Kategoriarkiv: Etnologi

En öppen hand med ett stoppur i.

Livspussel, vardagspyssel, panik. Om tid som bristvara och trivial vardagspraktik

Kunskapskabarén är vetenskapsteater där klokskap från Åbo Akademi möter dårskap representerad av improvisatörer från Åbo Svenska Teater under åtta unika krogshower under temat Människan som kulturvarelse.

17.10 kl. 18.30 (förhandsvisning) Tiljan, Åbo Svenska Teater, Åbo
Hjälp!! En föreställning om tidsbrist och kalenderkaos

Höstens första kunskapskabaré drar igång på ett fullspäckat Tiljan och inbjuder till intressanta diskussioner om temat tid och tidsbrist, samt vilka uppfattningar om tid som påverkar individens beslut och beteenden i vardagen. Tiden i sin essens är både flyktig och svår att greppa, men just därför allt viktigare att utforska i dagens hetsiga samhälle.

Till toner av piano i jazztappning av Kari Mäkiranta inträder publiken i salen och luften surrar redan av förväntningsfulla diskussioner om vad som komma skall. Magnus Nylander fungerar som konferencier och leder publiken genom kvällens oväntade klokskap och dårskap. På scenen även ÅST:s improvisatörer Daniela Franzell, Samuel Karlsson och Julia Korander.

Med människan som kulturvarelse i centrum utforskas kunskap som ett koncept och dess mångfald i konstens tecken. Kunskapskabarén är ett gränsöverskridande samarbete som kombinerar kunskap och kultur i en nyskapande upplevelse där även publiken i högsta grad får delta, bland annat genom att ge förslag på namn och tematik för de improviserade sketcherna som utspelar sig på scenen.

Fredrik Nilsson, professor i nordisk etnologi vid Åbo Akademi, inleder kvällens diskussion genom att tala om tiden som en kulturell dimension, en som bidrar till delade uppfattningar och påverkar varje individ i vardagen. Nilsson hänvisar till de två olika arketyper som kan förekomma och tar sig an världen på olika sätt utgående från egna uppfattningar om tiden. Vi har den så kallade ”preppern” som lever med en mycket osäker, nästan dystopisk tidsuppfattning och alltid befinner sig i ett läge av kris. Preppern anpassar sin vardag enligt inställningen att tiden är knapp och förbereder sig därmed för det värsta. Preppern använder sig av ett, i professor Nilssons egna ord, ”nödkit-vildmark-premium” för att klara av vardagen. I motsats till preppern har vi däremot livsnjutaren som väljer att leva i nuet, och för nuet.

Livsnjutaren har ingen överlevnadsväska packad utan ser på tiden med ett lugn och en stillhet. En stark carpe diem-inställning präglar livsnjutarens vardag.

Genom en slagkraftig satir av klichéer presenterar Nilsson de konkreta åtgärder som avspeglar sig i människans tidsliga vardag och förstärker tanken att tiden är en föreställning som skapas av normativa uppfattningar. Ytterligare aspekter av detta är den ”linjära tidens tyranni”, som Nilsson lyfter fram som en förklaring till att samhället på 1800-talet i snabb takt började eftersträva tidens effektivisering. Naturens rytm är inte längre relevant och bondesamhällets tidigare dominerande syn på tid byts ut mot den linjära tidsuppfattningen.

Nilsson fortsätter med att diskutera konceptet ”tidsstudiemannen”. Tidsstudiemannen kräver effektivisering av tiden, både i fabriken och i hemmet. Enligt en svensk studie från tidigt 1920-tal spändes stegräknare fast vid husmödrarnas ben för att ta reda på hur många steg de tog per dag, i ett försök att ta reda på hur deras arbete kunde effektiviseras. Även torkskåpet introducerades för att revolutionera arbetet i hemmet, men inte ens då blev tiden effektiviserad nog. Husmödrarnas nyvunna ”fritid” ska då investeras i det ideala hemmet där kvinnan hinner ta hand om barn och make, hinner vara en driftig entreprenör och hinner ha en karriär.

Tidsstudiemannen byts gradvis ut mot 2000-talets tidscoach, den som ska berätta för oss alla hur vi hanterar tiden – mest effektivt. Tidscoachen förespråkar genvägar och hjälper oss att sätta tidspussel vilket ska underlätta den oupphörliga processen med att räcka till för varje område av vardagen.

I samröre med Nilssons föreläsningar om tid varvas improvisationsscenerna mycket skickligt och bygger vidare på det huvudsakliga temat. Publiken får följa med på en resa som består av allt från snöstormar i fjällen, dialektala krockar, konflikter i matbutiken till välmående-retreats i operatappning. Även musiken bidrar till improvisationens uttryckskonst och skapar ett fint samröre mellan de olika delarna.

Avslutningsvis konstaterar Nilsson att vi måste ändra vår inställning till tiden, i och med att det på grund av internaliserade normer gör det svårt att bryta tidsregimen och den linjära tidens krav på effektivisering. Tidsstudiemannen vilar djupt i både själ och kropp.

Ingrid Möller
Skribenten studerar litteraturvetenskap vid Åbo Akademi och tillbringar gärna sin tid med en god bok eller på långpromenad längs ån.

Peer-review publiceringens paradox: rapport från ett tidskriftsmöte

Den 22 mars träffades forskare som representerar kulturhistoriska, etnologiska och folkloristiska tidskrifter i de nordiska länderna för ett möte på Stockholms universitet. Det var en samling huvudredaktörer och biträdande redaktörer från Sverige, Finland och Norge som deltog. Själv var jag där i egenskap av biträdande redaktör för tidskriften Kulturella Perspektiv: Svensk etnologisk tidskrift, där jag har varit en del av redaktionen sedan år 2020 då arbetet med att digitalisera tidskriften – efter en nästan 30-årig period av tryckt utgivning – inleddes. Kulturella Perspektiv är med sina drygt 30 år dock ett tidskrifternas spädbarn i sammanhanget. Budkavlen firade 100 år för ett par år sedan och Svenska landsmål och svenskt folkliv grundades redan 1878. Sammantaget är dessa tidskrifter prov på våra ämnens varaktighet genom tid och rum.

