Kategoriarkiv: Kulturanalys

myror på en kvist

Äckel som kulturell kraft

”Äta myror?” utbrister Mowgli förskräckt i Disneys filmatisering av Rudyard Kiplings Djungelboken. ”Javisst”, svarar björnen Baloo, ”kittlar dödsskönt i kistan!” Myror är föda för djur, så det var med viss lättnad man som tittare såg att människovalpen Mowgli höll sig till de mer aptitretande frukterna som också fanns att tillgå i djungeln. Myror, larver och gräshoppor har dock spisats som mat också av människor i olika tider och på olika platser. Insekter är en god proteinkälla och bara för ett par år sedan fanns det bröd och choklad med insektsmjöl i till salu i finska mataffärer. Genom att äta mer mat av denna typ skulle kanske en del av våra klimatproblem kunna lösas.

För många känns det dock otänkbart att sätta i sig något som innehåller småkryp; det upplevs som för äckligt. Men varför tillskrivs företeelser äcklighet och vad gör äckel med oss? Detta kan du läsa mer om i det alldeles pinfärska numret av Budkavlen. Temat är ”Äckel som kulturell kraft” och de äckligheter som studeras närmre är fästingar, som dock inte är insekter utan spindeldjur, offentliga toaletter, droger, rökning, mat och snor.

I Malmö finns ett museum som presenterar äcklig mat från hela världen och där blir det ganska tydligt att äckel också är kulturbundet. Vår finska salmiak är äcklig i många munnar, och bildens mongoliska fåröga i tomatjuice känns inte så lockande för den ovana. Foto: Blanka Henriksson

Det äckliga kan både avstöta och attrahera, väcka både nyfikenhet och avsmak. Äckel är en kulturellt formad känsla som kan ha starka effekter i världen och i enskilda människors liv. Artiklarna som ingår i Budkavlen visar bland annat hur äckel kan användas för att styra in människor i önskad riktning, engagera människor att handla och avskräcka dem från oönskat beteende. Men ibland sätter äckel också käppar i hjulet, som när man försöker få människor att ändra sina matvanor och äta myror.

Äcklig läsning!
önskar redaktörerna Blanka Henriksson & Ann-Helen Sund

Budkavlen hittar du här: journal.fi/budkavlen

Bussen som kulturanalytiskt laboratorium

Hur åker man buss? Vad är det som händer? Hur ska man göra när man står och väntar på bussen? Hur formas kön när det är dags att stiga på? Hur väljer man sittplats? En grupp studenter och föreläsare tog sig an bland annat dessa frågor och gjorde en liten expedition ut i Åbo-trafiken. Vi steg på de gula lokalbussarna för att glänta på bussens kulturella motorhuv och kolla på mekaniken därunder.

Att åka buss är som att dansa, att ta en sväng i takterna av Dj Society’s låtar. Det är en rytm som våra kroppar kan koreografin till, åtminstone efter att gått igenom den några gånger. Vi vet vilket avstånd som är passande att ha till andra människor på en busshållplats, vi läser av varandra och vet vem som stiger på när, våra kroppar signalerar konstant våra nästa steg och de andras kroppar besvarar dessa signaler. Det är en kulturell gruppdans, där vi speglar avstånd, riktning på rörelse och kalkylerar våra egna svar mot de andras impulser. Tänk bara på situationen när det är dags för dig att stiga av och nån råkar sitta bredvid dig, den lilla framåtlutande, aktiverande rörelsen din kropp gör, och hur personen bredvid dig direkt förstår att reagera och stiga åt sidan. Utan att ett enda ord yttras. Våra kroppar kommunicerar konstant med små skiftningar, små rörelser.

Många av oss har en ”egen” plats vi siktar på när vi stiger på bussen. Rutinen tar oss direkt dit, ifall den är ledig. Men vilken plats vi än sätter oss ner på, så gör vi utrymmet till vårt för den lilla stund vi har den. Kanske vi sätter väskan bredvid oss, ifall bussen inte är full, eller så hör vi på musik via hörlurar, eller skrollar på telefonen. Ofta sitter vi kanske med blicken ut genom fönstret, ser stadens vyer fladdra förbi, eller stirrar framåt, med blicken fäst någonstans i fjärran. Att aktivt använda blicken inuti bussen, kanske till och med möta någon annans blicka, det är inte riktigt okej. Vi håller oss till oss själva och respekterar de andras tillfälliga privata bubblor, eller hur? Samtidigt är vi absurt nog väldigt medvetna om allt som händer omkring oss, märker direkt när det sker en skiftning.

