Kategoriarkiv: Kulturanalys

Perspektivförskjutningar

”Vi ser inte linsen genom vilken vi betraktar världen” skrev antropologen Ruth Benedict på 1930-talet och det upprepar vi för våra nya kulturanalysstudenter varje år för att lyfta fram vikten av att betrakta också det välbekanta ur nya och överraskande perspektiv.

Perspektivförändringar av en högst konkret art blir aktuella när jag i skrivande stund går in mitt första par progressiva glasögon. Plötsligt har perspektiven förskjutits och mitt invanda sätt att betrakta världen är inte längre gångbart. Jag måste lära mig att inte rikta endast blicken nedåt utan att röra hela huvudet för att ställa in fokus på det som ligger framför mina fötter. Världen tycks också ha skarpare konturer än tidigare, ibland lite väl skarpa, och jag längtar nästan tillbaka till en omgivning som kanske var lite suddigare men mer vänlig i sin framtoning. Jag påminns om en nära släkting som då hon fick sina första glasögon i gymnasiet klagade på att hon såg vartenda löv på träden – det blev lite för mycket detaljinformation för hjärnan att ta in på en gång tyckte hon, som vant sig vid en suddig grönska där träden var helheter snarare än summan av alla små beståndsdelar.

 

En liknande upplevelse hade jag i tioårsåldern med mitt andra par glasögon. Ingen hade förvarnat mig om att det kan ta några dagar för ögonen att vänja sig vid nya linser och jag vandrade hem från optikern storögt men också mycket förfärat. Aldrig hade jag märkt att trottoarerna i min hemstad sluttade så hemskt, aldrig att husens väggar var så långt ifrån lodräta och hindren i min väg så omöjliga att forcera. Jag tog mycket tveksamma steg där jag strök längs husväggarna för att inte falla omkull i denna högst absurda nya verklighet. Samtidigt som jag undrade om världen alltid sett sådan här ut, farlig och oberäknelig, var jag övertygad om att så här kan man inte leva. Som tur var gick känslan över på en dag eller två och aldrig efter det har ett par nya glasögon så mycket förändrat perspektivet.

Inte förrän idag. Miljöskadad som jag är börjar jag se det som en övning i kulturanalytiskt seende. Vad händer med mitt sätt att uppfatta och tolka världen när perspektiven förskjuts? Det som tidigare var en trygg och vacker väg hem från jobbet blir en besvärlig vandring där alltför många vinklar och nivåskillnader skapar obehagliga upplevelser av att förlora kontrollen. Att sitta i fåtöljen hemma och läsa och sedan hastigt titta upp för att kontrollera klockan och vem som borde skickas iväg till skolan blir en omtumlande upplevelse som förflyttar fokus från familjens tidsschema till den egna bristfälliga orienteringen i tid och rum.

På samma sätt försöker man kulturanalytiskt att se det undersökta med någon annans ögon. Någon som inte delar ålder, kön, etnicitet eller funktionalitet med en själv. Kanske kan vi då upptäcka vad som är skrämmande eller hemtamt i det som för oss känns tryggt eller främmande. Ibland kan man dock behöva hjälp på traven, och då kanske ett par progressiva linser kan vara lösningen.

 

Blanka Henriksson, universitetslärare i kulturanalys
som ibland låter detaljer skymma helheten

 

 

 

 

 

Obekväma diskussioner

I januari 2019 avslöjades en härva med sexualbrott mot barn i Uleåborg. Tio män var misstänkta, av dessa var samtliga asylsökande eller kvotflyktingar. Brotten fick mycket uppmärksamhet i media, och även om det uttrycktes en ängslan om problemet med sexuellt våld, centrerades debatten kring männens icke-finländska bakgrund. Polisen noterade att liknande grova sexualbrott har presenterats tidigare i media utan att väcka liknande mängd uppmärksamhet (YLE, 15.1.2019). Ett medborgarinitiativ startades för en lag som möjliggör deportering av finska medborgare med invandrarbakgrund som gjort sig skyldiga till sexualbrott. Kopplingen som drogs mellan männens icke-finländskhet (läs: icke-vithet) och sexuellt våld var alltså tydlig.

Som svar på debatten lade justitieminister Antti Häkkänen ihop en arbetsgrupp för att utveckla en samtyckeslag för Finland. Det noterades visserligen att det inte endast är utländska män som våldtar i Finland, men på samma presskonferens där arbetsgruppen presenterades, presenterades även det planerade initiativ för förbättrad integrering av invandrare. Behovet av en samtyckeslag och förbättrad integrering framstod som två sidor av samma mynt. Vad är viktigt att poängtera är att en samtyckeslag har förespråkats av kvinnoorganisationer i Finland sedan 2012, Me Too-rörelsen 2017 framhävde vikten av en samtyckeslag, ett medborgarinitiativ samlades in 2018 för en samtyckeslag, och Istanbulkonventionen som Finland ratificerade år 2015 kräver att sex utan samtycke ska vara kriminaliserat. Ändå krävdes det att utländska män skulle begå dessa brott för att få folk att bry sig om kvinnors rättigheter.