Syftet med mötet var att utbyta erfarenheter och diskutera utmaningar för arbetet med våra tidskrifter. Bland annat diskuterades just digitaliseringsfrågan då flera av tidskrifterna som fanns representerade är i olika stadier av digitalisering, flera av de svenska under Kungliga bibliotekets paraply på plattformen Publicera som samlar vetenskapliga tidskrifter i formatet Open Journal Systems (OJS). Viljan och förmågan att anpassa utgivningen till ett förändrat publiceringslandskap är ett viktigt sätt för våra tidskrifter att bibehålla sin relevans och fort-sätta nå nya läsare.

Tidskriftsredaktörer på möte i Stockholm.

Förutsättningarna för detta arbete hade dock kunnat vara bättre, milt uttryckt. Vid mötet diskuterades hur våra tidskrifters ekonomi såg ut. Några får stöd för den löpande utgivningen av stiftelser eller i form av mer kontinuerligt tidskriftsstöd. Det är dock ingen redaktör som får mer än på sin höjd ett symboliskt arvode för sin arbetsinsats. Ingen har någon egentlig arbetstid avsatt för detta vilket medför att i stort sett allt redaktionellt arbete inom ramen för dessa tidskrifter sker ideellt. Hade det varit så att publicering i vetenskapliga tidskrifter varit en perifer verksamhet i vetenskapssamhället så hade detta kanske kunnat betraktas som i sin ordning. Men så är inte fallet. En av deltagarna påpekade vid mötet just denna peer-review publiceringens paradox: vi förväntas att publicera oss alltmer i denna form samtidigt som stödet till våra tidskrifter minskar och redaktioner (samt granskare) förväntas jobba med detta vid sidan om ordinarie arbete. Kulturella Perspektiv var en av många humanistiska tidskrifter i Sverige som förlorade sitt långvariga stöd från Vetenskapsrådet i slutet av 10-talet när omfånget på deras medel för detta ändamål kraftigt reducerades. Inte heller i den senaste ansökningsomgången för Vetenskapsrådets tidskriftsstöd erhöll Kulturella Perspektiv medel trots över lag höga poäng från de sakkunniga granskarna. Än så länge överlever Kulturella Perspektiv – på grund av minskade publiceringskostnader till följd av övergången till digitalt format och genom engångsstöd vi erhållit från flera lärosätens etnologmiljöer samt mindre stipendier som vi i redaktionen sökt och erhållit. En stabil och långsiktig finansiering saknas dock och detta problem har vi gemensamt med flera andra humanistiska tidskrifter.

Detta dilemma och andra är något historikern Isak Hammar tar upp i tidskriften Scandias debattsektion. Han skrev år 2022 en text med titeln ”Vetenskapliga tidskrifter – ett lömskt problem för humaniora” där humanistiska tidskrifters svårigheter diskuteras. Hammar påtalar att finansieringsfrågan för humanistiska nationella tidskrifter har flera sidor där ”problembeskrivningen är föränderlig, definitionerna undflyende samt att problemet är sammanvävt med andra komplexa problemområden” (Hammar 2022:339). Hammars exempel är hämtade från Sverige men detta gäller nog även för andra nordiska kontexter. Något som Hammar menar kännetecknar många humanistiska tidskrifter är att de är präglade av både nya publice-ringspraktiker (double blind peer-review förfarande t.ex.) och äldre traditioner (så som att bibehålla publicering på nationella språk). Detta gör dessa tidskrifter dubbelt sårbara då de inte riktigt kan sägas motsvara de mer strömlinjeformade internationella tidskrifterna samtidigt som de inte heller är helt och hållet populära och riktade mot en bred allmänhet. Hammar skriver: ”En förutsättning för att svensk humaniora ska så sig i den internationella konkurrensen är att vi har de publikationsinfrastrukturer som bäst gynnar forskningens kvalitet och många ämnen kan inte förlita sig på att kommersiella förlag ska intressera sig för just deras fält” (Hammar 2022:350-351). Detta gäller i högsta grad för de tidskrifter som fanns representerade vid mötet – de kommer från små ämnen och publicerar i hög grad artiklar på små språk.

Vid vårt tidskriftsmöte berördes också om vi vill behålla vetenskaplig publicering på svenska och andra nordiska språk inom vårt vetenskapliga område. Vi var alla överens om att detta är viktigt, inte minst för att kunna nå ut med forskningsresultat till en bredare allmänhet och för att ha publikationer på inhemska språk att använda som kurslitteratur i vår undervisning. Jag håller med Hammar om att ”[d]et grundläggande skälet till det är att de nationella vetenskapliga tidskrifterna fyller såväl akademins som samhällets behov av trovärdiga kunskapskanaler” (Hammar 2022:350). I tider av faktaresistens och kunskapskris behöver vi snarare fler än färre oberoende och icke-vinstdrivande kanaler för kunskapsspridning. Men då kommer vi tillbaka till finansieringsfrågan – vem ska bekosta detta arbete så att det blir hållbart på lång sikt? Isak Hammar har några förslag i sin text och föreslår att vi behöver ”utvidga det finansiella ansvaret och skapa ett bredare samarbete mellan redaktioner, institutions- och fakultetsledningar, finansiärer och statliga instanser” (Hammar 2022:350). Det här innebär, som jag uppfattar det, att vetenskapssamhällets alla aktörer behöver arbeta kollektivt och ta gemensamt ansvar för tidskrifternas fortlevnad. Det kan inte vara upp till enskilda redaktioner. Däremot kan vårt gemensamma möte, där flera redaktioner går samman för att bilda gemensam front, ses som ett första viktigt steg i ett vidare kollektivt arbete.

