Kategoriarkiv: Arkiv

Folkligt skrivande 1750–1950. Dagböcker som källa till vardagligt skrivande och emancipatoriskt skrivande. Seminarium i Åbo 4-5.10.2023

Arkiv, Etnologi, Folkloristik, Forskning, Konferens, seminarium

Under två dagar samlades dryga 50-tal forskare och studerande kring temat dagböcker som källa. Seminariet arrangerades i samarbete mellan Kungliga Gustav Adolfs Akademien för svensk kultur, Svenska Litteratursällskapet i Finland och Åbo Akademi. Seminariet var tvärvetenskapligt och bland föredragshållarna och publiken fanns både historiker, etnologer, folklorister, språkvetare och ekonomer. Inför seminariet fanns en förväntansfull atmosfär i luften. Planeringen av detta seminarium hade pågått länge och tidigare hade det förhindrats av pandemin.

Att utgå från en materialtyp, nämligen dagböcker, var ett lysande drag. Det utgjorde en naturlig inramning trots att det förstås finns andra former av folkligt skrivande, såsom exempelvis brev. Alla föredrag passade väldigt väl in i seminariet. Under den första dagen fick vi höra om dagböcker i Svenska Litteratursällskapets arkiv, digitalisering av folkliga dagböcker och vad en språkvetare kan utläsa ur personnamn och bruket av prepositioner som säger något om hur man orienterade sig rumsligt på orten. Keynote föredraget hölls av agrarhistorikern Catharine A. Wilson som talade bland annat om hur talko-arbete framställs i dagböcker, som ett ömsesidigt sätt att hjälpa sina grannar och få tunga och arbetsdryga arbeten, som att bygga ett hus eller en lada, gjorda.

Under den andra dagen var fokus mera på dagboken som artefakt, men också på vad man kan utläsa ur en dagbok gällande arbete och arbetsfördelning mellan män och kvinnor i det tidigmoderna samhället, nyttjande av naturresurser, konsumtion och om hur dagboksskrivandet tog form i så kallade semilitterata samhällen. Denna dag var inte lika tvärvetenskaplig som den första. I stället var det frågan om hur historiker ser på vad man kan utläsa i dagböcker och specifikt så kallade bondedagböcker. Mycket fokus låg på dagboken som källa till vad folk gjorde i det tidigmoderna samhället, till exempel i form av analyser av verbfraser i dagböckerna, det vill säga vad det enligt dem gjordes. Utmaningen är att mycket vanliga sysslor som grötkokande och mjölkning, något som skedde dagligen, inte fanns nedskrivna i dagböckerna och osynliggjordes därav. Här behövs alltså mer forskning.

Historia har länge studerats bland annat som ”history from below”, en slags motsats till elitens historia. I sammanfattningen av seminariet framhölls att historia nu även kan studeras från insidan, att analysera hur människor själva berättar om sina sysslor. Det som saknades i detta seminarium var ett föredrag som skulle ha lyft upp en innehållslig och narrativ analys av en dagbok, för att visa på hur människorna under tidigmodern tid uppfattade sitt liv och sin omvärld. Detta påpekades av språkvetaren Jan-Ola Östman i sin kommentar på seminariet. Ingen av föredragshållarna var speciellt villiga att problematisera vad de menade att begreppet folkligt skrivande inbegriper. I många fall var det frågan om att de undersökte just bondedagböcker. Som helhet var dessa två dagar mycket lyckade och samlade ett stort antal forskare både från Sverige och Finland.

Lena Marander-Eklund

När började halar-märken användas?

Årets fester, Arkiv, Fältarbete, Folkloristik, Materialitet

När man rör sig i Åbo är det uppenbart när studenterna har någon form av festlighet eller tillställning. Då ser man studenter i halare – alltså en slags arbetsoverall – i olika färger med olika former av dekaler och tygmärken, i stadsbilden. Det visar att Åbo är en universitets- och studiestad.

Nyligen fick jag en förfrågan om när studenterna började använda tygmärken på sina halare. Tygmärkena, som är mycket viktiga för studenterna, aviserar vilken studieinriktning hen har, vilken ämnesförening hen tillhör, vad för tillställningar studenten varit med om och vad hen gillar. Tygmärken är ett sätt att göra halaren till sin och ett sätt att uppvisa sin identitet som studerande.

Det visade sig att det finns väldigt lite information om dessa märken. Genom att leta fick jag reda på att overallerna kom till Finland på 1970-talets början med modell från KTH – Kungliga tekniska högskolan i Stockholm. Sedan hade jag ett vagt minne om att jag för arkivet fotograferat en student på Vårdberget i början av 1980-talet i samband med fatslagsfirandet. En dykning in i Culturas databas gav svar. Visst fanns det ett sådant fotografi i arkivet.

