredje årets studerande i kulturanalys, var detta det första fältarbetet, första ordentliga intervjuerna, första steget ut i en värld där forskningen känns ”riktig” och där det teoretiska plötsligt omvandlas till en påtaglig verklighet av kött och blod.

Det jag bär med mig just nu, precis efter att ha kommit hem, är känslan av ett privilegium, av att ha fått äran att ta del av människors berättelser om sig själva och om sin hemstad, om sina liv. Något annat jag är akut medveten om är ansvaret. Vilken berättelse är det jag berättar, med mina ord, med mina bilder, med mina val av informanter? Vems är berättelsen, blicken, rösten? Ser jag förfallet, fäster jag mig vid tomheten och avsaknaden av människor och liv, eller märker jag hur livliga gymmen och biblioteket är, hur de lokala vattenhålen vibrerar av en seg livskraft och hur byggnader repareras nu när sommaryran lagt sig? Lyssnar jag på en informant som säger att allt är dött, lyssnar jag samtidigt på en annan som säger att det är en illusion eftersom livet bara blir annorlunda och flyttar in på andra arenor?

En liten stad som Hangö visade mångfalden och det flerdimensionella, både ifråga om historien, byggnaderna, strukturerna och åsikterna. Hur invecklat allting egentligen är och hur mycket det finns att se och förstå och att gräva djupare i, hur olika perspektiven kan vara. Hur hangöborna som individer kan vara så olika i tanke och tro, men samtidigt hur de förenas i stoltheten över sin hemstad. De kan tycka helt olika om nybyggen, fokusera på helt olika aspekter av stadens historia, bo och leva på vitt skilda håll inom stadsgränserna och å ena sidan tycka att allt är dåligt å det andra mena att allt är tillräckligt bra, samtidigt som stoltheten i att vara just hangöbo ligger som ett paraply över det hela.

Min sista intervju blev en överraskning när en kund i en bar meddelade att han ville berätta. Jag hade en stund på mig innan tåget gick och tänkte att ”varför inte, lets ride”. Där satt han, en äldre finskspråkig man, lätt berusad, med ett öppet ansikte och berättade att han är en ”persjalkainen hankolainen” som hela sitt liv varit en ”duunari”. Hans svar var direkta, korta, tydliga och varje gång när jag inte direkt kontrade med en till fråga så sade han enträget ”seuraava kysymys!” med ett ivrigt uttryck i ansiktet. Där fanns en hunger för att få berätta, att få dela med sig. Han avslutade intervjun med att säga ungefär så här: ”Hangö är kärlek, patriotism, det är att leva vid havet, av havet, med havet och att därifrån finna och få frid.” De blåa ögonen var allvarliga medan han uttalade det sista, sedan blinkade han till och log lätt.

Där satt jag, stum. Förundrad. Jag hade intervjuat andra människor innan honom, alla med olika bakgrund, yrken och åldrar, men denne man gläntade på en dörr till en värld jag vill veta mer om, sjöng ett litet solo för en kör av röster som kanske ganska ofta inte hörs, som det vetenskapliga kanske inte riktigt når, någon som kände sig osynlig och kanske ganska ofta är just det. Medan jag packade ihop mig så tackade han för att han fick vara med i projektet och sade att även om han själv inte kommit bort från Hangö så kommer hans ord ut i världen.

Privilegiet, ansvaret, det betungande och befriande i betydelsen. Och en förundran över livet och dess berättelser. Jag vill få höra mera.

Hannah Salo, studerande Kulturanalys

Publicerat i Fältarbete | Lämna en kommentar

Gamla mynt i byggnader

Nu och då får man höra att någon har hittat ett eller flera mynt gömda i en gammal byggnad. Mynten kommer ofta fram under renovering eller när byggnaden rivs. De kan ligga under tröskeln, under golvbrädorna, i vägg, tak eller i spisgrunder. Hur har de hamnat dit?

Ibland kan det förstås vara att myntet har trillat ur en ficka och landat under golvet genom en spricka. Men i andra fall är det uppenbart att myntet eller mynten inte har hamnat på sin plats i misstag. Då kan man kanske lätt tänka att de har gömts för man har varit rädd för tjuvar. I det fallet ska man tänka på två frågor: har ägaren kunnat nå mynten utan ett större rivningsarbete och har myntskatten varit värdefull?

Denna svenska skilling från 1826 hittades under tröskeln av ett härbre i Kuru på 1960-talet. Foto av V. Pajulahti.

Ofta är de mynt som hittas inte speciellt värdefulla. Ibland är de till och med betydligt äldre än huset, alltså har de inte varit gångbara när de gömdes. För att få svar på frågan varför dessa mynt har gömts i huset får man vända sig till arkiverade berättelser om gamla seder, alltså folklore.

