Kategoriarkiv: Årets fester

Påskägget – kristendom och konsumtion

Årets fester, Ritual och materialitet

Att ha påskägg är en utbredd tradition i Europa, som utövas på lite olika sätt i olika länder. Jag  kommer att undersöka hur långt tillbaka denna tradition går, varför ägget blev en symbol för påsken och hur det hela hänger ihop med kristendomen. När vi tittar på detta är det också viktigt att skilja på den kultur som är ett arv från det förflutna, och den kultur som sprids via media. Båda är naturligtvis kultur, men det finns helt klart en skillnad mellan dem. Varför fick ägget sin roll i påskfirandet, och hur viktigt är materialiteten i det här sammanhanget?

Det är svårt att säga exakt när påskägget blev en tradition. Liksom många andra traditioner verkar den ha utvecklats gradvis från tidiga rötter, som senare har fått en kommersiell och konsumistisk karaktär. Ägget som religiös symbol och symbol för våren kan ha förkristna rötter. Tidiga kristna såg ägget som en symbol för återfödelse, och för treenigheten. Däremot blir påskägget en tradition först under medeltiden i Europa, kring 1200-talet, då det förknippas med fastetiden kring påsk. Ägget var ett av de livsmedel som man traditionellt undvek under fastan. Innan kött var tillgängligt för allmänheten var ägg en mycket viktig proteinkälla.

Fram till 1800-talet var påskäggstraditionerna koncentrerade till Central- och Östeuropa, där de fortfarande har relativt viktiga platser i kulturen. På 1800-talet togs traditionen upp i andra europeiska länder, som Storbritannien och Sverige, och är idag utbredd i de flesta länder som har en kulturell koppling till kristendomen. Vad är då påskfirande ur ett kristet perspektiv? Enligt den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland är påsken ett firande av Jesu uppståndelse. Man kan tolka ägget som en symbol för (åter)födelsen och fertiliteten. Enligt James Daybell vid University of Plymouth började påskägget som ett gåvoutbyte, där man dekorerade sina ägg och gav dem som gåvor istället för att äta dem under fastetiden.

Vad påskägget är gjort av varierar från plats till plats, och genom tiderna. Den ”äldsta” varianten, den som var vanlig under medeltiden, är ett helt vanligt kycklingägg som kokas och sedan dekoreras. Senare, under 1800-talet, börjar man också fira med godisägg. Godisäggen finns i olika versioner. En kartong, formad som ett ägg, fylld med godis och ägg gjorda av choklad, till exempel. Choklad har en koppling till det högtidliga, eftersom choklad är ett godis som historiskt sett har ätits ganska sällan, och som idag vanligtvis är reserverat för speciella tillfällen. Choklad figurerar också i julfirandet, och godis värderas särskilt högt av barn. Familjer kan därför använda godis som ett incitament för att involvera barn i ritualer eller traditioner som de annars inte förstår eller bryr sig om. Choklad, med sitt sydamerikanska ursprung, tillhörde uppenbarligen inte de kristna traditionerna under antiken eller medeltiden utan är en konsumtionsvara som införlivats i sena varianter av dessa traditioner.

Påskägg i papp att fylla med godsaker. Tillverkat på 1950-talet. Åbo museicentral, http://creativecommons.org/licenses/by/4.0/deed.sv

Låt oss ta en närmare titt på de tidigaste traditionerna, där gåvoutbyte och påskäggsjakt var centrala. Hur ger man någon ett påskägg? Vanligtvis tar en vuxen på sig ansvaret för att gömma äggen, och sedan låter denna barnen leta efter dem. Påskäggsjakten verkar härstamma från tysktalande områden, men det verkar inte vara klarlagt precis när den uppkom. Flera protestantiska kyrkor, kulturorganisationer och uppslagsverk uppger att Martin Luther, reformationens fader, spelade en viktig roll i utformningen av denna tradition, eftersom han själv organiserade påskäggsjakter på sin tid. Påskäggsjakten är en ritual som är starkt förknippad med påsken och barnens roll i den. Förhållandet mellan påskäggsjakten och kristendomen är omdiskuterat, men vissa kyrkor väljer att jämföra öppnandet av påskägget med Jesu uppståndelse från kistan.

Det är svårt att slå fast att det verkligen fanns ett samband mellan påskägget och kristendomen, ur teologisk synvinkel. Hönan och kycklingägget har ingen större roll i den kristna symboliken, inte heller spelar chokladen och godiset viktiga roller i kristendomens ritualer (som nattvarden eller fastan). Å andra sidan har ägget en viss betydelse som ett livsmedel som man avstår från under fastedagar. Vad ägget är gjort av har dock förändrats med tiden. Numera är som sagt godisägg vanliga och kycklingägget som material är inte ensamt om att tituleras påskägg (även om riktiga kycklingägg i vissa länder fortfarande föredras som påskägg).