Kim Silow Kallenberg

Referenser
Hammar, Isak (2022). Vetenskapliga tidskrifter – ett lömskt problem för humaniora. Scandia, Vol. 88:2. DOI: 10.47868/scandia.v88i2.24805

Folkligt skrivande 1750–1950. Dagböcker som källa till vardagligt skrivande och emancipatoriskt skrivande. Seminarium i Åbo 4-5.10.2023

Under två dagar samlades dryga 50-tal forskare och studerande kring temat dagböcker som källa. Seminariet arrangerades i samarbete mellan Kungliga Gustav Adolfs Akademien för svensk kultur, Svenska Litteratursällskapet i Finland och Åbo Akademi. Seminariet var tvärvetenskapligt och bland föredragshållarna och publiken fanns både historiker, etnologer, folklorister, språkvetare och ekonomer. Inför seminariet fanns en förväntansfull atmosfär i luften. Planeringen av detta seminarium hade pågått länge och tidigare hade det förhindrats av pandemin.

Att utgå från en materialtyp, nämligen dagböcker, var ett lysande drag. Det utgjorde en naturlig inramning trots att det förstås finns andra former av folkligt skrivande, såsom exempelvis brev. Alla föredrag passade väldigt väl in i seminariet. Under den första dagen fick vi höra om dagböcker i Svenska Litteratursällskapets arkiv, digitalisering av folkliga dagböcker och vad en språkvetare kan utläsa ur personnamn och bruket av prepositioner som säger något om hur man orienterade sig rumsligt på orten. Keynote föredraget hölls av agrarhistorikern Catharine A. Wilson som talade bland annat om hur talko-arbete framställs i dagböcker, som ett ömsesidigt sätt att hjälpa sina grannar och få tunga och arbetsdryga arbeten, som att bygga ett hus eller en lada, gjorda.

Under den andra dagen var fokus mera på dagboken som artefakt, men också på vad man kan utläsa ur en dagbok gällande arbete och arbetsfördelning mellan män och kvinnor i det tidigmoderna samhället, nyttjande av naturresurser, konsumtion och om hur dagboksskrivandet tog form i så kallade semilitterata samhällen. Denna dag var inte lika tvärvetenskaplig som den första. I stället var det frågan om hur historiker ser på vad man kan utläsa i dagböcker och specifikt så kallade bondedagböcker. Mycket fokus låg på dagboken som källa till vad folk gjorde i det tidigmoderna samhället, till exempel i form av analyser av verbfraser i dagböckerna, det vill säga vad det enligt dem gjordes. Utmaningen är att mycket vanliga sysslor som grötkokande och mjölkning, något som skedde dagligen, inte fanns nedskrivna i dagböckerna och osynliggjordes därav. Här behövs alltså mer forskning.

Historia har länge studerats bland annat som ”history from below”, en slags motsats till elitens historia. I sammanfattningen av seminariet framhölls att historia nu även kan studeras från insidan, att analysera hur människor själva berättar om sina sysslor. Det som saknades i detta seminarium var ett föredrag som skulle ha lyft upp en innehållslig och narrativ analys av en dagbok, för att visa på hur människorna under tidigmodern tid uppfattade sitt liv och sin omvärld. Detta påpekades av språkvetaren Jan-Ola Östman i sin kommentar på seminariet. Ingen av föredragshållarna var speciellt villiga att problematisera vad de menade att begreppet folkligt skrivande inbegriper. I många fall var det frågan om att de undersökte just bondedagböcker. Som helhet var dessa två dagar mycket lyckade och samlade ett stort antal forskare både från Sverige och Finland.

Lena Marander-Eklund

Nutida förvaltning av estlandssvenskarnas historia- en reserapport från traditionsvetenskapliga nämndens resa till Hapsal och Tallinn.

För en 6-7 år sedan var jag på en föreläsning på Uppsala Universitet, jag kommer inte ihåg vad föreläsaren hette eller vilket universitet hon kom ifrån. Jag tror det var nåt brittiskt, men föreläsningen handlade om minne och glömska. Jag kommer ihåg att jag antecknade några meningar som satte sig fast i mig men minns inte längre den exakta ordalydelsen. Men det var något i stil med att förlust och sorg handlar om att ha en relation till någon eller något som inte längre finns. Till exempel, om någon nära anhörig avlider så betyder ju inte det att min relation med den människan bara tvärt upphör utan fortsätter men i en annan form än tidigare.

När jag gick på den här föreläsningen hade jag precis skrivit min magisteruppsats i kulturvård om förstörelsen och återuppbyggnaden av kulturarv i Bosnien och Hercegovina under balkankrigen på 90-talet och kopplade föreläsarens ord till kulturarvets betydelse för människor under och efter en konflikt. Jag har inte tänkt på den här föreläsningen på massor av år men minnet bubblade upp igen när jag för några dagar sedan satt i en båt på ett skumpigt hav mellan Ormsö och Hapsal i Estland. Jag var där tillsammans med traditionsvetenskapliga nämnden vid Svenska litteratursällskapet i Finland som reste runt i estlandssvenskarnas fotspår under några dagar. Förutom det estlandssvenska Aibolands museum i Hapsal och Ormsö så besökte vi även den svenska församlingen S:t Mikaels i Tallinn.

