Kategoriarkiv: Okategoriserade

Coronatid och mönster

Min mormor tyckte om mönstrade väggar och golv. Jag sitter i köket, på vinden i mitt barndomshem, där hon en gång bodde. Här distansjobbar jag. Gula rosor på väggarna, gul-vit-brun kakelimitation på golvet. Så har det varit sedan 1970-talet. Kollegerna känner snart igen väggen bakom mitt ansikte i zoom-rutan – kaklet, retro, säger de. Fast det är egentligen inte kakel utan vinyl som man limmat fast mellan skåp och bänk i köksinredningen, och samma vinyl är det på golvet. Det liknar kanske långkalsongtyg från samma tid (om man förminskar), eller husfasader i Lissabon (om man förstorar). Mönster flyttar sig och förbinder, och ofta på oväntade sätt. På kvällen när jag ska somna ser jag kakelmönstret för min inre syn, fast förenklat och i blått och vitt. Matisse, tänker jag. Jag börjar funderar på hur jag skulle kunna sy bilden i lappteknik och applikation. Andra gör textila tolkningar av det ändå rätt dekorativa coronaviruset.

Jag har också ägnat mig åt att sy ett lapptäcke under denna tid, och att bläddra igenom samtliga gamla handarbetstidningar i min mors ägo. Denna coronatid, som vi lärt oss att säga. Kanske kommer jag att tänka på mitt syprojekt som ett corona-lapptäcke – ”det här gjorde jag under coronatiden”. Kommer det att låta komiskt, eller tragiskt, ironiskt eller högtidligt? Vi kan inte veta hur coronatiden och det vi gjorde då kommer att utvärderas i framtiden. Men just nu kan ett lapptäcke vara något att göra av tiden.

Vi delar in tid, avgränsar och bestämmer. Gör tid till faser och skeden. Att vara i coronatiden betyder också att den tar slut och att det kommer andra tider. Det vi gör har också sina faser. Snart är isoleringsfasen slut, och nu väntar jag och många andra på besked om när man kan få återvända till sitt arbetsrum. Det har varit fint att möta våren från köket på vinden, följa med vårbruket, gräva i några av de många rum som ett barndomshem är, men jag ser också fram emot att återvända till min vanliga arbetsmiljö och mina mönster – evigt skiftande och likväl stabila mönster.

Ann-Helen Sund,
vikarierande universitetslärare i kulturanalys

Sten på gott och ont

På väg hem från dagis tar jag och familjens yngsta en liten omväg för att hen ska få det så där härligt guppigt på springcykeln som det blir på äkta kullerstenar. När jag lyssnar på skramlet och ungens glada tjut går tankarna till min svåger, en hängiven amatörcyklist som på samma sätt kan söka upp kullerstensgator på sina träningsrundor. Men en landsvägscyklist talar i facktermer om pavé-sektioner (eftersom cyklisternas lingua franca är franska). Ett pavé-avsnitt bidrar till sevärd utmaning i stora tv-sända cykellopp som Paris-Roubaix, eller som det står på Wikipedia: ”loppet karaktäriseras av bansträckningen som till stor del utgörs av dåliga gatstensbelagda vägar”.

 

Medlemmar ur vänföreningen för Paris-Roubaix sätter en pavé-sträcka i skick inför kommande tävlingar. Foto: Otto Von Viani, CC BY-SA 4.0

Kullerstenarna skapar en spännande omväxling i cykelupplevelsen, iallafall för cykelturer där resan är målet, snarare än destinationen. Den som dagligen cykelpendlar till arbetet, eller utför sina matinköp med cykel kanske snarare tar en omväg runt skumpiga kullerstensavsnitt.

Utanför en av Åbos stoltheter, Domkyrkan från 1200-talet, ligger kullerstenstäcket vidsträckt – här kör inte längre några bilar, men ganska många turistbussar. Kullerstenarna ska förflytta oss till en förfluten tid, en tid utan tung motoriserad trafik, innan asfalten gjorde intåg. Med kullerstenarna under fötterna och sikte på domkyrkan kan man med lite fantasi känna sig förflyttad till början av 1800-talet.