För att sammanfatta är påskägget en del av påskfirandet, och påskäggsjakten är exempel på en ritual som är förknippad med detta. Ritualens ursprung och koppling till den religiösa högtiden är osäker. Materialiteten vad gäller påskägg har förändrats över tid, och saknar ofta en religiös betydelse. Godiset är förknippat med barnen, och påskäggsjakten är en lek för barn. Det är oklart för mig vilken roll jakten på ägget spelar, och varför detta blev en viktig del av påskfirandet. Det är tydligt att påskfirandet, såsom jul, halloween etc., har en stark kommersiell och konsumeristisk karaktär, och regionala skillnader mellan påskfiranden, inklusive påskägget, riskerar därför att utjämnas med tiden.

Herman Håkestad
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Lästips

Det doftar jul

Årets fester, Jul, Ritual och materialitet

Julen är en högtid då traditioner och atmosfär står i centrum. Att ha en julgran, dricka glögg, tända ljus, baka pepparkakor och äta risgrynsgröt med kanel och socker är alla traditionella ritualer som firar och symboliserar jultiden. Det som alla dessa praktiker har gemensamt är att de kommer med dofter som tillsammans spelar stor roll i skapandet av mys och julstämning.

Dofter kan ta oss tillbaka i tiden på ett speciellt sätt; de kan till exempel påminna om hur man har firat barndomens jular och väcka en viss nostalgi som berättar för våra interna klockor att nu är det dags att fira jul igen. Det finns inte bara en enda doft som symboliserar julen, utan faktiskt är det kombinationen av flera vintriga örter, rök och växter som skapar en doftcocktail som julfirare känner igen. Det är intressant att undersöka dessa dofter, eftersom själva dofterna kommer ifrån materiella ting, som skapar olika dofter, vilka sedan väcker känslor inom människor.

Åtminstone i norra delarna av Europa kommer själva naturen igång med juldofter redan före någon hinner börja med pepparkakorna och glöggen. I Finlands skogar finns det gran och tall som förknippas alla med julen. Julgranen är en symbol för julen med en klar doft, och doften av barrträd har en djup koppling till jultraditionerna och julritualer. I de gamla germanska och keltiska kulturerna var vintergröna träd symbolen för evigt liv, eftersom de förblev gröna även under de kalla och mörka vintermånaderna. Träden representerade hopp och pånyttfödelse, vilket gjorde dem till en naturlig del av midvinterfirandet. Då kristendomen spreds i Europa införlivades dessa traditioner i julfirandet. Att ha en julgran i hemmet blev populärt i Tyskland under 1500-talet, vilket förde doften av skogen in till hemmet. Granens doft är således inte bara en påminnelse om naturens skönhet, utan också om det eviga liv som julen i den kristna traditionen symboliserar.

Julblomman hyacint förtjänar också att bli nämnd då det är prat om traditionella juldofter! Hyacinten blev en julblomma i norra Europa under 1800-talet, särskilt i Sverige och Nederländerna. Anledningen är främst dess förmåga att blomma inomhus under vintermånaderna, vilket var ovanligt och eftertraktat på den tiden. Trenden med hyacinter växte då man upptäckte att lökarna kunde ”drivas” att blomma under vintern, vilket gav färg och doft till hemmen under den mörka och kalla tiden. Dessutom är den starka, sötaktiga doften något som förknippas med julstämning och gör att hyacinten blivit en klassisk dekoration och ett annat sätt att ta naturen in i huset.

Eftersom julen är en kristen högtid, kommer en stor del av dofterna som man förknippar med julen från den kristna kyrkan och Bibeln. Rökelse, myrra och stearinljus har alla sina egna religiösa betydelser i julfirandets ritualer. Brinnande rökelse har använts i bön och gudstjänst för att symbolisera att bönen stiger uppåt med röken till Gud. Myrrans doft är minst lika relevant i koppling till julen och den kristna tron, alltså som en symbol av döden. Myrrans uppgift var faktiskt att täcka lukten av döda kroppar med sin egen doft. Rökelse och myrra var gåvor som två av de tre vise männen gav åt den unge Jesus och hans föräldrar i berättelsen om den första julen, vilken var Jesus födelsedag.

Foto: Jean-Marie LAFON, CC BY SA 2.0

Fortsättningsvis, om kyrkans roll när det gäller juldofter, kan man inte glömma bort stearinljuset. Doften av ett brinnande stearinljus är inte i sig bara en juldoft eftersom det används aktivt i flera andra ritualer och traditioner men oavsett håller de sin plats som betydelsefulla i juldoftscocktailen. Doften av smältande stearin är svårt att undvika under jultiden. Trots att doften inte är så stark är den ändå superrelevant för julstämningsskapandet. Att fara till gravgården under jultiden och tända stearinljus på nära och käras gravar är en viktig tradition för många familjer, åtminstone i Finland. Då året är som mörkast ger de många brinnande stearinljusen på gravgårdarna en känsla av samhörighet, både mellan de levande och mellan levande och döda. Stearinljus tänds också i människornas hem till exempel på fönsterbrädan eller i julgranen.

