månadsarkiv: april 2022

När djävulen får ansvaret

Verbal folklore

”Smarttelefonen är förmodligen Djävulens redskap.” Så här börjar en skribent sitt svar på Kulturvetenskapliga arkivet Culturas frågelista om smarttelefoner från 2020. Hen klarar sig bra med en vanlig mobiltelefon och dels skräms av den avancerade tekniken och ständiga uppkopplingen, dels irriteras av andras oförmåga att släppa sina manicker ens i sällskap. Även andra skribenter klagar på hur uppslukade vi är av våra mobiler, men många berättar också ingående om all nytta man kan ha av sin smarttelefon i olika sammanhang.

Det jag ändå fastnar för just här är tanken om den nya tekniken som förbannelse och mänsklighetens fördärv. Både fonografen och grammofonen har som nymodigheter beskrivits som djävulens verktyg, precis som fiolen innan dess fick vara hin håles instrument. I järnvägens barndom var många rädda för det nya (alltför) snabba transportmedlet och hur det skulle påverka resenärerna. ”De flesta voro absolut emot allt hvad jernvägar hette och ansågo dem vara ett satans påfund” (Adelsköld 1900).

Som studerande vikarierade jag ett kort tag på ett stort museum med att registrera föremål. Alla föremål skulle ha ett nummer och en beskrivning i de stora liggarna och databaserna. För nya på avdelningen fanns det en liten närproducerad skrift som handlade om hur man behandlar föremål och en fras minns jag ordagrant: ”tejp är ett djävulens påfund”. För om det är någonting man inte vill ha på föremål i ett museum (eller papper i ett arkiv) är det tejp. Tejp bryts ner i längden och missfärgar och skadar lätt det material den sitter fast på (precis som gem, häftklamrar, gummiband, postit-lappar och plastfickor), men utvecklades som ett fantastiskt hjälpmedel inom sjukvården redan i mitten av 1800-talet.

När jag letar efter samtida exempel hittar jag uttalanden som ”Välsignade elscooter, du satans påfund” och ”Jag är av uppfattningen att Powerpoint är ett satans påfund”. Möjligheten för falska banktjänstemän att tömma oskyldigas konton får polisen att klassificera bank-id som: ”Djävulens påfund” (SVT 2018). Det handlar om ny teknologi som är kanske är svår att handskas med, kan missbrukas eller känns pådyvlad.

elscootrar vid ett torg

Många av djävulens påfund idag är tydligt knutna till sådant som irriterar eller försvårar i vardagen och allt från autokorrigering till långa telefonköer tillskrivs den onde. Personliga smakpreferenser spelar in då koriander, mandelmassa och russin i bakverk för somliga avvisas som djävulska påhitt, men också sommartid, compact living och nylonstrumpor kan ha sitt ursprung i satans fantasi. Fastän djävulens position idag kanske inte är den mest framträdande tycks han ännu fungera bra som syndabock, eller för att understryka en genuin avsmak. Vad skulle du själv vilja tillskriva djävulen?

 

Blanka Henriksson, docent i folkloristik
gillar inte sommartid men väl tejp

 

På hotell i post-pandemiska tider (i skuggan av Wittgenstein)

Ordets makt

Vid ankomsten verkade allt vara som vanligt. I hotellets lobby fanns en snarlik reception som återfinns på andra hotell. Vid receptionen möttes jag av uniforma, men också professionellt artiga välkomstfraser som jag tidigare mötts av på andra platser: ”Welcome sir! Nice to see you sir”. Efter att ha bekräftat bokningen överräcktes nyckeln samtidigt som jag informerades om tiderna för frukosten och var hissarna fanns. Med vana steg tog jag mig till hissen och därefter vidare till rummet. Allt var precis som vanligt, denna ritual hade jag genomgått åtskilliga gånger tidigare. När väskan hade packats upp återvände jag till lobbyn redo att möta Dublin, men just som jag steg ut noterade jag en mindre skylt på hotellets vägg. Nu var ingenting som förut.

Här hade alltså Ludwig Wittgenstein, en av 1900-talets viktigaste filosofer, bott och verkat. Wittgenstein intresserade sig för vardagsspråk och språkspel. Med detta avses, i korthet, att det talade ordet inte enbart representerar verkligheten, utan bidrar till att skapa den. Talhandlingen gör något. Den artiga hälsningen vid ankomsten till hotellet, till exempel, ska få främlingen, den som kommer och går, att känna sig som en gäst. Idealt sett innebär detta att gästen väljer att spela rollen som gäst. Hen ska helst inte bete sig som i den privata sfären – även om en del hotell marknadsför sig med frasen Home away from home – och hen ska förstås inte bete sig ohövligt mot värden (personalen spelar rollen som ställföreträdande värd). Det gör nämligen inte en gäst. Det talade, och skrivna, ordet bidrar alltså till att väcka känslor och att skapa ordning – det är en talhandling som ställer krav. Kanske hade hotellets ledning tagit fasta på Wittgensteins filosofiska språkintresse. När gästerna klev ut ur hissen möttes de av ett påfallande stort anslag. 