Nuförtiden är det framför Domkyrkan som kullerstenarna finns, men under 1900-talets början var kullerstensbeläggningen vanlig runt om i Åbo, som syns här på en bild från ca 1900-1910, från motsatta stranden av Aura å. Foto: Alex Federley (1864-1932), Åbo Akademis bildsamlingar, CC BY 2.0

I akademikvarteren, där stora delar av min arbetsplats, Finlands äldsta (beroende på hur man räknar) universitet Åbo Akademi ligger, är kullerstenarna och de huggna gatstenarna också välrepresenterade. De bidrar kanske till känslan av att röra sig i en anrik universitetsmiljö. Här grundades trots allt Sveriges tredje universitet (efter Uppsala och Tartu). I många gamla stadskärnor har man återinfört gatstenar där det legat asfalt under decennier, kanske för att skapa atmosfär och ”genuina” turistupplevelser.

Men kullersten är också ett gissel. För den som tar sig fram med rullstol eller gånghjälpmedel kan ett stenbelagt avsnitt innebära en kraftig fartsänkning, eller kanske till och med sätta stopp för framfarten helt. Den som någon gång fastnat med små barnvagns- eller väskhjul på en illa underhållen gata full med lösa gatstenar vet vilket svettigt och svordomsframkallande äventyr det kan vara.

Det som är pittoreskt för en är ett svåröverkomligt hinder för en annan. Foto: Piqsels, CC0

Vill man skapa nostalgiska återblickar, eller bevara gamla stadsmiljöer, får det inte göras på bekostnad av framkomlighet. Lösningarna är många, men det vill till att någon kommer ihåg att implementera dem också. Där detta sker kan alla vara delaktiga i stadslandskapet, oavsett funktionalitet.

 

Blanka Henriksson, vikarierande forskningsledare i nordisk folkloristik
(medveten om att insatta gör skillnad på kullersten och huggen gatsten, även om den inte syns i texten ovan)

Coronaviruset – en frågelista

Coronaviruset och de åtgärder som vidtagits för att bekämpa det, dominerar vardagen just nu. Även min jobba hemifrån-vardag domineras av coronaviruset, då jag som anställd vid kulturvetenskapliga arkivet Cultura försöker läsa igenom de frågelistsvar vi fått på arkivets frågelista om coronaviruset. Vi var tidigt ute, fredagen den sjätte mars kastades idén om en frågelista som rör coronaviruset fram på vårt gemensamma morgonkaffe. Vi är alltså personalen på ämnena etnologi, folkloristik och kulturanalys samt personalen vid Cultura-arkivet. Jag gick på ett annat möte medan Linda, som vikarierade på arkivet, satte sig ned och skrev ihop ett antal frågor. På måndag och tisdag diskuterades sedan frågelistan i många omgångar, vi förkortade den och översatte den till finska och på onsdag jobbade jag och Niklas med att få det elektroniska frågeformuläret att fungera. Torsdag morgon 12.3 klockan tio publicerade jag både den svenska och finska frågelistan och postade om den på våra FB-sidor. Vi skickade också ut ett pressmeddelande.

Som bloggadmin frågar jag alltid efter illustrationer. Ibland är det lite svårt att hitta rätt bild, så idag blir det en bild på arkivassistent Tilda. Hon är lite dålig på att läsa så hon sover helst på jobbet.

På fredag morgon kollade jag frågelistans status och blev jätteförvånad. Vi hade redan fått in över 100 svar på mindre än ett dygn. I detta skede var de flesta svar på finska, men under den följande veckan fick vi in mera svenska svar, troligen tack vare att finlandssvensk media nappade upp nyheten. Efter tio dagar hade vi över 300 svar och jag började gå igenom det svenskspråkiga materialet, för att få en överblick av vad vi samlat in.

Glädjande från min synvinkel är att vi nått många åldersgrupper, vi har svar allt från personer födda på 1940-talet till personer födda på 2000-talet. Med våra traditionella frågelistor har vi funnit det svårt att nå ut till yngre informanter och att förnya vårt svararnät, men responsen på denna lista visar att det finns en villighet att svara i alla åldersgrupper, ämnet måste bara vara sådant att det lockar folk att svara. Det bör vara intressant eller aktuellt eller röra ett brinnande intresse, jag tänker på vår lista om Muminmuggen som också erhöll en massa svar.

