Kategoriarkiv: Ritual och materialitet

Texten är skriven i samband med kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Traditionen med bröllop, och hur vi går emot den

Bröllop är ofta en av de största livshögtider man kommer uppleva, både för en själv och andra. Det är både något så romantiskt och traditionellt att även om man rätt så långt vet vad man kommer vara med om är det ändå spännande.

Men vad händer när bröllopet man ordnat är väldigt otraditionellt och inte kommer att exakt uppfylla någons förväntningar? Och hur planerar man ett sådant bröllop där det inte finns en lätt mall man kan följa?

Bilden från The Invisibles: vintage portraits of love and pride av Sébastien Lifshitz, 2014

Detta är något jag går igenom just nu. I maj 2021 förlovade jag och min partner oss, och nu håller vi på med mild bröllopsplanering. Jag säger mild eftersom vi inte är nära på ekonomiskt stabila att vi kan ordna ett bröllop, men vi har inte heller tänkt vara bara förlovade i flera år. Dessutom talar vi om det och ser fram emot det tillräckligt mycket för att inte vilja vänta.

Ingendera av oss är ciskönade, och samtidigt är vi av samma kön. Med kön avser jag det som ibland kallas genus, alltså vad i engelskan heter “gender”. Både och använder han/hen/hon pronomen, och även om vi inte skulle göra det skulle vi fortfarande vara av samma kön. Alltså har vi ett lesbiskt bröllop i mångas ögon.

Lesbiska bröllop är tydligen väldigt komplicerade att förstå. Om både och har klänning är det inte rätt, om en har kavaj imiterar man heterosexualitet och om båda har kavaj så är det “som ett homosexuellt bröllop”. Alla dessa är kommentarer jag hittat på nätet. Vi kommer personligen båda ha klänning, eftersom vi alltid velat ha klänning på vårt bröllop. Jag vet inte så mycket om min partners planer, men jag vill i alla fall ha min klänning i två delar så att jag kan byta till byxor ifall jag får svår dysfori. Hoppas också på att den inte kommer bli värst smutsig, eftersom vi har planerat på att hålla oss utomhus.

Eftersom ingendera av oss hör till kyrkan måste vi också till magistraten. Det kommer bli som ett dubbelbröllop! Vi vet båda vem vi vill ha med, eftersom vi behöver två vittnen, men annars har vi inte några konkreta planer runt det. Vi fokuserar mer på den större, mer icke-officiella ceremonin. Vi har både och lämnat den lutherska kyrkan av personliga orsaker, och min orsak är den som kommer påverka vårt bröllop. Jag har länge kallat mig själv “pagan” för att simplifiera saker, men jag följer alltså en modern version av hellenism (grekiska gudar) och nordisk folktro. Eftersom vi inte kommer följa bara en ritual har vi tagit initiativet till att blanda ihop de delar av bröllopsritualer i traditioner vi får följa och använda. Till exempel kommer vi skriva våra egna äktenskapslöften, men också använda en fornfinsk ramsa för att göra själva bindningen. Det är mycket forskande som
vi håller på med för att vara så autentiska som möjligt och undvika appropriering. Jag måste medge att jag inte gjort en så stor del av denna forskning än, men parrelationer handlar om att jobba tillsammans så månne jag inte kommer att jobba mer närmare själva bröllopet. Jag kommer säkert att ha mycket nytta av olika arkiv senare i planeringen.

Det är mycket som tillhör bröllopsplanering och ibland känns det som vi har dubbelt så mycket att göra. Till exempel, vem är det man egentligen vill ha på sitt bröllop? Vi är inte riktigt av samma åsikt när det kommer till hur många människor vi vill bjuda (jag har stor släkt och en del av min partners släktingar är homofobiska), men vi har tid att sortera det.
På den mer positiva sidan kom vi plötsligt på att eftersom vi båda egentligen är frun så borde, enligt tradition, bådas familjer betala för bröllopet. Ibland lönar det sig vara homosexuell, speciellt när det ger en mera pengar.

Vi hoppas på att vår dag kommer bli som vi planerat den, och som tur är våra planer väldigt ytliga fortfarande. Jag vet att vi är rätt så unga, det är inte många som förlovar sig vid 19 års ålder, men det kändes rätt för oss. Många frågar om detta, många frågar om själva bröllopet, och ärligt talat har vi inte heller svar till alla frågor. Kanske det blir en till bloggpost efter själva bröllopet för att ge en mer detaljerad bild av vad som gick in i planen och ceremonin!

Sam Sågfors

Litteratur:

Kahden Kauppa – Juhlatietoa, kuvia ja kertomuksia Suomalaisista Häistä (SKS, Terttu Kaivola, 1995) handlar om finska bröllop genom historien, mer specifikt mellan 1600- och 1900- talet. Boken är tyvärr på finska, men intressant för dem som är intresserad av hur bröllop har förändrats.
The End of the Fairytale Bride: For Better or Worse, How Princess Diana Rescued the Great White Wedding (Cornelia Powell, 2015) berör också annat än bara prinsessan Diana. Cornelia Powell är folklorist med ett intresse i bröllop, och den första delen av boken handlar om mytologi, folklore och historia kring bröllop.

Gå ensam på bio

Det är kväll. Jag står utanför Finnkino i Åbo. Jag går in i en stor entréhall. Det är en rätt så kort kö. Lukten av smörigt popcorn och diverse sötsaker tränger sig in i näsborrarna. Jag tittar en stund på de andra biobesökarna. De har nästan komiskt stora ämbar av tilltugg med sig och en stor mugg med någon läsk. Någon kommenterar att de nu kan unna sig själv denna ”belöning” då det ändå är ett biobesök. För det är ju inte ett biobesök om man inte har ett ämbar fullt med popcorn? Fast jag själv inte är den största konsumenten av popcorn, vet jag att det ändå nästan är en väsentlig del av att gå på bio. Det är något man inte kanske äter så ofta utanför filmsammanhang, men man skall alltid ha popcorn i handen om man skall gå och titta på en film.

Jag går fram till kassan och köper en biljett. Sedan går jag och söker den sal där filmen skall visas upp, letar efter min sittplats och sitter ner. Jag tar av mina ytterkläder och försöker laga mig bekväm. Flera reklamer spelas upp före själva filmen visas. Jag kan höra de andra biobesökarna diskutera sinsemellan. Några diskuterar mer högljutt än andra. Jag stänger ögonen och lyssnar på bruset i salen. Energin i rummet är både lugn, men ändå förväntansfull. Och när skärmen till slut utvidgas och det blir mörkt i salen, blir även rummet tyst. Endast dånet ur högtalarna hörs. Då lutar jag mig bakåt och låter filmen svepa mig med  och få mig att glömma bort alla mina triviala bekymmer.

