Ett vägmärke igen – privata och familjära traditioner

Då man reser är det inte ovanligt att man indelar restiden i portionsbitar som gör att längre sträckor känns mer uthärdliga att färdas. Lite som man under året har fästpunkter för det cykliska framskridandet.

Åtminstone under bilresor har jag redan som barn vant mig vid att vissa ställen eller platser ska kommenteras varenda gång man passerar dem. Till en början var det väl ett sätt för mina föräldrar och äldre syskon att delge en resrutt och kanske förmedla ett visst tålamod för att undvika den ständiga frågan: När är vi framme?

Inför starten 1961

Under årens lopp har de upprepade, cykliska resorna till och från sommarvistelsen nött in ett mönster av ”vägmärken” som har tenderat att standardisera sig och förstås även traderats till nya generationer. I min barndom gick resan från Helsingfors via Björneborg och Vasa till Munsala (nuv. Nykarleby) där vi hade sommarstuga. Sedan jag flyttade till Åbo 1980 följer resrutten riksåttan ända till någon kilometer före stugan. Och naturligtvis samma väg tillbaka.

Om jag gör resan som en virtuell resa i huvudet har jag inga problem med att komma ihåg ett tiotal väsentliga platser som kräver en reaktion från förare och/eller passagerare. En dag i oktober i år körde jag vägen ensam och beslöt mig memorera samtliga ställen som brukar föranleda någon sådan reaktion. Om jag utelämnar de helt privata reflektionsplatserna (sådana finns nämligen också) kommer jag fram till ca 35 vägmärken mellan Åbo och Munsala (se listan efter texten). De äldsta av de som finns i min familjetradition ligger närmast sommarstugan och många av dem har jag tagit över av äldre generationer.

Vilken performans kräver den här typen av vägmärken av aktörerna i sammanhanget? Koreografin är tämligen likadan. Vanligen består den i ett pekande och en kort utsaga. Det sagda kan variera från att upprepa någonting som står på en skylt eller ibland bara ett ortnamn som låter kul. Det finns en hel del av dem i Satakunta – t.ex. Vermuntila som ska ha kommit från personnamnet Vermunðr, och då är vi tillbaka i järnåldern.

Det finns inget egentligt regelverk för vem i bilen som ska reagera först. Ibland leder det till att åtminstone de mer anspråkslösa och osynliga vägmärkena glöms bort. Chauffören har ändå det största ansvaret som traditionsbärare, och det kan ibland krävas långvariga ansträngningar för att nöta in vägmärkens betydelse i passagerare.

Största delen av vägmärkena är begränsade familjetraditioner. Men det händer att man reser samma sträcka i andra sammanhang och det har fler än en gång hänt att jag upptäckt att även andra personer har nästan liknande traditioner och ritualer.

Ibland har det hänt att nya vägmärken uppstår av helt institutionshistoriska skäl och bidrar till spridningen av vägmärkestraditioner. Under ett etnologiskt fältarbete 1994, upptäckte hela minibussen att vi hade en relation till restaurangen ”Lady Pub” i Torsby i Sastmola. Alla visste om den men ingen har någonsin besökt den. Under de fyrtio år jag kört förbi har jag en gång sett en människa gå in i puben. Jag har aldrig sett någon komma ut.

Lady Pub

Efter att mobiltelefonerna kom har ”Lady Pub” utvecklats till ett helt signalsystem med rätt stor spridning. Man sätter in ett foto eller bara texten ”Lady Pub” i något medium och möts av en massa ”likes”. Signalen är simpel och betyder närmast bara att man är på väg till Österbotten eller tillbaka därifrån. Men för insatta är den betydelsefull.

Under samma fältarbete skapades också en etnologisk tradition där man måste spotta tre gånger vid vägskälet till Pörtmossen för att skydda sig mot det onda som kan komma därifrån. Traditionen har inte spritt sig särskilt mycket.

I det följande finns en lista med de vägmärken som vår familj brukar uppmärksamma under en resa från Åbo till Munsala. Många av dem har redan försvunnit eller håller på att försvinna på grund av ombyggningar och ändrade vägdragningar. Jag anger ungefärlig position, aktioner och kommentarer.

Fyll gärna på med andra om ni vill kommentera!

 

Niklas Huldén

Projektforskare i etnologi (Vardagens rum och Kommunicerande konsumtion)

Några vägmärken längs riksåttan.