Doften av julmat och nybakade bakverk som pepparkakor och lussekatter har slutligen den kanske allra största inverkan på julstämningen. Den traditionella julmaten, med inslag som kålrotslåda, skinka, och rosolli, ger en robust och jordnära doft som för tankarna till festliga måltider. Glöggen, som värms och serveras med russin och mandlar, sprider en kryddig och söt doft av kanel och nejlika. Kanel och nejlika kommer från Asien och ansågs som exotiska lyxvaror. Redan under medeltiden importerades de till Europa men eftersom de var väldigt ovanliga och dyra användes de bara under speciella tillfällen, alltså främst i julmat. Minttuakaakao, alltså varm choklad med en stänk av mintlikör ger en uppfriskande och söt arom vilket passar perfekt för kalla vinterkvällar. Tillsammans skapar dessa dofter en unik och omhuldad julstämning som för många är synonymt med finsk jul. Att äta julmat, vara med familjen, sätta upp dekorationer, lyssna till julmusik och dansa runt granen är alla sätt att fira en fullständig jul även utan luktsinnet, men det är intressant att undersöka hur mycket dofterna inverkar tradition och firandet.

Gabriela Andersson
skrivet för kursen Ritual och materialitet

Från andevärlden till festligheter: Halloweenkostymernas ursprung och utveckling

Årets fester, Ritual och materialitet

Halloween är en högtid som idag har blivit global, dock är högtiden ännu inte lika populär i våra trakter som den är i USA. Högtiden består av många olika traditioner som kan spåras långt tillbaka i tiden. Dessa traditioner påverkas tydligt av både ritual och materialitet och tillsammans samverkar dessa för att skapa en unik kulturell upplevelse under högtiden. Halloween har sitt ursprung i den keltiska festivalen “Samhain”, som markerade vinterns början och sommarens slut. Genom tiderna har högtiden dock genomgått många förändringar som i slutändan har format den halloween som firas idag.

När det kommer till de olika traditioner som kännetecknar högtiden, så tänker man kanske först och främst på utklädnaderna, dörrknackningsleken “bus eller godis” och dekorationerna. Men varifrån har dessa traditioner uppstått? Och varför har de blivit så betydelsefulla för denna högtid?

Jag tänkte att jag skulle utforska detta tema med fokus på varför man klär ut sig på halloween, för vem gillar inte att klä ut sig när man får chansen?

Som tidigare nämnt så sägs halloween ha sitt ursprung i högtiden Samhain, och det är även under denna festival man ser de första utklädnaderna. Under Samhain tänkte man att dörren till andevärlden öppnades och att gränsen mellan levande och döda suddades ut. För att skydda sig mot andarna så använde man sig av masker och brasor. Maskerna användes i syfte att skrämma bort andarna eller för att smälta in bland dem så att man inte kom till skada.

I Skottland hade man en tradition på medeltiden som kallades guising, vilket kommer från ordet disguising. Denna tradition kan ses som ursprunget till dagens ”bus eller godis”. Guising gick ut på att unga klädde ut sig för att gå runt till andras hem och bad om någon sorts belöning i utbyte mot ett litet uppträdande som till exempel framförandet av en sång eller dikt.

På 1800-talet spreds de blivande halloweentraditionerna till USA genom irländska och skotska invandrare. Högtiden genomgår här en stor förändring och utveckling som har sin grund i den amerikanska kulturen och kommersialismen. De gamla traditionerna påverkades av olika influenser från amerikanska medborgare, och smälte samman med andra högtider och influenser, vilket slutligen kom att utvecklas till den tradition vi har idag.

Människa utklädd till häxa i hög toppig svart hatt. I händerna har hon en halloweenpumpa med grinande ansikte.

Unsplash, Ksenia Yakovleva

Till en början hade de amerikanska halloween kostymerna ett mer traditionellt utseende om man jämför med dagens kostymer och de gjordes själva med sådant material som fanns hemma. Kostymerna var alltså till en början väldigt enkla och man höll sig till olika folktroväsen när det kom till temat. På 1900-talet kommersialiserades högtiden, vilket gjorde att man började producera olika halloweenkostymer, dekorationer och godis i fabriker. Genom kommersialiseringen kom högtiden att bli mera tillgänglig för alla samt som den blir ett sätt för företag att tjäna pengar.

Medan man förr höll sig till mer traditionella väsen som till exempel häxor, vampyrer och spöken så blev urvalet av kostymer i samband med kommersialiseringen allt större. Marknaden påverkades av filmindustrin och kändisvärlden samtidigt som den blir beroende av olika trender. Idag styrs halloweenmarknaden även starkt av sociala medier, vilket har gjort att man utöver fiktiva karaktärer även har börjat klä ut sig till olika internetmem.

Nuförtiden finns möjligheten att klä ut sig till nästan vad som helst. Halloween har blivit en högtid där man genom utklädnaden kan uttrycka sig och experimentera, där man har möjligheten att vara kreativ, utforska olika teman och ha roligt. Utklädnaden är ett sätt för folk att fira högtiden tillsammans genom att skapa samhörighet och gemenskap.