Detta märktes väl när vi efter vårt lilla resande möttes på Arken för att prata om våra upplevelser. Alla som använt buss som färdmedel i sin vardag hade något att berätta, speciellt om de gånger då något avbrutit den vanliga rutinen. Bussen kom inte, någon gjorde något underligt under resan, chauffören sade si eller så osv. Häromdagen när jag själv satt på bussen från Uittamo mot centrum så väcktes jag ur busslunken när en äldre dam plötsligt, mellan hållplatserna, gick igenom bussen, mot chauffören. Det visade sig att hon stigit på fel buss och funderade hur hon nu skulle komma fram. Chauffören funderade och förklarade och det påverkade hur hon körde, bussen saktade av lite. Min kropp reagerade på att rytmen nu var lite fel, jag fick jämka mig lite på sätet. Vi var inte många på bussen, men jag märkte att alla ombord var medvetna om vad som skedde där framme. Den där skiftningen, den var tydlig, alla var plötsligt också mentalt närvarande, inte bara fysiskt. Bussens flow flöt inte längre. Bussen stod en stund längre vid följande hållplats medan chauffören försökte visa damen med hjälp av en papperskarta vilken buss hon skulle byta till. Jag kände en spänning i kroppen, ville gärna hjälpa men hade ingen extra tid. Till slut var det en kvinna som reste sig upp, söndrade en slags busskod för oss alla, gick fram till chauffören och damen och sa att hon kan hjälpa damen hitta rätt vid torget. Alla satte sig ner, färden fortsatte i en bekant rytm och blickar vändes utåt, bortåt, inåt. Rörelsen fortsatte. Jag var rörd och tacksam över kvinnans gest, ville egentligen ropa ut ett tack, men det passade sig inte, inte längre, jag skulle bara ha orsakat mer störningar i flödet. Så jag satt tyst och tittade ut genom fönstret, log kanske lite.

Hela resan är vågor av rörelse, från kroppen som justerar sig till bussens rörelser, till personbilstrafiken kring bussen som ger den väg när den kör ut från hållplatsen. Från de ryckigare rörelserna och det större bruset, inuti bussen och utanför, inne i centrum, till de högre hastigheterna och lugnare omgivningarna längre bort. Bussen är en mikrovärld av rörelser, både ifråga om fordonet självt, men också av oss passagerare. Vi är alla på väg någonstans, hoppar på än här, än där, och möts för en stund i en gemensam rytm, där våra kroppar justerar sig till helheten, speglar varandra. Ger rum, tar rum. Allt enligt en inlärd kulturell koreografi, som vi är experter på. Utan att ens vara medvetna om det.

Hannah Salo, kulturanalytisk bussresenär

Vad ska du bli som stor? Djup suck.

Vad ska du bli som stor är en fråga som nästan alla vet att ingen vill få, men man inte kan låta bli att fråga. Det känns som att vi med humanistisk inriktning får frågan oftare än andra, vilket nog kan bero på att vi inte i samband med vår examen får ett konkret yrke. Eller kan man säga, vi begränsas inte  till endast ett yrke. Och vilken frihet det är!

Sagalund, Kimito. Foto: Lena Marander-Eklund

Under kulturanalysens karriärdag hoppade vi klockan nio på morgonen in i minibussen och tog oss till Sagalunds museum i Kimito för att både bekanta oss med friluftsmuseet och dess verksamhet, men också för att prata med museichef John Björkman som även är alumn från folkloristiken. Efter lunch i Sagalunds café åkte vi till sanatoriet i Pemar och fick en liknande guidning med frågestund med den ganska färska alumnen Jenina Jylli.

Sanatoriet i Pemar. Foto: Lena Marander-Eklund

Karriärdagen kändes som en mycket upplyftande dag både för mig och för vår utbildning. Efter frågestunderna kände jag också en oerhörd tacksamhet för att ÅA är så flexibelt och tillåter oss ta biämnen i olika ämnen, men också vid olika fakulteter. Det gör så att vi själva under utbildningen kan hitta något som gör just oss speciella ute i arbetslivet.

Att vi som humanister har den friheten kan kanske kännas stort och svårt men för mig känns det som en frihet. Det jag också kände väldigt mycket tacksamhet för var, att i museijobb, framförallt mindre sådana, kan hobbyer ses som en fördel. Att jag prokrastinerar idag genom att sticka tröjor kanske kan bära med sig något gott i framtiden, vem vet!