Till exempel i Korsholm har man berättat: När en gård bygges, lägger man för att ”motverka” onda önskningar och elakheter mot gården ett silvermynt (helst icke gångbart) i varje knut och under varje tröskel samt säger: ”Vad som är mitt vill jag ha, men vad som hör en annan till bryr jag mig ej om” (Finlands svenska folkdiktning VII: 3, s. 104). Och i Tenala: Under tomtstocken till ett hus, skulle det läggas pengar, så skulle det huset aldrig bli utan (Finlands svenska folkdiktning VII: 3, s. 190).

Det finns en hel del motsvarande berättelser som visar att mynt har gömts i byggnader för att få god lycka eller för att skydda dem mot onda krafter. Det kunde handla om ett eller flera mynt och ofta skulle de vara gamla. Men några berättelser nämner att myntet skulle vara från det året då huset byggdes. Det sistnämnda verkar vara en nyare sed, där man vill dokumentera byggnadsåret. Mynt har gömts i byggnader så länge som mynt har funnits, alltså är seden mycket gammal. Dessutom brukas traditionen ännu i dag. Men betydelsen har ändrat under århundradens lopp: nuförtiden muras byggnadsårets mynt tillsammans med andra ting i en symbolisk grundsten utan att (medvetet?) tänka på lycka eller skydd mot onda önskningar.

Läs mer:
Grundstenen för Aurum i Åbo murades under festliga former: https://www.abo.fi/nyheter/grundstenen-for-aurum-i-abo-murades-under-festliga-former/
Hukantaival, S. ”For a witch cannot cross such a threshold!” – Building concealment traditions in Finland c. 1200–1950: https://www.utupub.fi/handle/10024/125606

Sonja Hukantaival
Forskardoktor i Nordisk folkloristik

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Platser och ting i vila

Årets fältarbete, som görs i samarbete med SLS, genomförs i Hangö. Temat är Platser i omvandling och Hangö är därvidlag en bra undersökningsyta. Här finns tydliga spår av en klassisk nordeuropeisk badkultur med vackra sekelskiftesvillor, pensionat och hotell.

Men det finns också spår av en delvis utslocknad industri vars kulturarv till viss del skymtar i hamnområdet. I likhet med många andra kustnära städer genomgår Hangö en omvandling där havsnära boende är attraktivt och med detta också ett utbud av caféer och restauranger som helst ska placeras så nära kajkanten som möjligt. Människan romantiska längtan efter att balansera på gränsen mellan natur och kultur förefaller stark. Men platsomvandling handlar inte bara om förändring som sker under loppet av flera decennier, utan säsongsväxlingar är minst lika påtagliga. I oktober ter sig delar av Hangö spöklikt ödsliga.

Detta kan uppfattas som att platsen har övergivits efter att under sommaren formligen ha invaderats av turister och säsongsboende. Men kanske handlar det snarare om en välbehövlig vila efter en intensiv sommarsäsong. Alldeles runt hörnet av en krog, i det under sommartiden så upplevelsecentrerade hamnområdet, skymtar några artefakter; materialiserade minnen över den sommar som flytt.

Artefakterna lutar sig vilsamt mot varandra samtidigt som de bär på ett löfte om (cyklisk) omvandling: När de åter står i givakt på uteserveringen så kommer även champagnetörstande gäster att återvända till Hangö. Men tills dess; rast, vila.

Fredrik Nilsson

Professor i etnologi

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

’Att fastna’ – en text med ’buzzwords’

I samband med min disputation levererade jag, helt enligt ordningen, en lectio praecursoria, en betraktelse över att sträva efter att vara nöjd. Tanken med den texten var att lyfta fram en del i forsknings- och studieprocessen som vi sällan talar om. Jag konstaterade att Jag har förövrigt sällan träffat en kollega som beskrivit att arbeta materialnära i fält eller arkiv som något annat än roligt eller åtminstone en rolig del av forskningsprocessen

Strävan efter att vara nöjd innefattar en annan nödvändig och ofta förbisedd process. Denna process är enligt min erfarenhet ofta fruktad av studenter och leder till stress och allmän oro och som kan vara irriterande. Jag talar om att fastna i sitt arbete. Så här i början av det akademiska året kan det vara bra att påminna oss om (studenter och forskare) om hur nödvändigt det är att fastna, eller åtminstone fundera på hur och var vi fastnar.

