Bacchi Ordens Capitel

Då man arbetar på arkiv får man ofta ta emot olika typer av spännande material som berättar en berättelse från forna tider. På våren 2019 kom ett par äldre herrar till arkivet Cultura med mappar och lådor som innehöll bland annat protokoll, fotografier, sångböcker och diverse föremål från deras tid som aktiva inom föreningen Bacchi Ordens Capitel. Berättelsen som materialet formade berättar om det vilda studielivet i 1950- och 1960-talens Åbo, och också om en livslång vänskap mellan studerande från 1950-talet till denna dag.

På 1950-talet grundade studerande från olika discipliner vid Åbo Akademi och Handelshögskolan vid Åbo Akademi Bacchi Ölorden, vars syfte uppgavs vara ”Befrämjandet av kännedomen om Bacchi drycker samt gastronomins huvudsakliga läror”. År 1969 ändrades sällskapets namn till Bacchi Ordens Capitel. Symbolen för Orden blev den romerska vinguden Bacchus, och de manliga medlemmarna kallades för ”bröder” och de kvinnliga medlemmarna för ”bachantinnor”. Sammankomsterna skedde i Bacchus anda med fokus på alkoholhaltiga drycker, god mat, snapsvisor, och ett fullständigt system av olika ceremonier, ritualer och reglementen.

Bacchus. Målning av Jan van Dalen.

Ceremonierna och fest- och mötesprotokollen betecknas av ett övertydligt och pompöst språkbruk, vilket även kännetecknar Brödernas korrespondens ännu idag. Olika vapen, sigill, medlemsmärken och ordensgrader utvecklades även enligt Ordenscapitlets egna regler och reglementen. Ordenspresidiet bestod bland annat av Stormästaren, Protokollmästaren, Capsylmästaren (vars uppgift det var att samla upp kapsylerna under festandet) och Guldmästaren (som hade hand om en liten guldtacka som var i Capitlets ägo. Denna såldes senare och pengarna användes för en spektakulär jullunch, eller ”jullönch” som det hette inom Capitlet). Ordensgraderna var bland annat Bacchi Broder, Vingårdsman, och Bacchi Vrak (som tilldelades då man kommit upp i en ”mogen ålder”. Medlemsavgiften bands till ölprisindexet, och senare till folkpensionen för ”då stiger den aldrig”. Olika kommittéer tillsattes även i ivrig takt, och ibland tillsattes en kommitté för att utreda behovet av en ny kommitté.

Sällskapet hade två officiella sammankomster; en Vårsmakelsejämningshögtidlighet och ett Midvinterblot. Senare tillkom även ett Sjöslag, som ofta tog plats i skärgården eftersom sällskapet hade samlats där på medlemmarnas sommarställen sedan Capitlet grundades. På en båthusvägg på Runsala målades en helbild av guden Bacchus, som blev en central del av Capitlets viktigaste ceremoni, den SOLENNA AKTEN. Denna ritual inledde alltid programmet, och bestod av samling vid gudabilden, Stormästarens tal, skål med ölbegjutning av Bacchus, dans kring den rituella alen (ofta i formen av en tall), och slutligen uppbränning av Protokollmästarens hatt.

Efter studietiden förde arbetsuppgifterna medlemmarna till olika delar av jordklotet, så som till Stockholm, Schweiz, Sydamerika, Turkiet och Sydafrika. Många gjorde även ”avfärd till de äktenskapliga regionerna”, och det föddes ”bachinfanter”. Trots detta fortsatte kontakten mellan bröderna via en aktiv korrespondens, och man strävade efter att årligen fortsätta traditionen med ett Sjöslag på sommaren och en Jullunch på vintern. Kryssningar till Stockholm var även populära, och år 1971 firades nyåret ombord två gånger, vid det finländska nyåret kl. 24.00 med ”gigantisk supe” och vid det svenska nyåret kl. 01.00 med ”enorma ceremonier”. Både Capitlets och Ordensmedlemmarnas jubileumsår firades stort, och ”50-årsfylleristerna” fick en ingraverad plunta som present. År 1996 skapades Patriark-ämbetet, och till Patriark utsågs en sådan Ordensmedlem som ”på grund av sin ålder, värdighet, gaggighet, krämpor, visdom eller andra diffusa skäl kan bedömas vara Ordenscapitlets äldste”.