Bild: Kulturvetenskapliga arkivet Cultura, IFbnr 1985/071

På bilden syns tydligt att visst fanns det märken, Merkantila klubbens tygmärke syns tydligt på overallens ärm. Men man kan också se att det finns andra typer av dekaler och att studenten broderat sitt namn på den. Bilden visar att tygmärken existerade i början på 1980-talets men att de då var ganska få till antalet. Då prydde studenterna sina overaller främst på annat sätt för att visa vem de är och vilken grupp de tillhör.

Lena Marander-Eklund

Som praktikant vid univeristetet

Arkiv, Djurforskning, Exkursion, seminarium, Undervisning

Nervös men inga större förväntningar. Det var ungefär så som jag kände då jag åkte på prao till Åbo Akademi där min moster jobbar. Jag hade också funderat på att göra prao vid ett bibliotek eftersom jag är intresserad av böcker och tycker om att läsa.

Men vad gör man egentligen vid ett universitet? En hel del intressant! Jag hade kanske en uppfattning om att man sitter på långa möten och bara lyssnar på läraren under en föreläsning. Men det visade sig att man under lektionen inte bara lyssnade utan att alla deltog aktivt i diskussioner om materiell kultur och affekt som stod på agendan. Jag hade hört om affekt tidigare men på engelska, nu fick jag lära mig mer om affekt och hur affekt hör ihop med materiell kultur.

Förutom att jag tycker om böcker så tycker jag också om gamla föremål och historierna som ligger bakom dem. Jag har flera föremål och gillar att veta historierna bakom dem. Annars brukar jag fantisera om dem för det gör dem charmiga. Gamla föremål med historia hittas också i ämnets arkiv. Jag visste att det fanns ett arkiv men jag var förvånad över hur mycket det finns dokumenterat på papper, i brev, i bilder, kartor och i form av textilier.

Lampan är ett av de viktigaste föremålen i mitt rum. Jag har fått den av en äldre släkting som har haft lampan i sitt hem. Lampan passar jättebra i mitt rum och jag tycker att den är fin.

Mina första intryck av arbetsplatsen var att där finns en lugn arbetsstämning och trevlig och välkomnande personal. Arbetsmiljön känns avslappnad. Här finns varierande arbetsuppgifter både för de som jobbar här och också för mig under min praovecka. Jag har fått se vad som händer backstage då man t.ex. planerar en lektion och sedan vad som händer under själva lektionen. Det har varit både lärorikt att se och höra hur man planerar en tillställning, såsom ett kulturanalytiskt laboratorium för studerande, och att sedan själv kunna delta i det.

På tisdag fick jag även delta i ett seminarium som ordnades på Åbo universitet. Seminariet hade temat Animals in times of crisis. Där hölls sex olika presentationer som rörde ämnet. Presentationerna startade bra diskussioner och jag tyckte att det var ganska lätt att följa med. Jag lärde mig också nytt och på kvällen fortsatte vi diskussionerna hemma hos min moster. Vi pratade om bland annat feminism, klimatförändring, white washing och dold rasism.

På torsdag fick jag följa med hur man vid arkivet skyddar och digitaliserar gammalt arkivmaterial. Arbetet är tidskrävande och kräver att man orkar fokusera. På eftermiddagen åkte vi stadsbuss från torget till Ilpois och tillbaka. I uppgift hade studerande och lärarna fått att fundera vad som händer när man åker buss. Det var intressant att följa med hur människor beter sig i bussen. Hur har vi lärt oss att åka buss? Vem har kommit på ”reglerna” för hur man ska bete sig och varför är det så typiskt i Finland att alla sitter tysta i bussen?

Senare samlades vi med studenterna och diskuterade bussåkandet. Det var intressant att så många tankar kom fram som man kanske själv inte har märkt för att det har varit en självklarhet. Efter diskussionen blev det pizza för studerande och personal i kafferummet.

Jag tyckte att arkitekturen var trevlig och inbjudande, och utrymmena är inspirerande. Det är ”coolt” att man har blandat nytt och gammalt i inredningen och arkitekturen.

Praon avslutades med en överblick över veckan och skrivandet av detta blogginlägg som vi hade påbörjat redan under veckan. Jag tyckte att veckan var mångsidig, intressant och den gick snabbt. Jag blev mera bekant med universitetsvärlden och tyckte att det var ett bra val att komma till Åbo. Jag skulle kunna tänka mig att studera eller jobba här!

Martha Stenberg
Niondeklassist från Donnerska skolan i Karleby.

Etnologi 100 år – eller orsaken till att arkivpersonalen hämtar en gammal t-shirt, en silversked och ett urblåst ägg till jobbet

Arkiv, Etnologi, Forskning, Materialitet

Hur fångar man ett akademiskt ämne i en utställning? Då det var dags att planera 100-årsfirandet för Nordisk etnologi fick vi fundera på det. Som tur är har ämnet lämnat en del materiella spår i Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi under nästan 70 år genom föremålsinsamling och fältarbeten, så det fanns någonting att ta till. På så vis föll det sig naturligt att arkivets personal, två etnologer och en folklorist, bar huvudansvaret för utställningen.