Wittgenstein hade inte bara bott på denna plats. Som det verkade hade personal och ledning utbildats av honom. Gästerna förväntades bidra till att hotellet utgjorde en pandemifri bubbla genom att använda ansiktsmask. För gästernas säkerhet. För personalens säkerhet. Det stora anslaget kunde ingen undgå, men bidrog det till trygghet? Det påminde kanske snarare gästerna om att världen utanför hotellet var farlig, hotfull – för inte hade väl viruset letat sig in på hotellet? Vad skulle i så fall hända med hotellets ”envious record”? Att hotellet var beundransvärt fritt från virus fick förstås inte äventyras. Det fanns ju plats för fler guldskimrande tavlor på väggen mittemot anslaget.

Inte nog med att hotellet hade en imponerande historia i kampen mot viruset, utan det hade dessutom överträffat gästernas allmänna förväntningar vid upprepade tillfällen.

Anslaget och guldtavlorna förde en dialog med gästerna som dagligen var tvungna att passera dem för att ta sig ut från hotellet. Här var det inte bara säkert, utan värdskapet var vida överlägset många andra hotell. Anslagets ”We’d like to keep it that way” fick en annan, djupare innebörd genom relationen till guldtavlorna. Språkspelet, dialogen, bidrog till att skapa illusionen om en säker post-pandemisk värld där hotellet hade en guldskimrande ledarroll, men det var en dialog som vilade på rädslans grund.

När jag lämnade hotellet uttalade personalen en sista artig fras: “We hope you have enjoyed your stay sir, and we look forward seeing you again!”. Kanske blir det så. Men innan dess vill jag nog bo på ett hotell i skuggan av Søren Kierkegaard. ”At vove det er at tabe sit fodfæste en kort stund. Ikke at vove er at tabe sig selv”.

Fredrik Nilsson, Professor i etnologi

Återblickar från djurforskningsdagarna 4-6.4.2022

Djurforskning, Etnologi, Forskning, seminarium

Djurforskningsdagarna som ordnades i Åbo 4-6.4.2022 med temat ”Djurens natur” (fi. Eläimen luonto, eng. Animal Nature) lockade en mångvetenskaplig skara av forskare som diskuterade de olika sätt på vilka djur, natur och naturlighet kopplas samman i kultur och samhälle. Frågor som ställdes var hur kopplingarna produceras och utmanas i vardagliga situationer och i vårt sätt att tala, och hur djur, natur och naturlighet diskuteras t.ex. inom konst och politik. Naturbegreppet har utnyttjats, men det har också nedmonterats och gjorts relevant igen inom humaniora och samhällsvetenskap. Men vad pratar vi om när vi pratar om natur eller naturlighet? Vilka betydelser tilldelas naturen när vi talar om djur i olika sammanhang: inom miljöskydd och när vi talar om sällskapsdjur och djur inom matproduktion? Hur är makt och maktutövning involverade i definitioner av naturlighet? Vad betyder natur eller naturkultur för djur och deras levnadsmiljö? Hur tar man hänsyn till djurens agens i frågor om natur?

Under dagarna fick vi ta del av två keynote-föredrag och två dokumentärfilmer som alla diskuterade mellanartsliga relationer. Karoliina Lummaa (Åbo universitet) gick i sin presentation i kaninernas fotspår och utmanade oss lyssnare att fundera på hur kaniner och harar återspeglar det samhälle och den tid vi lever i. Kaniner och harar förenklas till febrilt parande arter samtidigt som de modifieras till söta och oskyldiga varelser i framför allt populärkulturen som riktar sig till barn. Metaforerna av kaniner är därmed både rikt nyanserade och enformiga – precis som uppfattningen om många andra djurarter.

Cecilia Åsberg (Linköpings universitet) utmanade oss att förändra själva sättet vi tänker, äter och lever med andra än människor i samhället. Åsberg lyfte fram hur en darwinistisk känsla för hur allt hänger samman, kritiskt, med en relationell etik av omsorg och omtanke, samt mer än mänskliga feminismer och postdisciplinära discipliner har banat väg för miljöhumaniora och posthumanism. Hon ställde frågan vart de har lett, varför de behövs och vad de kan tillföra?

