Jag vill ogärna definiera pojken men…

När man konstruerar en frågelista i syfte att samla in narrativt material, så läggs mycket tid på att fundera på hur man egentligen ska ställa frågorna man vill ha svar på. De ska inspirera en potentiell informant att ta till keyboarden och skriva ner sin livsberättelse och sina erfarenheter, så att jag som forskare kan få svar på min fråga, och så att det inspirerar till ett så öppet och fritt berättande som möjligt.

I projektet ”Boys will be boys” lade jag också tid på att få ett berättande flöde i mina frågor. Listan började med en uppmaning att berätta ett barndomsminne (vilket som helst), för att sedan tematiskt få berätta om sin vardag, relationer, och känslor, detta för att hjälpa mig besvara frågan om vad känslan i erfarenhetsberättelser av att växa upp som pojke kan vara. I den mediala berättelsen får man känslan av att pojkskapet är en vild, busig och rebellisk; Bart Simpson, Emil i Lönneberga, Dennis och Huckleberry Finn; ung, vild och med slangbellan redo. I det mediala landskapet definieras pojken ofta som just busig och väcker en känsla av uppror i publiken. Känslan av att växa upp som pojke innefattar förstås mer känslor än så. Det var därför jag lade stort intresse vid den sista frågan i min lista: ”Hur definierades en ’riktig pojke’ när du var liten?”

Bild: https://pixabay.com/sv/vectors/bart-simpson-serier-vektor-655318/

Den frågan, trots min uttänkta plan att ställa denna öppna fråga sist i listan, efter att man har fått berätta om sin vardag, minnen av relationer, förebilder, leksaker och känslor, var svårfångad: ”Ingen definierade något sådant då jag var liten” (Man f. 1964). ”Kommer int ihåg” (Man f. 2001), ”Pojkar var pojkar och flickor var flickor, det var inget märkvärdigt med det” (Man f. 1984).

I det berättade beskrivs (ändå) i huvudsak tre sorters pojkar: (1) inte-pojken, (2) den starka, tuffa, manliga pojken med muskler och (3) den busige pojken med slangbellan, tre återkommande gestalter som kanske säger något om hur pojke uppfattas.

Inte-pojken är: ”En sådan som inte är transsexuell eller en kvinna” (Man f. 2001) eller ”Inte tjej” (Man f. 1982). Det vill säga att pojke i berättelsen definieras enligt vad det inte är (apofatiskt); inte tjej, kvinna, kvinnlig eller tjejig. Eller som en informant uttrycker det: ”Det var viktigare att markera när någon var en ’oriktig’ pojke” (Man f. 1988).

Den starka, manliga, skäggiga pojken som tillskrivs epiteten ”Bröst hård, bastu, mörk röst inte rädd för någonting” (Man f. 2001)  och kan ”arbeta från ’dag till natt’” (Man f. 2001); en återkommande gestalt som inte heller är en beskrivning av en pojke, utan av en man. Karaktären kopplas ihop med maskulint kodade egenskaper som: ”Visa inte svaghet, gråt inte ­– visa styrka/dominera, visa ilska” (Man f. 1982), arbetskapacitet, styrka  eller mod. Ofta tillskrivs karaktären också goda egenskaper: ”man skulle vara ärlig, pålitlig och ansvarsfull” (Man f. 1970)

Så har vi då det klassiska busfröt: ”Bryt regler, utmana, var rebellisk” (Man f. 1982). En klar gestaltning av pojke som man kan förhålla sig till ”Pojkar är egensinniga, gör hyss, ska alltid bestämma, vet vad de vill, ska gilla sport, motorer, blått och prata med djup röst. Jag gjorde hyss, men allt det andra var jag dålig på” (Man f. 1987). ”Riktiga pojkar hade fart, gillade att tävla, klättra, utforska. Nyfikenhet var en annan positiv egenskap […] Att vara stillsam och litet funderande, sågs inte direkt som attraktiva/belönade egenskaper hos pojkar. Man skulle vara ruff, aktiv, rolig” (Man f. 1963).

Jag vill ogärna definiera pojken men jag vill lyfta fram informanternas egna beskrivningar. Beskrivningen av mannen-snarare-än-pojken och skildringar av pojken som inte-tjej kanske visar på en viss (samhällelig) avsaknad av en diskussion om vad pojkskapet innebär. En viss frånvaro av diversifiering av vad en pojke är och kan vara. I den avsaknaden kommer busfröt in som klar en gestalt och beskrivning, som får stå för pojken och hans egenskaper. En masternarrativ gestalt som förmedlar känslan av att ”boys will be boys”.

