Växtlighet som motstånd i det urbana rummet

Postat den 1 juni, 2026 av admin

Ogräs kryper upp mellan stenplattorna, rötter bryter upp asfalten och mossa lägger sig som ett täcke över hustaken. Växtlighet syns på varierande sätt i staden, men vad är dess funktion? Och var i det urbana rummet blir växtligheten synlig och vilken roll får den?

Växtlighet väver sig samman med ett hus på en gata i Köpenhamn.

Jag närmar mig temat växtlighet i det urbana rummet genom att använda begreppen motstånd och companion species (eller sällskapsart på svenska). Companion species är Donna Haraways begrepp som hon myntade i boken The companion species manifesto: dogs, people, and significant otherness (2003). Med detta uppmuntrar hon till ett symbiotiskt och relationellt förhållningssätt till andra arter. Termen fungerar som kritik till antropocentrism, det vill säga tanken om människan som överlägsen djur och växter, samt mot en binär uppdelning mellan natur och kultur. Med begreppet motstånd vill jag synliggöra växtlighet som i sig själv kapabel till motstånd mot polerade ytor, arkitektonisk estetik och antropocentrism, men även växtlighetens roll på platser för olika motståndsrörelser i staden.

En exkursionsgrupp från kursen Urbana livsformer vid Åbo Akademi – sju studerande och en lektor – besökte städerna Köpenhamn och Malmö i april. Fokus var hur marginaliserade grupper formar staden och därför bekantade vi oss med olika platser i marginalen. I Köpenhamn besökte vi bland annat fristaden Christiania i stadsdelen Amager, och Nya ungdomshuset och kulturcentret Demokrati Garage i Nordvest. På andra sidan sundet, i Malmö, gick vi bland annat på rundvandring i stadsdelen Rosengård och besökte det havsaktivistiska utbildningscentret Naturum vid Ribersborgsstranden. Gemensamt för dessa platser är en historia av marginalisering, aktivism eller motstånd mot olika typer av normer.

Planerad växtlighet i Rosengård i Malmö.

Det urbana rummet består till stor del av betong och mänskligt byggda konstruktioner, såsom hus, vägar, torg, statyer och belysning. För många är växtlighet och grönområden centrala delar av staden, som planläggs i den allmänna stadsplaneringen. Människor som bor centralt i höghus och är omringade av det urbana kan värdesätta närliggande parker som ger tillgång till natur i vardagens trafikerade miljö. Det finns därför ett allmänt värnande om grönområden och planteringar av växtlighet i staden. Här är således inte växtligheten en companion species till människan, utan det är ett ensidigt förhållande där människan gynnas av det gröna. Växtligheten hade generellt sett klarat sig bättre utan människor och haft mycket mer plats att växa i ett människofritt varande. I det urbana rummet, ett mänskligt planerat rum, är denna typ av ensidigt förhållande till djur och växter vanligt. Var kan man då hitta ett mera ömsesidigt förhållande till naturen i staden?

Under exkursionen observerade jag att den vilda, mer oplanerade växtligheten ofta fick en central roll i de alternativa urbana rummen vi besökte. På platserna där marginaliserade grupper formar staden mest påtagligt finns ett mer relationellt förhållningssätt till naturen. Kulturcentret Demokrati Garage, en plats för olika typer av communityn med drivkraften att uppmuntra till ökat demokratiskt deltagande, lyfte stolt fram att plantorna och de olika växtligheterna på platsen sakta men säkert tar över. Den vinterdöda växtligheten i planteringsboxen hängde torrt kvar intill en skylt med försäkrande ord om den övertagande trädgården. Växtligheten får en vild och okuvlig roll på platsen, som överensstämmer med deras agenda om att få människor att försöka förverkliga sina idéer i en maktkritiskt miljö.

Planteringsboxar vid Demokrati Garage, där människor får plantera vad de vill.

I Malmö observerade jag på vår rundvandring vid Möllevången, ett arbetarkvarter nära centrum, att träden i en rondell som kallas ”Gazarondellen” intill Folkets Park fått en roll i motståndet som präglade hela kvarteret. Vår guide beskrev hur protester mot Israels deltagande i Eurovision, som hölls i Malmö år 2024, bland många andra ageranden innefattade att man satte upp hälsningar i träden för att visa stöd för människor i Palestina. Där fick alltså växtligheten eller träden en roll i människornas motstånd: de höll lapparna.

I det självstyrande området Christiania fick vi också en guidad rundtur och jag observerade att växtligheten ofta vävdes samman med det mänskligt byggda. Området är dessutom omringat av vatten och grönska. Christiania har en historia av aktivism som fick sin start genom ockupation av tomma fastigheter på platsen som tidigare var ett militärområde. Invånarna motsätter sig många kapitalistiska normer. Exempelvis värnar man om en jämlik möjlighet att tjäna pengar genom att ha samma lön för olika typer av arbete, och det är inte möjligt att äga hus eller mark på området. Motståndet mot äganderätt visar på ett mer relationellt förhållningssätt till omgivningen i den mån att man då inte kan ”ta över” marken och dess natur och tjäna pengar på den. Trots att även människor i Christiania gynnas av naturen blir ifrågasättandet av att äga mark ett slags motstånd till mänsklig överlägsenhet: vi som människor har inte en självklar rätt att bruka mark och natur hur som helst. Här framträder ett mer ömsesidigt förhållningssätt till omgivningen, precis i linje med det Haraway beskriver genom begreppet companion species.

I dessa olika exempel har växtligheten en synlig funktion för motstånd och aktivism. Därutöver är växtlighetens egen agens i det mänskligt kontrollerade urbana rummet intressant att observera. Gräs, rötter och träd söker sig genom de planerade vägarna och byggnaderna i staden, och gör genom sin existens och sitt liv, motstånd mot en kontrollerad miljö som det urbana rummet. Det ger ett kraftfullt intryck när växtlighet och betong vävs samman och vars kontraster blir en kritik mot människans upplevda makt över naturen.

Trädets rötter söker sig upp och spräcker asfalten i Nordvest i Köpenhamn.

Gräs letar sig upp mellan stenplattor i Christiania.