Det finns åtminstone två huvudvarianter av att fastna i en studie- och forskningsprocess: (1) det vi kan kalla för ’att köra fast’ och (2) det vi kan kalla för att ’fastna för något’. Den förstnämnda varianten är den mest irriterande och den som fruktas av alla involverande. Anledningen till att köra fast inger en sådan fasa, är att processen avstannar och man får snällt vinka åt deadlinen när den flyger förbi. Detta leder till att måsta ursäkta sig, lägga upp en ny tidsplanering i bästa fall; att missa att publicera sig i en ansedd tidsskift, eller i värsta fall att måsta göra om en kurs.

Fettklumpar och kantarellskog

I bland kör man fast i en forsknings- eller studieprocess i sig, i bland kör man fast på grund av andra faktorer i arbets- och privatliv. Att köra fast på grund av omständigheter som ligger utanför en studies ramar, kan liknas vid uppbyggnaden av de fettklumpar i kloakerna som studerats av Henriksson och Sund i ett specialnummer av Budkavlen (2018); en process av små fettklumpar, smuts och avskräde som leder till förstoppning av ett annars reguljärt flöde i systemet. Om man kör fast i en fettklump, hjälper det endast med långsamt hacka sig igenom klumpen. Att lösa en förstoppad forskningsprocess av fettklumpsvariant, kräver först och främst en paus, eventuellt med kaffe och kollegor eller medstudenter. Lyckligtvis kan kaffepauser med medstudenter och kollegor också användas i förebyggande syfte. Kaffe håller förstoppningen borta.

Att köra fast i forskningsprocessen händer alla och är en helt annan sorts fastnande. Kanske kan forskningsprocess-fastnande liknas vid att gå och plocka svamp i skogen, bara för att sätta foten i en björnsax. Du plockar lite (teorier) här, och lite kantareller att flyter på bra tills…. PANG!

– Jaha ja… Vad gör jag nu då?

En sådan fälla kan handla om att man inte får tillräckligt med svar på i en frågelista, att man inte har de teoretiska verktygen för att tackla problemet, eller kanske att man råkat få olika uppfattningar om en text i ett peer review-utlåtande. Den akademiska miljön är väl förberett för björnsaxar i kantarellskogen (och för teoretiska och metodologiska problem). Att fastna i en björnsax löses bäst med de två beprövade metoderna: (1) genom läsning och (2) genom att gå på seminarium (!). Detta kräver förstås två saker av den björnsax-låste forskaren (och studenten), att man är villig att utsätta sig för kritik, och att man är redo att lyssna och läsa sig till lösningen så att man får de (teoretiska) verktyg man behöver för att lösgöra saxen. Lyckligtvis kan även seminarier och läsning användas i förebyggande syfte.

Kantareller. Foto: Nick Grappone on unsplash

I båda varianterna av att köra fast är lösningen kommunikation. Att vara irriterad över att köra fast, blir inte bättre av att inte gå på seminarium, eller lyfta fram ett problem på en kaffepaus. Att jag tar upp denna beprövade lösning ska ses mot bakgrunden att vi alla (både forskare och studenter) förväntas prestera och vara tävlingsinriktade. Vi ska konkurrera om forskningspengar, ”visa framfötterna” och vara internationellt framåt och forska med spets. Här vill jag påpeka att jag personligen anser mig själv ha lyckats att navigera i den arbetsmarknaden väl. Men jag vill hävda att anledningen till att jag har lyckats att göra detta är att har ett bra team i ryggen. Akademiska studier är en lagsport och det är i situationer när man kör fast som tränar lagandan. Att fastna i en björnsax, eller i att krascha in i en fettklump, är alltså bara en del av processen som på sitt sätt är nödvändig.

Bortglömda tårtbitar och tomma kaninhål

Om ”att köra fast” är en form av att fastna som är frustrerande, så är den andra formen ”att fastna för något” stimulerande. Långt ifrån björnsaxen, kan fastna för något beskrivas ungefär som när min hund får upp ett spår. Hunden går med nosen i backen, plötsligt fastnar han för med nosen i backen, vänder till vänster, och 500 m senare visar det sig att det ligger en bortglömd tårtbit på marken och väntar. Denna sorts fastnande kan rikta om en artikel eller uppsats, göra en artikel till ett bokprojekt, eller leda till nya insikter om informanters berättande. Spåret man får upp kan ju också leda ner i ett tomt kaninhål och inte till en tårtbit.