Jakob Löfgren
SLS-forskare i Nordisk folkloristik

Texten baserar sig på en artikel i Ethnologia Scandinavica och finns fritt tillgänglig här:
https://gustavadolfsakademien.bokorder.se/sv-SE/download/92fecd78-3443-4a7d-b166-c17abdd1fad8 s. 67–80.

Välkommen hem till mig?

Sedan i våras ber myndigheterna oss att distansarbeta i största möjliga mån, och många arbetsgivare uppmanar sina arbetstagare att tillbringa så lite tid på den fysiska arbetsplatsen som möjligt. Från en dag till en annan ska det inredas hemmakontor och fixas ergonomiska lösningar i utrymmen tidigare vigda åt mestadels annan verksamhet. Arbetet har lämnat arbetsplatsen och trätt in i hemmet med allt vad det innebär av både frihet och problem.

Att arbetet i allt högre grad kommer hem till oss innebär i många fall att arbetskamraterna följer med på köpet. Varje gång vi öppnar Zoom och loggar in på dagens möte bjuder vi på samma gång in andra att titta in i våra hem. Hastigt och lustigt gäller det att svänga datorn så att inte tvättställningar och obäddade sängar kommer i blickfånget, samtidigt som dagsljuset ska fångas för att framställa oss i vår bästa dager. Helt plötsligt vet vi vad andra har på väggarna och vi kommenterar glatt varandras tavlor och kökskakel. När kollegans bakgrund förändrats kommer de oundvikliga frågorna – var är du nu? Publiken märker genast en rumslig förflyttning, trots att det hela sker i ett till synes virtuellt rum. Distans är inte bara mer anonymt, utan också mer personligt. På grund av datorkamerans begränsade blickfång kan vi dock välja att visa upp endast ett litet utsnitt av det privata.

Webbkameran tar upp en del av verkligheten, men i kamerans döda vinklar pågår ibland en helt annan verksamhet.

Det som mina kollegor på seminariet inte ser är att det bakom min bärbara dator, uppallad på en leksakslåda, ligger en fnissande åttaåring och ser på skrattretande Youtube-videor. I hörnen ligger halvfärdigt pyssel, legobyggen och utklädningskläder om vart annat. Alltid då och då öppnar någon dörren och kikar in, antingen i jakt på mig eller barnet i sängen. Dessa avbrott märks endast genom mina huvudvridningar, och läppar som rör sig i den stumma datorbilden. Simultant med det virtuella mötet pågår en annan verklighet runt alla deltagarna i videosamtalet. Människor utan identitet rör sig in och ut ur bild, husdjur i mängder drar uppmärksamhet till sig och vardagens maskinpark i form av diskmaskiner och grannars dammsugare bidrar med bakgrundsljud när mikrofoner slås på.

Det ni inte ser på konferenssamtalet är den del av arbetsplatsen som består av hemmavardagen, med allt vad det innebär av kaos och ordning.

Familjemedlemmar har vant sig vid att stängda dörrar antingen innebär hänsyn – här pågår ljudlig verksamhet som kan störa, eller att det där bakom inte längre finns ett barnrum eller ett sovrum, utan ett rum för konferenser, seminarier, personalmöten, föreläsningar eller skola. Efter en stund öppnas dörren och rummet blir ögonblickligen transformerat till en plats för lek, datorspel, matlagning, social samvaro eller allmänt varande. Dessa övergångar är inte alltid smärtfria – det händer att en aktör lever kvar i arbetet medan en annan redan ställt om till hemmaläge. Att i sitt eget hem oväntat kliva in på någon annans arbetsplats är att överträda en gräns, en gräns som inte borde finnas i det egna vardagsrummet, men som man nu småningom börjar vänja sig vid. Så välkommen hem till mig, i ett virtuellt besök över min axel, men jag förbehåller mig rätten att rikta datorn mot det jag vill dela med mig av.

 

Blanka Henriksson, distansarbetande universitetslärare i kulturanalys
med tillfälliga hemmakontor i nästan alla rum

 

Opolitisk slavhandel och politiska museer

I gårdagens Helsingin Sanomat kan man läsa att British Museum i London har fått tillsägelse från den brittiska regeringen. I ett brev till museet hotar regeringen med att dra in det skattefinansierade bidraget om föremål avlägsnas från utställningarna. Brevet, som ”läckte” till medierna och publicerades i sin helhet i Sunday Telegraph, har skickats till ett flertal statligt finansierade museer.

