Kategoriarkiv: Etnologi

Äntligen dags för konferens!

Så kändes det som att många kände inför att Nordiska etnolog- och folkloristkongressen (Ethnofolk) gick av stapeln i Reykjavik 13-16 juni, det märkets också genom ett högt deltagarantal med 350 personer på plats och ytterligare drygt 70 som deltog via zoom. Vi från ämnena folkloristik och etnologi vid Åbo Akademi hjälpte till med deltagarsiffrorna då många av de anställda och doktoranderna deltog.

För min egen del utropade jag ”Äntligen konferens!” då det var min första konferens som doktorand, och vid närmare eftertanke faktiskt min första konferens någonsin. Jag blev antagen som doktorand vårvintern 2021, mitt i pandemin, och arbetar dessutom från Sverige för det mesta så min doktorandtid har hitintills spenderats ensam framför datorn i ett hörn av sovrummet. Men nu skulle det bli ändring och jag skulle få träffa etnologer och folklorister från hela Skandinavien, och även från länder utanför Skandinavien. Och jag skulle jag få träffa och umgås med mina kollegor från Åbo som jag inte kunnat träffa allt för ofta.

Jag och fyra doktorandkollegor hade hyrt en lägenhet med utsikt över berg, vars toppar för det mesta doldes av tunga moln.

Utsikten från vårt fönster.

Konferensen inleddes på måndag kväll med en visit hos ingen mindre än presidenten Gudni Jóhannesson som bjöd på kaffe och klenäter på residenset. Efter kaffet bjöds vi på traditionella isländska sånger för att sedan åka till ett badhus där deltagarna verkligen fick lära känna varandra inpå bara skinnet.

Residenset.

På tisdagen började sedan själva konferensen. Jag själv skulle hålla presentation den eftermiddagen och ägnade en del av dagen åt att vara lite nervös inför detta samtidigt som jag gick på sessioner och lyssnade på andra forskares presentationer. Jag fick lära mig om allt från torv-fotboll och ko-stigar till förekomsten av bastuklubbar i Stockholm innan HIV/aids. Min egen presentation gick bra och självklart hade jag oroat mig inför den i onödan. Jag fick till och med några frågor efteråt!

Med presentationen avklarad kunde jag i lugn och ro ägna de resterande två konferensdagarna åt att gå och lyssna på fler sessioner och de två keynote-föreläsningarna. Men en konferens handlar ju inte endast om att lyssna på sessioner utan även att träffa människor. Drygt två veckor innan konferensen så hade jag varit på doktorandkurs i Lund och många av kursens deltagare deltog även i konferensen så det var roligt att återse alla igen och även att få tillfälle att träffa deras kollegor. För något jag verkligen uppskattade med att stora delar av Skandinaviens etnologer och folklorister var samlade var att man äntligen kunde få ett ansikte på personer vars artiklar och böcker jag läst under det år jag hitintills varit doktorand.

Då jag tidigare arbetat med att vara med och anordna en kortfilmfestival i Uppsala har jag också kommit att gilla det liminala tillstånd en befinner sig i vid den här typen av arrangemang som konferenser och festivaler. Världen krymper plötsligt ihop till en eller ett fåtal lokaler och/eller platser och man rör sig mellan olika mer eller mindre spontant formerade grupper av människor som kanske fikar ihop eller bestämmer sig för att äta middag ihop. Man vet aldrig riktigt var man hamnar eller med vem men det slutar nästan alltid i att man träffar nya intressanta människor.

Men det minne jag framför allt kommer bära med mig är att kunna vandra hemåt i ett av midnattssolen upplyst Reykjavik efter att ha tillbringar några timmar på någon pub tillsammans med andra doktorander och forskare diskuterat livets små och stora frågor.

Avslutningsfest på Reykjaviks konstmuseum.

Malin Stengård

Doktorand i Etnologi

Att resa – en reflektion över Kulturanalysens exkursion till Stockholm

Att resa i postpandemi-tider
Då pandemi härjade som värst gjorde jag mig inga tankar på att resa. Dels fanns det inga möjligheter till det, dels hade jag inte lust. Pandemin är ännu inte över men restriktionerna har släppt. Därför var det underbart att kunna ta sig till Stockholm – för min del för första gången sedan sensommaren 2019. Stockholm var just så vacker som jag kom ihåg – nu under spirande vår då grönskan även gör en urban miljö fin. Fortfarande märkte jag att jag hade Corona-viruset i tankarna. Av denna orsak satte jag på mig ansiktsmask då jag befann mig bland stora mängder av människor som i tunnelbanan. Mitt emot mig satt en kvinna som tittade förvånat på mig och sa: ”Är du sjuk?”. Jag förklarade att jag inte var det men heller inte ville bli det. Hon fortsatte med att säga att ansiktsmask inte är bra eftersom hjärnan behöver syre. Jag förklarade att jag var från Finland och att vi blivit vana vid att bära ansiktsmask. Hon frågade hur många som dött i Covid-19 i Finland och berättade sedan om dödstalen i Sverige. Trots att dödstalen inledningsvis var mycket högre i Sverige än i Finland väckte min ansiktsmask hennes förvåning. Det här är en liten och vardaglig påminnelse på Sveriges och Finlands olika förhållningssätt till pandemin. Att resa vidgar vyerna och påminner oss om skillnader och likheter mellan länder.

Gustav Vasa, Nordiska muséet.

