månadsarkiv: april 2019

Vem bryter mot funktionalitetsnormen?

Min storebror är döv. Han har alltid varit döv och han har alltid varit min bror. I mitt liv är det så att storebrorsor talar teckenspråk och inte kan höra. Min yngsta son har två storebrorsor. Ingen av dem är döv. Men alla tre barnen har en döv morbror. I deras liv är det så att en morbror är en vuxen människa som man kommunicerar med på annat sätt än genom prat.

Idag använder man bland annat termer som funktionalitet och funktionsvariation för att sätta ord det som tidigare beskrevs som handikapp. Vi har alla olika funktionaliteter, och genom livet kan vår funktionalitet ändras på olika sätt. Funktionalitet är ett görande och vi är alla delaktiga i detta görande. Men samhället premierar och lyfter fram den normativa funktionaliteten, på bekostnad av personer med normbrytande funktionalitet (som till exempel teckenspråkiga). Den som inte följer normen uppfattas som avvikande.

För trots att dövhet är det allra mest vardagliga för mina barn är annan funktionsvariation lika ”avvikande” för dem som dövhet är för deras kompisar. De är på samma sätt som alla andra inskolade i synen på den funktionella kroppen och idéerna om vilken funktionalitet som är ”bäst”.

Tysk texttelefon från 1980-talet. Vår var svart och av lite annan modell, utan inbyggd telefonlur. Man ringer antingen till andra texttelefoner, eller via en förmedlingstjänst där en person ”översätter” text till tal och vice versa. Samma tjänst fungerar idag via mobiltelefon, surfplatta, dator eller texttelefon och används av personer med hörselnedsättning, dövhet, dövblindhet eller talsvårigheter.
Foto: Michael Gruhl, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=2243383

Inte heller min bror hade som barn någon större förståelse för andra typer av funktionshinder än de som drabbar döva och hörselskadade. Att ha texttelefon hemma var för honom och hans klasskamrater något alldeles vardagligt och självklart, vilket förstås inte innebar att till exempel rullstolar eller vita käppar kändes bekanta och hemtama. För det döva barnet är dövheten inte nödvändigtvis normbrytande och det kan lätt bli den icke-teckenspråkiga som avviker med sin funktionalitet – det är ju hen som inte förstår vad som sägs!

Blanka Henriksson
universitetslärare i kulturanalys med för tillfället normativ funktionalitet

PS För den som vill veta mer om hur forskare i humanvetenskap ser på detta rekommenderas föredragen från seminariet Kulturella perspektiv på kropp och funktionsvariation som ordnades i samarbete mellan Svenska litteratursällskapet i Finland och ämnena etnologi och folkloristik vid Åbo Akademi. Finns att se här: https://www.youtube.com/watch?v=9Jkxucup9RE

Läckande gränser, vattentäta skott och kritiska kulturanalyser

I en kommande avhandling om europeiskt gränsarbete påpekar den danska etnologen Marlene Paulin Kristensen att föreställningen om stabila gränser är en fantasi, om än en mycket stark sådan. Fantasin skapar rädslor inför och föreställningar om de Andra, de på andra sidan gränsen, och kan ligga till grund för både realpolitik och identitetspolitik. På detta sätt knyts kulturellt meningsskapande till politiska processer, vilket inte minst blev tydligt hösten 2015. När allt fler migranter sökte sig till Europa gav fantasin om en stabil yttre EU-gräns vika och det inre gränsarbetet förändrades. Gränskontroller återinfördes och en striktare migrationspolitik utformades även i liberala stater. Det har gått några år sedan dess, men fantasier och kulturellt meningsskapande genomsyrar ännu gränsdebatterna i Europa och Norden.

Öresundsbron från norr. Wikimedia Commons.

I Hufvudstadsbladet kunde man nyligen läsa att: ”Åsikterna om Finland ska ta emot fler kvotflyktingar går isär. I flyktingfrågan sällar sig Centern till samma skara som Sannfinländarna och Blå framtid som anser att Finland inte ska ta emot fler nödställda, åtminstone inte så länge EU:s yttre gräns läcker” (02.04.2019). Läckage förebådar i regel ett hotande, okontrollerbart flöde som kräver åtgärder. I detta fall tycks man förespråka att vattentäta skott ska byggas inom Europa för att undvika en förmodat väntande katastrof. Men idén om läckaget, och därmed fantasin om gränsen, bygger på ytterligare en suggestiv föreställning, nämligen existensen av ett smygande, nästan osynligt, hot som droppe för droppe urholkar (det europeiska eller finska) husets grundvalar.