Det föremål som aktualiserar brevet i det här fallet är en byst av Hans Sloane, vars samling föremål, böcker och kuriosa blev grundplåten för det som senare kom att bli British Museum, när han vid sin död 1753 donerade 71 000 föremål till nationen. Själva samlandet av artefakter och dokument finansierade han främst genom slavarbetare på sin frus sockerplantage i Jamaica.

British Museum försöker göra upp med sitt förflutna, bland annat genom att lyfta fram hur samlingarna skapats under den brittiska kolonialmakten. Foto: David Iliff, CC BY-SA 3.0

I slutet av augusti i år meddelade British Museum att bysten av slavägaren Sloane flyttas från en framträdande position till ett kabinett, där han dessutom kontextualiseras och det djupt problematiska i samlingens tillkomst beskrivs och inte längre sopas under mattan. ”Vi har knuffat ner honom från piedestalen” säger museidirektören i en intervju i The Telegraph, samtidigt som han framhåller att det är viktigt att den historiska sanningen kommer fram. British Museum säger själva att förflyttningen av Sloanes byst är en del av en våg av medvetna förändringar som görs vid museet för att tydligt lyfta fram hur slavhandel och andra imperialistiska handlingar starkt bidragit både med ren finansiering och med plundrade föremål.

Detta görs i samklang med andra liknande aktioner där man i Storbritannien först nu aktivt konfronterar den kolonialhistoria och det förtryck som landet byggt delar av sin storhet på. Detta har bland annat lett till att statyer flyttats och att gator eller byggnader uppkallade efter slavhandlare bytt namn.

Konserthuset i Bristol som öppnades 1867, har överlevt flera bränder och byggts till i omgångar. Tidigare bar det namn efter köpmannen Edward Colston, som var involverad i den transatlantiska slavhandeln, men efter protester döptes det 2020 om till Bristol Beacon. Foto: Philip Halling, CC BY-SA 2.0

Regeringens kultursekreterare, som står som avsändare av det ovan nämnda brevet, framhåller dock att de offentligt finansierade instanserna ska arbeta opartiskt och inte handla ”motiverade av aktivism eller politik”.

Här finns två springande punkter i kultursekreterarens och regeringens förståelse av vad ett museum är. Dels är ett museum är inte en statisk samling föremål som ställs fram en gång och sedan får stå kvar till tids ände. Museiföremål byter plats och funktion hela tiden. Ibland är de utställda, ibland inte. Ibland ingår de i en helhet för att illustrera en företeelse, tid, strömning, idé eller annat, ibland i en helt annan. Sloanes 71 000 artefakter finns idag i tre olika samlingar, men har utökats till sammanlagt över 13 miljoner objekt hos British Museum, 70 miljoner hos Natural History Museum och 150 miljoner i British Library. Alla dessa objekt kan förstås inte vara tillgängliga för åskådare samtidigt.

Dels kan ett museum omöjligt vara opolitiskt. Allt som ställs ut är utvalt, alla texter som skrivs representerar en sanning bland många. Målet är dessutom att skapa kunskap – något som inte låter sig göras utan kopplingar både i tid och rum. Varför ställs det här föremålet ut här och nu? Hur beskrivs sammanhanget och vilken kunskap skapas i och med detta?

Det som den borgerligt styrda regeringen är ute efter är kanske snarare ett politiskt budskap som stämmer överens med deras egen politiska inriktning – då upplevs det som opolitiskt eftersom det känns självklart och sanningsenligt. När Sloane flyttas och blir en del i en annan kontext uppfattas det som politiskt, men att låta bysten av slavägaren, som lade grunden till museisamlingarna genom att äga människor och ta ifrån dem deras människovärde, stå kvar – det är opolitiskt?

Blanka Henriksson
docent i nordisk folkloristik

Smarttelefon, smart vardag?

Vardagsflykt? Vardagen kopplas allt mer till den digitala världen. Bilden hämtad från Pixabay.

Min första smarttelefon var en Nokia Lumia 520 jag ärvde av min mamma. Jag kan inte påstå att vi var kompisar, Lummis var långsam och hakade ständigt upp sig och hade inga roliga appar att ladda ner. Ändå köpte jag en ny smarttelefon då batteriet i den gamla gav upp fullständigt istället för att gå tillbaka till mobiltelefoner.

Vilken var din första smarttelefon?

Sitter telefonerna fastvuxna i våra händer, eller klarar vi oss utan dem? Bilden hämtad från Pixabay.

År 1999 skickade Etnologiska arkivet vid Åbo Akademi ut en frågelista om mobiltelefonen. Nokias 8210 kom ut i oktober samma år och var då den lättaste modellen på marknaden, med utbytbart skal i sex olika färger, en minneskapacitet för 250 kontakter och ytterligare 250 till på SIM-kortet, samt hela fyra spel att välja mellan: Rotation, Logic, Memory, och det extremt populära Snake.