Att resa – Come to Norden
Orsaken till resan till Stockholm var en studentexkursion till Nordiska museet. Trots att jag inte var lärare på kursen önskade jag delta främst eftersom det är ett bra sätt att umgås med studenter och kollegor. Vi har också blivit uppmanade att satsa på gemenskap mellan lärare och studenter samt mellan kollegor. Studenterna var på denna exkursion förhållandevis många och stämningen var god. På Nordiska museet presenterade arkivarie Marie Steinrud arkivet och studenterna gjorde även arkivstudier med utgångspunkt i förutbestämda uppgifter. Efter en gemensam lunch guidade intendent Jonas Engman oss genom utställningen Come to Norden. Utställningen visar hur de nordiska länderna ritade in sig på turistkartan under första hälften av 1900-talet. Tanken var att locka resenärer till Norden, till natur, skidföre och midnattssol.  Samtidigt gestaltas en bild av både det nordiska och det nationella genom symboler i dem. Nationaldräkter, vackra landskap kontrasteras mot båtar, tåg och stiliserade urbana miljöer. Fritid, semester och solbadande är nytt under denna tid. I en plansch framhålls det njutningsfulla i sjövägen till Sverige. Ombord på ångbåten Bore (1960–1977) kunde man äta sig genom resan från Åbo till Stockholm. Numera finns Bore som hostel vid Aura å.

https://www.nordiskamuseet.se/utstallningar/come-norden

Reseaffischer

Att resa – Viking Lines nya båt Glory
En annan idé med denna resa var att vi skulle bekanta oss med Viking Lines nya fartyg Glory. Studenterna gjorde deltagande observation med utgångspunkt i förutbestämda teman. Jag är inte riktigt förtjust i att åka båt, trots att jag gjort det massor av gånger längs med åren. Jag brukar tycka att det är instängt, tycker inte om att det gungar och brukar ibland anse att folk är väl överförfriskade. Inget av detta stämde med denna resa över Östersjön. Fartyget var luftigt, hytterna väl tilltagna, inget stök i korridorerna och allt var snyggt och rent. Båten var tyst och man märkte knappast att man rörde sig på vatten. Efter en måltid på en trevlig restaurang med pratglad personal begav vi lärare oss till baren Vista room, som enligt reklamen är båtens vardagsrum. På scen stod en svensk orkester som alldeles tydligt var hänförd av uppdraget. De spelade gamla godingar och dansgolvet var mer eller mindre fyllt av dansglada, främst äldre damer. Åldersgaffeln var från 2 till dryga 80 år. Alla tycktes trivas. Så även vi. Efter en intensiv dag i Stockholm kom vi hem med fina erfarenheter i bagaget.

Jag hade nästan glömt hur uppfriskande det är att resa. Tidigare har jag inte ens uppfattat det som att åka utomlands då jag rest till Stockholm. Här har Corona-tiden gett nya kulturanalytiskt intressanta perspektiv, att se en kort resa till Stockholm som något spännande – om man ska lyfta fram något positivt med Corona-eländet.

Lena Marander-Eklund
Professor i nordisk folkloristik

Återblickar från djurforskningsdagarna 4-6.4.2022

Djurforskningsdagarna som ordnades i Åbo 4-6.4.2022 med temat ”Djurens natur” (fi. Eläimen luonto, eng. Animal Nature) lockade en mångvetenskaplig skara av forskare som diskuterade de olika sätt på vilka djur, natur och naturlighet kopplas samman i kultur och samhälle. Frågor som ställdes var hur kopplingarna produceras och utmanas i vardagliga situationer och i vårt sätt att tala, och hur djur, natur och naturlighet diskuteras t.ex. inom konst och politik. Naturbegreppet har utnyttjats, men det har också nedmonterats och gjorts relevant igen inom humaniora och samhällsvetenskap. Men vad pratar vi om när vi pratar om natur eller naturlighet? Vilka betydelser tilldelas naturen när vi talar om djur i olika sammanhang: inom miljöskydd och när vi talar om sällskapsdjur och djur inom matproduktion? Hur är makt och maktutövning involverade i definitioner av naturlighet? Vad betyder natur eller naturkultur för djur och deras levnadsmiljö? Hur tar man hänsyn till djurens agens i frågor om natur?

Under dagarna fick vi ta del av två keynote-föredrag och två dokumentärfilmer som alla diskuterade mellanartsliga relationer. Karoliina Lummaa (Åbo universitet) gick i sin presentation i kaninernas fotspår och utmanade oss lyssnare att fundera på hur kaniner och harar återspeglar det samhälle och den tid vi lever i. Kaniner och harar förenklas till febrilt parande arter samtidigt som de modifieras till söta och oskyldiga varelser i framför allt populärkulturen som riktar sig till barn. Metaforerna av kaniner är därmed både rikt nyanserade och enformiga – precis som uppfattningen om många andra djurarter.

Cecilia Åsberg (Linköpings universitet) utmanade oss att förändra själva sättet vi tänker, äter och lever med andra än människor i samhället. Åsberg lyfte fram hur en darwinistisk känsla för hur allt hänger samman, kritiskt, med en relationell etik av omsorg och omtanke, samt mer än mänskliga feminismer och postdisciplinära discipliner har banat väg för miljöhumaniora och posthumanism. Hon ställde frågan vart de har lett, varför de behövs och vad de kan tillföra?

Dessa frågor som arrangörerna ställde till oss deltagare och som även lyftes fram av huvudtalarna, besvarades ur olika perspektiv och med anknytning till olika arter i de parallella workshopar som ordnades. I de workshopar som jag deltog i både som ordförande och som föredragshållare diskuterades allt från labradoruppfödning till experimentella råttor, från resande hundar och katter till kommunicerande hästar och servicehundar samt sörjandet av sällskapsdjur som gått bort. Fästingar som jag själv undersöker ställdes under lupp genom en diskussion om fästingar, kropp, materialitet och rumslighet.

Där många olika discipliner möts, där vimlar det av begrepp. Alla hämtar med sig begrepp från sina egna ämnen och applicerar dem på sina forskningsteman. Vissa begrepp som assemblage, agens, liminalitet och makt förekom ofta. Och förstås ventilerades det mycket kring natur och naturlighet och hur vi människor möter mer än människor.
Dagarna var lyckade och givande på många vis. Att kunna samlas kring teman som både vetenskapligt intresserar och berör personligen är betecknande för just djurforskningsdagarna. Där samlas framför allt likasinnade forskare från många olika discipliner som delar ett intresse för djurens välmående och ställning i vår antropocentriska värld. Plats för kritisk diskussion finns och bereds, naturligtvis, men huvudbudskapet återstår: alla levande varelser borde behandlas med respekt precis som naturen vi omges av och är delaktiga av. Under djurforskningsdagarna gjordes flera försök till att presentera hur och varför detta görs, och varför det är viktigt.

