Kategoriarkiv: Okategoriserade

Äntligen dags för konferens!

Så kändes det som att många kände inför att Nordiska etnolog- och folkloristkongressen (Ethnofolk) gick av stapeln i Reykjavik 13-16 juni, det märkets också genom ett högt deltagarantal med 350 personer på plats och ytterligare drygt 70 som deltog via zoom. Vi från ämnena folkloristik och etnologi vid Åbo Akademi hjälpte till med deltagarsiffrorna då många av de anställda och doktoranderna deltog.

För min egen del utropade jag ”Äntligen konferens!” då det var min första konferens som doktorand, och vid närmare eftertanke faktiskt min första konferens någonsin. Jag blev antagen som doktorand vårvintern 2021, mitt i pandemin, och arbetar dessutom från Sverige för det mesta så min doktorandtid har hitintills spenderats ensam framför datorn i ett hörn av sovrummet. Men nu skulle det bli ändring och jag skulle få träffa etnologer och folklorister från hela Skandinavien, och även från länder utanför Skandinavien. Och jag skulle jag få träffa och umgås med mina kollegor från Åbo som jag inte kunnat träffa allt för ofta.

Jag och fyra doktorandkollegor hade hyrt en lägenhet med utsikt över berg, vars toppar för det mesta doldes av tunga moln.

Utsikten från vårt fönster.

Konferensen inleddes på måndag kväll med en visit hos ingen mindre än presidenten Gudni Jóhannesson som bjöd på kaffe och klenäter på residenset. Efter kaffet bjöds vi på traditionella isländska sånger för att sedan åka till ett badhus där deltagarna verkligen fick lära känna varandra inpå bara skinnet.

Residenset.

På tisdagen började sedan själva konferensen. Jag själv skulle hålla presentation den eftermiddagen och ägnade en del av dagen åt att vara lite nervös inför detta samtidigt som jag gick på sessioner och lyssnade på andra forskares presentationer. Jag fick lära mig om allt från torv-fotboll och ko-stigar till förekomsten av bastuklubbar i Stockholm innan HIV/aids. Min egen presentation gick bra och självklart hade jag oroat mig inför den i onödan. Jag fick till och med några frågor efteråt!

Med presentationen avklarad kunde jag i lugn och ro ägna de resterande två konferensdagarna åt att gå och lyssna på fler sessioner och de två keynote-föreläsningarna. Men en konferens handlar ju inte endast om att lyssna på sessioner utan även att träffa människor. Drygt två veckor innan konferensen så hade jag varit på doktorandkurs i Lund och många av kursens deltagare deltog även i konferensen så det var roligt att återse alla igen och även att få tillfälle att träffa deras kollegor. För något jag verkligen uppskattade med att stora delar av Skandinaviens etnologer och folklorister var samlade var att man äntligen kunde få ett ansikte på personer vars artiklar och böcker jag läst under det år jag hitintills varit doktorand.

Då jag tidigare arbetat med att vara med och anordna en kortfilmfestival i Uppsala har jag också kommit att gilla det liminala tillstånd en befinner sig i vid den här typen av arrangemang som konferenser och festivaler. Världen krymper plötsligt ihop till en eller ett fåtal lokaler och/eller platser och man rör sig mellan olika mer eller mindre spontant formerade grupper av människor som kanske fikar ihop eller bestämmer sig för att äta middag ihop. Man vet aldrig riktigt var man hamnar eller med vem men det slutar nästan alltid i att man träffar nya intressanta människor.

Men det minne jag framför allt kommer bära med mig är att kunna vandra hemåt i ett av midnattssolen upplyst Reykjavik efter att ha tillbringar några timmar på någon pub tillsammans med andra doktorander och forskare diskuterat livets små och stora frågor.

Avslutningsfest på Reykjaviks konstmuseum.