En djupdykning i arkivets gömmor påvisade att det visst fanns en hel del föremål, men ämnets tidigare professorer är representerade i varierande grad, och speciellt en är betydligt mer framträdande än de andra (ja, det är herr Tegengren). Efter lite plockas fram och tillbaka var vi ganska snabbt överens om vilka föremål som skulle landa i vitrinerna och det gav också strukturen för hela utställningen: det fanns bara ett sätt att lägga upp den på, och det bestämdes helt av storleken på Gabriel Nikanders 72cm höga förstoringsapparat från 1920-talet.

Utställningsföremål, förstoringsapparat med mera

I mitten Nikanders förstoringsaparat, runtomkring diverse föremål ur arkivets samling. Foto: Bettina Westerholm

Ämnet etnologi är däremot mycket mer än bara professorer, och en av de saker vi brottades med var hur vi skulle presentera ämnet utan att fastna vid enskilda personer för mycket. I arkivet finns också bland annat en rik bildskatt, så med hjälp av bildspel har vi lyft fram mer om fältarbeten och studenter, i synnerhet social samvaro. Forskarna och forskningen syns främst i form av böcker. Lite tråkigt och traditionellt kanske, men vi använde åtminstone ett likbräde från Kökar som bakgrund. Vi glömde inte heller bort arkivet i brådskan, utan presenterar vår fortfarande pågående frågelistinsamling som kom igång år 1952 (det var herr Tegengren igen en gång).

Föremål, böcker och ägget. Foto: Bettina Westerholm

Dagen innan utställning var det pyssel för fulla muggar. Vitrinerna skulle putsas, föremålstexterna måste skrivas, och bilderna som skulle användas måste klistras på stadigare skumskivor, och akrylkuberna måste numreras. För att inte glömma det viktigaste: föremålen måste hämtas från arkivet nere i källaren. Oj, och bubbelflaskorna skulle ju in i kylskåpet! Då allting var klappat och klart märkte vi, att vi ännu saknade en silversked, en rosa studentoverall och en publikation. De var de sista momenten som fixades på utställningsdagens morgon, innan bildspelen sattes på plats och glasdörrarna äntligen låstes.

Förberedelser! Foto: Bettina Westerholm

Och t-shirten, silverskeden och det urblåsta ägget? Ägget och silverskeden är rekvisita till kaffeservisen och äggkoppen som representerar professor emerita Anna-Maria Åströms herrgårds- och borgerlighetsforskning, medan t-shirten är en raritet, en av de första med ämnesföreningen Kulturistens logga tryckt utanpå. Den hänger på paradplats som en symbol för social samvaro och studentkultur.

Bettina Westerholm och Lotta Wessberg

Alltid skönt på sommarstugan, eller…

Arkiv, Forskning, Frågelista, Laddade platser

Senast i februari börjar jag tänka på när jag och min man ska kunna åka till sommarstugan igen. Vår sommarstuga är inte isolerad för vinterbruk, men senast till påsk brukar säsongen inledas. Våra barns och barnbarns besök är efterlängtade. Varje år längtar jag alltmer till stugan, som är mitt barndomsställe i Insjöfinland. Jag brukar skämta om att min sommarstugeväg är en av landets centrala trafikleder, inte en mysig väg kantad av ängsblommor.

I bland annat Hufvudstadsbladet kan man den 25 mars 2021 läsa om att efterfrågan på sommarstugor i år är stor. Det är fråga om en ny generation som vill ha sitt eget sommarparadis. Kanske är det Corona-året och/eller möjligheten till distansarbete som gjort att fritidshus och naturen kallar. Förra året kunde man läsa om att unga inte är intresserade av sommarstugor (t.ex. i svenska.yle.fi 26.2.2020). Enligt artikeln vill unga idag helt enkelt inte vara på ”lande”. De sommarstugor som, enligt de intervjuade fastighetsförmedlarna, går åt har bilväg fram, är i gott skick och har el och vatten. Däremot är det problematiskt att få sålt de sommarstugor som ingen skött om på långa tider. Så kan gå då ägaren/ägarna blir ålderstigna men ändå äger sommarstugan. Ingen sköter om underhållet och den högt älskade sommarstugan blir då ett problem. Vem ska ta över stugan? Har någon möjlighet att köpa ut övriga syskon? Då återstår försäljning av sommarparadiset. Syskon kan vara oeniga om vad som ska hända med stugan. Också samägande av en stuga kan innebära problem då uttalade och outtalade förväntningar av olika slag stöter samman. Vem ska sköta underhållet, vad ska göras och vem ska betala för det hela? Sommarstugor genererar känslor – både positiva och negativa – som kan leda till konflikter. Sommarstugan är inte enbart ett oproblematiskt paradis.

Bild från Lena Marander-Eklunds familjealbum

I ett kommande forskningsprojekt, ”Sommarstugan som kulturarv. Plats, identitet och konflikt”, kommer jag att tillsammans med två andra forskare studera konflikter som uppstår i samband med sommarstugor. De kan handla om oskrivna regler, drömmar som inte går att uppfylla, eller generationers olika förväntningar. Osämjan kan sättas på sin spets vid fråga om försäljning eller arv. Även relationen mellan stugägare och kommun kan vara grund för konflikter (skötsel av naturen kring stugorna, frågor kring byggnadslov och dylikt).