Frågelistan om mobiltelefonen skickades ut ett år innan Nokias extremt populära 3310-modell kom ut på marknaden och mobiltelefonen verkligen blev en del av gatubilden och vardagen.  Då Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi nu samlar in upplevelser om smarttelefonen finns det redan generationer som växt upp med den, som sett den sedan barnsben, medan det i kontrast också finns generationer som växt upp med bakelittelefon, kobratelefon och andra trådtelefoner, och trådlösa telefoner som bodde i sina laddningsstationer. Det finns också de som använt de allra äldsta kommersiella mobiltelefonerna, såsom urfadern Motorola DynaTAC 8000X, som är något av en tegelsten i jämförelse med sina efterföljare.

Motorola DynaTAC 8000X, en liten jätte. Från Redrum0486 – http://en.wikipedia.org/wiki/File:DynaTAC8000X.jpg, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6421950

Vardagen kopplas allt mer till den digitala världen, och smarttelefonen har blivit en närmast oskiljaktig del av samhället. Vare sig man äger en eller inte blir man tvungen att på något sätt förhålla sig till teknologin i dagens värld, och vi på Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi vill veta mer om det. Vi samlar in berättelse, upplevelser och erfarenheter av smarttelefonen, dess användning och närvaro i vardagen.

Svara på vår frågelista som utarbetats i samarbete med studerande i ämnet Kulturanalys vid Åbo Akademi, och de ser alla fram emot att få ta del av berättelserna!

Frågelistan på svenska: https://survey.abo.fi/lomakkeet/12722/lomake.html
Frågelistan på finska: https://survey.abo.fi/lomakkeet/12738/lomake.html

Att i frågelistsvaren få ta del av teknologins jättekliv och hur de påverkat och påverkar människor i alla åldrar är någonting alldeles speciellt och ögonöppnande.

Vare sig vi äger smarttelefoner eller inte är det oundvikligt att vi ser dem i gatubilden och i vardagen, och inte bara då någon går omkring och fångar Pokémon i Pokémon GO. Kaféer, restauranger, stora och små företag, bibliotek, universitet, alla har egna applikationer som finns att ladda ner bland miljontals i app-butiker för att underlätta livet, QR-koder finns på var och varannan affisch, och räkningarna kommer med en streckkod som går att skanna med telefonens kamera så man inte behöver fylla i alla betalningsuppgifter själv. Däremellan uppmanas man att åtminstone gå in på allas Facebook, Twitter och Instagram.

Informationsmängderna är enorma, och kritiskt tänkande är kanske viktigare än någonsin.

Vad använder du smarttelefonen till i vardagen? Hur upplever du den i sociala sammanhang? Vilka kommunikationssätt använder du den till? Känner du att den inverkar på din hälsa?

Berätta!

 

Med skrivglädje,

Bettina Westerholm
arkivamanuens modell Nokia 5610
Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi

 

 

Polisflygplan och polisbil i lego

Barnkultur, polisbrutalitet och grundlösa rykten

Vågar du ha den där tröjan nu efter vad som hänt? Frågan ställdes om femåringens t-shirt med motiv från det populära barnprogrammet Paw patrol. Föräldrarna stod oförstående ­– vi hade inte nåtts av det senaste inlägget i sommarens samtalsämne. Nyheterna var fulla av rapporter om hur polisbrutaliteten i USA slutligen fått allmänheten att ryta ifrån, och nu kom bakslaget – i dyningarna av kravaller och upplopp gick man åt barnkulturen. Paw patrol hade blivit inställt!

Den tecknade tv-serien Paw patrol (på finska Ryhmä Hau), som produceras av barntv-mogulen Nickelodeon, handlar om ett gäng hundvalpar som med gemensamma krafter hjälper människor och djur ur olika knipor. Men hur kom det sig att just det här barnprogrammet råkade ut för falsk ryktesspridning?

Polishunden Chase från Paw patrol

Polishunden Chase från barnprogrammet Paw patrol var aldrig hotad. Foto: Paul Wasneski, Public domain

Det började kanske med att Paw patrols officiella Twitter deltog med hashtaggen #amplifyblackvoices för att lyfta fram att svartas röst inte hörs i samhället. Det kunde ha slutat där, men andra twittrare kunde inte låta bli att göra sig lustiga över att en tv-serie med en polishund fördömde polisbrutalitet. Inlägget delades i en mängd parodiska svar med anspelningar på hur Nickelodeon borde ta itu med sin egen figur polishunden Chase.