Häkkänen påstår dock att en samtyckeslag hade börjat förberedas redan innan brotten i Uleåborg och den efterföljande debatten, även om arbetsgruppen lades till efteråt. Det är mycket möjligt. Justitieministeriet kände att de på något sätt måste svara på debatten kring sexuellt våld och invandring som gick het i samhället, så det var en bra tidpunkt att framhäva arbetet kring en samtyckeslag och emot sexuellt våld. Med ”bra tidpunkt” menar jag att det var en bra kontext inom vilken att ha en bekväm diskussion om sexuellt våld. En diskussion där den finländska vita mannen känslor inte skulle bli sårade. För att han inte behövde känna sig utpekad eller konfronteras med bilden av en våldtäktsman eftersom denne är framställd som den Andra – den rasifierade mannen.

Att kunna ha en Bekväm Diskussion om ämnet kanske ansågs nödvändigt för att möjliggöra ett öppet samtal och implementeringen av en samtyckeslag. Problemet är naturligtvis att det inte är endast utländska män som våldtar, och denna inramning av diskussionen tillät alla vita finländska män att bortse från sitt eget sexuellt våldsamma beteende genom att distansera det från en våldtäktsmans. Den tillät även samhället generellt att ignorera problemet av könsmaktsstrukturer genom att presentera problemet med sexuellt våld som ett rasproblem istället för ett genusproblem. Och som svenska etnologen Gabriella Nilsson (2019) noterar: om problemet aldrig är att ”män våldtar,” så kommer lösningen på problemet aldrig att vara att ”stoppa män från att våldta.” Vi måste kunna ha de obekväma diskussionerna, våga sätta rätt namn på problemet, för att motarbeta det.

Sofia Wanström,
Doktorand i folkloristik

Nilsson, Gabriella (2019). ”Rape in the news: on rape genres in Swedish news coverage”. I: Feminist Media Studies, 19:8, s. 1178-1194.
Nurmio, Axel & Götheld, Carin (2019). “Rättspsykolog Julia Korkman om övergreppen i Uleåborg och Helsingfors: ”det förs en otroligt känslomässig diskussion på knapphändig information””. Svenska Yle. https://svenska.yle.fi/artikel/2019/01/15/rattspsykolog-julia-korkman-om-overgreppen-i-uleaborg-och-helsingfors-det-fors-en . Hämtat: 17.3.2021.

Skam/Smart

En obligatorisk beståndsdel på de akademiska festerna f.C-19 var snapsvisor. En av de populäraste visorna att sjunga då det kom folk från Sverige på besök heter ”Minne” och sjöngs på melodin till musikallåten ”Memory”. ”Minne, jag har tappat mitt minne. Är jag svensk eller finne? Kommer inte ihåg.” För en som räknar sig till eller av andra betraktas som finlandssvensk kan vistexten vara en rolighetspåminnelse om att det kanske inte spelar så stor roll vad man har för språklig/kulturell tillhörighet när minnesluckorna ”tätas med det brännvin man får” när helan går under trevlig samvaro. Effekten gäller även i den Umebaserade tidskriften Kulturella Perspektivs sista fysiska nummer där folklorister och etnologer från Åbo Akademi och universiteten i Malmö och Lund samlas under gemensam kulturanlaytisk flagg och diskuterar ”Skam” och ”Smart” ur olika infallsvinklar.

Vad som ses och upplevs som skamligt eller skamlöst, smart och mindre smart varierar över tid vilket här kommer till uttryck i studier av berättelser om erotiska möten mellan människa och naturväsen, mellan människa och varg, och när gamla vanor möter ny teknik. Flera av bidragen i numret – eller numren – tar fasta på processer och skeenden i samhället som är aktuella precis just nu: skam i berättelser om sexuella övergrepp och oplanerade graviditeter, berättelser om pojkars upplevelse av skola, skolprestationer och andras förväntningar, skam i förhållande till mat och klimat. Det handlar om nya livsmedel, hur ett hem görs ”smart” med ny teknik och om att skräddarsy sin avkomma. Smarta tips – ofta humoristiska – för att lösa vardagens små problem studeras genom tips om hur man kan återanvända nylonstrumpor. Hur street smarthet används inom finsk och internationell politik av vad skribenten kallar för tricksterpersonligheter.

De båda helheterna i numret har letts med fast han av redaktörerna Lena Marander-Eklund (Skam) och Fredrik Nilsson (Smart), föredömligt biträdda av doktoranderna Lina Metsämäki respektive Ann-Helen Sund, vilket vi båda skribenter har haft erfarenhet av. En glädjande bieffekt av den tematiska helheten Smart var ett givande nätseminarium där alla skribenter gavs möjlighet att träffas virtuellt och diskutera varandras texter. Den avslutande middagen uteblev förstås, men nummer 4/2020 håller oss samman över lands- och ämnesgränser.