När man arbetar materialnära kan man fastna för små och stora spår. Nyligen, i arbetet med en artikel inom mitt projekt ’Boys will be boys’, upplevde ett spår i form av ett ord. Artikeln jag arbetar med handlar om narrativ positionering i mäns berättelser om sin uppväxt. I en sådan studie är det viktigt att följa spår som kan leda till insikt om positionen informanten har, gentemot mig som lyssnare, samhällsdebatt och positionering gentemot de människor och ting som förekommer i berättelsen. En av de positioner jag tidigare sätt i informantens berättelse består i positionen som en (självutnämnd) introvert person. Men plötsligt förändrades känslan i det berättade, och sålunda positionen. Plötsligt uppfattade jag det som om det fanns en mer passionerad, utåtriktad pojke i det berättade. Mitt i allt fanns ett ord för det, ordet var ’könsnivellering’.

– Vad är nu detta för något? Undrade jag i mitt stilla sinne.
– Vad händer om jag följer det här spåret? Sagt som gjort, spenderade ett par timmar med Google.

Om man sätter igång en sökning på könsnivellering hamnar man fort på allehanda sidor som kan betecknas som sidor för mansaktivism. Där florerar ordet sida vid sida med ord som ’kulturmarxist’ och ’tankelikriktning’. Ett litet ord, ett spår med stor betydelse för positioneringen som informanten vill berätta åt mig att han har. Något jag fastnade för som har en påverkan på min tolkningsprocess, i min jakt på kopplingen mellan känsla, positionering och pojkskap.
Var det hela slutar, vet jag inte riktigt ännu. Artikeln kommer att publiceras i en av prominent nordisk tidskrift senare i år. Det jag vet är att det finns flera spår som jag fastnat för och jag har insett att jag måste byta riktning i det treåriga projekt jag arbetar med. Spåren är många, sålunda är det kanske läge att försöka skriva en bok på ämnet.
Lagspel och seminarium

När man fastnar för något som jag gjort i mina pojkskapsberättelser, så påminner jag mig själv om mina lagspelare.

– Jaha, verkar som om att jag måste skriva en bok. Det var ju spännande…. Tänkte jag för mig själv och knackade på Lena Marander-Eklunds dörr.

Anledningen till att jag knackar på just hennes dörr är kombinationen av erfarenheten hon har av att ge ut böcker i Svenskfinland och en mer extensiv kunskap om kombinationen av narratologi, genus och livsberättelser än vad jag har. I skrivandets stund har jag ännu inte konsulterat min kollega Karin Sandell, men vet att jag kommer att måsta göra det på grund av att hennes avhandlingsprojekt behandlar näthat, ett spår som helt plötsligt dök upp i mitt material.

Poängen jag vill göra är att jag vet att jag har kollegor som kan hjälpa mig oavsett vilken form av att fastna jag lyckas hamna i. Oavsett om man kör fast eller fastnar för ett spår är det läge att rådfråga kollegor. Det är, som sagt, i fastnandet som det kollegiala, ’teamworken’ måste få ta över. Jag menar också att ’fastna’ är nödvändigt för upprätthållandet av denna lagsport vi pysslar med. Genom seminarier, konferenser, kaffe- och lunchpauser och diskussioner som uppstår där vi fastnar, för eller i något, tränas vi som studenter och forskare i en ofta outtalad konst – seminarier och diskussion. Något som är våra vardagsredskap. Om man sålunda vänder på steken och menar att det är i de tillfällen man fastnar som redskapen sätts i bruk, eller lagspelet blir synliggjort, så är ’att fastna’ en nödvändig del av studier och forskning. Det är ingen idé att ha en massa redskap om man inte får pröva dem.

Foto: Coralline Clin on Unsplash

Missförstå mig rätt här. Att köra fast, missa deadlines och dricka kaffe är inget vinnande koncept. Att springa ner i varje kaninhål efter idéer inte bra i längden i en studie- och arbetsmiljö i vilken tid tenderar att vara en bristvara. Det jag vill sätta ett finger på här, är att påminna forskare och studenter om att fastna (i båda bemärkelserna) handlar ett tillfälligt stopp i ’flödet’. Hade den här texten varit en betraktelse om ’flöde’, hade den kanske uppfattats som en ’framåt text’. Detta då jag kunde ha skrivit i ordalag som tangerar universitetsvärldens nuvarande hjärtefrågor. Ord som exempelvis genomströmning och publikationstakt är exempel på sådana ord. Nu kanske den här betraktelsen snarare kommer att uppfattas som ett pop-psykologiskt dravel eller möjligtvis som ett försök till en naiv självhjälpstext med ’buzz words’ som: ’kommunikation’ , ’kom ihåg att pausa’ och ’laganda’.