Dessa skämt tycks ha lett till nya som i sin tur lät förstå att programmet hade ställts in, precis som två reality-tv-serier om poliser faktiskt blev inställda på grund av våldsglorifiering. Genast uppstod en våg av protester från människor som inte hade uppfattat ironin. Ryktet nådde så långt som till Vita husets pressekreterare som uttalade sig fördömande om en upplevd ”cancel-culture” där Nickelodeon uppgavs ha vikt sig för massorna, och Lego dessutom tagit samma åtgärd genom att dra in sina populära byggen med polistema!

Tjuv, polis och polisbil i lego.

Lego drog aldrig in några polisbyggsatser. Foto: Blanka Henriksson

Trots att både Lego och Nickelodeon officiellt har dementerat ryktena: varken legobyggen eller tv-serie har dragits in, lever tanken om att det nu ”gått för långt” starkt i vissa kretsar. Detta baserar sig på föreställningen om en rådande censur (populärt kallad cancel-kultur), där människor, ofta i maktposition, inte får säga vad de tycker. I grunden handlar det snarare om ett krav på att inte bli ifrågasatt, vilket inte omfattas av yttrandefriheten.

Istället för att medge att det finns en stark strukturell rasism i USA som drabbar svarta hårt, genom bland annat polisvåld, upprörs människor över helt grundlösa rykten om barnens favoritprogram. Men det är kanske så att vi har svårt att ta till oss en verklighet där lagens långa arm kan ta livet av en försvarslös människa utan att tveka, och då är det lättare att förfäras över att en tecknad polishund möjligen blivit orättvist behandlad. Båda låter ju för otroliga för att vara sanna. Och där det första får vår tro på mänskligheten att skaka i sina grundvalar blir det andra antingen ett sätt att genom ironi och humor tackla det ofattbara, eller för den som ryar om cancel-kultur en enkel väg att vägra erkänna allvaret och gömma sig bakom fake news.

 

Blanka Henriksson, docent i folkloristik
med intresse för rykten och falska nyheter

Läs mer om begreppet cancel-kultur här: ”Don’t Fall For The ‘Cancel Culture’ Scam”

Munskydd och politik

I pandemins tid har diskussionen om vaccinationer fått förnyad energi. Somliga motsätter sig, av olika anledningar, alla former för vaccinationer. Andra menar att vaccinationer inte enbart är en fråga om den enskildes, utan om hela kollektivets hälsa, och att vaccination därmed är en skyldighet. Diskussionen är viktig: Vaccination är en biopolitisk intervention och en levande diskussion om kropp, hälsa, politik och ideologi är därför välkommen.

I fiktionens värld har biopolitiska interventioner inte enbart använts för att skapa det friska, utan även det Goda samhället. Det är förstås lätt att svepas med i ett önsketänkande baserat på fiktionen: Tänk om man kunde vaccinera mot exempelvis rasism och populism! Men en ska nog vara försiktig med vad en önskar sig. Risken att hamna i en Orwellsk värld vore överhängande med ett sådant vaccinationsprogram.

Munskydd ter sig mindre oroväckande, men har trots det fått en stark politisk laddning. Inte minst så i USA där framför allt högerkrafter uppfattar munskyddet som en hotfull intervention mot individens okränkbara frihet.

Bild: Klaus Hausmann, Pixabay

Diskussionerna synliggör hur till synes oskyldiga artefakter som munskydd kan ges en laddning som ter sig irrationell, men som följer en identitetspolitisk och kulturell logik. Munskyddet ger människor en möjlighet att lägga världen till rätta enligt de matriser som anses vara de enda rätta och därigenom synliggörs också hur den ideala relationen mellan individ-kollektiv, individ-stat, ska vara organiserad.

I Finland har beslutet om munskyddsrekommendationer just fattats och en kan hoppas att vi slipper en lika polariserad situation som i USA. Men sannolikt kommer munskydd även här väcka ambivalenta känslor; ilska och irritation kommer att samsas om utrymmet med glädje och tillförsikt om en snart frisk samhällskropp. Medvetna om munskyddets kulturella laddning betonade Helsingforsregionens trafik (HRT): ”Alla kan inte bära munskydd, till exempel av medicinska skäl. Ser du en passagerare som inte bär munskydd önskar HRT att du inte påpekar detta. Du kan inte veta av vilka skäl en del resenärer inte använder munskydd” (Hufvudstadsbladet 13 augusti 2020).

