månadsarkiv: oktober 2023

Diagnos: nostalgi

Folkmedicin, Kunskapskabaré, Laddade platser, Vetenskapsförmedling

(H)aha-upplevelse 5 av 8 från Kunskapskabarén på Åbo Svenska Teater.
Föreställningen Smärtsamt! – en nostalgisk föreställning om (då)tid, den 26 oktober på Tiljan, Åbo Svenska Teater

Dags för en ny infallsvinkel på temat Konsten att vara människa. Alla kan vi den konsten, men är allt vi gör och inte gör självklart? Docent i folkloristik på ÅA Blanka Henriksson  berättade att nostalgi mellan 1600-1800-talet klassificerades som en sjukdom. Det handlade om en sjuklig hemlängtan som man till och med kunde dö av. Symptomen var till exempel hög feber, hjärtklappning, magont och svimningsanfall. Botemedel fanns inte.

Senare har nostalgi övergått till att betyda vemod efter något man inte kan få tillbaka,  till exempel den oskuldsfulla barndomen. Nostalgi var också synonymt med trånsjuka, en stark och tärande längtan till något gammalt, något från förr i tiden . Nostalgi, eller lengton (längton) kunde också få ekonomiska följder. En nyinköpt ko kunde ha hemlängtan och sluta äta, då gav den inte så mycket mjölk. En ny piga kunde ha sådan hemlängtan att hon inte jobbade bra. Inom folkmedicinen fanns det botemedel mot hemlängtan. Man kunde ta med sig tre kolbitar från sin egen spis när man flyttade och lägga dem i sitt nya hems spis för att bota sin hemlängtan. Tänk på ordspråket ”Egen härd är guld värd”.

Ampelmann, som den gröna figuren på trafikljusen i Berlin kallas, har blivit lite av en symbol för ostalgin, en nostalgisk längtan till det forna Östtyskland. Foto: Illustratedjc, CC BY-SA 4.0

Improvisatörerna tog sig an temat och vi fick bland annat höra att en grep kan ha hemlängtan, en piga grät och kved av olika fysiska besvär tills bonden stack en nål i hennes bröst, vi fick en nostalgisk resa till Amerika ombord på en ångbåt med en närmast hysterisk sång om trängtan. När Henriksson berättade om DDR-nostalgi, även benämnd ostalgi, fick improvisatörerna i uppgift av publiken att placera en sketch i Vilda Östern men en babushka involverad. Det blev en salig blandning av babushka och matushka och tre genrer följde på varandra: skräck, romans och musikal. Publiken vred sig av skratt! Musikern Kari Mäkirantas enastående impromusik ger hela showen sin stämning.

Publiken ställde många intressanta frågor till kvällens föreläsare. Bland annat fick vi veta att motsatsen till nostalgi, “det var bättre förr”, skulle vara utopistiska drömmar, vi blickar in i framtiden  “det blir bättre sen”.  Det är tydligen svårt att vara i nuet. Min egen reflektion är: tänk om vi skulle fokusera på nuet: “det är bättre/bäst just nu”!

Maria Olin
Skribenten jobbar som kommunikatör på ÅST och kommunikation i alla former är hennes passion. Och bubbel.

Kunskapskabarén är vetenskapsteater där klokskap från Åbo Akademi möter dårskap representerad av improvisatörer från Åbo Svenska Teater under åtta unika krogshower under temat Konsten att vara människa. I konceptet ingår att vetenskap och improvisation fusioneras. Blanka Henriksson, äldre lektor i kulturanalys  vid ÅA föreläste den här gången i ca 5 minuters sjok om temat Smärtsamt! – en nostalgisk föreställning om (då)tid. ÅST:s improvisatörer Daniela Franzell, Samuel Karlsson och Jerry Wahlforss tog sig an temat på sitt sätt. På scenen också musikern Kari Mäkiranta och konferenciern Magnus Nylander.