“Photo of Woman Eating Popcorn at Movie Theater”, Cottonbro (8 juni, 2021)

Biobesöket hör inte till det vardagliga. Det är ett brott från det alldagliga, det triviala. När man går in i biosalen känner man hur tiden förändras. Tiden uttrycks på ett annorlunda sätt. Bio känns inte som det är en del av resten av världen, utan erbjuder en paus från vardagen och resten av samhället. Omvärlden försvinner och man är in sin egen lilla tidsbubbla. Bio är ett liminalt utrymme, det vill säga en icke-plats. Det både är en del av samhället, men ändå inte.

Bio förvränger din syn på tiden. Har du någon gång upplevt den känslan som man får när man kommer ut ur en bio och det ännu är ljust ute? Bions liminalitet påverkar mig på det sättet att jag alltid förväntar mig att det skall vara mörkt ute när filmen är klar, oavsett när jag gått på bio. Detta är så fascinerande. Det beror också troligen på att vi alltid gick på film med familjen på kvällen när jag var yngre, då vi bodde så långt borta från biografer. Det var något vi gjorde som en familj på veckoslutet, då vi fick vara vakna lite längre. Så jag kanske lärde mig förknippa bio med kväll och grupper.

Förr vägrade jag gå på bio ensam. Man skulle helt enkelt gå på bio med andra personer, för annars var det ”ledsamt”. Samma fenomen kan ses då man diskuterar om att gå ensam till restauranger och på kafé. Dessa aktiviteter är helt enkelt förknippade med grupper och gemenskap. Men om jag är fullständigt ärlig har några av de bästa bioupplevelserna för mig varit då jag gått och se på någon film ensam. Ett exempel som jag kan ta upp är då jag gick och se på filmen ”Moonlight” (2016, regissör Barry Jenkins). Den hade just vunnit en Oscar för bästa film, men ändå diskuterades filmen inte. Ingen av mina kompisar var intresserad att komma med på bio, så till slut måste jag gå ensam om jag ville se filmen. Salen var så gott som tom när jag anlände, men det gjorde inget. Då jag var ensam fick jag ta in hela filmen utan att behöva tänka på att presentera sig på ett visst sätt, utan jag fick bli totalt uppslukad av filmen.

” Red light on Black Background”, Tima Miroshnichenko (21 maj, 2021)

Såklart det finns filmer som man inte vill se ensam. Jag skulle påstå att action-packade filmer som till exempel Marvel-filmer eller komedier inte skulle kännas rätt att gå ensam och titta på, då dessa är menade för en grupp. Det är gruppupplevelsen, vetskapen om att vi alla delar på samma händelse, som gör dessa filmer minnesvärda. Det finns stunder i en bio där det är fullkomligt acceptabelt att jubla, skratta högt, gråta. Dessa situationer sker ändå främst när man är på en visning där rummet är fullpackat och vi alla är lika entusiastiska för den filmen vi tittar på. Den stunden är man inte bara en individ som jublar, utan en helhet, en del av gruppen. Filmers viktigaste ändamål är ändå att nå gruppen, men också individen.

Under coronapandemin har man inte kunnat gå på bio. Jag tänkte inte att jag skulle sakna det, jag tror inte jag heller egentligen gjorde det, men ändå kändes det skönt att komma tillbaka till en biosal och se på en film. Netflix erbjuder nog filmer så det räcker till, men det känns inte likadant att se på filmer hemma via en streaming-service, som det känns att gå på bio. Det handlar inte bara om filmen, utan det handlar om energin i rummet. Det handlar om miljön. Jag är inte ensam fast jag kommer ensam. Jag är en del av samhörigheten. Jag är bara en av många som älskar filmer. Därför älskar jag att gå på filmer ensam.

Amanda Tverin
studerande

 

Den pyramidformade ljusstaken – en svensk innovation

När jag var barn i slutet av 1960-talet bodde min familj en tid i Sverige utanför Stockholm. En av de första sakerna, förutom förnödenheter, som införskaffades till det nya hemmet var en bågformad elektrisk julljusstake. Jag har ett minne av att min mamma och pappa konstaterade att tydligen skulle man ha en sån i fönstret. I Finland hade vi inte sett sådana då ännu. Jag minns också det relativt högtidliga i att gå in i den lilla affären med det ståtliga namnet Varuhuset för att köpa den. Ljusstaken var av så god kvalitet att den slängdes först för två år sedan. Den höll i över 50 år!

Trots att min familj under vår tid i Sverige ansträngde oss för att fira en så finländsk jul som möjligt –  min mamma ville ha en finsk julgubbe och letade efter finsk julmat i affärerna – var vi ändå snabba på att anamma en för oss ny tradition. På något sätt var julljusstaken något som inte störde mina föräldrars uppfattning om hur årets högtider skulle firas. Kanske är det just det enkla och det vackra med ljus i fönstret som gjorde att den här traditionen snabbt fick fotfäste.

För inte så länge sedan var julhandeln förlagda till de sista veckorna före helgen. Nu inleder varuhusens julkommers redan i november, understödd av juldekorationer bestående av olika typer av ljus. Julljus av olika slag används både hemma men också på gator och torg. Ljusslingor används ibland för att lysa upp en trädgård och ibland ett helt hus. Att dekorera trädgården med belysning blev mode i slutet av 1990-talet med modell från USA.

Den första trenden att belysa hemmet juletid inomhus var adventsljusstaken av trä som blev vanlig på 1950-talet. Den elektriska julljusstaken är en svensk uppfinning från 1930-talet. Idén bakom den är två personer som båda var knutna till Svenska ab Philips kontor i Göteborg. Philips hade redan tidigare gjort elektriska julgransljus, men alla hem hade inte tillgång till tillräckligt elektrisk spänning vilket gjorde att julgransljusen ofta gick sönder. Eftersom så många returnerade söndriga julgransljus kom de på att istället skapa en mindre ljuskälla, en elektrisk ljusstake.