Som en empirisk bas för detta framtida forskningsprojekt har vi tillsammans skapat en frågelista med utgångspunkt i de frågor som vi är intresserade av. Frågelistan ges ut av Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi, som bedriver traditionsinsamling och samtidsdokumentation genom årliga frågelistor med varierande tema. I frågelistan efterfrågar vi nu dina upplevelser av tillvaro, samvaro och ägande av sommarstugor, på gott och ont. Svaren kommer att användas i studien om sommarstugeliv där anonymiserade citat ur materialet kommer att användas, och svaren arkiveras vid Cultura för framtida forskning. Frågelistan finns tillgänglig på både svenska och finska.

Frågelistan är uppbyggd kring tre centrala teman. Det första temat är användningen av sommarstugan. Här finns även en fråga till dig som inte har en sommarstuga men som kanske skulle vilja ha en – eller absolut inte. Det andra temat handlar om sommarstugan som ett boende där man sommartid lever flera familjer eller generationer tillsammans. Det tredje temat handlar om sommarstugor och arvsfrågor.

Du kan svara på frågelistan fram till slutet på augusti 2021. Du kan svara på den elektroniska blanketten som länkas nedan. Om du har frågor kan du skicka e-postmeddelande till cultura@abo.fi. Webbsida: http://blogs.abo.fi/cultura/

Medan vi väntar på att få ta del av dina upplevelser av ett sommarstugeliv, tänker jag ha en skön vår och sommar på min sommarstuga som åtminstone just nu inte är en grund för konflikter (vad jag vet).

Lena Marander-Eklund
Professor i Nordisk folkloristik vid Åbo Akademi

Mystiska erfarenheter och meningsskapande i samtiden

Arkiv, Forskning

Det här med begrepp är inte enkelt, helst skulle man vilja undvika att kategorisera och sätta etiketter på saker och ting, men det är svårt att undvika, inte minst inom akademin för att försöka förtydliga och definiera vad det är som man avser att undersöka och vill diskutera. Begrepp kan dessutom bli särskilt svårt och ibland förvirrande vid tvärvetenskapligt och interdisciplinärt samarbete. I efterhand kan jag med ett leende på läpparna se tillbaka på en av mina första presentationer på en internationell konferens inom psykologi och medvetandeforskning i Storbritannien, men där och då var det mindre roligt. Jag hade blivit tipsad om konferensen av en brittisk forskare inom religionspsykologi som jag träffat på en tvärvetenskaplig konferens i Polen och glädjande hade jag blivit antagen att presentera min masteruppsats om vad det kan innebära att tro på oförklarliga fenomen i samtiden. Begreppet ”oförklarliga fenomen” hade jag valt med omsorg och det hade fungerat väl inom religionssociologi och vid mina empiriska studier i Sverige men i den här kontexten var det inte direkt uppskattat. En professor inom anomalistisk psykologi, som är en inriktning inom psykologi som studerar dessa fenomen, förklarade, om än vänligt, att det inte alls var oförklarligt utan kan förklaras och hänvisade till hans alldeles nyligen publicerade artikel.

Det betyder naturligtvis bara att det finns vissa psykologiska förklaringsmodeller för vissa fenomen, såsom dissociation eller sömnparalys, men mitt syfte var inte att förklara dessa fenomen i sig utan vad det kan innebära och ha för mening för människor. Visserligen kan man bortse från andra discipliner än sin egen men vill man arbeta för interdisciplinär samverkan och bygga tvärvetenskapliga broar tänker jag att det kan vara väsentligt att begrepp i framför allt titel och abstrakt fungerar inom fler discipliner, i alla fall någorlunda, för att inte bli bortsorterad eller bortdömd vid första anblick. Så efter att ha bearbetat händelsen och en mycket lärorik erfarenhet av vad interdisciplinär samverkan kan innebära och ha för utmaningar funderande jag ytterligare djupt och länge på vilket begrepp jag skulle använda mig av för dessa typer av upplevelser i min kommande forskningsplan.

För att ge en liten inblick i vad det kan finnas för olika begrepp och termer som olika forskare inom samma eller olika discipliner kan använda sig av för dessa typer av upplevelser kan nämnas religious experiences, spiritual experiences, transcendent experiences, luminous experiences, mystical experiences, mystical-type experiences, paranormal experiences, supernatural experiences, anomalous experiences, exceptional human experiences, extra ordinary experiences, out of the ordinary experiences och så vidare.

