Hunden – ett sällskapsdjur eller ett övernaturligt väsen?

Hunden har länge varit människans bästa vän och fungerat som sällskap till såväl adel som bönder. Under medeltiden och tidigmodern tid då samhället präglades av folktro och tro på det övernaturliga fanns hunden till för att inte bara hålla sällskap utan även för att gynna gården och familjen. Det sades nämligen att hunden hade magiska egenskaper och man kunde använda sig av ritualer med fokus på hunden för främja hälsa eller god jakt samt förutse framtida händelser.

Porträtt av fru Ida Federley f. Thomé sittande i trekvartsfigur med hund i famnen av Johan Jakob Reinberg, 1857, Åbo Akademis bildsamlingar Finna.fi

Det magiska inslaget återfinns redan tidigt i hundens liv. Enligt sägnen kunde hunden bli vittersynt ifall man öppnade valpens ögon i ett för tidigt skede. Detta innebar att hunden fick förmågan att se vittror och annat osynligt folk från underjorden som människor inte kunde se, vilket inte var önskat. Hundens matvanor påverkade också saker och ting. Dess mod och tapperhet blev tydligare ifall man gav specifika delar av ett djur till hunden att äta innan jakt. Till exempel kunde man ge hunden ett björnhjärta och björnens blod ifall hunden skulle jaga just björn medan man skulle mata hunden med älgmule ifall det var älgjakt som stod på agendan. Det varierade alltså beroende på vad målet var att fånga. Ifall man ville veta om hunden alls var lämplig att ha som jakthund kunde man räkna dess tänder. Om man kom upp till tolv stycken tänder mellan hundens yttersta och längsta tand så handlade det om en lämplig jakthund.

Då jag funderar på saken så är det inte så konstigt att folk trodde att hunden ser sådant som vi människor inte kan se. Det har ofta hänt att vår hund börjat skälla eller rest ragg när man varit ute med henne i mörkret innan läggdags, vilket kan kännas en aning obehagligt. Ibland även mitt på ljusa dagen utan orsak. Det här kan vara orsaken till att man trott på hundens övernaturliga förmågor. Då det kommer till hundens förmåga att se in i framtiden så trodde man att då hunden la sig raklång längs en golvplanka i hemmet så skulle något hemskt, som dödsfall eller eldsvåda, inträffa. En hund sades också kunna överföra sjukdomar och värk från människan till sig själv. Inte så underligt att man var peppad på att skaffa hund under denna tid då de var kända för att kunna rädda liv och bota sjuka.

En Stor Hund Tränger in Sig I Bilden Av Kvinnorna Och Den Mindre Hunden. Fotograf: okänd 1940–1954, Esbo stadsmuseum Finna.fi

Då man läser om hur hunden framställs inom folktron får iallafall jag en bild av något mytiskt och övernaturligt i stället för ett mysigt sällskapsdjur. Jag tror ändå att denna bild, formad av rituella handlingar och vardagsmagi, endast är en del av hur hunden verkligen uppfattades förr. Jag tror att vår lurviga vän alltid haft en speciell plats i ägarnas liv oavsett om man trott på dess krafter eller inte.

Sofia Londen
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Litteratur
Svenska Fornminnesföreningens Tidskrift N:o 29 (1898). Djurlifvet i folkets tro och sägner, s.158
Heurgren, Paul (1925). Husdjuren i Nordisk Folktro, s.72–79

 

 

 

 

 

 

 

 

Köandets ritualitet

Svenskar och finländare är lika stolta över sin disciplinerade kökultur. På båda sidan Östersjön köar vi minsann i långa rader och nåde den som tar sig förbi kön oavsett om det är på en busshållplats eller ett numera så ovanligt postkontor. Men nu är frågan om inte ändå britterna tar hem spelet?

Den som vill har nu nämligen chansen att visa den avlidna drottning Elisabeth II sin vördnad där hon ligger på lit de parade (eng. lies in state) i Westminster Hall i London. Men för att göra det måste man vänta på sin tur.

Kön fram till kistan är för tillfället 4,3 engelska mil lång och slingrar sig längs Themsen. De sörjande kan behöva köa i upp till 30 timmar sägs det och ordningen upprätthålls med kravallstaket, över 800 hundra vakter (bland annat vuxna scouter, röda kors-volontärer och två teckenspråkstolkar) och färgkodade armband som delas ut till de väntande. På Youtube finns en kanal som strömmat oavbrutet redan i fem timmar när jag checkar in torsdagen den 15 september på eftermiddagen. Och vad visas där då? Jo var slutet av kön finns för tillfället för den som planerar att delta. Allt som syns är en karta och köns utsträckning.

Förstås strömmas också andra ändan av kön och i realtid får vi emellanåt se hur vakter defilerar runt drottningens täckta kista och människor av alla de slag sakta passerar, stannar upp och böjer huvudet för att sedan fortsätta. Det är ett stadigt flöde och många timmars köande kulminerar i någonting som inte ens räcker en minut för de allra flesta.

Drottning Elisabeth II ligger på lit de parade i Westminster Hall 15 september 2022. Skärmdump från direktströmning på Youtube.