De elektriska ljusen skruvades fast på en ljusstake av trä med plats för sju ljus. Den första blev färdig 1934. Den sålde ganska bra redan från början, men blev också utskrattad för man antog att ingen skulle vilja ha elektriska framom levande ljus. Från 1939 fanns den med i Philips försäljningskatalog. Snart visade det sig vara en försäljningssuccé. I marknadsföringen framhölls det trygga i att använda elektriska ljus eftersom det då inte fanns någon brandfara. Att det var fråga om just sju ljus har att göra med veckans dagar – ett ljus för varje veckodag. I början var ljusstakarna mer bågformade, senare blev de pyramidformade. På 1980-talet såldes över en miljon elektriska ljusstakar i Sverige. Idag konkurrerar de med andra ljus att ha i fönster men fortfarande kan man se pyramidformade ljusstakar i många fönster och till och med i bilar. Bland annat IKEA har gjort att traditionen spritt sig internationellt.

Vi alla vid ämnena kulturanalys, etnologi och folkloristik samt kulturvetenskapliga arkivet Cultura önskar alla en riktigt god jul. Vi vill också tacka alla våra studenter och samarbetspartners för det gångna året och ser fram emot nya utmaningar år 2022.

Lena Marander-Eklund
Professor i nordisk folkloristik, Åbo Akademi

Källor:

Eklund Nyström, Sigrid 1998. Den elektriska ljusstaken. En svensk uppfinning. I: Känn dig själv. Nordiska museets och Skansens årsbok Fataburen. Stockholm: Nordiska museet.  http://nordiskamuseet.diva-portal.org/smash/get/diva2:1179703/FULLTEXT01.pdf

Sjögård, Göran 2006. Jul, jul, strålande jul. Att dekorera med elektriskt ljus. I: Nu gör vi jul igen. Red. Charlotte Hagström et al. Göteborg: Institutet för språk och folkminnen. http://isof.diva-portal.org/smash/get/diva2:1091620/FULLTEXT02.pdf

Julens gyllenbruna småkaka

Doften av ingefära, nejlika, kanel och kardemumma fyller köket och i bakgrunden spelas en bekant juldänga. Degen som ännu består av en oformlig klump ska snart formas till allehanda figurer såsom hjärtan, stjärnor och grisar. Den som tjuvsmakar för mycket av degen kan drabbas av magknip, men kanske är det värt det. Vid gräddningen gäller det att vara noggrann, då de tunna kakorna lätt bränns vid om man inte är på sin vakt. De gyllenbruna kakorna dekoreras sedan med en kristyr lika vit som snö. Bara fantasin sätter gränser för vilka krumelurer och mönster som kakorna pryds med. Till slut är det dags för avsmakning tillsammans med varm glögg och smaken, ja den beskrivs bäst med ett ord och det är jul.

Finns det ett bakverk som förknippas med julen så är det pepparkakan. Pepparkaksbak i juletid är en bekant tradition för många och för den som är pysslig av sig kan också pepparkakshusbygge vara en välkommen utmaning. Men pepparkakan har inte alltid hört julen till och dess historia sträcker sig längre bak i tiden än vad man skulle kunna tro. Redan år 1444 bakades pepparkakor i Norden, nämligen i Vadstena kloster i Sverige. Det äldsta receptet som finns bevarat ur nordisk kontext finner man i det danska kungahovet på 1490-talet. I Finland fanns pepparkakor åtminstone redan på 1700-talet. De tidiga pepparkakorna användes som ett slags medicin, tack vare kryddorna som de innehöll. Till exempel peppar och ingefära ansågs ha medicinska egenskaper och båda skulle fungera mot olika slags magbesvär och den senare även mot tandvärk. Man tänkte sig att pepparkakorna också bet på melankoli. Äldre kokböcker vittnar om att pepparkakorna kunde smulas ner i maten i stället för kryddor, vilket tyder på att kakorna var mycket kryddstarka.

En kvinna och två flickor bakar pepparkakor till jul. Fotografi taget av Väinö Kannisto ca 1960, Helsingfors stadsmuseum, N156415. Från finna.fi

Pepparkakan användes alltså i början som medicin och krydda. Senare blev dess syfte dock främst att smaka gott till kaffet vid olika festliga tillfällen och konsumenterna bestod mest av välbärgat folk. Vid andra halvan av 1800-talet såldes pepparkakor i bagerierna och det var också då som man började använda formar för att få till olika motiv. Kring denna tidpunkt gjorde även glasyren entré, men denna var främst förbehållen de pepparkakor som användes som dekoration, i till exempel julgranar. Pepparkakan blev en del av folkkulturens kafferepertoar i och med ungdomsföreningarnas intåg vid sekelskiftet 1900, men den hade ändå tidigare fungerat som finare tilltugg bland allmogen sedan mitten av 1800-talet. Det var först vid sekelskiftet som pepparkakan började förknippas med julen. Just efter sekelskiftet fick den även en vidare betydelse, den blev nämligen symbol för den sammanhållna och lyckliga familjen som tillsammans umgås och bakar. Också idag kan pepparkaksbaket ha samma symbolik.

Pepparkakans användning och betydelse har alltså varierat sedan dess uppkomst. Detta gäller också receptet. Som namnet antyder, har pepparkakan innehållit peppar en gång i tiden. Ännu vid 1700-talet kunde peppar ingå som ingrediens, men idag har kryddan helt försvunnit från recepten. Andra kryddor som använts men fallit bort är fänkål och anis. Vissa äldre recept var baserade på rågmjöl och inte vetemjöl som vi är vana vid idag. Som jäsningsmedel idag används bikarbonat, men tidigare var det hjorthornssalt. En ingrediens som var vanligare förut men används i mindre utsträckning idag är pomerans- eller citronskal. Kvar i dagens recept har vi däremot ingefära, nejlika, kanel och kardemumma, som till och med säljs tillsammans i egna kryddpåsar under benämningen ”pepparkakskryddor”. Blandningen av dessa kryddor kan för dagens julfirare utgöra julens ultimata doft.

Här har peppakakor använts för att bygga ett pepparkakshus som föreställer Muminhuset. Bild av Nea Långskog, 2020.

Pepparkakan fungerar inte bara som småkaka, utan utgör också byggsten i de olika pepparkakshus som byggs varje år. Pepparkakshuset är en väldoftande och vacker dekoration som man till slut brukar äta upp. Denna dekoration fick främst sin början i 1800-talets Tyskland i och med bröderna Grimms saga om Hans och Greta samt en opera baserad på denna. I sagan finns ett pepparkakshus som en ond häxa bor i och detta hus blev det som inspirerade pepparkakshusbyggandet. Traditionen att bygga pepparkakshus introducerades i Finland tack vare Runa Melander som blev rektor för en hushållsskola i Finland år 1919 och tog med sig traditionen från sitt hemland Sverige. Pepparkakshusbyggandet spred sig snart också till andra hushållsskolor och det första receptet publicerades i damtidningen Kotiliesi år 1923.

