Kategoriarkiv: Livets fester

Att fira jaget i tiden

Födelsedagsfirandet kan för många vara en enkel ursäkt att festa. Det är en utsaga som kan tänkas underminera hela frågeställningen angående traditionens historia och varför firandet av åldern upprätthålls ännu idag. Jag tänker dock att även ursäkten att festa kan vara en orsak som återspeglar ett grundläggande behov av att känna sig säker, nöjd och bekväm med den egna tillvaron.

Många traditioner, som bröllopet bland annat, bygger på att något förändras i människors liv. Födelsedagen kanske inte verkar som en stor förändring men det utesluter inte olika förväntningar som årsskiftet för med sig. Medan idén av att dela upp ett liv från år till år naturligtvis är något konstruerat, är det inte konstigt att vi förhåller oss till året som särskilt meningsfullt med tanke på alla andra traditioner som har med året att göra, som nyårsfirandet.

Nyårslöften, verksamhetsår och studieår är exempel på praktiska samt teoretiska sätt att förhålla sig till året och vad som förväntas hända under ett år. Beroende på hur en person förhåller sig till året så kan det påverka vad hen förväntar sig av sig själv. Vad en människa förväntas att åstadkomma under ett år är i överlag en reflektion av hur samhället förhåller sig till året som tidsperiod, vilket i sin tur påverkar hur individen förhåller sig till sig själv.

Varje födelsedag kan innebära nya förväntningar angående vad en person borde ha åstadkommit under en tidsperiod, och det gäller särskilt de jämna födelsedagarna i och med att det är årtionden som uppmärksammas och inte år. Fenomenet att ge särskild uppmärksamhet till jämna födelsedagar i de nordiska länderna verkar ha uppstått i samband med att födelsedagsfirandet blev allt vanligare under 1900-talet. Medan födelsedagsfirandet går att spåra till antikens Rom var det inte en tradition som plockades upp av den katolska kyrkan, vilket är en orsak att namnsdagsfirandet har en längre historia i Sverige liksom i Finland. Traditionen går alltså att spåra till 1600-talet i Sverige, och 1700-talet i Finland.

Orsaken att jag tar upp namnsdagsfirandet i förhållande till födelsedagen är att bägge traditioner började bli vanliga bland allmänheten i Norden under samma tid. Medan reformen av almanackans namnlängd i Sverige under ett tidigt 1900-tal är en nämnvärd faktor (namnlängden innehöll inte vardagliga namn) så tänker jag att människors förhållande till tidsövergång i överlag har förändrats. I dagens samhälle är människor konstant medvetna om tiden, och det är något som alla är mera eller mindre tvungna att vara medvetna om. Vi placerar en särskild vikt på att mäta tid, och att mäta människors samt samhällets prestationer i enlighet av år och decennier.

Med tanke på den utvecklingen är det kanske inte konstigt att födelsedagen idag får mera uppmärksamhet än namnsdagsfirandet. De jämna födelsedagarna får vanligtvis särskild uppmärksamhet och det finns en generell idé om att årtionden måste firas på ett i en högre grad storslaget sätt. Det är tänkbart att det beror på de förväntningar som årtiondet för med sig i och med att mera tid innebär större förväntningar angående bland annat vad en person har åstadkommit.

Akten att uppmärksamma hen som fyller år sker ofta genom ett materiellt innehåll (presenter, tårta bland annat) och det finns en bakomliggande idé att det materiella måste reflektera den uppmärksamhet som personen ifråga ”behöver”. Medan födelsedagstårtan och födelsedagskort är vanliga exempel som ofta framkommer i berättelser angående traditionen, har födelsedagspresenterna en särskild förmåga att representera mängden av uppmärksamhet i ett materiellt format. En större fest innebär flera gäster, och flera gäster innebär mera uppmärksamhet samt mera presenter.

Det är tänkbart att presentutdelningen har blivit en särskild del av födelsedagsfirandet på grund av en vanlig uppfattning: att olika åldrar reflekterar olika behov som borde uppmärksammas. Många frågar sig exempelvis vad en tioåring behöver i jämförelse med en tjugoåring eller trettioåring. Samtidigt finns det en idé att presenterna borde reflektera personlighet så finns det ändå en bakomliggande tanke att personlighet och ålder hör ihop med varandra. Många skiljer exempelvis på vuxna intressen i jämförelse med de intressen som hör till unga-vuxna.

