Kategoriarkiv: Årets fester

Spådom, blommor och midsommar – vem är din framtida partner?

Årets fester, Folktro, Ritual och materialitet

Ah, midsommar! Många personers favorithögtid. Man träffas med familj och vänner, äter, leker lekar och gör olika aktiviteter som hör midsommaren till. Aktiviteterna varierar såklart med åldern, men när ni var yngre kanske ni, precis som jag, plockade sju blommor för att sedan lägga dem under dynan och drömma om den ni skulle gifta er med.

I svensk folktro var natten under midsommaren en starkt magisk laddad tid, då man bland annat kunde få svar på flera frågor via spådom och trollkonst. Växter tillskrevs magiska krafter på grund av att solen stod så pass högt och visade sig en längre period under dygnet. Detta gjorde att blommor och örter fanns i fokus inom flera olika ritualer under midsommaren.

Tina Sāra, unsplash.com

Den spådomsritual från midsommaren som bäst har lyckats leva kvar i samhället är blomplockningen under midsommarnatten med följande drömmar om ens livs kärlek. Ritualen har starkast rot i Sverige och svensk folktro och via den kopplingen är ritualen även känd i finlandssvenska traditioner. Det är oklart när den här ritualen har sin början, men uppteckningar finns från bondesamhället kring mitten av 1800-talet. Spådomsritualen har flera regler som bör följas för lyckat resultat, men alla regler är inte alltid lika viktiga. Ritualen kan se olika ut beroende på vilken plats man befinner sig.

Vilka var reglerna då? Jo, det viktigaste med magiska ritualer är att de skiljer sig från det vardagliga, och i dessa fall oftast i form av att något utförs baklänges. En av reglerna var till exempel att man ska gå baklänges medan man plockar blommorna. Källorna är lite motstridiga när det kommer till hur många blommor det är som ska plockas. Det vanligaste är att det är antingen nio eller sju, men även tre är förekommande i några källor. Ojämna tal och speciellt 3,7 och 9 var magiska tal och förekom i flera spådomar och trollkonster. En annan regel var att man skulle hoppa över ett visst antal gärdesgårdar och plocka en blomma från varje gärdesgård, alltså skulle antalet blommor och gärdesgårdar vara samma. Gärdesgårdarna kunde bytas ut mot åkrar eller ängar men även här måste antalet blommor och åkrar stämma överens. För att komplicera ritualen måste blomplockaren inom vissa traditioner göra detta baklänges, plocka med vänster hand eller ibland vara naken. Den regel som de flesta möjligtvis känner till var att allt detta måste genomföras under tystnad, eftersom magin annars kunde brytas. Enligt vissa källor fick man prata först nästa morgon när man hade vaknat.

Plantin, A. I. A. En grupp kvinnor ute i naturen. I bildens förgrund ses en gärdsgård. Åbo Akademis bildsamlingar

Blommor och växter var magiska under midsommaren, men var det någon viss sort man skulle plocka för att ha större chans att lyckas med denna spådom? I flera källor är det endast upptecknat att det bör vara sju eller nio sorters olika blommor. I andra källor ska man bara plocka rosor eller örter. Läkeväxter kunde man också plocka. Enligt vissa uppteckningar ska buketten bestå av åtminstone en fyrklöver, en prästkrage eller en johannesblomma. Det viktigaste var att du hade ett ojämnt tal med blomster att lägga under din huvudkudde!

Andreas Kretschmer, unsplash.com

I dagsläget har den här traditionen mer blivit en barnaktivitet under midsommaren, jämfört med tidigare var mest unga, ogifta kvinnor som utförde ritualen. Kvinnorna hade inte makt över vem de skulle gifta sig med i allmogesamhället och den här spådomsritualen var ett sätt för dem att möjligtvis kunna påverka detta och förbereda sig på sin framtid. Idag har den viktigaste regeln också blivit att inte plocka några fridlysta arter och mer fokusera på de invasiva blommorna, så som lupinen. Dessutom ska man se till att lämna kvar blommor som bin och andra insekter använder till pollination. Om du testat detta och inte drömde om din framtida partner? Ja, då kanske du inte var spritt språngande naken och gick baklänges medan du letade efter en fyrklöver till din midsommarbukett!

 

Wilma Sandholm
skrivet för kursen Ritual och materialitet

Vidare läsning:

Piiskan-Paavo – min farfars största rädsla som barn

Årets fester, Jul, Ritual och materialitet

Det är den 21 december, årets mörkaste dag. Tanken på att julafton bara är tre dagar borta borde göra julstämningen påtaglig. Men så är det inte för barnen i Nedervetil i Österbotten  – där är man nervös av helt andra skäl. Att gå utomhus kommer inte på fråga, tryggast är det att gömma sig bakom mamma eller pappa. För alla vet att vilken sekund som helst kan Piiskan-Paavo komma.

Piiskan-Paavo, eller på standardsvenska den piskande Paavo, är en figur som härstammar från trakterna runt Karleby och Nedervetil. Han ses oftast iklädd någon slags päls, mask, stövlar och såklart granris som han använder för att piska de barn som varit stygga under det gångna året. Piiskan-Paavo agerar som en slags motsats till jultomten, för att förhindra barnen från att göra för mycket hyss. Dessa utklädda, oigenkännliga och ofta lite skrämmande figurer kallas traditionellt för skråbockar och finns av olika slag.