När det kommer till utklädnad och kostymer på halloween så skulle jag själv påstå att det är en massiv del av halloweenfirandet. Dock så klär man väl idag ut sig främst för skojs skull istället för att skrämma bort andar. Hur som helst så är utklädnaden en av de saker som kännetecknar högtiden och något som människan tydligen har gjort i hundratals år. Även om meningen bakom utklädnaden idag inte riktigt är densamma som förr så är traditionen fortfarande lika viktig och betydelsefull då det gäller halloweenfirandet.

 

Emma Lindahl
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Källor & vidare läsning
Why Do We Celebrate Halloween?
The Origin and History of Halloween
Why Do We Wear Costumes on Halloween? | COLOSSAL QUESTIONS
Trick or Treat | A History of Souling, Guising and Trick or Treating

Skämt och allvar på akademiska årsfester

Årets fester, Ritual och materialitet

Vad är det första du tänker på när du hör orden ”akademisk årsfest”? Kanske du tänker på årsfestmarskalker som bankar sin stav i golvet? Kanske de otaliga reglerna för hur man ”ska” klä sig? Kanske förenings- och nationsbanden i sin mångfald av färger? Kanske till och med ordföranden som gråter av stolthet medan hen håller sitt tal?

Först i slutet av 1980-talet väcktes intresset bland special- och ämnesföreningar vid Åbo Akademi att hålla lika högtidliga årsfester som studentkårens. Fram tills dess hade endast studentkåren sysslat med årsfestverksamhet. På grund av den ekonomiska situationen tvingades dock studerande välja mellan sin egen studentförenings och Kårens årsfester, där de flesta valde att delta i sin egen förenings.

Precis som nu var årsfesterna de dyraste festerna under läsåret. Redan på 1940–50-talen beskrevs Kårens årsfest som ”lite för dyr för vanliga studenter”. Här kan det dras paralleller till dagens årsfester, där priset för deltagande i Kemistklubbens 100-års jubileumsfest 2023 steg till 160€, och den billigaste av ”Big4” [1] årsfesterna var Humanistiska Föreningens, vars deltagaravgift ”endast” var 95€. När vi planerade Historikerföreningen Kleios årsfest under våren 2023 sades den vara en billig årsfest, trots ett pris på 70€.

Kan en årsfestkommitté kallas rituella planerare? Årsfestkommittén, under ledning av årsfestmarskalken, ser till att årsfesten ”ser ut som den ska”, och uppgifterna testamenteras vidare till deras efterträdare. Den nyvalda årsfestmarskalken får alltså i uppgift att uppnå samma nivå av elegans samt uppfylla kraven som ställts upp av hens företrädare. De flesta föreningar brukar hålla sina årsfester på Kåren i Åbo, som därmed måste bokas långt i förväg. Via Kåren kan man även boka kårstaven, som används för att uppmärksamma festdeltagarna att de ska vara tysta inför ett tal, för att banka in honnören till deras platser samt för att utlysa konferenser. Den ursprungliga kårstaven lånas inte ut mera, endast en kopia.

När alumner berättar om årsfester brukar benämningen ”frackfest” förekomma. Detta syftar på att klädkoden för en akademisk årsfest brukar vara ”högtidsdräkt med akademiska ordnar”. Denna klädkod innebär långklänning eller frack, alternativt folkdräkt. Numera brukar även mörk kostym accepteras som ett alternativ till fracken. ”Med akademiska ordnar” syftar på kår-, nations- samt föreningsbanden och eventuella styrelsemedaljer eller pins. Redan på 1960-talet var det fest- eller balklänningar som gällde på de akademiska årsfesterna. Axlarna ska täckas tills efter varmrätten. Nacken ska synas, men tårna ska definitivt inte göra det.

Nu brukar den solenna akten vara en tillställning av skratt och leenden, då föreningar överräcker ”småroliga” gåvor till den förening som firas, men på 60-talet beskrevs de som ”besvärliga och långdragna tillställningar som endast upplivades om man lyckades hitta en god festtalare”. Solenna akten såg dock dock mycket annorlunda ut fram till 1976. Det tidigare nämnda festtalet har sedan 1976 slopats, och ersatts av ett cocktailparty.

Historikerföreningen Kleio vid Åbo Akademi gratulerar Humanistiska Föreningen vid Åbo Akademi till sitt 96:e verksamhetsår. Bild: Anton Kunnas (gallery.antonkunnas.com)

”O Gamla Klang- och Jubeltid” skulle alltid sjungas. Även nu sjungs sången alltid i slutet av årsfesterna. Den andra versen av denna sång sjungs aldrig i fredstid. Den finns dock så gott som alltid upptryckt i program/sångbladet. (Tidigare har man stått på stolarna och sjungit den, numera ställer man bara sig upp.)

När Kåren firade 25-årsjubileum 1944 var stämningen dystrare än vanligt på årsfesten. Damerna meddelades att de fick hålla ytterkläderna på ryggstödet och ytterkängorna på fötterna ifall det skulle förekomma luftalarm. Detta var kutymen under alla krigsårens årsfester.

På det stora hela ser dock studentföreningarnas nutida årsfester ganska likadana ut som studentkårens årsfester gjorde för flera decennier sedan. Samma sånger, samma klädkoder, samma programpunkter.