Inlägget parallellpubliceras på Åbo Svenska Teaters webb: https://abosvenskateater.fi/repertoar/kunskapskabaren/

Pepparkakor i paradiset Pargas

Kulturanalys, Kunskapskabaré, Vetenskapsförmedling

(H)aha-upplevelse 4 av 8 från Kunskapskabarén på Åbo Svenska Teater.
Föreställningen Lustfyllt! – en mardrömslik föreställning om (ha)begär, den 19 oktober i Brankis, Pargas

Denna Kunskapskabarés tema var lust och begär, men också Pargas, hemmaplan för två av improvisatörerna, och publiken bestod främst av Pargasbor. Stämningen var varm, framför allt efter några skämt på Kimitobornas bekostnad.

Fredrik Nilsson berättade om begär och njutning med Pargas som utgångspunkt, vilket gav en känsla av det globala i det lokala, att allmänmänsklighet även gäller på mindre orter. Centralt  var ordspråket ”Bättre en kaka i ro, än tio i oro” (vi utgår från att det är pepparkakan). Asketism är idealt, och att avstå från begär anses som bra, att ha kontroll över sin mera djuriska impulser. Men vem bestämmer vad som är ett gott begär och vad som är ovana? Och kan man äta kakan och ändå ha den kvar?

Pepparkakor på ett fat.

Foto: Johan Jönsson, https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0/deed.en

I Pargas Kungörelser från 1920-talet skrevs det om begär; både om kornas begär att slicka i sig Chilesalpeter som användes som gödningsmedel, och om ungdomarnas begär efter frihet, prål och jazz. Tidningen presenterade djurens och ungdomarnas begär som dåliga: salpeter är giftigt och jazz leder till ett moraliskt förfall.

Nilsson berättar också att alla begär inte sågs som dåliga i 20-talets Pargas, t.ex. kvinnors begär att göra hemmet till ett paradis, eller kunskapstörsten hos unga ansågs vara goda egenskaper.

Vi lever på ett annat 20-tal, 2020-talet, och vårt förhållande till lust, njutning och begär är annat än för 100 år sedan. Vi blir mera uppmanade till ett liv efter en slags lustprincip: maximera njutning och gör saker bara för att det är skönt. Samtidigt är det paradoxalt att eftersträva maximal njutning men också vara nöjd med det man har så en slags askes är fortfarande idealt.

Slutklämmen var att njutning är väsentligt för en god samhällsmedborgare, och då kan en bit choklad eller en tupplur vara viktig aktivism för en bättre värld!

På scenen improviserades jazzgossen som dansat 42 km under en kväll, nakenbad i tre genrer och en hyllningssång till Pargas, ett passande avslut om det centrala: människans längtan till paradiset på jorden (Pargas).

 

Linda Javén
publikarbetare och försäljningskoordinator vid Åbo Svenska Teater

Kunskapskabarén är vetenskapsteater där klokskap från Åbo Akademi möter dårskap representerad av improvisatörer från Åbo Svenska Teater under åtta unika krogshower under temat Konsten att vara människa. I konceptet ingår att vetenskap och improvisation fusioneras. Fredrik Nilsson, professor i etnologi vid ÅA föreläste den här gången i ca 5 minuters sjok om temat Lustfyllt! – en mardrömslik föreställning om (ha)begär. ÅST:s improvisatörer Daniela Franzell, Samuel Karlsson och Jerry Wahlforss tog sig an temat på sitt sätt. På scenen också musikern Kari Mäkiranta och konferenciern Magnus Nylander.

Inlägget parallellpubliceras på Åbo Svenska Teaters webb: https://abosvenskateater.fi/repertoar/kunskapskabaren/

Gränslöst roligt och intressant – förväntningarna överskreds

Kunskapskabaré, Laddade platser, Vetenskapsförmedling

(H)aha-upplevelse 3 av 8 från Kunskapskabarén på Åbo Svenska Teater.
Föreställningen Hotfullt! – en (över)skridande föreställning om gränser, den 18 oktober på Billnäs restaurang i Billnäs

Stämningen är varm och mysig inne på Billnäs Restaurang, hotfullt är nog det sista ordet man skulle använda för att beskriva den. Men kvällens tema för Kunskapskabarén är ”Hotfullt! – en (över)skridande föreställning om gränser”. Fredrik Nilsson berättar att gränser finns överallt och de måste få finnas, vi kan inte leva utan gränser. Det finns många ritualer kring gränser, till exempel pass- och säkerhetskontroller eller negativa coronatest under pandemin. De som blir godkända, ”är rena”, får passera över gränsen. Improvisatörerna gestaltade det här i en scen med kärlek över gränserna som förvandlades till en het tango ”Jag är törstig, törstig efter dig!”, ”Jag kan vara din tripp!”