Könsfördelningen är dock inte lika jämn, av de som svarat har ungefär 75% uppgett kön som kvinna, kvinnorna dominerar bland de som svarat. Detta är bekant, så är det vanligen för oss, kvinnor är de som ivrigast svarar på våra frågelistor. Det skulle vara trevligt att ha en lite jämnare könsfördelning men vi är superglada att folk i allmänhet tar sig tid att svara, vi hoppas ju att vår insamling tillsammans med alla de andra som görs, kommer att ge upphov till ett bra källmaterial. Geografiskt täcker de svenska svaren hela Svenskfinland plus lite till, som några orter utomlands.

Nu ska hemmajobbaren gå tillbaka till materialet och läsa lite till. Ibland blir det nog lite mycket coronavirus, det måste jag erkänna.

Lotta Wessberg,
arkivbiträde vid Cultura

Den konstiga vardagen – i Oxford

Jag reste i väg till England den första februari. Det var meningen att jag skulle stanna i Oxford i tre månader, till den sista april. Jag väntade mig spännande forskning i Pitt Rivers-museet och intressanta nya kontakter vid universitetet, men märkte speciellt under den första veckan att andra saker tog upp en hel del energi. En del av dem var sådana som man bara lade märke till, t.ex. att det finns telefonkiosker i gatubilden eller att tillfälliga trafikmärken hålls på plats med sandfyllda säckar. Andra saker påverkade min vardag direkt, t.ex. den elektriska duschen i min lilla airBnB-lägenhet. Den värmer vatten liksom en vattenkokare, så den använder inte varmt vatten från den pyttelilla boilern i huset. Duschen blev jag nog snart van vid, fast vattentrycket var så pass lågt att det aldrig kändes som jag skulle ha fått håret riktigt rent. Emellertid påverkade den pyttelilla boilern diskandet. Det fanns en diskmaskin i lägenheten men som ensamboende kändes det inte vettigt att använda den. Jag lärde mig nog att spara på varmt vatten efter en tid.

Elektriska duschar är helt vanliga i England. Foto: S. Hukantaival.

Det som kändes som lite större utmaningar var att hitta en bra matbutik och speciellt att hitta det som jag behövede i matbutiken. Det mesta var annorlunda och främmande, och det tog en längre tid innan jag hittade såna produkter som jag var nöjd med. Det blev nog bra det också så småningom, och jag lärde mig känna nya och spännande produkter, som crumpets eller hot cross buns, till exempel. Jag märkte i alla fall att det var förvånansvärt ansträngande att vardagen var så annorlunda. Saker och ting som man kan göra på ”autopilot”, som man inte behöver tänka på, använde nu en stor del av hjärnans kapacitet. Det här påverkade mig allra mest den första veckan och blev lättare med tiden förstås.

Sandsäckar hållet trafikmärket på plats. Foto: S. Hukantaival

Det var också intressant att lägga märke till hur olika saker kan vara så ”självklara”. Min hyresvärd t.ex. påminde att jag skulle komma ihåg stänga av värmen i lägenheten till natten och när jag går ut. Det var nog bra att hen påminde, för det skulle jag nog inte ha förstått att ”komma ihåg”. Jag undrar vad för andra saker jag inte visste att jag skulle ha behövt göra. Och vilka saker i Finland är ”självklara” på samma sätt?

Den roligaste underliga saken var en del av processen att få mitt bibliotekskort till Oxfords universitets bibba. Efter en vanlig byråkrati med blanketter och intyg blev det dags att svära en ed! Och det skulle göras på sitt eget språk! Så kanslipersonen tog fram en liten blå bok, bläddrade fram den finskspråkiga översättningen (den finns på svenska också) och bad mig läsa högt texten. För en sekund kändes det som om det måste finnas en dold kamera någonstans. Men jag läste snällt eden där jag lovade att inte förstöra böcker eller tända någon eld i biblioteket. En förpliktande ritual.

När jag hade hunnit bli van med den nya närvaron och kommit i gång ordentligt med arbetet, blev vardagen överallt plötsligt ännu underligare och det blev dags att resa hem.