Pepparkakan har alltså många år på nacken. Det som en gång i tiden var en småkaka som ansågs ha medicinala effekter blev ett omtyckt småbröd året runt för att sedan bli ett bakverk som starkt förknippas med julen. Receptet och syftet har ändrats men pepparkakan har alltjämt fortsatt sin levnadsbana, både i form av småkaka och pepparkakshus. Vem vet hur länge pepparkakan fortsätter vara en del av julfirandet? Som det ser ut i nuläget är den gyllenbruna småkakan åtminstone inte ännu hotad, något som vi får bevis på varje år då julen nalkas och pepparkakorna ställs fram på fikabordet.

Nea Långskog,
studerande

Litteraturtips
Berg, Gösta, ”Kringlor och pepparkakor”, Fataburen. Nordiska museets och Skansens årsbok 1963, Stockholm 1963, s. 61–80
Bergman, Anne & Ekrem, Carola, ”Julbröd som överraskning och konstverk – pepparkakor och pepparkakshus”, Stora finlandssvenska festboken, SLS & Appell förlag, Helsingfors & Stockholm 2020, s. 100
Swahn, Jan-Öjvind, Stora julboken, Ordalaget, Bromma 2005, s. 141–143
Vuolio, Kaisa, Suomalainen joulu, WSOY, Borgå 1981, s. 123 & s. 178–183

Att fira jaget i tiden

Födelsedagsfirandet kan för många vara en enkel ursäkt att festa. Det är en utsaga som kan tänkas underminera hela frågeställningen angående traditionens historia och varför firandet av åldern upprätthålls ännu idag. Jag tänker dock att även ursäkten att festa kan vara en orsak som återspeglar ett grundläggande behov av att känna sig säker, nöjd och bekväm med den egna tillvaron.

Många traditioner, som bröllopet bland annat, bygger på att något förändras i människors liv. Födelsedagen kanske inte verkar som en stor förändring men det utesluter inte olika förväntningar som årsskiftet för med sig. Medan idén av att dela upp ett liv från år till år naturligtvis är något konstruerat, är det inte konstigt att vi förhåller oss till året som särskilt meningsfullt med tanke på alla andra traditioner som har med året att göra, som nyårsfirandet.

Nyårslöften, verksamhetsår och studieår är exempel på praktiska samt teoretiska sätt att förhålla sig till året och vad som förväntas hända under ett år. Beroende på hur en person förhåller sig till året så kan det påverka vad hen förväntar sig av sig själv. Vad en människa förväntas att åstadkomma under ett år är i överlag en reflektion av hur samhället förhåller sig till året som tidsperiod, vilket i sin tur påverkar hur individen förhåller sig till sig själv.

Varje födelsedag kan innebära nya förväntningar angående vad en person borde ha åstadkommit under en tidsperiod, och det gäller särskilt de jämna födelsedagarna i och med att det är årtionden som uppmärksammas och inte år. Fenomenet att ge särskild uppmärksamhet till jämna födelsedagar i de nordiska länderna verkar ha uppstått i samband med att födelsedagsfirandet blev allt vanligare under 1900-talet. Medan födelsedagsfirandet går att spåra till antikens Rom var det inte en tradition som plockades upp av den katolska kyrkan, vilket är en orsak att namnsdagsfirandet har en längre historia i Sverige liksom i Finland. Traditionen går alltså att spåra till 1600-talet i Sverige, och 1700-talet i Finland.

Orsaken att jag tar upp namnsdagsfirandet i förhållande till födelsedagen är att bägge traditioner började bli vanliga bland allmänheten i Norden under samma tid. Medan reformen av almanackans namnlängd i Sverige under ett tidigt 1900-tal är en nämnvärd faktor (namnlängden innehöll inte vardagliga namn) så tänker jag att människors förhållande till tidsövergång i överlag har förändrats. I dagens samhälle är människor konstant medvetna om tiden, och det är något som alla är mera eller mindre tvungna att vara medvetna om. Vi placerar en särskild vikt på att mäta tid, och att mäta människors samt samhällets prestationer i enlighet av år och decennier.

Med tanke på den utvecklingen är det kanske inte konstigt att födelsedagen idag får mera uppmärksamhet än namnsdagsfirandet. De jämna födelsedagarna får vanligtvis särskild uppmärksamhet och det finns en generell idé om att årtionden måste firas på ett i en högre grad storslaget sätt. Det är tänkbart att det beror på de förväntningar som årtiondet för med sig i och med att mera tid innebär större förväntningar angående bland annat vad en person har åstadkommit.

Akten att uppmärksamma hen som fyller år sker ofta genom ett materiellt innehåll (presenter, tårta bland annat) och det finns en bakomliggande idé att det materiella måste reflektera den uppmärksamhet som personen ifråga ”behöver”. Medan födelsedagstårtan och födelsedagskort är vanliga exempel som ofta framkommer i berättelser angående traditionen, har födelsedagspresenterna en särskild förmåga att representera mängden av uppmärksamhet i ett materiellt format. En större fest innebär flera gäster, och flera gäster innebär mera uppmärksamhet samt mera presenter.

Det är tänkbart att presentutdelningen har blivit en särskild del av födelsedagsfirandet på grund av en vanlig uppfattning: att olika åldrar reflekterar olika behov som borde uppmärksammas. Många frågar sig exempelvis vad en tioåring behöver i jämförelse med en tjugoåring eller trettioåring. Samtidigt finns det en idé att presenterna borde reflektera personlighet så finns det ändå en bakomliggande tanke att personlighet och ålder hör ihop med varandra. Många skiljer exempelvis på vuxna intressen i jämförelse med de intressen som hör till unga-vuxna.

Uppfattningen att åldersskiftet är något speciellt som borde uppmärksammas är i sig något som kan skapa ångest för hen som fyller år. Medan personen ifråga kan förhålla sig till den aktuella ändringen som obetydlig, kan det ändå finnas en känsla av osäkerhet eller rädsla inför framtiden på grund av något som personen förväntas att lämna efter sig: idén av att vara ung i jämförelse med att vara vuxen, eller att vara barn i jämförelse med att vara gammal.