Snarare vill jag bara påminna läsaren om ’att fastna’ inte är så dramatiskt. Så om du fastnar:
1. Ta en paus
2. Kommunicera
3. Kom ihåg lagspelarna

Eller kanske:
1. Läs
2. Gå på seminarium
3. Lyssna

FD Jakob Löfgren, SLS-forskare i Nordisk folkloristik vid ÅA

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Kroppen som kulturellt teckensystem

Det nyligen begångna brottet i Borgå har knappast undgått någon. Två unga män, tillika bröder, sköt och skadade två poliser. Efter en dramatisk jakt kunde de sedermera gripas. Bröderna står nu inför rätta och i massmedia kan man följa hur journalister söker efter orsaker bakom brödernas framfart, vilket inte är inte unikt för just detta brott. I samband med våldsamma handlingar tycks det uppstå ett behov att förklara, om än inte förstå, ondskans grammatik. Journalisternas (och möjligtvis även läsarnas) intresse riktas i detta fall mot faktorer såsom sociokulturell tillhörighet och etnicitet. Ett annat återkommande tema är att man biograferar de gripna genom att rapportera om tidigare begångna brott. På detta sätt letar man alltså efter mönster som kan förklara brödernas beteende. Eftersom polisen ännu inte har avslöjat något om motiven riktas det massmediala sökandet efter spår även mot brödernas kroppar.

I Åbo Underrättelser, 30/8, konstateras att häktningsförhandlingarna skedde bakom stängda dörrar, men att pressen fick möjlighet att ”komma in i salen för att fotografera bröderna”. Brödernas kroppar förvandlas till en yta, ett kulturellt teckensystem, som ska dechiffreras. I tidningen finns följaktligen också en beskrivning av brödernas yttre: ”Båda bröderna var klädda i blå overaller och dolde sina ansikten för fotograferna. Man kunde ändå skymta att båda två har skägg och långt hår. Den yngre brodern hade håret i en backslick medan den andre hade satt fast det med en snodd. Den äldre broderns armar är täckta med tatueringar och båda två ser vältränade ut”. Behovet att avporträttera och beskriva de kriminellas fysionomi har historiska rottrådar.

När fotografiet under 1800-talet slog igenom som ny teknik användes den ofta just för att avporträttera kriminella och andra som ansågs avvikande (såsom sinnessjuka, samer, tattare och romer). Idén om att människans yttre var objektiv en spegling av det inre var en viktig drivkraft bakom det ivriga fotograferandet: Deras kroppar förmodades avslöja något om själsliga eller moraliska defekter.

Riksarkivet, Stockholm, Centralbyrån för fingeravtryck, Beskrivning över frigivna fångar, 1876, bildid: B0000998_00380

När pressen tillåts fotografera bröderna, men inte ta del av häktningsförhandlingarna, skymtar vi konturerna av denna tanketradition. Men vad vill journalisterna att vi ska notera? Vilka delar av brödernas kroppar blir betydelsebärande i sökandet efter spår eller mönster som kan förklara brottet? Deras frisyrer, skägg och tatueringar är i sig inte särdeles avvikande. Långt hår, skägg och tatueringar är närmast att betrakta som ofarliga hipster-attribut. Men genom att journalisten, medvetet eller omedvetet, adderar ytterligare andra tecken bildas ett mönster och läsaren förväntas sannolikt känna igen Brottslingen som arketyp. Ett sådant tecken är: ”båda två ser vältränade ut”. Den vältränade kroppen signalerar i detta sammanhang möjligtvis ett latent hot om våld, en vilja att kontrollera eller dominera sin omgivning genom våldsutövande.

Kroppen används på detta sätt som en yta som kan och ska avkodas dolda teckensystem och mönster. Kritisk kulturanalys påminner oss emellertid om att man sällan finner uttryck för människors inre själsliv eller förklaringar till deras beteenden i sådana beskrivningar, utan snarare kulturellt formade föreställningar om den Andre. Bilderna av bröderna och beskrivningarna av deras kroppar handlar mer om ett behov att (åter)skapa kulturell ordning, att blottlägga ondskans grammatik genom projicering och distansering.

Fredrik Nilsson, professor i etnologi

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Med katter på picknick

I Kuppisparken i Åbo kunde man under tisdagskvällen 20.8 träffa på katter och kattmänniskor då ca 30 katter (och en kanin) och ca 60-70 personer deltog i en kattpicknick. Kattpicknicken ordnades av den lokala djurskyddsföreningen Dewi ry som en del av Åbo Pride 2019-evenemangen som Åbo Akademi även är sponsor för. Vi kattmänniskor från ämnena kulturanalys och etnologi var givetvis på plats för att träffa katter och andra kattmänniskor. Vi blev glatt överraskade av att det var så många som hade dykt upp! Själv upplevde vi att det var viktigt att vi med vårt deltagande kunde stöda Dewi och deras verksamhet för utsatta och hemlösa katter. Det har vi gjort förut på olika sätt och Dewi som förening är bekant för oss båda två. Förutom att vi ville visa vårt stöd för Dewi, ville vi också visa stöd för utsatta människor som de olika evenemangen förknippade med Pride går ut på.