  1. Huhkon kartano – Peka och säg ”Fint hus”. Huset är verkligen vackert. Här firades också Anna-Liisa Kuczynskis karonka 2018.
  2. Maskun riviera – Numera bara en skylt vid motorvägskanten. Tidigare åkte man igenom ett sandstrandseldorado.
  3. Rörfirman Soisalo i Nousis – Sloganen ”Vettä jo toisessa polvessa” upprepas. Håller nu på att bli under motorvägsbygget. (för svenskar: ”Vatten redan i andra led” led står också för knä på finska).
  4. Gravfältet Untamala i Letala – Namnet upprepas.
  5. Vermuntila – Namnet upprepas.
  6. Välkomsttexten ”Ol niin gon gotonas” i Raumo – Upprepas
  7. Kaffetupa i Eurajoki – Säg ”Kaffetupa”, numera nästan osynlig p.g.a. vägdragning.
  8. Gula fähustaket i Luvia – Säg ”Gula taket”.
  9. Neste i Björneborg – Pausplats med traditioner.
  10. Farväl till inländarna norr om Björneborg i Norrmark – Påpeka att här försvinner hälften av trafiken.
  11. Köffi vid Långforsen i Sastmola – Säg ”Köffi” eller ”Langfossin”. Kanske också paus.
  12. Lady Pub i Torsby i Sastmola – Rikskänt vägmärke. Behandlas ovan.
  13. Kuvaskangas – Säg ”Nu är vi halvvägs”.
  14. Gränsen till Österbotten (vid Ollilas butik) och vindkraftverken. Säg ”Jiuhhuu”, ”Hejdåå” på tillbakaresan.
  15. Ömossa bar – Säg ”Ömossa”. Man kan börja träna på dialekten.
  16. Backby – Kommentera potatisodlarnas tävling om vem som har största marmorlejon vid infarterna. Tävlingen numera avslutad.
  17. Blomträsket – Säg ”Blomträssji”.
  18. Shell i Lålby med flugpopulationen – Tidigare pausplats, numera helt förändrad och flugorna försvunna.
  19. Elvakilometersrakan vid Kaskökorsningen – Säg ”Nu ser man sex kilometer i backspegeln och fem framåt” eller något liknande.
  20. ”Tomaten” vid Närpesvägskälet – Pausställe av lite nyare årgång.
  21. Yttermark och Övermark – träna på att säga ”schjlieton”. Kan ta år att finslipa.
  22. Korsnäs – Säg ”Kolla efter Julkors” om det är jul.
  23. Pörtmossen!!! – Försiktigt.
  24. Huset med platt tak – Säg ”Fint hus”, huset är strykfult.
  25. Åttkantiga ladan före Pörtom – Peka högerut och säg ”Åttkantiga ladan”.
  26. Den sista mjölkpallen efter Petalaxvägskälet – Säg ”Den sista mjölkpallen”.
  27. Långåminne – Träna dialekt.
  28. Motorcykelpostlådan efter Solfvägskälet – Säg ”Motorcykelpostlåda”.
  29. Vägskyltarna Lillkyrö och Storkyrö vid genomfarten i Vasa – Kommentera att det heter ”Lillkyro och Storkyro”.
  30. Kvevlax bilkvaddställe – Ren familjetradition, säg ”här pajade bilen”.
  31. Vassor och havet – Säg ”Havet”, det är faktiskt första gången det syns på hela sträckan.
  32. Palvis i Vörå – Säg ”Palvis” här gäller det att få det ”kakuminala” l:et rätt.
  33. Oravais och havet igen – Säg ”Stenparken” och ”Monåfjärden” (strängt taget heter den allra innersta delen ”Oravaisfjärden”, men det ska förbises). Detta kan också messas till en mindre krets. Till Oravais (numera i Vörå) hör den äldsta traditionen i min repertoar. När jag ännu inte kunde säga ordentliga r-ljud retade mina storabröder mig genom att säga ”Nu kommer vi till Ojavais”. Jag lär ha blivit arg och sagt att ”Det heter inte Ojavais – det heter Ojavais”! Det här fick jag höra långt upp i tonåren.
  34. Gunilack vid Monåvägskälet – Säg ”Carl-Hindric Gunderlach” (salpetersjudare från Norge).
  35. Brudstenen vid Monåvägen – Peka högerut och säg ”Brudstein”. Jag torde vara den enda som uppmärksammar platsen numera.
  36. Monå – Framme.

 

Publicerat i kulturanalys, Materialitet, Okategoriserade, Ritualer | 1 kommentar

På kulturanalystiska äventyr bland gungor och klätterställningar

Insprängd mellan höghusen ligger den. En liten inhägnad grusplätt, några gungor, en sliten klätterställning och kanske en bänk för trötta vuxna följeslagare. Många gånger är den varken speciellt innovativ eller välskött.

Men för mina barn är signalen tydlig: hit går de vuxna inte för att de själva vill. Annars sker det mesta på vuxnas villkor, också sånt som är roligt för barn, oavsett om det är vardagliga skogsutflykter eller exotiska museibesök i främmande länder. Men ingen vuxen skulle frivilligt välja att stå i en lekpark och knuffa en gunga om det inte fanns ett barn med i bilden.

Under ett antal år och resor runt om i Europa har det slagit mig hur mycket som återupprepas i dessa lekplatser. Igen och igen återkommer inte bara samma typs, utan närmast identiska, föremål. Tillverkarna av lekplatsredskap verkar vara få och marknaden vidsträckt. I Madeiras huvudstad Funchal satt vi på samma sorts gunga som i lekparken runt hörnet, och i Spanien kände vi igen lekplatserna på långt håll genom den bekanta färgskalan i rött, gult och blått.

Det skulle kunna vara Finland. Samma färg, samma form, samma studsiga underlag. Men den här välbekanta klätterställningen finns i Park Güell i Barcelona, alldeles nära Antoni Gaudís fantastiska skapelser.

Men i detaljerna skapas känslan av det exotiska. När fröna som faller från träden i parken inte liknar de bekanta ekollonen och hästkastanjerna blir de eftertraktade samlarobjekt. I Akureyri på Island var sandlådan utvändigt exakt likadan som hemma, men inuti var den fylld av svartaste vulkansand. Marken i den turkiska lekparken var täckt av vackert rundade småstenar istället för grov sand, och utsikten över Sagrada Família i Barcelona gjorde lekplatsupplevelsen allt annat än vardaglig. En urban och mycket sliten lekpark i Sankt Petersburg bjöd i sin tur på en klätterställning med torn toppade av lökkupoler.

En lekplats i Sankt Petersburg som helt tydligt riktar sig till bostadsområdets barn innehöll både spännande hål och ”fina” stenar, men för den vuxna besökaren var klätterställningens lökkupoler det mest exotiska.

I lekparkerna träffar vi också människorna. De som är precis som vi, men ändå så annorlunda. En arbetsvecka i Krakow innehöll upprepade besök i en enkel lekpark som också användes för utevistelse av ett gäng katolska nunnor och deras dagbarn. I Lissabon syntes dagisbarnens tillhörighet tydligt genom matchande ”förkläden”. Inget gemensamt språk hade vi med den gamla kvinnan i Antalya, men visst möttes vi i samförstånd över våra jämngamla skyddslingar som susade ner för rutschbanan. Och kanske smälte vi in bland latteföräldrar av båda könen på Göteborgs populära utflyktslekplats Plikta.