Uppmärksamhet av vänner och familj i samband med tårta och presentutdelning bland annat, kunde uppfattas som olika metoder för att göra övergången lättare: att förankra en känsla av säkerhet inför framtiden. Det är tänkbart att presenter (även kort) har en särskild förmåga att representera närhet till vänner och familj i och med att presenterna, i många fall, är något som ”födelsedagsbarnet” har tillgång till efter festen. Inte för att den personen som fyller år behöver bryta kontakt till gästerna efter festen men nåja… poängen är att symboliska föremål kan bidra till en känsla av säkerhet.

Det betyder inte att traditionen saknar ett problematiskt innehåll även om intentionen, att skapa en känsla av gemensamhet och stöd, är positiv. Ironiskt nog kan traditionen i sig själv vara en grundläggande orsak varför en person upplever ångest från första början. Det beror på att traditionen bidrar till idén om att en övergång sker: en händelse som kräver särskild uppmärksamhet.

Förväntningar angående att arrangera en storslagen fest kan även vara en orsak till ångest för hen som förväntas arrangera festen. Även om vänner och familj inte förväntar sig någon särskild fest kan idén finnas där i bakgrunden: att en födelsedag måste vara tillräckligt stor och att det måste ske i en specifik tidpunkt för att vara lyckad. Den känslan gäller särskilt jämna födelsedagar i och med att det är tänkbart att ett årtionde borde reflektera ett större innehåll. En fyller ju (tillsätt valfri nummer här) enbart en gång i livet.

Personligen gör det mig glad att se hur många väljer att istället uppmärksamma en välgörenhetsfond på sin födelsedag, i samband med att de konstaterar att de inte vill ha presenter. Att uppvakta varandra på ett storslaget och/eller materiellt sätt är inte nödvändigt för att skapa en känsla av gemensamhet. I överlag är det bisarrt hur många presenter som inhandlas varje år till personer som redan lever i ett överflöd, med ingen annan orsak än att det hör till traditionen.

Att föra över uppmärksamheten till något annat än sig själv, som till en välgörenhet, kan även styra över uppmärksamheten från åldern. Många vill inte nödvändigtvis göra åldersskiftet till en stor händelse även om det känns som något en borde göra. Själv har jag inte firat min födelsedag på många år, inte för att jag anser att det är negativt att fira en födelsedag, men för att det för mig känns påtvingat och jobbigt. I somras fyllde jag 30 och medan det var svårt att undvika känslan att jag borde ha uppmärksammat dagen på något sätt, gjorde jag det ändå inte.

Kanske kände jag att uppmärksamhet skapar förväntningar angående åldern: förväntningar angående vad jag borde ha åstadkommit och vad jag borde göra i framtiden. Kanske har jag bara blivit gammal och tråkig, och övertänker saker och ting. Det är också en möjlighet antar jag.

Branko Lampi

Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020
Vidareläsning:
Folk i fest – traditioner i Norden, s. 108–110. Red. Jan-Öjvind Swahn. Höganäs 2000.
Institutet för språk och folkminnen, Fira födelsedag: https://www.isof.se/folkminnen/handelser-i-almanackan/fodelsedagar.html
Institutet för språk och folkminnen, Om tideräkning och almanackor: https://www.isof.se/folkminnen/handelser-i-almanackan/tiderakning-almanackor-och-olika-dagar.html#julianskochgregoriansktiderakning
Institutet för språk och folkminnen, Namnsdagar i Sverige: https://www.isof.se/folkminnen/handelser-i-almanackan/namnsdagar.html

Julfreden

”I morgon, vill Gud, infaller vår Herres och Frälsares nåderika födelsefest”

Julfreden utlyses i Åbo 1965. Bild av V. K. Hietanen, JOKA-arkisto.

Varje julafton, några minuter innan Åbo domkyrka slår 12:00 på dagen, sjungs psalmen 170 Jumala ompi linnamme på Gamla Stortorget. Sången, samt annan musik under evenemanget, leds av flottans musikkår och manskören Laulunystävät. Hundratals människor har samlats på torget och på båda sidorna av Aura å redan i god tid innan middagtid. Flera har med sig något varmt dricka, t.ex. glögg eller kaffe. När klockan slår tolv, framför hornen inledningsfanfaren och läsaren stiger på Brinkkalahusets balkong. Publiken står och hör på då julfreden utlyses. När deklarationen har lästs stämmer publiken i med Vårt land. Publiken börjar lugnt skingras medan musikkåren spelar Björneborgarnas marsch.

Det finländska julfirandet har redan i flera århundranden inneburit begreppet av julfreden och ”utlysningen av julfreden”. Traditionen har sin bakgrund i tiden när kyrkan ännu hade en mer central betydelse i samhället. Idéen att utlysa julfred kommer ifrån Bibeln, från änglarnas uppmaning till fred på jorden på julnatten.

Julfreden var i den gamla nordiska lagstiftningen en bestämmelse av en 20 dagars tidsperiod, från julaftonen till tjugondag Knut. Författningen innehöll flera olika specialtillstånd och regelverk. Handeln och vardagliga arbeten tog slut efter utlysningen och under perioden fick man hårdare bestraffningar av förseelser.

Drottning Kristina, som inte accepterade sekulariseringen som skett i samhället, gav 24.12.1649 ett påbud gällande julfreden. Påbudet innebar, utöver det fördubblade bötesstraffet av fredsbrytning, nya stränga direktiv och varningar inför firandet under jultiden. Anvisningarna inkluderades i en proklamationstext och bland annat förbjöd frossande och superi, väsnande och allt slags oroligt uppförande, varnade för brandfara och i slutet anmodades att allmänt ta vara av goda råd.
Textversionen som man använder idag är från 1827, då den skrevs på nytt efter Åbo brand. Fast utlysningen fortfarande innebär varningar om hårdare bestraffningar under jultiden, har den inte haft juridisk betydelse efter 1889, men utlysningen som evenemang har bevarat sin status i julfirandet.

Förutom i Åbo, utlysas julfreden årligt också bl.a. i Nådendal, Borgå, Björneborg, Raumo, Tammerfors, Tavastehus, Torneå och Nystad. Men i förvarandet av traditionen har Åbo en speciellt viktig ställning. I Åbo har traditionen bibehållit nästan obruten ända från medeltiden. Enda undantag har veterligen skett under stora ofreden 1712–1721, möjligtvis under 1805–1815, under milisstrejken 1917 och 1939 på grund av rädslan för flygbombningar. Året 2020 kommer att bli ett av dessa undantag på grund av COVID-19. Lyckligtvis sänds utlysningen ändå via radion, TV och nätet.