Sofie Strandén-Backa och Andreas Backa

Pass som öppnar och stänger gränser

Vi diskuterar pass och gränser på en kurs i kulturanalys. Hur skapar pass gränser? Hur stänger man ute och sluter inne genom pass? Är passfrihet och passlöshet olika sidor av samma mynt? Samma dag läser jag om ännu en människa vars framtid hänger på den sköra tråd som bristen på pass kan utgöra. I samma stad som jag bor Ali Reza Heidari som lever under hot att avvisas till Afghanistan, ett farligt land där han aldrig bott och inte har någon familj. Men eftersom han inte har något afghanskt pass kan han inte få uppehållstillstånd i landet där han lever och arbetar.

Utan pass är du ingen, och utan pass kan du inte heller bli någon. Det afghanska passet har just utsetts till världens ”svagaste”, eftersom det ger tillträde till endast tjugosex länder utan visum. Starkast är det japanska som enkelt bereder väg till 191 nationer. Men trots sin svaga ställning, är det just ett afghanskt pass Heidari behöver för att bevisa sin existens och sin rätt att få finnas här och nu.

Själv är jag också utan pass, men i en helt annan bemärkelse. Jag har inget giltigt identitetsbevis i skrivande stund. Lite ironiskt eftersom jag råkar vara medborgare i två olika länder, och har bott ungefär halva mitt liv i respektive nation. I varje land har jag ett av polisen utfärdat ID-kort och dito pass. Men just för tillfället är inget av dem i kraft. I plånboken bär jag ett ID-kort som gick ut i maj 2019 (!). Med det kortet hämtar jag ut paket på posten och bevisar min ålder om det behövs, utan att någon lyfter på ögonbrynen. Rest utomlands har jag inte gjort sen innan coronan slog till, och då var det säkert till Sverige, så ingen var speciellt intresserad av min identitet då heller.

Så medan jag går omkring i min passlöshet och lever som vanligt, får en annan individ i samma land inte fortsätta sitt liv utan riskerar att förlora allt i jakten på ett pass.

Det finska passet har legat etta på passlistan, men är nu petat till en ändå rätt stark fjärdeplats, där innehavare reser visumfritt till 188 av världens länder. Foto: Santeri Viinamäki, CC BY-SA 4.0

För mig är det enkelt – jag borde bara gå in hos närmaste passfotograf för att få ett nytt aktuellt porträttfoto och sen fylla i en elektronisk ansökan hos polisen. Att få ut passet eller identitetsbeviset kan bli lite knepigare, eftersom jag inte kan identifiera mig själv – men en fullmakt löser den saken. Vill jag förnya mitt andra medborgarbevis krävs lite större insatser, i form av en tvåtimmars tågresa till närmaste ambassad, men samtidigt kan jag göra en dag på stan om jag får lust.

När jag är passlös är det ingenting, men när Heidari och så många andra med honom är passlösa är det en fråga om hela deras existens. Visst är det så att pass både raserar och bygger upp hinder, men frågan är för vem och hur.

För mig med möjlighet till två av världens starkaste pass, och för Heidari som inte ens har tillgång till världens svagaste pass är avsaknaden av pass ingenting som förenar. I mitt fall öppnas de flesta gränser bara jag kommer ifrån min lättja, för Heidari står gränserna lika fasta som innan, om han ens överlever sin jakt på identitetsbevis.

 

Blanka Henriksson, docent i folkloristik
med den priviligierades rätt att forcera gränser

 

Den senaste rapporten om starka och svaga pass hittar du hos Henley Passport Index.
Heidaris fall kan du läsa om i till exempel Åbo Underrättelser och protestera mot hos Amnesty.

Fy fästingen! Kulturanalytisk forskning om fästingar.

Fästingforskning, vad innebär det? Forskning om fästingar, på vilket sätt? Dessa är frågor som jag som etnolog ofta ställts inför när jag berättat för människor utanför och inom akademin vad jag för tillfället sysslar med.

Att man kan vara intresserad av små kryp som fästingar, som dessutom upplevs av många som äckliga och farliga, förvånar en del. Samtidigt finns det också många som förstår, för vi kulturvetare jobbar brett med frågor som är aktuella i vår vardag och i samhället i stort. Mitt i vintern är fästingarna inte precis i folks tankar, men när vårvärmen anländer och sommaren efter det, då blir fästingar ett hett samtalsämne som engagerar många. Fästingarna väcker nämligen mycket diskussion, känslor och alla verkar ha någon åsikt om dem.

Ixodes ricinus (vanlig fästing). Bild: Wikimedia commons

Det är just denna typ av samtalsämnen som intresserar mig. Det man diskuterar i medier av olika slag berättar om hur vi förhåller oss till fästingar och varför vi gör så. I diskussionerna berättas även om våra fästingpraktiker och -rutiner, speciellt under fästingsäsongen. Därmed återkallas erfarenheter, upplevelser och känslor som fästingarna och fästingpraktikerna ger upphov till.