I vissa städer har vi nästan överrumplats av det stora och varierande utbudet på lekplatser. Bland favoriterna hos både barn och vuxna finns Malmös fantastiska temaparker med fantasikittlande namn, som Teater-, Spindel- och Rymdlekplatsen. Andra gånger blir det en utmaning att hitta dessa små vattenhål som kanske inte ens finns utskrivna på kartan.

Teaterlekplatsen i Pildammsparken i Malmö inbjuder till fart och fläkt, men är också ett tydligt exempel på hur man i moderna anläggningar använder terrängen för att skapa djup.

I vår hemstad Åbo har lekparkerna mycket prosaiska namn utifrån sin geografiska position, men också tydliga anslagstavlor med koordinater så att man kan få hjälp till rätt ställe om olyckan inträffar. Dessutom skapas snabbt nya bruksnamn för platser som ofta besöks. Ingen kan väl gissa de verkliga namnen bakom vår familjs Hallonparken (Luolavoriparkens lekplats), Helikopterparken (Skatparkens lekplats) och Andra parken (Lylyparkens lekplats), men utanför Hallonparken växer förstås hallon, Helikopterparkens närliggande plaskdamm ser ut som en helikopterplatta när den är täckt för vintern, och Andra parken är den som inte är Helikopterparken.

Och när vi väl har uppsökt en lekpark är det kanske inte egentligen gungorna och sandlådan som lockar allra mest. Istället styrs stegen till skrymslen och vrår i parkens utkant, eller kanske ännu hellre det som ligger precis bakom staketet. För där parken slutar kan ofta fantasin ta vid.

Blanka Henriksson
universitetslärare i Kulturanalys
förälder till tre pojkar som genom sina dagliga kulturanalytiska upptäckter bidrar till sin mammas fördjupade kunskap om världen

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för På kulturanalystiska äventyr bland gungor och klätterställningar

Att tala om väder

Förra veckan infann sig hösten i Åbo. Och den kom med besked, med ett otroligt åskväder som varade i timmar. Nästa morgon läste jag på sociala medier hur mina vänner kommenterade åskvädret; det var blixtar utan buller och häftiga hagelskurar. Antropologer som studerat väder som kulturellt fenomen menar att människan reagerar på väder genom prat. Många av oss gillar att prata om väder, medan andra uppfattar det som ett andefattigt samtalsämne. Väder är alltså en ingrediens i vårt sätt att umgås med andra människor. Det är ett sätt att inleda konversationer och etablera kontakt med bekanta och obekanta, men också ett sätt att fylla ut tystnad. Vi använder oss av standardfraser gällande väder som ett sätt att ha något att säga åt människor vi träffar i hissen, på busshållplatsen, i tvättstugan och i affären. Här är vädret i sig inte det viktiga utan det att vi säger något överhuvudtaget. Denna sommar som varit otroligt varm har föranlett mycket prat, till och med så mycket att folk har reagerat på om man verkligen får oja sig över för mycket värme. Borde vi inte här i Norden vara tacksamma över att det för en gångs skull är varmt. Att värmen kan bero på klimatförändringen med mer extremt väder som följd, är en allvarligare sida av detta väderprat.

Upplevelsen av väder kännetecknas av tidsmässiga faktorer. Många av oss jämför dagens väder med gårdagens men också med förra årets väder och kanske ojar sig över det aktuella (dåliga) vädret eller värmen. Det finns gånger som vi nostalgiskt tänker tillbaka på barndomens alltid så vackra somrar och kanske också med oro funderar på hur klimatet ska utvecklas i framtiden. Vi skämtar om väder. Många av oss har också en häftig väderberättelse på lager. Det kan vara fråga om häftiga stormar eller kraftigt åskväder som en del människor älskar, andra fasar för. Min egen oväderberättelse handlar om den gång jag flög in i stormen som fått namnet Sven då jag var på väg till London. Det var en uppskakande upplevelse.

By Juni from Kyoto, Japan (Flickr) [CC BY 2.0 (https://creativecommons.org/licenses/by/2.0)], via Wikimedia Commons

Själv tycker jag att väder är fascinerande på ett personligt plan, men också sett ur ett kulturanalytiskt perspektiv. Jag följer noggrant med väderleksrapporteringar via nyheter men framförallt via appar. Jag har också gjort en narrativ analys av ovädersberättelser på basis av frågelistsvar som samlades in av Svenska litteratursällskapet. Kulturanalytiskt intressant är också att kunna studera människans relation till ett fenomen som för oss är opåverkbart (på kort sikt) och som säger något om vårt förhållande till landskapet och naturen. Väder är något väldigt vardagligt och som påverkar våra vardagsrutiner. Samtidigt är det något politiskt brännbart och extremt. Upplevelsen av oväder låter sig gestaltas i berättelsens form och kan säga något om våra rädslor eller fascination inför naturens krafter. Trots att väder varken känner nations- eller stadsgränser är vår upplevelse av väder också knutet till plats. Vilket väder som förutspås till sommarstugeorten eller i byn då höet ska bärgas kan vara av speciellt vikt. I samband med nyhetssändningarna sägs det ibland hur vädret ska bli i Svenskfinland; t.ex. i morgon skiner solen i Svenskfinland. Här konstrueras en plats som snarare än en fysisk plats är en metafor för en språktillhörighet. På så sätt inkluderas eller exkluderas människor i gemenskapen, något som jag ibland reagerat på då jag suttit och tittat på vackra solnedgångar eller hotfulla moln på min sommarstugeveranda vid en insjö i Birkaland.