Bild:

Ta det lugnt och forska på! Foto: S. Hukantaival

Sonja Hukantaival
Forskardoktor i folkloristik som reste till England och tillbaka

“She was killed in a car accident”. Konsten att minnas i det moderna.

“She was killed in a car accident” berättar en pojke i tioårsåldern. Han är på promenad med sin hund och verkar genuint glad över att kunna hjälpa två utländska turister. Vi står vid en minnesplatta i centrala Kaunas, Litauen, och kanske ser vi ut att vara vilsna eller osäkra. Minnesplattan är liten och nedsänkt i trottoaren. Känner man inte till plattans existens så passeras den oupptäckt. Men pojken vet att den finns och varför. Troligtvis passerar han platsen flera gånger i veckan. Minnesplattan markerar emellertid inte platsen för en fatal bilolycka, utan förintelsen. På platsen verkade en kvinnlig judisk konstnär som mördades under andra världskriget. (Liknande minnesstenar finns i bland annat Berlin).

 

Minnesplattan ingår i ett projekt som handlar om att återupprätta minnet över de drygt 30 000 judar som bodde i Kaunas när tyska styrkor intog staden 1941. I stort sett alla judar mördades i eller i närheten av staden under perioden 1941-1944. När ryssarna avancerade 1944 utplånades de sista spåren av den judiska befolkningen genom att gettot sprängdes i bitar och resterna brändes ned. Ondskans moderna effektivitet var lika stark på andra platser i landet; 95 % av landets judar mördades under kriget. Minnet av förintelsen är något som stadens och landets styrande eliter har haft svårt att hantera. Detta beror på att litauer handgripligen deltog i massmordet, men också på att Litauen hamnade under det sovjetiska oket när kriget var slut. Rollen som offer för en auktoritär regim, men också den heroiska kampen mot förtryckarna, har varit viktigare att minnas. Kaunas största judiska begravningsplats vittnar om denna glömska.

Här råder en sorglig röra och merparten av gravstenarna har fallit till marken, antingen på grund av bristande underhåll eller vandalism. Med största sannolikhet vet pojken med hunden inget om begravningsplatsen och han känner nog inte heller till det samtida Litauens selektiva glömska. För honom fyller plattan på trottoaren en annan minnesfunktion. Plattan finns vid en intensivt trafikerad väg och på andra sidan finns en stor park. När han ska rasta hunden måste vägen korsas. Det är tänkbart att minnesplattan och dess fiktiva koppling till en bilolycka påminner honom om behovet av att vara försiktig just där. För oss andra är plattan en påminnelse om att vara försiktiga när auktoritära, antidemokratiska värderingar vinner mark i Europa.

Fredrik Nilsson, Professor i etnologi

Smart telefonanvändning på gränsen till det privata

Mobiltelefoner och smartphones är en självklar del av vardagen för väldigt många människor. De begagnas som kameror och guider, men också för att utföra bankärenden eller för att skicka meddelanden och email. Ibland används de för tämligen privata, rent av intima samtal i  publika rum såsom tåg, bussar och restauranger. När samtalen blir allt för högljudda eller intima är det inte ovanligt att ett kollektivt suckande hörs bland de som finns i mobilpratarens omedelbara närhet. Suckandet rymmer i en del fall en längtan tillbaka till en mer civiliserad tid då telefonsamtal sköttes diskret, men nostalgin skymmer lätt sikten. Telefonen har utmanat gränsen mellan det privata och det offentliga sedan 1900-talets början. För att om möjligt hantera den porösa gränsen utvecklades tidigt smarta telefonstrategier.

När telefonen slog igenom fanns det en förväntan om att den skulle leda till större samhörighet. Tidigare isolerade byar kunde kopplas samman med varandra och därmed också med den nationella kroppen. Men telefonen innebar samtidigt en intimitet som kunde oroa; de nya grannarna kom plötsligt lite för nära. I den fascinerande studien When Old Technologies Were New menar Carolyn Marvin att telefonen destabiliserade ”customary ways of dividing the private person and family from the more public setting of the community” (1988:6). I den frågelista om telefoni som SLS skickade ut 1995 framgår det exempelvis att den tidiga tekniken inte alltid förmådde hålla isär olika samtal. När flera samtal pågick samtidigt på en och samma linje lärde man sig leta efter sin samtalspartner i bruset och att fånga dennes uppmärksamhet. Ibland kunde detta leda till att andra samtal stannade av och att övriga lyssnade på det för stunden mest intressanta samtalet. Medlyssning var inte det enda som utmanade gränsen till det privata, det gjorde också avlyssning: ”Man kunde ana att någon annan lyssnade och så kunde man säga ’att var vänlig ni som lyssnar och sätt på luren’. […] Ibland kunde man börja tala illa om någon förmodad lyssnare, vilket ibland hjälpte”. På detta sätt öppnade telefonen upp för oönskad intimitet och det behövdes smartness för att hantera gränsen till det privata.