Malin Stengård

Doktorand i Etnologi

Minne, minnesluckor och ironiska blinkningar

Påfåglarnas starka, karaktäristiska läte hörs långt utanför inhägnaden. Det ska även finnas struts, emu, björn, rovfåglar och ugglor i den zoologiska delen av parken. Men vi har inte kommit till Grūtas Park, Litauen, för att betrakta djur i fångenskap, utan för att förfasas, kanske fascineras, av monument som minner om andra former för tyranni. En unik samling ”Soviet relics” finns nämligen utplacerad längs en två kilometer lång promenad i parken. Det handlar om monument som plockades bort från offentliga miljöer i Litauen efter Sovjetunionens fall. Eftersom reliker vanligtvis knyts till helgonkult kan ordvalet förefalla en smula märkligt, men i kommunistiska stater utvecklades tidigt en personkult och i parken finns givetvis otaliga statyer som avbildar Lenin i olika poser.

Ibland pekar han uppfordrande ut riktningen mot ett kommunistiskt idealsamhälle, men folkmassorna som skulle följa honom har här ersatts av trötta granar och krokiga björkar. Vid andra tillfällen står Stalin eller någon av Litauens kommunistiska ledare bredvid honom. Statyerna blickar drömskt, visionärt mot framtiden eller så tycks de inbegripna i samtal om hur att skapa det goda samhället och den goda sovjetmedborgaren. Vid sidan om parkens manifesta spår av sovjetisk personkult förekommer olika versioner av den folkliga hjälten: Ryska soldater och litauiska partisaner, män såväl som kvinnor, som stred mot Hitlers Tyskland, men också unga litauiska kommunister som under mellankrigstiden fängslades och i en del fall dömdes till döden för anti-statlig verksamhet.

I Litauen beskrivs vanligtvis mellankrigstiden som en gyllene period; nationen var en självständig stat som blomstrade i politiskt, kulturellt och ekonomiskt hänseende. Tiden som följde, under det sovjetiska oket, målas i mörkare färger, vilket de tysta statyerna i parken påminner om. Det finns emellertid även andra mörka stråk i det moderna Litauens historia som sällan lyfts fram i den nationella litauiska historieskrivningen. Vid 1940-talets inledning sjöd den judiska kulturen av liv, men i juni 1941 tog omfattande pogromer fart och under de följande åren mördades 90 procent av Litauens judiska befolkning. Förintelsen genomfördes, organiserades eller leddes av litauer med tyska nazister som uppskattande publik. Dessa litauer står också staty, men inte i parken utan i olika litauiska städer. De deltog nämligen inte enbart i pogromer, utan stred även mot Sovjetunionen under andra världskriget och har därmed fått en särskild plats i det litauiska kollektiva medvetandet. I motsats till de sovjetiska hjältar som förvisats till Grūtas Park är de samtidens folkliga hjältar.

I Grūtas Park trängs alltså inte sovjetiska eller kommunistiska monument med fascistiska, men likafullt är det trångt. I parken finns 86 verk hämtade från olika delar av Litauen och det är en unik samling, åtminstone enligt parkens hemsida: ”Such a large concentration of monuments and sculptures of ideological content in a single out-door exposition is a rare and maybe even unique phenomenon in the world”. Målsättningen med utställningen är att visualisera den sovjetiska ideologin som “suppressed and hurt the spirit of our nation for many decades”. För att ytterligare förstärka känslan av förtryck har ”guard towers, fragments of concentration camps and other details” placerats i parken med uppgift att minna om gulagsystemet i Sibirien.