Den fästingforskning som jag inledde i början av januari tar sina första steg, men redan nu när jag samlar in material har jag stött på många intressanta fästinghistorier som jag kommer att fördjupa mig i. För fästingforskaren är diskussioner på sociala medier en givande plattform på vilken forskning åtminstone delvis kan byggas. Materialet är också lätt att komma åt. Söker man på ”fästing” hittar man rikligt med intressanta samtalsöppningar och kommentarer. Det finns minsann ingen brist på dramatik i fästingsdiskussionerna!

Hundgrupper på Facebook fungerar som en bra ingång för mig som är intresserad av fästingens roll och betydelse för hundägare. Fästingar sysselsätter nämligen hundägare särskilt på våren och sommaren när fästingsäsongen inleds och blomstrar upp. Säsongen aktiverar fästningrutinerna som legat på is under vintern, då t.ex. olika sätt att hålla fästingarna på avstånd och dagliga fästinginspektioner blir en integrerad del av vardagen och rutinerna för hundägare.

Fästinginläggen på Facebook berättar bland annat om hundägarnas kollegialitet och om ett sympatiskt förhållningssätt till både varandra och hundarna. Andra hundägare bemöts med stor sympati och ägarna verkar enas i kampen mot fästingarna. Kampen illustreras till exempel genom diskussioner kring olika preparat som både håller fästingarna borta från hundarna och dödar dem – alltså fästingarna. Livliga diskussioner pågår om produkternas fördelar och nackdelar. De olika medlen delar också hundägarna i olika läger. Då ställs hundägarnas solidaritet till varandra på spel och ett slags vardagskompetens och -expertis förs fram som stöd för argumentationen.

Kulturanalys är ett uppenbart verktyg för att studera och tolka fästingens kulturella dimensioner. Ett kulturanalytiskt tillvägagångssätt ger möjligheter att analysera vad fästingar gör med oss och vi med dem genom att iaktta och analysera kulturella fenomen, mekanismer och detaljer i möten och konflikter människor emellan samt mellan människor, sällskapsdjur och fästingar.

Med hjälp av kulturanalys kan det synliga och det osynliga, dvs. det som t.ex. debatteras och inte debatteras på sociala medier synliggöras. Genom kulturanalys kan vi bilda oss en uppfattning om hur fästingkulturen görs, uttrycks, känns, förändras och lärs in genom olika vardagliga processer och praktiker. Jag kan uppmärksamma fästingkulturen i dess rumsliga och tidsliga sammanhang då både motstånd och anpassning sker. Kulturanalys fungerar då som ett sätt att föra fram normkritiska perspektiv på fästingar och vår relation till dem.

Projektet Människor, fästingar och miljöförändring finansieras av Finland Akademi 2020-2024. För mera information, se: https://sites.utu.fi/huti/sv/

Sanna Lillbroända-Annala
postdoc-forskare

Hästen heter… om människonamn och andra djurnamn

Du vet väl om att Blanka är ett hästnamn? påpekade matteläraren förnumstigt åt mig efter en lektion. Mitt tonåriga jag blev inte särskilt smickrad och var snar om att upplysa att det faktiskt också är ett drottningnamn från 1300-talet. En bekant fick nyligen höra att hennes mellannamn är ett ”konamn”, även om det uppenbarligen är ett människonamn likaväl. En viss typ av kvinnliga dubbelnamn eller namn med botanisk anknytning tycks förknippas starkt med kor, både i vardagen och i litterära skildringar.

Blanka (13201363) av Namur, drottning över Sverige, Norge och Skåne, med sonen Håkan Magnusson på knät. Målning av Albert Edelfelt 1877. Public Domain

Av de drygt 300 000 mjölkkor som 2009 fanns registrerade hos den numera nedlagda branschorganisationen Svensk mjölk hade 256 500 ett tilltalsnamn, och det populäraste Rosa bars av över 14 000 kossor, vilket faktiskt gör det vanligare bland kor än bland människor om man ser till statistiken.

Molly, Bella och Charlie var mellan 2017 och 2019 de tre vanligaste namnen på nyregistrerade hundvalpar i Sverige enligt Jordbruksverket. Statistiska centralbyrån i sin tur kan upplysa om att det bor 9 083 kvinnor med förnamnet Molly i Sverige, 2 224 heter Bella och Charlie har getts åt 10 925 män och 1 088 kvinnor. Molly ligger också på 27:e plats bland namn som gavs åt flickebarn i Sverige 2019 och Charlie på 28:e plats bland pojknamnen.

När blir då Molly ett hundnamn, eller är det redan det? Vi döper våra husdjur, speciellt hundar och katter, till namn som vi också kan ge våra barn, och många gånger uppfattas djuren som fullvärdiga familjemedlemmar. Är det barnet som får ett hundnamn eller hunden som får ett barnnamn? Kanske vi helt enkelt delar namnskick med våra fyrfota vänner i viss mån (alla tre ovannämnda namn finns också på topp-tio-listan för hästnamn 2020). Det som är populärt bland nyfödda barn tycks många gånger vara populärt också bland hundvalpar av samma årgång.