Ur Bamse 2/2017

Dessutom har detta område inte studerats särskilt mycket inom sociologi, så det finns ingen given tradition inom disciplinen att luta sig mot. Kategorin eller begreppet religiösa erfarenheter faller det visserligen under generellt men vid studier av detta kluster av kulturella fenomen både inom och utanför det som vanligtvis känns igen som organiserad religion kan det inte minst vid materialinsamling och bland allmänheten förstås som begränsat till erfarenheter inom institutionell religion. Å andra sidan belyser detta också att det finns ett kunskapsgap inom området från ett bredare sociologiskt perspektiv. Meningsskapande är ju ingen isolerad företeelse utan sker i ett sammanhang tillsammans med eller i relation till andra människor.

För att försöka ringa in vad jag ”fiskar efter”, även om jag ”fiskar brett” för att se vad som kan ”fångas in” inom området, landade jag i alla fall inledningsvis i att använda mig av William James definition ”mystical experiences” fast med en samtida uppdatering och översättning till mystiska erfarenheter. Det följer således delvis en tradition och är delvis så vitt jag vet också ett ”nytt” begrepp inom religionsrelaterad forskning inom akademin för att med ett gränsöverskridande paraplybegrepp benämna dessa ”speciella” mänskliga erfarenheter och kluster av kulturella fenomen som skulle kunna förstås som en form av religiositet och meningsskapande i samtiden. Inom religionspsykologi och religionsvetenskaplig tradition översätts nämligen ”mystical” till mystik och vanligtvis används begrepp som mystikupplevelser eller mystikerfarenheter, vilket således i detta fall skulle kunna bli missvisande och exkluderande. Dessutom fungerar förkortningen ME för mystiska erfarenheter utmärkt även på engelska och internationellt, medan mystiska upplevelser blir MU på svenska (på tal om kossor i ett tidigare inlägg här på bloggen) utan någon lämplig engelsk motsvarighet för bokstaven U. Med ”ME” kan det också lite fiffigt framhållas att det handlar om subjektiva erfarenheter.

Erfarenheter kan vidare beteckna ett antal upplevelser och erfarenheter på en övergripande och omslutande nivå till skillnad från en upplevelse som vid upprepning kan bli en erfarenhet för en enskild individ, även om upplevelse och erfarenhet inte sällan både i dagligt tal och i litteraturen används omväxlande. Sammanfattningsvis använder jag alltså mystiska erfarenheter som ett paraplybegrepp för ett kluster svårdefinierade fenomen, som enligt James definition ofta är känslomässigt starka av individen upplevda erfarenheter som kännetecknas av att de är outsägliga (ineffability), det vill säga så känslomässiga och utöver alldagliga mänskliga erfarenheter och den ”taget för givna verkligheten” att det verbala språket sällan räcker till. Dessa erfarenheter har vanligtvis också noetiska kvalitéer eller egenskaper (noetic quality) i bemärkelsen att de kan ge en slags intuitiv insikt samt är övergående eller kortvariga (transiency) och passiva (passivity) avseende en känsla av passivitet eller ett mottagande under själva händelsen. Sedan återstår det att se vad det empiriska materialet visar.

Ett annat argument för att använda James definition vid en tvärdisciplinär ambition är att han kan betraktas som en gemensam nämnare och anfader som det ofta refereras till inom både bland annat religionspsykologi och anomalistisk psykologi och som därför, i alla fall hypotetiskt, skulle kunna fungera över gränserna. Inom religionspsykologi, som framför allt studerar institutionell religion, finns det dock risk för ”tillrättavisningar” eller kommentarer om att jag nog stavat fel när det står mystiska och inte mystika. Dessutom har religionsvetenskapliga discipliner generellt och historiskt sett pejorativt avvisat andra liknande upplevelser utanför en institutionell religiös kontext som ”något annat”, ”lägre” och ”paranormalt”. Vissa har också menat att mystikupplevelser skulle vara något sui generis, det vill säga något som är unikt i sin karaktär och av sitt eget slag, medan jag menar att det kan betraktas som mänskliga erfarenheter som tolkas och ges mening i kontextuella meningsskapande processer.

Till mitt försvar kan också nämnas att James själv tog avstånd från institutionell religion (hans pappa var Swedenborgare) och befann sig i slutet på 1800-talet och början på 1900-talet i ett sammanhang bland flera andra forskare som också hade ett stort intresse för ”psychic research”, bland annat medier, andekontakt och telepati. Vidare kanske informanter som betraktar sig som troende inte alls tycker att deras upplevelser är mystiska relaterat till ett internt meningssystem, men i ett sekulariserat samhälle och en ”taget för given naturvetenskapliga verklighetsförståelse” som vi alla i Finland och Sverige simmar i, kan begreppet fungera. I alla fall just nu. Begrepp är ju konstruerade i en viss tid och ett visst sammanhang och är således också tillfälliga och tidsbegränsande precis som kunskap är.