Lena Marander-Eklund
Biträdande professor i Nordisk folkloristik och vädernörd

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Att tala om väder

Frihetens gudinna

Båten från Battery Park styr ut mot Frihetsgudinnan. Det är fuktigt. Bakom oss försvinner Manhattans skyline i dimman. Jag vänder blicken mot hamninloppet och spejar efter Frihetsgudinnan. Det dröjer, men till slut träder hon fram ur en dimbank. Åtminstone delvis. Det är nästan som om hon medvetet dröjer kvar i dimbanken, utom synhåll. Eller är det dimbanken som vägrar att släppa sitt tag om henne? USA har ju förändrats. Tillsammans med horder av turister kliver jag av båten och tar en promenad runt den mäktiga statyn. Av en händelse hamnar jag i en grupp ryska turister. Guiden berättar intensivt samtidigt som han håller sin röda guidevimpel över huvudet. Talar han om de många ryssar som sökte sig till friheten i USA och bort från det feodala Ryssland? Talar han om frihet och om demokrati i vår samtid?

Efter att ha tillbringat en stund vid gudinnans fot återvänder jag till färjan som för mig till Ellis Island. En del platser är impregnerade av kulturell mening och Ellis Island tillhör definitivt dessa. Det är omöjligt att inte känna vad som brukar benämnas historiens ödesmättade vingslag. Jag rör mig sakta genom byggnaderna. Decennier av hopp, osäkerhet och förtvivlan tycks ha dröjt sig kvar i syfte att tvinga ned besökarnas tempo och öka utrymmet för reflektion. Jag försöker sätta mig in i hur mina släktingar upplevde ankomsten till Amerika. Fick de passera utan att utsättas för misstänksamma förhör? Fick de sätta sina fötter på Manhattan utan att ha utsatts för närgången, kanske förödmjukande granskning av sina kroppar? Fick de passera gränsen utan att bli definierade som potentiella hot? I likhet med mig hade de passerat Frihetsgudinnan på väg till Ellis Island. Hur uppfattade de henne när de väntade på att förhöras och granskas? Var hon för dem en hägring, en illusion, som knappt skymtades i en dimbank?

Fredrik Nilsson
Professor i etnologi

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Frihetens gudinna

”Det kändes som om Åbo grät” – Ett år senare

”Satt i soffan och kollade på min telefon. Min partner fixade mat i köket med fönstret öppet. Vi bor centralt i Åbo. Min partner undrade vad det hänt då så många utryckningsfordon åkte i närheten. En av mina kolleger skickade en länk till en tidning där det framkom att ett knivdåd höll på i Åbo centrum. Då jag läste artikeln tänkte jag ’det kan inte vara sant, inte i mitt trygga Åbo!”
För ungefär ett år sedan ringde min telefon ihärdigt på mitt skrivbord då jag nyss klivit ut ur duschen. Min bästa vän hade ringt två gånger, och det hade mamma med. Innan jag hann ringa upp vibrerade det till igen och min bästa vän hälsade inte ens utan bara sade:
”Snälla säg att du är hemma!”
Vid det här laget hade jag hunnit kasta en blick på min Facebook-nyhetssida som var öppen på datorn, och ögonen fastnade på en kompis post: ”Vad är det som händer i Åbo?!” och länkat till en YLE-artikel. Knivhuggning på torget? Hansa och Stadsbiblioteket evakuerade?
Jag hade tänkt gå in till stan efter min dusch för att uträtta ärenden. Det gjorde jag inte. Istället stannade jag hemma och följde med händelserna med ett halvt öga på YLE och väntade på polisens presskonferens kl. 19 samma kväll. Där framkom att larmet kommit till dem kl. 16.02, och att mannen gripits kl. 16.05. Tre minuter. Det räckte för att nyheten skulle sprida sig världen över.

Foto: Lena Marander-Eklund

Ett par veckor senare började jag mitt arkivarievikariat på Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi, och då var det redan klart att det skulle skickas ut en frågelista om händelserna på åtminstone svenska och finska medan det hela ännu var i färskt minne. Sagt och gjort blev det en frågelista, på båda inhemska och därtill engelska, och under den första dagen listan var tillgänglig kom det in drygt 100 svar. En månad senare fanns det knappa 400 att ta itu med.
Att läsa svaren var en emotionell berg-och-dalbana, inte minst för att jag själv hade något slags förhållande till det som hänt, men också för att det var tydligt att många informanter använt frågelistan som ett sätt att skriva av sig. Sorg och ilska, frustration och bitterhet, med små glimtar av hoppfullhet:
”Jag råkade vara på plats på torget då händelserna inträffade. Alltsammans hände så plötsligt och snabbt, så det kändes overkligt mitt i chocken.”
”Jag var dyster och äcklad, tanken på en kniv genom kinden får magen att vända sig.”
”Jag har medvetet försökt att det inte skulle påverka [mitt vardagsliv]. Jag kan inte tillåta mig själv att gå omkring och vara rätt hela tiden.”
Redan i oktober 2017 då frågelistan var öppen fanns det informanter som undrade varför det skulle ”ältas om det här”. Samtidigt kom det in närmare 400 svar, många av dem långa och detaljerade. Varför?
Berättande kan fungera som en form av terapi, och att berätta om samma händelse om och om igen hjälper till att organisera upplevelserna och ge dem en överskådlig struktur. Från att ha varit någonting stort och ogripbart går det att paketera in till någonting mer hanterbart, och hjälper till att nå en mental avslutning, closure, på berättelsen. Det är också kontaktskapande, att dela med sig av sin egen berättelse och att ta del av andras, att både berätta och lyssna, höra och bli hörd. Det skapar samhörighet, och känslan av att man inte är ensam i sin upplevelse.
Motviljan att älta och viljan att lämna det hela bakom sig speglades i svaren, men samtidigt en vilja att skapa ordning i kaotiska tankar och skapa mening för sig själv i kölvattnet av meningslöst våld. Såhär ett år senare kan jag hoppas att frågelistan kanske hjälpte åtminstone en del av informanterna att nå closure och få lite sinnesro.