Gränsöverskridandet har också fått väldigt kreativa lösningar, som till exempel över Berlinmuren eller den bibliska historien om Jerikos murar. Raserandet av dessa gränser har sedan fått en betydande roll i historien. Men det finns också gränsöverskridningar som glömts bort trots att de varit av stor betydelse. Om den paneuropeiska picknicken inte säger dig någonting (jag hade ingen aning) så rekommenderar jag att du googlar det.

Pågående byggande av en hög mur mellan USA och Mexico.

Murbygge på gränsen mellan USA och Mexico.
Foto: Public Domain, https://www.dvidshub.net/about/copyright

Google kom också väl till hands under pausen då publiken under första akten gett improvisatörerna rubriken “Harparskoglinjen” som tema för en scen. Vad var egentligen Harparskoglinjen? Både galenskaparna (ÅST) och klokskapen (Nilsson) medgav att det var lite oklart. Utbytet av klokskap mellan publiken och de som stod på scenen märktes också då man kunde ställa frågor till Nilsson. Många intressanta och tankeväckande reflektioner kom upp.

Vi lärde oss också om mårdhundsgränsen mellan Finland och Sverige. Här regleras antalet mårdhundar som kan ta sig över gränsen till Sverige. Man anlitar till och med mårdhundarna själva som projektarbetare, så kallade judasdjur. Detta gav inspiration till kvällens sista improviserade hyllningslåt – mårdhunden Maud och hennes förälskelse Tord vid gränsen mellan Finland och Sverige. Den pampiga låten fick dock ett tragiskt slut då gränsbevakningen dök upp…

 

Frida Lassus
turnékoordinator på Åbo Svenska Teater

Kunskapskabarén är vetenskapsteater där klokskap från Åbo Akademi möter dårskap representerad av improvisatörer från Åbo Svenska Teater under åtta unika krogshower under temat Konsten att vara människa. I konceptet ingår att vetenskap och improvisation fusioneras. Fredrik Nilsson, professor i etnologi vid ÅA föreläste den här gången i ca 5 minuters sjok om temat Hotfullt! – en (över)skridande föreställning om gränser. ÅST:s improvisatörer Daniela Franzell, Samuel Karlsson och Jerry Wahlforss tog sig an temat på sitt sätt. På scenen också musikern Kari Mäkiranta och konferenciern Magnus Nylander.

Inlägget parallellpubliceras på Åbo Svenska Teaters webb: https://abosvenskateater.fi/repertoar/kunskapskabaren/

Folkligt skrivande 1750–1950. Dagböcker som källa till vardagligt skrivande och emancipatoriskt skrivande. Seminarium i Åbo 4-5.10.2023

Arkiv, Etnologi, Folkloristik, Forskning, Konferens, seminarium

Under två dagar samlades dryga 50-tal forskare och studerande kring temat dagböcker som källa. Seminariet arrangerades i samarbete mellan Kungliga Gustav Adolfs Akademien för svensk kultur, Svenska Litteratursällskapet i Finland och Åbo Akademi. Seminariet var tvärvetenskapligt och bland föredragshållarna och publiken fanns både historiker, etnologer, folklorister, språkvetare och ekonomer. Inför seminariet fanns en förväntansfull atmosfär i luften. Planeringen av detta seminarium hade pågått länge och tidigare hade det förhindrats av pandemin.