Sanna Lillbroända-Annala

postdoc-forskare i etnologi

I väntan på staren

Jag har en spellista jag brukar lyssna på när jag skall plugga och en av låtarna är en cover på California dreamin´ The Mamas and The Papas gamla låt. I sången sjungs det om att under en lång kall vinterdag längtan till det varma och soliga Kalifornien. En längtan jag tror vi alla nordbor kan känna igen oss i, även om vi alla kanske inte längtar just till Kalifornien. Själv är jag född, uppvuxen och numera återflyttad till Gotland. En ö mitt i Östersjön som ofta beskrivs som ett sommarparadis och turistbroschyrerna om ön översvämmas av bilder på oändligt långa sandstränder och vackra solnedgångar. Men som alla fastboende här vet är det inte alltid strålande sol och bad som gäller.

Gotlands läge mitt i Östersjön gör att vi har ett ganska gynnsamt klimat. Havet värmer ön vilket gör att vi oftast har långa milda höstar och sällan speciellt mycket snö. Vi har desto mer snöblandat regn, slask och blåst i stället. Trots att ön inte är jättestor, ca 17,5 mil lång och 5 mil bred på bredaste stället, så kan vädret variera en hel del mellan öns södra och norra delar, även mellan kust och inland. Och precis som hos alla folk som livnärt sig på fiske, handel och jordbruk så har vädret spelat en stor roll i människors liv och vardag. Och gör så än idag, när höststormarna drar in över ön så är det alltid några färjor och flyg som ställs in och Gotland blir för en stund en isolerad ö.

Under historiens gång så har vädrets makter även satt sina spår i öns traditioner och sägner. Vissa av dessa är fortfarande i allra högsta grad levande. En tradition, eller kanske mer av ett begrepp, som är aktuellt nu under vintern och tidig vår är starur (uttalas stareäur på gutamål) i singular eller starurar i plural. Och det är just pluralformen som är viktig för det skall komma sju stycken nämligen. Vad är då en starur? Att det hänger ihop med fågeln stare kan man kanske lista ut av namnet. I enlighet med gotländsk tradition så skall det efter att man sett den första staren komma sju oväder eller bakslag i vädret innan det kan bli vår. En starur är alltså ett högst ovälkommet oväder med snö, slask, regn och blåst som skall infalla efter en period av vackert mer vårlikt väder så att alla ens förhoppningar om vår riktigt ordentligt skall gå om intet.  Det positiva är dock att en starur oftast är ganska snabbt överspelad och att det blir fint väder igen, i väntan på nästa starur.

Staren, den lilla fågeln som bär alla gotlänningars hopp om att det kommer en vår.

Men för att ge er en som kanske inte har vart på Gotland i januari-mars en bättre förståelse av hur vädret kan vara här då och kanske för hur en starur är så tar jag hjälp av en klassisk gotländsk visa Massgaistn, översatt till svenska blir det marsvinden. Massgaistn är en osedvanligt kall och bitande vind vilket beskrivs med inlevelse i visans första vers.

Massgaistn veinar,
slänggar u peinar,
augu u åiru
fulle me snåi
Kyldi ei teiar,
hatar u kleiar,
leiktånnar värkar,
de modar tåi
Nasar bleir raude,
åirsnapar bla
finggrar jär steiv
fast hanklar jär pa
Vaim kund nå ane
att en sleik mane
vörr skudde fa av mass.

För er som kanske inte är så säkra på gutamål så lånar jag en översättning till svenska gjord av Roland Olsson, gotländsk journalist och författare och en av gutamålets fanbärare.

Marsvinden viner,
slingrar sig och pinar,
ögon och öron
fulla av snö
Kölden i tårna,
kliar och kliar,
liktornarna värker,
det betyder att det
snart blir tö
Näsan blir röd
och örsnibbarna blå
Fingrarna är stela
fast vantarna är på
Vem kunde ana
att en sådan månad
det skulle bli av mars.

Visan finns också tillgänglig att lyssna på via gutamålsgillets hemsida för er som vill höra alla tre verserna. Gutamålsgillet » Musik på gotländska (gutamal.org)

Det är många gånger jag hört människor som flyttat från Sveriges nordligare delar till Gotland säga att -30 grader i Västerbotten är ingenting i jämförelse med det råa fuktiga väder som drar över ön vintertid och går igenom märg och ben. Inte undra på att någon, någon gång har känt behovet av att författa ovanstående klagovisa.

Vädrets makter är inget vi kan styra över, varken nu eller då, och det kan sannerligen behövas lite gamla traditioner att luta sig mot under den evighetslånga väntan på våren. Jag behöver ingen kalifornisk värme utan skulle till en början nöja mig med några plusgrader, så jag fortsätter spana efter staren samtidigt som jag har ullunderstället nära till hands så att jag är redo när massgaistn sveper in.

Malin Stengård

Doktorand i Nordisk etnologi

”Etnologi då, nu och sedan?” – en rapport från jubileumsseminariets nordiska paneldiskussion

Med anledning av hundraårsjubileet för Nordisk etnologi vid Åbo Akademi ordnades den 1.12 ett jubileumsseminarium med paneldiskussion kring ”Etnologi då, nu och sedan?”. Deltagare i panelen var professorer i etnologi från nordiska lärosäten: Barbro Blehr (Stockholms universitet), Tine Damsholt (Köpenhamns universitet), Lars-Eric Jönsson (Lunds universitet), Helena Ruotsala (Åbo universitet) och Fredrik Nilsson (Åbo Akademi). Diskussionen modererades av Lena Marander-Eklund, professor i folkloristik vid Åbo Akademi.

Från vänster Lars-Eric Jönsson, Tine Damsholt, Barbro Blehr.