Mina familjemedlemmar efter julfredsutlysningen. Bild av Ofelia Forsman.

Rundradions första julfridsinspelning från Brinkkala sändes på julaftonen år 1935. Första gången var det möjligt att följa med utlysningen av julfreden från var som helst i landet. Utsändningen har sänts varje år efter det utan undantag. Inte ens krigsåren avbröt radiotraditionen, fast själva utlysningsevenemanget inte genomfördes. Från och med 1983 har julfredsutlysningen utsänts via television och sedan 2006 har man även kunnat följa evenemanget på internet.
Sedan 2017 har utlysningen av julfreden i Åbo ingått i Finlands företeckning över immateriellt kulturarv.

Ofelia Forsman
Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Vidareläsning:
Tapani Knuttu, Timo Soikkanen och Tarja Tuulikki Laaksonen. Joulurauha suomen Turusta: Kuninkaanrauhasta ekumeeniseen rauhanvetoomukseen. Keuru: Otava, 2015.

Webbplatser
https://www.turku.fi/vanha-suurtori/alueen-historia/joulurauha
https://evl.fi/ordlista/-/glossary/word/Julfred
https://fi.wikipedia.org/wiki/Joulurauha

Kring julgranen

Många av oss har säkert i en eller annan form varit med om att dekorerat en julgran, men varför är detta någonting vi gör och hur har vi kommit till att julgranen är någonting som finns i de flesta finländska hem?

Julgranen är inte i sig ett lika gammalt fenomen som de flesta kanske föreställer sig, men varierande former av majstångs-liknande dekorationer och gröna kvistar har använts för att fira vintersolståndet som överlappar med den kristna julen. Ceremoniella träd dekorerade med blommor, band och ljus har även varit en etablerad del av många andra religiösa kulturer och träd överlag har haft en central del i många bibliska berättelser. Julgranen i den form vi associerar den med började bland den protestantiska tyska adeln och prästerskapet, som tog i bruk seden i slutet av 1500-talet. Allra först verkar den dock ha varit en del av det kommunala julfirandet i tyska hantverksgillen, vilka ofta tillämpade sig av uråldriga traditioner som denna.

Voutilainen, Erkki 1960. Museovirasto. JOKA-arkisto.

I Finland togs julgranen i bruk först i 1800-talets industrialiserade klassamhälle och den fanns länge bara i överklasshem och speciellt hos prästfamiljer. Traditionen kan i Finland starkt förknippas med bildningsrörelsen och den kristna folkskolan, i och med vilken den spred sig till de andra samhällsklasserna på 1900-talet. Av centralt värde för spridningen av denna tradition var också en fiktiv ritning av Luther och hans familj samlad kring en julgran, publicerad 1873. Den kristna kyrkan använde sig av många olika förklaringar till varför den vintergröna granen kunde användas också i kristna hem och i Finland förklarade man att granen symboliserade Jesu släktträd.

Julgranen dekorerades med ljus först under andra halvan av 1600-talet, inspirerad av en julpyramid av trä, dekorerad med godsaker och levande ljus, vilket traditionellt användes som juldekoration i Tyskland. Julklapparna under trädet baserar sig däremot på en gammal katolsk tradition om att ge presenter vid nyår. Inom protestantismen uppfattades världslig lycka som ett tecken på ett dygdigt kristet liv och kommande frälsning, och därmed passade julklapparna bra in i firandet av Kristi födelse.

Voutilainen, Erkki 1959. Museovirasto. JOKA-arkisto

I och med olika samhälleliga förändringar har även julgranen förändrats och formats, men den har ändå tydligt blivit en central symbol för hela julen. Julgranen har i Finland varit väldigt socialt sammanbindande, bland annat eftersom granen i lågklassfamiljer placerades i fönstret för andra att se, samtidigt som man gick och hälsade på grannar och bekanta för att åskåda deras träd. Förutom detta samlades familjer som inte hade råd med en egen gran ofta för att beundra kyrkans julgran. Utöver detta var granen såklart mest av allt ett objekt för hela familjen att samlas runtomkring och barnen att njuta av, eftersom granen traditionellt dekorerades med godsaker för barnen att äta, någonting som även utvecklades till en form av välgörenhet för fattiga barn.

Granen har också varit en viktig symbol för den enda lediga högtiden arbetarklassen hade, och fastän man inte hade råd med mycket eller stort, har den ändå stått kvar. Ett bra exempel på hur viktig granen varit, är hur man under krigstiden dekorerade julgranar i både hem och vid fronten.
I och med det trånga livet i städer har granen kunnat se ut på ett antal olika sätt, och substitut av metall, textil och fjädrar har kommit till redan tidigt i traditionens historia. Under 60-talet skapades en motrörelse gentemot den materialistiska julen och då kunde julgranen istället bestå av till exempel en bukett eller blåbärsris. Idag är däremot julgranens ekologiska hållbarhet en central fråga, då ett antal variationer av plast och textilgranar blivit allt vanligare, och man blivit allt mer medveten om hur många odlade julgranar som brukas.

Bild av Aia Hägglund, 2003.

Julgranstraditionen har alltså sett många olika tidsperioder och former, men traditionen har oberoende av detta levt kvar och man kan vid det här skedet med relativ säkerhet säga att julgranen har kommit för att stanna.

Aia Hägglund
Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Ytterligare läsning:
Karlsson, Simon (2018) ”Plastgran, äkta vara eller ingen gran alls? Så grön är din julgran”. Svenska Yle. https://svenska.yle.fi/artikel/2018/12/19/plastgran-akta-vara-eller-ingen-gran-alls-sa-gron-ar-din-julgran
Koivisto, Kaisa; Nyman, Hannele & Saloniemi, Marjo-Riitta (2009) Joulupuu on rakennettu- suomalaisen joulukuusen tarina. Tammi.
Stenberg-Gustafsson, Nanna (2018) ”Glitter, ljus och bjällerklang – julen är vår viktigaste högtid”. Svenska Yle. https://svenska.yle.fi/artikel/2018/12/15/glitter-ljus-och-bjallerklang-julen-ar-var-viktigaste-hogtid
Wall, Tora (2011) ”Träd med djupa rötter” i Fataburen – Nordiska museets och skansens årsbok 2011, s. 223–249. Nordiska museets förlag.