Emma Blomgren
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

[1] Big 4 är en benämning som betecknar de fyra stora fakultetsföreningarna vid Åbo Akademi, alltså Humanistiska Föreningen, Kemistklubben, Statsvetenskapliga Klubben och Merkantila Klubben.

 

Vidare läsning om akademiska traditioner vid Åbo Akademi

  • Aminoff-Winberg, J. (1993). Kårliv under 75 år: Åbo Akademis studentkår 1919-1994. Åbo Akademis studentkår.
  • Lindqvist, A. G. (1999). Åren vid kåren: En krönika om kårliv och traditioner vid Åbo Akademis studentkår under 1920-1950-talen. Åbo akademiker.
  • Marander-Eklund, L., & Svahnström, S. (1994). O, gamla klang- och jubeltid: Aboensiska studentminnen : festskrift med anledning av Åbo Akademis studentkårs 75-års jubileum. Åbo Akademi.
  • Åbo Akademis studentkår. https://web.abo.fi/karen/special/sigma/documents/%C3%A5rsfestetikett.pdf

 

 

julklappar

Julens klappar

Årets fester, Jul, Ritual och materialitet

När jag var liten var julklapparna det absolut bästa med julen. Innan jultomten skulle komma tänkte jag att jag säkert skulle få mycket julklappar, eftersom jag tyckte att jag hade varit snäll under året. När jultomten kom in i huset och satte sig bredvid julgranen i vardagsrummet kändes varje sekund före man fick presenterna i sin hand, som en evighet. Som liten var jag inte precis försiktig när jag öppnade julklapparna, jag rev sönder hela pappret och sprang runt i vardagsrummet för att visa för alla vad jag hade fått. För ett barn handlar julklappar mest om att jultomten ger och att barnet och de man firar jul med får. Hur man har gett julklappar till varandra har dock sett mycket olika ut genom historien.

Själva termen julklapp härstammar från 1700-talet. Då smög sig den som skulle ge julklappen i skydd av kvällsmörkret fram till gården där julklappens mottagare bodde. Denna tradition härstammar från Sverige. När man skulle dela ut en julklapp klappade man först våldsamt på dörren, öppnade den sedan hastigt på glänt och kastade in presenten. Julklapparna kunde bestå av en styckningsdetalj som var lätt att få tag på. Det fanns också så kallade ”illgåvor” som kunde vara en halmdocka eller halmbock. Julklappar fungerade som en slags byteshandel med ett ömsesidigt givande och tagande. Under 1700-talet var det vanligt att såväl socknens som gårdens tjänare fick matgåvor vid juletid. Om så kallade jultiggare kom till gården eller om man sände julklappar till de fattiga, kunde givaren förvänta sig tacksamhet och välgångsönskningar i gengäld. Det var också vanligt att man hittade på satiriska eller skämtsamt elaka rim till julklapparna som man skänkte. Rimmen lever kvar ännu idag och kan skrivas ner på till exempel julkort.

Gammalt julkort med texten "Jag här en julklapp sänder, som är från fjärran länder". På bilden finns tre barn med julklappar.

Under 1800-talet började man ge julklappar där man skrev mottagarens och givarens namn på paketet, inte skämtsamma gåvor som att endast kasta in något i stugan. Man började även dela ut julklappar samtidigt åt alla, till exempel inom en familj. Det var också under den här perioden som man började ha en så kallad julbock som delade ut julklapparna. Om man firade jul tillsammans med flera familjer skulle familjen som var högst i rang dela ut julklappar och läsa upp julrimmen.

Det blev också viktigare att göra i ordning julklapparna. Man började planera julklapparna redan i början av december och presenterna skulle paketeras, förseglas med lack och förses med en vers. I december började affärerna ha julutställningar för att ge förslag om vad man kunde ge som julklapp. Samtidigt fick också julklapparna ett högre ekonomiskt värde. Efter 1800-talet blev det mindre vanligt att man gjorde julklapparna själv.

I dagens Finland ordnar kommuner och olika organisationer kampanjer där man kan donera julklappar till dem som inte får julklappar och på så sätt skänka någon glädje. Man ger alltså en julklapp anonymt precis som under 1700-talet, men nu kanske på snällare sätt. En sådan organisationen är SOS Barnbyar i Finland. Organisationen kontaktas dagligen av 100 barn via en chatt där barn som behöver hjälp kan be om det. I juletid samlar de in pengar via donationer och köper klappar till barnen som har kontaktat dem och behövt hjälp. En annan organisation som skänker julklappar till behövande barn är UNICEF som hjälper barn i olika länder. Organisationen samlar in pengar och köper sedan hjälppaket med medicin, plåster och vaccin. Man kan även skänka leksaker till barnen.  Idag blir det allt viktigare att skänka julklappar åt personer som inte annars får julklappar. Julklappar blir därmed en symbol för en god gärning och ett sätt att skänka glädje åt någon annan.