Bild: congerdesign, Pixabay

Kollektivtrafiken kan betraktas som en samhällelig febertermometer: Det är när människor, som inte känner varandra, tvingas umgås på små vardagliga ytor som gränserna mellan individ-kollektiv prövas. I pandemins tid accentueras den latenta spänning som ryms i detta utrymme. Kommer buss- och tågtrafiken visa tecken på en sjuk eller frisk samhällskropp; kommer munskyddet att användas som ett politiskt verktyg i kampen om utrymme och rätten att definiera rätt från fel beteende; kommer munskyddet att användas för att kategorisera människor som hot eller medmänniska?

Fredrik Nilsson

Professor i etnologi

 

Kroppsliga påminnelser

Vi står framför Åbo Domkyrka, på ansvarsfullt avstånd till våra meddemonstranter, i den vackra junikvällen. På domkyrkotrappan har någon med färggranna gatukritor skrivit välitän (jag bryr mig) så att det syns över till åns andra sida. Ut över folksamlingen ljuder personliga vittnesmål om rasism och diskriminering. Erfarenheter av att det egna livet behandlas som mindre värt än andras.

Jag bryr mig – Black lives matter! Foto: Johanna Wassholm

Klumpen i halsen växer sig större, inte bara i förtvivlan över det som händer i världen, utan också i rörelse över de enade krafter som manifesteras här.

Att demonstrera är att visa sin åsikt med hela sin kropp, att förenas i fysisk rörelse. I demonstrationståg rör sig kroppar tillsammans i ett gemensamt flöde, och ju fler kroppar desto större markering åstadkoms.

Att demonstrera i pandemitider är att ta annan hänsyn än vanligt. Trots att folksamlingen uppgick till femhundra demonstranter hölls säkerhetsavstånden enligt påbjudna coronarestriktioner. Foto: Blanka Henriksson

Trots att denna demonstration saknar ett gemensamt tågande blir det kroppsliga högst påtagligt när de församlade går ner på knä för att hedra George Floyd och alla offer före honom. Genom min tunna sommarkjol gör kullerstenarna sig påminda när högra knät börjar protestera. Runt omkring lyfts symboliskt knutna nävar, men en och annan arm darrar av ansträngning. Det varar endast en kort stund, men på ett plan blir vi alla till en kropp förenade i ett gemensamt mål.

Knäböjandet går som en våg genom världen. En enkel men mycket symbolisk handling som kommit att representera så mycket. Foto: Blanka Henriksson

När jag går därifrån är dock den kroppsliga påminnelsen borta, och jag måste aktivt vara medveten om vardagsrasismen och om mitt vita privilegium, till skillnad från alla de som dagligen påminns om att Finland är ett av de mest rasistiska länderna i Europa. Kanske är detta den viktigaste påminnelsen av alla, att jag är en del av strukturerna och att jag bidrar till att dessa strukturer upprätthålls, men att jag har förmågan och möjligheten att skapa förändring. Så jag sparar känslan av stenens obekväma avtryck på min knäskål och hoppas att jag kan ta fram detta sinnesintryck nästa gång jag slentrianmässigt tänker att vi ändå har det ganska bra och är ganska jämlika här i det fria Norden.

 

Blanka Henriksson
skamligt priviligerad och omedveten

Vad kan berättelser om oavsiktliga graviditeter säga oss?

Idag föreställer vi oss gärna att vi ska få barn då vi tänkt oss det, helst efter att vi studerat klart, har en fast partner och ett tillräckligt stabilt och välbetalt jobb. I vår tänkta livslinje har barn en färdigt utstakad plats och tack vare tillgången till preventivmedel har vi också möjlighet att i viss mån påverka när vi vill ha barn. Ändå vet vi att det ofta inte går som planerat. Man blir gravid även om man inte tänkt sig det (eller så behagar barnen inte att dyka upp då man tänkt). I Finland utförs årligen ca 8600 aborter, och hur många barn som föds även om de från början inte var påtänkta vet vi inte, men gissningsvis är det ett ganska stort antal.

Min doktorsavhandling handlar om berättelserna om dessa oavsiktliga graviditeter. Ofta, men inte alltid, innebär en sådan att personerna som är involverade ställs inför ett beslut som kan komma att förändra livet för alltid. Hur kan kvinnor och män berätta om en oavsiktlig graviditet i dagens Finland? Vad innebär det att få barn vid en annan tidpunkt än då man tänkt sig? Vilka faktorer möjliggör en valfrihet och vilka begränsar den? Det här är några frågor jag skulle vilja ha svar på.