Charlie och Rosa eller kanske Bella och Majros? Foto: Theodore Grenz, CC0 Public Domain

I min bekantskapskrets fanns i slutet av 1980-talet en flicka som hette Mercedes, ett namn som härstammar från en katolsk benämning på jungfru Maria, María de las Mercedes (Maria av nåd). Hennes klasskamrater var kanske inte bekanta med Janis Joplins klassiker ”Lord, won’t you buy me a Mercedes Benz”, men väl med bilmärket och med Orups landsplåga M.B. (1989) där speciellt textraden ”Men du tar inte min Mercedes, Mercedes är min bästa vän” upprepade gånger serenaderades henne. Det uppfattades som självklart att hon uppkallats efter bilmärket, snarare än att bilmärket fått ett ”människonamn”. Bilnamn tenderar väl annars mest att härstamma från efternamn, som Ford, Aston Martin, Chevrolet, Ferrari, Honda, Porsche, Rolls-Royce och Tesla. Ford respektive Martin fungerar både som för- och efternamn och enbart i Sverige är det fler som heter Tesla i förnamn än i efternamn (59 vs  4). Trots detta har kanske vissa namn övergått från att associeras med människor till att först och främst beteckna döda ting. Ta bara melittafiltret, som faktiskt fått sitt namn efter uppfinnaren Melitta Bentz, och som därmed nästan omöjliggjort Melitta som tänkbart förnamn i svenskspråkiga kaffedrickande miljöer.

Melitta, både personnamn och produktnamn. Foto: Alf van Beem, CC0 Public Domain

Nå hur var det med hästnamnet då? 190 kvinnor i Sverige bär Blanka som tilltalsnamn, något fler har det bland något av sina förnamn. Själv hör jag som utflyttad numera till statistiken i Finland där vi tycks vara 18 stycken som lystrar till namnet. Kanske finns det fler hästar än människor som heter Blanka. Och vad är det nu för fel på att bära ett hästnamn? Inte alla kan låta ett barn rida på knät och på allvar sjunga ”Hästen heter Blanka”.

Blanka Henriksson, docent i folkloristik
som aldrig personligen träffat en namne, vare sig häst eller människa, men vet att de finns därute

Att fira jaget i tiden

Födelsedagsfirandet kan för många vara en enkel ursäkt att festa. Det är en utsaga som kan tänkas underminera hela frågeställningen angående traditionens historia och varför firandet av åldern upprätthålls ännu idag. Jag tänker dock att även ursäkten att festa kan vara en orsak som återspeglar ett grundläggande behov av att känna sig säker, nöjd och bekväm med den egna tillvaron.

Många traditioner, som bröllopet bland annat, bygger på att något förändras i människors liv. Födelsedagen kanske inte verkar som en stor förändring men det utesluter inte olika förväntningar som årsskiftet för med sig. Medan idén av att dela upp ett liv från år till år naturligtvis är något konstruerat, är det inte konstigt att vi förhåller oss till året som särskilt meningsfullt med tanke på alla andra traditioner som har med året att göra, som nyårsfirandet.

Nyårslöften, verksamhetsår och studieår är exempel på praktiska samt teoretiska sätt att förhålla sig till året och vad som förväntas hända under ett år. Beroende på hur en person förhåller sig till året så kan det påverka vad hen förväntar sig av sig själv. Vad en människa förväntas att åstadkomma under ett år är i överlag en reflektion av hur samhället förhåller sig till året som tidsperiod, vilket i sin tur påverkar hur individen förhåller sig till sig själv.

Varje födelsedag kan innebära nya förväntningar angående vad en person borde ha åstadkommit under en tidsperiod, och det gäller särskilt de jämna födelsedagarna i och med att det är årtionden som uppmärksammas och inte år. Fenomenet att ge särskild uppmärksamhet till jämna födelsedagar i de nordiska länderna verkar ha uppstått i samband med att födelsedagsfirandet blev allt vanligare under 1900-talet. Medan födelsedagsfirandet går att spåra till antikens Rom var det inte en tradition som plockades upp av den katolska kyrkan, vilket är en orsak att namnsdagsfirandet har en längre historia i Sverige liksom i Finland. Traditionen går alltså att spåra till 1600-talet i Sverige, och 1700-talet i Finland.

Orsaken att jag tar upp namnsdagsfirandet i förhållande till födelsedagen är att bägge traditioner började bli vanliga bland allmänheten i Norden under samma tid. Medan reformen av almanackans namnlängd i Sverige under ett tidigt 1900-tal är en nämnvärd faktor (namnlängden innehöll inte vardagliga namn) så tänker jag att människors förhållande till tidsövergång i överlag har förändrats. I dagens samhälle är människor konstant medvetna om tiden, och det är något som alla är mera eller mindre tvungna att vara medvetna om. Vi placerar en särskild vikt på att mäta tid, och att mäta människors samt samhällets prestationer i enlighet av år och decennier.