Paneldeltagarna har alla varit verksamma inom etnologi sedan 1980-1990-talet, och fick frågan om hur etnologin förändrats under de senaste decennierna ur deras synpunkt. Helena Ruotsala tog fram den förändring som uttrycks genom att kansatiede (ordagrant ”folkvetenskap”) vid Åbo universitet bytt namn till etnologia, d.v.s. tyngdpunkten har flyttats från att studera ”folk” till att studera vardagslivet med alla dess variationer. Tidsperspektivet har ändrats mer mot samtiden, och vid Åbo universitet är framtidsstudier också en växande inriktning.

Fredrik Nilsson och Helena Ruotsala.

Tine Damsholt tog fasta på hur etnologins studieobjekt förskjutits. Under 2000-talet ifrågasattes individen som den självklara utgångspunkten för kulturanalys, vilket skedde genom flera olika teoretiska vändningar. Det perspektiv som starkt tagits upp av etnologin vid Köpenhamns universitet, är att utgå från praktiker som studieobjekt. På det vises ses människan som en del av kollektiva, föränderliga assemblage, inte som suveräna aktörer.
Barbro Blehr tog upp en tendens som handlar om ökade teoretiska ambitioner, tillämpning av grand theory och djupdykande i de filosofiska premisserna för hur problem formuleras. Denna tendens har också en problematisk sida, menade Blehr och varnade för solipsism och ”byggande av ett eget universum” som kontrasterar sig mot andra på samma teoretiska fält, men som riskerar att också isolera sig och förlora kontakten med ämnet etnologi. Fredrik Nilsson såg också denna tendens, av å ena sidan teoretisk lekfullhet och å andra sidan risk för fragmentarisering.

Det kulturhistoriska perspektivet lyftes fram som mycket viktigt av alla i panelen, som något som gör etnologiämnet unikt och som skiljer det från närliggande discipliner som historia, antropologi och sociologi. Via det historiska perspektivet kan vi problematisera och destabilisera samtiden. Tine Damsholt ville varna för att behandla kulturhistoriskt- och samtidsorienterad etnologi som två separata områden och framhöll att styrkan ligger i kombinationen. Men etnologer borde kanske bli bättre på att artikulera denna styrka och vad det är vi får ut av kombinationen.

Medan etnologi och folkloristik är skilda discipliner i Finland, har ämnena i Sverige slagits ihop under benämningen etnologi. Hur ser relationen mellan etnologi och folkloristik ut? Barbro Blehr beskrev utvecklingen i Sverige, där etnologi och folkloristik integrerats så att det är svårt att säga vad som är vad, men där vissa forskare ändå arbetar med ett mer folkloristiskt perspektiv. Fredrik Nilsson talade om en dynamisk kraft i samarbetet mellan etnologi och folkloristik vid Åbo Akademi, som inte hade varit lika dynamiskt ifall det inte fanns olikheter i perspektiv.

Panelen diskuterade att etnologin alltid varit engagerad i sin samtid och bearbetat aktuella frågor, och Lars-Eric Jönsson tog upp den tillämpade aspekten av etnologin, som även den alltid funnits med. Tidigare gällde tillämpningen främst kulturarv och museiarbete, men allt fler tillämpbara perspektiv och riktningar har öppnats, vilket etnologin i Lund arbetar med i sitt masterprogram i tillämpad kulturanalys (MACA) som startade 2008.
Men hur samhällsrelevans förstås är också en politisk och ekonomisk fråga. Ett problem i synnerhet för humaniora är samtidens tanke om att samhällsrelevans är mätbart. De sätt som samhällsrelevans mäts på, t ex i form av antal produkter och patent, är inte kompatibelt med den typ av kunskap som humaniora bidrar med. Barbro Blehr tog upp hur fältarbeten, att studera vad som sker mellan människor i vardagen, har blivit allt svårare att genomföra i Sverige på grund av en omfattande juridifiering och etikprövning. Även här krockar humaniora med system som är utvecklade för andra typer av forskning.

Vad skulle vara angeläget för en etnolog att forska i just nu, var en fråga som ställdes från publiken. Det och den som inte får uppmärksamhet och inte tar plats i media var ett bud. Lars-Eric Jönsson menade att tystnad och att inget verkar hända likaväl kan vara ett tecken på den stiltje som råder i stormens öga, i själva epicentret. Det gäller alltså att inte låta sig styras för mycket av den massmediala dagordningen, utan att formulera egna problem. Det empiriskt okända kräver öppenhet, att man inte från början vet vad man kommer fram till, betonade Barbro Blehr. En aktuell, pågående och mångfacetterad process som nedmonteringen av de nordiska välfärdsstaterna nämndes av Fredrik Nilsson också som angeläget för etnologer att forska i. Nilsson tog också upp den stämpel av ”trevlighetsforskning” som etnologin i vissa sammanhang är behäftad med, och som kan göra det svårt att komma fram och bli hörd som en vetenskap som bidrar med kritiska och samhällsförändrande perspektiv, vilket är helt centralt för ämnet.

Universitetspolitik och frågor om vad som är meriterande påverkar starkt hur och vart dagens akademiker, liksom även etnologer, orienterar sig. Idag är det meriterande att skriva på engelska, publicera artiklar i internationella tidskrifter och verka internationellt. Panelen var enhällig i att lyfta fram hur viktigt det är att etnologiämnena i Norden håller ihop och samarbetar, gärna ännu mera än vad som nu är fallet. Samarbetet kunde stärkas t. ex. genom gemensamma kurser och forskarskolor, seminarier och utbyten. Det här var ett initiativ som väckte stort intresse bland studenter och doktorander, och diskussionen fortsatte entusiastiskt kring borden på kvällens festmiddag: ”En gemensam kurs i fältarbete för studenterna!”; ”Gemensamma seminarier, och kanske har corona i alla fall gjort att steget är kortare att ordna seminarier online?”. Nya möjligheter hägrar för den nordiska etnologin.