Uppfattningen att åldersskiftet är något speciellt som borde uppmärksammas är i sig något som kan skapa ångest för hen som fyller år. Medan personen ifråga kan förhålla sig till den aktuella ändringen som obetydlig, kan det ändå finnas en känsla av osäkerhet eller rädsla inför framtiden på grund av något som personen förväntas att lämna efter sig: idén av att vara ung i jämförelse med att vara vuxen, eller att vara barn i jämförelse med att vara gammal.

Uppmärksamhet av vänner och familj i samband med tårta och presentutdelning bland annat, kunde uppfattas som olika metoder för att göra övergången lättare: att förankra en känsla av säkerhet inför framtiden. Det är tänkbart att presenter (även kort) har en särskild förmåga att representera närhet till vänner och familj i och med att presenterna, i många fall, är något som ”födelsedagsbarnet” har tillgång till efter festen. Inte för att den personen som fyller år behöver bryta kontakt till gästerna efter festen men nåja… poängen är att symboliska föremål kan bidra till en känsla av säkerhet.

Det betyder inte att traditionen saknar ett problematiskt innehåll även om intentionen, att skapa en känsla av gemensamhet och stöd, är positiv. Ironiskt nog kan traditionen i sig själv vara en grundläggande orsak varför en person upplever ångest från första början. Det beror på att traditionen bidrar till idén om att en övergång sker: en händelse som kräver särskild uppmärksamhet.

Förväntningar angående att arrangera en storslagen fest kan även vara en orsak till ångest för hen som förväntas arrangera festen. Även om vänner och familj inte förväntar sig någon särskild fest kan idén finnas där i bakgrunden: att en födelsedag måste vara tillräckligt stor och att det måste ske i en specifik tidpunkt för att vara lyckad. Den känslan gäller särskilt jämna födelsedagar i och med att det är tänkbart att ett årtionde borde reflektera ett större innehåll. En fyller ju (tillsätt valfri nummer här) enbart en gång i livet.

Personligen gör det mig glad att se hur många väljer att istället uppmärksamma en välgörenhetsfond på sin födelsedag, i samband med att de konstaterar att de inte vill ha presenter. Att uppvakta varandra på ett storslaget och/eller materiellt sätt är inte nödvändigt för att skapa en känsla av gemensamhet. I överlag är det bisarrt hur många presenter som inhandlas varje år till personer som redan lever i ett överflöd, med ingen annan orsak än att det hör till traditionen.

Att föra över uppmärksamheten till något annat än sig själv, som till en välgörenhet, kan även styra över uppmärksamheten från åldern. Många vill inte nödvändigtvis göra åldersskiftet till en stor händelse även om det känns som något en borde göra. Själv har jag inte firat min födelsedag på många år, inte för att jag anser att det är negativt att fira en födelsedag, men för att det för mig känns påtvingat och jobbigt. I somras fyllde jag 30 och medan det var svårt att undvika känslan att jag borde ha uppmärksammat dagen på något sätt, gjorde jag det ändå inte.

Kanske kände jag att uppmärksamhet skapar förväntningar angående åldern: förväntningar angående vad jag borde ha åstadkommit och vad jag borde göra i framtiden. Kanske har jag bara blivit gammal och tråkig, och övertänker saker och ting. Det är också en möjlighet antar jag.

Branko Lampi

Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020
Vidareläsning:
Folk i fest – traditioner i Norden, s. 108–110. Red. Jan-Öjvind Swahn. Höganäs 2000.
Institutet för språk och folkminnen, Fira födelsedag: https://www.isof.se/folkminnen/handelser-i-almanackan/fodelsedagar.html
Institutet för språk och folkminnen, Om tideräkning och almanackor: https://www.isof.se/folkminnen/handelser-i-almanackan/tiderakning-almanackor-och-olika-dagar.html#julianskochgregoriansktiderakning
Institutet för språk och folkminnen, Namnsdagar i Sverige: https://www.isof.se/folkminnen/handelser-i-almanackan/namnsdagar.html

Den vita alban under konfirmationen

Konfirmationen är en kyrklig välsignelseritual med en anknytning till dopet och som utförs inom den kristna kyrkan. Den vita alban har man i Finland burit sedan 1960-talet. Denna konfirmationsdräkt har på sätt och vis varierat i sin utformning och även dess färg under åren och även runt om i Norden. Konfirmationen är i sig en rituell handling och man kan utöver detta fundera på vad den vita alban symboliserar och vad ett föremål som alban spelar för roll vid konfirmationen.