Jag anser att urban växtlighet rollen av companion species i exemplen där växtligheten tar plats och tillskrivs en central roll i motståndsrörelser. Växtlighet som städas undan och trimmas ned enligt ett estetiskt behov är en typ av kontroll. I en tid av oroligt världsläge med ökad censur och ett nedtystande av olika marginaliserade röster ser jag likheter i tendenserna till kontroll av växtlighetens levnadsutrymme. Frågan som enar dessa exempel är: Vad ger oss en upplevd rätt att forma och styra andra liv för att passa våra egna behov? I stadsplanering tenderar man ofta att utgå från mänskliga behov, istället för att prioritera exempelvis växternas, djurens eller havets välmående. Men jag vill påstå att i de fall där växtligheten växer fritt, okontrollerat och har börjat ta över det urbana rummet ifrågasätts även den maktrelation människan har över naturen. Det finns något motståndskraftigt i växternas sätt att inte låta sig kontrolleras.

 

Moa Parkkinen
skrivet för kursen Urbana livsformer

 

Källor
Haraway, Donna (2003). The companion species manifesto: dogs, people, and significant otherness. Prickly Paradigm Press.

 

Med tack till Gustaf Packaléns minnesfond, Svenska Kulturfonden, Svenska folkskolans vänner och Aktiastiftelsen i Korsholm som finansierade exkursionen till Malmö och Lund.

Publicerat i Exkursion, Urbana rum | Lämna en kommentar

Scientologi – en väg till frihet eller en väg till kontroll?

Postat den 12 maj, 2026 av admin

Foto: BP Miller, Unsplash

Den kontroversiella scientologin, är det en sekt eller en religion? Religion definieras av Émile Durkheim som ett enhetligt system av föreställningar och handlingar, av heliga och profana ting. Detta förenar människor till en gemenskap, en kyrka. Enligt Agenda 2030 kännetecknas sekter av en stark och karismatisk ledare med stort inflytande, strikta regler och normer samt isolering från omvärlden. De präglas också av en ”vi och dem”-mentalitet och ett begränsat utrymme för ifrågasättande eller kritik. Scientologin utlovar svar och ett högre medvetande för den som går med, man ska också bli frisk och lycklig. Kändisar som Tom Cruise och John Travolta lockar folk till rörelsen genom att ge legitimitet åt den genom sina synliga lyxliv, även om verkligheten i rörelsen kan vara långt ifrån lyx. Rykten och berättelser om arbetsläger har spridits, där medlemmar ska ha bestraffats när de gjort fel. Rörelsen har varit dömd för kvacksalveri, alltså för att de har bedrivit en verksamhet där man gett verkningslösa eller farliga medicinska behandlingar. De sägs förfölja tidigare medlemmar som hoppat av.

Detta ämne skriver jag om eftersom jag tycker sekter och religiösa rörelser är jätteintressanta. Jag gillar att lyssna på podcasts och se på dokumentärer om dessa för att se hur världen kan se ut för vissa människor. Det är så galet hur annorlunda verkligheten kan se ut och hur sektledare kan påverka människor så extremt mycket, vilket gör ämnet facinerade. Denna text är även ett slutarbete för en kurs som handlar om ritual och materialitet, vilket gör att jag nu ser på scientologins ritualer och materialiteter på ett mer ingående sätt än tidigare.

Scientologi grundades av amerikanen Lafayette Ron Hubbard (1911–1986), på 1950-talet. Hubbard var pulp-fictionförfattare och skrev böcker som sedan skulle ingå i scientologin. Vissa böcker beskriver vissa ritualer, andra förklarar människans existens. Hubbard ses idag som ett helgon av scientologerna, men utanför rörelsen ser man mer kritiskt på honom och många misstänker att stora delar av hans liv är lögner som spridits av honom själv och medlemmar i rörelsen. Hur många medlemmar scientologin har är oklar. Scientologerna själva påstår sig ha miljontals medlemmar i 184 länder, vilket scientologerna skriver på sin hemsida under fliken ”Vad är sicentology?” men siffrorna varierar kraftigt beroende på källa, personer utanför rörelsen säger att siffran är betydligt lägre.I Finland uppskattas det finnas ungefär hundra medlemmar. Hubbard dog år 1986 och ny ordförande är Heber Jentzsch, men mer verksam inom rörelsen idag är David Miscavidge, Jentzsch har nämligen inte synts offentligt sedan 2004.

Scientologin bygger på att sinnet anses vara uppdelat i två delar, en analytisk sida och en reaktiv sida. Den analytiska sidan är som en perfekt dator där allt fungerar som det ska, medan det reaktiva sinnet anses lagra oro och rädsla i form av så kallade engram. Engram är alltså blockeringar i vårt medvetande som uppstått när en person gått igenom en dålig upplevelse eller ett trauma. Scientologins mål är att ta bort alla engram för att personen ska bli ”clear”. När man fortfarande har engram är man ”preclear”. Metoden för att få bort engram är genom dianetik som är en terapiform. Detta är även en av ritualerna. Terapin utförs genom auditering, vilket kan beskrivas som andlig vägledning. Auditering går ut på att en person som är utbildad inom scientologin ställer frågor till personen som är ”preclear”. Mellan dem finns en elektrometer, och här syns hur materialitet spelar roll, som fungerar ungefär som en lögndetektor. Den ger utslag när engram upptäcks, då den utbildade scientologen, eller auditören, ställer frågor. Auditören fortsätter ställa frågor för att engramen ska försvinna och för att bli clear måste personen göra många auditeringar. När man blir clear kan man gå från sjuk till frisk, man får full kontroll över sig själv, man blir smartare, får bättre syn och ett högre medvetande, därav är det en övergångsritual. Dessa auditeringar kostar och blir även dyrare ju längre man kommer, vilket rörelsen fått stor kritik för. Dianetik har även förekommit i vissa rehabiliteringsgrupper för drogmissbruk, i samtalsterapi och på friskolor och dagis enligt siten so-rummet (14 oktober 2010). människor som inte tillhör scientologin har använt sig av dianetik i dessa sammanhang, som en slags folkmedicin.

Scientologerna tror även på att det inom alla människor finns en eller flera thetaner, vilket ungefär betyder själar. Thetanen är kroppens kontrollcenter. När man dör raderar thetanen alla minnen och söker sig till en ny kropp. Utöver att bli clear efter att ha rensat bort alla engram kan man även vidareutveckla sin thetan. Då övergår man till OT-nivåerna. OT är en förkortning för ”operating thetan” och består i dagsläget av åtta nivåer. Genom att stiga i OT-nivåerna menar scientologerna att man kan nå vad de kallar den ”högsta formen av överlevnad”. Nivåerna fungerar ungefär som kurser med fokus på olika saker. Nivå ett fokuserar till exempel på att observera personer och folkmassor för att rikta uppmärksamheten utåt och komma ur sin kropp och få kontakt med sin thetan. Vid OT nivå tre får man läsa scientologins heliga och hemliga skapelsemyt. Skapelsemyten finns i New Mexicos ödemark, under marken vid den så kallade Trementinabasen. Det är hög säkerhet runt texterna och man måste skriva på dokument om tystnadsplikt och gå genom flera gångar och valv för att ta sig till ett säkert rum för att läsa. Detta är en av scientologernas viktigaste ritualer. Trots detta har flera texter spridits genom bland annat domstolar, då scientologin stått anklagade för brott. För att ta sig så långt som till nivå tre kan det krävas sju år av auditering och kurser samt massor av pengar. Kostnaden för att ta sig till nivå 8 är minst 350 000 amerikanska dollar, berättar Jenny Borg och Linn Ek i podden ”Spöktimmen”, och då kostar även auditeringar utöver det. Hur många man måste göra varierar från person till person.