Den här strömningen har pågått redan i 21 timmar när jag fascinerat följer med en stund, och den lär pågå ännu ett tag med tanke på hur många som fortfarande väntar. Som alltid blir de vanliga övergångsriterna än en gång mångfalt förstorade när det är en kunglighet som genomgår dem istället för människan på gatan. När kungligheter gifter sig är det ofta en internationell angelägenhet och när en så långlivad monark som Englands drottning dör fyller det medierna runt hela världen.

Samtidigt slås jag av det mänskliga i det storslagna. Här finns den avlidna, de sörjande, både nära och mer avlägsna – vi gör som vi alltid har gjort. Vi stannar upp ett slag och tänker på vår egen och andras dödlighet. Att vi den här gången kan göra det i slutet av en mycket väldisciplinerad nästa sju kilometer lång kö, eller i direktsändning på Youtube, är dock ett undantag.

 

Blanka Henriksson
folklorist med fascination för köandets praktiker

För den som vill följa kön i slutändan: https://www.youtube.com/watch?v=cJxDwDzAwEs
eller i huvudändan: https://www.youtube.com/watch?v=4nZhhSxULFk

Katastrofalkarneval och doktorandkurs

Den 23 maj skulle jag åka till Lund för att gå på en doktorandkurs vid Lunds universitet, men då jag fick höra att Lundakarnevalen skulle gå av stapeln helgen innan, blev det ändrade planer. För det är väl självklart att man ska ta tillvara ett sådant sammanträffande och kombinera en doktorandkurs med lite studentikosa festligheter?

Karta över karnevalsområdet.

Min vistelse Lund började redan den 20 maj med att jag och några vänner begav oss till karnevalsområdet. Lundakarnevalen är i korthet ett evenemang som arrangeras vart fjärde år av Lunds studenter och är för många en av studielivets absoluta höjdpunkter. Under karnevalsdagarna förvandlas Lunds centrum, eller närmare bestämt Lundagård till ett stort karnevalsområde med mat och dryck, tältnöjen, tombolabodar, studentspex, radiosändningar och artister.


I år var det rentav 7445 studenter som ordnade karnevalen vilket var det största antalet någonsin. Kanske ivern delvis berodde på att pandemin äntligen börjat lätta och karnevalen ett sätt att få släppa loss? Varje karneval får ett nytt namn och tema och årets blev katastrofalkarneval. På evenemangssidorna förklarar arrangörerna temat så här ”Ibland blir saker inte riktigt som man tänkt sig, i vardagen, i skolan och i andra sammanhang. Lundakarnevalen 2022 kommer att fira dessa missförstånd, fadäser och klavertramp. Vi tycker att livets alla tillfällen är värda att fira och i Lundakarnevalen 2022 kommer vi att göra det tillsammans den 20–22 maj”.


Ja och visst var det katastrofalt. Karnevalsområdet var så fullt av folk att det nästan var omöjligt att ta sig fram. Trots att det kändes som vi var sillar i en burk och att köerna aldrig tog slut, måste det ju nämnas att karnevalsområdet doftade popcorn, varm korv och sockervadd, lite som då man går på cirkus. Området var också väldigt vackert och pryddes av lampor, flaggor, skyltar och massvis av små färgglada tält.
På kvällen uppträdde ett flertal kända svenska artister, men dem såg vi inte skymten av, utan fick nöja oss med att höra dem på avstånd. Men som tur köpte vi biljetter till smånöjet Kattastrofen och Revyn. Båda föreställningarna höll hög kvalitet och i synnerhet de musikaliska inslagen var imponerande.


Karnevalens höjdpunkt för mig var nog själva paraden som både var karnevalistisk och satsad. I paraden blandades politik, satir, humor och det som verkade vara färgglada spontana idéer i fantasifulla dräkter och farkoster. Karnevalen var rolig att uppleva som utomstående, men allra roligast verkade nog arrangörerna ha, dvs. studenterna själva, och det är ju så det ska vara.

Men nu till själva kursen. På måndag traskade jag i väg till Lunds universitet och Lux. Kursen jag deltog i hette Från metodologisk reflektion till kulturanalys. Syftet med kursen var att hjälpa doktorander i etnologi och folkloristik att få nya perspektiv på och bättre förstå de metoder som man kan arbeta med och hur man omvandlar det material som man har samlat in till en insiktsfull etnologisk kulturanalys.

Allra först fick vi doktorander ta del av ett flertal intressanta och innehållsspäckade 20 minuters föreläsningar med fokus på metodologiska reflektioner. Föreläsarna delade med sig av sina metodologiska och analytiska erfarenheter från deras egen forskning. Föreläsningarna varvades med litteratur som vi fått i uppgift att läsa innan kurstillfället. Efter föreläsningarna blev det en hel del diskussioner och självfallet blev det också en hel del fikastunder under kursdagarna.