Dräkterna som ska bäras under konfirmation har utvecklats och ändrats en hel del från införandet av konfirmationen som i många länder skedde under 1700-talet. Alban som idag är det officiella basplagget som ska bäras under konfirmationen är alltså ett vitt hellångt klädesplagg. Alba är latin och betyder vit. Ordet är alltså en förkortning av orden vestis alba, som betyder vit dräkt. Ursprunget till namnet och även färgen på denna dräkt hör samman med att färgen på alban symboliserar att människan iklär sig Kristi rättfärdighet. Andra plagg inom den kristna kyrkan har sitt ursprung eller har tagit intryck från alban. Till exempel dopkolten och brudklänningen har sitt ursprung eller har tagit intryck från den. Den grundläggande delen i prästens liturgiska klädsel är även alban, som också kallas för mässkjorta.

Konfirmation i Aholansaari 2009. Bild av Isidorus Finn. Wikimedia Commons.

Förutom att den vita alban ska symbolisera att man iklär sig Kristi rättfärdighet symboliserar även den vita färgen en del andra saker. Bland de liturgiska färgerna är vit den färgen som man använder vid kyrkoårets stora helgdagar. Vitt är glädjens, tacksamhetens, renhetens och salighetens färg. Eftersom konfirmationen ses anknyta till dopet kan man se det som att man bär samma dräkt men att man denna gång under konfirmationen räcks med sina egna fötter till marken och kan gå själv och vandra i sitt dop och vidare i sin tro. Konfirmationen och alban ska alltså kort sett visa att man är redo att klara sig på egen hand inom sin tro.

Cera Krook
Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Läs mer:
Folk i fest – traditioner i Norden. Red. Jan-Öjvind Swahn. Höganäs 2000.
Olof Lindquist, Från ekonomi till teologi. Ingår i: Brynielsson, Maria (red.) (2016). Textilier i helig tjänst. Växjö: Växjö stift.
Evangeliska-Lutherska Kyrkan i Finland. Alba. https://evl.fi/svenska/ordlista/-/glossary/word/Alba (Hämtad 2.12.2020)
Evangeliska-Lutherska Kyrkan i Finland. Liturgiska färger. https://evl.fi/ordlista/-/glossary/word/Liturgiska+f%C3%A4rger (Hämtad 3.12.2020)

Nytt liv i gammal tradition

Vem har inte hört ramsan ”something old, something new, something borrowed and something blue” men vad de flesta inte vet är att ramsan har en sista vers: ..and a sixpence in your shoe”. Alla dessa saker ska bruden ha på sig men har ni tänkt på vad dessa saker egentligen skall symbolisera?

Bild av Virgil Cayasa från Unsplash

Något gammalt skall bruden ha för att skydda sig själv och sin blivande man från gamla onda andar. Det gamla fungerar också som en påminnelse om varifrån hon kommer, till vilken familj hon blev född. Något nytt skall vara något som bruden fått av sin blivande man, en pre-bröllopsgåva. Denna skall symbolisera den familj som bruden upptas i. Dessa föremål kommer således tillsammans att symbolisera föreningen mellan de två familjerna. Något lånat ska vara ett föremål som bruden lånar från en annan lyckligt gift kvinna, man hoppas att lite av deras lycka skall överföras på det nya paret. Något blått ska bruden ha av flera anledningar. Den blåa färgen symboliserar bland annat, lugn, trovärdighet och lojalitet, men också visdom och stabilitet. Den blåa färgen skall alltså symbolisera allt det som bruden vill ha ut av det kommande äktenskapet. Detta blåa föremål är ofta ett strumpeband för att visa på intimiteten mellan paret, för att visa att hon förblir lojal mot honom men också för att visa att denna lojalitet och trovärdighet alltid kommer att vara henne viktigt och nära. Vad pengar betyder behöver knappast förklaras. Bruden skulle sätta något liknande en femcentare i sin sko för att på så sätt mana fram rikedomar åt brudparet.