Historiska monument och minnesmärken skapar ordning i det förflutnas ofta kaotiska, motsägelsefulla skeenden. Den simulerade gulagmiljön i förening med monumenten kan i ljuset av detta förstås som ett försök att stabilisera en särskild version av det förflutna, men samtidigt rymmer parken vad som kan uppfattas som delvis konkurrerande berättelser. Å ena sidan förtryck, å den andra underhållning, lek och ironi. Unga besökare kan, enligt hemsidan, roas av parkens djur och “enjoy the swings at the playground (the Soviet times Lunapark)”. I parkens restaurang serveras besökarna av allvarlig personal iklädd pionjärernas vita skjortor och röda halsdukar. Här erbjuds dessutom en “nostalgimeny” bestående av salt sill, lök, mörkt bröd, borsjtj, korv och ljummen vodka.

Smaken av ljummen vodka och sill dröjer sig kvar i munnen och förstärker budskapet; landets sovjetiska förflutna var fasansfullt för såväl kropp som själ – även om det fanns lekplatser med det fantasi-eggande namnet Lunapark. När vi lämnat parken leker jag med tanken på andra reservat för oönskade statyer. Kommer de materiella spåren av Litauens antisemitiska och fascistiska förflutna någonsin hamna i en liknande park? Vilka monument skulle Åbo stad kunna förvisa – utöver Leninbysten? Vilka rätter skulle placeras på en ”nostalgimeny”? Vem avgör vilka spår av det förflutna som får lov att finnas kvar?

Fredrik Nilsson, professor i Nordisk etnologi

Allhelgonadagen – att vara på väg

Han vaknade ovanligt tidigt, men reflekterade inte över klockslaget. Det var dags att göra sig redo. Ansiktet tvättades och sedan klädde han på sig. Personalen på äldreboendet blev förvånade när han gjorde entré i de gemensamma utrymmena. Den sista tiden hade åldern tagit ut sin rätt, han var trots allt 97 år och dement. Livskrafterna tröt. Dessutom hade han varit sjuk och personalen hade underrättat släktingarna om att tiden var på väg att rinna ut. Men nu stod han påklädd och redo att ta sig an dagen. Personalen informerades om att han skulle cykla till arbetet tillsammans med sina bröder. Han hade förvisso åtta bröder, men alla utom en var döda sedan länge. Personalen lyssnade tålmodigt och ledde honom sedan tillbaka till rummet. Några timmar senare somnade han lugnt in.

Om jag valde att analysera denna berättelse skulle uppmärksamhet fästas vid teman såsom tid (i all sin komplexitet), gemenskap, disciplin, skötsamhet och modernitet, men också åldrande och omsorg. Denna gång tar jag inte på de kulturanalytiska glasögonen, utan vilar i en känsla av förtröstan: En gammal man som återförenad med sina bröder cyklar iväg en tidig morgon.

Fredrik Nilsson, professor i etnologi

Minnesbilder

Ett intressant skede inom min praktiktid hittills var att få placera en del av K. Finska Hushållningssällskapets arkiv i nya, arkivgodkända kuvert. Själva processen var ju såklart inte någon hjärnkirurgi, men arbetet fick mig att tänka på hur viktigt det är att förvara våra minnen och praktiker för senare generationer. Den del av arkivet och dokumentationen som jag arbetat med sträcker sig över hushållningens olika praktiker så som boskapshåll, jordbruk och slakt under 1900-talet. Finska Hushållningssällskapets arkiv förmedlar kunskap om de sociala, politiska och ekonomiska förhållandena i 1800-talets Finland samt om jordbrukssamhällets förändring och har numera också tagits med i det finländska registret för UNESCO:s Världsminnesprogram. Jag kan tänka mig hur dessa bär en hel del kunskap om jordbruk, familjeliv och vardagen men också uttrycker mycket mer genom att förstärka och påminna oss om våra rötter som finländare och vår identitet.
Som född direkt in i teknologin och tillhörande de s.k. Instagram-generationerna är bilder en självklar del av min vardag. Bilder har ändå varit endast bilder för mig, dvs. ett sätt att spegla mig och min vardag till andra mer eller mindre intresserade betraktare. Dessutom har bilder dokumenterat endast ”de bästa” och perfekta stunderna för att uttrycka lycka och spontana selfies. I och med arbetet med Finländska Hushållsälskapets bilder började jag grubbla över hur mycket mer bilder kan föra vidare. De presenterar föremål och praktiker som sedan kan läras ut och påminner oss om hur vår värld någon gång sett ut, att vårt samhälle och vi utvecklats. Om jag får lov att citera Kjell Westö uttrycker bilder, både nya och gamla, en tid ”där vi en gång gått.”