Jenna Ingves
skrivet för kursen Ritual och materialitet

En tudelad klassiker

Årets fester, Jul, Ritual och materialitet

Något av det första som dyker upp när jag tänker på julen, eller när julen börjar bli aktuell, är hur det var något man alltid såg fram emot som barn, och då kanske främst julklapparna. Men utöver julklapparna väcker även julens dofter känslor hos mig. Kanelen i gröten, de röda äpplena som kanske börjat småruttna, klementinerna med nejlika, julskinkan, pepparkakorna och glöggen. Att fira julen utan dessa dofter i luften är så klart möjligt. Men efter att själv ha firat jul utan juldekorationer och dofterna från julmiddagar och pepparkakor samt doftljus, så vet jag att det känns helt enkelt bättre när julens dofter finns med i bilden. Även den röda färgen som kommer fram på senhösten påminner mig om dessa dofter.

torkade apelsinskal och torkad anis

Foto: Mareefe, pxhere.com, Creative Commons CC0

Medan dessa dofter definierar julen för mig, finns det en doft som delar åsikterna. Jag talar så klart om hyacinten. Hyacinten har länge varit en del av julen, och olika julblommor som tulpaner och hyacinter börjades säljas som juldekorationer vid mitten av 1800-talet. Hyacinten, en lökblomma med rötterna i sydöstra Turkiet och västra Syrien, har varit en symbol för skönhet, kärlek och förfining.

Lila hyacint

Foto: Andreea Simion

Jag minns att jag tyckte om hyacinten väldigt mycket och den var väldigt närvarande då hjärnan slogs på ordentligt i slutet av 90-talet. Jag tyckte om doften, men jag hade familjemedlemmar som inte tyckte om den och kanske var lite överkänsliga. Hyacinten är heller inte lika närvarande längre vare sig på offentliga platser eller i hemmen, eftersom den kan utlösa symptom hos doftöverkänsliga personer och skapar problem för allergiker och astmatiker.

Som vuxen har jag kanske anslutit mig mer till dem som inte gillar hyacintens doft, speciellt när den är intensiv i ett hem. Men trots att jag kanske inte längre har samma förtjusning för hyacinten, väcker den ändå en viss nostalgi när jag känner doften eller lukten av den. Det sägs att dagens hyacinter inte doftar lika starkt som de gjorde på 2000-talet, antagligen på grund av färre blommor. Så även om hyacintens doft är delad, finns det något smått magiskt i dess närvaro som påminner oss om julens skönhet och komplexitet. Vilka dofter väcker julen till liv för dig?

Matthias Blomqvist
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Lästips:

Spådom, blommor och midsommar – vem är din framtida partner?

Årets fester, Folktro, Ritual och materialitet

Ah, midsommar! Många personers favorithögtid. Man träffas med familj och vänner, äter, leker lekar och gör olika aktiviteter som hör midsommaren till. Aktiviteterna varierar såklart med åldern, men när ni var yngre kanske ni, precis som jag, plockade sju blommor för att sedan lägga dem under dynan och drömma om den ni skulle gifta er med.

I svensk folktro var natten under midsommaren en starkt magisk laddad tid, då man bland annat kunde få svar på flera frågor via spådom och trollkonst. Växter tillskrevs magiska krafter på grund av att solen stod så pass högt och visade sig en längre period under dygnet. Detta gjorde att blommor och örter fanns i fokus inom flera olika ritualer under midsommaren.

Tina Sāra, unsplash.com

Den spådomsritual från midsommaren som bäst har lyckats leva kvar i samhället är blomplockningen under midsommarnatten med följande drömmar om ens livs kärlek. Ritualen har starkast rot i Sverige och svensk folktro och via den kopplingen är ritualen även känd i finlandssvenska traditioner. Det är oklart när den här ritualen har sin början, men uppteckningar finns från bondesamhället kring mitten av 1800-talet. Spådomsritualen har flera regler som bör följas för lyckat resultat, men alla regler är inte alltid lika viktiga. Ritualen kan se olika ut beroende på vilken plats man befinner sig.

Vilka var reglerna då? Jo, det viktigaste med magiska ritualer är att de skiljer sig från det vardagliga, och i dessa fall oftast i form av att något utförs baklänges. En av reglerna var till exempel att man ska gå baklänges medan man plockar blommorna. Källorna är lite motstridiga när det kommer till hur många blommor det är som ska plockas. Det vanligaste är att det är antingen nio eller sju, men även tre är förekommande i några källor. Ojämna tal och speciellt 3,7 och 9 var magiska tal och förekom i flera spådomar och trollkonster. En annan regel var att man skulle hoppa över ett visst antal gärdesgårdar och plocka en blomma från varje gärdesgård, alltså skulle antalet blommor och gärdesgårdar vara samma. Gärdesgårdarna kunde bytas ut mot åkrar eller ängar men även här måste antalet blommor och åkrar stämma överens. För att komplicera ritualen måste blomplockaren inom vissa traditioner göra detta baklänges, plocka med vänster hand eller ibland vara naken. Den regel som de flesta möjligtvis känner till var att allt detta måste genomföras under tystnad, eftersom magin annars kunde brytas. Enligt vissa källor fick man prata först nästa morgon när man hade vaknat.