Foto: Adam Jícha, Unsplash

Så är scientologin en sekt eller en religion? Rörelsen har många sektliknande drag. Inte minst kontrollen av medlemmarna, speciellt ekonomiskt i och med att alla kurser kostar, är ett sådant drag. Många medlemmar har tagit stora lån för att ha råd. Om man gjort något som anses vara fel får man straff och tidigare medlemmar vittnar om arbetsläger. De som tagit sig högst inom rörelsen ägnar hela sina liv åt rörelsen och följer stränga scheman. När man först går med blir man ”kärleksbombad” och får beröm och positiv feedback: Detta förändras sedan ju längre man kommer och feedbacken blir alltmer kritisk. Medlemmar förbjuds ha kontakt med avhoppare och avhoppare blir mycket starkt kritiserade. Detta gör det också väldigt svårt att lämna eftersom man lagt ner så mycket tid och pengar på att avancera. Personligen skulle jag nog säga att scientologin är en sekt eftersom många avhoppare också anser detta, men detta är upp till var och en att fundera på. Ritual och materialitet finns det gott om i scientologerna, speciellt övergångsritualer där man övergår från ett stadium till ett annat.

Moah Kronholm
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

 

Källor och vidare läsning

Publicerat i Folktro, Ritual och materialitet | Lämna en kommentar

Halsduken – en symbol för supporterns rituella gemenskap

Postat den 7 maj, 2026 av admin

Halsduken är oftast en av de första saker man köper som supporter. Som ung fick jag min första halsduk redan vid första hockeymatchen. Just då förstod jag inte helt dess betydelse, annat än att den var fin och jag såg nu ut som de andra på matchen. Men den skapade även en känsla av tillhörighet, en tillhörighet till en rituell gemenskap.

Användningen av supporterhalsdukar inom idrott har en historia som kan spåras över hundra år tillbaka i tiden. I 1900-talets början i England var det vanligt att man i kallt väder hade på sig halsdukar för att hålla värmen då man stod och tittade på fotbollsmatcher. Över decennierna blev det sedan allt vanligare att man hemtillverkade egna halsdukar i sitt lags färger för att visa gemenskap och tillhörighet till klubben. Detta pågick länge, ungefär till 1970-talet, då klubbarna själva började inse nyttan med att sälja halsdukar och andra varor i klubbens färger. Idag har supporterhalsdukarna blivit en symbol för supporterkultur runtom i världen, och därigenom är de både en del av en ritual och mode.

Halsdukens betydelse fungerar som en röd tråd genom de flesta populära lagsporter. Den är universell och hittas speciellt inom hockey, fotboll och basket. Dessutom förekommer den på alla nivåer, från de internationella matcherna till de allra minsta klubbmatcherna. Sambanden mellan halsdukens olika användningssammanhang kan spåras genom att titta på andan som dessa platser speglar. Förutom att halsduken återfinns hos supportrar vid de flesta lagsporter så kan den även förekomma vid konserter, oftast bland fans av rock- och metalband. Det tydliga mönstret här är att en stark gemenskap och laganda framför allt formas i sammanhang som präglas av hög ljudnivå och intensivt deltagande. Känslan av att alla som befinner sig på en viss plats hejar på samma lag eller band skapar en laganda och en upplevelse av tillhörighet bland fansen. Detta är något som återspeglas i, såväl som förstärks av, att man väljer att klä sig på liknande sätt och visar sitt stöd både genom ritualer som publiken gör tillsammans och sådana man hittat på själv.

Supporteraktiviteter uppfyller på många vis kraven för att kunna beskrivas som en rit. Stämningen som skapas genom bland annat sång, musik och gemensamma rörelser och reaktioner ger upphov till en rituell stämning som kan jämföras exempelvis med religiösa riter. Inom supporterriter förekommer oskrivna regler, och precis som vid ett dop eller ett bröllop kräver den vana för att bli förstådd. Halsdukens del inom denna ritual kan delas in både i en passiv och en aktiv roll. Den passiva rollen uppfylls av halsdukens blotta existens. Att ha på sig halsduken symboliserar en medverkan i det egna lagets hejande, vare sig det är för hemma- eller motståndarlaget. Bärandet av halsduken med klubbens emblem, färger och eventuellt slogan signalerar en gemenskap som kan delas med övriga fans som bär samma eller liknande plagg. Den aktiva rollen i ritualen kommer främst fram i att halsduken får en aktiv roll i någon ramsa eller att en gemensamt förstådd handling utspelar sig bland publiken vid ett visst skede. Till exempel kan halsduken hållas upp med bredsidan tydligt synlig för att visa support eller kärlek till laget, eller viftas ovanför huvudet då någon gjort ett mål. Därigenom används halsduken för att skapa en rituell effekt och stämning när en stor massa utför samma handling under en längre tid.

Halsdukens position inom idrotten och supporterkulturen har utvecklats mycket sedan den först började användas. Från att enbart ha varit ett klädstycke ämnat för att hålla värmen har den blivit en kraftfull symbol. Var man än befinner sig i världen kan man känna igen dess färggranna symboler och förstå dess betydelse. Den både skapar och symboliserar en tillhörighet. För supportrar är en halsduk inte bara ett plagg, utan också en symbol för en större rituell gemenskap.

 

Andreas Loo
skriven för kursen Ritual och materialitet

 

Källor och rekommendation för vidare läsning

  • Benveniste, Alexis (2022). How Scarves Became a Staple in Soccer Culture. The New York Times, 4 mars 2022
  • Axelsson, Arvid & Söderberg, Hjalmar (2025). Unga män i supporterkuluren: En sociologisk studie om supporterkultur och gemenskap. Kandidatuppsats, Örebro Universitet
  • Herd, Katarzyna (2018). “We can make new history here”: Rituals of producing history in Swedish football clubs. Lund: Mediatryck
Publicerat i Ritual och materialitet | Lämna en kommentar

Studentmössan

Postat den 27 april, 2026 av admin

Studentmössan är ett objekt som konkret symboliserar de val man gjort i livet. Valet att gå i gymnasiet gör man i ung ålder, och det påverkar resten av ens liv.  De som går i yrkesskola må få en konkret yrkestitel genom sina studier, men vi som gått gymnasiet får något mycket bättre, den vita studentmössan. Den vita mössan har en förmåga att skapa gemenskap och ett förstående för våra medmänniskor.