För att sedan testa det vi lärt oss i praktiken fick vi göra ett grupparbete med temat transport och klass i Lund. En del av oss traskade i väg till arkivet på universitetsbiblioteket medan andra begav sig ut på stan. Min grupp hade inspirerats av arkivets möjligheter så vi begav oss till arkivet där vi fascinerat fick upptäcka cyklandets historiska betydelse. Vi bläddrade igenom artiklar och annonser från slutet på 1800- och början av 1900-talen i tidningen Hjulsport, en tidning som riktade sig till velocipedryttare. Vi plockade ut några godbitar och förvånades bland annat över teman som cyklande som genusmarkör och cyklande som frihet. Sista dagen gick vi igenom alla gruppers texter och gav feedback till varandra, varefter det var dags att säga hejdå och avsluta det första kurstillfället. Inför andra kurstillfället ombads alla deltagare skriva varsitt paper som baserade sig på kurslitteraturen och föreläsningarna, men som med enkelhet också skulle kunna lyftas in i avhandlingen.

Den 22 augusti satte jag mig förväntansfullt på flyget tillbaka till Lund. Det var roligt att träffa de andra igen efter sommaren. Att få läsa varandras texter konkretiserade det vi lärt oss under kursen, men vi förvånades också över hur olika texterna var. Texternas olikheter framhävde förstås att vi är i mycket olika skeden av våra doktorandstudier, men också utmaningarna med att skriva ut de metodologiska insikterna och reflexionerna.
Kort och gott verkade alla doktorander vara väldigt nöjda med kursen. Jag tror att vi alla tog med oss någonting, om inte en hel del från kursens smörgåsbord. Det var också härligt att få möjligheten att träffa andra doktorander, samt lära känna varandra och varandras forskning bättre. Nu ser jag ser framemot att se hur allas forskning fortskrider och väntar med iver på nästa doktorandkurs.

Julia Öhman
Doktorand i folkloristik

Magiska riter i isländska sagor: sånger, runor och en blå kappa

Vad tänker vi på när vi hör orden ”en magisk rit”? På svartklädda häxor som står i en ring av stearinljus och läser besvärjelser på ett obegripligt språk? Eller kanske på kusliga voodoo-dockor? Eller varför inte på en klan tonåringar som skrämmer sina gruppkamrater med övernaturliga krafter som i filmerna ”Cirkeln” och ”The Craft”?

Allt möjligt. Men låt oss förflytta oss i tiden för en stund och tjuvtitta lite på det hur magiska riter skildrades i isländska sagor.

Nurlan Imash, unsplash.com

I Sagan om Grette den starke beskrivs en magisk rit som syftar till att skada en fiende: häxan Turid kom till stranden där hon hittade en uttorkad trärot. ”Sedan tog hon sin knif och riste runor på roten. Hon stänkte i dem sitt blod och kvad galdrar öfver dem. Därpå gick hon baklänges och motsols rundt om vedstycket och framsade därvid många trolldomsord. Sedan lät hon kasta det ut i hafvet. «Drif ut till Drangö», mumlade hon, «och gör Grette all den skada, du mäktar!»”

Den här ritualen kännetecknas av regelbundna rörelser (att gå baklänges kopplades i nordisk folktro och folkmedicin till trolldomskonster), samt av ett specifikt språk anknutet till sakral symbolik (runor som i nordisk mytologi har status av en hemlig kunskap som Oden får genom sitt offer). Häxan använder sitt blod för att rista runor, vilket kan uppfattas som ett slags offer i utbyte mot att hennes vilja går i fullbordan.

Det att häxan använder en skadad trärot för sin magi kan förklaras med en homeopatisk princip ”lika orsakar lika”, det vill säga hennes offer, alltså Grette, ska drabbas av lika besvär som roten – ska bli skadad.

Riten som utförs hade förmodligen funnits länge i en oföränderlig form innan Turid lärde den av andra ”kloka”, eller trollkunniga, människor.

Ritualen innebär också en uppreppning av tretalet: Grette skadades på den tredje dagen efter att träroten flöt fram till stranden där den starke bodde, hans sår försämrades också efter tre dagar sedan han fick det.

Platsen som Turid väljer för att utföra sin rit kan uppfattas som en gräns mellan hennes hem och Grettes. Hon skickar träroten i havet och vågorna bär den fram till Grettes hus.

Gioele Fazzeri, unsplash.com

I Laxdalingarnas saga berättas om en trollkunnig man som heter Kotkel. En gång när han ville utföra en magisk rit, befallde han uppföra en speciell sejdpall, alltså en särskild plats som skulle användas med magiska avsikter. Sedan sägs det att Kotkel och hans söner sjöng kraftiga trollsånger som orsakade en våldsam storm. Även i detta fall således kännetecknas en magisk rit av en speciell språk (galdrar, besvärjelser), ett avgränsat rum och användande av kroppen (nämligen av röst och muskler för att sjunga). I samma saga utför Kotkel och hans familj en annan magisk rit. De kommer till en gård där deras offer bor och sjunger där sina besvärjelser. De kommer på natten, men samtidigt har familjen i huset inte somnat än, så de kommer förmodligen vid tiden på gränsen mellan en kväll och en natt. De kommer inte in i huset, och deras galdrar påverkar inte dem som befinner sig inne. Däremot när en pojke kommer ut från huset och går mot platsen där magin utförs faller han död.