Denna tradition sprider sig nu över världen. Den började i Nordamerika och medan den där håller på att avta och tappa i popularitet ökar den istället runt om i världen. Bland annat i Danmark har brudarna anammat denna tradition, bortsett från den sista delen av ramsan, den tycks ha fallit bort när andra länder tog in den i sin kultur.

Intressant att notera angående dessa föremål är att de har betydelse endast för bruden, och i förlängningen brudgummen, men de betyder ingenting för de andra som bevittnar ceremonin. I många fall är de helt omedvetna om dessa fem föremål, att bruden ens har dem och vilka dessa föremål är. Dessa materiella ting är således affektiva, alltså emotionellt betydande, för bruden och de hjälper henne att känna den speciella lycka som en brud förtjänar att känna på sin bröllopsdag. Det är dock många brudar som bär dessa föremål utan att veta att de ska skydda paret och bringa lycka till deras gemensamma framtid.

Sandra Fagerholm

Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Vidareläsning:
https://www.obsid.se/livsstil/fargers-betydelse/
https://www.theknot.com/content/wedding-traditions-the-meaning-of-something-old
Folk i fest – traditioner i Norden. Red. Jan-Öjvind Swahn. Höganäs
Fråga föremålen, Anna Maria Forsberg och Karin Sennefelt, Studentlitteratur, Lund, 2014.
The power of feeling, Jennifer Harding och E. Deidre Pribram, European journal of cultural studies, London, 2002.
Att forska om ting, Katarina Ek-Nilsson, Nätverket: etnologisk tidsskrift, 20, s. 2–7, 2016.

Nytt och gammalt i bröllopstraditioner

I början av året fick jag en förfrågan från en redaktör på Vasabladet om hur bröllopstraditioner har förändrats; om det finns element som varit oföränderliga och vad som styr utformningen av traditionerna. I mitt svar till redaktören tog jag fram dels stabila, dels föränderliga drag och att bröllopstraditionerna styrs av en blandning av lokala traditioner, mode och internationella trender. I sammanhanget kom jag över en bröllopsbild i Åbo Akademis arkiv, Cultura.

Brudpar år 1927. Kulturvetenskapliga arkivet Cultura

Fotografiet är från Vörå och taget på 1920-talet. Bilden ingår i Yngvar Heikels artikel ”Anteckningar om några Österbottniska brudkronor, brudskrudar och brudkläderskor” i Budkavlen från 1927. Fotografiet belyser relativt väl detta med stabilitet och förändring gällande bröllopstraditioner. Bruden har en så kallad brudkrona på huvudet – ett bruk som Heikel noterar att är gammalt men som användes ”ännu i våra dagar” det vill säga på 1920-talet. Kronan var hög och bestod av en inre och yttre krona, dekorerad med stanniolpapper. Däremot var brudklänningen av senaste snitt, det vill säga med låg midja som var trendigt på 1920-talet. Klänningen kunde vara vit, svart eller kulört och hade i detta fall en bröstkrans och vita ytterärmar. Den vita brudklänningen hade ännu inte då helt slagit igenom. Heikel konstaterar i sin text att brudar numera tenderar att ha egen brudklänning då det äldre bruket bestod i att brudklänningen ägdes av traktens brudkläderska. Fotografiet visar tydligt på hur tradition och det moderna samspelar. Så gjorde det på 1920-talet och så är fallet också idag.

Lena Marander-Eklund

Sonja Finnholm. Gamla riter färgar våra bröllop. Vbl 29.1.2019 BröllopVbl2019.pdf
Budkavlen 1927, nummer 2 och kan läsas digital här https://digi.kansalliskirjasto.fi/aikakausi/binding/917714?page=1
Åbo Akademi, Kulturvetenskapliga arkivet Cultura, Folkloristiska samlingarna, IF bnr 1985/138.

”Bleka dödens minut” – begravningens rituella betydelse

Kyrkans roll i samhället har onekligen förändrats markant sedan exempelvis 1800-talet, i takt med hur samhället överlag har förändrats. Vissa kanske till och med undrar om den alls har någon relevans i samhället längre. Men det finns fortfarande en aspekt av våra liv som kyrkan mer eller mindre exklusivt tar hand om, och det är processen kring vår oundvikliga bortgång – döden, alltså. Med det i åtanke – i en allt mer ”moderniserad” värld, där riter och traditioner som tidigare varit av hög sakral betydelse och inte skämtades bort, nu kan firas med massproducerade, kommersiella plastgrejor, eller helt struntas i om man så behagar, så har just begravningsriten präglats minst av samhällets förändringar, och människors alltmer subjektiva ställningstaganden till det ”traditionella”. Man kan ju fråga sig varför det är så.