Stål och silver i vardagsmagi och folkmedicin

Människans hantering av metaller har en uråldrig historia, där metallerna har haft en så framträdande roll i den historiska utvecklingen att järnhanteringen fått beteckna en historisk epok. Aristoteles, som levde och var verksam under järnåldern, föreställde sig liksom senare alkemister att metallerna föds och växer i speciellt gynnsamma omständigheter i jordens inre, vilket skulle förbinda dem med vissa mystiska och spirituella krafter. Dessa krafter gjorde olika metaller och legeringar särskilt tillämpbara i vardagsmagi och magisk folkmedicin ännu in på 1900-talets början. Bland annat stålets och silvrets användningsområden beskrivs i samlingsverket Finlands svenska diktning VIII 5. Magisk folkmedicin.

Stål och silver var två metaller som ansågs skydda extra bra mot olika trolldomsfaror, i synnerhet i förebyggande användning mot diverse oknytt. Sällan uppges det specifikt varför just dessa kom att bli bland de främsta av hälsoskydd i de folkloristiska uppteckningarna, men olika förklaringar kan ges genom att studera dess framställning, utformning och värderingarna kring dem. En sådan, första anledning som kan fastslås är att såväl stål som silver bearbetades genom smide, och därav kom i kontakt med eld. Elden hade i folktron en renande och avvärjande kraft, och genom smidet gavs föremålet som framställdes en inneboende trollkraft. Gällande stålet kan även de vardagliga stålföremålens lättillgänglighet och utformning konstateras ha varit en orsak till dess popularitet. Stålet fanns hos alla i form av vassa eggverktyg, som liar, knivar och saxar. Den vassa eggen skulle enligt folktron ha en hotfull, demonbesvärjande kraft. Speciellt kraftfull var saxen, eftersom den, med öppnade skänklar, antar formen av ett kors. Silvret, som inte fanns lika lättillgängligt, besatte ett särskilt värde i att det förekom i ett litet antal värdefulla föremål, som ofta gått i arv i släkten. Det rörde sig om silvermynt – vilka inte fanns i överflöd i den agrara självhushållningen –, eller andra föremål, vanligen dopgåvor eller smycken, som skyddats så länge att de ansågs vara skyddande i sig själva.

Genom att stålet och silvret kom i kontakt med eld under smidet ökade dess krafter. Foto: Gustav Sandberg, 1890–1910. SLS/Gustav Sandbergs fotografisamling. Finna.fi (CC BY 4.0).

I Magisk folkmedicin beskrivs främst hur stål har använts i folkmedicinen – troligtvis tack vare dess lättillgänglighet och dess många egenskaper. Under olika liminala tillstånd, då en person befann sig mellan två tillstånd eller positioner, ansågs denna vara speciellt sårbar och då var det viktigt att på ett förebyggande sätt skydda sig med hjälp av stålet. Ett sådant exempel är det tillstånd som en havande kvinna befann sig i vid födseln, och därefter även barnet, fram tills att barnet blev döpt. För att kvinnan och barnet skulle vara skyddade under barnsängstiden berättas det att en kniv och/eller sax samt eldstål skulle placeras under kudden och inte fick avlägsnas förrän barnet var döpt. Efter förlossningen skulle kvinnan därtill bära på sig stål, oftast i form av en kniv, om hon nödgades röra sig utanför huset innan hon återigen var kyrktagen
Ett annat tillfälle när en person ansågs vara särskilt sårbar var bröllopet, då de inblandade parterna gick från förlovade till äkta makar. Däremellan var det viktigt att förebygga olika skadegörande inflytanden under bröllopet, genom att bruden skulle gå med en silverpeng i vänster sko. Bruket att placera en silverpeng i vänster sko var dock inte förbehållet för vare sig bröllop eller brud, utan kunde också tillämpas av den som i allmänhet ville bevara sin hälsa eller misstänkte sig ha blivit påsatt en sjukdom av illasinnade makter.

När en sjukdom eller ett sår väl tillkommit, som översteg gemene mans medicinska kunskap, tillkallades en så kallad ”omlagare”. Denna tog ofta stål eller silver till hjälp vid diagnostisering och botande. Vid diagnostisering kunde omlagaren använda sig av sin botarkniv, och olika botemedel innehöll ofta avskrap av oftast nio olika sorters metaller och legeringar, däribland stål och silver. Vid blodsår stoppade omlagaren blodflödet genom att ”stämma” blodet; genom att hålla för såret hos den skadade med vänstra handens tumme och ringfinger samtidigt som hen utläste en formel tre eller nio gånger, med tätt sammanbitna tänder. För att omlagningen skulle få en starkare kraft berättas det att den skadade samtidigt skulle bita i eggen på det verktyg som sårat honom eller henne.

1-marksmynt, en legering mellan silver och koppar som var i bruk 1864–1915. Silvermynten kunde användas beskyddande. Bild: Ohto Kokko, Wikimedia Commons (CC BY 2.5).

Då en omlagare hade inkallats och utfört boten var det viktigt att avsluta ritualen och göra rätt för boten enligt ett givet system. Den som mottagit boten fick under inga omständigheter tacka för den, då denna i sådana fall skulle förlora sin verkan. Istället skulle mottagaren av boten ställa till så att omlagaren fick en anledning att tacka honom eller henne, genom ett rikligt arvode. Arvodet skulle i regel bestå av en silverpenning, för att botens verkan skulle lyckas riktigt bra. Inte heller skulle den som mottagit boten fråga efter en fast summa, då omlagaren sällan besvarade en sådan fråga. Liksom det nedtecknats från Vörå, så var omlagaren väl medveten om ”att om han ej något begär, får han mycket mera”.

Anna Sofia Blomström
Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Vidareläsning:
Alkemi. Uppslagsverket. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/alkemi, hämtad 13.11.2020.
Forsblom, Valter W. och Karl Robert Villehad Wikman. Finlands Svenska Folkdiktning: 7, Folktro Och Trolldom 5: Magisk Folkmedicin. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland, 1927.
Schön, Ebbe. Svensk folktro A–Ö: Hur vi tänkt, trott och trollat. Stockholm: Prisma, 1998.
Tillhagen, Carl-Herman. Folklig läkekonst. 2. uppl. Stockholm: LTs förlag, 1962.

Föreställningar om den svarta katten

Att det är något speciellt med svarta katter märkte jag då en anhörig alltid vill “spotta” över axeln då en svart katt råkar korsa vägen eftersom hen anser att katten kan bringa olycka. Också i olika populärkulturella skildringar där det förekommer magi eller häxor och där ett djur återges så är det vanligen en svart katt, t.ex. i TV-serien Sabrina tonårshäxan.