Nedervetils position på kartan. Foto: skärmdump från Google Maps

Just denna skråbock påminner om knutgubbar, vilka ursprungligen gick runt från gård till gård under tjugondag knut, vanligtvis för att besöka grannar och vänner. Det finns även de som gick under tidsperioden mellan julannandag och trettondagen. Knutgubbarna åt upp de matrester som blivit över från julen, och hjälpte till med att ”sopa ut” det julpynt som människor hade kvar. Det var viktigt för skråbocken att vara iklädd mask för att inte kännas igen. Att gå knutgubbe eller skråbock var lite som att vara tiggare så man ville därför dölja sin identitet med hjälp av masken. Att bära mask öppnade också för diskussion och gissningar om vem som fanns bakom den. Under dagen var det mestadels barn som gick omkring, medan det på kvällen var de vuxnas tur att utklädda gå i gårdarna och be om snaps.  Skråbockar  var relativt vanliga under 1940-talet, men självaste Piiskan-Paavo härjade som mest under 50- och början av 60-talet. Piiskan-Paavos ursprung är inte helt klarlagt men forskare tror att den kan ha fått inspiration från östra Ångermanland och traditionen att piska barn på julaftonsmorgon och -kväll dvs. julskröcka.  Den österbottniska traditionen kan även ha utvecklats från andra liknande skråbockar som gick runt och tiggde mat och dryck. Om dessa skråbockar sades att de inte slog barnen om tilltugget man gav dem var tillräckligt gott.

Skråbock från 1942. Foto: Selim Björses. Österbottens Traditionsarkiv, ÖTA 295 Selim Björses arkiv, CC BY 4.0

Historierna om Piiskan-Paavo är något som jag får höra varje år runt jul av både min pappa och farfar. När jag ringde min farfar och bad honom berätta om hur det som barn kändes 21 december, var han snabb att svara att Piiskan-Paavo kom till deras gård varje år. Han mindes  hur han fått slag från de små grankvistarna, även fast han hade varit snäll det året. Han förklarade att Piiskan-Paavo nog behövdes i hans kvarter, eftersom det fanns så många barn där och de höll alltid på med hyss. Vem som var Piiskan-Paavo fick man aldrig veta, men man hade nog alltid en aning om att det var något av de äldre barnen som sprang runt från hus till hus och skrämdes. Det behövde inte heller bara vara en, utan varje litet byaområde hade sin egen Paavo.

När jag frågade om Piiskan-Paavo förekommer idag berättade min farfar att han fortfarande kommer till barnen i byn varje år. Dock har han förändrats och blivit lite mjukare. Detta kan bero på en förändrad syn på barnuppfostran, där att straffa barn med smisk inte ses som ett hälsosamt eller effektivt alternativ. Det jag har hört av mina yngsta kusiner om deras möten med Piiskan-Paavo vid jul, liknar inte alls det som min farfar berättade. De berättar istället om hur han klappar på husväggarna och sedan öppnar dörren för att slänga in godis. Visst är barn rädda för honom ännu idag, man vet ju aldrig om man har varit stygg, men det handlar mera om ökad spänning kring julen.

När jag till sist frågade min farfar om han någon gång själv varit Piiskan-Paavo skrattade han och svarade med självklar röst. Han har tagit Piiskan-Paavos gestalt flera gånger, min pappa och hans syskon var ju ivriga att få träffa honom. Om de varit tillräckligt snälla för att undvika Piiskan-Paavos granris var dock en annan fråga.

Paulina Lindgren
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Lästips:

 

 

 

Hur gör man julstämning?

Årets fester, Jul

Vid en kaffepaus diskuterade vi nyligen traditioner och begreppet tradition. Ann-Helen Sund kommenterade att hon nyligen läst en artikel som handlade om skapandet av julstämning. Jag sökte fram artikeln och kunde konstatera att julstämningen i texten inte presenteras som något som kommer automatiskt. I sista stund införskaffade julgåvor och julgotter uppfattas som flyktiga ting. Julen kräver förberedelser gällande mat och iordningställande. Helst ska allt vara klart i god tid före julafton för att få hemmet att utstråla harmoni och skönhet. Noteras bör att artikeln ingick i något som rubricerades som ”Ur kvinnans värld”.

Foto: Lena Marander-Eklund, Cultura IF bnr1993/491

Julförberedelserna framställs således som könade praktiker. Julen borde vara mer än bara mat och julklappar, går det att läsa. Läsaren uppmanas i stället fokusera på julmusik och annat som lyfter fram julens fridfullhet och helgens traditioner med långa anor.

Mycket av detta gäller även idag – tankar om förberedelsernas betydelse, om hur julen görs genom olika praktiker såsom bakning och matlagning, kritiken mot julens kommersiella aspekter och om hur vi kan undvika julstress. Men texten är inte nutida, utan den är exakt 100 år gammal och finns att läsa i Åbo Underrättelser den 17.12.1922.

Relativt ofta får vi kulturanalytiker medieförfrågningar om olika festseder, ofta då kring vad som är äkta traditioner. Helst ska ju traditioner vara oföränderliga och urgamla. Kulturanalytikerns svar om traditioners föränderlighet, för att de ska uppfattas som meningsfulla, möts ibland med förvåning. Samtidigt finns det mycket i artikeln från år 1922 som vi känner igen idag – tankar om det gamla och äkta, det handgjorda och fridfulla.