I gymnasiet blev vi konstant inpräntade att syftet med gymnasiet inte var att få sin studentexamen, utan i stället påpekades det lättsamt att syftet med gymnasiet var att få den vita mössan på huvudet. I mitt gymnasium sattesdet alltid väldigt mycket vikt vid studentmössan, den sattes på en sorts piedestal, och därmed laddades mössan med betydelse. Mössans betydelse genom historien har varit viktig och har setts som ett ställningstagande.

När språkfrågan var som störst i början av 1900-talet blev studentmössan ett ställningstagande angående vilket språk man hade som modersmål. Finlandssvenskar började använda sig av exempelvis större lyror för att stå ut, och genom det tog man ställning i språkfrågan. Att använda sig av studentmössan som ställningstagande verkar ha försvunnit sedan 1900-talet, men ändå är det en viktig symbol. Den visar att man gått genom gymnasiet och presterat, och ifall man har finska eller svenska som modersmål. Studentmössan är ämnad att bäras med stolthet.

Att få mössan är i grunden en övergångsrit. Hur själva påsättningen av mössan går till kan variera från gymnasium till gymnasium, men det viktiga är att man får mössan på huvudet. När jag själv fick mössan på huvudet så kallades hela klassen upp på en scen. Efter det sades varje students namn enskilt, och den kallades fram ännu längre på scen så man skulle stå ut, för att sedan få mössan påsatt av sin lärare. Efter den proceduren fick man ta några steg tillbaka för att nästa student skulle gå igenom samma. När alla fått mössor gick man av scenen för att sätta sig ner på sin plats. Den tydliga uppsättningen med instruktioner för varje steg man går igenom för att få sin mössa under dimissionen visar att det är fråga om en ritual.  När man får mössan är det också en övergång i livet, och det handlar alltså därför om en övergångsritual. Man är ute ur skolan och för första gången tvingas man inte att gå i skola, man får själv välja vad man ska göra. En tydlig övergång från de bestämda och reglerade ungdomsåren, och sedan det fria ”vuxen” livet.

Gemenskapen som mössan skapar syns tydligast under vappen, speciellt i Åbo är det något storslaget att vara med om. Hela Vårdberget fylls av människor som åtminstone har en sak gemensam, de har i ett viktigt avseende gjort liknande livsval som en själv. Stoltheten bubblar upp till ytan hos de församlade och visas konkret genom mössan. När alla sätter på sig mössan på samma gång inser man att man inte är ensam i livet, och att andra har gått samma väg i livet som en själv. Under vappen är studentmössan ett konkret rituellt objekt, och utan mössan skulle ritualen när alla sätter den på sig samtidigt inte vara möjlig. Det skapas en gemenskap och förståelse för alla som är på plats. Mössan kategoriserar de som ingår i ritualen, och det blir lättare att närma sig varandra.

Studentmössans vikt som rituellt objekt startar redan tidigt. Före man förtjänat sin egen pratas det om hur viktig den är och hur mycket det betyder. Redan det att man måste förtjäna mössan indikerar att man blir intagen i en grupp endast då man gjort det som krävs. Då man först får ta på sig mössan är det en stor händelse i livet, och senare under livets gång under första maj firande är det likaså viktigt. Hela livet ut har studentmössan symbolisk betydelse som man aldrig kommer att glömma.

Adam Albäck
skrivet för kursen Ritual och materialitet

Publicerat i Livets fester, Ritual och materialitet | Lämna en kommentar

Påsk – dags att gömma våra mössor!

Postat den 7 april, 2026 av admin

Påskäggsjakten är en vitt spridd ritual, men att låta mössor spela en roll i den är ganska ovanligt. Har du varit med om påskäggsjakt? Fick din mössa vila lugnt i sin låda tillsammans med vantarna eller roffade du åt dig den och gömde den i en mörk vrå? I min familj, och mina föräldrars familjer före det, har vi gjort det senarenämnda.

I min familj går påskäggsjakten till så här: kvällen före påsk, alltså när hela familjen nu har lyckats samla sig för att fira påsk, samlas vi alla i vår tambur. Alla söker fram en egen mössa, ju fånigare huvudbonad desto bättre, och sedan “gömmer” vi dem på en relativt lätthittad plats i tamburen. När alla vaknat nästa morgon – tämligen lugnt nu när vi barn är äldre, möjligen uppdragna av ett otåligt syskon när vi var små – samlas vi åter i tamburen. Påskharen har då bytt plats på alla mössor och vi sätter i gång jakten på dem. Någon tursam en hittar sin mössa på fem sekunder, en annan finner så småningom sin i en dammig och bortglömd hörna. Men jakten var lyckad och mössorna är alla fyllda av chokladägg i olika storlekar. Vi tackar mamma som agerat påskhare, men som envist påstår att hon inte vet vad vi pratar om.

Mina farföräldrar gömde varken mössor eller påskägg om påsken när de var små. De kommer inte ihåg varifrån ritualen kommit in i deras liv, men menar att de troligen hörde om den och började utföra den när de hade små barn. Min mormor hade inte heller påskäggsjakt när hon var liten, men det hade min morfar. De hade höns på gården och hans mamma brukade koka hönsägg och måla dem, fylla en skärmmössa med dem och gömma den i exempelvis brädstapeln eller vedlidret. Det kunde ta en god stund för min morfar att hitta mössan och sedan åt hela familjen äggen tillsammans. Varifrån min morfars mamma fick idén är oklart. När mina föräldrar var små gömde barnen mössor, men inte föräldrarna. I mössorna fick de några påskägg av choklad. Min mamma och hennes syskon gömde sina vintermössor och under natten fyllde min mormor dem och gömde dem åter i något av rummen inomhus. När min pappa var liten gömdes mössorna exempelvis på hatthyllan eller i skafferiet. När mina föräldrar fått barn fortsatte de traditionen och då var det inte bara vi barn som gömde mössor längre, utan mina föräldrar gömde och sökte sina egna mössor.

Två färggranna påskägg av papp instoppade i varsin färggran stickad mössa ligger på en trasmatta.