Jag tänker att begreppet mystiska erfarenheter också kan väcka nyfikenhet och tillåta en viss mystik, förundran och spänning i tillvaron. Detta inte minst i dagens samhälle där populärkulturen har stor utbredning och inflytande och psykedeliska droger har börjat testas inom vården under terapeutiska former för att öka människors känsla av mening i tillvaron, samtidigt som medlemstalen inom institutionell religion generellt minskar. Samhället är i ständig förändring och kanske är vi på väg mot en större öppenhet inför mystiska erfarenheter av olika slag, kanske som en behövlig ventil eller motpol till det rationella och logiska som liksom kreativitet och konst kan fylla väsentliga mänskliga funktioner för att vi ska känna oss hela. Å andra sidan kan ju begreppet beskyllas för att vara populärkulturellt eller för populärvetenskapligt, men skulle det i så fall nödvändigtvis vara dåligt? Kan det inte i stället ligga i linje med att göra vetenskapen mer öppen och begriplig för en bredare publik? Nåja, kritik får man tåla och lära sig hantera för det är oundvikligt och hör liksom till saken inom akademin och vid kunskapsproduktion.

Katarina Johansson
Doktorand inom sociologi vid Åbo Akademi, som när hon skriver detta tänker att problematisering av begreppet i avhandlingen skulle kunna utgöra ett helt kapitel.

På tal om interdisciplinär och internationell samverkan har jag ett mycket givande samarbete med Cultura, ja det är ju därför som jag skriver här på bloggen, och Folklivsarkivet vid Lunds Universitet. Genom en så kallad frågelista, som är en ny spännande metod för mig inom sociologi och religionsvetenskap, samlas material in till doktorsavhandlingen Mystiska erfarenheter och meningsskapande i samtiden.

För att delta i studien, gå in på https://survey.abo.fi/lomakkeet/12912/lomake.html eller via Culturas hemsida https://blogs.abo.fi/cultura/

Vill du dela studien på sociala medier? Culturas inlägg på FB hittar du här: https://www.facebook.com/culturaarkivet/photos/a.118603269959642/195378135615488/

Smart telefonanvändning på gränsen till det privata

Arkiv, Materialitet

Mobiltelefoner och smartphones är en självklar del av vardagen för väldigt många människor. De begagnas som kameror och guider, men också för att utföra bankärenden eller för att skicka meddelanden och email. Ibland används de för tämligen privata, rent av intima samtal i  publika rum såsom tåg, bussar och restauranger. När samtalen blir allt för högljudda eller intima är det inte ovanligt att ett kollektivt suckande hörs bland de som finns i mobilpratarens omedelbara närhet. Suckandet rymmer i en del fall en längtan tillbaka till en mer civiliserad tid då telefonsamtal sköttes diskret, men nostalgin skymmer lätt sikten. Telefonen har utmanat gränsen mellan det privata och det offentliga sedan 1900-talets början. För att om möjligt hantera den porösa gränsen utvecklades tidigt smarta telefonstrategier.

När telefonen slog igenom fanns det en förväntan om att den skulle leda till större samhörighet. Tidigare isolerade byar kunde kopplas samman med varandra och därmed också med den nationella kroppen. Men telefonen innebar samtidigt en intimitet som kunde oroa; de nya grannarna kom plötsligt lite för nära. I den fascinerande studien When Old Technologies Were New menar Carolyn Marvin att telefonen destabiliserade ”customary ways of dividing the private person and family from the more public setting of the community” (1988:6). I den frågelista om telefoni som SLS skickade ut 1995 framgår det exempelvis att den tidiga tekniken inte alltid förmådde hålla isär olika samtal. När flera samtal pågick samtidigt på en och samma linje lärde man sig leta efter sin samtalspartner i bruset och att fånga dennes uppmärksamhet. Ibland kunde detta leda till att andra samtal stannade av och att övriga lyssnade på det för stunden mest intressanta samtalet. Medlyssning var inte det enda som utmanade gränsen till det privata, det gjorde också avlyssning: ”Man kunde ana att någon annan lyssnade och så kunde man säga ’att var vänlig ni som lyssnar och sätt på luren’. […] Ibland kunde man börja tala illa om någon förmodad lyssnare, vilket ibland hjälpte”. På detta sätt öppnade telefonen upp för oönskad intimitet och det behövdes smartness för att hantera gränsen till det privata.

Även i Sverige tycktes grannarna bli fler och intimiteten öka när telefonen slog igenom (broschyr utigven av Telegrafstyrelsen 1933)

Man lärde sig uppfatta ljud som avslöjade avlyssnaren, man lärde sig få hur att få potentiella avlyssnare att lägga på luren och man lärde sig dessutom att anpassa samtalet:”Då alla samtal inom det egna telefonandelslaget var avgiftsfria hände det att pratsjuka skvallerkärringar tillbringade timmar i sträck i telefonen och spridde ut sina ’sanningar’. Och den som var mest välinformerad var naturligt nog hon som hade hand om [telefon]centralen. Hon lyssnade på i princip allt som avhandlades och det var knappt så hon gav sig tid att äta i lugn och ro utan satt och tuggade medan hon lyssnade och det kunde ju de andra höra. Nu var det ju så att alla visste om detta så det gällde att välja sina ord med omsorg”.