Varför är det just svarta katter som används i dessa sammanhang?

Bild från Pixabay.com.

Relationen mellan människa och katt är mycket gammal och rymmer många historier. I antika Egypten dyrkades katter eftersom de ansågs vara gudarnas budbärare. Katterna begravdes med faraonerna för att skydda dem från ondska på vägen till livet efter detta. Faraonerna hade katter av alla färger som sina husdjur.

Böldpesten härjade på medeltiden och den härstammar från infekterade loppor som huserar på små däggdjur som t.ex. råttor. Domesticerade katter användes av familjer för att agera råttfångare men katterna kunde via råttorna bli smittade med böldpest och därmed sprida deniiiiikll vidare till människan. Katter blev förknippade med sjukdom. Denna händelse är kanske en bidragande faktor till myten som säger att om en svart katt korsar ens väg vid fullmåne så kommer en epidemi att bryta ut.

Det finns både positiva och negativa historier och myter om katter. De ansågs även kunna bringa välgång. I olika delar av Sverige ansågs katten bringa trivsel, lycka och god tur. I Älvdalen i Dalarna ansågs det ge god tur åt den person som katten hoppade upp i knäet på. I många trakter trodde man om någon låg sjuk i sängen och katten hoppade upp så kunde den som låg där förvänta sig att tillfriskna. Men om katten undvek sängen bådade det inte gott för den personen.
Katten ansågs även kunna ge förutsägelser. Om en flyttade till ett nytt hus skulle en katt släppas in genom dörren. Om katten trivdes skulle även personerna göra det men om katten sprang ut var det ett tecken på vantrivsel vilket även skulle gälla för människorna.

Folktro varierar och beror bland annat på geografisk plats, religion, samtid och kultur. Folktro löper parallellt med den ”officiella” religionen i landet och därmed influeras folktron av religionen. Under medeltiden började katter associeras med häxor bland annat på grund av att katter är aktiva på natten. Den kristna tron förknippade trolldom som utövades med onda avsikter med Satan. Häxor var personer som sålt sin själ till Djävulen i utbyte att lära sig svartkonst. Att katter ansågs magiska i kombination med den svarta färgen gör den svarta katten än mer övernaturlig. Folk trodde att den svarta kattens blick var förtrollande. En vanlig föreställning var att häxor klädde sig i svart och kunde förvandla sig till en svart katt för att obehindrat kunna utöva svart magi då de inte kunde kännas igen. Då häxprocesserna pågick runt om i världen så kunde både människa och katt åtalas och brännas på bål.

Duon svart katt och häxa ser vi av ännu idag, som exemplet tidigare i olika TV-serier och filmer och till Halloween är det vanligt att se dekorationer av en svart katt sittandes på en kvast.

Föreställningen kring att det bringar olycka då en svart katt springer över vägen upplever jag vara en rätt vanlig föreställning i samhället. Enligt viss folktro var lyckan begränsad. Alla hade fått sin beskärda del av lycka och det var då viktigt att behålla den. Då en trodde att en blivit utsatt för en förbannelse kunde en använda sig av skyddande ritualer för att häva besvärjelsen, eftersom folktron utgick ifrån att goda krafter kan balansera det destruktiva. Enligt magins unika formlära har spott en skyddande effekt samt det helgade tretalet.

Många myter kring katter har försvunnit med tiden men svarta katter blir fortfarande idag ogynnsamt utmålade i populärkulturen. Svarta katters historia från förr och som fortfarande syns på olika sätt idag påverkar deras liv på olika sätt, bland annat är de vanligen de sista som blir adopterade från en kull.

Malin Nyman
Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Vidareläsning:
Black Cat Myths: Are They Bad Luck? https://www.petside.com/black-cat-myths/
Intressanta historiska myter om svarta katter. https://myanimals.com/sv/djur/historiska-myter-om-svarta-katter/
Hammer, Olav & Raudvere, Catharina (Red.) (2000) Berättelser om Ondskan, en historia genom tusen år. Wahlström & Widstrand.
Schön, Ebbe (2002) Folktro om ödet och lyckan. Bokförlaget Natur och Kultur. Stockholm.

Enkelbiljett till Ahtohallan

Vatten och vattendrag är element som fascinerat och skrämt människan genom tiderna. Det fascinerar för att livet har uppkommit från vattnet, både i modern vetenskap såsom i fler trosföreställningar. Vattnet är oberäkneligt, speciellt när man tar vädret i beaktande. Elementets kraft, det är många som har försvunnit till sjöss, och sjöns eller havets djup är ingenting som ska glömmas, vem vet vad det är som ligger där nere i mörkret?

Bäckahästen tar många former, även känd som en hamnskiftare vilket betyder att den kan ta vilken form som helst och i många texter hittar man likheter dragna mellan bäckahästen och näcken. Den största skillnaden verkar vara att i svensk tradition avbildas näcken som fiolspelande. Myten om bäckahästen inom folktro liknar mycket näcken, dock är näcken och näkki, som är den finska motsvarigheten en aning annorlunda. Barnen blir lärda att avstå från vattendragen där näcken eller bäckahästen lurar, vilket tyder på att myten används i ett pedagogiskt syfte. Enligt den finska versionen, Vetehishevonen/jokihevonen, av bäckahästen, kan den ses springande på stranden eller i vattenbrynet och tillåter att en människa rider den vilket leder till att bäckahästen drar människan ner till vattnets djup ackompanjerad av åskväder. Detta finns även porträtterat i filmen Frozen 2, var huvudkaraktären Elsa blir nerdragen av nokk (annat ord för näcken, här i form av en häst ) till Ahtohalla (som är även en ”isflod” jääjoki i finska Lappland), vilket innebär att det är en tydlig hänvisning till att inspirationen kommer från bäckahästen.

Bild: Ronja Lemström 2015, The Kelpies, Grangemouth.

Skottlands kelpie och Irlands aughisky motsvarar bäckahästen och därmed även vetehishevonen. Detta tyder på att bäckahästen troligtvis har sin bakgrund i den keltiska traditionen, men den finns i de nordiska länderna dock under olika namn som redan antytts i föregående stycke.

Vi bor i tusen sjöarnas land, så vem vet hur stor flock av bäckahästar som springer omkring i våra vattenbryn.

Ronja Lemström
Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Vidareläsning:
Lundgren, Veronica. Hästen med de många namnen En studie om den nordiska bäckahästens paralleller till andra kulturer samt de äldre inhemska traditionerna, Högskolan i Gävle 2012.