Foto: PublicDomainPictures Pixabay

Än så länge har jag inte kommit särskilt långt i mitt arbete men de saker som jag insett hittills är att det här är en erfarenhet som kan vara väldigt olik beroende på person och livssituation. Det är också ett ämne som väcker känslor hos de som berättar. Det kan handla om svåra känslor som skuld, ånger eller skam. Men kanske än mer handlar det om positiva känslor, som den starka kärleken till sina barn, tacksamhet över vad livet gett en, stolthet över att ha överkommit det som upplevs som hinder. Dessa berättelser aktualiserar också normer kring familjebildning och genusrelationer. Centralt är också materiella faktorer, särskilt de inblandade kropparna och olika preventivmedel. Det ska bli spännande att se vart detta leder mig.

 

Lina Metsämäki, doktorand i Nordisk folkloristik

 

”Mitt coronamål är att inte begå självmord”

Humor har av forskare länge konstaterats fungera som en ångestventil. Ett sätt att få uttryck för det som tynger en, sådant som man kanske inte annars kan pratas om, eller som man har svårt att prata om. Som folkloristen Alan Dundes sa: ”where there is anxiety, there will be humor expressing said anxiety.” Skämt och humor ger därmed en bra inblick i vad folk har i sinnet.

Bilden ovan summerar en uppfattad generationsskillnad i humor. Antagligen från perspektivet av en som tillhör den så kallade milleniegenerationen. Den visar hur humor om självhat och en vilja att dö har kommit att symbolisera millennial humor. Denna humor uppstår inte i vakuum, utan bör förstås inom en samhällelig och kulturell kontext. Milleniegenerationens ångest är inte ett tecken på generationsskillnad i sig, utan ett resultat av ett alltmer ostabilt och osäkert samhällsklimat, samt att psykisk ohälsa hos unga blir allt vanligare.

De som tillhör milleniegenerationen är visserligen inte riktigt unga längre. De äldsta börjar närma sig 40, medan jag som 27 hör till de yngsta i generationen. Det kan även noteras att nästa generation, den så kallade generation Z:s humor oftast brukar framställas som mer dadaistisk än självnedsättande. Men vad jag vill lyfta fram här är att humor kan normalisera. Filosofen Jon Morreall poängterar att humor kan normalisera företeelser och göra folk mer avtrubbade mot det som sägs i skämten. Jag vill påstå att millennial humor om dödslängtan har normaliserat denna typ av diskurs genom skämt. Men är folk så vana vid att det skämtas om att vilja dö, om hur man hatar sitt liv, är deprimerad och lider av ångest, att mental ohälsa ses mer som helt normalt än ett problem?

Självnedsättande och mörk humor har florerat de senaste månaderna på grund av corona. Det i sig är varken förvånande eller problematiskt, så länge man minns att det finns verklig ångest bakom skämten. Rubriken till denna post citerar en student vid Åbo Akademi – och det var inget skämt. Studenter är allvarligt oroade för sin mentala hälsa under coronatiden, och de känner att ÅA inte bryr sig.

Offrandet av studenternas mentala hälsa framstår som ett nödvändigt ont i kampen mot corona på ÅA. Det har nyligen bestämts att period 1 ske på distans. Ett beslut som tagits 3 månader på förhand medan andra skolor, samt restauranger och barer förväntas vara öppna. Studentföreningar kan inte ordna evenemang och ingen vet vad Campus Sport sysslar med. Studenterna förväntas acceptera besluten med den mycket knappa informationen de får, utan någon förklaring för de fortsatt hårda restriktionerna. De får ingen inblick i diskussionen bakom besluten, vilka faktorer som gör dem nödvändiga, och ifall andra möjligheter ens diskuterades. Har studenternas mentala hälsa alls tagits i beaktande? Studenterna (liksom visserligen all annan personal) förväntas blint anpassa sig till situationen, på bekostnad av sin egen mentala hälsa. För man får inte kritisera restriktioner då det kommer till corona, då allt är för samhällets bästa.

Det finns inget som ”bara” ett skämt. Yngre generationer kanske har proklamerat sitt intresse för att dö i ca ett årtionde redan, men det är ingen orsak att inte ta deras mentala hälsa på allvar i en pandemi.

Sofia Wanström, doktorand i nordisk folkloristik

Den stövelbenägne folkloristen

Folklorister brukar vanligen jobba med material som finns i arkiv, i böcker, eller nuförtiden på nätets diskussionsforum och sociala medier. ”Fältarbete” för en folklorist brukar betyda intervjuer, eller deltagande i evenemang där det finns människor. För folklorister forskar ju i mänskliga kulturfenomen. Och därför tenderar de att mer sällan rota runt i buskaget på platser där människor egentligen inte rör sig. Men ibland kan någon udda forskare få för sig att hitta något där också.