Capitlet behandlade även seriösa frågor, så som huruvida drycken ”Marskin Ryyppy” är en vodka eller en akvavit. Då nyheter om tillverkandet av en alkoholfri whisky nådde Capitlet skickades ett upprört brev till The Scotch Whisky Association, där medlemmarna uttryckte sin förfäran och försäkrade om sitt djupaste stöd till föreningen och den äkta skotska whiskyn. På brödernas 75-årsbankett år 2014 konstaterades det att Bacchi Bröders sammankomster brukar karakteriseras av att ”det man kommer ihåg glömmer man aldrig”. Tidigare hade det även påpekats att verksamhetens kontinuitet under tidens lopp var ett bevis både på styrkan i Capitlets ideologi och ideal, ävensom på alkoholens konserverande egenskaper. År 2019 hade såväl Captilet som dess medlemmar uppnått en respektabel ålder, och sällskapets 60-års jubileum på restaurang TEINI firades även som avslutningsfest, där Capitlets verksamhet förklarades som officiellt avslutad. Trots detta har de nuvarande medlemmarna träffats vid den traditionella jullönchen 2019, och arkivpersonalen har informerats om att den Bacchiska andan hade förvarats oförändrad. Vid avslutningsfesten konstaterade medlemmarna att ”Capitles anda ska finnas kvar i oss så länge vi lever”.

Linda Nylund,
praktikant vid Cultura

Tjugotjugo

Ett nytt år, men också ett nytt decennium, har just inletts. Internet översvämmas av tillbakablickar. Vi uppmanas att rannsaka oss själva och det förflutna: Vad hände i ditt liv de senaste tio åren? Vilka är decenniets bästa filmer? Kommer du ihåg de här politiskt viktiga händelserna?

Det gångna årtiondet ska sammanfattas, utvärderas, göras personligt och historiseras. Vi vill redan nu sätta fingret på vilket som var tiotalets musik, tiotalets mode, tiotalets trender och tiotalets ögonblick som ska gå till historien. 

Det blickas också framåt. Nyårslöften ges, inte bara för det kommande året, utan för ett helt decennium. Önskningar uttrycks om allt möjligt från det personligaste personliga till globala mål för mänskligheten. 

Foto: Marco Verch, CC BY 2.0, https://flickr.com/photos/30478819@N08/47927625403/in/photostream

Språkvårdarna kommer med rekommendationer för hur det nya året ska uttalas och de som fascineras av sifferkombinationer ser fram emot årets ”snyggaste” datum med många tvåor och nollor. 

Men redan om någon vecka har vi vant oss vid att skriva rätt årtal och 2020-talet känns förmodligen inte särdeles spännande och nytt längre. Då är det bara att låta tiden ha sin gång i väntan på nästa magiskt klingande årtal. För den som är otålig finns det beprövade konceptet att uppmärksamma vart fjärdedels sekel och vi kan börja om processen redan 2025. 

 

Blanka Henriksson, vikarierande forskningsledare i folkloristik med fascination för tid som kulturell konstruktion

Stöldbegärligt?

En mobiltelefon har förkommit och förlusten ska polisanmälas. På polisens hemsidor kan man göra elektronisk brottsanmälan (även om det är mycket osannolikt att mobilen blivit stulen) och ett första steg är att ange vad som försvunnit. En låång rullgardinsmeny med förslag dyker upp, där varken alternativet mobil eller mobiltelefon finns med. Men istället finns där allsköns fantasieggande alternativ. Vem polisanmäler till exempel en stulen c‑kassett år 2019? Eller finns det i dagens digitala värld kanske väldigt värdefulla c‑kassetter? 