Skrivet av Henna Mäkelä, praktikant på Kulturvetenskaplig Arkivet Cultura vid Åbo Akademi

Att raderas ur historien

”Be nice to archivists – they can erase you from history”
Citatet ovan är en populär internet-mem bland arkivarier, och visst ligger den gulbottnade cirkeln med en arg arkivarie på även på mitt eget arbetsbord. Det är dock inte bara arkivarierna som är orsaken till att ”du” småningom kommer att raderas ur historien, utan också materialet ”du” är dokumenterad på.
Inom Magisterlinjen för arkivstudier vid Åbo Akademi och Turun Yliopisto har framför allt digitalisering, digitala arkiv, och dylika visioner för arkivens framtid tagits upp mellan all arkivteori, juridik och dokumentförvaltning som ett slags röda trådar. Det har starkt poängterats att om inte äldre material digitaliseras så snart som möjligt, så kommer informationen på gamla papper, magnetband, c-kassetter och fotografier att småningom gå förlorad. Inte heller mikrofilmer håller i evighet.
Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi är onekligen bara ett i mängden av arkiv som har problem med resurser beträffande digitaliseringen av arkivmaterial. Därtill är arkivutrymmena begränsade, och alla typer av material, från papper till cd-skivor till textiler, förvaras tillsammans, vilket leder till förkortad livslängd för stora delar av samlingarna. Olika typer av material har skilda krav på omständigheterna för maximal hållbarhet. Papper gillar rumstemperatur, medan fotografier gillar svalare förhållande, och magnetbanden skulle vilja ha någonting närmare kylskåpsgrader, exempelvis.
Digitalisering skulle vara en lösning på det hela, och inte bara för Cultura. Hur man sedan bestämmer sig för att lagra materialet digitalt är en annan fråga.

Skrivet av Bettina Westerholm, vikarierande arkivamanuens på Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi, samt studerande på Magisterlinjen för arkivstudier vid ÅA och TY

Att vara på väg

I en känd dikt fångade, enligt många, Karin Boye resans innersta kärna, nämligen att det är rörelsen i sig som är målet: ”Den mätta dagen, den är aldrig störst; Den bästa dagen är en dag av törst; Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd”. Boyes romantiska bild av resan är fängslande och tilltalande. Hon fortsätter: ”Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast; På ställen, där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen full av sång”. Det är fortsatt vackert, men det är förstås en resa som bygger på ett stort mått av frivillighet som beskrivs. (Även om kulturella normer rörande resor kan vara nog så tvingande). De många flyktingar som söker sig bort från krig, fattigdom och utsatthet skulle inte nödvändigtvis dela Boyes romantiska bild av resan. Nej, det krävs en romantiker för att uppskatta det modernas credo: ”Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr; Oändligt är vårt stora äventyr”.

 

Beska droppar?