Bettina Westerholm
vikarierande arkivamanuens, Cultura

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för ”Det kändes som om Åbo grät” – Ett år senare

Veneziansk afton – från facklor till festival

När man, som jag, är född och uppvuxen i Karleby är det så gott som omöjligt att undgå det årliga firandet av veneziansk afton eller villaavslutning. Den sista lördagen i augusti åker människor ut till sina sommarstugor för att ta farväl av den gångna sommaren med facklor, ljus och fyrverkerier.

I augusti är redan sommarnätterna så mörka igen att man med fyrverkerier kan lysa upp natthimlen. Foto: Luis Miguel Bugallo Sánchez, CC BY-SA 3.0

Som namnet avslöjar kommer traditionen från början från Venedig där det ordnades vattenfestivaler med facklor och eldar som speglades i kanalerna vatten. Liknande tillställningar började under 1700- och 1800-talet ordnas runt om i Europa. Under 1800-talet kom seden till Finlands större kuststäder där det i första hand var privatpersoner som ordnade fester med illuminationer som färgade lyktor, marschaller, brasor, fyrverkerier och båtar dekorerade med lyktor. Festligheterna kopplades snabbt till sommarvillorna* och spred sig längs kusten. I slutet av 1800-talet dog veneziadfirandet ut i södra Finland medan det levde kvar i Österbotten och blev en fest för hela allmänheten. Från början hade inte firandet något speciellt datum utan man kom ofta överens med sina villagrannar om vilken dag man skulle fira sommarens slut, medan man i dagens läge firar veneziansk afton sista lördagen i augusti. Under 1950-talet ökade antalet sommarvillor och festligheten började även kallas villaavslutning.

Idag firas veneziansk afton längs hela Österbottens kust och de intensivaste ljusspelen kan beskådas på sträckan mellan Karleby och Oravais. Strandvägen, som går genom Larsmo och Öja, har den kvällen de långsammaste och längsta bilköerna i landet eftersom man, tack vare vägens många broar, kan se ljus i mängder längs kusten. Veneziansk afton firas inte bara privat längre utan också olika organisationer ordnar program, så att även de som inte har en sommarvilla kan vara med och fira. I Karleby ordnas det största evenemanget: ”Veneziaden – vattnets, eldens och ljusets fest”, en weekendlång festival med musik, fyrverkerier och program för hela familjen. Karleby försökte faktiskt ta patent på ”Veneziaden” efter att staden börjat satsa på evenemanget som turistattraktion, men logiskt nog lyckades de inte.

Likt medeltida vårdkasar tänds det eldar på eller nära vattnet när man firar forneldarnas natt längs Finlands södra kust. Foto: Petritap, CC BY 3.0

Längs Finlands södra kust har traditionen återuppstått på 1990-talet, men nu i form av forneldarnas natt. Med eldar som liknar de medeltida vårdkasarna har också denna tradition slagit rot, och veneziansk afton och forneldarnas natt firas samtidigt.

Som karlebybo har jag faktiskt aldrig varit på Veneziaden utan spenderat kvällen på vår egen sommarvilla i Öja med familj och vänner, facklor och fyrverkerier (med min egen tradition att spränga svampar med små smällare). Oberoende av vilken form firandet har tycker jag att det är en fin tradition att ta farväl av den gångna sommaren och trotsa höstens mörker med eld och ljus.

* Kärt barn har många namn – det som bland annat kallas (sommar)stuga, (sommar)torp, fritidshus eller bara ”landet” heter i de svenskspråkiga delarna av Österbotten oftast (sommar)villa eller villo/villon. En villa i Sverige motsvaras i sin tur av ett egnahemshus i Finland.

Frida Häggblom
skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet

Lästips
– Klintberg, Bengt af 2007. ”Venetiansk afton”. Folkminnen. Atlantis.

Publicerat i kulturanalys, Materialitet, Ritualer | Kommentarer inaktiverade för Veneziansk afton – från facklor till festival

Vad blir det för väder imorgon?

På väggen i utedasset i min familjs sommarstuga i Stockholms skärgård finns en lista med spådomstecken klippt ur en gammal tidning. Jag har i flera år funderat över hur dessa tankar om hur man kan förutspå vädret har uppstått. Jag har även frågat mig hurdan den sociala miljö kan ha sett ut där dessa idéer och vanor uppstod. Särskilt i de fall där det varken finns fakta eller empiriska bevis som stöder de gamla traditionerna.

Väderleken framöver finns det enligt många olika folkliga föreställningar flera sätt att spå ur naturen. Ett exempel på dessa tecken – så kallade vädertydor – är förekomsten av rönnbär. Denna vädertyda behålls inte som helhet inom ett rim eller en ramsa, utan kan uttryckas på flera olika sätt. De som känner till traditionen måste inte nödvändigtvis ha fått höra om det ur en bok eller ordagrant från en, utan måste bara veta att det sägs att om det till exempel växer mycket rönnbär på träden så kommer julen att bli mycket kall.

Att det går att spå vintervädret utgående från förekomsten av rönnbär känner många till. Den enkla kopplingen mellan småfåglarnas hunger och vinterns köld tycks tilltala även dagens logiska tänkande. Foto: Andreas Nilsson, CC BY-SA 3.0

Vissa versioner av vädertydan om rönnbär har också en välkänd förklaring , och skiljer sig på så sätt från andra knep som kan verka mer som profetior än en slutsats dragen från bevis i naturen. Orsaken lär vara att mängden rönnbär kopplas till vinterns längd i förhållande till fåglarna. Eftersom vissa fåglar livnär sig på rönnbär under vintern innebär en stor mängd rönnbär att marken kommer att vara snötäckt en längre tid och hindra fåglarna från att söka föda där. En annan föreställning om rönnbär är att om det blir en riklig skörd av dem så förebådar det att hösten blir bland annat regnig, stormig och sur. Det kan även innebära att en stor skörd av råg, ett gott kornår eller dåligt räntande råg.