S:t Mikaels kyrka

Innan den skumpiga båtresan tillbaka till Hapsal så hade vi bland annat varit i den medeltida kyrkan på Ormsö. Och guiden berättade om hur de ca 2000 estlandssvenskarna som bodde på ön vid andra världskrigets utbrott flydde till Sverige under tidigt 40-tal för att undkomma röda armén och den sovjetiska ockupationen. Innan de flydde packade de ner de mest värdefulla kyrkliga inventarierna, inklusive predikstolen, samt avkristnade kyrkan. På ett symboliskt men också högst konkret sätt tog det inte bara med sig de materiella inventarierna utan också kyrkans själva ”helighet” och hjärta. Det var inga unika händelser som utspelade sig på Ormsö vid tiden utan samma skedde på alla de öar och andra platser som var estlandssvenska. De kyrkliga inventarierna hamnade så småningom på Historiska museet i Stockholm där de förvarades i största hemlighet för att det fanns en rädsla för att Sovjetunionen skulle kräva tillbaka dem. Först på 1970-talet fördes föremålen in i museets katalog. Sorg och förlust är en relation till något som inte längre finns. För de flyende estlandssvenskarna en högst påtaglig sorg över att bli tvungna att lämna sitt hem, sin gemenskap, anhöriga som blev kvar och sitt ursprung.

Först när Estland blev självständigt 1991 blev det möjligt att återvända till de gamla estlandssvenska territorierna men många familjer hade skapat sig ett nytt liv i Sverige och återkom inte alls eller skaffade en sommarstuga på den plats där släkten tidigare bott. Innan kriget bodde ca 2000 personer på Ormsö och idag är dom runt 300. Vår guide berättar att de den sista personen med svenska som modersmål dog för 2-3 år sedan.

Några av de över 300 hjulkors som finns på Ormsö kyrkogård.

I Tallinn återfick den svenska församlingen S:t Mikaelskyrkan 1990 och sedan dess har kyrkans olika delar restaurerats för att få bort spåren efter den idrottsklubb som inrymdes i lokalerna under sovjettiden. Och under tidigt 2000-tal kunde de drygt 100 kyrkliga föremålen som förvarats på historiska museet i Stockholm återlämnas och många av dem förvaras idag i det lilla estlandssvenska kyrkomuseum som inrättats i kyrkans källare. Kyrkoherden som tog emot oss under vårt besök berättade att han fortfarande håller på att leta rätt på föremål från S:t Mikael som hamnade på villovägar under kriget och sovjettiden. Han berättar också att dagens församling uppgår till ca 300 personer.

Jag och många andra i vår lilla resegrupp slogs av hur positiv både personalen på Aibolands museum i Hapsal och svenska församlingen i Tallinn ser på framtiden trots att estlandssvenskarna idag är en mycket liten minoritet. Sorg och förlust är en relation till något som inte längre finns. De många estlandssvenskar som en gång befolkade öar som Ormsö, Rågöarna, Nuckö, Odensholm och delar av kuststräckan innanför dessa finns inte längre kvar idag. Men den entusiasm och tillförsikt som lever och frodas på platser som Aibolands museum och S:t Mikaels kyrka gällande den estlandssvenska kulturens överlevnad och fortlevnad gör att det inte längre behöver handla om en relation till något som inte längre finns utan en omformad relation till något som sakta men säkert verkar växa till sig och bli starkare igen.

Under våra dagar i Estland fick vi lära oss mycket nytt, inte bara om estlandssvenskarna historia utan också om deras framtid. Tack för det.

Malin Stengård
traditionsvetenskapliga nämndens forskare med ett nyvunnet intresse för estlandssvenskar.

Ormsö gårdsmuseum är en återskapad ormsösvensk gård som de såg ut innan andra världskriget.

Vad ska du bli som stor? Djup suck.

Vad ska du bli som stor är en fråga som nästan alla vet att ingen vill få, men man inte kan låta bli att fråga. Det känns som att vi med humanistisk inriktning får frågan oftare än andra, vilket nog kan bero på att vi inte i samband med vår examen får ett konkret yrke. Eller kan man säga, vi begränsas inte  till endast ett yrke. Och vilken frihet det är!

Sagalund, Kimito. Foto: Lena Marander-Eklund

Under kulturanalysens karriärdag hoppade vi klockan nio på morgonen in i minibussen och tog oss till Sagalunds museum i Kimito för att både bekanta oss med friluftsmuseet och dess verksamhet, men också för att prata med museichef John Björkman som även är alumn från folkloristiken. Efter lunch i Sagalunds café åkte vi till sanatoriet i Pemar och fick en liknande guidning med frågestund med den ganska färska alumnen Jenina Jylli.

Sanatoriet i Pemar. Foto: Lena Marander-Eklund

Karriärdagen kändes som en mycket upplyftande dag både för mig och för vår utbildning. Efter frågestunderna kände jag också en oerhörd tacksamhet för att ÅA är så flexibelt och tillåter oss ta biämnen i olika ämnen, men också vid olika fakulteter. Det gör så att vi själva under utbildningen kan hitta något som gör just oss speciella ute i arbetslivet.

Att vi som humanister har den friheten kan kanske kännas stort och svårt men för mig känns det som en frihet. Det jag också kände väldigt mycket tacksamhet för var, att i museijobb, framförallt mindre sådana, kan hobbyer ses som en fördel. Att jag prokrastinerar idag genom att sticka tröjor kanske kan bära med sig något gott i framtiden, vem vet!

Med den utbildningen vi har så kan vi jobba på museum, i vilka man kan jobba med allt från barn och guidningar till att kategorisera gamla föremål. Och det både Jenina och John uttryckte står inte man som museianställd  och samlar damm, utan vissa dagar är väldigt fartfyllda, och vissa dagar kan vara lite lugnare. Men under lugnare dagar kan man låta kreativiteten blomstra och samla idéer och energi till nästa projekt.

Trots att karriärdagen i år behandlade en framtid inom museibranschen så kom det fram att många med vår utbildning också jobbar med projektarbeten. En del jobbar individuellt och andra jobbar mera i grupp. Det är bara att hitta något som är lämpligt för en själv.

Men, vad vill jag då bli som stor? Jag vet inte, men jag känner mig hoppfull inför framtiden och öppen till nya utmaningar och miljöer.