Foto: Lena Marander-Eklund, Cultura IF bnr1993/478

Ett stort tack till dig för året som gått – både till dig som är student, personal och samarbetspartner. Hösten har varit en fin tid, samtidigt som den tyvärr också gett oss en påminnelse om livets skörhet.
Jag önskar studenter, medarbetare och alla som vi samarbetat med en fridfull jul.

Lena
Professor i nordisk folkloristik

När började halar-märken användas?

Årets fester, Arkiv, Fältarbete, Folkloristik, Materialitet

När man rör sig i Åbo är det uppenbart när studenterna har någon form av festlighet eller tillställning. Då ser man studenter i halare – alltså en slags arbetsoverall – i olika färger med olika former av dekaler och tygmärken, i stadsbilden. Det visar att Åbo är en universitets- och studiestad.

Nyligen fick jag en förfrågan om när studenterna började använda tygmärken på sina halare. Tygmärkena, som är mycket viktiga för studenterna, aviserar vilken studieinriktning hen har, vilken ämnesförening hen tillhör, vad för tillställningar studenten varit med om och vad hen gillar. Tygmärken är ett sätt att göra halaren till sin och ett sätt att uppvisa sin identitet som studerande.

Det visade sig att det finns väldigt lite information om dessa märken. Genom att leta fick jag reda på att overallerna kom till Finland på 1970-talets början med modell från KTH – Kungliga tekniska högskolan i Stockholm. Sedan hade jag ett vagt minne om att jag för arkivet fotograferat en student på Vårdberget i början av 1980-talet i samband med fatslagsfirandet. En dykning in i Culturas databas gav svar. Visst fanns det ett sådant fotografi i arkivet.

Bild: Kulturvetenskapliga arkivet Cultura, IFbnr 1985/071

På bilden syns tydligt att visst fanns det märken, Merkantila klubbens tygmärke syns tydligt på overallens ärm. Men man kan också se att det finns andra typer av dekaler och att studenten broderat sitt namn på den. Bilden visar att tygmärken existerade i början på 1980-talets men att de då var ganska få till antalet. Då prydde studenterna sina overaller främst på annat sätt för att visa vem de är och vilken grupp de tillhör.

Lena Marander-Eklund

Vårdberget som rituellt rum

Årets fester, Materialitet, Ritual och materialitet, Ritualer

Fastlaskiainen och Wappen är två händelser, då Vårdberget kan kallas ett rituellt rum. Hur kommer det sej så, hurdana former tar det här rituella rummet och hur påverkar mediernas närvaros det rituella rummets former?

Ritualer kan ses som något religiöst och om man tänker på ett rituellt rum kanske tankarna förflyttar sej mot kyrkor istället för parker. Hur kommer det sej då att vi kan kalla Vårdberget för ett rituellt rum och se firandet kring Valborg och Fastlag som ritualer? Ritualer är återkommande, speciellt då det gäller årets fester. De är begränsade till en viss tidpunkt och plats, och de märker ut en speciell händelse i vardagen. Ritualer förändras över tid och enligt Karin Becker påverkas deras utformning, innehåll och människors beteende av mediernas närvaro. Det finns ett visst program i ritualen och deltagarna är klädda på ett specifikt sätt samt gör också rituella handlingar. Under Fastlaskiainen är det pulkor och halare (overaller), medan det på Wappen finns studentmössor, tal och sång av Brahe Djäknar. Den mest igenkännliga rituella handlingen är mösspåläggningen, där studenter sätter på sina studentmössor då Studentkårens ordförande säger en formelartad fras. Då kameror och annan utrustning finns närvarande för att sända information om tillfället som bilder och på tv kommer olika människor att välja att antingen finnas framför kamerorna eller alternativt låta bli.

Människor som står bakom Brahe Djäknar under Wappen 1987. Bild från arkivet Cultura IFbnr1987_264

Det rituella rummet blir något speciellt av att en ritual hålls där. Det kan handla om bestämda ställen, som kyrkor, där olika ritualer hålls. Handlar det om ritualer på någon offentlig plats, som Vårdberget i det här fallet, handlar det om ett offentligt rum som människor tar över för en stund. Det kan handla om planerade och mer officiella tillfällen, som Fastlaskiainen och Wappen, men också mindre ritualer som är mindre officiella. Som exempel på de senare ritualerna tar Barbro Klein upp möhippor, speciellt den delen av dem som händer i tunnelbanor och på stadens gator.

Vårdberget, eller Vårdbergsparken som parken egentligen heter, är en av de äldsta stadsparkerna i Finland. Det händer flera saker som kunde kallas ritualer under året, men för speciellt svenskspråkiga studerande eller personer som blivit studenter något år är Fastlaskiainen och Wappen något som ger dem en paus i vardagen. Under Faslaskiainen används berget för att visa upp olika studentföreningars fina pulkor, medan parken på Valborgsmässoafton fylls av tal, sång, en hel del människor och den traditionella mösspåläggningen. Första maj blir parken hem för främst studerande och deras picknickar. Vårdberget är ändå inte det enda rituella rummet i Åbo under Valborgsmässoafton. Den finskspråkiga mösspåläggningen sker på Puolalabacken och under kvällen blir också Lilja-statyn tvättad och får en egen studentmössa. Mycket av hur Valborg och första maj firas, har ändrats över tid från själva tidpunkten för festligheterna, till människors klädsel och platser där festen har firats i Åbo.