Plantin, A. I. A. En grupp kvinnor ute i naturen. I bildens förgrund ses en gärdsgård. Åbo Akademis bildsamlingar

Blommor och växter var magiska under midsommaren, men var det någon viss sort man skulle plocka för att ha större chans att lyckas med denna spådom? I flera källor är det endast upptecknat att det bör vara sju eller nio sorters olika blommor. I andra källor ska man bara plocka rosor eller örter. Läkeväxter kunde man också plocka. Enligt vissa uppteckningar ska buketten bestå av åtminstone en fyrklöver, en prästkrage eller en johannesblomma. Det viktigaste var att du hade ett ojämnt tal med blomster att lägga under din huvudkudde!

Andreas Kretschmer, unsplash.com

I dagsläget har den här traditionen mer blivit en barnaktivitet under midsommaren, jämfört med tidigare var mest unga, ogifta kvinnor som utförde ritualen. Kvinnorna hade inte makt över vem de skulle gifta sig med i allmogesamhället och den här spådomsritualen var ett sätt för dem att möjligtvis kunna påverka detta och förbereda sig på sin framtid. Idag har den viktigaste regeln också blivit att inte plocka några fridlysta arter och mer fokusera på de invasiva blommorna, så som lupinen. Dessutom ska man se till att lämna kvar blommor som bin och andra insekter använder till pollination. Om du testat detta och inte drömde om din framtida partner? Ja, då kanske du inte var spritt språngande naken och gick baklänges medan du letade efter en fyrklöver till din midsommarbukett!

 

Wilma Sandholm
skrivet för kursen Ritual och materialitet

Vidare läsning:

Piiskan-Paavo – min farfars största rädsla som barn

Årets fester, Jul, Ritual och materialitet

Det är den 21 december, årets mörkaste dag. Tanken på att julafton bara är tre dagar borta borde göra julstämningen påtaglig. Men så är det inte för barnen i Nedervetil i Österbotten  – där är man nervös av helt andra skäl. Att gå utomhus kommer inte på fråga, tryggast är det att gömma sig bakom mamma eller pappa. För alla vet att vilken sekund som helst kan Piiskan-Paavo komma.

Piiskan-Paavo, eller på standardsvenska den piskande Paavo, är en figur som härstammar från trakterna runt Karleby och Nedervetil. Han ses oftast iklädd någon slags päls, mask, stövlar och såklart granris som han använder för att piska de barn som varit stygga under det gångna året. Piiskan-Paavo agerar som en slags motsats till jultomten, för att förhindra barnen från att göra för mycket hyss. Dessa utklädda, oigenkännliga och ofta lite skrämmande figurer kallas traditionellt för skråbockar och finns av olika slag.

Nedervetils position på kartan. Foto: skärmdump från Google Maps

Just denna skråbock påminner om knutgubbar, vilka ursprungligen gick runt från gård till gård under tjugondag knut, vanligtvis för att besöka grannar och vänner. Det finns även de som gick under tidsperioden mellan julannandag och trettondagen. Knutgubbarna åt upp de matrester som blivit över från julen, och hjälpte till med att ”sopa ut” det julpynt som människor hade kvar. Det var viktigt för skråbocken att vara iklädd mask för att inte kännas igen. Att gå knutgubbe eller skråbock var lite som att vara tiggare så man ville därför dölja sin identitet med hjälp av masken. Att bära mask öppnade också för diskussion och gissningar om vem som fanns bakom den. Under dagen var det mestadels barn som gick omkring, medan det på kvällen var de vuxnas tur att utklädda gå i gårdarna och be om snaps.  Skråbockar  var relativt vanliga under 1940-talet, men självaste Piiskan-Paavo härjade som mest under 50- och början av 60-talet. Piiskan-Paavos ursprung är inte helt klarlagt men forskare tror att den kan ha fått inspiration från östra Ångermanland och traditionen att piska barn på julaftonsmorgon och -kväll dvs. julskröcka.  Den österbottniska traditionen kan även ha utvecklats från andra liknande skråbockar som gick runt och tiggde mat och dryck. Om dessa skråbockar sades att de inte slog barnen om tilltugget man gav dem var tillräckligt gott.

Skråbock från 1942. Foto: Selim Björses. Österbottens Traditionsarkiv, ÖTA 295 Selim Björses arkiv, CC BY 4.0

Historierna om Piiskan-Paavo är något som jag får höra varje år runt jul av både min pappa och farfar. När jag ringde min farfar och bad honom berätta om hur det som barn kändes 21 december, var han snabb att svara att Piiskan-Paavo kom till deras gård varje år. Han mindes  hur han fått slag från de små grankvistarna, även fast han hade varit snäll det året. Han förklarade att Piiskan-Paavo nog behövdes i hans kvarter, eftersom det fanns så många barn där och de höll alltid på med hyss. Vem som var Piiskan-Paavo fick man aldrig veta, men man hade nog alltid en aning om att det var något av de äldre barnen som sprang runt från hus till hus och skrämdes. Det behövde inte heller bara vara en, utan varje litet byaområde hade sin egen Paavo.