Gioele Fazzeri, unsplash.com

I Erik Rödes saga finns en detaljerad beskrivning på en magisk rit som utförs av en völva – det fornnordiska oraklet. Det berättas att völvan var mycket fint klädd och däribland hade en blå kappa. En kappa i samma färg hade också trollkunniga Geirrid i Eyrbyggarnas saga samt kämpe Torgils i Laxdalingarnas saga, vars kappa dessutom kunde förespå och tala. En rad andra hjältar ekiperade sig också med en blå kappa, inte minst självaste Oden. Vi kan således anta att ett sådant plagg även om det inte var rituellt inte heller var helt vardagligt. Kvinnan hade på sig också en svart lammskinnshuva fodrad med vitt kattskinn och kattskinnshandskar. Katter kan förknippas med gudinnan Freja, en slags arketypisk völva, vars vagn drogs av katter.

Familjen som bjuder völvan på besök förbereder ett speciellt högsäte för henne, och under ritualen sitter hon på en pall, som omringas av kvinnor sjungande en rituell sång. Efter den magiska sången börjar völvan spå om de närvarandes framtid.

Innan spådomen får völvan dessutom äta sig mätt samt övernatta i huset. Kost och logi erbjuds alltså i utbyte mot kunskap om framtid som en slags gåva eller ett offer som vanligtvis behövs i magiska riter för att blidka de övernaturliga.

I denna saga, precis som i två andra befinner sig personen som utför en rit på en speciell plats, han eller hon sjunger en speciell sång och gör speciella rörelser (i detta fall står kvinnorna i en cirkel som markerar en gräns av det magiska rummet där riten sker). Det sägs också att en av kvinnorna som sjunger lärde den specifika visan av en klok kvinna på Island, så den är säkert mycket gammal, oföränderlig och sakral. Ceremonin uppfattas troligen av de närvarande som mycket högtidlig, de får inte ställa sina frågor medan riten pågår.

Magiska riter som framställs i de isländska sagorna präglas således av de tecken som ritualer i allmänhet kännetecknas av: de utförs på speciella platser (eller platser som blir sådana genom en rituell markering av gränsen mellan det profana och det magiska) av de kloka trollkunniga som använder ett särskilt språk och regelbundna rörelser. Symboliken kring riterna (runor, kattskinn, tretal) kan i sin tur knytas till nordisk mytologi och folktro.

 

Nina Shpakouskaya
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Sagorna kan läsas här:
Erik Rödes saga: https://litteraturbanken.se/presentationer/specialomraden/ErikDenRodesSaga.html
Sagan om Grette den Starke: https://heimskringla.no/wiki/Sagan_om_Grette_den_starke
Eyrbyggarnas saga och Laxdalingarnas saga: ”Isländska sagor: Eyrbyggarnas saga. Laxdalingarnas saga” (övers. Hjalmar Alving) 1980. Gidlunds förlag.

 

Stugtid – att komma in i en andra andning

Efter allt regn växer gräset så det knakar och borde klippas. Bryggan är sned och vinglig på grund av att isen och framförallt islossningen som även detta år skadade den rejält. I huset finns underliga insekter som vi inte vet vad de är. De planterade blommorna mår inte bra eftersom de inte fått regelbunden skötsel. Det här är några av de bekymmer som jag och min man står inför detta års sommarstugesäsong. Samtidigt är stugan oss kär och jag ser fram emot en semester med lagom mycket trädgårdsarbete, lagom mycket gäster och lagom mycket (eller egentligen lite) akademiskt arbete.

Bild från Lena Marander-Eklunds familjealbum

I frågelistan  ”Sommarstugeliv – användning, samägande, arv” som sändes ut förra sommaren av  Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi, efterfrågades upplevelser av samvaro och ägande av sommarstugor, på gott och ont.  I svaren kommenteras bland annat det speciella med stugtid som för en del innebar lata dagar i hängmattan, för andra sommarstugerelaterade jobb av olika slag. I citatet nedan framkommer det njutbara i att varva ner, leva enkelt i nuet och att inte stressa på stugan. Allt detta bidrar till att ge en specifik platskänsla – kronotopen stugtid.

Jag förväntar mig att hamna i en andra andning, att få umgås med familj och vänner och få rota runt i trädgården och odla och plocka svamp och bär i skogen. Vi håller sakta med säkert på att renovera huset. […]. Men ingenting är bråttom och vi tar allt steg för steg […]. Vi har inget rinnande vatten och vill inte heller ha det. Det får gärna vara lite stök med disk och tvätt på landet. Lite enklare. (IF 2021/4:26)

Tiden går saktare och livet är enklare på stugan. Sommarstugelivet kan betyda att stiga in i en annorlunda, nästan mytisk tid utan påverkan av klocka och almanacka. Tid på sommarstugan viks för sådant som uppfattas som viktigt och som man kanske inte hinner med i vardagen. Enkelhet för informanten ovan innebär avsaknaden av modern köksutrustning såsom diskmaskin. Att diska för hand är tidskrävande och egentligen inte alls enkelt – det tar lång tid; men uppfattas i detta sammanhang som njutbart och annorlunda. Det är ett konkret arbete med händerna som ger synligt resultat. I citatet finns också en pendling mellan ett jag och ett vi. Jaget önskar ta det lugnt, medan viet ges andra roller. Stugtiden innebär också att ha möjlighet att umgås med familj och vänner.