Medierna finns på plats under både under Fastlaskiainen och Wappen. På Wappen syns de mest i att YLE sänder mösspåläggningen och Brahe Djäknars körsång på tv. Människor kan välja att ställa sej på vägen bakom kören för att synas i sändningen, medan andra som inte vill eller ryms kan ställa sig någon annanstans i parken. Under Fastlaskiainen tas bilder av de olika pulkorna, speciellt pulkan som vinner.

Det brukar finnas en hel del människor på Vårdberget, också under Wappen år 1997. Bild från arkivet Cultura. IFbnr1997_116.

Det rituella rummet kan tänjas, speciellt då människor rör sej till och från det rituella rummet. På Wappen kan det här synas genom att studerande har program på morgonen, de tar sej på kvällen till Vårdberget och senare vandrar vidare för att sedan kanske komma tillbaka till parken på eftermiddagen den första maj. Eftersom medierna kan påverka hur ritualernas program formas och när ritualerna händer, anser jag att de kan tänja det rituella rummet till andra ställen än själva Åbo. Det är ju idag väldigt möjligt att se på mösspåläggningen och körsången på Vårdberget från andra ställen i Finland.

Vårdberget kan vara intressant, inte bara för sitt läge och sin arkitektur, utan också som ett rituellt rum. Jag hoppas att mina reflektioner kring ritualer, rituella rum och mediernas roller i att forma båda av de här fenomenen har varit intressant att läsa. Samtidigt är jag lite sur över att jag inte ännu har lyckats att hitta Vårdberget på första maj. Om inte pandemiläget förändrar sättet att fira Wappen, så har jag en chans att göra det nästa vår.

Minna Sundberg

Källor:

Elektronisk litteratur:
Ekrem, C. (2020). Valborg och första maj. Karaktärsfast med sinne för det karnevalistiska. I A. Bergman & C. Ekrem. Stora finlandssvenska festboken (s. 170–200). Helsingfors & Stockholm: Svenska litteratursällskapet i Finland & Appell förlag. Hämtad från: https://www.sls.fi/sv/utgivning/stora-finlandssvenska-festboken

Tryckt litteratur:
Becker, K. (1995). Medierna och de rituella processerna. I B. Klein (Red.), Gatan är vår! Ritualer på offentliga platser. (s. 241–273). Stockholm: Carlssons.
Klein, B. (1995). Inledning. I B. Klein (Red.), Gatan är vår! Ritualer på offentliga platser (s. 7–42). Stockholm: Carlssons.
Ronström, O. (2017). Ritual och ritualisering. I J.G., Payne & M., Öhlander (red.), Tillämpad kulturteori (s. 231–250). Lund: Studentlitteratur.

Länkar:
Museiverket. Vårdbergsparken, Observatoriet och hantverkarkvarteren på Klosterbacken. Byggda kulturmiljöer av riksintresse RKY. Hämtad 14.11.2021 från: http://www.kulturmiljo.fi/read/asp/rsv_kohde_det.aspx?KOHDE_ID=549

 

Den pyramidformade ljusstaken – en svensk innovation

Årets fester, Jul, Ritual och materialitet

När jag var barn i slutet av 1960-talet bodde min familj en tid i Sverige utanför Stockholm. En av de första sakerna, förutom förnödenheter, som införskaffades till det nya hemmet var en bågformad elektrisk julljusstake. Jag har ett minne av att min mamma och pappa konstaterade att tydligen skulle man ha en sån i fönstret. I Finland hade vi inte sett sådana då ännu. Jag minns också det relativt högtidliga i att gå in i den lilla affären med det ståtliga namnet Varuhuset för att köpa den. Ljusstaken var av så god kvalitet att den slängdes först för två år sedan. Den höll i över 50 år!

Trots att min familj under vår tid i Sverige ansträngde oss för att fira en så finländsk jul som möjligt –  min mamma ville ha en finsk julgubbe och letade efter finsk julmat i affärerna – var vi ändå snabba på att anamma en för oss ny tradition. På något sätt var julljusstaken något som inte störde mina föräldrars uppfattning om hur årets högtider skulle firas. Kanske är det just det enkla och det vackra med ljus i fönstret som gjorde att den här traditionen snabbt fick fotfäste.

För inte så länge sedan var julhandeln förlagda till de sista veckorna före helgen. Nu inleder varuhusens julkommers redan i november, understödd av juldekorationer bestående av olika typer av ljus. Julljus av olika slag används både hemma men också på gator och torg. Ljusslingor används ibland för att lysa upp en trädgård och ibland ett helt hus. Att dekorera trädgården med belysning blev mode i slutet av 1990-talet med modell från USA.

Den första trenden att belysa hemmet juletid inomhus var adventsljusstaken av trä som blev vanlig på 1950-talet. Den elektriska julljusstaken är en svensk uppfinning från 1930-talet. Idén bakom den är två personer som båda var knutna till Svenska ab Philips kontor i Göteborg. Philips hade redan tidigare gjort elektriska julgransljus, men alla hem hade inte tillgång till tillräckligt elektrisk spänning vilket gjorde att julgransljusen ofta gick sönder. Eftersom så många returnerade söndriga julgransljus kom de på att istället skapa en mindre ljuskälla, en elektrisk ljusstake.