Karen Lindholm
Studerande i etnologi

Äntligen dags för konferens!

Så kändes det som att många kände inför att Nordiska etnolog- och folkloristkongressen (Ethnofolk) gick av stapeln i Reykjavik 13-16 juni, det märkets också genom ett högt deltagarantal med 350 personer på plats och ytterligare drygt 70 som deltog via zoom. Vi från ämnena folkloristik och etnologi vid Åbo Akademi hjälpte till med deltagarsiffrorna då många av de anställda och doktoranderna deltog.

För min egen del utropade jag ”Äntligen konferens!” då det var min första konferens som doktorand, och vid närmare eftertanke faktiskt min första konferens någonsin. Jag blev antagen som doktorand vårvintern 2021, mitt i pandemin, och arbetar dessutom från Sverige för det mesta så min doktorandtid har hitintills spenderats ensam framför datorn i ett hörn av sovrummet. Men nu skulle det bli ändring och jag skulle få träffa etnologer och folklorister från hela Skandinavien, och även från länder utanför Skandinavien. Och jag skulle jag få träffa och umgås med mina kollegor från Åbo som jag inte kunnat träffa allt för ofta.

Jag och fyra doktorandkollegor hade hyrt en lägenhet med utsikt över berg, vars toppar för det mesta doldes av tunga moln.

Utsikten från vårt fönster.

Konferensen inleddes på måndag kväll med en visit hos ingen mindre än presidenten Gudni Jóhannesson som bjöd på kaffe och klenäter på residenset. Efter kaffet bjöds vi på traditionella isländska sånger för att sedan åka till ett badhus där deltagarna verkligen fick lära känna varandra inpå bara skinnet.

Residenset.

På tisdagen började sedan själva konferensen. Jag själv skulle hålla presentation den eftermiddagen och ägnade en del av dagen åt att vara lite nervös inför detta samtidigt som jag gick på sessioner och lyssnade på andra forskares presentationer. Jag fick lära mig om allt från torv-fotboll och ko-stigar till förekomsten av bastuklubbar i Stockholm innan HIV/aids. Min egen presentation gick bra och självklart hade jag oroat mig inför den i onödan. Jag fick till och med några frågor efteråt!

Med presentationen avklarad kunde jag i lugn och ro ägna de resterande två konferensdagarna åt att gå och lyssna på fler sessioner och de två keynote-föreläsningarna. Men en konferens handlar ju inte endast om att lyssna på sessioner utan även att träffa människor. Drygt två veckor innan konferensen så hade jag varit på doktorandkurs i Lund och många av kursens deltagare deltog även i konferensen så det var roligt att återse alla igen och även att få tillfälle att träffa deras kollegor. För något jag verkligen uppskattade med att stora delar av Skandinaviens etnologer och folklorister var samlade var att man äntligen kunde få ett ansikte på personer vars artiklar och böcker jag läst under det år jag hitintills varit doktorand.

Då jag tidigare arbetat med att vara med och anordna en kortfilmfestival i Uppsala har jag också kommit att gilla det liminala tillstånd en befinner sig i vid den här typen av arrangemang som konferenser och festivaler. Världen krymper plötsligt ihop till en eller ett fåtal lokaler och/eller platser och man rör sig mellan olika mer eller mindre spontant formerade grupper av människor som kanske fikar ihop eller bestämmer sig för att äta middag ihop. Man vet aldrig riktigt var man hamnar eller med vem men det slutar nästan alltid i att man träffar nya intressanta människor.

Men det minne jag framför allt kommer bära med mig är att kunna vandra hemåt i ett av midnattssolen upplyst Reykjavik efter att ha tillbringar några timmar på någon pub tillsammans med andra doktorander och forskare diskuterat livets små och stora frågor.

Avslutningsfest på Reykjaviks konstmuseum.

Malin Stengård

Doktorand i Etnologi

Återblickar från djurforskningsdagarna 4-6.4.2022

Djurforskningsdagarna som ordnades i Åbo 4-6.4.2022 med temat ”Djurens natur” (fi. Eläimen luonto, eng. Animal Nature) lockade en mångvetenskaplig skara av forskare som diskuterade de olika sätt på vilka djur, natur och naturlighet kopplas samman i kultur och samhälle. Frågor som ställdes var hur kopplingarna produceras och utmanas i vardagliga situationer och i vårt sätt att tala, och hur djur, natur och naturlighet diskuteras t.ex. inom konst och politik. Naturbegreppet har utnyttjats, men det har också nedmonterats och gjorts relevant igen inom humaniora och samhällsvetenskap. Men vad pratar vi om när vi pratar om natur eller naturlighet? Vilka betydelser tilldelas naturen när vi talar om djur i olika sammanhang: inom miljöskydd och när vi talar om sällskapsdjur och djur inom matproduktion? Hur är makt och maktutövning involverade i definitioner av naturlighet? Vad betyder natur eller naturkultur för djur och deras levnadsmiljö? Hur tar man hänsyn till djurens agens i frågor om natur?

Under dagarna fick vi ta del av två keynote-föredrag och två dokumentärfilmer som alla diskuterade mellanartsliga relationer. Karoliina Lummaa (Åbo universitet) gick i sin presentation i kaninernas fotspår och utmanade oss lyssnare att fundera på hur kaniner och harar återspeglar det samhälle och den tid vi lever i. Kaniner och harar förenklas till febrilt parande arter samtidigt som de modifieras till söta och oskyldiga varelser i framför allt populärkulturen som riktar sig till barn. Metaforerna av kaniner är därmed både rikt nyanserade och enformiga – precis som uppfattningen om många andra djurarter.