På den alfabetiskt ordnade listan som börjar med ”aggregat” och slutar med ”övriga sportredskap och -utrustning” fastnar jag också för kategorier som ”gaffel”, ”promemoria” och ”filmrulle”. Men bakom vartenda valbart föremål finns potential för en fascinerande vardagsskildring om förkomna ”data” (just före dator i listan), förskingrade ”bakverk” eller stulna ”mjölkprodukter”. 

Som illustration tänkte jag leta fram mina egna gamla c‑kassetter, men vet inte riktigt var de är. I sommarstugan finns en del, men resten? Inte stulna väl? Foto: Type II, Flickr/CC BY 2.0

Frågorna hopar sig. Vem har sammanställt listan och på basis av vad? Lägger de till en ny kategori varje gång tillräckligt många likadana anmälningar kommer in? Rensar de aldrig listan, eller är det jag som har ett alltför snävt synsätt på vad som är dels stöldbegärligt, dels tillräckligt viktigt för den bestulna för att bemöda sig att polisanmäla?

Slutligen hittar jag rätt kategori och väljer telefon. Och där kunde det sluta. Mobilen dyker förmodligen aldrig upp igen – kanske den finns hos någon som behöver den bättre, eller så vittrar den sönder i en rännsten nånstans. Men jag fortsätter att fantisera om stulna c‑kassetter och hur man beskriver de kännetecknade dragen (färgkombinationer, låtinnehåll, sprickor i plasten), samt hur viktigt det kan vara att få förlorade ägodelar tillbaka. 

 

Blanka Henriksson, från stöld förskonad forskningsledare i folkloristik, som inser att det ibland handlar om kvantitet och affärsinbrott. Blir tillräckligt många ”dricksglas” stulna är det en kännbar förlust. 

Om fotboll och peer-review publicering

Det är redan december och snart kommer ett nytt år. Man börjar titta tillbaka och tänka på vad som hänt under det gångna året. I Finland var 2019 speciellt, till och med historiskt, på grund av fotboll. För första gången i historien kvalificerade Finlands herrlag till EM nästa år. Finlands fotbollsförbund grundades 1907 och efter 112 år för första gången är Finlands herrlag redo att spela i en stor turnering, och supportrarna blev jätteglada. De stormade planen, de jublade, och internationella medier, inklusive CNN och BBC, skrev om Finlands framgång.

Man kan tycka att detta bara betyder nånting bara för en liten grupp – Finland har inte så många invånare – men man ska komma ihåg att de flesta fotbollssupportrar hejar på ett litet lag. Några följer framgångsrika giganter, men många följer sina lokala föreningar. Det är inte ofta man får känna totalt glädje, men ibland händer det! Därför är det ganska många som vet hur det känns för supportrar av Finlands landslag, inte minst akademiker. Man kämpar med sitt ämne och bryr sig, men det kommer kalla svar från peer review, inga pengar från stiftelser och sura recensioner.

Precis som fotbollssupporter ger man inte upp. Man försöker övertyga andra om att det man sysslar med är så bra, fast man själv inte alltid är så säker. Reser från konferens till konferens som ett fan som följer sitt lag på bortamatcher. Hoppas på forskningsmedel nu i år, fast man måste förbereda sig för en besvikelse. Kanske nästa omgång. Kanske var man bra, men någon annan var bättre och det går vidare.

Men ibland – succé. Och då jublar man som en supporter på torget. Tre års väntetid för publicering i en antologi är kanske inte lika mycket som 112 år för finska supportrar, men känslan är samma. Äntligen! Efter alla detaljerade editor-kommentarer, peer reviewer, språkgranskningar, diskussioner kring open access – där är den. Man jublar som en supporter för att man vet att detta är bara ett kort ögonblick. Det slutar inte. Det rullar på. Nya matcher, nya kvalifikationer, nya möjliga tårar och besvikelser.