De elektriska ljusen skruvades fast på en ljusstake av trä med plats för sju ljus. Den första blev färdig 1934. Den sålde ganska bra redan från början, men blev också utskrattad för man antog att ingen skulle vilja ha elektriska framom levande ljus. Från 1939 fanns den med i Philips försäljningskatalog. Snart visade det sig vara en försäljningssuccé. I marknadsföringen framhölls det trygga i att använda elektriska ljus eftersom det då inte fanns någon brandfara. Att det var fråga om just sju ljus har att göra med veckans dagar – ett ljus för varje veckodag. I början var ljusstakarna mer bågformade, senare blev de pyramidformade. På 1980-talet såldes över en miljon elektriska ljusstakar i Sverige. Idag konkurrerar de med andra ljus att ha i fönster men fortfarande kan man se pyramidformade ljusstakar i många fönster och till och med i bilar. Bland annat IKEA har gjort att traditionen spritt sig internationellt.

Vi alla vid ämnena kulturanalys, etnologi och folkloristik samt kulturvetenskapliga arkivet Cultura önskar alla en riktigt god jul. Vi vill också tacka alla våra studenter och samarbetspartners för det gångna året och ser fram emot nya utmaningar år 2022.

Lena Marander-Eklund
Professor i nordisk folkloristik, Åbo Akademi

Källor:

Eklund Nyström, Sigrid 1998. Den elektriska ljusstaken. En svensk uppfinning. I: Känn dig själv. Nordiska museets och Skansens årsbok Fataburen. Stockholm: Nordiska museet.  http://nordiskamuseet.diva-portal.org/smash/get/diva2:1179703/FULLTEXT01.pdf

Sjögård, Göran 2006. Jul, jul, strålande jul. Att dekorera med elektriskt ljus. I: Nu gör vi jul igen. Red. Charlotte Hagström et al. Göteborg: Institutet för språk och folkminnen. http://isof.diva-portal.org/smash/get/diva2:1091620/FULLTEXT02.pdf

Julens gyllenbruna småkaka

Årets fester, Jul, Kulturanalys, Ritual och materialitet

Doften av ingefära, nejlika, kanel och kardemumma fyller köket och i bakgrunden spelas en bekant juldänga. Degen som ännu består av en oformlig klump ska snart formas till allehanda figurer såsom hjärtan, stjärnor och grisar. Den som tjuvsmakar för mycket av degen kan drabbas av magknip, men kanske är det värt det. Vid gräddningen gäller det att vara noggrann, då de tunna kakorna lätt bränns vid om man inte är på sin vakt. De gyllenbruna kakorna dekoreras sedan med en kristyr lika vit som snö. Bara fantasin sätter gränser för vilka krumelurer och mönster som kakorna pryds med. Till slut är det dags för avsmakning tillsammans med varm glögg och smaken, ja den beskrivs bäst med ett ord och det är jul.

Finns det ett bakverk som förknippas med julen så är det pepparkakan. Pepparkaksbak i juletid är en bekant tradition för många och för den som är pysslig av sig kan också pepparkakshusbygge vara en välkommen utmaning. Men pepparkakan har inte alltid hört julen till och dess historia sträcker sig längre bak i tiden än vad man skulle kunna tro. Redan år 1444 bakades pepparkakor i Norden, nämligen i Vadstena kloster i Sverige. Det äldsta receptet som finns bevarat ur nordisk kontext finner man i det danska kungahovet på 1490-talet. I Finland fanns pepparkakor åtminstone redan på 1700-talet. De tidiga pepparkakorna användes som ett slags medicin, tack vare kryddorna som de innehöll. Till exempel peppar och ingefära ansågs ha medicinska egenskaper och båda skulle fungera mot olika slags magbesvär och den senare även mot tandvärk. Man tänkte sig att pepparkakorna också bet på melankoli. Äldre kokböcker vittnar om att pepparkakorna kunde smulas ner i maten i stället för kryddor, vilket tyder på att kakorna var mycket kryddstarka.

En kvinna och två flickor bakar pepparkakor till jul. Fotografi taget av Väinö Kannisto ca 1960, Helsingfors stadsmuseum, N156415. Från finna.fi

Pepparkakan användes alltså i början som medicin och krydda. Senare blev dess syfte dock främst att smaka gott till kaffet vid olika festliga tillfällen och konsumenterna bestod mest av välbärgat folk. Vid andra halvan av 1800-talet såldes pepparkakor i bagerierna och det var också då som man började använda formar för att få till olika motiv. Kring denna tidpunkt gjorde även glasyren entré, men denna var främst förbehållen de pepparkakor som användes som dekoration, i till exempel julgranar. Pepparkakan blev en del av folkkulturens kafferepertoar i och med ungdomsföreningarnas intåg vid sekelskiftet 1900, men den hade ändå tidigare fungerat som finare tilltugg bland allmogen sedan mitten av 1800-talet. Det var först vid sekelskiftet som pepparkakan började förknippas med julen. Just efter sekelskiftet fick den även en vidare betydelse, den blev nämligen symbol för den sammanhållna och lyckliga familjen som tillsammans umgås och bakar. Också idag kan pepparkaksbaket ha samma symbolik.