Finland tycks vara i gungning och anledningen är (återigen) Frankrike. Först besegrades de finska lejonen i ishockey-VM med de sensationellt stora siffrorna 1-5. Av tidningsrubrikerna att döma var det ett förödande slag mot nationens stolthet. Som om detta inte var nog vann Emmanuel Macron dessutom det franska valet. Enligt Juhana Aunesluoma, forskningschef vid nätverket för Europaforskning vid Helsingfors Universitet, är valutgången förvisso bra för EU, men riskerar ”skapa utmaningar i Finlands EU-politik” (Hbl 8 maj 2017). Det är framför allt Macrons vilja att öka den europeiska integrationen som oroar. För kulturanalytiskt intresserade forskare är det ibland intressant att inte enbart undersöka vad som sägs (i media), men också vad som utelämnas. Det nämns inte i tidningsartikeln, men sannolikt hade en valförlust skapat än större utmaningar för Finland genom ett destabiliserat EU och en ytterligare förstärkt nationalism runt om i Europa. Ur detta perspektiv torde Macrons vinst snarare skapa möjligheter än utmaningar. Vad beror tystnaden på? Kanske något så prosaiskt som brist på utrymme, dvs. att ett på förhand begränsat antal tecken var använda? För inte var väl förlusten i ishockey-VM så pass beska droppar att allt franskt uppfattas som en utmaning av det finska?

Studiebesök

Så har ett lyckat studiebesök hos kollegorna vid Lunds universitet avslutats. Schemat var hektiskt. Det började med en rundvandring i Lunds domkyrka, Lundagård och ett snabbt besök i universitetshuset. Efter lunch började seminarieverksamheten med presentationer från både Åbo och Lund. Dagen avslutades med en middag på institutionen. Den efterföljande dagen inleddes med ett besök på Arkivcentrum Syd och Folklivsarkivet. Under eftermiddagen var det återigen seminarieverksamhet med nya presentationer.

Studiebesöket i Lund gav mersmak och vi påmindes om den stora betydelse som möten över nations- och ämnesgränser har.

Lutningar

Vid mina besök i Åbo inhyses jag i ett, som det verkar, äldre hotell. Likt en gammal man eller kvinna tycks huset lätt hopsjunket och lutande. Särskilt märkbart är detta i trappan till frukostrummet. Här tycks byggnaden dessutom luta i flera olika riktningar. Jag drabbas av lätt yrsel varje gång jag befinner mig i detta besynnerliga mellanrum. En liknande känsla av yrselframkallande lutning infinner sig, ibland, när jag rör mig i Arken. Den gamla traktorfabriken är förvisso jämförelsevis stabil, den ligger ju plant och till synes orörlig utmed Aura å. Men inte desto mindre: En känsla av att Åbo Akademi lutar i en oklar eller obestämbar riktning griper tag i mig.

Retro(spektion)

Enligt den tyske filosofen Walter Benjamin färdas människan, likt historiens ängel, mot framtiden med blicken riktad mot det förflutna. Vi blir, annorlunda uttryckt, till genom att förhålla oss till det förflutna på väg mot framtiden. Den danske filosofen Søren Kierkegaard påpekade på ett snarlikt vis att livet måste levas framåt men kan bara förstås bakåt, genom retrospektion.

Till viss del kan denna uppfattning om det förflutnas betydelse och närvaro i nuet förklara varför nostalgi, second hand, vintage och andra retrospektiva handlingar förekommer i bland annat urbana konsumtionslandskap, i landsbygdsturismens romantik och i ett ständigt idisslande av historiska tv-program såsom Historieätarna. Det tycks vara omöjligt att kapa banden till det förflutna eftersom det skulle göra tillvaron obegriplig och livet riktningslöst.

Kanske kan det förflutnas existentiella betydelse även förklara varför övertygelser såsom nationalism eller protektionism, för att inte tala om rörelser med en mer eller mindre öppen främlingsfientlig agenda, tycks attrahera väljare i samband med val. I en färd mot det okända tycks sådana ismer och rörelser konstruera bilden av ett stabilt, enkelt och tryggt förr, ett attraktivt landet Annorlunda. Lyckligtvis framträder emellertid även demokratins grundstenar i denna bakåtvända färd mot framtiden. Dessa påminner oss om att vi ständigt behöver bygga vidare på och försvara demokratin. Retrospektivt kan man konstatera att detta är viktigare någonsin.

(Detta inlägg har även publicerats på Centrum för Öresundsstudiers blogg)