Med det vill jag inte att säga att den helt har undgått någon slags reform. Idag är det en kyrklig plikt att upprätthålla en social rättighet vi alla har: att få någon slags värdig begravning i s.k. ”vigd jord” då vår tid är kommen. Detta ska ske så långt enligt den avlidnes önskemål som överhuvudtaget möjligt, och så att man inte bara kastas i första bästa pissdike eller massgrav (som Mozart!). De allra flesta vill nog också att deras sista viloplats är på en kyrkogård, oavsett om man är religiös eller inte. Men den vigda jorden invaggar en ändå i någon slags säkerhet.

En begravning kan iscensättas på olika sätt, men grundstrukturen är förvånansvärt stabil. Här begravs Johan Dimitri Taikon, berömd sagoberättare och förkämpe för romernas rättigheter, i oktober 1950. Foto: Vimar Ericsson. CC-BY

Begravningen utvecklades egentligen av praktiska skäl. Man skulle helt enkelt se till att den avlidna inte skulle gå igen och störa hederligt, levande folk, utifall att denna plötsligt skulle vakna från de döda. Detta blev sedan en process där man såg till att den döda kom i jorden med heder, och därmed förbereddes hen på bästa möjliga sätt för livet efter detta. ”Heder” är ju i sig också något helt subjektivt. Många önskar sig en okonventionell begravning, men hur många står för det dom lovar när tiden kommer? Jag kommer att tänka på Hunter S. Thompson, som önskade få sin aska skjuten ur en kanon över Mojaveöknen. Den som är bekant med Thompson vet att detta perfekt reflekterade det vilda liv han levde. Det liv jag lever kommer antagligen leva upp till en helt vanlig standardbegravning, inte en kista i guld. Men det har jag inga problem med alls.
Idag är ju våra perspektiv på vad döden innebär och vad som kan följa den, helt individuella och subjektiva. Men trots det räds vi nog alla den på något vis. Och detta är begravningens centrala punkt, där vi står inför någonting som vi inte vill tänka på eller hantera varje dag. Jag skulle vilja påstå att en hälsosam relation till döden är att åtminstone visa någon slags vördnad för den. Trots att vissa är mera rädda för döden än andra, så präglas ändå vår relation av det oundvikliga faktum att vi inte vet vad den innebär, annat än att vi på ett vis upphör att existera. Och vi kommer nog antagligen aldrig säkert veta vad som finns på den andra sidan heller.

På samma gång är begravningen en rit för den dödas anhöriga som ännu är i livet. Mycket av detta präglas nog av det egna behovet av tröst, och därför spelar vi säkra kort, och är mer motvilliga att experimentera med strukturerna kring begravningen. Kanske just dessa traditioner som vi associerar med en svunnen tid, ändå invaggar oss i någon slags känsla av kontroll (över något vi inte har någon som helst kontroll över) och katarsis. Idag kanske den avlidna på förhand önskat att en specifik sång ska spelas på begravningen, men i 99% av fallen ska man nog bara förvänta sig proper klädkod i svart, psalmer ackompanjerade med orgel, och möjligen en dikt i något skede. Och kaffe med smörgåstårta när jordsättningen är klar.

När begravningsakten är över finns det ofta utrymme för social samvaro. Kanske blir det gravöl, eller minnesstund med smörgåstårta.
Foto: Johan Andersson, Flickr CC-BY 2.0

Det är sen en annan grej. Det tog lång tid för mig att vänja mig vid smörgåstårta utanför begravningssammanhang eftersom min första interaktion med maträtten var på just en begravning.

Simon Holm
skrivet för kulturanalyskursen Ritual och materialitet

Lästips
– Åkesson, Lynn (red.) 2006. Inför döden.

