Nästan var gång vi ses känns det som om hens värld har krympt lite till. Senaste inskränkningen är att stans godaste surdegsbröd inte längre går att köpa. En vacker dag dög pengar inte som betalning hos bageriet.
Hen ses inte längre som en trogen kund i banken. Snarare en besvärlig kund. Som får längre och längre att gå för att uträtta sina bankärenden. Trots att hen bor mitt i storstan. Det är inte bara kontor som läggs ner, utan de kontor som finns kvar förses an efter med samma information: här hanteras inte kontanter.
En annan skickar sitt barn som ännu inte fyllt dubbla siffror att köpa hem pizza till familjen. Iväg far hen med sedlarna i nypan, glad åt att få vara stor och hjälpa till. Hem kommer hen med svansen mellan benen. Pengarna är kvar och ingen pizza blev det. Sen förra inköpet har pizzerian blivit kontantfri.
Den första har varken smarttelefon eller betalkort, inte heller använder hen nätbank eller andra tjänster på internet. När tillgång till detta absolut krävs hämtas hjälpen hos yngre anhöriga. Den andra har smarttelefon, men inte åldern inne för mobilbetalningar (även om åldern nu sänkts och hen dessutom blivit äldre).
Här får somliga vända i dörren med oförrättat ärende. Foto: Marie Steinrud
Utanför matbutiken sitter en tredje som drabbas av det kontantlösa samhället. Hen har rest långa vägar, bortdriven av fördomar och brist på arbete, i förhoppning att människorna i detta rika land ska dela med sig. Men för det krävs sedlar och mynt.
På ett härbärge i närheten finns andra som kanske inte heller har möjlighet att enkelt övergå till ett liv utan kontanter.
Undersökningar visar dock att med den här takten kan Sverige, där ovanstående utspelar sig, vara kontantlöst inom tjugo år. Ett kontantlöst samhälle får följder för invånarna och en del av dessa drabbar dem som lever utan internet. Som inte vill, orkar eller kan ta till sig teknologin.
Enligt den årliga rapporten ”Svenskarna och internet” (2019) använder fyra procent av Sveriges befolkning inte internet. De flesta av dem är äldre. Snart dör de gamla ut, men de kan leva i tio, tjugo, ja till och med trettio år till, med tanke på hur länge människor lever idag. De unga växer upp. Men vad gör vi med de marginaliserade? Hur bevakar vi deras intressen och försäkrar att också de kan leva på lika villkor?
Blanka Henriksson, alltsomoftast kontantlös forskningsledare i folkloristik