Pepparkakans användning och betydelse har alltså varierat sedan dess uppkomst. Detta gäller också receptet. Som namnet antyder, har pepparkakan innehållit peppar en gång i tiden. Ännu vid 1700-talet kunde peppar ingå som ingrediens, men idag har kryddan helt försvunnit från recepten. Andra kryddor som använts men fallit bort är fänkål och anis. Vissa äldre recept var baserade på rågmjöl och inte vetemjöl som vi är vana vid idag. Som jäsningsmedel idag används bikarbonat, men tidigare var det hjorthornssalt. En ingrediens som var vanligare förut men används i mindre utsträckning idag är pomerans- eller citronskal. Kvar i dagens recept har vi däremot ingefära, nejlika, kanel och kardemumma, som till och med säljs tillsammans i egna kryddpåsar under benämningen ”pepparkakskryddor”. Blandningen av dessa kryddor kan för dagens julfirare utgöra julens ultimata doft.

Här har peppakakor använts för att bygga ett pepparkakshus som föreställer Muminhuset. Bild av Nea Långskog, 2020.

Pepparkakan fungerar inte bara som småkaka, utan utgör också byggsten i de olika pepparkakshus som byggs varje år. Pepparkakshuset är en väldoftande och vacker dekoration som man till slut brukar äta upp. Denna dekoration fick främst sin början i 1800-talets Tyskland i och med bröderna Grimms saga om Hans och Greta samt en opera baserad på denna. I sagan finns ett pepparkakshus som en ond häxa bor i och detta hus blev det som inspirerade pepparkakshusbyggandet. Traditionen att bygga pepparkakshus introducerades i Finland tack vare Runa Melander som blev rektor för en hushållsskola i Finland år 1919 och tog med sig traditionen från sitt hemland Sverige. Pepparkakshusbyggandet spred sig snart också till andra hushållsskolor och det första receptet publicerades i damtidningen Kotiliesi år 1923.

Pepparkakan har alltså många år på nacken. Det som en gång i tiden var en småkaka som ansågs ha medicinala effekter blev ett omtyckt småbröd året runt för att sedan bli ett bakverk som starkt förknippas med julen. Receptet och syftet har ändrats men pepparkakan har alltjämt fortsatt sin levnadsbana, både i form av småkaka och pepparkakshus. Vem vet hur länge pepparkakan fortsätter vara en del av julfirandet? Som det ser ut i nuläget är den gyllenbruna småkakan åtminstone inte ännu hotad, något som vi får bevis på varje år då julen nalkas och pepparkakorna ställs fram på fikabordet.

Nea Långskog,
studerande

Litteraturtips
Berg, Gösta, ”Kringlor och pepparkakor”, Fataburen. Nordiska museets och Skansens årsbok 1963, Stockholm 1963, s. 61–80
Bergman, Anne & Ekrem, Carola, ”Julbröd som överraskning och konstverk – pepparkakor och pepparkakshus”, Stora finlandssvenska festboken, SLS & Appell förlag, Helsingfors & Stockholm 2020, s. 100
Swahn, Jan-Öjvind, Stora julboken, Ordalaget, Bromma 2005, s. 141–143
Vuolio, Kaisa, Suomalainen joulu, WSOY, Borgå 1981, s. 123 & s. 178–183

Nu tändas tusen juleljus…

Årets fester, Forskning, Jul

Nu tändas tusen juleljus… så inleds en kär julsång skriven av Emmy Köhler år 1898. Sången och numera också psalmen sjungs på dagis, skolor, seniorhem och många julfester. Den är relativt lätt att sjunga och passar på så sätt både gammal och som ung. Sången handlar om händelserna kring Jesu födelse i Betlehem men också om hur mörkret lyses upp av ljus. Ett barns födelse är alltid speciellt och en händelse som genererar berättelser. Den mest kända förlossningsberättelsen i vår kulturella krets kan sägas vara julevangeliets skildring av Jesu födelse (Luk. 2:1–7) – alltså just det som sången handlar om.

Men även ”vanliga” barns födelse frambringar berättelser. Dessa berättelser var temat för min doktorsavhandling som handlade om förstföderskors förväntningar inför, upplevelse av och berättelser om födsel. Man kan fråga sig varför jag tar upp en händelse från över 20 år tillbaka. Det beror på att för drygt år sedan tog två ryska folklorister, Irina Sedakova och Nina Vlaskina, kontakt med mig. De planerade ett specialnummer kring temat folklore kring födsel och barndom (Birthlore and childhood) till den estniska, öppet tillgängliga tidskriften Folklore. De önskade att jag skulle delta med en artikel i specialnumret.

Efter en viss tveksamhet, med tanke på att de intervjuer som avhandlingen baserar sig på är från 1990-talet, accepterade jag redaktörernas förfrågan. Nu lagom till jul har artikeln: ”The birth of a child as experienced and narrated in the 1990s Finland” publicerats. Den fokuserar på hur de kvinnor jag intervjuat berättar om själva stunden då barnets föds. Det visade sig nämligen att, trots att föderskorna överlag berättade om förlossningen i detalj, när de väl kommer till händelserna i samband med att barnet kommer ut inte har speciellt mycket att berätta. Berättelsens förväntade klimax blir snarast ett antiklimax. En av orsakerna till detta är att kvinnorna, som jag intervjuat, var inriktade på att bygga upp en dramatisk berättelse fram till själva födseln. Det som sker därefter återges fåordigt. Det här, menar jag, beror på att kvinnorna, åtminstone på 1990-talet, fokuserade på själva födseln snarare än födseln av ett barn. För dem var rollen som mor till ett barn i detta skede svår att greppa och därför också motig att berätta om.

