”Satt i soffan och kollade på min telefon. Min partner fixade mat i köket med fönstret öppet. Vi bor centralt i Åbo. Min partner undrade vad det hänt då så många utryckningsfordon åkte i närheten. En av mina kolleger skickade en länk till en tidning där det framkom att ett knivdåd höll på i Åbo centrum. Då jag läste artikeln tänkte jag ’det kan inte vara sant, inte i mitt trygga Åbo!”
För ungefär ett år sedan ringde min telefon ihärdigt på mitt skrivbord då jag nyss klivit ut ur duschen. Min bästa vän hade ringt två gånger, och det hade mamma med. Innan jag hann ringa upp vibrerade det till igen och min bästa vän hälsade inte ens utan bara sade:
”Snälla säg att du är hemma!”
Vid det här laget hade jag hunnit kasta en blick på min Facebook-nyhetssida som var öppen på datorn, och ögonen fastnade på en kompis post: ”Vad är det som händer i Åbo?!” och länkat till en YLE-artikel. Knivhuggning på torget? Hansa och Stadsbiblioteket evakuerade?
Jag hade tänkt gå in till stan efter min dusch för att uträtta ärenden. Det gjorde jag inte. Istället stannade jag hemma och följde med händelserna med ett halvt öga på YLE och väntade på polisens presskonferens kl. 19 samma kväll. Där framkom att larmet kommit till dem kl. 16.02, och att mannen gripits kl. 16.05. Tre minuter. Det räckte för att nyheten skulle sprida sig världen över.

Foto: Lena Marander-Eklund

Ett par veckor senare började jag mitt arkivarievikariat på Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi, och då var det redan klart att det skulle skickas ut en frågelista om händelserna på åtminstone svenska och finska medan det hela ännu var i färskt minne. Sagt och gjort blev det en frågelista, på båda inhemska och därtill engelska, och under den första dagen listan var tillgänglig kom det in drygt 100 svar. En månad senare fanns det knappa 400 att ta itu med.
Att läsa svaren var en emotionell berg-och-dalbana, inte minst för att jag själv hade något slags förhållande till det som hänt, men också för att det var tydligt att många informanter använt frågelistan som ett sätt att skriva av sig. Sorg och ilska, frustration och bitterhet, med små glimtar av hoppfullhet:
”Jag råkade vara på plats på torget då händelserna inträffade. Alltsammans hände så plötsligt och snabbt, så det kändes overkligt mitt i chocken.”
”Jag var dyster och äcklad, tanken på en kniv genom kinden får magen att vända sig.”
”Jag har medvetet försökt att det inte skulle påverka [mitt vardagsliv]. Jag kan inte tillåta mig själv att gå omkring och vara rätt hela tiden.”
Redan i oktober 2017 då frågelistan var öppen fanns det informanter som undrade varför det skulle ”ältas om det här”. Samtidigt kom det in närmare 400 svar, många av dem långa och detaljerade. Varför?
Berättande kan fungera som en form av terapi, och att berätta om samma händelse om och om igen hjälper till att organisera upplevelserna och ge dem en överskådlig struktur. Från att ha varit någonting stort och ogripbart går det att paketera in till någonting mer hanterbart, och hjälper till att nå en mental avslutning, closure, på berättelsen. Det är också kontaktskapande, att dela med sig av sin egen berättelse och att ta del av andras, att både berätta och lyssna, höra och bli hörd. Det skapar samhörighet, och känslan av att man inte är ensam i sin upplevelse.
Motviljan att älta och viljan att lämna det hela bakom sig speglades i svaren, men samtidigt en vilja att skapa ordning i kaotiska tankar och skapa mening för sig själv i kölvattnet av meningslöst våld. Såhär ett år senare kan jag hoppas att frågelistan kanske hjälpte åtminstone en del av informanterna att nå closure och få lite sinnesro.

Bettina Westerholm
vikarierande arkivamanuens, Cultura