Även i Sverige tycktes grannarna bli fler och intimiteten öka när telefonen slog igenom (broschyr utigven av Telegrafstyrelsen 1933)

Man lärde sig uppfatta ljud som avslöjade avlyssnaren, man lärde sig få hur att få potentiella avlyssnare att lägga på luren och man lärde sig dessutom att anpassa samtalet:”Då alla samtal inom det egna telefonandelslaget var avgiftsfria hände det att pratsjuka skvallerkärringar tillbringade timmar i sträck i telefonen och spridde ut sina ’sanningar’. Och den som var mest välinformerad var naturligt nog hon som hade hand om [telefon]centralen. Hon lyssnade på i princip allt som avhandlades och det var knappt så hon gav sig tid att äta i lugn och ro utan satt och tuggade medan hon lyssnade och det kunde ju de andra höra. Nu var det ju så att alla visste om detta så det gällde att välja sina ord med omsorg”.

Vad som avses med att välja sina ord med omsorg varierar i frågelistmaterialet, men i en del fall tycks det ha handlat om en gåtfull samtalsordning: ”Därför skulle man prata i gåtor för att vilseleda eventuella lyssnare, man skulle kamouflera ett samtal om man kan uttrycka det så”.

Det var emellertid inte bara på telefonlinjen som privata samtal riskerade att bli publika. Under 1900-talets första hälft vinner telefonen sakta mark. Ofta var det emellertid endast en eller ett par gårdar i bygden som hade telefon. Dessa kom att utvecklas till sociala mötesplatser, vilket också ställde krav på särskilda telefonkompetenser. En av dessa var att skapa en åtminstone chimär privat zon. I ett svar framgår det exempelvis att: ”[Det var] praktiskt taget en alldaglig företeelse att någon kom till oss för att låna telefonen […] Ibland gick vi finkänsligt ut, när någon kom för att ringa (vi visste ju för det mesta vad samtalet skulle handla om) men för det mesta stannade vi alla inne och låtsades inte alls höra vad den telefonerande sade, trots att vi naturligtvis lyssnade med öronen på helspänn”.

När telefonen slog igenom utvecklades sålunda en serie smarta kompetenser som på olika sätt bidrog till att hantera den porösa gränsen mellan det privata och offentliga. I samtiden skapar telefonen band mellan människor genom att ännu tillåta både med- och avlyssning, vilket är fascinerande: I en samtid som emellanåt definieras som hyperindividualistisk tycks det finnas ett allt starkare behov av att dela med sig av privatlivet. Det sker exempelvis genom olika former för bilddelning, men alltså även genom att mer eller mindre intima samtal förs i publika sammanhang. Det privata har ingen verklig funktion eller betydelse om gränsen till det publika är hermetiskt stängd; vi blir till genom att låta gränsen vara porös.

Fredrik Nilsson, professor i etnologi

Att städa bort ett hem

Januari detta år har varit speciell eftersom både min mors och min svärmors hem skulle tömmas på grund av att de båda numera är bosatta på servicehem för äldre personer. Det är mentalt tungt att se sina närmaste bli tvungna att lämna sina hem. Dessutom är det tidskrävande att gå igenom och packa ner alla saker. Många personer som är födda på 1920-och 30-talet har upplevt både relativt anspråkslösa tider under sin barndom och varit med om ett ekonomiskt uppsving som möjliggjort att de kunnat skaffa sig de prylar de önskat, samtidigt som sparsamheten sitter i från barnsben. Så det finns minsann föremål av alla de slag.