Ann-Helen Sund
doktorand i etnologi

Nordisk etnologi – en vital 100-åring

Nordisk etnologi vid Åbo Akademi fyller 100 år. Ämnets jubileum uppmärksammas genom ett seminarium 1 december med inbjudna nordiska gäster som ska diskutera etnologins framtid och samhällsroll. I en jubileumsvolym, Nordisk etnologi 1921–2021 – ett ämne i rörelse, blickar dessutom en grupp forskare tillbaka på ämnets tillblivelse samtidigt som ämnets historia även lyfts fram i en utställning i Arken.

Den etnologiska forskningen omfattar numera en mängd olika områden, såsom migration, mobilitet, nordiska gränsregioner, hälsa och sjukdom samt studier av människors relation till djur och natur. Ämnet förknippas samtidigt med museer och åtskilliga museianställda har en utbildning i etnologi. Den museala kopplingen har varit stark från starten. Ämnet hade i uppdrag att dokumentera en svensk allmogekultur i Finland som tycktes försvinna när det moderna samhället, med industrialisering, urbanisering och emigration, vann mark. Uppdraget att dokumentera en hotad allmogekultur innebar att etnologin (då kallad folklivsforskning) fick en tydlig roll. Genom att lyfta fram en ålderdomlig svensk folkkultur kunde den svenska minoritetens rättmätiga plats i den självständiga staten Finland försvaras. Gränsen mellan politik och vetenskap var porös, även om ämnets förste professor, Gabriel Nikander, inte sveptes med i den högstämda nationalism som färgade delar av den spretiga svenska rörelsen. Skulle man förstå det svenska Finland, dess historia, nutid och framtid, var det nödvändigt, menade Nikander, att undersöka hur allmogekulturen hade formats av ekonomiska faktorer – inte nedärvda nationella egenskaper.

Pionjären Nikander la grunden till en kritisk, samhällsorienterad etnologi som ännu undersöker hur människors vardagsliv och föreställningsvärldar formas i skärningspunkten mellan ekonomi och kultur. Den samtida etnologin vilar på ytterligare en grundsten som ligger orubbad kvar där den placerades för hundra år sedan; etnologer dokumenterar ”vanliga” människors vardagsliv och fångar därmed upp röster som inte hörs i samtidsbruset. Genom att rikta blicken mot det till synes triviala i vardagen, oavsett om det handlar om vanor, traditioner, obetydliga ting eller berättelser, avtäcker etnologen dessutom underliggande kollektiva värderingar och normer. På så sätt behandlar etnologin då som nu existentiella frågor om samhörighet, utsatthet och meningsskapande.

Men ämnet har också förändrats över tid. Ett första skifte inträffar 1953 då Nikanders efterträdare Helmer Tegengren inrättar ett folklivsarkiv (numera Kulturvetenskapliga arkivet Cultura) samtidigt som han vidgar ämnets verksamhetsområde till att även omfatta andra kulturer än den finlandssvenska minoriteten i Finland. Nästa skifte manifesteras 1974 då ämnet, under ledning av professor Nils Storå, byter namn. Nordisk kulturhistoria och folklivsforskning blir Nordisk etnologi. Namnbytet är knutet till en förändrad syn på kultur och kulturell förändring. Istället för att betrakta individen som passiv kulturbärare, snärjd av ekonomiska faktorer och traditioner, så betonas istället individens förmåga att ständigt skapa och omskapa kultur. Anna-Maria Åström, ämnets hittills enda kvinnliga professor, vidareutvecklade perspektivet och säkerställde att det genomsyrade utbildningen i etnologi. Det senaste skiftet består av ett synnerligen dynamiskt samarbete med ämnet Nordisk folkloristik vid Åbo Akademi. Tillsammans har man utvecklat ett kulturanalytiskt laboratorium som gynnar studenternas utveckling och framtida arbetsmöjligheter samtidigt som ämnenas gemensamma forskningsmiljö sjuder av idéer. Det är alltså en synnerligen vital 100-åring som firas.

Fredrik Nilsson, professor i etnologi, Åbo Akademi

Kritiska praktiker, kritiska erfarenheter

Inbjuden att tala om ”Kritiska praktiker, kritiska erfarenheter” på Forskardagarna 11-12.11 fick jag nyligen anledning att tänka över mitt arbete som redaktör för Rig. Kulturhistorisk tidskrift. Uppdraget var nämligen att inleda en diskussion kring det angivna temat med utgångspunkt i rollen som redaktör för en vetenskaplig tidskrift. Lyckligtvis hade jag inför uppdraget fått ta del av en uppslagsrik text från Ann-Helen Sund som kunde spinna igång det egna tanke­maskineriet.

Kritik är på många sätt kritisk i meningen avgörande i vetenskaplig verksam­het. Att uppöva det kritiska, självständiga tänkandet är centralt i utbildningen. Under forskningens gång diskuteras texter på seminarier, och publikations­processer genomförs genom kollegial, kritisk granskning. Doktorander försvarar sina avhandlingar. Forskningen utmynnar också i någon form av kritik, eller så förstås ofta dess samhällsrelevans.

Vilka olika förståelser av kritik opererar vi med och hur präglar det forsknings-, utbildnings- och samverkansprocesser? Hur praktiseras kritik? Vilka slags kritiska perspektiv slipar de kulturanalytiska glasögonen? Vad driver kritik, vad vill och hoppas vi åstadkomma med kritik? Hur blir kritik konstruktiv eller produktiv, eller tvärtom destruktiv? Hur kommuniceras kritik? Hur kan kritik ta del i förändringsprocesser?

Här pekar Sund på hur kritik är en fundamental del av den akademiska miljön. Den kan till och med sägas utgöra en omistlig del av den vetenskapliga metoden. Utan tillgång till kritiska instanser står sig såväl undervisning som forskning slätt. Samtidigt är det som Sund anmärker inte alla gånger lätt att vare sig leverera eller ta emot kritik på ett konstruktivt sätt.