Att utgå från en materialtyp, nämligen dagböcker, var ett lysande drag. Det utgjorde en naturlig inramning trots att det förstås finns andra former av folkligt skrivande, såsom exempelvis brev. Alla föredrag passade väldigt väl in i seminariet. Under den första dagen fick vi höra om dagböcker i Svenska Litteratursällskapets arkiv, digitalisering av folkliga dagböcker och vad en språkvetare kan utläsa ur personnamn och bruket av prepositioner som säger något om hur man orienterade sig rumsligt på orten. Keynote föredraget hölls av agrarhistorikern Catharine A. Wilson som talade bland annat om hur talko-arbete framställs i dagböcker, som ett ömsesidigt sätt att hjälpa sina grannar och få tunga och arbetsdryga arbeten, som att bygga ett hus eller en lada, gjorda.

Under den andra dagen var fokus mera på dagboken som artefakt, men också på vad man kan utläsa ur en dagbok gällande arbete och arbetsfördelning mellan män och kvinnor i det tidigmoderna samhället, nyttjande av naturresurser, konsumtion och om hur dagboksskrivandet tog form i så kallade semilitterata samhällen. Denna dag var inte lika tvärvetenskaplig som den första. I stället var det frågan om hur historiker ser på vad man kan utläsa i dagböcker och specifikt så kallade bondedagböcker. Mycket fokus låg på dagboken som källa till vad folk gjorde i det tidigmoderna samhället, till exempel i form av analyser av verbfraser i dagböckerna, det vill säga vad det enligt dem gjordes. Utmaningen är att mycket vanliga sysslor som grötkokande och mjölkning, något som skedde dagligen, inte fanns nedskrivna i dagböckerna och osynliggjordes därav. Här behövs alltså mer forskning.

Historia har länge studerats bland annat som ”history from below”, en slags motsats till elitens historia. I sammanfattningen av seminariet framhölls att historia nu även kan studeras från insidan, att analysera hur människor själva berättar om sina sysslor. Det som saknades i detta seminarium var ett föredrag som skulle ha lyft upp en innehållslig och narrativ analys av en dagbok, för att visa på hur människorna under tidigmodern tid uppfattade sitt liv och sin omvärld. Detta påpekades av språkvetaren Jan-Ola Östman i sin kommentar på seminariet. Ingen av föredragshållarna var speciellt villiga att problematisera vad de menade att begreppet folkligt skrivande inbegriper. I många fall var det frågan om att de undersökte just bondedagböcker. Som helhet var dessa två dagar mycket lyckade och samlade ett stort antal forskare både från Sverige och Finland.

Lena Marander-Eklund

Smaken är som baken – ganska läcker

Kropp, Kulturanalys, Kunskapskabaré, Vetenskapsförmedling

(H)aha-upplevelse 2 av 8 från Kunskapskabarén på Åbo Svenska Teater.
Föreställningen Läckert! – en föreställning om tycke och smak(löshet) på Kåren i Åbo den 11 oktober.

Smaken är som baken, det har konstaterats sedan länge tillbaka. Fredrik Nilsson börjar den första föreläsningsbiten med att berätta om smak i allmänhet, hur den formas,  hur den är bunden till tid, identitet och kulturell kontext. Här blev den sydsvenska rätten bänkavälling (alla veckans matrester samlade i en ho som sedan kunde ätas varm eller kall i ett senare skede) ett exempel på hur något är bundet till sin kontext, till vad man är van att äta som känns främmande och kanske lite äckligt för folk utanför. Och vad gör egentligen något läckert eller äckligt?

Också människor kan kallas läckra, eller väldigt söta. Vill man kyssa någon så vill man veta hur den personen smakar. Det hade jag nog aldrig tänkt på, hur mycket av vårt språk kring det vi tycker om har att göra med att äta, med hur något/någon skulle smaka.

Att kyssa någon är att smaka av hen.

Vi fick också lära oss begreppet symbolisk kannibalism. Nilsson tog upp fans till den svenska sångaren Lill-Babs och hur någon i ett beundrarbrev tyckte att man borde göra godis av Lill-Babs som alla kunde äta för att bli lika snälla och empatiska som hon. Vi tänker att vi kan ta upp egenskaper av något genom att äta det.