Spännande! Foto: Sanna Lillbroända-Annala

Kattpicknicken var lyckad och stämningen välkomnande, avslappnad och gemytlig. Katter, och djur överlag, sänker ofta tröskeln för att umgås. Så även på picknicken där vi satte oss ner i gräset tätt inpå varandra utan att det kändes obekvämt. Många filtar och accessoarer som både människorna och katterna bar (slipsar, rosetter, band) hade regnbågsfärger. Även om de flesta höll sig till sina ”revir eller enheter”, d.v.s. på sina underlägg, så kunde katterna röra sig relativt fritt mellan de olika enheterna. Eftersom jag (Sanna) hade min katt med mig, kom flera människor även fram för att de ville veta mera om henne och för att ta bilder. På picknicken hade katterna en ytterst central roll och man märkte att de hade huvudrollen. Jämlikt var det också, även om flertalet av katter var raskatter eftersom de ofta är vanare att vistas bland människor, fick de närvarande bondkatterna åtminstone lika mycket uppmärksamhet och beröm som raskatterna.

Foto: Anne Niemi

Reflektionerna som vi gjorde under kattpicknicken är typiska kulturanalytiska reflektioner, för var vi än rör oss och vad vi än gör, så ser vi på saker genom ett kulturanalytiskt filter. Därför var det både under och efter picknicken intressant att fundera på hur människor och katter umgicks och hur katterna betedde sig mot varandra, hurdan agens katterna tog sig an och gavs, hur människorna visade stöd för utsatta människor genom olika regnbågsfärgade accessoarer och hur Dewi som en lokal förening lyckades fixa ett evenemang där både katter och kattmänniskor trivdes. Vi tolkade det som att människor som uppmärksammar djurens väl och i synnerhet de utsatta katterna i vårt samhälle, även kan vara väldigt öppna för människors väl och ve och vill uppmärksamma olika marginaliserade grupper i samhället. Kattens värde är fortfarande ganska lågt i vårt samhället och det syns i hur katter behandlas och tillåts förvildas och vanskötas. Synen på vissa människogrupper har även varit liknande, de har inte haft något värde. På picknicken träffades nu människor som ser både katters och alla människors värde, och med sitt engagemang ville uppmärksamma och värna om detta.

Foto: Sanna Lillbroända-Annala

Sanna Lillbroända-Annala & Lotta Wessberg
Universitetslärare i kulturanalys respektive arkivbiträde vid Åbo Akademi

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Minnespolitik, semiotiska gerillakrig och vita rosor

På Aura å:s södra sida, nära Dombron, syns en stor grupp människor. Alla svartklädda. De står i dubbel linje längs med ån. I händerna vita rosor. ”Soldiers of Odin” står det på några av ryggtavlorna.

På motsatta sidan samlas också människor med blommor i händerna. De har tågat från Lilltorget. Manifestationens mål är att minnas terrordådet i Åbo 2017 då två personer knivhöggs till döds och ytterligare andra skadades. Förövaren var en flykting som sedermera dömdes till livstids fängelse. I motsats till de svartklädda nynazisterna tycks det vara en brokig skara som nu står vid åkanten. Symboler för vit makt, rasism och nazism syns, men inte lika framträdande som på andra sidan. En man i vit T-shirt med en blå svastika på ryggen skymtas förvisso; en gammal (och givetvis mångtydig) symbol för det finska flygvapnet. Budskapet på en svart hoodie i folkhopen, White Pride, är mer entydig.

Vid åkanten håller en riksdagsledamot tal, på finska. Jag uppfattar att talaren nämner islamistisk terror som ett hot. När talet är över sänker talaren, tillsammans med ytterligare en person, en blomsterkrans i ån. På kransen finns ett blåvitt band. Därefter kastar deltagarna i tåget medhavda blommor i ån. På andra sidan gör nynazisterna samma sak med sina vita rosor. Vattnet skiljer och förenar de båda grupperna.

Sakta flyter kransen och blommorna iväg mot Östersjön. De passerar ljudlöst en annan demonstration, ”Åbo utan nazister”. Symbolspråket varierar och nynazisternas fäbless för nordiska runor (och gudar) kommenteras ironiskt genom ett antinazistiskt budskap i runskrift. Ett semiotiskt gerillakrig pågår och i detta ingår också de vita rosor som nynazisterna nyss kastade i Aura å. Färgen vit representerar oskuld och renhet, men i detta sammanhang sannolikt också vit makt. På så sätt är båda manifestationerna ett uttryck för minnespolitik och kulturellt meningsskapande.