Denna lilla öppning i ett berg i Vemo är ingången till en grotta där djävulen sägs hålla till. Den stövelbenägne folkloristen anser sig förpliktigad att krypa in.

På ett seminarium för många år sedan hörde jag utomhuspedagog Anders Szczepanski tala om just detta. Han berättade om att vissa humanister är stövelbenägna. De har en tendens att vilja undersöka de praktiska och konkreta aspekterna av vad de forskar om, och helst på ett konkret och handgripligt sätt. Jag upplevde att jag hittat min nisch och identifierade mig omedelbart som stövelbenägen. Min stövelbenägenhet förstärkts av att jag ”till vardags” jobbar på kulturmiljöavdelningen på Åbo museicentral. Mina kolleger är arkeologer och byggnadsforskare, som undersöker stenrösen och gräver provgropar på de mest avlägsna platser, eller rotar runt i vindar och källare av gamla bondstugor.

Det är ju allmänt känt att folklorister även forskar i tomtar, troll och spöken (de är ju trots allt mänskliga kulturfenomen de också). Och traditionsuppteckningarna berättar faktiskt rätt ofta var tomtarna, trollen och spökena uppträder. Då kan den stövelbenägne folkloristen naturligtvis inte motstå att leta upp dessa ställen.

Folktroväsen verkar ofta välja att ha sin hemvist på ställen med branta bergssidor och steniga sluttningar.

Min forskning går ut på att undersöka platser som omnämns i äldre rural folklore som magiska, skrämmande, eller vördnadsframkallande. Platser som omnämnts som tillhåll för olika väsen, där man kanske även lämnat offer, eller undergörande källor, där man hämtat helande vatten eller försökt se sin tillkommande i vattenytan.

Till min metod hör, att platserna måste spåras upp, lokaliseras och undersökas på plats. Det kan ju vara att det finns mycket man går miste om ifall man bara läser om platsen i fråga och inte ser och upplever den med egna sinnen. Detta kräver en hel del rotande i buskaget.

Snårig och svårtillgänglig terräng samt överraskande oväder hör till utmaningarna då man forskar i skog och mark.

Fältforskning ute i terrängen ställer sina utmaningar. Till dem hör svårtillgänglig terräng och bedrägligt väder. Vårvintern 2017 föll jag på hal is och bröt handleden då jag var på väg till en helig källa i Lundo. Under ett annat fältbesök hörde jag en vargflock yla i samma skog där jag hade mitt mål. Eftersom jag hade sällskap från den lokala hembygdsföreningen, vågade vi oss in i skogen ändå, och såg inte vargarna. Flere gånger har jag gått så pass vilse att det tagit en lång tid för mig att hitta ut ur skogen igen. Till skogsråets egenskaper hör ju förmågan att skogsta en människa – att förtrolla henne så att hon inte hittar ut ur skogen igen. Ligger det verkliga faror i att leta efter skogsväsen på deras hemvist?

Här hittade jag ett handavtryck som den lokala skogsgubben gjort i bergssidan, vilket omnämns i folkloreuppteckningarna.

Till de vardagligare problemen hör frågor om hur jag parkerar min bil relativt nära mitt objekt utan att vara i vägen för någon som just då behöver komma förbi t.ex. med en större traktor. Jag har lärt mig att bli bra på att analysera mindre grusvägar på Google Maps för att hitta möjliga parkeringsplatser. Och så finns ju frågan av att bli sedd fastän jag inte ser någon. Ju mindre byavägar jag tar mig fram på, desto mer blottad känner jag mig. Känslan av att vara på någon annans område kan bli mycket påtaglig, och trots allemansrätten kan man känna en press att förklara varför man är där. Förklaringen att jag letar efter en plats där någon sett en tomte för hundra år sedan kunde ju väcka intressanta reaktioner. Hittills har jag haft relativt få möten med ortsbor, och inte heller stött på fientliga markägare, även om jag vet att detta är en risk. Av mina kollegor har jag fått lära mig att speciellt arkeologer ofta får känna sig ovälkomna.

Folkoristens Saab står parkerad vid kanten av en smal väg, i förhoppningar om att inga större jordbruksmaskiner vill förbi för tillfället.

Känslan av att vara på någon annans mark (vare sig det är människor eller vargar), och den försiktighet detta medför kanske kan ha att göra med att de är så tabubelagda. Man känner sig lätt iakttagen även om man inte skulle vara det. Kanske inte bara observationer i terrängen, utan även känslor och upplevelser på platsen är faktorer värda att beakta? Att rota i buskaget kan öppna oväntade möjligheter.

John Björkman,
forskare i folkloristik, SLS-stipendiat