Det knep för att spå vädret som jag själv är mest bekant vid, och som jag har stött på i levande form och spritt vidare genom att upprepa det, är ramsan som går ”Anders braskar, julen slaskar”. Så gick åtminstone den version som jag oftast fick höra från min mamma och ibland min mormor. Versen kan omvändas till ”Anders slaskar, julen braskar”. Ramsan innebär är att genom att observera hur vädret ser ut på den 30:e november, Anders namnsdag, så kan man räkna ut hur det kommer att se ut på julafton eller under jultiden som helhet. Om det snöar kraftigt och är kallt den 30:e så kommer det att vara slaskigt, blött och varmt (för att vara vintertemperatur) på julafton och vice versa.

När man läser om en tradition som denna, som låter en veta hur vädret kommer att vara om mindre än en månad, kan man undra sig varför den kan ha stannat vi liv och fortsatt berättas eller varför den varit användbar nog att berättas från första början. Särskilt eftersom den tid som den är relevant är under vintern och kanske den sena hösten, vilket inte var en av de viktigaste perioderna under skördeåret. Men även då det inte fanns någon skörd som kunde påverkas så var vädret för förindustriella samhällen en av livets viktigaste faktorer. Uppdelning av matvaror och resurser såsom ved och bränsle måste ofta ske med en plan för hur mycket av det man har som man kan spendera nu och hur mycket man kan behöva spara till framtiden. Då man inte vet vilka situationer man kommer att råka ut för kan man råka välja att leva knapert i en lång tid i väntan på en nödperiod som aldrig kommer, eller så kan man förlita sig på att man kommer att ha tur med vädret och äta upp majoriteten av sin mat och därefter bli överraskad av hemskt väder som tvingar en att hålla sig till den lilla mat man har sparat.

Därför kan det ha varit av värde att den 30:e november kunna bedöma hur vädret kommer att se ut på julen. En hemsk snöstorm på Anders namnsdag skulle ge säker kunskap om att nästa månad blir bild, och efter den kunskapen kan man sen planera. Det finns många sätt som vädret och människors spådomar för hur vädret blir påverkar deras beteende, inte bara detta exempel om ransonering av matvaror. Hur vi tillbringar vår tid och vad vi väljer att göra är många gånger än idag beroende av vilket väder det blir.

Enligt Bondepraktikan betyder åska i mars att man kan förvänta sig snö i maj. Foto: RonAlmog, https://www.flickr.com/photos/ronalmog/2053473900/, CC BY 2.0

Valter Ambrosius Östberg
skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet

Lästips
– Landtman, Gunnar (red.) 1925: Finlands Svenska Folkdiktning VII. Folktro och Trolldom 2. Växtlighetsriter. Helsingfors.
– Marander-Eklund, Lena 2016: Mycket av det vi företar oss eller låter bli, är beroende av vädret. Engagemang i relation till väder. Budkavlen 2016/Årsgång 95.
– Vädertydor. http://web.abo.fi/arkiv/arkivdagen2010/vader.html

Publicerat i kulturanalys, Materialitet, Ritualer | Kommentarer inaktiverade för Vad blir det för väder imorgon?

Marigt värre att hålla maran borta

Alla har vi någon gång haft mardrömmar som väcker oss med ett ryck och lämnar en obehaglig känsla hos oss. Oftast går denna känsla ändå snabbt över och vi tänker inte mer på saken, men i äldre tider var detta ett allvarligt tecken på att maran hade besökt dig under natten. Detta betydde att du snabbt som ögat borde omgärda din säng av knivar och liar!

Innan vi hade kunskap om hur kroppen fungerar och vad som orsakar sjukdomar, behövde man andra sätt att förklara varför någon blev sjuk eller kände ångest. En av dessa förklaringar var tron på maran, ett väsen som ofta beskrevs som en kvinnlig gestalt som hemsökte både människor och djur. Tron på maran var utbredd i hela Norden i det förindustriella agrarsamhället, och uppteckningar som nämner maran hittas redan bland de tidigaste bevarade nordiska texterna. Det som utmärker maran från andra folktroväsen är att den ofta inte föreställdes ha något bestämt utseende, utan den var mer som en obestämd ande eller vålnad. Ofta trodde man att det var någon kvinna från granngården eller grannbyn som skiftade form till mara under natten. Maran kunde på vissa håll också ses i djurskepnad.

Maran rider en sovande kvinna i Henry Fuselis (1741–1825) oljemålning ”The Nightmare”. Foto: wartburg.eduimage, Public Domain

För att mota bort maran använde man sig av flera olika rituella handlingar och föremål som skyddsmedel. En rituell handling som användes var läsningar, där man genom en verbal rit uttalade Guds eller Jesus vid namn eller någon del ur Bibeln. Detta skulle skrämma bort maran. Annat man kunde göra var att läsa en trollformel, där man t.ex. kunde ge maran en omöjlig uppgift eller tilltala henne hotfullt. Ofta kombinerades talet med någon handling, t.ex. att man droppade talg från ett brinnande ljus över en häst som plågades av maran.

Föremålen man använde som skyddsmedel var ofta vardagliga sådana och ofta handlade det om något vasst så att maran skulle skära sig på det. Det kunde vara t.ex. knivar eller liar som sattes vid sängen eller i stallet. Man gick ändå inte säker trots att man lade upp dessa föremål, eftersom maran kunde luras och vända föremålen mot människorna eller djuren istället. Det finns en mängd sägner som berättar om hur människor som har satt upp liar nästa dag själva hittas ihjälskurna av dem och då tänkte man alltså att maran varit framme. För att skydda sin ko kunde man också använda sig av eld, genom att exempelvis låta gnistorna från en brinnande kvast falla över kons rygg. Ofta spikade man också upp föremål över ladugårdsdörren, det vanligaste torde vara marbusken eller marboet som är en sjuklig utväxt som hittas främst i björkar. Detta sades likna skatbon, som maran var rädd för. Man kunde också spika upp döda fåglar ovanför dörren, som skator eller rovfåglar. Annat som antogs vara effektivt var blad från psalmboken eller bibeln, eller att vända kläderna ut och in.