Så när jag öppnar antologin som kommer packad i plast och dansar lite av glädje för att det trots allt funkade och det blev publicering, så öppnar jag också mejlet med långa kommentarer till en annan artikel. Ny match, ny omgång. Granskaren gillar inte teorin, är tveksam till syfte och slutsatser, och det finns problem med språket. Alltså kaos. Igen. Känslan av att ingen bryr sig och av att på något sätt verkar andra ämnen ha det lättare att publicera. Inte för att det är sant men det känns så. Här ska man komma ihåg de jublande finska supportrarna. Det kommer avslag och sura kommentarer, men 2019 står min artikel som både ett ögonblick och ett monument – en glädjepaus i havet av hårt arbete, men också ett minne (och digital text) för livet.

Kasia Herd, postdoc-forskare i etnologi

Klassträff

I början av månaden var jag på klassträff. 10 år har passerat sedan vi gick ut högstadiet. Träffen omfattade hela årskursen, ca 70 av 100 deltog.

Jag och tre vänner satt och lugnade nerverna lite innan vi skulle bege oss till träffen. Vi diskuterade människorna som var på väg och huruvida det kommer bli trevligt eller inte. En i sällskapet undrade ifall folk kommer gå in i sina gamla ”roller” igen. Min mamma hade tidigare slängt ur sig en liknande kommentar, att många ogillar klassträffar eftersom folk går in i sina gamla roller.

Jag blev och fundera på det där med roller. Varför skulle folk gå in i gamla roller? Kan man gå in i den roll man hade i högstadiet? Varför skulle man vilja gå in i sin gamla roll? Och varför är det så störande att andra går in i sin gamla roll?

Det är sant att människor beter sig olika i sällskap med olika personer, så att man skulle bete sig på ett visst vis runt bekanta från högstadiet är inte så långsökt. Men 10 år har ändå passerat och de flesta känner säkert att de inte längre är samma person, så man kunde tycka att folk hellre skulle vilja visa hurudana de är nu?

Högstadieskola. Foto: Wikimedia Commons

Jag tror att folk egentligen är mer besvärade över vilka roller de själva blir tillskrivna. En person har begränsad möjlighet att påverka sin egen roll i ett socialt sammanhang. Detta är sant i alla sociala sammanhang, med vänner eller bekanta och med främlingar. Skillnaden är att i dessa situationer blir man (oftare) tillskriven sin roll enligt hur man uppfattas i stunden, medan man i möte med folk från ens högstadium kan bli tillskriven en roll baserad på hur den personen uppfattade en just i högstadiet.

Högstadiet var en osäker och ångestfull tid för många. En tid man blev hårdast och mest öppet dömd och nedtryckt, samtidigt som man kämpade att utveckla en enhetlig bild av sig själv. Att bli satt i den rollen kan göra att personen förflyttas tillbaka till den tiden.

Visserligen så bara det att andra intar sina gamla roller kan pressa en person in i sin gamla roll, så jag förstår nog att också andras rolltagande kan utgöra ett problem för folk på klassträffar. Varför någon skulle vilja ta sin gamla roll får förbli en gåta, men jag tror att folks avsmak för detta rollskiftande har mer att göra med den egna rollen, än de andras.

Sofia Wanström,
doktorand i folkloristik

När pengar inte duger

Nästan var gång vi ses känns det som om hens värld har krympt lite till. Senaste inskränkningen är att stans godaste surdegsbröd inte längre går att köpa. En vacker dag dög pengar inte som betalning hos bageriet.

Hen ses inte längre som en trogen kund i banken. Snarare en besvärlig kund. Som får längre och längre att gå för att uträtta sina bankärenden. Trots att hen bor mitt i storstan. Det är inte bara kontor som läggs ner, utan de kontor som finns kvar förses an efter med samma information: här hanteras inte kontanter.

En annan skickar sitt barn som ännu inte fyllt dubbla siffror att köpa hem pizza till familjen. Iväg far hen med sedlarna i nypan, glad åt att få vara stor och hjälpa till. Hem kommer hen med svansen mellan benen. Pengarna är kvar och ingen pizza blev det. Sen förra inköpet har pizzerian blivit kontantfri.