Kritik kommer som alla vet i många olika former och skepnader. Inte sällan är det inom akademin dessutom fråga om formaliserade arrangemang där avsikten är att bädda för en så god kritisk genomlysning som möjligt. Jag har därför några inledande kommentarer som förhoppningsvis kan fungera som incitament för vidare diskussioner. Som kontrast mot mitt egentliga ärende – att belysa kritikens plats i den vetenskapliga tidskriften – ska jag börja med det som på sätt och vis är det skrivna ordets motsats, nämligen seminariet. Det jag vill lyfta fram är seminariet som just ett sådant ”förberett” tillfälle, där det pedagogiska syftet är att erbjuda en miljö som till sin natur är både kritisk och reflekterande. Kanske bör det också tillfogas att seminariet ofta bygger på olika slags skrifter (kapitelutkast, färdiga eller påbörjade artiklar, eller andra typer av redovisningar). I grunden finns emellertid ett muntligt och direkt moment som bidrar till seminarieformens pedagogiska särart.

Att jag väljer att lyfta fram seminariet som en arena där kritik formuleras, förs fram och tas emot är heller ingen slump. Liksom samtalet/dialogen och föreläsningen kan seminariet sägas utgöra några av undervis­ningens och akademins veritabla urscener. Vid det goda seminariet växer deltagarna tillsammans. Det kan låta enkelt, men är, som så mycket annat, betydligt svårare i praktiken. Alla har vi nog närvarat vid seminarier som snarare tagit formen av ensidigt negativa eller tvärtom hyllande tillställningar. Det finns därför skäl att reflektera över seminariet som undervisningsform och läromiljö. Jag gör det i form av en osorterad lista, med förhoppningen att den ska väcka vidare tankar eller frågor.

  • Seminarier som humanisternas laboratorier, där vi likt naturvetarna under kontroller­ade former kan pröva våra egna antag­anden. Även om dessa för vår del vanligen handlar om resonemang, begreppsanvänd­ning, teorier och skriftliga framställningar.
  • Seminarier som levande (sociala) organismer, där den negativa kritiken ibland kan ta överhanden. Men även seminarier som blir till motsatsen, där uppmuntran och positiva reaktioner inte släpper fram nödvändig kritik.
  • Vikten av att både kunna ge och ta kritik. Vilket leder vidare till våra akademiska fora som platser där kritiska diskussioner måste vårdas och ge goda betingelser. Vi talar ofta om behovet att föra fram kritik på ett sådant sätt att den kan landa rätt och processas av mottagaren. Det finns dock anledning att tänka över även hur vi själva reagerar på kritik, för att den ska kunna bli en resurs i det egna arbetet.
  • En konstruktiv seminariekultur. Kritiken som en kollektiv läromiljö. Vad kräver en sådan, och vad får den att gå om intet?
  • Seminarier (och även oppositioner och disputationer) som kvalitetsgranskare, det vill säga som en både nödvändig genomlysning, prövning och argumentation.

Med detta sagt ska jag gå vidare till mina utlovade erfarenheter som redaktör. Det jag nu avhandlar gäller i första hand Rig. Men gissningsvis går det att dra paralleller till andra liknande tidskrifter, som tex Budkavlen.

I Rig publiceras artiklar, avhandlingsrecensioner och andra recensioner. Dessutom förekommer vad vi kallar för notiser, som mer är att likna vid kortare bokanmälningar. Den första större punkt (och jag har egentligen bara två större punkter) jag vill ta upp gäller tidskriften som en samtida och pågående arena för kritik. Det sker dels genom artiklarnas peer-review-förfarande, och dels genom den recensionsavdelning som grovt sett utgör hälften av varje nummer.

Jag börjar med recensionerna. På vad sätt bidrar dessa till tidskriften som en arena för kritik? För att besvara den frågan måste vi börja med att betänka vad det är för sorts litteratur som recenseras i tidskriften. Svaret är inte särskilt förvånande. Här publiceras och formuleras recensioner av för kulturhistorien och etnologiämnet relevant litteratur.

Bedömningen av vad som är relevant litteratur tas i första hand av redaktionen. Men ofta föreslår också skribenter, och även andra externa personer, böcker som de tycker att Rig ska recensera. Det händer också att det skickas in recensioner som någon har skrivit utan att ha haft ett uppdrag, alltså för att hen menar att den här boken borde vara av intresse för tidskriften.

Det finns också en särskild kategori böcker som har en slags gräddfil in i tidskriften. Det är de etnologiska avhandlingar som lagts fram vid i första hand svenska lärosäten, samt ibland även från andra nordiska länder. Jämfört med de ”vanliga” recensionerna är dessa avhand­lings­recensioner längre, mer utförliga och alltid med ett tydligt värderande, och därmed även kritiskt, uppdrag. Och här vill jag påminna om att kritik naturligtvis kan innebära både negativa och positiva omdömen.

Den vanliga recensionen har ofta, men inte alltid, ett motsvarande kritiskt perspektiv på den aktuella boken. Slutligen finns även notiserna som sällan eller aldrig innehåller några som helst kritiska/negativa synpunkter (dock ibland uppskattande sådana). Sammantaget utgör detta en fortgående kollegial bedömning av den litteratur som publiceras på det kulturhist­oriska området, med ett särskilt fokus på etnologi och folkloristik. Genom att ta del av den omfattande recensionsavdelningen blir man en del av det kritiska fält som Rig, och andra liknande tidskrifter, ser till att upprätthålla.

Att recensionsverksamheten handlar om en kollegial bedömning skapar en naturlig övergång till den vetenskapliga granskning som föregår de publicerade artiklarna. Här vill jag peka på några tydliga likheter och skillnader vad gäller den typ av tidskriftsrelaterad kritik som nu är för handen.

Peer-review-förfarandet handlar om att säkerställa en viss kvalitet. Den tillfrågade bedömaren av texten har att ta ställning till frågan om det insända manuset når upp till godtagbar veten­skaplig nivå. Men i uppdraget ingår vanligen också uppgiften att formulera en konstruktiv kritik: var finns bristerna, hur kan de åtgärdas, vilka förbättringar kan granskaren föreslå? Det här gör att det finns en stor skillnad mellan granskare och recensent, vad gäller just det kritiska uppdraget.