Foto: Lena Marander-Eklund

Denna vinter har varit speciellt mörk, dels på grund av bristen på snö och/eller sol, dels på grund av den oro som spridningen av coronaviruset fört med sig. Nu om någonsin är vi i behov av ljus i alla dess bemärkelser – även här passar Emmy Köhlers sång in när vi önskar att ljuset må  …få lysa in med hopp och frid i varje hem och hus!

 

God jul och gott nytt år
önskar
Lena Marander-Eklund och den övriga personalen vid ämnena kulturanalys, etnologi och folkloristik

 

Julfreden

Årets fester, Jul, Ritual och materialitet

”I morgon, vill Gud, infaller vår Herres och Frälsares nåderika födelsefest”

Julfreden utlyses i Åbo 1965. Bild av V. K. Hietanen, JOKA-arkisto.

Varje julafton, några minuter innan Åbo domkyrka slår 12:00 på dagen, sjungs psalmen 170 Jumala ompi linnamme på Gamla Stortorget. Sången, samt annan musik under evenemanget, leds av flottans musikkår och manskören Laulunystävät. Hundratals människor har samlats på torget och på båda sidorna av Aura å redan i god tid innan middagtid. Flera har med sig något varmt dricka, t.ex. glögg eller kaffe. När klockan slår tolv, framför hornen inledningsfanfaren och läsaren stiger på Brinkkalahusets balkong. Publiken står och hör på då julfreden utlyses. När deklarationen har lästs stämmer publiken i med Vårt land. Publiken börjar lugnt skingras medan musikkåren spelar Björneborgarnas marsch.

Det finländska julfirandet har redan i flera århundranden inneburit begreppet av julfreden och ”utlysningen av julfreden”. Traditionen har sin bakgrund i tiden när kyrkan ännu hade en mer central betydelse i samhället. Idéen att utlysa julfred kommer ifrån Bibeln, från änglarnas uppmaning till fred på jorden på julnatten.

Julfreden var i den gamla nordiska lagstiftningen en bestämmelse av en 20 dagars tidsperiod, från julaftonen till tjugondag Knut. Författningen innehöll flera olika specialtillstånd och regelverk. Handeln och vardagliga arbeten tog slut efter utlysningen och under perioden fick man hårdare bestraffningar av förseelser.

Drottning Kristina, som inte accepterade sekulariseringen som skett i samhället, gav 24.12.1649 ett påbud gällande julfreden. Påbudet innebar, utöver det fördubblade bötesstraffet av fredsbrytning, nya stränga direktiv och varningar inför firandet under jultiden. Anvisningarna inkluderades i en proklamationstext och bland annat förbjöd frossande och superi, väsnande och allt slags oroligt uppförande, varnade för brandfara och i slutet anmodades att allmänt ta vara av goda råd.
Textversionen som man använder idag är från 1827, då den skrevs på nytt efter Åbo brand. Fast utlysningen fortfarande innebär varningar om hårdare bestraffningar under jultiden, har den inte haft juridisk betydelse efter 1889, men utlysningen som evenemang har bevarat sin status i julfirandet.

Förutom i Åbo, utlysas julfreden årligt också bl.a. i Nådendal, Borgå, Björneborg, Raumo, Tammerfors, Tavastehus, Torneå och Nystad. Men i förvarandet av traditionen har Åbo en speciellt viktig ställning. I Åbo har traditionen bibehållit nästan obruten ända från medeltiden. Enda undantag har veterligen skett under stora ofreden 1712–1721, möjligtvis under 1805–1815, under milisstrejken 1917 och 1939 på grund av rädslan för flygbombningar. Året 2020 kommer att bli ett av dessa undantag på grund av COVID-19. Lyckligtvis sänds utlysningen ändå via radion, TV och nätet.

Mina familjemedlemmar efter julfredsutlysningen. Bild av Ofelia Forsman.

Rundradions första julfridsinspelning från Brinkkala sändes på julaftonen år 1935. Första gången var det möjligt att följa med utlysningen av julfreden från var som helst i landet. Utsändningen har sänts varje år efter det utan undantag. Inte ens krigsåren avbröt radiotraditionen, fast själva utlysningsevenemanget inte genomfördes. Från och med 1983 har julfredsutlysningen utsänts via television och sedan 2006 har man även kunnat följa evenemanget på internet.
Sedan 2017 har utlysningen av julfreden i Åbo ingått i Finlands företeckning över immateriellt kulturarv.

Ofelia Forsman
Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Vidareläsning:
Tapani Knuttu, Timo Soikkanen och Tarja Tuulikki Laaksonen. Joulurauha suomen Turusta: Kuninkaanrauhasta ekumeeniseen rauhanvetoomukseen. Keuru: Otava, 2015.