Markvastar i björkar liknar skatbon, men orsakas av svampangrepp.
CCBY 2.5

Uppteckningarna från runt om i Norden ger exempel på en väldig mängd olika föremål man kunde använda mot maran, få av dem verkar ändå ha använts specifikt mot maran, utan det handlade om sådant man allmänt tänkte att kunde råda bot på onda väsen. Den stora variationen kan också antas tyda på att maran var en geografiskt väldigt utbredd trosföreställning, varför det utvecklades många lokala skyddsmetoder.
Trots att tron på maran inte längre är levande, kan vi möta rester av denna tro i en del uttryck och ord som hänger kvar, såsom mardröm, marig, illmarig, marvuxen och martall. Dessa vittnar om en den rika föreställningsvärld som kretsade kring maran och dess illgärningar.

Josefine Sjöberg
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Lästips
– Klintberg, Bengt af 1977. Svenska folksägner. Norstedts.
– Raudvere, Catharina 1993. Föreställningar om maran i nordisk folktro. Lunds universitet.
– Schön, Ebbe 2002. Folktro om ödet och lyckan. Natur och kultur.

Publicerat i kulturanalys, Materialitet, Ritualer | Kommentarer inaktiverade för Marigt värre att hålla maran borta

”Bleka dödens minut” – begravningens rituella betydelse

Kyrkans roll i samhället har onekligen förändrats markant sedan exempelvis 1800-talet, i takt med hur samhället överlag har förändrats. Vissa kanske till och med undrar om den alls har någon relevans i samhället längre. Men det finns fortfarande en aspekt av våra liv som kyrkan mer eller mindre exklusivt tar hand om, och det är processen kring vår oundvikliga bortgång – döden, alltså. Med det i åtanke – i en allt mer ”moderniserad” värld, där riter och traditioner som tidigare varit av hög sakral betydelse och inte skämtades bort, nu kan firas med massproducerade, kommersiella plastgrejor, eller helt struntas i om man så behagar, så har just begravningsriten präglats minst av samhällets förändringar, och människors alltmer subjektiva ställningstaganden till det ”traditionella”. Man kan ju fråga sig varför det är så.

Med det vill jag inte att säga att den helt har undgått någon slags reform. Idag är det en kyrklig plikt att upprätthålla en social rättighet vi alla har: att få någon slags värdig begravning i s.k. ”vigd jord” då vår tid är kommen. Detta ska ske så långt enligt den avlidnes önskemål som överhuvudtaget möjligt, och så att man inte bara kastas i första bästa pissdike eller massgrav (som Mozart!). De allra flesta vill nog också att deras sista viloplats är på en kyrkogård, oavsett om man är religiös eller inte. Men den vigda jorden invaggar en ändå i någon slags säkerhet.

En begravning kan iscensättas på olika sätt, men grundstrukturen är förvånansvärt stabil. Här begravs Johan Dimitri Taikon, berömd sagoberättare och förkämpe för romernas rättigheter, i oktober 1950. Foto: Vimar Ericsson. CC-BY

Begravningen utvecklades egentligen av praktiska skäl. Man skulle helt enkelt se till att den avlidna inte skulle gå igen och störa hederligt, levande folk, utifall att denna plötsligt skulle vakna från de döda. Detta blev sedan en process där man såg till att den döda kom i jorden med heder, och därmed förbereddes hen på bästa möjliga sätt för livet efter detta. ”Heder” är ju i sig också något helt subjektivt. Många önskar sig en okonventionell begravning, men hur många står för det dom lovar när tiden kommer? Jag kommer att tänka på Hunter S. Thompson, som önskade få sin aska skjuten ur en kanon över Mojaveöknen. Den som är bekant med Thompson vet att detta perfekt reflekterade det vilda liv han levde. Det liv jag lever kommer antagligen leva upp till en helt vanlig standardbegravning, inte en kista i guld. Men det har jag inga problem med alls.
Idag är ju våra perspektiv på vad döden innebär och vad som kan följa den, helt individuella och subjektiva. Men trots det räds vi nog alla den på något vis. Och detta är begravningens centrala punkt, där vi står inför någonting som vi inte vill tänka på eller hantera varje dag. Jag skulle vilja påstå att en hälsosam relation till döden är att åtminstone visa någon slags vördnad för den. Trots att vissa är mera rädda för döden än andra, så präglas ändå vår relation av det oundvikliga faktum att vi inte vet vad den innebär, annat än att vi på ett vis upphör att existera. Och vi kommer nog antagligen aldrig säkert veta vad som finns på den andra sidan heller.

På samma gång är begravningen en rit för den dödas anhöriga som ännu är i livet. Mycket av detta präglas nog av det egna behovet av tröst, och därför spelar vi säkra kort, och är mer motvilliga att experimentera med strukturerna kring begravningen. Kanske just dessa traditioner som vi associerar med en svunnen tid, ändå invaggar oss i någon slags känsla av kontroll (över något vi inte har någon som helst kontroll över) och katarsis. Idag kanske den avlidna på förhand önskat att en specifik sång ska spelas på begravningen, men i 99% av fallen ska man nog bara förvänta sig proper klädkod i svart, psalmer ackompanjerade med orgel, och möjligen en dikt i något skede. Och kaffe med smörgåstårta när jordsättningen är klar.

När begravningsakten är över finns det ofta utrymme för social samvaro. Kanske blir det gravöl, eller minnesstund med smörgåstårta.
Foto: Johan Andersson, Flickr CC-BY 2.0

Det är sen en annan grej. Det tog lång tid för mig att vänja mig vid smörgåstårta utanför begravningssammanhang eftersom min första interaktion med maträtten var på just en begravning.

Simon Holm
skrivet för kulturanalyskursen Ritual och materialitet

Lästips
– Åkesson, Lynn (red.) 2006. Inför döden.