Marx påminner oss om att allt som är fast förflyktigas och självfallet gäller detta även minnen. Just därför behövs minnesceremonier, i synnerhet sådana som påminner om offren för terrordåd genomförda i olika ideologiers eller religioners namn. När nynazister använder vita rosor som rekvisita i en minnesmanifestation, som också inkluderar ledamöter för den finska riksdagen, finns det all anledning att minnas offren för nazisternas grymma, systematiska massmord. Blommor är aldrig oskyldiga, de bär budskap.

Fredrik Nilsson

Professor, Nordisk etnologi

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Laddade platser: Om tatueringar och deras skapande

Det fysiska rummet är ganska litet, väggarna täckta av flash-affischer, teckningar, memorabilia, hyllor med böcker och desinfektionsmedel. Jag går långsamt igenom en portfolio som stoppades i mina händer för några minuter sedan, och försöker välja ut en favorit att för evigt implantera i huden med små nålar. Artisten jag besöker planerar positionen med minsta möjliga frågor och sätter mig sedan ner i stolen, ser till att jag förstår att hålla mig stilla och avslappnad och börjar tatueringsprocessen. Från och med nu är jag inte längre en person, utan en ”tavelduk” som skall förses med ett permanent konstverk.

När jag först fick uppgiften att skriva om och reflektera över ett ”laddat rum” var min reaktion ganska icke-existerande. Vilka rum har jag någonsin upplevt som laddade? Hur beskriver jag dem? Idén kom några veckor senare, då jag, apropå ingenting, skaffade en ny tatuering från en utländsk artist som råkade besöka Åbo. Vid det laget var jag så pass van vid att låta okända människor planera ut och smärtsamt lägga till bläck eller smycken under eller genom huden att rummet vi befann oss i kändes spännande på ett helt annat sätt än när jag som tonåring första gången tryckte en steriliserad nål genom huden. Bredvid oss arbetade en finsk tatuerare med att täcka över en tidigare tatuering på en kunds arm, och precis som för mig existerade de i en slags eget rum, där den yttre världen fortsatte vidare medan detta skedde. Hennes uppfattning av rummet kan dock ha varit totalt annorlunda än min egen.

Idag är tatueringar och även till en viss mån piercings något alla och deras farmor har. (Ifall du inte tror mig har du bara inte tittat efter. Inte alla tatueringar är stora och synliga). Därför är kundkretsen man möter i tatuerings- och piercingsstudier också väldigt varierad, och alla olika personer upplever nästan säkert rummet på olika sätt. För någon är det här rummet där en betydelsefull bild skapas och bevaras i huden, för någon annan är motivet inte lika viktigt och laddningen kommer till största del från upplevelsen och smärtan som kommer med en ny tatuering. En person vill ha sin första tatuering och någon annan vill ha en som passar in i det utrymme som blev kvar mellan alla de andra. För tatuerarna är rummet antagligen laddat på ett annorlunda sätt. Det här är både deras arbete, och deras konstverk som till viss mån måste tillförtros kunderna att tas omhand efter att de är färdiga. Upplevelsen beror dessutom också på typen av tatuering – är det exempelvis en walk-in flash tatuering, simpel text eller ett större verk planerat under en månads tid? Utförs arbetet i en studio eller är det en tatueringskonvention?

En tatueringsstudio är en fysisk plats, men den avgränsas även till att enbart innefatta det omedelbara området kring vilken händelsen utspelar sig, i det här fallet själva tatuerandet. Laddningen ökar på så sätt genom att avgränsa utrymmet till ett väldigt litet händelsecentrum bestående av tatuerare, kund, en stol och ett arbetsbord.

När det kommer till tatuerare kan jag enbart föreställa mig hur de upplever rummet. Det är en professionell arbetsmiljö, men det är också ett rum där människor kommer in och ger dem frihet att arbeta på sina kroppar. Det här är deras rum, mer så än kundernas. Laddningen sitter i att vad vi köper är en upplevelse lika mycket som ett konstverk. Tatuering är ett intressant yrke, det är konstverk som säljs genom en tjänst. Med andra ord betalar man inte enbart för bilden, utan för själva upplevelsen som kommer med att få den.


https://www.flickr.com/photos/uproar/4377656270/in/photostream/

Amina Stålfors

Bloggtexten är skriven i samband med kursen Arkiv och samlingar – laddade platser.