Samtidigt som man går igenom sina anhörigas kanske väldigt kära föremål slås man av de berättelser tingen berättar. I lådor hittade jag julkort som familjen fått under många år. Till en början var de årsvis prydligt hopknutna med silkesband, medan ju närmare nutid vi kom låg de huller om buller nedstoppade i lådorna. Sparade dagstidningar med kanske en viktig artikel. Urklipp av olika slag. Handskrivna recept på favoritmaten. Äldre böcker som undanstoppats i skåp – kanske bestsellers från 1960-talet. I båda hemmen fanns föremål som påminde om min far respektive min svärfars arbetskarriärer – visitkort, reklampennor, räknestickor, kemiböcker och olika typer av verifikat. Att för en annan persons räkning avgöra vad som ska slängas, bortskänkas och delas mellan barn och barnbarn är svårt. I sorteringen utgick jag från att fotografier och brev inte slängs. Föremål som har ekonomiskt eller känslomässigt värde kastas naturligtvis heller inte bort. Men så allt detta skräp. Jag slogs också över att det kändes väldigt privat att rota i andras saker. Inredning med föremål är en central del av hemskapandet och när man städar bort tingen städar man samtidigt bort ett hem.

En aningen kantstött kaffekopp, Arabia Filigran (design 1965–75, Raija Uosikkinen), som en gång var familjens finporslin.

Fenomenet att städa bort ett hem är kulturanalytiskt intressant. Margareta Magnussons bok Dödsstädning. Ingen sorglig historia (2017) har resulterat i att idén om dödsstädning har etablerats som ett begrepp. Tanken är att människorna själva inför sin ålderdom, då de ännu orkar och kan, går igenom sina saker och slänger sådant som de uppfattar som skräp dels för att göra hemmet mer överblickbart, dels för att skona sina barn eller syskonbarn från det arbete det innebär att städa bort ett hem. Det här hänger också ihop med den japanska inredaren Mari Kondos tankar om ett välorganiserat hem endast består av saker som du tycker om. Ordningen ska dessutom vara bestående. En helt annan sak är att många människor samlar på föremål och bryr sig inte det minsta om minimalism. En tredje företeelse som idag är aktuell är att föremål återanvänds och byter ägare som ett led i en cirkulär ekonomi. Här gäller tanken om att ens eget skräp kan vara en annans skatt. Dessa tankar hjälper inte när det gäller min mor och min svärmor utan må vara en påminnelse åt en själv inför framtiden.

Lena Marander-Eklund

Bacchi Ordens Capitel

Då man arbetar på arkiv får man ofta ta emot olika typer av spännande material som berättar en berättelse från forna tider. På våren 2019 kom ett par äldre herrar till arkivet Cultura med mappar och lådor som innehöll bland annat protokoll, fotografier, sångböcker och diverse föremål från deras tid som aktiva inom föreningen Bacchi Ordens Capitel. Berättelsen som materialet formade berättar om det vilda studielivet i 1950- och 1960-talens Åbo, och också om en livslång vänskap mellan studerande från 1950-talet till denna dag.

På 1950-talet grundade studerande från olika discipliner vid Åbo Akademi och Handelshögskolan vid Åbo Akademi Bacchi Ölorden, vars syfte uppgavs vara ”Befrämjandet av kännedomen om Bacchi drycker samt gastronomins huvudsakliga läror”. År 1969 ändrades sällskapets namn till Bacchi Ordens Capitel. Symbolen för Orden blev den romerska vinguden Bacchus, och de manliga medlemmarna kallades för ”bröder” och de kvinnliga medlemmarna för ”bachantinnor”. Sammankomsterna skedde i Bacchus anda med fokus på alkoholhaltiga drycker, god mat, snapsvisor, och ett fullständigt system av olika ceremonier, ritualer och reglementen.

Bacchus. Målning av Jan van Dalen.