Bröllopstraditionen ”Något gammalt, något nytt, något lånat, något blått”

Det finns en hel del traditioner, föreställningar och föremål som kopplas till bröllop. Det är inte konstigt eftersom bröllop under många århundraden har varit en viktig händelse i människors liv. Många traditioner och föremål som hör bröllopet till än i dag kan spåras tillbaka till gammal folktro. Bröllopet är en övergångsrit där man går från att vara ogift till gift, och vid sådana gränser har man tänkt att onda andar är i rörelse. De flesta föreställningar handlar om lycka/olycka och att skydda sig för onda andar. Brudgummen skall bära bruden över tröskeln till deras gemensamma hem, slöja bär man för att hålla borta onda andar, man skall inte ge knivar i bröllopspresent för det anses kunna skära av bandet mellan brudparet. Brudgummen skall inte se bruden i brudklänningen före bröllopet och riset som kastas på kyrktrappan bringar fruktbarhet.

Brudens påklädande blir många gånger en tydlig del av bröllopsritualen och de olika plaggen laddas med stark symbolisk betydelse.
Foto: iluvrhinestones – Flickr. https://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0

”Något gammalt, något nytt, något lånat, något blått” är ett uttryck som säkert många har hört i samband med bröllop. Det har varit en tradition i århundraden att brudar skall bära detta under bröllopsdagen för att bringa lycka, fruktbarhet och rikedom. Man är inte helt säker på traditionens exakta ursprung men man vet det är ett gammalt engelskt rim från den viktorianska tiden (senare delen av 1800-talet). Ursprungsramsan lyder: ”Something old, something new, something borrowed, something blue and a sixpence in her shoe”. I dag är det en rolig tradition där bruden på in stora dag kan uttrycka sin beundran för speciella personer. Alla dessa symboler är konkreta och materiella ting men samtidigt också uttryck för känslor, förhoppningar och drömmar.

”Something Old”. Att bära något gammalt på sin bröllopsdag är för att påminna om det som har varit, ett minne av brudens tidigare liv. Det kan symbolisera bandet till familjen, speciellt till mamma eller mormor. Bruden kan välja att bära mormors gamla smycke, en detalj (t.ex. en bit spets) från mammas bröllopsklänning eller en gammal brudkrona från kyrkan. Det var vanligt att bära brudkrona av förgylld metall under medeltiden.

Bröllopstraditioner är föränderliga och styrs av både ideal och praktikaliteter. In på 1900-talet var det vanligt att alla i bröllopsföljet var svartklädda, som det här brudparet med marskalkar och tärnor från Bodums socken i Ångermanland (ca 1900–1915).
Foto: Petrus Hedström/Nordiska museet NMA.0041013. Public domain.

”Something New”. Något nytt symboliserar en ny fas, ett nytt liv, som bruden ser fram emot. Brudklänningen får ofta symbolisera det nya men också till exempel nya underkläder, ny parfym, brudbuketten eller bröllopsringarna kan användas som något nytt. Det nya bringar lycka och framgång i äktenskapet.

”Something Borrowed”. Något lånat ger dig lycka från en lyckligt gift vän. Vännen lånar bruden sin egen äktenskapliga lycka som sedan skall fortsätta in i äktenskapet. Men man skall också returnera det som man har lånat. Något lånat kan också symbolisera att bruden kommer att behålla sina gamla vänner, och att vänner och familj kommer ännu att finnas där för henne även i framtiden. Man kan låna till exempel kläder och smycken för bröllopsdagen.

”Something Blue”. Det blåa symboliserar hoppet och trohet. Det sägs att denna tradition härstammar från det forntida Israel där bruden har burit ett blått band i sitt hår som en symbol för att hon skall vara trogen sin man. Förr i tiden hade brudparet ett blått band i bröllopskläderna. I dag har man ofta blått strumpeband men man kan också ha till exempel en blå blomma, blåa skor eller smycken.

”A Sixpence In Her Shoe”. Denna del översätts i bland till svenska som ”något fått” men man använder den inte alltid. Slanten skall bruden bära i sin sko och den står för ett liv rikt både ekonomiskt och i kärlek. Denna tradition härstammar från Storbritannien där brudens far satte ett silvermynt i brudens vänstra sko för att bringa paret lycka. I Sverige finns en tradition att bruden har ett guldmynt från sin mor i höger sko och ett silvermynt från sin far i vänster sko.

Sandra Rönnberg
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Lästips
– Allt om bröllop. http://www.alltombrollop.com/
– Bröllops Guiden. http://www.brollopsguiden.se/
– Knuts, Eva (2006). Något gammalt, något nytt – skapande av bröllopsföreställningar. Göteborg: Mara förlag.