Cecilia Åsberg (Linköpings universitet) utmanade oss att förändra själva sättet vi tänker, äter och lever med andra än människor i samhället. Åsberg lyfte fram hur en darwinistisk känsla för hur allt hänger samman, kritiskt, med en relationell etik av omsorg och omtanke, samt mer än mänskliga feminismer och postdisciplinära discipliner har banat väg för miljöhumaniora och posthumanism. Hon ställde frågan vart de har lett, varför de behövs och vad de kan tillföra?

Dessa frågor som arrangörerna ställde till oss deltagare och som även lyftes fram av huvudtalarna, besvarades ur olika perspektiv och med anknytning till olika arter i de parallella workshopar som ordnades. I de workshopar som jag deltog i både som ordförande och som föredragshållare diskuterades allt från labradoruppfödning till experimentella råttor, från resande hundar och katter till kommunicerande hästar och servicehundar samt sörjandet av sällskapsdjur som gått bort. Fästingar som jag själv undersöker ställdes under lupp genom en diskussion om fästingar, kropp, materialitet och rumslighet.

Där många olika discipliner möts, där vimlar det av begrepp. Alla hämtar med sig begrepp från sina egna ämnen och applicerar dem på sina forskningsteman. Vissa begrepp som assemblage, agens, liminalitet och makt förekom ofta. Och förstås ventilerades det mycket kring natur och naturlighet och hur vi människor möter mer än människor.
Dagarna var lyckade och givande på många vis. Att kunna samlas kring teman som både vetenskapligt intresserar och berör personligen är betecknande för just djurforskningsdagarna. Där samlas framför allt likasinnade forskare från många olika discipliner som delar ett intresse för djurens välmående och ställning i vår antropocentriska värld. Plats för kritisk diskussion finns och bereds, naturligtvis, men huvudbudskapet återstår: alla levande varelser borde behandlas med respekt precis som naturen vi omges av och är delaktiga av. Under djurforskningsdagarna gjordes flera försök till att presentera hur och varför detta görs, och varför det är viktigt.

Sanna Lillbroända-Annala

postdoc-forskare i etnologi

I väntan på staren

Jag har en spellista jag brukar lyssna på när jag skall plugga och en av låtarna är en cover på California dreamin´ The Mamas and The Papas gamla låt. I sången sjungs det om att under en lång kall vinterdag längtan till det varma och soliga Kalifornien. En längtan jag tror vi alla nordbor kan känna igen oss i, även om vi alla kanske inte längtar just till Kalifornien. Själv är jag född, uppvuxen och numera återflyttad till Gotland. En ö mitt i Östersjön som ofta beskrivs som ett sommarparadis och turistbroschyrerna om ön översvämmas av bilder på oändligt långa sandstränder och vackra solnedgångar. Men som alla fastboende här vet är det inte alltid strålande sol och bad som gäller.

Gotlands läge mitt i Östersjön gör att vi har ett ganska gynnsamt klimat. Havet värmer ön vilket gör att vi oftast har långa milda höstar och sällan speciellt mycket snö. Vi har desto mer snöblandat regn, slask och blåst i stället. Trots att ön inte är jättestor, ca 17,5 mil lång och 5 mil bred på bredaste stället, så kan vädret variera en hel del mellan öns södra och norra delar, även mellan kust och inland. Och precis som hos alla folk som livnärt sig på fiske, handel och jordbruk så har vädret spelat en stor roll i människors liv och vardag. Och gör så än idag, när höststormarna drar in över ön så är det alltid några färjor och flyg som ställs in och Gotland blir för en stund en isolerad ö.

Under historiens gång så har vädrets makter även satt sina spår i öns traditioner och sägner. Vissa av dessa är fortfarande i allra högsta grad levande. En tradition, eller kanske mer av ett begrepp, som är aktuellt nu under vintern och tidig vår är starur (uttalas stareäur på gutamål) i singular eller starurar i plural. Och det är just pluralformen som är viktig för det skall komma sju stycken nämligen. Vad är då en starur? Att det hänger ihop med fågeln stare kan man kanske lista ut av namnet. I enlighet med gotländsk tradition så skall det efter att man sett den första staren komma sju oväder eller bakslag i vädret innan det kan bli vår. En starur är alltså ett högst ovälkommet oväder med snö, slask, regn och blåst som skall infalla efter en period av vackert mer vårlikt väder så att alla ens förhoppningar om vår riktigt ordentligt skall gå om intet.  Det positiva är dock att en starur oftast är ganska snabbt överspelad och att det blir fint väder igen, i väntan på nästa starur.

Staren, den lilla fågeln som bär alla gotlänningars hopp om att det kommer en vår.

Men för att ge er en som kanske inte har vart på Gotland i januari-mars en bättre förståelse av hur vädret kan vara här då och kanske för hur en starur är så tar jag hjälp av en klassisk gotländsk visa Massgaistn, översatt till svenska blir det marsvinden. Massgaistn är en osedvanligt kall och bitande vind vilket beskrivs med inlevelse i visans första vers.

Massgaistn veinar,
slänggar u peinar,
augu u åiru
fulle me snåi
Kyldi ei teiar,
hatar u kleiar,
leiktånnar värkar,
de modar tåi
Nasar bleir raude,
åirsnapar bla
finggrar jär steiv
fast hanklar jär pa
Vaim kund nå ane
att en sleik mane
vörr skudde fa av mass.

För er som kanske inte är så säkra på gutamål så lånar jag en översättning till svenska gjord av Roland Olsson, gotländsk journalist och författare och en av gutamålets fanbärare.

Marsvinden viner,
slingrar sig och pinar,
ögon och öron
fulla av snö
Kölden i tårna,
kliar och kliar,
liktornarna värker,
det betyder att det
snart blir tö
Näsan blir röd
och örsnibbarna blå
Fingrarna är stela
fast vantarna är på
Vem kunde ana
att en sådan månad
det skulle bli av mars.