Begreppet stugtid är ett sätt att visa att tiden på sommarstugan är annorlunda än i övrigt. I etnologen Susanna Rolfsdotter Eliassons studie Längtans & drömmarnas hus: Ideal och praktik bland en ny generation stugägare (2020) visar hon hur hennes intervjupersoner gör saker i makligare takt på stugan. Stugtiden blir då en motpol till det alltmer accelererande stadslivet där tiden struktureras av arbete och andra sysslor i vardagen.

I en artikel som utkommer på hösten diskuterar jag och Julia Öhman sommarstugetillvaro just i relation till tid och diskuterar om sommarstugan kan uppfattas som en tidskapsel, där det förflutna, nuet och framtiden möts. Men innan artikeln publiceras är det dags för en efterlängtad semester på sommarstugan med lagom mycket sysslor för att hålla stugan och tomten i skick. Framförallt hoppas jag ha möjlighet att komma in i andra andningen, som för mig bland annat innebär att inte sätta mig i bilen på väg hem i samband med första regnskur utan att vänta ut regnet och se solen bakom molnen.

 

Personalen vid ämnesklustret Kulturvetenskap tackar för den gångna terminen och önskar alla och envar en riktigt skön sommar.

Lena Marander-Eklund

 

Äntligen dags för konferens!

Så kändes det som att många kände inför att Nordiska etnolog- och folkloristkongressen (Ethnofolk) gick av stapeln i Reykjavik 13-16 juni, det märkets också genom ett högt deltagarantal med 350 personer på plats och ytterligare drygt 70 som deltog via zoom. Vi från ämnena folkloristik och etnologi vid Åbo Akademi hjälpte till med deltagarsiffrorna då många av de anställda och doktoranderna deltog.

För min egen del utropade jag ”Äntligen konferens!” då det var min första konferens som doktorand, och vid närmare eftertanke faktiskt min första konferens någonsin. Jag blev antagen som doktorand vårvintern 2021, mitt i pandemin, och arbetar dessutom från Sverige för det mesta så min doktorandtid har hitintills spenderats ensam framför datorn i ett hörn av sovrummet. Men nu skulle det bli ändring och jag skulle få träffa etnologer och folklorister från hela Skandinavien, och även från länder utanför Skandinavien. Och jag skulle jag få träffa och umgås med mina kollegor från Åbo som jag inte kunnat träffa allt för ofta.

Jag och fyra doktorandkollegor hade hyrt en lägenhet med utsikt över berg, vars toppar för det mesta doldes av tunga moln.

Utsikten från vårt fönster.

Konferensen inleddes på måndag kväll med en visit hos ingen mindre än presidenten Gudni Jóhannesson som bjöd på kaffe och klenäter på residenset. Efter kaffet bjöds vi på traditionella isländska sånger för att sedan åka till ett badhus där deltagarna verkligen fick lära känna varandra inpå bara skinnet.

Residenset.

På tisdagen började sedan själva konferensen. Jag själv skulle hålla presentation den eftermiddagen och ägnade en del av dagen åt att vara lite nervös inför detta samtidigt som jag gick på sessioner och lyssnade på andra forskares presentationer. Jag fick lära mig om allt från torv-fotboll och ko-stigar till förekomsten av bastuklubbar i Stockholm innan HIV/aids. Min egen presentation gick bra och självklart hade jag oroat mig inför den i onödan. Jag fick till och med några frågor efteråt!

Med presentationen avklarad kunde jag i lugn och ro ägna de resterande två konferensdagarna åt att gå och lyssna på fler sessioner och de två keynote-föreläsningarna. Men en konferens handlar ju inte endast om att lyssna på sessioner utan även att träffa människor. Drygt två veckor innan konferensen så hade jag varit på doktorandkurs i Lund och många av kursens deltagare deltog även i konferensen så det var roligt att återse alla igen och även att få tillfälle att träffa deras kollegor. För något jag verkligen uppskattade med att stora delar av Skandinaviens etnologer och folklorister var samlade var att man äntligen kunde få ett ansikte på personer vars artiklar och böcker jag läst under det år jag hitintills varit doktorand.

Då jag tidigare arbetat med att vara med och anordna en kortfilmfestival i Uppsala har jag också kommit att gilla det liminala tillstånd en befinner sig i vid den här typen av arrangemang som konferenser och festivaler. Världen krymper plötsligt ihop till en eller ett fåtal lokaler och/eller platser och man rör sig mellan olika mer eller mindre spontant formerade grupper av människor som kanske fikar ihop eller bestämmer sig för att äta middag ihop. Man vet aldrig riktigt var man hamnar eller med vem men det slutar nästan alltid i att man träffar nya intressanta människor.

Men det minne jag framför allt kommer bära med mig är att kunna vandra hemåt i ett av midnattssolen upplyst Reykjavik efter att ha tillbringar några timmar på någon pub tillsammans med andra doktorander och forskare diskuterat livets små och stora frågor.

Avslutningsfest på Reykjaviks konstmuseum.