Så frasen ”vi är det vi äter” stämmer på både ett konkret och ett symboliskt plan. Att kunna säga att man tycker om något tillsammans är väldigt viktigt för oss människor. Till slut fick vi ett gott råd att bära med oss från föreställningen: att ta emot dem med annan smak med hela hjärtat!

Våra härliga improvisatörer visste lika lite som publiken om det som skulle ske under föreställningen. Det som berättades under föreläsningsbitarna var nytt för oss alla.

En improviserad scen handlade om en matkö på en högskola och där kom både bänkavällingen och några fårtestiklar in, det hade vi nyss hört Nilsson berätta om.

Klokskapen och dårskapen i Kunskapskabaréns format speglar varann på bästa möjliga sätt. Jag vet inte om jag skrattade mera under kunskapen eller kabarén, men man går hem efter föreställningen med nya saker att fundera över och lite ont i magmusklerna av skrattandet!

Linda Javén
Skribenten jobbar som publikarbetare på ÅST och älskar polarexpeditioner och statistik

Kunskapskabarén är vetenskapsteater där klokskap från Åbo Akademi möter dårskap representerad av improvisatörer från Åbo Svenska Teater under åtta unika krogshower under temat Konsten att vara människa. I konceptet ingår att vetenskap och improvisation fusioneras. Fredrik Nilsson, professor i etnologi vid ÅA föreläste den här gången i ca 5 minuters sjok om temat Läckert! – en föreställning om tycke och smak(löshet). ÅST:s improvisatörer Daniela Franzell, Samuel Karlsson och Jerry Wahlforss tog sig an temat på sitt sätt. På scenen också musikern Kari Mäkiranta och konferenciern Magnus Nylander.

Inlägget parallellpubliceras på Åbo Svenska Teaters webb: https://abosvenskateater.fi/repertoar/kunskapskabaren/

Jag är vuxen

Kulturanalys, Kunskapskabaré, Vetenskapsförmedling

(H)aha-upplevelse 1 av 8 från Kunskapskabarén på Åbo Svenska Teater.
Föreställningen Moget! – en (skam)lös föreställning om vuxenpoäng på Kåren i Åbo den 10 oktober.

Vad betyder det att vara vuxen och hur anses man bli vuxen? Professor Fredrik Nilsson tog avstamp i den skämtsamma listan över s k vuxenpoäng. Det verkar vara en allmän uppfattning till och med globalt att man anses vara vuxen när man har ett eget hem. Vuxenhet knyts till en plats, hemmet. Det handlar också om styrning och makt i samhället, det är ordning och reda när folk har sina egna hem. Och det möjliggör också att driva in skatt. Att inte ha en egen adress gör en person onormal, omogen. Nomader, romer och samer har i tiderna ansetts vara omogna och de har uppfattats hota den allmänna ordningen.

Gräsklippare, förkläde, fotriktiga skor och att läsa dödsannonser ger tydligen vuxenpoäng. Att ha en krukväxt ger 1 poäng och att hålla den vid liv ger 10 poäng.

Enligt en poänglista i USA får man 25 000 poäng när man gifter sig! Om man skiljer sig blir man av med 15–17 000 poäng och om man gifter om sig får man 50 000 poäng.

Det kändes pirrigt att som teatervan sitta i publiken och ta till sig det här helt nya konceptet – vetenskapsteater. Improvisatörerna hade fullt upp med att förkroppsliga vuxenlivet. I improvisationsteaterns natur ingår att publiken får föreslå t ex platser, titlar, yrken, genrer och dialekter som improvisatörerna sedan ska följa. Igår blev det bland annat Sverigebåt (eller Finlandsfärja som man ju säger i Sverige), min svarta barndom, fantasy, tandläkare och kokkoladialekt. Improvisatörerna har en uppsättning hattar, peruker, skägg och några väskor till sitt förfogande. Jag vek mig nästan av skratt när en baby plötsligt föddes ur en fascinerande böld i foten! En annan lyckad och sympatisk scen var förlagd till Åbo Akademi. En förvirrad gulnäbb möttes av en glad tutor i en hurtig barnmusikal. Tutorn (latin: förmyndare) rättade till gulnäbbens keps och tutade ivrigt i en imaginär tuta på sin lika imaginära sparkcykel. Det blev en massa muntert hej hej och aja baja i äkta barnsångstil!