Foto: Lotta Forsell

Ritualen att gömma mössor på påsken har alltså ändrats på flera sätt under några generationer. Mössorna som gömts har bytts från en skärmmössa till vintermössor till vilka huvudbonader som helst, gärna sådana som man sällan använder och som därför känns roliga och speciella. Mössornas innehåll har ändrats från kokta och målade hönsägg till chokladägg i olika storlekar, bland annat kinderägg som innehåller små leksaker. Vem som gömt mössorna har bytts från förälder till barn och från endast barnen till hela familjen. Var mössorna gömts har ändrats från utomhusplatser som vedlidret, till olika rum inomhus och till den nuvarande tamburen.

Mössans roll i påskritualen, så som den beskrivits ovan, har i alla fall ett fotfäste i Östra Nyland, därifrån mina föräldrar är hemma. Där finns också andra varianter av ritualen. I Lindkoski finns det en tradition av att mössorna sätts i tamburen och fylls med påskgodis under natten, men de göms inte. I Petalax i Österbotten finns en liknande tradition, men där sätts mössorna vid sängen. På Pinterest har en användare berättat på engelska att hen brukar dekorera påskmössor (det vill säga hats), fylla dem med påskägg och gömma dem i huset. Det är oklart var hen skriver ifrån.

Själva påskäggsjakten började i Tyskland. Enligt English Heritage kan det ha varit så tidigt som sent 1600-tal, men att inkludera mössor är något som kommit först senare. Man kan ju fråga sig vilken roll mössan spelar i påskäggsjakten. Finns den med av praktiska skäl? Det är ju enklare att hitta ett gömställe för en mössa fylld med ägg än för alla äggen skilt för sig. Man kan se en likhet mellan att fylla mössor med påskägg och att fylla julstrumpor med julklappar. Klädesplagg som mössor och julstrumpor gör ritualen enklare att utföra.

Huvudbonader har också utgjort andra påskritualer. Den kristna påskhättan, en sorts huvudbonad, symboliserade traditionellt andlig pånyttfödelse och skulle bäras på påsken. Nu på 2020-talet ordnas det bland annat en stor påskhattsparad i New York som årligen lockar till sig många deltagare. Den här traditionen började med en modevisning i New York på 1870-talet. I paraden bärs ofta iögonenfallande, vilda och komiska huvudbonader, vilket påminner mig om min familj, som på påsken försöker hitta en lite rolig mössa att gömma. Kanske påsken är en tidpunkt då reglerna ändras och man kan njuta av små galenheter?

Har du eller någon du känner gömt mössor på påsken eller har mössor spelat andra roller i ditt påskfirande?

Ellen Forsell
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Källor

Publicerat i Årets fester, Ritual och materialitet | Lämna en kommentar

Vad kan textiler berätta?

Postat den 27 mars, 2026 av admin

Textila föremål i en arkivsamling berättar om forna vardagsvanor, traditioner och tillverkningstekniker, men de också om vad som definierats som särskilt betydelsebärande för en viss grupp i en viss kontext. Insamlingspraktikerna styrs av insamlarens agenda som i sin tur är formad av kulturellera normer och ideologiska värderingar. Dessa normer och värderingar påverkar vad som anses värt att spara för framtiden.

Mina två praktikperioder vid Cultura och textilarkivet har väckt mitt intresse för att forska vidare om Svensk-Finlands Textilarkiv och ta reda på mer om samlingarnas uppkomst och vilka föremål som gömmer sig i lådorna i arkivet. Grunden för Svensk-Finlands Textilarkiv (idag förvaltat av Cultura) lades under åren 1928-1935 då Marthaförbundet inledde en stor inventering av textil hemslöjd i Svenskfinland.

Intresset för textilarkivet har lett till att jag nu i mars har inlett mina doktorandstudier i nordisk etnologi med arbetstiteln ”Textilarkiv och minnespolitik”. Syftet med avhandlingen är att undersöka arkivets roll i bevarande och förmedlande av kulturarv i det svenska Finland. Genom att studera textilsamlingarna ska jag ta reda på vad som finns bevarat, vad det bevarade materialet berättar om textiltraditioner och dräktskick i 1800- och det tidiga 1900-talets Svenskfinland och varför just dessa textiler har ansetts vara viktiga att samla in och bevara för framtiden. Genom att knyta an till fältet kritiska kulturarvsstudier hoppas jag kunna belysa vilka processer och kulturarvsdiskurser som lagt grunden till insamlingsarbetet och vad man på 1920-talet sett som särskilda finlandssvenska traditioner, hantverk och kulturarv, samt hur det relaterar till synen på finlandssvenska kulturarv idag och hur detta förmedlas.

Ett sätt att dokumentera textilierna var att fotografera föremålet i fält och sedan ta bara tygprovet med sig. Tygprov från livstycke, Närpes II A 39 (mt1092)

Min avhandling ska bidra med ny kunskap om hur viktiga traditionsarkiv är idag, både politiskt och kulturellt samt hur Svensk-Finlands textilarkiv bidrar till att bevara och förmedla finlandssvenska textil- och hantverkstraditioner. Dessutom vill jag bidra till ett forskningsfält där källpluralism, i mitt fall föremålsbaserad forskning, används. Den materiella kulturen, föremålen, ger en bredare bild av till exempel kulturarvsprocesser än vad som kan läsas ur enbart textuella källor.  Genom att undersöka föremål kommer man i närmare kontakt med människors vardag, och de vars historia ofta inte syns i text, till exempel allmogen och specifikt de som utfört textilarbete i hemmen. Jag tänker mig också att de insamlade föremålen och fotografier från insamlingsarbetet kan berätta vad Marthorna ansåg vara viktigt att bevara för framtiden ifall detta inte syns i skriftliga källor.

 

Hanna Dahlblom

Doktorand i nordisk etnologi vid Åbo Akademi

Publicerat i Arkiv, Cultura, Forskning, textilarkiv | Lämna en kommentar

Varma koskitar En berättelse om hur trist attityd vi har mot finska delikatesser

Postat den 20 mars, 2026 av admin

Följande text är parallellpublicerad och hittas också på sidan Veckans vandringssägen. Veckans vandringssägen är Jack Werners nyhetsbrev om vår tids vandringssägner. Läs mer om Jack och nyhetsbrevet efter bloggtexten.

Min syster arbetade som sekreterare åt en Stockholmsadvokat med finskt påbrå på 70-talet. Han hade berättat för henne om den svenska familjen som varje jul fick ett paket hembakt bröd från sina vänner, familjen Koskitar i Finland. Det var rejäla tallriksstora mörkbruna brödkakor av ett slag man sällan såg i limp-Sverige.