Malin Stengård

Doktorand i Etnologi

Minne, minnesluckor och ironiska blinkningar

Påfåglarnas starka, karaktäristiska läte hörs långt utanför inhägnaden. Det ska även finnas struts, emu, björn, rovfåglar och ugglor i den zoologiska delen av parken. Men vi har inte kommit till Grūtas Park, Litauen, för att betrakta djur i fångenskap, utan för att förfasas, kanske fascineras, av monument som minner om andra former för tyranni. En unik samling ”Soviet relics” finns nämligen utplacerad längs en två kilometer lång promenad i parken. Det handlar om monument som plockades bort från offentliga miljöer i Litauen efter Sovjetunionens fall. Eftersom reliker vanligtvis knyts till helgonkult kan ordvalet förefalla en smula märkligt, men i kommunistiska stater utvecklades tidigt en personkult och i parken finns givetvis otaliga statyer som avbildar Lenin i olika poser.

Ibland pekar han uppfordrande ut riktningen mot ett kommunistiskt idealsamhälle, men folkmassorna som skulle följa honom har här ersatts av trötta granar och krokiga björkar. Vid andra tillfällen står Stalin eller någon av Litauens kommunistiska ledare bredvid honom. Statyerna blickar drömskt, visionärt mot framtiden eller så tycks de inbegripna i samtal om hur att skapa det goda samhället och den goda sovjetmedborgaren. Vid sidan om parkens manifesta spår av sovjetisk personkult förekommer olika versioner av den folkliga hjälten: Ryska soldater och litauiska partisaner, män såväl som kvinnor, som stred mot Hitlers Tyskland, men också unga litauiska kommunister som under mellankrigstiden fängslades och i en del fall dömdes till döden för anti-statlig verksamhet.

I Litauen beskrivs vanligtvis mellankrigstiden som en gyllene period; nationen var en självständig stat som blomstrade i politiskt, kulturellt och ekonomiskt hänseende. Tiden som följde, under det sovjetiska oket, målas i mörkare färger, vilket de tysta statyerna i parken påminner om. Det finns emellertid även andra mörka stråk i det moderna Litauens historia som sällan lyfts fram i den nationella litauiska historieskrivningen. Vid 1940-talets inledning sjöd den judiska kulturen av liv, men i juni 1941 tog omfattande pogromer fart och under de följande åren mördades 90 procent av Litauens judiska befolkning. Förintelsen genomfördes, organiserades eller leddes av litauer med tyska nazister som uppskattande publik. Dessa litauer står också staty, men inte i parken utan i olika litauiska städer. De deltog nämligen inte enbart i pogromer, utan stred även mot Sovjetunionen under andra världskriget och har därmed fått en särskild plats i det litauiska kollektiva medvetandet. I motsats till de sovjetiska hjältar som förvisats till Grūtas Park är de samtidens folkliga hjältar.

I Grūtas Park trängs alltså inte sovjetiska eller kommunistiska monument med fascistiska, men likafullt är det trångt. I parken finns 86 verk hämtade från olika delar av Litauen och det är en unik samling, åtminstone enligt parkens hemsida: ”Such a large concentration of monuments and sculptures of ideological content in a single out-door exposition is a rare and maybe even unique phenomenon in the world”. Målsättningen med utställningen är att visualisera den sovjetiska ideologin som “suppressed and hurt the spirit of our nation for many decades”. För att ytterligare förstärka känslan av förtryck har ”guard towers, fragments of concentration camps and other details” placerats i parken med uppgift att minna om gulagsystemet i Sibirien.

Historiska monument och minnesmärken skapar ordning i det förflutnas ofta kaotiska, motsägelsefulla skeenden. Den simulerade gulagmiljön i förening med monumenten kan i ljuset av detta förstås som ett försök att stabilisera en särskild version av det förflutna, men samtidigt rymmer parken vad som kan uppfattas som delvis konkurrerande berättelser. Å ena sidan förtryck, å den andra underhållning, lek och ironi. Unga besökare kan, enligt hemsidan, roas av parkens djur och “enjoy the swings at the playground (the Soviet times Lunapark)”. I parkens restaurang serveras besökarna av allvarlig personal iklädd pionjärernas vita skjortor och röda halsdukar. Här erbjuds dessutom en “nostalgimeny” bestående av salt sill, lök, mörkt bröd, borsjtj, korv och ljummen vodka.

Smaken av ljummen vodka och sill dröjer sig kvar i munnen och förstärker budskapet; landets sovjetiska förflutna var fasansfullt för såväl kropp som själ – även om det fanns lekplatser med det fantasi-eggande namnet Lunapark. När vi lämnat parken leker jag med tanken på andra reservat för oönskade statyer. Kommer de materiella spåren av Litauens antisemitiska och fascistiska förflutna någonsin hamna i en liknande park? Vilka monument skulle Åbo stad kunna förvisa – utöver Leninbysten? Vilka rätter skulle placeras på en ”nostalgimeny”? Vem avgör vilka spår av det förflutna som får lov att finnas kvar?