Ceremonierna och fest- och mötesprotokollen betecknas av ett övertydligt och pompöst språkbruk, vilket även kännetecknar Brödernas korrespondens ännu idag. Olika vapen, sigill, medlemsmärken och ordensgrader utvecklades även enligt Ordenscapitlets egna regler och reglementen. Ordenspresidiet bestod bland annat av Stormästaren, Protokollmästaren, Capsylmästaren (vars uppgift det var att samla upp kapsylerna under festandet) och Guldmästaren (som hade hand om en liten guldtacka som var i Capitlets ägo. Denna såldes senare och pengarna användes för en spektakulär jullunch, eller ”jullönch” som det hette inom Capitlet). Ordensgraderna var bland annat Bacchi Broder, Vingårdsman, och Bacchi Vrak (som tilldelades då man kommit upp i en ”mogen ålder”. Medlemsavgiften bands till ölprisindexet, och senare till folkpensionen för ”då stiger den aldrig”. Olika kommittéer tillsattes även i ivrig takt, och ibland tillsattes en kommitté för att utreda behovet av en ny kommitté.

Sällskapet hade två officiella sammankomster; en Vårsmakelsejämningshögtidlighet och ett Midvinterblot. Senare tillkom även ett Sjöslag, som ofta tog plats i skärgården eftersom sällskapet hade samlats där på medlemmarnas sommarställen sedan Capitlet grundades. På en båthusvägg på Runsala målades en helbild av guden Bacchus, som blev en central del av Capitlets viktigaste ceremoni, den SOLENNA AKTEN. Denna ritual inledde alltid programmet, och bestod av samling vid gudabilden, Stormästarens tal, skål med ölbegjutning av Bacchus, dans kring den rituella alen (ofta i formen av en tall), och slutligen uppbränning av Protokollmästarens hatt.

Efter studietiden förde arbetsuppgifterna medlemmarna till olika delar av jordklotet, så som till Stockholm, Schweiz, Sydamerika, Turkiet och Sydafrika. Många gjorde även ”avfärd till de äktenskapliga regionerna”, och det föddes ”bachinfanter”. Trots detta fortsatte kontakten mellan bröderna via en aktiv korrespondens, och man strävade efter att årligen fortsätta traditionen med ett Sjöslag på sommaren och en Jullunch på vintern. Kryssningar till Stockholm var även populära, och år 1971 firades nyåret ombord två gånger, vid det finländska nyåret kl. 24.00 med ”gigantisk supe” och vid det svenska nyåret kl. 01.00 med ”enorma ceremonier”. Både Capitlets och Ordensmedlemmarnas jubileumsår firades stort, och ”50-årsfylleristerna” fick en ingraverad plunta som present. År 1996 skapades Patriark-ämbetet, och till Patriark utsågs en sådan Ordensmedlem som ”på grund av sin ålder, värdighet, gaggighet, krämpor, visdom eller andra diffusa skäl kan bedömas vara Ordenscapitlets äldste”.

Capitlet behandlade även seriösa frågor, så som huruvida drycken ”Marskin Ryyppy” är en vodka eller en akvavit. Då nyheter om tillverkandet av en alkoholfri whisky nådde Capitlet skickades ett upprört brev till The Scotch Whisky Association, där medlemmarna uttryckte sin förfäran och försäkrade om sitt djupaste stöd till föreningen och den äkta skotska whiskyn. På brödernas 75-årsbankett år 2014 konstaterades det att Bacchi Bröders sammankomster brukar karakteriseras av att ”det man kommer ihåg glömmer man aldrig”. Tidigare hade det även påpekats att verksamhetens kontinuitet under tidens lopp var ett bevis både på styrkan i Capitlets ideologi och ideal, ävensom på alkoholens konserverande egenskaper. År 2019 hade såväl Captilet som dess medlemmar uppnått en respektabel ålder, och sällskapets 60-års jubileum på restaurang TEINI firades även som avslutningsfest, där Capitlets verksamhet förklarades som officiellt avslutad. Trots detta har de nuvarande medlemmarna träffats vid den traditionella jullönchen 2019, och arkivpersonalen har informerats om att den Bacchiska andan hade förvarats oförändrad. Vid avslutningsfesten konstaterade medlemmarna att ”Capitles anda ska finnas kvar i oss så länge vi lever”.

Linda Nylund,
praktikant vid Cultura

Tjugotjugo

Ett nytt år, men också ett nytt decennium, har just inletts. Internet översvämmas av tillbakablickar. Vi uppmanas att rannsaka oss själva och det förflutna: Vad hände i ditt liv de senaste tio åren? Vilka är decenniets bästa filmer? Kommer du ihåg de här politiskt viktiga händelserna?