Vad som avses med att välja sina ord med omsorg varierar i frågelistmaterialet, men i en del fall tycks det ha handlat om en gåtfull samtalsordning: ”Därför skulle man prata i gåtor för att vilseleda eventuella lyssnare, man skulle kamouflera ett samtal om man kan uttrycka det så”.

Det var emellertid inte bara på telefonlinjen som privata samtal riskerade att bli publika. Under 1900-talets första hälft vinner telefonen sakta mark. Ofta var det emellertid endast en eller ett par gårdar i bygden som hade telefon. Dessa kom att utvecklas till sociala mötesplatser, vilket också ställde krav på särskilda telefonkompetenser. En av dessa var att skapa en åtminstone chimär privat zon. I ett svar framgår det exempelvis att: ”[Det var] praktiskt taget en alldaglig företeelse att någon kom till oss för att låna telefonen […] Ibland gick vi finkänsligt ut, när någon kom för att ringa (vi visste ju för det mesta vad samtalet skulle handla om) men för det mesta stannade vi alla inne och låtsades inte alls höra vad den telefonerande sade, trots att vi naturligtvis lyssnade med öronen på helspänn”.

När telefonen slog igenom utvecklades sålunda en serie smarta kompetenser som på olika sätt bidrog till att hantera den porösa gränsen mellan det privata och offentliga. I samtiden skapar telefonen band mellan människor genom att ännu tillåta både med- och avlyssning, vilket är fascinerande: I en samtid som emellanåt definieras som hyperindividualistisk tycks det finnas ett allt starkare behov av att dela med sig av privatlivet. Det sker exempelvis genom olika former för bilddelning, men alltså även genom att mer eller mindre intima samtal förs i publika sammanhang. Det privata har ingen verklig funktion eller betydelse om gränsen till det publika är hermetiskt stängd; vi blir till genom att låta gränsen vara porös.

Fredrik Nilsson, professor i etnologi

Bacchi Ordens Capitel

Arkiv, Ritualer

Då man arbetar på arkiv får man ofta ta emot olika typer av spännande material som berättar en berättelse från forna tider. På våren 2019 kom ett par äldre herrar till arkivet Cultura med mappar och lådor som innehöll bland annat protokoll, fotografier, sångböcker och diverse föremål från deras tid som aktiva inom föreningen Bacchi Ordens Capitel. Berättelsen som materialet formade berättar om det vilda studielivet i 1950- och 1960-talens Åbo, och också om en livslång vänskap mellan studerande från 1950-talet till denna dag.

På 1950-talet grundade studerande från olika discipliner vid Åbo Akademi och Handelshögskolan vid Åbo Akademi Bacchi Ölorden, vars syfte uppgavs vara ”Befrämjandet av kännedomen om Bacchi drycker samt gastronomins huvudsakliga läror”. År 1969 ändrades sällskapets namn till Bacchi Ordens Capitel. Symbolen för Orden blev den romerska vinguden Bacchus, och de manliga medlemmarna kallades för ”bröder” och de kvinnliga medlemmarna för ”bachantinnor”. Sammankomsterna skedde i Bacchus anda med fokus på alkoholhaltiga drycker, god mat, snapsvisor, och ett fullständigt system av olika ceremonier, ritualer och reglementen.

Bacchus. Målning av Jan van Dalen.

Ceremonierna och fest- och mötesprotokollen betecknas av ett övertydligt och pompöst språkbruk, vilket även kännetecknar Brödernas korrespondens ännu idag. Olika vapen, sigill, medlemsmärken och ordensgrader utvecklades även enligt Ordenscapitlets egna regler och reglementen. Ordenspresidiet bestod bland annat av Stormästaren, Protokollmästaren, Capsylmästaren (vars uppgift det var att samla upp kapsylerna under festandet) och Guldmästaren (som hade hand om en liten guldtacka som var i Capitlets ägo. Denna såldes senare och pengarna användes för en spektakulär jullunch, eller ”jullönch” som det hette inom Capitlet). Ordensgraderna var bland annat Bacchi Broder, Vingårdsman, och Bacchi Vrak (som tilldelades då man kommit upp i en ”mogen ålder”. Medlemsavgiften bands till ölprisindexet, och senare till folkpensionen för ”då stiger den aldrig”. Olika kommittéer tillsattes även i ivrig takt, och ibland tillsattes en kommitté för att utreda behovet av en ny kommitté.

Sällskapet hade två officiella sammankomster; en Vårsmakelsejämningshögtidlighet och ett Midvinterblot. Senare tillkom även ett Sjöslag, som ofta tog plats i skärgården eftersom sällskapet hade samlats där på medlemmarnas sommarställen sedan Capitlet grundades. På en båthusvägg på Runsala målades en helbild av guden Bacchus, som blev en central del av Capitlets viktigaste ceremoni, den SOLENNA AKTEN. Denna ritual inledde alltid programmet, och bestod av samling vid gudabilden, Stormästarens tal, skål med ölbegjutning av Bacchus, dans kring den rituella alen (ofta i formen av en tall), och slutligen uppbränning av Protokollmästarens hatt.