Fredrik Nilsson, professor i Nordisk etnologi

Uttryck för kollektiv sorg

Jag står tillsammans med en blandad skara människor utanför ryska generalkonsulatet i Åbo. Vi deltar i en kollektiv sorgemanifestation för offren i Ukraina. Inslagen är framförallt musikaliska och budskapet är tydligt oavsett om det handlar om Cranberries hit Zombie eller Mozarts Ave Verum Corpus på trumpet. Allra tydligast blir det dock när genren är gråtkväde (fi. itkuvirsi), en lamenterande klagosång som i den här formen har sitt ursprung i Karelen och Ingermanland, även om liknande traditioner återfinns världen över. Genom gråtkvädet kan en kollektiv sorg utryckas och avsked tas av dem som lämnat oss.

Den 9 maj, samtidigt som ”Segerdagen” firas i Ryssland, samlas Åbobor för att sörja krigets offer.

I mitt bröst växer en obeskrivlig känsla sig starkare ju längre gråterskan framför sitt egenskaldade kväde. Hennes röst är stark och bärande, men bryts ibland av undertryckt gråt. När hon sjungit färdigt ställer hon sig vid sidan av och tröstas av en medsångare med näsduken tryckt mot kinden.

Vid en grav i trakten av Ladoga står den avlidnes familj; änkan, barnen och modern som sjunger sitt gråtkväde till avsked. Foto: arméfotograf M. Aaltonen, ca 1942–43, Krigsmuseet CC BY 4.0

I ett av kvädena får vi i församlingen sjunga med, och den rätt entoniga melodin är ingen konst för den med lite sångvana – texten finns på det utdelade programbladet. Trots att min finska är relativt svag och språket i de karelska gråtkvädena inte direkt öppnar sig för mig, fastän några av dem är nykomponerade, är detta en genre som går rätt in i hjärtat. Traditionellt har denna typ av kväden sjungits vid bröllop och begravningar, men också när pojkar och män skickats ut i krig. Texten vi sjunger handlar om de unga pojkar som dragit nitlotten i livets lotteri när de skickas till fronten och de som sörjande blir kvar. Bilden är skrämmande aktuell.

Mitt emot ryska konsulatet i Åbo lämnar människor blommor, gravljus, leksaker och skrivna budskap för att protestera mot den ryska invasionen av Ukraina.

När musiken tystnat skingras vi, men med oss bär vi blommor som vi strör utmed gångarna i parken. De ska visa vägen till konsulatet, som representant för invasionen av Ukraina, men framförallt kanske påminna oss om att krigets galenskap drabbar människor överallt. Människor som sörjer och saknar, människor som sörjs och saknas.

 

Blanka Henriksson
docent i nordisk folkloristik

Att resa – en reflektion över Kulturanalysens exkursion till Stockholm

Att resa i postpandemi-tider
Då pandemi härjade som värst gjorde jag mig inga tankar på att resa. Dels fanns det inga möjligheter till det, dels hade jag inte lust. Pandemin är ännu inte över men restriktionerna har släppt. Därför var det underbart att kunna ta sig till Stockholm – för min del för första gången sedan sensommaren 2019. Stockholm var just så vacker som jag kom ihåg – nu under spirande vår då grönskan även gör en urban miljö fin. Fortfarande märkte jag att jag hade Corona-viruset i tankarna. Av denna orsak satte jag på mig ansiktsmask då jag befann mig bland stora mängder av människor som i tunnelbanan. Mitt emot mig satt en kvinna som tittade förvånat på mig och sa: ”Är du sjuk?”. Jag förklarade att jag inte var det men heller inte ville bli det. Hon fortsatte med att säga att ansiktsmask inte är bra eftersom hjärnan behöver syre. Jag förklarade att jag var från Finland och att vi blivit vana vid att bära ansiktsmask. Hon frågade hur många som dött i Covid-19 i Finland och berättade sedan om dödstalen i Sverige. Trots att dödstalen inledningsvis var mycket högre i Sverige än i Finland väckte min ansiktsmask hennes förvåning. Det här är en liten och vardaglig påminnelse på Sveriges och Finlands olika förhållningssätt till pandemin. Att resa vidgar vyerna och påminner oss om skillnader och likheter mellan länder.

Gustav Vasa, Nordiska muséet.

Att resa – Come to Norden
Orsaken till resan till Stockholm var en studentexkursion till Nordiska museet. Trots att jag inte var lärare på kursen önskade jag delta främst eftersom det är ett bra sätt att umgås med studenter och kollegor. Vi har också blivit uppmanade att satsa på gemenskap mellan lärare och studenter samt mellan kollegor. Studenterna var på denna exkursion förhållandevis många och stämningen var god. På Nordiska museet presenterade arkivarie Marie Steinrud arkivet och studenterna gjorde även arkivstudier med utgångspunkt i förutbestämda uppgifter. Efter en gemensam lunch guidade intendent Jonas Engman oss genom utställningen Come to Norden. Utställningen visar hur de nordiska länderna ritade in sig på turistkartan under första hälften av 1900-talet. Tanken var att locka resenärer till Norden, till natur, skidföre och midnattssol.  Samtidigt gestaltas en bild av både det nordiska och det nationella genom symboler i dem. Nationaldräkter, vackra landskap kontrasteras mot båtar, tåg och stiliserade urbana miljöer. Fritid, semester och solbadande är nytt under denna tid. I en plansch framhålls det njutningsfulla i sjövägen till Sverige. Ombord på ångbåten Bore (1960–1977) kunde man äta sig genom resan från Åbo till Stockholm. Numera finns Bore som hostel vid Aura å.