Dessa frågor som arrangörerna ställde till oss deltagare och som även lyftes fram av huvudtalarna, besvarades ur olika perspektiv och med anknytning till olika arter i de parallella workshopar som ordnades. I de workshopar som jag deltog i både som ordförande och som föredragshållare diskuterades allt från labradoruppfödning till experimentella råttor, från resande hundar och katter till kommunicerande hästar och servicehundar samt sörjandet av sällskapsdjur som gått bort. Fästingar som jag själv undersöker ställdes under lupp genom en diskussion om fästingar, kropp, materialitet och rumslighet.

Där många olika discipliner möts, där vimlar det av begrepp. Alla hämtar med sig begrepp från sina egna ämnen och applicerar dem på sina forskningsteman. Vissa begrepp som assemblage, agens, liminalitet och makt förekom ofta. Och förstås ventilerades det mycket kring natur och naturlighet och hur vi människor möter mer än människor.
Dagarna var lyckade och givande på många vis. Att kunna samlas kring teman som både vetenskapligt intresserar och berör personligen är betecknande för just djurforskningsdagarna. Där samlas framför allt likasinnade forskare från många olika discipliner som delar ett intresse för djurens välmående och ställning i vår antropocentriska värld. Plats för kritisk diskussion finns och bereds, naturligtvis, men huvudbudskapet återstår: alla levande varelser borde behandlas med respekt precis som naturen vi omges av och är delaktiga av. Under djurforskningsdagarna gjordes flera försök till att presentera hur och varför detta görs, och varför det är viktigt.

Sanna Lillbroända-Annala

postdoc-forskare i etnologi

Ekonomiska system i vardagen

Frågelista, Materialitet

På skolans öppet hus finns en fiskdamm organiserad av Hem och skola. ”Kom ihåg att ta med kontanter” skriver en förälder i klasschatten. Att bära kontanter är inte en självklarhet i dagens Finland och i vardagen ryms flera parallella betalningspraktiker.

Dagen efter försöker vi betala bussresan med kort i sedvanlig ordning. Stadsbussarna tar inte emot kontanter (delvis en coronaåtgärd) men man kan betala med mobilapp, med betalkort eller med förladdat busskort. Men nu visar det sig att tar man en stadsbuss som rör sig över två kommungränser är det kontanter som gäller om man inte har ett busskort av rätta sorten. Busschaffisen halar upp växelpengar i form av en hopvikt bunt småsedlar ur innerfickan, ett system som andas provisorium eller något lite inofficiellt.

Väl framme på knattarnas handbollsmatch gäller kontanter eller betalkort när hemmalaget säljer förfriskningar under pausen. I andra liknande situationer kanske också ett mobilbetalningssystem som mobilepay kan användas. Vi hushållar hursomhelst med kontanterna – vi ska ju lyckas ta oss hem igen också.

Hemma på kylskåpet har vi en lapp där familjens yngre medlemmar bockar av varje gång de har tömt diskmaskinen. Varje streck är värt 50 cent och ackumulerade summor kan utkvitteras som kontanter hos familjens vuxna. Under förutsättning att de har kontanter i plånboken. Ofta omsätts strecken dock i produkter utan att passera kontantstadiet. Med sina ”diskmaskinspengar” kan man betala ett mobilspel eller ett fysiskt inköp som skett med föräldrarnas betalkort.

I plånboken har jag ett fullt stämpelkort som berättigar till en gratis lunch och specialkaffe på en specifik lunchrestaurang. Nästa lunch betalas genom detta kort som är giltigt endast på denna plats, ingen annanstans. I e-postens inkorg finns ett meddelande om bonuspoäng som omsätts i valuta när jag handlar i en given livsmedelskedja nästa gång. Här är utbudet av handelsplatser större, men kräver en omväg från min vanliga rutt.

Ekonomiska transaktioner sker på varierande sätt i vardagen. Pengar kan ta olika form och olika betalningssätt blir mer eller mindre giltiga i olika situationer på olika platser. Hur detta sker i ett frambrytande kontantlöst samhälle är relativt outforskat och därför uppmanar vi allmänheten att besvara traditionsvetenskapliga arkivet Culturas frågelista Kontanter och elektroniska pengar – nya förhållningssätt till pengar i vardagen. Med hjälp av svaren kan vi forskare få en tydligare bild av samtidens förhållningssätt till kontanter respektive elektroniska pengar. Vi vill gärna ha just dina tankar, erfarenheter och minnen av kontanter och kontantfria lösningar!

 

Blanka Henriksson
folklorist med kluven inställning till både det kontanta och kontantlösa