Webbplatser
https://www.turku.fi/vanha-suurtori/alueen-historia/joulurauha
https://evl.fi/ordlista/-/glossary/word/Julfred
https://fi.wikipedia.org/wiki/Joulurauha

Kring julgranen

Årets fester, Jul, Ritual och materialitet

Många av oss har säkert i en eller annan form varit med om att dekorerat en julgran, men varför är detta någonting vi gör och hur har vi kommit till att julgranen är någonting som finns i de flesta finländska hem?

Julgranen är inte i sig ett lika gammalt fenomen som de flesta kanske föreställer sig, men varierande former av majstångs-liknande dekorationer och gröna kvistar har använts för att fira vintersolståndet som överlappar med den kristna julen. Ceremoniella träd dekorerade med blommor, band och ljus har även varit en etablerad del av många andra religiösa kulturer och träd överlag har haft en central del i många bibliska berättelser. Julgranen i den form vi associerar den med började bland den protestantiska tyska adeln och prästerskapet, som tog i bruk seden i slutet av 1500-talet. Allra först verkar den dock ha varit en del av det kommunala julfirandet i tyska hantverksgillen, vilka ofta tillämpade sig av uråldriga traditioner som denna.

Voutilainen, Erkki 1960. Museovirasto. JOKA-arkisto.

I Finland togs julgranen i bruk först i 1800-talets industrialiserade klassamhälle och den fanns länge bara i överklasshem och speciellt hos prästfamiljer. Traditionen kan i Finland starkt förknippas med bildningsrörelsen och den kristna folkskolan, i och med vilken den spred sig till de andra samhällsklasserna på 1900-talet. Av centralt värde för spridningen av denna tradition var också en fiktiv ritning av Luther och hans familj samlad kring en julgran, publicerad 1873. Den kristna kyrkan använde sig av många olika förklaringar till varför den vintergröna granen kunde användas också i kristna hem och i Finland förklarade man att granen symboliserade Jesu släktträd.

Julgranen dekorerades med ljus först under andra halvan av 1600-talet, inspirerad av en julpyramid av trä, dekorerad med godsaker och levande ljus, vilket traditionellt användes som juldekoration i Tyskland. Julklapparna under trädet baserar sig däremot på en gammal katolsk tradition om att ge presenter vid nyår. Inom protestantismen uppfattades världslig lycka som ett tecken på ett dygdigt kristet liv och kommande frälsning, och därmed passade julklapparna bra in i firandet av Kristi födelse.

Voutilainen, Erkki 1959. Museovirasto. JOKA-arkisto

I och med olika samhälleliga förändringar har även julgranen förändrats och formats, men den har ändå tydligt blivit en central symbol för hela julen. Julgranen har i Finland varit väldigt socialt sammanbindande, bland annat eftersom granen i lågklassfamiljer placerades i fönstret för andra att se, samtidigt som man gick och hälsade på grannar och bekanta för att åskåda deras träd. Förutom detta samlades familjer som inte hade råd med en egen gran ofta för att beundra kyrkans julgran. Utöver detta var granen såklart mest av allt ett objekt för hela familjen att samlas runtomkring och barnen att njuta av, eftersom granen traditionellt dekorerades med godsaker för barnen att äta, någonting som även utvecklades till en form av välgörenhet för fattiga barn.

Granen har också varit en viktig symbol för den enda lediga högtiden arbetarklassen hade, och fastän man inte hade råd med mycket eller stort, har den ändå stått kvar. Ett bra exempel på hur viktig granen varit, är hur man under krigstiden dekorerade julgranar i både hem och vid fronten.
I och med det trånga livet i städer har granen kunnat se ut på ett antal olika sätt, och substitut av metall, textil och fjädrar har kommit till redan tidigt i traditionens historia. Under 60-talet skapades en motrörelse gentemot den materialistiska julen och då kunde julgranen istället bestå av till exempel en bukett eller blåbärsris. Idag är däremot julgranens ekologiska hållbarhet en central fråga, då ett antal variationer av plast och textilgranar blivit allt vanligare, och man blivit allt mer medveten om hur många odlade julgranar som brukas.

Bild av Aia Hägglund, 2003.

Julgranstraditionen har alltså sett många olika tidsperioder och former, men traditionen har oberoende av detta levt kvar och man kan vid det här skedet med relativ säkerhet säga att julgranen har kommit för att stanna.

Aia Hägglund
Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Ytterligare läsning:
Karlsson, Simon (2018) ”Plastgran, äkta vara eller ingen gran alls? Så grön är din julgran”. Svenska Yle. https://svenska.yle.fi/artikel/2018/12/19/plastgran-akta-vara-eller-ingen-gran-alls-sa-gron-ar-din-julgran
Koivisto, Kaisa; Nyman, Hannele & Saloniemi, Marjo-Riitta (2009) Joulupuu on rakennettu- suomalaisen joulukuusen tarina. Tammi.
Stenberg-Gustafsson, Nanna (2018) ”Glitter, ljus och bjällerklang – julen är vår viktigaste högtid”. Svenska Yle. https://svenska.yle.fi/artikel/2018/12/15/glitter-ljus-och-bjallerklang-julen-ar-var-viktigaste-hogtid
Wall, Tora (2011) ”Träd med djupa rötter” i Fataburen – Nordiska museets och skansens årsbok 2011, s. 223–249. Nordiska museets förlag.