Den första har varken smarttelefon eller betalkort, inte heller använder hen nätbank eller andra tjänster på internet. När tillgång till detta absolut krävs hämtas hjälpen hos yngre anhöriga. Den andra har smarttelefon, men inte åldern inne för mobilbetalningar (även om åldern nu sänkts och hen dessutom blivit äldre).

Här får somliga vända i dörren med oförrättat ärende. Foto: Marie Steinrud

Utanför matbutiken sitter en tredje som drabbas av det kontantlösa samhället. Hen har rest långa vägar, bortdriven av fördomar och brist på arbete, i förhoppning att människorna i detta rika land ska dela med sig. Men för det krävs sedlar och mynt.

På ett härbärge i närheten finns andra som kanske inte heller har möjlighet att enkelt övergå till ett liv utan kontanter.

Undersökningar visar dock att med den här takten kan Sverige, där ovanstående utspelar sig, vara kontantlöst inom tjugo år. Ett kontantlöst samhälle får följder för invånarna och en del av dessa drabbar dem som lever utan internet. Som inte vill, orkar eller kan ta till sig teknologin.

Enligt den årliga rapporten ”Svenskarna och internet” (2019) använder fyra procent av Sveriges befolkning inte internet. De flesta av dem är äldre. Snart dör de gamla ut, men de kan leva i tio, tjugo, ja till och med trettio år till, med tanke på hur länge människor lever idag. De unga växer upp. Men vad gör vi med de marginaliserade? Hur bevakar vi deras intressen och försäkrar att också de kan leva på lika villkor?

 

Blanka Henriksson, alltsomoftast kontantlös forskningsledare i folkloristik

Vad är väl far utan slips?

Det är fars dag. Ett kommersiellt påhitt för att öka handeln eller ett finstämt sätt att fira pappornas roll i barnens liv – det beror på vem som tillfrågas. En dag full av glädje och gemenskap, eller sorg och saknad – återigen beroende på de personliga perspektiven och erfarenheterna.

Men en sak tycks vara säker, och det är att far har slips. Kanske inte på sig, det är nämligen allt färre män som vardagligdags bär slips här i Norden. I den senaste valrörelsen i Sverige var manliga partiledare i skjorta utan slips snarare regel än undantag, och även inom tidigare slipstäta yrkesgrupper som advokater lättas på slipstvånget.

Far har kanske inte ens slipsar i garderoben att ta fram vid högtidliga tillfällen och på begravningar – i Hufvudstadsbladet fanns dagen före fars dag tips på hur man pysslar en orm av oanvändbara (i betydelsen att ingen använder dem) slipsar.

Om far ska firas med tårta, kan den med fördel prydas av en… slips. Foto: Linda Marklund/Flickr/CC BY 2.0

Men när far ska firas så finns slipsen med på ett hörn. Dels säljs det faktiskt fler slipsar (och kalsonger) just före fars dag. Dels används slipsen som symbol för själva far. Från daghem, förskolor och skolor kommer det inför fars dag hem hyllande kreationer av alla de slag och förvånansvärt många innehåller en slips av ett eller annat slag.

En farsdagshyllning i form av en… slips!

För barnen som aldrig sett sin far i slips, blir slipsen inte ett plagg utan ett tecken för ordet pappa. På samma sätt som vi byxbärande kvinnor vet att det inte är kjolen som krävs för att besöka vissa toaletter. Pappa bär inte nödvändigtvis slips, men faderskapet tycks inte uttryckas genom barnen, utan i en ärligt talat rätt föråldrad stereotyp maskulinitetssymbol.

 

Blanka Henriksson, forskningsledare i nordisk folkloristik, med ambivalent inställning både till fars dag och slipsar

 

 

Transkriberingstankar

Oktober månad har gått i transkriberingens tecken, något som fått mig att fundera över transkriberingens betydelse. Redan här gör jag beslut som kommer att påverka en senare analys. Transkribering är å ena sidan ett enformigt och tråkigt arbete som dessutom sliter på kroppen då man sitter och skriver oavbrutet i timtal. Å andra sidan kan jag tycka att det är rätt trevligt att tvingas lyssna på ett sätt som man inte annars lyssnar till det som faktiskt sägs.