En jul kom det inget paket, trots att man hade blivit utlovad ett sådant. Det hade förmodligen fastnat i tullen. Mycket riktigt. På tullen skrattade man och sa:

”Vi kastade paketet. Vi öppnade det när vi såg vad som stod på omslaget: ’Koskitar, Finland.’ Ingen vill väl ha ett paket med koskitar.”

Bengt af Klingbergs arkiv på Institutet för språk och folkminnen. DFU 41209 B af K Nutida sägner X-XI 2002-2009.

Den här historien fick Bengt af Klintberg i ett brev daterat den 9 november 2007. Avsändare var Rolf Sävström i Vallentuna, som berättade att han länge trott berättelsen var sann men fattat misstankar när han började känna igen andra historier som den där advokaten drog.

“Dessutom har jag kollat med finnar: efternamnet Koskitar finns inte”, tillägger han i brevet.

Det var inte det enda brevet som skickades till af Klintberg om Koskitar-historien. Redan 1999 hade Fredrika Biström i Helsingfors upplyst om att historien hade cirkulerat i fyra decennier i den lilla staden Borgå, strax öster om Helsingfors. I versionen hon hade hört skulle den finska avsändaren ha försökt skriva “varma hälsningar”, men av okunskap om svenska bara råkat skriva “varma”. Så på kortet stod det “Varma, Koskitar”.

Men i hennes version innehöll inte försändelsen några “mörkbruna brödkakor”, utan istället det som denna vandringssägen allra oftast handlar om: den finska traditionella påskdesserten memma.

Och varför handlar den om memma? För att detta är memma:

Troligen har, i versionen som advokaten berättade, memman fallit bort på grund av lokal okunskap om denna finska delikatess. Historien är ju uppenbarligen densamma.

Hur gammal är den egentligen? Fredrika Biströms uppgift om en idag upp till 50 år gammal härkomst, kanske i svenskspråkiga Finland, verkar inte osannolik. I vissa versioner ska det hela ha utspelat sig under andra världskriget, men jag hittar inga så gamla publiceringar av historien. Den tidigaste är från 1967, i en text i Svenska Dagbladets arkiv, skriven av finlandssvensken Nils Holmqvist. Där kommer också “Varma” mer osökt in, som mottagarens förnamn:

Svenska Dagbladet 1967-08-02.

Enligt en sökning i KB:s digitala dagstidningsdatabas finns den även återgiven 1988 i Göteborgsposten. Och berättelsen sprids faktiskt än idag. Den är tacksamt lättgooglad, och går att spåra tillbaka till 2005 i en krönika i Kristianstadsbladet och 2006 då en exilfinne i Italien drog sig den till minnes i ett finskspråkigt blogginlägg. 2014 berättas den på svenska på en blogg tillhörande en 89-årig kvinna som sedan dess tyvärr gått bort och samma år i en annan version där mottagaren heter Rouva Miuka Koskitar vilket tullen tolkar på ett sätt man säkert kan räkna ut. Ja, så sent publicerad som i april 2025 dyker jag på den i en kommentar på Facebook.

Jag tolkar berättelsen som ganska harmlös underhållning på språkförbistrings- och det kulinariska kulturkrockstemat, ungefär lika ofta återberättad som vandringssägen och som rolig historia. Möjligen kan man mellan raderna spåra en finsk erfarenhet av svensk arrogans. I berättelsen tror svenska tulltjänstemän självklart att finländare är så primitiva att de sänder bajs över posten. En inte alldeles smickrande bild av oss.

Intressant är att samma språkdetalj som får historien att låta någorlunda trovärdig bland svenskar – att “Koskitar”, när det uttalas typ “Kåski-tar”, skulle kunna vara ett finskt namn – får den att fungera bland finskspråkiga, där ju “koskitar” är ett svenskt ord som vilket som helst. Först i och med översättningen förstår finnarna skämtet.

Jack Werner

Jack Werner (1989) är frilansjournalist i Stockholm. 2014 var han med och grundade tidningen Metros Viralgranskaren, en satsning på att granska virala felaktigheter och höja kunskapen kring källkritik. Den belönades med Stora journalistpriset.
Samma år kom han ut med Creepypasta – spökhistorier från internet, en bok om vår tids digitala spökhistorieberättande. 2015 låg boken till grund för podcasten Creepypodden i Sveriges Radio P3, som Werner alltjämt programleder och som sedan många år varit en av Sveriges tio mest populära podcasts.
2018 kom boken Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå – om myter på nätet, fejkade berättelser och vikten av källkritik, och 2022 kom boken Ormen Friske. 2025 programledde Werner TV4-programmet Kalla kårar, där upplevelser av det övernaturliga undersöktes.
Veckans vandringssägen är Jack Werners nyhetsbrev om vår tids vandringssägner.
”Jag växte upp med Råttan i pizzan, och läste den så ofta att jag kunde citera alla historierna i boken nästan ordagrant. Efter många års arbete med källkritik och spökhistorier har jag nu bestämt mig för att vända blicken åter till det som en gång faktiskt lockade in mig i journalistiken: vandringssägnerna.”
”Den samling av moderna vandringssägner i samtida cirkulation som jag nu under tio år byggt upp vill jag nu omsätta i en egen samling, en andlig uppföljare till Bengt af Klintberg om man så vill. Nyhetsbrevet är ett verktyg dels för att kunna nå ut med dessa berättelser, men också för att samla in tips och information om dem.”

https://vandringssagner.beehiiv.com/subscribe

 

Publicerat i Årets fester, Folkloristik, Gäst | Lämna en kommentar

Rädda vampyrer i nutida barn- och ungdomskultur: ett nytt forskningsprojekt om gränsöverskridanden

Postat den 16 mars, 2026 av admin

Spänningsfylld orgelmusik stiger i styrka, strålkastare ramar in en ensam gestalt iklädd en lång svart rock, publiken tystnar i förväntan – teaterföreställningen kan börja. ”Det är jag som är Nosferatu”, presenterar sig skådespelaren. ”Vet ni vad en vampyr är?” Frågan besvaras jakande av en bestämd kör barnröster.

Den förskoleklass som sitter vid scenkanten har sannolikt aldrig sett Murnaus skräckfilm från 1920-talet. Inte heller har den unga publiken bläddrat i 1800-talets vampyrfiktion eller tagit del av folkliga berättelser om gengångare. Trots det har de full koll på vad vampyren är, hur den livnär sig och hur man kan bli av med den. Med denna kunskap i bagaget är barnen inte det minsta rädda för den mörkklädda figuren på scenen, som suger i sig något rött ur en plastpåse.