Professor Fredrik Nilsson analyserar fenomenet vuxenpoäng och de tre improvisatörerna Samuel Karlsson, Daniela Franzell samt Jerry Wahlforss förbereder sig på att tolka lärdomarna i hisnande iscensättningar.

Universiteten har tre uppgifter: undervisning, forskning och samverkan med samhället och detta är ett verkligt lyckat sätt att göra det på.

Maria Olin
Skribenten jobbar som kommunikatör på ÅST och kommunikation i alla former är hennes passion. Och bubbel.

Kunskapskabarén är vetenskapsteater där klokskap från Åbo Akademi möter dårskap representerad av improvisatörer från Åbo Svenska Teater under åtta unika krogshower under temat Konsten att vara människa. I konceptet ingår att vetenskap och improvisation fusioneras. Fredrik Nilsson, professor i etnologi vid ÅA föreläste den här gången i ca 5 minuters sjok om temat Moget! – en (skam)lös föreställning om vuxenpoäng. ÅST:s improvisatörer Daniela Franzell, Samuel Karlsson och Jerry Wahlforss tog sig an temat på sitt sätt. På scenen också musikern Kari Mäkiranta och konferenciern Magnus Nylander.

Reflektionen från teaterns kommunikatör är också publicerad på ÅST:s webb: https://abosvenskateater.fi/repertoar/kunskapskabaren/

Bobarhetsworkshop i Oravi

Folkloristik, Forskning, Konferens, seminarium

Arbets- och näringsministeriet har genom Egentliga Finlands förbund beviljat Skärgårdsinstitutet vid Åbo Akademi finansiering för åren 2022–2023 för att skapa temanätverket Habitability. Nätverket fungerar som en brobyggare mellan de olika skärgårdsområdena och har arrangerat olika utbildningar, workshoppar och möten kring temat bobarhet. Konceptet eller verktyget bobarhet (på engelska habitability) är specifikt utvecklat för små, avgränsade skärgårdsområden, alltså öar. Bobarhetsverktyget kan användas för att mäta hur bobar en ö är genom att se på service, arbetsplatser, boende, utbildning, infrastruktur, ekosystem, samhörighet, med mera. Bobarhet lyfter fram det som är attraktivt på en ö som bostadsort och det som behövs för ett hållbart och livskraftigt samhälle, men även det som saknas.

Den sjunde workshoppen inom projektet Habitability – För livskraftiga och bobara skärgårds- och vattenområden, arrangerades i Oravi, Nyslott den 10-12.9.2023. Ca. 35 skärgårdsbor från olika delar av Finland, Åland och Sverige deltog i workshoppen för att diskutera skärgårdsfrågor och lära sig mera om bobarhetsverktyget. Workshoppens tema var offentlig service, ett av bobarhetsverktygets huvudsakliga delområden. Som skärgårdsbo i västra delarna av Finland tänker man kanske inte direkt på att vi också har skärgård i Insjöfinland. Grannkommunen till Oravi, Enonkoski, är faktiskt en av Finlands åtta skärgårdskommuner som får statligt skärgårdsstöd.

Workshop-deltagarna vid Janne Herranens fiskebåt.

Bussen startade från Åbo på morgonen och vi stannade i Lahtis på lunch. Workshoppens första besök gick till Laitaatsilta ångbåtsbrygga på ett varvsområde i Nyslott och där vi fick bekanta oss med varvet och ta en titt på en ångbåt. Särskilt maskinrummet väckte stort intresse bland skärgårdsborna. Sedan fortsatte vi bussresan mot Oravi där vi blev välkomnade av byaföreningens ordförande Sakari Sallinen. Vi inkvarterades i stugor vid Oravi kanals strand, så dagen avslutades med bastu och simning. I strandbrynet fick vi sällskap av tiotals små paddor som skuttade runt och tog sig ett och annat dopp med oss i sjön.