Med tanke på den utvecklingen är det kanske inte konstigt att födelsedagen idag får mera uppmärksamhet än namnsdagsfirandet. De jämna födelsedagarna får vanligtvis särskild uppmärksamhet och det finns en generell idé om att årtionden måste firas på ett i en högre grad storslaget sätt. Det är tänkbart att det beror på de förväntningar som årtiondet för med sig i och med att mera tid innebär större förväntningar angående bland annat vad en person har åstadkommit.

Akten att uppmärksamma hen som fyller år sker ofta genom ett materiellt innehåll (presenter, tårta bland annat) och det finns en bakomliggande idé att det materiella måste reflektera den uppmärksamhet som personen ifråga ”behöver”. Medan födelsedagstårtan och födelsedagskort är vanliga exempel som ofta framkommer i berättelser angående traditionen, har födelsedagspresenterna en särskild förmåga att representera mängden av uppmärksamhet i ett materiellt format. En större fest innebär flera gäster, och flera gäster innebär mera uppmärksamhet samt mera presenter.

Det är tänkbart att presentutdelningen har blivit en särskild del av födelsedagsfirandet på grund av en vanlig uppfattning: att olika åldrar reflekterar olika behov som borde uppmärksammas. Många frågar sig exempelvis vad en tioåring behöver i jämförelse med en tjugoåring eller trettioåring. Samtidigt finns det en idé att presenterna borde reflektera personlighet så finns det ändå en bakomliggande tanke att personlighet och ålder hör ihop med varandra. Många skiljer exempelvis på vuxna intressen i jämförelse med de intressen som hör till unga-vuxna.

Uppfattningen att åldersskiftet är något speciellt som borde uppmärksammas är i sig något som kan skapa ångest för hen som fyller år. Medan personen ifråga kan förhålla sig till den aktuella ändringen som obetydlig, kan det ändå finnas en känsla av osäkerhet eller rädsla inför framtiden på grund av något som personen förväntas att lämna efter sig: idén av att vara ung i jämförelse med att vara vuxen, eller att vara barn i jämförelse med att vara gammal.

Uppmärksamhet av vänner och familj i samband med tårta och presentutdelning bland annat, kunde uppfattas som olika metoder för att göra övergången lättare: att förankra en känsla av säkerhet inför framtiden. Det är tänkbart att presenter (även kort) har en särskild förmåga att representera närhet till vänner och familj i och med att presenterna, i många fall, är något som ”födelsedagsbarnet” har tillgång till efter festen. Inte för att den personen som fyller år behöver bryta kontakt till gästerna efter festen men nåja… poängen är att symboliska föremål kan bidra till en känsla av säkerhet.

Det betyder inte att traditionen saknar ett problematiskt innehåll även om intentionen, att skapa en känsla av gemensamhet och stöd, är positiv. Ironiskt nog kan traditionen i sig själv vara en grundläggande orsak varför en person upplever ångest från första början. Det beror på att traditionen bidrar till idén om att en övergång sker: en händelse som kräver särskild uppmärksamhet.

Förväntningar angående att arrangera en storslagen fest kan även vara en orsak till ångest för hen som förväntas arrangera festen. Även om vänner och familj inte förväntar sig någon särskild fest kan idén finnas där i bakgrunden: att en födelsedag måste vara tillräckligt stor och att det måste ske i en specifik tidpunkt för att vara lyckad. Den känslan gäller särskilt jämna födelsedagar i och med att det är tänkbart att ett årtionde borde reflektera ett större innehåll. En fyller ju (tillsätt valfri nummer här) enbart en gång i livet.

Personligen gör det mig glad att se hur många väljer att istället uppmärksamma en välgörenhetsfond på sin födelsedag, i samband med att de konstaterar att de inte vill ha presenter. Att uppvakta varandra på ett storslaget och/eller materiellt sätt är inte nödvändigt för att skapa en känsla av gemensamhet. I överlag är det bisarrt hur många presenter som inhandlas varje år till personer som redan lever i ett överflöd, med ingen annan orsak än att det hör till traditionen.

Att föra över uppmärksamheten till något annat än sig själv, som till en välgörenhet, kan även styra över uppmärksamheten från åldern. Många vill inte nödvändigtvis göra åldersskiftet till en stor händelse även om det känns som något en borde göra. Själv har jag inte firat min födelsedag på många år, inte för att jag anser att det är negativt att fira en födelsedag, men för att det för mig känns påtvingat och jobbigt. I somras fyllde jag 30 och medan det var svårt att undvika känslan att jag borde ha uppmärksammat dagen på något sätt, gjorde jag det ändå inte.

Kanske kände jag att uppmärksamhet skapar förväntningar angående åldern: förväntningar angående vad jag borde ha åstadkommit och vad jag borde göra i framtiden. Kanske har jag bara blivit gammal och tråkig, och övertänker saker och ting. Det är också en möjlighet antar jag.