När jag frågade om Piiskan-Paavo förekommer idag berättade min farfar att han fortfarande kommer till barnen i byn varje år. Dock har han förändrats och blivit lite mjukare. Detta kan bero på en förändrad syn på barnuppfostran, där att straffa barn med smisk inte ses som ett hälsosamt eller effektivt alternativ. Det jag har hört av mina yngsta kusiner om deras möten med Piiskan-Paavo vid jul, liknar inte alls det som min farfar berättade. De berättar istället om hur han klappar på husväggarna och sedan öppnar dörren för att slänga in godis. Visst är barn rädda för honom ännu idag, man vet ju aldrig om man har varit stygg, men det handlar mera om ökad spänning kring julen.

När jag till sist frågade min farfar om han någon gång själv varit Piiskan-Paavo skrattade han och svarade med självklar röst. Han har tagit Piiskan-Paavos gestalt flera gånger, min pappa och hans syskon var ju ivriga att få träffa honom. Om de varit tillräckligt snälla för att undvika Piiskan-Paavos granris var dock en annan fråga.

Paulina Lindgren
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Lästips:

 

 

 

Hur gör man julstämning?

Årets fester, Jul

Vid en kaffepaus diskuterade vi nyligen traditioner och begreppet tradition. Ann-Helen Sund kommenterade att hon nyligen läst en artikel som handlade om skapandet av julstämning. Jag sökte fram artikeln och kunde konstatera att julstämningen i texten inte presenteras som något som kommer automatiskt. I sista stund införskaffade julgåvor och julgotter uppfattas som flyktiga ting. Julen kräver förberedelser gällande mat och iordningställande. Helst ska allt vara klart i god tid före julafton för att få hemmet att utstråla harmoni och skönhet. Noteras bör att artikeln ingick i något som rubricerades som ”Ur kvinnans värld”.

Foto: Lena Marander-Eklund, Cultura IF bnr1993/491

Julförberedelserna framställs således som könade praktiker. Julen borde vara mer än bara mat och julklappar, går det att läsa. Läsaren uppmanas i stället fokusera på julmusik och annat som lyfter fram julens fridfullhet och helgens traditioner med långa anor.

Mycket av detta gäller även idag – tankar om förberedelsernas betydelse, om hur julen görs genom olika praktiker såsom bakning och matlagning, kritiken mot julens kommersiella aspekter och om hur vi kan undvika julstress. Men texten är inte nutida, utan den är exakt 100 år gammal och finns att läsa i Åbo Underrättelser den 17.12.1922.

Relativt ofta får vi kulturanalytiker medieförfrågningar om olika festseder, ofta då kring vad som är äkta traditioner. Helst ska ju traditioner vara oföränderliga och urgamla. Kulturanalytikerns svar om traditioners föränderlighet, för att de ska uppfattas som meningsfulla, möts ibland med förvåning. Samtidigt finns det mycket i artikeln från år 1922 som vi känner igen idag – tankar om det gamla och äkta, det handgjorda och fridfulla.

Foto: Lena Marander-Eklund, Cultura IF bnr1993/478

Ett stort tack till dig för året som gått – både till dig som är student, personal och samarbetspartner. Hösten har varit en fin tid, samtidigt som den tyvärr också gett oss en påminnelse om livets skörhet.
Jag önskar studenter, medarbetare och alla som vi samarbetat med en fridfull jul.

Lena
Professor i nordisk folkloristik

När började halar-märken användas?

Årets fester, Arkiv, Fältarbete, Folkloristik, Materialitet

När man rör sig i Åbo är det uppenbart när studenterna har någon form av festlighet eller tillställning. Då ser man studenter i halare – alltså en slags arbetsoverall – i olika färger med olika former av dekaler och tygmärken, i stadsbilden. Det visar att Åbo är en universitets- och studiestad.

Nyligen fick jag en förfrågan om när studenterna började använda tygmärken på sina halare. Tygmärkena, som är mycket viktiga för studenterna, aviserar vilken studieinriktning hen har, vilken ämnesförening hen tillhör, vad för tillställningar studenten varit med om och vad hen gillar. Tygmärken är ett sätt att göra halaren till sin och ett sätt att uppvisa sin identitet som studerande.

Det visade sig att det finns väldigt lite information om dessa märken. Genom att leta fick jag reda på att overallerna kom till Finland på 1970-talets början med modell från KTH – Kungliga tekniska högskolan i Stockholm. Sedan hade jag ett vagt minne om att jag för arkivet fotograferat en student på Vårdberget i början av 1980-talet i samband med fatslagsfirandet. En dykning in i Culturas databas gav svar. Visst fanns det ett sådant fotografi i arkivet.

Bild: Kulturvetenskapliga arkivet Cultura, IFbnr 1985/071

På bilden syns tydligt att visst fanns det märken, Merkantila klubbens tygmärke syns tydligt på overallens ärm. Men man kan också se att det finns andra typer av dekaler och att studenten broderat sitt namn på den. Bilden visar att tygmärken existerade i början på 1980-talets men att de då var ganska få till antalet. Då prydde studenterna sina overaller främst på annat sätt för att visa vem de är och vilken grupp de tillhör.

Lena Marander-Eklund