Nästa dag fick alla skärgårdsområdenas representanter presentera sig och sitt skärgårdsområde varefter vi fick lyssna på en paneldiskussion om Saimens skärgårdskommuner. Sedan besökte vi Juvola skola där vi träffade eleverna och lärarna. Skolan har 36 elever men verkar för sista året. Skolans stängning väckte starka känslor bland deltagarna och många undrade hur kommunen kan stänga skolan som har så pass många elever. Många skärgårdsbor lyfte fram att deras lokala skolor kan ha mycket färre elever men att kommunerna väljer att tänka långsiktigt och hålla dem öppna.

En intressant presentation om Stockholms skärgård av Nilla Söderqvist och Britt Fogelström från SIKO – Skärgårdens intresseföreningars kontaktorganisation.

Vi åkte vidare med bussen till en fiskekaj där fiskaren Janne Herranen berättade om fiskenäringen i Saimen. De fiskar mycket gädda, vilket även märktes i den lokala restaurangens utbud. Vi åt gäddfilé, gäddsoppa och gäddbiffar under vårt besök. Herranen menade att man borde bli bättre på att utnyttja mörtfångsterna i Finland. Då någon frågade vad han tycker om saimenvikaren svarade han att han kommer bra överens med sälen, men inte med dem som vill skydda den.

Bussen åkte vidare till byahuset Päiväkumpu som fungerar som bybornas mötesplats. Det blev en kaffepaus varefter Rita Lönnroth från Sibbos skärgårdsdelegation höll en presentation om Sibbos bobarhetsanalys. Efter presentationen kom frågan upp huruvida bobarhetsverktyget kunde användas för analys av större samhällen än enbart öar. Christian Pleijel som tillsammans med skärgårdsinstitutet vid Åbo Akademi utvecklat bobarhetsverktyget säger att de noterat den stora efterfrågan och att verktyget kommer att utvecklas för att kunna analysera större helheter i framtiden.

Frågan om identitet kom upp ett flertal gånger under workshoppen. Många identifierade sig väldigt starkt som skärgårdsbor. Som en folklorist kunde jag inte motstå att sätta på mig analyshatten då jag hörde skärgårdsborna berätta om sina öar och sitt öliv. Berättarpoängen var ofta tydlig, att vara en öbo uppfattades som en stolthet och en kvalitet. Berättelser om långa och farliga skolvägar över isen, långa vägar till närmaste BB och fiskefärder i storm och stiltje gav en bild av skärgårdsborna som orädda, tuffa och ihärdiga. Som motsättning hade vi berättelserna om ”fastlänningarna” som inte är lika vana vid det hårda livet, utan vill ha det mesta serverat och bekvämt. Sommargästerna/stugägarna sågs också i viss mån som lite problematiska, men här skiljde man ofta mellan de nya stugägarna och de som haft stuga på orten länge, ofta i flera generationer. De som varit en del av öns gemenskap en längre tid kunde navigera i ö-samhällets oskrivna regler, medan många nykomlingar helt saknade finkänslighet i öns vett och etikett.

En dimmig morgon fick vi njuta av en vacker soluppgång över Oravi kanal.

Att träffa andra öbor var givande och samtalen mellan människorna livliga. Alla berättade gärna om sina lokalsamhällen och delade med sig av sina erfarenheter. Att öarna är väldigt olika men tampas med likadana utmaningar framkom ofta i diskussionerna. Under en lunch var det roligt att märka hur alla runt bordet förstod hur eländigt det är då någon oförstående kör sönder isen och därmed förstör möjligheterna att smidigt ta sig till och från sin ö, eller att sparkstöttingen är det bästa transportmedlet vintertid.

Träffen var lyckad och många menade att skärgårdsnätverket som skapats genom projektet borde fortsätta med sin verksamhet. Många såg också mycket fram emot projektets sista workshop och avslutningsseminarium som hålls den 4–5.12.2023 i Åbo. Evenemanget är öppet för alla intresserade och temat är Finlands Skärgårdsting: Välmående människor från insjö till utskär.

Julia Öhman,
doktorand i folkloristik