Branko Lampi

Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020
Vidareläsning:
Folk i fest – traditioner i Norden, s. 108–110. Red. Jan-Öjvind Swahn. Höganäs 2000.
Institutet för språk och folkminnen, Fira födelsedag: https://www.isof.se/folkminnen/handelser-i-almanackan/fodelsedagar.html
Institutet för språk och folkminnen, Om tideräkning och almanackor: https://www.isof.se/folkminnen/handelser-i-almanackan/tiderakning-almanackor-och-olika-dagar.html#julianskochgregoriansktiderakning
Institutet för språk och folkminnen, Namnsdagar i Sverige: https://www.isof.se/folkminnen/handelser-i-almanackan/namnsdagar.html

Gott nytt(?) år

Jag blir uppringd av radio för att diskutera hur 2021 kommer att bli. Journalistens frågor kretsar kring hur coronapandemin har påverkat samhället och vardagslivet, men framförallt vad som kommer att hända under det kommande året. Vilka förändringar blir bestående, vad lämnar vi bakom oss och hur kommer vi att leva vårt liv efter corona?

Under vårt samtal slår det mig hur starkt vårt magiska tänkande är i vissa sammanhang. Vi hyser en enorm tilltro till vårt eget rätt godtyckliga sätt att dela in tiden i enheter. Nu nalkas det nya året, och då händer det saker minsann!

Tideräkning är kulturellt strukturerad, och parallellt med den kalender som statuerar att första januari är en speciell dag, finns det en mängd andra möjligheter till nystart. Skolåret börjar i augusti, kyrkoåret den första advent och räkenskapsåret kan börja när som helst, för att inte tala om möjligheten att följa andra kalendrar och fira till exempel kinesiskt, persiskt eller assyriskt nyår.

Ändå summerar vi nu ”coronaåret” och förväntar oss en vändpunkt när det nya året randas. Ett nytt år måste innebära förändring tycks vara konsensus, och förändring är någonting vi verkligen längtar efter för tillfället.

 

Vi gick in i 2020 med stor tillförsikt. 20-talet kändes nytt och fräscht, och det drogs paralleller till det glada 1920-talet, samtidigt som vi var snara att börja utvärdera 2010-talet. Nu är vi besvikna. 2020 beskrivs i de flesta sammanhang som ett riktigt ”skitår”, och vi ser fram emot att få lämna det bakom oss. (Även om det självklart finns många som har upplevt alldeles fantastiska saker detta år som alla andra.) Samtidigt som vi vet att ingen magisk förvandling sker på nyårsafton klockan tolv, bidrar en ny sifferkombination till känslan av att vi närmar oss slutet, eller åtminstone början på slutet, av ett undantagstillstånd som varat så länge att det övergått i normalitet.

Men en pandemi bryr sig inte om vår tideräkning, och tar inte nödvändigtvis slut för att år 2020 gör det, utan snarare som följd av sociala restriktioner, vaccinering och mutation. Det finns dock ingenting som hindrar oss från att innerligt hoppas att detta inträffar under nästa år. Kanske passar det därför ändå bra att önska gott nytt år och ljusare tider.

 

Blanka Henriksson, docent i folkloristik
med fascination för tid som kulturell konstruktion

Medmänskliga möten i kassakön

Jag står i kassan i den stora matvaruaffären och lastar omsorgsfullt upp mina varor på bandet. Denna monotona aktivitet en dyster novembermåndag avbryts oväntat av kassörskans glada kommentar: så fint att du vänder varorna!

Min första reaktion är en är blandning av genans och tillfredställelse. Jag blir generad över att jag utmärker mig som kund och att mitt beteende lyfts fram till allmän beskådan. Samtidigt känner jag mig nöjd eftersom mina handlingar, och därmed också jag, blir sedda och uppskattade.

Arbetet som snabbköpskassörska är monotont och slitsamt för kroppen, med enstaka rörelser som upprepas gång på gång när varor ska avläsas och förflyttas.
Bild: publicdomainq.net CC0

För vem är det då som jag noggrant synar varenda sak i kundvagnen och sedan lika noggrant placerar den på det rullande bandet med streckkoden vänd mot mig? För butiksbiträdena? Ja förstås, det är deras handleder och axlar som skonas från onödigt vridande. Det är därför jag blir så besviken när de inte märker mina ansträngningar alls, utan rutinartat vänder och vrider varenda grej framför streckavläsaren, helt i onödan.

Men är det bara för deras skull? Nej, nog är det för mig själv också. Denna ritualiserade handling som återkommer dag efter dag, år efter år, är min dagliga övning i medkänsla och mitt sätt att få känna mig lite duktig i det lilla. Jag behöver inte fundera på hur jag ska göra eftersom jag har mitt färdiga system där ordningen på varorna inte spelar någon roll, men riktningen är desto viktigare. Det blir också något av en sport att snabbt lokalisera streckkoder, och att nästan obemärkt svänga mjölkkartonger och brödpåsar i rätt vinkel, eller vända färdigmatsförpackningar upp och ner.