Fantasin om stabila (och instabila) gränser rymmer på detta sätt meningsskapande processer där metaforen läckaget bidrar till ett görande av kulturell ordning (Vi-Dom). Metaforen legitimerar samtidigt politisk handling såsom striktare flyktingpolitik. Med tanke på att politik och politiska debatter på detta sätt är kulturellt format kan det konstateras att det finns ett fortsatt behov av kritiska kulturanalyser som dekonstruerar det politiska talet om gränser (och därmed politiska fantasier om den Andre).

Fredrik Nilsson

Professor i etnologi

Kulturvetenskapliga perspektiv på djur – människa

Att ta ansvar för en helt ny kurs är ett spännande projekt och en stor utmaning! Hur designar man en lärorik, intressant och inspirerande kurs? Eftersom den nya kursen Kulturvetenskapliga perspektiv på djur – människa skulle behandla förhållandet mellan oss och djur var utgångsläget redan i sig inspirerande. Själva utmaningen blev att välja vad som skulle komma med på kursen och vad som inte skulle tas med. När jag började planera kursen tänkte jag att jag ville göra kursen till en kurs där vi kritisk och så mångsidigt som möjligt granskar förhållandet mellan djur och människor, men där vi också bereder plats för våra egna erfarenheter, tolkningar och framför allt känslor. Djur väcker känslor och förutom att prata vetenskapligt om djur ska det också kännas okej att säga att man är en ”crazy cat lady” eller ”tokig i hundar” – och att säga detta i ett akademiskt sammanhang! Att kunna få dela med sig av sina kunskaper, erfarenheter och framför allt känslor förknippade till djur, och att få göra det i ett sällskap där det känns tryggt och bra, är toppen! Denna känslomässiga lyhördhet ger oss också redskap att bearbeta den kunskap vi hämtar in för att öka vår förståelse för hur relationen mellan djur och människa byggs upp och förvaltas. Därför var det speciellt fint att upptäcka hur vi tillsammans omformade kursen till vad den sist och slutligen blev.

Kursens ansvariga lärare Sanna med hemlösa hundar på ön Rhodos.

Hurdan blev den då? Kursen bestod av diskussioner, reflektioner, föreläsningar, gruppdiskussioner, presentationer och en exkursion. Vi pratade om produktionsdjur, sällskapsdjur, försöksdjur och vilddjur – om djur som synliga och osynliga aktörer i samhället och hur djur kategoriseras, värderas, exotiseras och används som symboler. Vi pratade om hur djur ges makt och fråntas makt, om välbefinnande, ansvar och skyldigheter, och om hur kulturen, attityderna, förväntningarna, vanorna och rutinerna påverkar vårt förhållande till djur. Vi fick ta del av Elin Lundquists forskning om fåglar, fågelskådning och icke-mänsklig karisma, Kristofer Hanssons forskning om djur som bioteknologi och Niklas Huldéns studier om bland annat pälsdjursuppfödning och om djur i produktionssammanhang i ett kulturhistoriskt perspektiv. Dessutom fick vi ta del av kulturgeografen Nora Schuurmans forskning om rescuehundarnas anpassning i familjer och rättsvetaren Birgitta Wahlbergs lagförändringsarbete där djur tilldelas egenskapen subjekt istället för objekt. Exkursionen vi gjorde gjordes till Åbo Djurrättscentrum där fyra nationella föreningar håller hus och möts, och där man kan bekanta sig med deras verksamhet. Kursen avslutades med studenternas inspirerande och roliga presentationer om katter på nätet, jaktlag, djurmotiven i forna Egypten, veganism och djur, katten som aktör i hemmet, kråkan, djur i litteraturen och om djur ombord på fartyg. Kursen utformades minsann till en kurs med kulturvetenskapligt innehåll om relationen mellan djur och människa!

Sammanfattning på svarta tavlan gjord sista föreläsningen. Foto: Sanna Lillbroända-Annala

Sanna Lillbroända-Annala
postdoc-forskare i etnologi, forskningsledig universitetslärare