månadsarkiv: november 2022

När började halar-märken användas?

När man rör sig i Åbo är det uppenbart när studenterna har någon form av festlighet eller tillställning. Då ser man studenter i halare – alltså en slags arbetsoverall – i olika färger med olika former av dekaler och tygmärken, i stadsbilden. Det visar att Åbo är en universitets- och studiestad.

Nyligen fick jag en förfrågan om när studenterna började använda tygmärken på sina halare. Tygmärkena, som är mycket viktiga för studenterna, aviserar vilken studieinriktning hen har, vilken ämnesförening hen tillhör, vad för tillställningar studenten varit med om och vad hen gillar. Tygmärken är ett sätt att göra halaren till sin och ett sätt att uppvisa sin identitet som studerande.

Det visade sig att det finns väldigt lite information om dessa märken. Genom att leta fick jag reda på att overallerna kom till Finland på 1970-talets början med modell från KTH – Kungliga tekniska högskolan i Stockholm. Sedan hade jag ett vagt minne om att jag för arkivet fotograferat en student på Vårdberget i början av 1980-talet i samband med fatslagsfirandet. En dykning in i Culturas databas gav svar. Visst fanns det ett sådant fotografi i arkivet.

Bild: Kulturvetenskapliga arkivet Cultura, IFbnr 1985/071

På bilden syns tydligt att visst fanns det märken, Merkantila klubbens tygmärke syns tydligt på overallens ärm. Men man kan också se att det finns andra typer av dekaler och att studenten broderat sitt namn på den. Bilden visar att tygmärken existerade i början på 1980-talets men att de då var ganska få till antalet. Då prydde studenterna sina overaller främst på annat sätt för att visa vem de är och vilken grupp de tillhör.

Lena Marander-Eklund

Bussen som kulturanalytiskt laboratorium

Hur åker man buss? Vad är det som händer? Hur ska man göra när man står och väntar på bussen? Hur formas kön när det är dags att stiga på? Hur väljer man sittplats? En grupp studenter och föreläsare tog sig an bland annat dessa frågor och gjorde en liten expedition ut i Åbo-trafiken. Vi steg på de gula lokalbussarna för att glänta på bussens kulturella motorhuv och kolla på mekaniken därunder.

Att åka buss är som att dansa, att ta en sväng i takterna av Dj Society’s låtar. Det är en rytm som våra kroppar kan koreografin till, åtminstone efter att gått igenom den några gånger. Vi vet vilket avstånd som är passande att ha till andra människor på en busshållplats, vi läser av varandra och vet vem som stiger på när, våra kroppar signalerar konstant våra nästa steg och de andras kroppar besvarar dessa signaler. Det är en kulturell gruppdans, där vi speglar avstånd, riktning på rörelse och kalkylerar våra egna svar mot de andras impulser. Tänk bara på situationen när det är dags för dig att stiga av och nån råkar sitta bredvid dig, den lilla framåtlutande, aktiverande rörelsen din kropp gör, och hur personen bredvid dig direkt förstår att reagera och stiga åt sidan. Utan att ett enda ord yttras. Våra kroppar kommunicerar konstant med små skiftningar, små rörelser.

Många av oss har en ”egen” plats vi siktar på när vi stiger på bussen. Rutinen tar oss direkt dit, ifall den är ledig. Men vilken plats vi än sätter oss ner på, så gör vi utrymmet till vårt för den lilla stund vi har den. Kanske vi sätter väskan bredvid oss, ifall bussen inte är full, eller så hör vi på musik via hörlurar, eller skrollar på telefonen. Ofta sitter vi kanske med blicken ut genom fönstret, ser stadens vyer fladdra förbi, eller stirrar framåt, med blicken fäst någonstans i fjärran. Att aktivt använda blicken inuti bussen, kanske till och med möta någon annans blicka, det är inte riktigt okej. Vi håller oss till oss själva och respekterar de andras tillfälliga privata bubblor, eller hur? Samtidigt är vi absurt nog väldigt medvetna om allt som händer omkring oss, märker direkt när det sker en skiftning.

Detta märktes väl när vi efter vårt lilla resande möttes på Arken för att prata om våra upplevelser. Alla som använt buss som färdmedel i sin vardag hade något att berätta, speciellt om de gånger då något avbrutit den vanliga rutinen. Bussen kom inte, någon gjorde något underligt under resan, chauffören sade si eller så osv. Häromdagen när jag själv satt på bussen från Uittamo mot centrum så väcktes jag ur busslunken när en äldre dam plötsligt, mellan hållplatserna, gick igenom bussen, mot chauffören. Det visade sig att hon stigit på fel buss och funderade hur hon nu skulle komma fram. Chauffören funderade och förklarade och det påverkade hur hon körde, bussen saktade av lite. Min kropp reagerade på att rytmen nu var lite fel, jag fick jämka mig lite på sätet. Vi var inte många på bussen, men jag märkte att alla ombord var medvetna om vad som skedde där framme. Den där skiftningen, den var tydlig, alla var plötsligt också mentalt närvarande, inte bara fysiskt. Bussens flow flöt inte längre. Bussen stod en stund längre vid följande hållplats medan chauffören försökte visa damen med hjälp av en papperskarta vilken buss hon skulle byta till. Jag kände en spänning i kroppen, ville gärna hjälpa men hade ingen extra tid. Till slut var det en kvinna som reste sig upp, söndrade en slags busskod för oss alla, gick fram till chauffören och damen och sa att hon kan hjälpa damen hitta rätt vid torget. Alla satte sig ner, färden fortsatte i en bekant rytm och blickar vändes utåt, bortåt, inåt. Rörelsen fortsatte. Jag var rörd och tacksam över kvinnans gest, ville egentligen ropa ut ett tack, men det passade sig inte, inte längre, jag skulle bara ha orsakat mer störningar i flödet. Så jag satt tyst och tittade ut genom fönstret, log kanske lite.

Hela resan är vågor av rörelse, från kroppen som justerar sig till bussens rörelser, till personbilstrafiken kring bussen som ger den väg när den kör ut från hållplatsen. Från de ryckigare rörelserna och det större bruset, inuti bussen och utanför, inne i centrum, till de högre hastigheterna och lugnare omgivningarna längre bort. Bussen är en mikrovärld av rörelser, både ifråga om fordonet självt, men också av oss passagerare. Vi är alla på väg någonstans, hoppar på än här, än där, och möts för en stund i en gemensam rytm, där våra kroppar justerar sig till helheten, speglar varandra. Ger rum, tar rum. Allt enligt en inlärd kulturell koreografi, som vi är experter på. Utan att ens vara medvetna om det.

Hannah Salo, kulturanalytisk bussresenär