En streckkod rymmer eoner av information som är dold för oss som kunder. Själva streckkoden kan också var gömd på de mest oväntade ställen på vissa produkter. Bild: https://libreshot.com/ CC0

Samtidigt är jag alltid lite rädd att bli påkommen – är det inte lite pretentiöst det jag håller på med? Är jag inte lite självgod? Och vad ska jag säga om nån kommenterar? Min vanliga taktik är att le lite fåraktigt, dels för att jag känner mig avslöjad, dels för att småprat på finska verkligen inte är min starka sida. Jag är också rädd att mitt lite omständliga sätt att plocka upp varor från kundvagnen ska uppfattas som långsamt. Att jag ska bli den där irriterande kunden som stoppar flödet och skapar avbrott i ett fungerande system som bygger på allas medverkan. Alla bakom mig i kön förstår inte nödvändigtvis att mina rörelser minskar på kassapersonalens rörelser, så i slutändan borde resultatet bli detsamma.

Gjorde jag en medmänniska glad idag då? Kanske. Eller så spelade min ritual inte så stor roll egentligen. Kassörskan småpratade nämligen lika glatt med kunden innan och kunden efter. Oavsett så visade vi varandra uppmärksamhet en stund, jag genom mina tysta handlingar, hon genom sitt verbala erkännande, och jag kommer att fortsätta med mina köritualer. Dels för att fördriva tiden när jag väntar på min tur, dels för att det nån gång då och då faktiskt får en medmänniska att känna sig sedd. Att den medmänniskan ibland är jag själv gör ju inte saken sämre.

 

Blanka Henriksson, folklorist
som vänt på varor ända sedan 2006 då Konsumbloggen var den stora behållningen i bloggvärlden

 

Välkommen hem till mig?

Sedan i våras ber myndigheterna oss att distansarbeta i största möjliga mån, och många arbetsgivare uppmanar sina arbetstagare att tillbringa så lite tid på den fysiska arbetsplatsen som möjligt. Från en dag till en annan ska det inredas hemmakontor och fixas ergonomiska lösningar i utrymmen tidigare vigda åt mestadels annan verksamhet. Arbetet har lämnat arbetsplatsen och trätt in i hemmet med allt vad det innebär av både frihet och problem.

Att arbetet i allt högre grad kommer hem till oss innebär i många fall att arbetskamraterna följer med på köpet. Varje gång vi öppnar Zoom och loggar in på dagens möte bjuder vi på samma gång in andra att titta in i våra hem. Hastigt och lustigt gäller det att svänga datorn så att inte tvättställningar och obäddade sängar kommer i blickfånget, samtidigt som dagsljuset ska fångas för att framställa oss i vår bästa dager. Helt plötsligt vet vi vad andra har på väggarna och vi kommenterar glatt varandras tavlor och kökskakel. När kollegans bakgrund förändrats kommer de oundvikliga frågorna – var är du nu? Publiken märker genast en rumslig förflyttning, trots att det hela sker i ett till synes virtuellt rum. Distans är inte bara mer anonymt, utan också mer personligt. På grund av datorkamerans begränsade blickfång kan vi dock välja att visa upp endast ett litet utsnitt av det privata.

Webbkameran tar upp en del av verkligheten, men i kamerans döda vinklar pågår ibland en helt annan verksamhet.

Det som mina kollegor på seminariet inte ser är att det bakom min bärbara dator, uppallad på en leksakslåda, ligger en fnissande åttaåring och ser på skrattretande Youtube-videor. I hörnen ligger halvfärdigt pyssel, legobyggen och utklädningskläder om vart annat. Alltid då och då öppnar någon dörren och kikar in, antingen i jakt på mig eller barnet i sängen. Dessa avbrott märks endast genom mina huvudvridningar, och läppar som rör sig i den stumma datorbilden. Simultant med det virtuella mötet pågår en annan verklighet runt alla deltagarna i videosamtalet. Människor utan identitet rör sig in och ut ur bild, husdjur i mängder drar uppmärksamhet till sig och vardagens maskinpark i form av diskmaskiner och grannars dammsugare bidrar med bakgrundsljud när mikrofoner slås på.

Det ni inte ser på konferenssamtalet är den del av arbetsplatsen som består av hemmavardagen, med allt vad det innebär av kaos och ordning.

Familjemedlemmar har vant sig vid att stängda dörrar antingen innebär hänsyn – här pågår ljudlig verksamhet som kan störa, eller att det där bakom inte längre finns ett barnrum eller ett sovrum, utan ett rum för konferenser, seminarier, personalmöten, föreläsningar eller skola. Efter en stund öppnas dörren och rummet blir ögonblickligen transformerat till en plats för lek, datorspel, matlagning, social samvaro eller allmänt varande. Dessa övergångar är inte alltid smärtfria – det händer att en aktör lever kvar i arbetet medan en annan redan ställt om till hemmaläge. Att i sitt eget hem oväntat kliva in på någon annans arbetsplats är att överträda en gräns, en gräns som inte borde finnas i det egna vardagsrummet, men som man nu småningom börjar vänja sig vid. Så välkommen hem till mig, i ett virtuellt besök över min axel, men jag förbehåller mig rätten att rikta datorn mot det jag vill dela med mig av.

 

Blanka Henriksson, distansarbetande universitetslärare i kulturanalys
med tillfälliga hemmakontor i nästan alla rum