Jag kommer strax tillbaka till det. Först krävs emellertid några förytligande ord om vad som egentligen händer med ett manus som skickas in till tidskriften. När vi i redaktionen, det är sedan ett antal år jag och Marie Steinrud, får in en föreslagen artikel börjar vi med att läsa igenom den själva. Här sker alltså en första bedömning: en första kritisk läsning. Tror vi på det här manuset? Ligger det överhuvudtaget inom Rigs intressesfär?

Om så är fallet blir det mestadels aktuellt med en uppsättning inledande kommentarer från vår sida. Ofta handlar det om en mer generell redaktionell läsart där vi bedömer manuset som en tänkbar artikel. Det kan därför många gånger handla mer om form, presentation, struktur osv, snarare än innehåll och forskningsfront.

Därefter utser vi två granskare som vi föreställer oss är särskilt lämpade läsare av texten. Det vi då letar efter är dels överlappande forskningsintressen med artikelförfattaren, och dels en lämplig ämnesbakgrund. Manuset ska med andra ord bli bedömt av någon som har goda förutsättningar att kritiskt granska resonemang, metod och källanvändning, men också att förstå vad det är som författaren försöker göra.

I det här flerstegsgranskandet av det insända materialet finns både likheter och skillnader jämfört med recensionerna. En uppenbar skillnad är att medan redaktionen och senare den vetenskapliga bedömaren tar sig an ett manus som fortfarande är under arbete, formulerar sig recensenten kring ett färdigt verk. Den publicerade boken är så att säga bortom både påverkan och räddning. Det kan därför inte bli fråga om en sådan konstruktiv och framåt­syftande kritik av det enskilda verket som ingår i granskningsuppdraget.

Som redaktör skulle jag gärna lägga ut texten mer utförligt om recenserandet och recensionen som en kritisk praktik. Och om varför det är viktigt (och personligt utvecklande) både som verksam akademiker att recensera böcker, och att akademiska böcker också blir recenserade. Till det kommer även konstaterandet att det är väsentligt att det alls blir några sådana böcker skriva, vilket idag ter sig som allt mindre självklart. Utrymmer tillåter dock inte några sådana utvikningar. Därför vill jag istället lyfta fram något annat, nämligen recensenten som någon vilken bidrar till att definiera ämnets gränser, innehåll och utföranden.

Recensionen, och i ett större perspektiv tidskriftens recensionsavdelning, har nämligen en viktig formativ roll som grindvakt. Genom att inte bara rapportera om innehållet i den aktuella avhandlingen eller boken, utan också lyfta fram sin egen subjektiva och kollegiala värdering bidrar recensenten till den egna disciplinens självförståelse. Kort sagt: Vad går an? Vad applåderas? Och vad låter sig inte göras utan invändningar?

Det om tidskriften som en arena för samtida och pågående kritik. Min andra större punkt gäller tidskriften som en historisk och avslutad arena för kritik. Här ska jag vara betydligt mer kortfattad. Det jag vill peka på är egentligen bara att en tidskrift med lång historia, som Rig och som Budkavlen, innebär en formidabel möjlighet att reflektera över ämnets utveckling och historiska särart. De gäller de publicerade artiklarna, genom deras teman och ämnen. Men det i ännu högre grad fallet med recensionerna. Här är, vill jag påstå, både de vanliga recensionerna och de mer utförliga avhandlingsrecensionerna, en veritabel guldgruva.

Om man som i fallet med Rig har en nästan obruten serie av avhandlingsrecensioner, från ämnets barndom till dags dato, blir det ett material som är sällsynt väl lämpat för att synliggöra ämneshistoria med avseende på teoretisk variation, införandet av nya begrepp och perspektiv, segdragna konflikter och perioder av konsensus osv. Det är en kritik vars konsekvenser och vägval klingar långt in i vår egen samtid. Läs och begrunda!

Simon Ekström
professor i etnologi, Stockholms universitet

Tidskriften Budkavlen fyller 100 år – utgivningen av ett jubileumsnummer

Att fylla 100 år är storartat, festligt och aktningsvärt – hundraåringar omges av en särskild aura. Den som nu är aktuell att fylla 100 är tidskriften Budkavlen – tidskriften som förenar ämnena etnologi och folkloristik vid Åbo Akademi. I år utkommer Budkavlens 100:e volym. Istället för att ge ut en regelrätt historik har redaktionsrådet valt att ge ut ett jubileumsnummer med rubriken ”En tidskrift i tiden.” I numret medverkar personer som ingått i Budkavlens redaktionsråd under olika tider. Redaktörer för jubileumsnumret är Lena Marander-Eklund och Fredrik Nilsson. Många av texterna har reflekterande karaktär där det föränderliga redaktionella arbetet diskuteras.

Inledningsvis hade arbetet med Budkavlen fokus på ett nationellt uppdrag. K.Rob.V. Wikman (1922–1929), ansåg att tidskriften skulle fungera som en förbindelselänk mellan forskare, arkiv, föreningen Brage och allmogesamhället i form av texttypen meddelanden och fältforskningar. Gabriel Nikander (1930–36) gör Budkavlen till ett vetenskapligt språkrör men rollen som förmedlare kvarstår. Författarna till texterna är både inhemska och nordiska och texttyperna är många. Under Sven Andersson (1937–1970) har Budkavlen fortfarande allmogesamhället i fokus men det är inte längre fråga om ett nationellt projekt. Under denna tid vetenskapliggjordes tidskriften och den fick redaktionell stadga. Under slutet av Anderssons redaktörskap kännetecknades tidskriften av ett tillbakablickande.

Med Nils Storå som ny huvudredaktör (1971–1991) sker en omstart. Nu talas inte längre om folkliv- respektive folkminnesforskning utan ämnena etnologi och folkloristik träder fram. Under Anna-Maria Åström (2000–2017) redaktörskap introduceras temanummer. År 2003 införs kollegial granskning av artiklarna. Från år 2017, då Lena Marander-Eklund tog över redaktörskapet, har tidskriften blivit en öppet tillgänglig journal och majoriteten av skribenterna är verksamma utanför Åbo Akademi.