Visan finns också tillgänglig att lyssna på via gutamålsgillets hemsida för er som vill höra alla tre verserna. Gutamålsgillet » Musik på gotländska (gutamal.org)

Det är många gånger jag hört människor som flyttat från Sveriges nordligare delar till Gotland säga att -30 grader i Västerbotten är ingenting i jämförelse med det råa fuktiga väder som drar över ön vintertid och går igenom märg och ben. Inte undra på att någon, någon gång har känt behovet av att författa ovanstående klagovisa.

Vädrets makter är inget vi kan styra över, varken nu eller då, och det kan sannerligen behövas lite gamla traditioner att luta sig mot under den evighetslånga väntan på våren. Jag behöver ingen kalifornisk värme utan skulle till en början nöja mig med några plusgrader, så jag fortsätter spana efter staren samtidigt som jag har ullunderstället nära till hands så att jag är redo när massgaistn sveper in.

Malin Stengård

Doktorand i Nordisk etnologi

”Etnologi då, nu och sedan?” – en rapport från jubileumsseminariets nordiska paneldiskussion

Med anledning av hundraårsjubileet för Nordisk etnologi vid Åbo Akademi ordnades den 1.12 ett jubileumsseminarium med paneldiskussion kring ”Etnologi då, nu och sedan?”. Deltagare i panelen var professorer i etnologi från nordiska lärosäten: Barbro Blehr (Stockholms universitet), Tine Damsholt (Köpenhamns universitet), Lars-Eric Jönsson (Lunds universitet), Helena Ruotsala (Åbo universitet) och Fredrik Nilsson (Åbo Akademi). Diskussionen modererades av Lena Marander-Eklund, professor i folkloristik vid Åbo Akademi.

Från vänster Lars-Eric Jönsson, Tine Damsholt, Barbro Blehr.

Paneldeltagarna har alla varit verksamma inom etnologi sedan 1980-1990-talet, och fick frågan om hur etnologin förändrats under de senaste decennierna ur deras synpunkt. Helena Ruotsala tog fram den förändring som uttrycks genom att kansatiede (ordagrant ”folkvetenskap”) vid Åbo universitet bytt namn till etnologia, d.v.s. tyngdpunkten har flyttats från att studera ”folk” till att studera vardagslivet med alla dess variationer. Tidsperspektivet har ändrats mer mot samtiden, och vid Åbo universitet är framtidsstudier också en växande inriktning.

Fredrik Nilsson och Helena Ruotsala.

Tine Damsholt tog fasta på hur etnologins studieobjekt förskjutits. Under 2000-talet ifrågasattes individen som den självklara utgångspunkten för kulturanalys, vilket skedde genom flera olika teoretiska vändningar. Det perspektiv som starkt tagits upp av etnologin vid Köpenhamns universitet, är att utgå från praktiker som studieobjekt. På det vises ses människan som en del av kollektiva, föränderliga assemblage, inte som suveräna aktörer.
Barbro Blehr tog upp en tendens som handlar om ökade teoretiska ambitioner, tillämpning av grand theory och djupdykande i de filosofiska premisserna för hur problem formuleras. Denna tendens har också en problematisk sida, menade Blehr och varnade för solipsism och ”byggande av ett eget universum” som kontrasterar sig mot andra på samma teoretiska fält, men som riskerar att också isolera sig och förlora kontakten med ämnet etnologi. Fredrik Nilsson såg också denna tendens, av å ena sidan teoretisk lekfullhet och å andra sidan risk för fragmentarisering.

Det kulturhistoriska perspektivet lyftes fram som mycket viktigt av alla i panelen, som något som gör etnologiämnet unikt och som skiljer det från närliggande discipliner som historia, antropologi och sociologi. Via det historiska perspektivet kan vi problematisera och destabilisera samtiden. Tine Damsholt ville varna för att behandla kulturhistoriskt- och samtidsorienterad etnologi som två separata områden och framhöll att styrkan ligger i kombinationen. Men etnologer borde kanske bli bättre på att artikulera denna styrka och vad det är vi får ut av kombinationen.

Medan etnologi och folkloristik är skilda discipliner i Finland, har ämnena i Sverige slagits ihop under benämningen etnologi. Hur ser relationen mellan etnologi och folkloristik ut? Barbro Blehr beskrev utvecklingen i Sverige, där etnologi och folkloristik integrerats så att det är svårt att säga vad som är vad, men där vissa forskare ändå arbetar med ett mer folkloristiskt perspektiv. Fredrik Nilsson talade om en dynamisk kraft i samarbetet mellan etnologi och folkloristik vid Åbo Akademi, som inte hade varit lika dynamiskt ifall det inte fanns olikheter i perspektiv.

Panelen diskuterade att etnologin alltid varit engagerad i sin samtid och bearbetat aktuella frågor, och Lars-Eric Jönsson tog upp den tillämpade aspekten av etnologin, som även den alltid funnits med. Tidigare gällde tillämpningen främst kulturarv och museiarbete, men allt fler tillämpbara perspektiv och riktningar har öppnats, vilket etnologin i Lund arbetar med i sitt masterprogram i tillämpad kulturanalys (MACA) som startade 2008.
Men hur samhällsrelevans förstås är också en politisk och ekonomisk fråga. Ett problem i synnerhet för humaniora är samtidens tanke om att samhällsrelevans är mätbart. De sätt som samhällsrelevans mäts på, t ex i form av antal produkter och patent, är inte kompatibelt med den typ av kunskap som humaniora bidrar med. Barbro Blehr tog upp hur fältarbeten, att studera vad som sker mellan människor i vardagen, har blivit allt svårare att genomföra i Sverige på grund av en omfattande juridifiering och etikprövning. Även här krockar humaniora med system som är utvecklade för andra typer av forskning.