Publicerat i kulturanalys, Materialitet, Ritualer | Kommentarer inaktiverade för ”Bleka dödens minut” – begravningens rituella betydelse

Horeskäver, trolltallar och magiska föreställningar – smöjning som folklig sjukdomsbot

Människans relation till skogen sträcker sig långt bak i tiden, när övernaturliga väsen ännu bodde i våra skogar. Det fanns många olika folkliga föreställningar om trädens magiska kraft och hur de kunde bota sjukdomar. Det fanns olika sorters vårdträd, träd som bland annat botade tandvärk. Man petade med en spik i den onda tanden och så slog man spiken i trädet, då skulle det onda försvinna in i trädet. Smöjträd eller ett så kallad vålbundet/vårdbundet träd (också trolltall) var en viktig del av folkmedicinen speciellt i Sverige på 1600–1800-talet.
Smöjning eller jorddragning är en gammal magisk metod som användes i folkmedicin för att bota barn som hade insjuknat i rakitis, engelska sjukan (i folkmun skäver, skärva eller ris). Smöjning innebar att man drog den sjuka genom ett trångt hål i jorden, under en trädrot eller genom ett vålbundet träd. Smöja är ett ålderdomligt ord för träda in. Hålet i ett vålbundet träd kommer till när trädet växer, delar på sig och sedan växer ihop igen. Enligt gammal folkmedicin visade detta på att det fanns övernaturliga väsen i trädet och därför var de extra fulla av kraft. Men det kunde vara svårt att hitta ett sådant träd, och den som ägde ett vålbundet träd kunde tjäna pengar på det.

Smöjtall i Dalarna som använts för att bota rakitis. Just detta exemplar i Skattlösberg har fått fornlämningsstatus. Foto: Holger Ellgaard, CC BY-SA 3.0

Med smöjning förknippades olika ritualer som var viktiga att följa. Man skulle ta med sig det insjuknade barnet till ett vålbundet träd en sen torsdagskväll när månen var i nedan (avtagande). Det skulle vara på en torsdag för det var Tors dag, Tor var åkrarnas gud och beskyddaren mot sjukdomar och onda krafter. Månen skulle vara i nedan för då är det onda inflytande som minst, och sjukdomen avtar. Barnet skulle vara klädd i en skjorta och under tystnad drog man barnet genom hålet, motsols med huvudet före. Man skulle vara tyst inför det heliga och göra en rörelse i motsols för bakvändhet sades vilseleda de onda makterna. Det här upprepade man tre gånger (tretalet är viktigt i magi) och vid sista dragningen skulle skjortan fastna i hålet och lämnas kvar i trädet. Man drog sjukdomen av barnet och lämnade den kvar i trädet. På det här sättet föddes barnet på nytt.

Det finns också en annan variant av detta botredskap där en trädgren formats till en ring antingen naturligt eller av en människa. Genom denna ring skulle man dra vätskan som den sjuka skulle dricka eller hens kläder. Det var ofta de kloka gubbarna eller gummorna som kunde äga dessa ringar. Ringarna kunde se olika ut och man kunde bota olika sjukdomar beroende på deras utseende. De användes bland annat för att bota förstoppning och kallades då för häftträ, och stämträ användes för att bota urinstämma.

Ett barn dras genom ett vårdbundet träd i Uppland 1918 för att tillfriskna från engelska sjukan. Foto: Nordiska museet NMA.0034675, public domain.

Från och med 1600-talet blev rakitis eller engelska sjukan en allt vanligare barnsjukdom. Rakitis uppstår vid brist på D-vitamin ochleder till att skelettet blir mjukt och barnets kropp blir deformerad, med följd att hen får svårt att röra sig. Förr i tiden trodde man att barn fick rakitis om mamman hade föräktenskapliga sexuella erfarenheter (hon var s.k. löndahora) och då kunde sjukdomen kallas för horeskäver. Barn kunde också insjukna om den gravida mamman sett ett lik under graviditeten (likskäver), sett ner i en öppen grav (gravskärva), suttit med benen i kors i kyrkan m.m. Speciellt odöpta barn ansågs vara i fara att få rakitis. Inga ogifta kvinnor fick ta eller se på barnet för de kunde vara löndahoror och bära på förbannelsen att sätta rakitis på barn.

Man anser att denna sjukdom blev vanligare för att barn enligt folktron inte skulle vara ute i solen före de fyllde två år och därmed inte fick D-vitamin på ett naturligt sätt. På 1800-talet ersatte också potatisen köttet i den vanliga kosten. Kött innehåller D-vitamin men det gör inte potatis. Ännu i början av 1900-talet ansåg man att rakitis kunde botas med smöjning men på 1920-talet upptäcktes att sjukdomen berodde på brist på D-vitamin.

Man skall komma ihåg att förr ansåg man att sjukdomar berodde på övernaturliga väsen eller onda människor med övernaturliga förmågor. Människor som drabbades av rakitis ansågs ha blivit angripna av sjukdomsdemoner, och man sa att rakitis gnager i människan. Begreppet smitta var inte känt utan sjukdomen troddes vara ett väsen.

Sandra Rönnberg
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Lästips
– Hagberg, Louise (u.å.). Några anteckningar om smöjning. http://www.ukforsk.se/lokalhistforsk/smojning.pdf
– Murberget, Länsmuseet Västernorrlands arkiv (u.å.). Jorddragning. http://www.murberget.se/upptack/minnespost.aspx?regnr=3063
– Sydow, Carl Wilhelm von (1932). ”Något om träden i folkets tro och sed”. Svenska Kulturbilder. Sjätte bandet. Red. Sigurd Erixon & Sigurd Wallin. Stockholm. http://runeberg.org/kulbild/1-6/0243.html
– Tillhagen, C.-H. (1962). Folklig läkekonst. Stockholm

Publicerat i kulturanalys, Materialitet, Ritualer | Kommentarer inaktiverade för Horeskäver, trolltallar och magiska föreställningar – smöjning som folklig sjukdomsbot