Att två ämnen samsas om en tidskrift är inte helt vanligt. Detta samarbete har sett olika ut i olika tider, och tyngdpunkten gällande vilka texter som publicerats har skiftat beroende på vem som varit huvudredaktör. Alla huvudredaktörer har satt sin prägel på tidskriften och ofta också markerat detta med tidstypisk layout. Kontinuiteten hittas i att etnologiska och folkloristiska texter med Åbo Akademi som bas har utgivits i 100 år. Samtidigt har Budkavlen på ett mycket tydligt sätt uppvisat den föränderlighet som ämnena genomgått under dessa år. Tidskriften och ämnenas utveckling har således gått hand i hand. Men Budkavlen avspeglar också en allmän utveckling som skett gällande vetenskapliga journaler, emellertid med en viss fördröjning. Förändringen gällande de texttyper som ingår har gått från bland annat uppsatser, fältrapporter och meddelanden till kollegialt granskade och öppet tillgängliga vetenskapliga artiklar.

Vad har tiden då gjort med tidskriften Budkavlen? Den har genomgått många förändringar, både i relation till målgrupp, utseende, innehåll och i relation till det redaktionella arbetet. Samtidigt finns det en varaktighet – den har utkommit under hela perioden, trots krig och pappersbrist, trots svackor, trots en konstant ökad akademisk arbetsbörda och trots att finansieringen många gånger varit osäker. På så sätt kan man säga att Budkavlen varit seglivad, och de som arbetat med tidskriften har visat prov på kreativitet, anpassningsförmåga och en remarkabel idoghet. Byten av ansvariga utgivare, generationsskiften, inflöde av nya vetenskapliga ideal, perspektiv och praktiker har också bidragit till att tillföra välbehövligt syre och energi. Därmed har Budkavlen även haft betydelse för etnologins och folkloristikens utveckling, den har varit en arena för idéutbyte.

I likhet med andra vetenskapliga tidskrifter bidrar Budkavlen till vetenskaplig utveckling, nyfikenhet och den är plantskola för nya generationer av akademiker. Det är vår förhoppning och övertygelse att det kommande seklet blir minst lika dynamiskt som det första; tidskriftens är nämligen intimt sammankopplad med den idérikedom och drivkraft som präglar den kulturanalytiska miljön vid Åbo Akademi.

Lena Marander-Eklund och Fredrik Nilsson

Professor i nordisk folkloristik respektive nordisk etnologi vid Åbo Akademi

Tidskriften hittar du här https://journal.fi/budkavlen

 

Etnologi 100 år – eller orsaken till att arkivpersonalen hämtar en gammal t-shirt, en silversked och ett urblåst ägg till jobbet

Hur fångar man ett akademiskt ämne i en utställning? Då det var dags att planera 100-årsfirandet för Nordisk etnologi fick vi fundera på det. Som tur är har ämnet lämnat en del materiella spår i Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi under nästan 70 år genom föremålsinsamling och fältarbeten, så det fanns någonting att ta till. På så vis föll det sig naturligt att arkivets personal, två etnologer och en folklorist, bar huvudansvaret för utställningen.

En djupdykning i arkivets gömmor påvisade att det visst fanns en hel del föremål, men ämnets tidigare professorer är representerade i varierande grad, och speciellt en är betydligt mer framträdande än de andra (ja, det är herr Tegengren). Efter lite plockas fram och tillbaka var vi ganska snabbt överens om vilka föremål som skulle landa i vitrinerna och det gav också strukturen för hela utställningen: det fanns bara ett sätt att lägga upp den på, och det bestämdes helt av storleken på Gabriel Nikanders 72cm höga förstoringsapparat från 1920-talet.

Utställningsföremål, förstoringsapparat med mera

I mitten Nikanders förstoringsaparat, runtomkring diverse föremål ur arkivets samling. Foto: Bettina Westerholm

Ämnet etnologi är däremot mycket mer än bara professorer, och en av de saker vi brottades med var hur vi skulle presentera ämnet utan att fastna vid enskilda personer för mycket. I arkivet finns också bland annat en rik bildskatt, så med hjälp av bildspel har vi lyft fram mer om fältarbeten och studenter, i synnerhet social samvaro. Forskarna och forskningen syns främst i form av böcker. Lite tråkigt och traditionellt kanske, men vi använde åtminstone ett likbräde från Kökar som bakgrund. Vi glömde inte heller bort arkivet i brådskan, utan presenterar vår fortfarande pågående frågelistinsamling som kom igång år 1952 (det var herr Tegengren igen en gång).

Föremål, böcker och ägget. Foto: Bettina Westerholm

Dagen innan utställning var det pyssel för fulla muggar. Vitrinerna skulle putsas, föremålstexterna måste skrivas, och bilderna som skulle användas måste klistras på stadigare skumskivor, och akrylkuberna måste numreras. För att inte glömma det viktigaste: föremålen måste hämtas från arkivet nere i källaren. Oj, och bubbelflaskorna skulle ju in i kylskåpet! Då allting var klappat och klart märkte vi, att vi ännu saknade en silversked, en rosa studentoverall och en publikation. De var de sista momenten som fixades på utställningsdagens morgon, innan bildspelen sattes på plats och glasdörrarna äntligen låstes.

Förberedelser! Foto: Bettina Westerholm

Och t-shirten, silverskeden och det urblåsta ägget? Ägget och silverskeden är rekvisita till kaffeservisen och äggkoppen som representerar professor emerita Anna-Maria Åströms herrgårds- och borgerlighetsforskning, medan t-shirten är en raritet, en av de första med ämnesföreningen Kulturistens logga tryckt utanpå. Den hänger på paradplats som en symbol för social samvaro och studentkultur.

Bettina Westerholm och Lotta Wessberg