Transkriberandet följs också av ständiga små beslut om vad som ska finnas med i transkriberingen. Vilka betoningar ska jag lägga till, vilken paus är tillräckligt lång för att märkas ut och vad räknas egentligen som ett riktigt skratt? Hur märker jag ut att någon talar som en annan, och gör den ens det, eller är det bara min tolkning? Det som kanske var uppenbart i situationen tack vare gester och samspel är inte längre det när jag sitter hemma framför datorn med bara en inspelning till förfogande. Jag lägger märke till hur flytande saker egentligen är och också hur olika innebörder till exempel ett skratt kan ha. När skrattar man av glädje, när skrattar man för att det är obekvämt och när kommer skrattet för att lätta upp stämningen efter att man just berättat om hur hemskt allting är? Ibland hörs skrattet inte ens som ett skratt, utan det ligger och puttrar där under i berättandet, det man kunde kalla för att rösten är full av skratt.

Photo by Thomas Lefebvre on Unsplash

Transkriberingen är viktig för att senare kunna arbeta med inspelningen, eftersom det är betydligt snabbare att läsa en text än att lyssna igenom en inspelning. Transkriberingarna är dessutom sökbara dokument, något jag själv finner ovärderligt då jag gör analysarbete och fokuserar på olika teman i intervjuerna. Samtidigt kan man inte anta att transkriberingen och inspelningen är likvärdiga uppteckningar av samma sak. Att lyssna på inspelningen ger mer än vad det ger att läsa en transkribering. Inspelningen är inte heller en fullständig dokumentation av intervjusituationen. Det är alltid lager som skalas bort, någon som är viktigt att hålla i minnet under arbetets gång.

Jag fylls ändå alltid av en sorts tacksamhet då jag transkriberar mina egna intervjuer. En förundran över hur fantastiska berättelser människor går och bär på som kanske aldrig ens hade berättats om inte jag hade frågat dem om just det här. Tänk vilket privilegium att få höra detta berättas för just mig.

Lina Metsämäki
Doktorand i folkloristik

Hus och hem – eller hur hamnade en kristallkrona hemma hos mig

I lördags inträffade något som jag aldrig trodde skulle hända – jag köpte en kristallkrona av äldre modell. Jag och min man bor i ett gammalt hus som har högt till tak. Jag har redan länge följt med en sajt som säljer begagnade antikvaror just med tanke på att kunna förgylla vårt hem med en kristallkrona. Intresset för heminredning har jag haft länge och jag är en storkonsument av inredningsprogram på Tv. Samtidigt är vårt hem inte speciellt stilrent. För mig har den nordiskt ljusa och avskalade inredningsstilen varit viktigt och jag har aldrig gillat rysch och pysch. Dessutom är jag inte en som gillar att ”pyssla om mitt hem” mer än nödvändigt. Och nu denna kristallkrona!

Bildtext. Först ska kristallkronan putsas upp och sedan hängas upp.

Hemmet är en viktig plats för oss, min man och mig, och det är dit vi drar oss tillbaka efter långa arbetsdagar. Vårdvetaren Yvonne Hilli har gjort en begreppsanalys av ordböckers definition av ordet hem. Begreppet kan etymologiskt sägas innebära en plats där människan erhåller skydd från omvärlden, en plats som erbjuder vila och näring. Hilli särskiljer fyra betydelsedimensioner av ordet hem. Det kan förstås för det första som bostad, för det andra som hus eller härbärge, för det tredje härd eller ursprung och för det fjärde som gemenskap. Begreppet hem är mångfasetterat och innefattar såväl konkreta fysiska element som värdemässiga och mentala element av typen gemenskap. Dessutom bör vi komma ihåg att hemmet inte enbart upplevs som en skyddande plats utan kan också erfaras som tvingande, full av plikter, och de gånger det handlar om våld – direkt hotande.