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Den eviga klassträffen

Jag har tidigare skrivit om att indela en resa i etapper med milstolpar för att stå ut med tristessen. Vår temporära resa kantas också av motsvarande stolpar, där allt från dygnets timmar till säsongberoende däckbyten ger anledning till reflektioner kring livets gång.

I början av april händer det. Det har gått fyrtio år sedan jag skrev studenten och det ska firas med en klassträff i Borgå. Förti år helvete! Jag har varit med på flera klassträffar men nu är det tio år sedan senast. Känslan är ganska avslappnad och till skillnad från tidigare träffar väljer jag att bo på hotell i stället för att kinesa hos vänner. Det är trots allt fyrtio år. Som tidigare gånger står man framför spegeln och knyter slipsen och tänker att “yngre har man ju inte blivit”. Det är också det första intrycket när man ser sina klasskamrater på den gamla skolgården. Men efter några minuters hälsningar och prat är vi alla precis lika gamla som vi alltid varit.

Efter en sväng genom det renoverade skolhuset, som visas upp av prorektorn jag minns som vargunge i scouterna, blir det middag i en restaurang vid torget. Tre år av gemensamma erfarenheter räcker bra till för en otvungen konversation om allting under en kväll ungefär. Till sist trivs vi så bra att vi beslutar att träffas oftare i fortsättningen. Livet är inte oändligt. Under en promenad på Näsebacken nästa morgon hälsar jag på ett par klasskamrater som inte längre kan delta.

En vecka senare är jag på väg till en SIEF-konferens i Galicien tillsammans med min hustru som också är etnolog (SIEF=Société Internationale d’Ethnologie et de Folklore). Jag har lovat hålla ett paper och hon en poster. Flygschemat är rätt pressat med flera mellanlandningar och i Milano är det fullt kaos. Strax före påsk tycks en stor del av skolorna i Spanien planerat in skolresor och vårt plan till Santiago de Compostela är fyllt av ungdomar i fjorton-femtonårsåldern. Innan de kan stiga på planet måste de göra sig av med tonvis av choklad och godis som de pressat in i sitt redan sprängfyllda handbagage. Många ligger på golvet framför boardingdisken och äter upp sina sista rester inför en sträng personal. Först när de kan få in sitt bagage i måttenheten framför disken kan de gå ombord. Vi som trodde vi var svårt försenade blir vinkade att gå förbi och kommer egentligen ganska fort in i kabinen.

När planet lyft börjar skolungdomarna genast riva ned sina handbagage från hyllorna. Tydligen finns det ändå mycket kvar att äta. Enligt ett intuitivt system byts platser och umgänge också om under hela resan och jag följer fascinerat med gruppbildningar och interaktion med min egen klassträff i färskt minne. Jag känner mig konstigt hemmastadd i situationen.

Framme i konferensstaden hinner vi med lite fritid innan konferensen drar igång. För många föredragshållare är det här en ansträngd avkoppling eftersom ett paper “lever” ända tills det är hållet. Lite som att veta att läxan är ogjord. Effekten accentueras av de många religiösa processionerna med rätt bisarra drag som drar genom Santiago veckan före påsk. Lyckligtvis är processionen med flagellanter inplanerad först efter konferensen.

Niohundra deltagare ska rymmas i ett enda utrymme som tydligen är universitetets handelshögskola. Med tjugotvå samtidiga sessioner är det så gott som omöjligt att hinna till allt som intresserar, men det finns en katalog och en app som ska hjälpa till i sållningen. Appen ger åhörare möjlighet att betygsätta föredragen vilket ju inte minskar prestationsångesten, åtminstone inte i mitt fall.

 

 

 

 

 

 

 

En video av kyrkan för de barfota kungligheternas vandring här: Convento de Las Mercedarias Descalzas

En länk till video av fransiskanernas procession finns här: Fransiskanerna

Brr.

Men det brukar gå vägen ändå. När den stora mängden deltagare silats ned genom våningar och korridorer in i mindre föreläsningssalar befinner man sig plötsligt i en mer intim och ganska bekant miljö. Efter hälsningar och småprat inser man att man förstår varandra på ett mer omfattande plan än den lite vacklande engelskan ger förutsättningar till. Vi har vår bakgrund. Utbildningen har slipat oss till en internationell skara bekanta där samtal kan föras med en viss tillförsikt om att bli förstådd. Det finns och måste finnas träffpunkter där den motsatta situationen råder, men ibland är det obeskrivligt skönt att mötas i en bubbla.

Niklas Huldén

Arkivamanuens, Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi

Publicerat i kulturanalys, Laddade platser, Materialitet, Ritualer | Lämna en kommentar