https://www.nordiskamuseet.se/utstallningar/come-norden

Reseaffischer

Att resa – Viking Lines nya båt Glory
En annan idé med denna resa var att vi skulle bekanta oss med Viking Lines nya fartyg Glory. Studenterna gjorde deltagande observation med utgångspunkt i förutbestämda teman. Jag är inte riktigt förtjust i att åka båt, trots att jag gjort det massor av gånger längs med åren. Jag brukar tycka att det är instängt, tycker inte om att det gungar och brukar ibland anse att folk är väl överförfriskade. Inget av detta stämde med denna resa över Östersjön. Fartyget var luftigt, hytterna väl tilltagna, inget stök i korridorerna och allt var snyggt och rent. Båten var tyst och man märkte knappast att man rörde sig på vatten. Efter en måltid på en trevlig restaurang med pratglad personal begav vi lärare oss till baren Vista room, som enligt reklamen är båtens vardagsrum. På scen stod en svensk orkester som alldeles tydligt var hänförd av uppdraget. De spelade gamla godingar och dansgolvet var mer eller mindre fyllt av dansglada, främst äldre damer. Åldersgaffeln var från 2 till dryga 80 år. Alla tycktes trivas. Så även vi. Efter en intensiv dag i Stockholm kom vi hem med fina erfarenheter i bagaget.

Jag hade nästan glömt hur uppfriskande det är att resa. Tidigare har jag inte ens uppfattat det som att åka utomlands då jag rest till Stockholm. Här har Corona-tiden gett nya kulturanalytiskt intressanta perspektiv, att se en kort resa till Stockholm som något spännande – om man ska lyfta fram något positivt med Corona-eländet.

Lena Marander-Eklund
Professor i nordisk folkloristik

När djävulen får ansvaret

”Smarttelefonen är förmodligen Djävulens redskap.” Så här börjar en skribent sitt svar på Kulturvetenskapliga arkivet Culturas frågelista om smarttelefoner från 2020. Hen klarar sig bra med en vanlig mobiltelefon och dels skräms av den avancerade tekniken och ständiga uppkopplingen, dels irriteras av andras oförmåga att släppa sina manicker ens i sällskap. Även andra skribenter klagar på hur uppslukade vi är av våra mobiler, men många berättar också ingående om all nytta man kan ha av sin smarttelefon i olika sammanhang.

Det jag ändå fastnar för just här är tanken om den nya tekniken som förbannelse och mänsklighetens fördärv. Både fonografen och grammofonen har som nymodigheter beskrivits som djävulens verktyg, precis som fiolen innan dess fick vara hin håles instrument. I järnvägens barndom var många rädda för det nya (alltför) snabba transportmedlet och hur det skulle påverka resenärerna. ”De flesta voro absolut emot allt hvad jernvägar hette och ansågo dem vara ett satans påfund” (Adelsköld 1900).

Som studerande vikarierade jag ett kort tag på ett stort museum med att registrera föremål. Alla föremål skulle ha ett nummer och en beskrivning i de stora liggarna och databaserna. För nya på avdelningen fanns det en liten närproducerad skrift som handlade om hur man behandlar föremål och en fras minns jag ordagrant: ”tejp är ett djävulens påfund”. För om det är någonting man inte vill ha på föremål i ett museum (eller papper i ett arkiv) är det tejp. Tejp bryts ner i längden och missfärgar och skadar lätt det material den sitter fast på (precis som gem, häftklamrar, gummiband, postit-lappar och plastfickor), men utvecklades som ett fantastiskt hjälpmedel inom sjukvården redan i mitten av 1800-talet.

När jag letar efter samtida exempel hittar jag uttalanden som ”Välsignade elscooter, du satans påfund” och ”Jag är av uppfattningen att Powerpoint är ett satans påfund”. Möjligheten för falska banktjänstemän att tömma oskyldigas konton får polisen att klassificera bank-id som: ”Djävulens påfund” (SVT 2018). Det handlar om ny teknologi som är kanske är svår att handskas med, kan missbrukas eller känns pådyvlad.

elscootrar vid ett torg

Många av djävulens påfund idag är tydligt knutna till sådant som irriterar eller försvårar i vardagen och allt från autokorrigering till långa telefonköer tillskrivs den onde. Personliga smakpreferenser spelar in då koriander, mandelmassa och russin i bakverk för somliga avvisas som djävulska påhitt, men också sommartid, compact living och nylonstrumpor kan ha sitt ursprung i satans fantasi. Fastän djävulens position idag kanske inte är den mest framträdande tycks han ännu fungera bra som syndabock, eller för att understryka en genuin avsmak. Vad skulle du själv vilja tillskriva djävulen?

 

Blanka Henriksson, docent i folkloristik
gillar inte sommartid men väl tejp