Det gångna årtiondet ska sammanfattas, utvärderas, göras personligt och historiseras. Vi vill redan nu sätta fingret på vilket som var tiotalets musik, tiotalets mode, tiotalets trender och tiotalets ögonblick som ska gå till historien. 

Det blickas också framåt. Nyårslöften ges, inte bara för det kommande året, utan för ett helt decennium. Önskningar uttrycks om allt möjligt från det personligaste personliga till globala mål för mänskligheten. 

Foto: Marco Verch, CC BY 2.0, https://flickr.com/photos/30478819@N08/47927625403/in/photostream

Språkvårdarna kommer med rekommendationer för hur det nya året ska uttalas och de som fascineras av sifferkombinationer ser fram emot årets ”snyggaste” datum med många tvåor och nollor. 

Men redan om någon vecka har vi vant oss vid att skriva rätt årtal och 2020-talet känns förmodligen inte särdeles spännande och nytt längre. Då är det bara att låta tiden ha sin gång i väntan på nästa magiskt klingande årtal. För den som är otålig finns det beprövade konceptet att uppmärksamma vart fjärdedels sekel och vi kan börja om processen redan 2025. 

 

Blanka Henriksson, vikarierande forskningsledare i folkloristik med fascination för tid som kulturell konstruktion

Om fotboll och peer-review publicering

Det är redan december och snart kommer ett nytt år. Man börjar titta tillbaka och tänka på vad som hänt under det gångna året. I Finland var 2019 speciellt, till och med historiskt, på grund av fotboll. För första gången i historien kvalificerade Finlands herrlag till EM nästa år. Finlands fotbollsförbund grundades 1907 och efter 112 år för första gången är Finlands herrlag redo att spela i en stor turnering, och supportrarna blev jätteglada. De stormade planen, de jublade, och internationella medier, inklusive CNN och BBC, skrev om Finlands framgång.

Man kan tycka att detta bara betyder nånting bara för en liten grupp – Finland har inte så många invånare – men man ska komma ihåg att de flesta fotbollssupportrar hejar på ett litet lag. Några följer framgångsrika giganter, men många följer sina lokala föreningar. Det är inte ofta man får känna totalt glädje, men ibland händer det! Därför är det ganska många som vet hur det känns för supportrar av Finlands landslag, inte minst akademiker. Man kämpar med sitt ämne och bryr sig, men det kommer kalla svar från peer review, inga pengar från stiftelser och sura recensioner.

Precis som fotbollssupporter ger man inte upp. Man försöker övertyga andra om att det man sysslar med är så bra, fast man själv inte alltid är så säker. Reser från konferens till konferens som ett fan som följer sitt lag på bortamatcher. Hoppas på forskningsmedel nu i år, fast man måste förbereda sig för en besvikelse. Kanske nästa omgång. Kanske var man bra, men någon annan var bättre och det går vidare.

Men ibland – succé. Och då jublar man som en supporter på torget. Tre års väntetid för publicering i en antologi är kanske inte lika mycket som 112 år för finska supportrar, men känslan är samma. Äntligen! Efter alla detaljerade editor-kommentarer, peer reviewer, språkgranskningar, diskussioner kring open access – där är den. Man jublar som en supporter för att man vet att detta är bara ett kort ögonblick. Det slutar inte. Det rullar på. Nya matcher, nya kvalifikationer, nya möjliga tårar och besvikelser.

Så när jag öppnar antologin som kommer packad i plast och dansar lite av glädje för att det trots allt funkade och det blev publicering, så öppnar jag också mejlet med långa kommentarer till en annan artikel. Ny match, ny omgång. Granskaren gillar inte teorin, är tveksam till syfte och slutsatser, och det finns problem med språket. Alltså kaos. Igen. Känslan av att ingen bryr sig och av att på något sätt verkar andra ämnen ha det lättare att publicera. Inte för att det är sant men det känns så. Här ska man komma ihåg de jublande finska supportrarna. Det kommer avslag och sura kommentarer, men 2019 står min artikel som både ett ögonblick och ett monument – en glädjepaus i havet av hårt arbete, men också ett minne (och digital text) för livet.

Kasia Herd, postdoc-forskare i etnologi