I boken Känslor äger rum (2014) diskuterar litteraturvetaren Pia Ingström vad ett hem är och hur en bostad blir ett hem. Hon menar att hemmet för många i hög utsträckning är synonymt med vardag och betonar att hemmet är där hemkänslan finns. Enligt henne görs ett hem genom att möblera och pynta, men menar också att det handlar om det nötta och fula. Jag menar, i enlighet med Ingström, att begreppet hem har många dimensioner – något som i sig är kulturanalytiskt intressant. Hemmet kan ses som en plats för rutiner med syfte att binda samman en familj eller ett par, en plats för gemenskap och trygghet. Hemmet är mycket mer än en plats där man bor och förknippas med någon form av känsla. Bostaden blir ett hem dels genom att man vistas där en längre tid, dels genom renovering och inredning som bidrar till att ge det en personlig prägel och skapa en hemkänsla. Antropologen Marianne Gullestad menar att heminredning är en central symbol som människor investerar pengar, tid och känslor i. Heminredning uttrycker livsstil och samhällsklass, det är ett sätt att visa vem man är och även vem man skulle vilja vara.

Att inreda sitt hem är ett sätt att betona hemkänslan samtidigt som det säger något om vem vi är. Samtidigt som jag är mycket förtjust i kristallkronan är jag förbryllad. Hur har jag gjort en sådan tvärvändning gällande inredningssmak, att jag skaffat mig en lampa (eller statussymbol) som jag som yngre skulle ha skrattat åt? Jag antar att köpet av kristallkronan innebär att jag önskar framhäva att jag bor i ett gammalt hus. Kristallkronan är dessutom så pass gammal att jag inte här gör kopplingar till min föräldragenerations smakpreferenser. Kanske är det bara så att jag blivit lite ”fin i kanterna” på äldre dagar.

Lena Marander-Eklund

När kroppen blir hemmastadd

En flytt är överstånden. Från ett hus till ett annat, från en del av stan till en annan. Det är inte bara hushållet som flyttat och ting som fått nya platser, också de medföljande kropparna måste skapa nya rutiner och nya vägar. 

I hissen, som jag oftast inte ens tar nu för tiden, söker sig pekfingret automatiskt till översta knappen. Men som tur är fungerar maskineriet långsammare här, för medan dörren sakta stängs och fingret trycker inser hjärnan att vi faktiskt bara bor på trean nu. 

På toaletten sitter lampknappen på fel sida. Fel sida i förhållande till var muskelminnet ständigt prövar sig fram i en spökrörelse från en gången tid. Morgonkaffet står i fel skåp, men där skåpet bordet finnas finns ingenting.

Inte heller böckerna har hittat sina rätta platser ännu.

En dag blir det diskussion om närmaste vägen att cykla till jobbet.  Den sträcka som känns rak för en känns krokig och lång för den andra. Vi kontrollerar på kartan och möts i en kompromiss, men kroppen är ändå inte övertygad. Avstånd mäts inte bara i centimeter och meter. De sitter i kroppen och i en känslomässig upplevelse. Det handlar om bekvämlighet, men också om känslor av monotoni eller omväxling. 

Nya dörrar och nya lås kräver andra handlag än tidigare. Ännu har jag inte lärt mig hur jag ska trixa med porten för att få upp den på första försöket, och går grinden på baksidan utåt eller inåt nu igen.

Var och varannan morgon ska innergårdens backe korsas, men ska man gå runt på gångvägen eller upp för trappan. Går man olika vägar med eller utan sopor att slänga?

Det så gott som dagliga valet: trappan eller den slingrande gångvägen?

Småningom krävs färre och färre val, och först då känns det som att vi bor här på riktigt. Vi är inte längre gäster på visit, utan äkta invånare, som genast ser vem som hör till och vem som är nyinflyttad eller på besök. 

Blanka Henriksson, nyflyttad forskare i SLS-projektet Vardagens rum