Efter studietiden förde arbetsuppgifterna medlemmarna till olika delar av jordklotet, så som till Stockholm, Schweiz, Sydamerika, Turkiet och Sydafrika. Många gjorde även ”avfärd till de äktenskapliga regionerna”, och det föddes ”bachinfanter”. Trots detta fortsatte kontakten mellan bröderna via en aktiv korrespondens, och man strävade efter att årligen fortsätta traditionen med ett Sjöslag på sommaren och en Jullunch på vintern. Kryssningar till Stockholm var även populära, och år 1971 firades nyåret ombord två gånger, vid det finländska nyåret kl. 24.00 med ”gigantisk supe” och vid det svenska nyåret kl. 01.00 med ”enorma ceremonier”. Både Capitlets och Ordensmedlemmarnas jubileumsår firades stort, och ”50-årsfylleristerna” fick en ingraverad plunta som present. År 1996 skapades Patriark-ämbetet, och till Patriark utsågs en sådan Ordensmedlem som ”på grund av sin ålder, värdighet, gaggighet, krämpor, visdom eller andra diffusa skäl kan bedömas vara Ordenscapitlets äldste”.

Capitlet behandlade även seriösa frågor, så som huruvida drycken ”Marskin Ryyppy” är en vodka eller en akvavit. Då nyheter om tillverkandet av en alkoholfri whisky nådde Capitlet skickades ett upprört brev till The Scotch Whisky Association, där medlemmarna uttryckte sin förfäran och försäkrade om sitt djupaste stöd till föreningen och den äkta skotska whiskyn. På brödernas 75-årsbankett år 2014 konstaterades det att Bacchi Bröders sammankomster brukar karakteriseras av att ”det man kommer ihåg glömmer man aldrig”. Tidigare hade det även påpekats att verksamhetens kontinuitet under tidens lopp var ett bevis både på styrkan i Capitlets ideologi och ideal, ävensom på alkoholens konserverande egenskaper. År 2019 hade såväl Captilet som dess medlemmar uppnått en respektabel ålder, och sällskapets 60-års jubileum på restaurang TEINI firades även som avslutningsfest, där Capitlets verksamhet förklarades som officiellt avslutad. Trots detta har de nuvarande medlemmarna träffats vid den traditionella jullönchen 2019, och arkivpersonalen har informerats om att den Bacchiska andan hade förvarats oförändrad. Vid avslutningsfesten konstaterade medlemmarna att ”Capitles anda ska finnas kvar i oss så länge vi lever”.

Linda Nylund,
praktikant vid Cultura

Om material i Cultura

Arkiv, , , , , ,

Om att leta efter och hitta material i ett kulturvetenskapligt arkiv

Ibland får man vara ekonomisk med sitt skrivande. Om man har kontakter till flera projekt kan det bli svårt att delta i de bloggsfärer som numera brukar ingå i det sociala nätverkandet. Jag har ganska passivt deltagit i SLS-projektet ”Kommunicerande konsumtion” och kommer i framtiden att delta i fortsättningen ”Communicating Consumption” som finansieras av Kone.

Jag har i det sammanhanget skrivit en blogg om material kring kulturmöten i samband med handel som man kan hitta i Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi. Eftersom det säkert kan vara intressant också för den här bloggens läsare ger jag en länk till innehållet här.

Att leta efter och hitta material

Svensk-Finlands textilarkiv får besök

Arkiv

En vacker måndag under min praktiktid fick vi på arkivet besök av en svensk forskare. Vi hade redan länge väntat med spänning och varit i kontakt via mail angående hennes besök. Förfärat tänkte vi att hon kanske glömt, eller ännu värre, tappat sitt intresse för arkivmaterialet. Men då vårt hopp var nära sitt slut steg hon in på vårt kontor.

Då forskare anlänt visade vi det diskuterade objektet, en gåtfull textilbit som bar med sig hemligheter. Det fanns en myt om att denna textilbit var en del av en rya, eventuellt även från den finska skärgården. Det som intresserade forskaren mycket var om ifall textilen var gjort av hampa. Ifall denna myt stämde skulle all vår kunskap om odling av fiberväxter i skärgården vara icke-komplett och kräva omskrivning.

Forskaren tog fram sitt förstoringsglas och sin lilla pincett för att ta sig en närmare titt på det okända, hon tog en provbit och fascinerades stort av detta underverk i ljusblått och beige. ”–Så spännande!” utbrast hon ibland. Så spännande för oss alla. Provbiten skulle undersökas på laboratorium.

Forskaren berättade om sina äventyr och vi alla förbryllades av den nya kunskap som kunde ligga bakomallt det okända i tygbiten. Hon hade rest nära och långt. I Turkiet hade hon bekantat sig med hampodling. Hennes färd hade dock inte nått sitt slut och vi kom överens om att höras mer om resultaten från tygprovet och det spännande uppdraget hon ansvarade för.
”-På återseende!” Hade vi lovat.

Skrivet av Henna Mäkelä