Bild på nio pärmar från barn- och ungdomsböcker om vampyrer på finska och svenska

Vampyrer har under de senaste åren blivit vanligt förekommande figurer i barnlitteratur, teater och film.

I mitt just påbörjade avhandlingsprojekt sätter jag vampyren i fokus och undersöker hur denna karaktär, som alltid befinner sig mellan död och liv, mellan monster och människa, överskrider och omförhandlar gränser i samtida barn- och ungdomslitteratur, teater och film. Gränserna kan vara av olika slag, bland annat de som markerar övergångar inom livscykeln – såsom mellan barndom och tonår, mellan ungdom och vuxen ålder, samt mellan liv och död. Jag betraktar vampyrfigurer som metaforiska verktyg som skapar förutsättningar för en ung publik att känna igen, konfrontera och hantera ängslan kopplad till dödlighet, mognad och talrika identitetstransformationer.

Med utgångspunkt i monsterteori, Michel Foucaults syn på makt, samt Mikhail Bachtins karnevalbegrepp studerar jag hur vampyrernas subversiva potential att ifrågasätta normer tolkas i samtida barn- och ungdomskultur i Norden. Bland annat inkluderar forskningsmaterialet Turteaterns föreställning Nosferatu, Norrbottensteaterns föreställning Vampyrer!, Jukka Itkonens och Arto Halonens barnbok och film Anders Aktsam och lyckostenen, Fredde Granbergs bok- och tv-serie Familjen Rysberg, tv-serien Nattens arvingar, samt Arne Lindmos bok Trollheim. Vampyrer och demoner.

Nosferatu lägger sig i kistan. Orgelmusiken avbryts plötsligt i ett dramatiskt hopp över tangenterna. I publiken hörs en sus av skratt. Från skrämmande monster har vampyrer i samtida barnkultur transformerats till skrämda protagonister, i vilka unga läsare och tittare kan känna igen sig. I min forskning hoppas jag få inblick i vad dessa rädda och oftast ensamma figurer har att berätta om dagens kulturella inramningar av barndom och ungdom.

Nina Shpakouskaya
doktorand i nordisk folkloristik vid Åbo Akademi

Publicerat i Folkloristik, Forskning, Populärkultur | Lämna en kommentar

Kråkfåglar – budbärare och olyckstecken

Postat den 27 februari, 2026 av admin

Mitt ute på ett slagfält står Cú Chulainn, stridsherre och hjälte, fastbunden i ett stenblock. Han har blivit allvarligt skadad, men insisterar på att dö upprätt, med ett hopp om att hans fiender ännu ska tro han är vid liv. Det verkar ha fungerat, fienden har börjat dra sig tillbaka, hans män jublar kring honom, men han ser bara den svarta fågeln som flyger över slagfältet. Han vet varför den är här, och att hans tid är slut. När fågeln landar på hans axel, tar Cú Chulainn sitt sista andetag. Morrigan har slutligen kommit åt honom.

Svart korp mot grå himmel

Kråkfåglar är bekanta för de flesta från folktron, där de ofta fungerar som symboler för gudar. I keltisk mytologi är kråkor och korpar symboler för döds- och stridsgudinnorna Morrigan, Badb och Macha. Tre kråkfåglars flykt över slagfältet var ett tecken på en lätt seger. Den för de flesta bekanta myten om Odens korpar Hugin och Munin i nordisk mytologi illustrerar hur människan alltid sett kråkfåglar som intelligenta och ett tecken från en övernaturlig kraft. De har även sin del i myten om upptäckandet av Island, där en korp leder Hrafna-Flóki till ön.

I de Abrahamitiska religionerna har kråkfåglar setts som orena, men även hjälpsamma i en del fall. De medeltida källorna framställer kråkor som tjuvaktiga skadedjur som kan lära sig att tala, stjäl ens pengar och hackar ut ögon på boskapen, för att de är attraherade av ögonens glans. Här finns ett tecken på myten om att kråkfåglar, speciellt skator, skulle vara dragna till glänsande föremål och samla på sig av dem till sitt bo. I verkligheten stämmer det inte, de är faktiskt ofta rädda för okända skinande objekt. Uppfattningen har kommit från att människan lättare ser om en skata bär på ett glänsande objekt, till skillnad från ett mindre synligt objekt, som en pinne eller ett frö.

Ändå är de samlare av ett slag. Kråkfåglar är väldigt intelligenta varelser och flera experiment har gjorts där man lärt dem att hämta saker till en person eller något annat bestämt ställe. I ett av dessa experiment i Sverige hade man en soptunna som släppte ut fågelmat varje gång man lagt skräp i den, vilket lärde kråkorna och skatorna att samla tobaksfimpar för en belöning. Flera människor på internet berättar också om hur de blivit vänner med skatorna på sin gård där de gett fåglarna mat i utbyte för små presenter som stenar, ben, kvistar, saker tillverkade av människan och ibland pengar.

Närbild av skata som står på ett ben på en kvist

Skator är också förknippade med materialitet i folktron i länder runt hela världen. I Kina symboliserar skator lycka och är vanliga bilder på kort man ger åt nygifta par för glädje och god tur till deras giftermål. I Europa har de dock varit en mer olycksbådande symbol. I England finns en tradition av att hälsa på skator med “Hello mr Magpie, how is the family?” för att undvika olycka. Det finns även en dikt som berättar för en vad mängden skator man såg betyder:

One for sorrow
Two for joy
Three for a girl
Four for a boy
Five for silver
Six for gold
Seven for a secret
Never to be told

De olika variationerna och längderna av dikten har olika nivåer av olycka i sig, där några versioner anger fyra för döden, och tio för djävulen. Den versionen jag har i texten är den vanligaste, som kan hittas på Wikipedia. Andra populära kråkfåglar i England är Towerns korpar. Dessa mörkfärgade fåglar är grunden för folktron om att Storbritannien kommer att gå under om korparna dör eller lämnar Towern. De har därför fått en egen skötare – korpmästaren – som uppehåller och tar hand om fästningens korppopulation.

I Finland tänkte man att när en skata hoppade utanför ens dörr var det ett tecken på oönskade gäster. Om man hörde kraxandet av en skata på en tidig morgon när man var på väg för att fiska var det ett tecken på att man skulle vända hemåt, för man skulle inte få någon fångst den dagen. Det har också funnits en tro på att skator samlar sig kring liket av en oärlig och ond person. Ändå har skator också varit en önskad gårdsgranne, som i ordspråket “där skatan bygger bo, har bonden ro”. Människan har tänkt att djur känner av sådant som inte människor uppfattar, och att inte ha en skata i närområdet associerades med att någonting var fel med gården.