Vad skulle vara angeläget för en etnolog att forska i just nu, var en fråga som ställdes från publiken. Det och den som inte får uppmärksamhet och inte tar plats i media var ett bud. Lars-Eric Jönsson menade att tystnad och att inget verkar hända likaväl kan vara ett tecken på den stiltje som råder i stormens öga, i själva epicentret. Det gäller alltså att inte låta sig styras för mycket av den massmediala dagordningen, utan att formulera egna problem. Det empiriskt okända kräver öppenhet, att man inte från början vet vad man kommer fram till, betonade Barbro Blehr. En aktuell, pågående och mångfacetterad process som nedmonteringen av de nordiska välfärdsstaterna nämndes av Fredrik Nilsson också som angeläget för etnologer att forska i. Nilsson tog också upp den stämpel av ”trevlighetsforskning” som etnologin i vissa sammanhang är behäftad med, och som kan göra det svårt att komma fram och bli hörd som en vetenskap som bidrar med kritiska och samhällsförändrande perspektiv, vilket är helt centralt för ämnet.

Universitetspolitik och frågor om vad som är meriterande påverkar starkt hur och vart dagens akademiker, liksom även etnologer, orienterar sig. Idag är det meriterande att skriva på engelska, publicera artiklar i internationella tidskrifter och verka internationellt. Panelen var enhällig i att lyfta fram hur viktigt det är att etnologiämnena i Norden håller ihop och samarbetar, gärna ännu mera än vad som nu är fallet. Samarbetet kunde stärkas t. ex. genom gemensamma kurser och forskarskolor, seminarier och utbyten. Det här var ett initiativ som väckte stort intresse bland studenter och doktorander, och diskussionen fortsatte entusiastiskt kring borden på kvällens festmiddag: ”En gemensam kurs i fältarbete för studenterna!”; ”Gemensamma seminarier, och kanske har corona i alla fall gjort att steget är kortare att ordna seminarier online?”. Nya möjligheter hägrar för den nordiska etnologin.

Ann-Helen Sund
doktorand i etnologi

Nordisk etnologi – en vital 100-åring

Nordisk etnologi vid Åbo Akademi fyller 100 år. Ämnets jubileum uppmärksammas genom ett seminarium 1 december med inbjudna nordiska gäster som ska diskutera etnologins framtid och samhällsroll. I en jubileumsvolym, Nordisk etnologi 1921–2021 – ett ämne i rörelse, blickar dessutom en grupp forskare tillbaka på ämnets tillblivelse samtidigt som ämnets historia även lyfts fram i en utställning i Arken.

Den etnologiska forskningen omfattar numera en mängd olika områden, såsom migration, mobilitet, nordiska gränsregioner, hälsa och sjukdom samt studier av människors relation till djur och natur. Ämnet förknippas samtidigt med museer och åtskilliga museianställda har en utbildning i etnologi. Den museala kopplingen har varit stark från starten. Ämnet hade i uppdrag att dokumentera en svensk allmogekultur i Finland som tycktes försvinna när det moderna samhället, med industrialisering, urbanisering och emigration, vann mark. Uppdraget att dokumentera en hotad allmogekultur innebar att etnologin (då kallad folklivsforskning) fick en tydlig roll. Genom att lyfta fram en ålderdomlig svensk folkkultur kunde den svenska minoritetens rättmätiga plats i den självständiga staten Finland försvaras. Gränsen mellan politik och vetenskap var porös, även om ämnets förste professor, Gabriel Nikander, inte sveptes med i den högstämda nationalism som färgade delar av den spretiga svenska rörelsen. Skulle man förstå det svenska Finland, dess historia, nutid och framtid, var det nödvändigt, menade Nikander, att undersöka hur allmogekulturen hade formats av ekonomiska faktorer – inte nedärvda nationella egenskaper.

Pionjären Nikander la grunden till en kritisk, samhällsorienterad etnologi som ännu undersöker hur människors vardagsliv och föreställningsvärldar formas i skärningspunkten mellan ekonomi och kultur. Den samtida etnologin vilar på ytterligare en grundsten som ligger orubbad kvar där den placerades för hundra år sedan; etnologer dokumenterar ”vanliga” människors vardagsliv och fångar därmed upp röster som inte hörs i samtidsbruset. Genom att rikta blicken mot det till synes triviala i vardagen, oavsett om det handlar om vanor, traditioner, obetydliga ting eller berättelser, avtäcker etnologen dessutom underliggande kollektiva värderingar och normer. På så sätt behandlar etnologin då som nu existentiella frågor om samhörighet, utsatthet och meningsskapande.

Men ämnet har också förändrats över tid. Ett första skifte inträffar 1953 då Nikanders efterträdare Helmer Tegengren inrättar ett folklivsarkiv (numera Kulturvetenskapliga arkivet Cultura) samtidigt som han vidgar ämnets verksamhetsområde till att även omfatta andra kulturer än den finlandssvenska minoriteten i Finland. Nästa skifte manifesteras 1974 då ämnet, under ledning av professor Nils Storå, byter namn. Nordisk kulturhistoria och folklivsforskning blir Nordisk etnologi. Namnbytet är knutet till en förändrad syn på kultur och kulturell förändring. Istället för att betrakta individen som passiv kulturbärare, snärjd av ekonomiska faktorer och traditioner, så betonas istället individens förmåga att ständigt skapa och omskapa kultur. Anna-Maria Åström, ämnets hittills enda kvinnliga professor, vidareutvecklade perspektivet och säkerställde att det genomsyrade utbildningen i etnologi. Det senaste skiftet består av ett synnerligen dynamiskt samarbete med ämnet Nordisk folkloristik vid Åbo Akademi. Tillsammans har man utvecklat ett kulturanalytiskt laboratorium som gynnar studenternas utveckling och framtida arbetsmöjligheter samtidigt som ämnenas gemensamma forskningsmiljö sjuder av idéer. Det är alltså en synnerligen vital 100-åring som firas.

Fredrik Nilsson, professor i etnologi, Åbo Akademi