Loke Kankkunen
skrivet för kursen Ritual och materialitet

Kirst Runavik, ”Korppi, varis ja harakka – siivekkäät ystävämme”, Thuleian Tupa, https://www.thuleia.com/linnut.html(hämtad 12.10.2025)

The Finnish Storyteller (23.1.2022), Finnish Mythologies: The Magpie, Youtube, https://youtu.be/wd66KjBFMXo?si=buNyFLLh_qq2hXkm (hämtad 12.10.2025)

Jorma Rantataro & Juha Ylimaunu (1987), “Suomen kansan ennelinnut”, Lintulehti, https://lintulehti.birdlife.fi:8443/pdf/artikkelit/4140/tiedosto/lm%201987-6%20226-231%20ocr_artikkelit_4140.pdf(hämtad 12.10.2025)

Wikipedia (29.9.2025), “One for Sorrow (nursery rhyme)”, https://en.wikipedia.org/wiki/One_for_Sorrow_(nursery_rhyme) (hämtad 12.10.2025)

När man talar om trollen (6.1.2022), “Avsnitt 21: Kråkfåglar i myt & folktro”, Youtube, https://youtu.be/rC-XvDBONOY?si=1SUWP3kywO49cA44 (hämtad 11.10.2025)

Anne Williams (17.3.2023), “Morrigan”, Mythopedia, https://mythopedia.com/topics/morrigan/ (hämtad 25.10.2025)

Eco Snooki (22.2.2022), “This start-up is ’RECRUITING’ crows to pick up cigarette butts”, Youtube, https://youtu.be/nUdEfd8cTGs?si=WUuVUkCtk4gXmhsk (hämtad 27.10.2025)

Tower of London, “The Ravens – ‘If the ravens leave the Tower the kingdom will fall…’”, Historic Royal Palaces, https://www.hrp.org.uk/tower-of-london/whats-on/the-ravens/ (hämtad 27.10.2025)

Tommy Kuusela (19.1.2017), “Skatan”, Institutet för språk och folkminnen, https://www.isof.se/folkminnen/folkminnesbloggen/inlagg/2017-01-19-skatan (hämtad 27.10.2025)

Publicerat i Djur, Folktro, Ritual och materialitet | Lämna en kommentar

Varför äter vi fastlagsbullar? Är det bara för att de är goda?

Postat den 16 februari, 2026 av admin

Fastlagstisdagen är en gammal tradition som infaller 47 dagar före påsk. Den är den sista dagen innan den kristna fastan börjar. Förr var fastan en lång period då man åt enkelt och undvek kött. Därför blev fastlagstisdagen en dag då man åt extra gott. Det var en chans att njuta innan en tid av enkelhet.

Fastlagsbrasa i Lepplax 2020. Foto: Emilia Holmqvist

Andra traditioner

I Finland har fastlagstisdagen också andra traditioner. Förr, i huvudstadsregionen, var det vanligt att man åkte pulka och ännu längre bak i tiden trodde man att ju längre man åkte pulka, desto bättre skulle linet växa. Men fastlagsbullen är den tradition som har överlevt starkast. Den har gått från enkel bulle i mjölk till dagens variant med grädde och fyllning. I dag finns det många nya varianter, som chokladbulle eller wrapsemla, men tanken är densamma: att unna sig något gott innan fastan.

Från enkel bulle till festbakelse

Fastlagsbullen har en lång historia. Redan på medeltiden åt man vetebröd inför fastan, en period som då var något viktigt inom den kristna tron men som idag är mycket mera sällsynt i Norden. Traditionen med fastlagsbullen kom troligen från Danmark och Tyskland, och den serverades i varm mjölk och kallades hetvägg. Den moderna fastlagsbullen med grädde och mandelmassa blev vanlig först på 1900-talet. I Finland är det vanligt med sylt som fyllning i stället för mandelmassa, eller så gör man som mig och lägger både mandelmassa och sylt i bullen. Namnet skiljer sig också. Här i Finland säger vi fastlagsbulle, i Sverige säger man oftare semla. Ordet semla kommer från latin och betydde från början ett enkelt vetebröd.

Bild: Emilia Holmqvist, akvarell 2025

Bullen som ritual

Att äta fastlagsbulle är mer än bara en vana. Förr var vitt mjöl och mandel dyrt. Att baka en bulle med dessa ingredienser visade att det var fest. Bullen blev ett tecken på överflöd innan fastan. Den är ett exempel på hur mat kan vara en del av en ritual. Den markerar en övergång från fest till fasta och från vinter till vår. Genom att äta något extra gott visade man att man tog vara på det ljusa och glada innan en tid av enkelhet.

Varför just denna dag?

Fastlagstisdagen är en del av fastlagen, som uppmärksammade en brytningspunkt mellan vinter och vår. Ljuset började återvända och fastlagen var den sista dagen man tog med ljus in i ladugården. Därefter är det tillräckligt ljust ute för att klara sig med naturligt ljus.

Fastlagsfirande i Lepplax 2020. Foto: Emilia Holmqvist

I Lepplax där jag har spenderat några av mina fastlagstisdagar är det vanligt att man ordnar tävlingslekar, ponnyridning, korvgrillning och godisfiske den dagen. Jag har också konstaterat att det är vanligare att man tänder brasor vid många högtider, såsom på fastlagstisdagen och under påsken i Pedersöre kommun dit Lepplax tillhör, som är platsen jag kommer ifrån, än de omgivande kommuner har inte lika många almänna brasor som pedersöre har. Men i Lepplax är det vanligare med fastlagstisdags-brasa än påskbrasa men i andra byar i Pedersöre kan det vara tvärtom. Jag har ingen konkret information om varför just vi i Pedersöre tänder brasor men utifrån diskussioner med andra finländare, gillar just vi Pedersörebor att tända brasor för att fira saker.

En smak av historia

När du äter en fastlagsbulle i dag följer du en tradition som är flera hundra år gammal. Den handlar om mer än grädde och sylt. Den handlar om en högtid som en gång var en viktig del av livet i Norden, men idag är det nästan bara den goda bullen med grädde som är kvar.

Så nästa gång du tar en tugga av en fastlagsbulle, tänk på att du deltar i en ritual som har rötter i medeltiden. Den är en liten bit historia och en stor bit grädde.

Emilia Holmqvist
skrivet för kursen Ritual och materialitet

Lästips

Publicerat i Ritual och materialitet | 1 kommentar