Med den utbildningen vi har så kan vi jobba på museum, i vilka man kan jobba med allt från barn och guidningar till att kategorisera gamla föremål. Och det både Jenina och John uttryckte står inte man som museianställd  och samlar damm, utan vissa dagar är väldigt fartfyllda, och vissa dagar kan vara lite lugnare. Men under lugnare dagar kan man låta kreativiteten blomstra och samla idéer och energi till nästa projekt.

Trots att karriärdagen i år behandlade en framtid inom museibranschen så kom det fram att många med vår utbildning också jobbar med projektarbeten. En del jobbar individuellt och andra jobbar mera i grupp. Det är bara att hitta något som är lämpligt för en själv.

Men, vad vill jag då bli som stor? Jag vet inte, men jag känner mig hoppfull inför framtiden och öppen till nya utmaningar och miljöer.

Karen Lindholm
Studerande i etnologi

Katastrofalkarneval och doktorandkurs

Den 23 maj skulle jag åka till Lund för att gå på en doktorandkurs vid Lunds universitet, men då jag fick höra att Lundakarnevalen skulle gå av stapeln helgen innan, blev det ändrade planer. För det är väl självklart att man ska ta tillvara ett sådant sammanträffande och kombinera en doktorandkurs med lite studentikosa festligheter?

Karta över karnevalsområdet.

Min vistelse Lund började redan den 20 maj med att jag och några vänner begav oss till karnevalsområdet. Lundakarnevalen är i korthet ett evenemang som arrangeras vart fjärde år av Lunds studenter och är för många en av studielivets absoluta höjdpunkter. Under karnevalsdagarna förvandlas Lunds centrum, eller närmare bestämt Lundagård till ett stort karnevalsområde med mat och dryck, tältnöjen, tombolabodar, studentspex, radiosändningar och artister.


I år var det rentav 7445 studenter som ordnade karnevalen vilket var det största antalet någonsin. Kanske ivern delvis berodde på att pandemin äntligen börjat lätta och karnevalen ett sätt att få släppa loss? Varje karneval får ett nytt namn och tema och årets blev katastrofalkarneval. På evenemangssidorna förklarar arrangörerna temat så här ”Ibland blir saker inte riktigt som man tänkt sig, i vardagen, i skolan och i andra sammanhang. Lundakarnevalen 2022 kommer att fira dessa missförstånd, fadäser och klavertramp. Vi tycker att livets alla tillfällen är värda att fira och i Lundakarnevalen 2022 kommer vi att göra det tillsammans den 20–22 maj”.


Ja och visst var det katastrofalt. Karnevalsområdet var så fullt av folk att det nästan var omöjligt att ta sig fram. Trots att det kändes som vi var sillar i en burk och att köerna aldrig tog slut, måste det ju nämnas att karnevalsområdet doftade popcorn, varm korv och sockervadd, lite som då man går på cirkus. Området var också väldigt vackert och pryddes av lampor, flaggor, skyltar och massvis av små färgglada tält.
På kvällen uppträdde ett flertal kända svenska artister, men dem såg vi inte skymten av, utan fick nöja oss med att höra dem på avstånd. Men som tur köpte vi biljetter till smånöjet Kattastrofen och Revyn. Båda föreställningarna höll hög kvalitet och i synnerhet de musikaliska inslagen var imponerande.


Karnevalens höjdpunkt för mig var nog själva paraden som både var karnevalistisk och satsad. I paraden blandades politik, satir, humor och det som verkade vara färgglada spontana idéer i fantasifulla dräkter och farkoster. Karnevalen var rolig att uppleva som utomstående, men allra roligast verkade nog arrangörerna ha, dvs. studenterna själva, och det är ju så det ska vara.

Men nu till själva kursen. På måndag traskade jag i väg till Lunds universitet och Lux. Kursen jag deltog i hette Från metodologisk reflektion till kulturanalys. Syftet med kursen var att hjälpa doktorander i etnologi och folkloristik att få nya perspektiv på och bättre förstå de metoder som man kan arbeta med och hur man omvandlar det material som man har samlat in till en insiktsfull etnologisk kulturanalys.

Allra först fick vi doktorander ta del av ett flertal intressanta och innehållsspäckade 20 minuters föreläsningar med fokus på metodologiska reflektioner. Föreläsarna delade med sig av sina metodologiska och analytiska erfarenheter från deras egen forskning. Föreläsningarna varvades med litteratur som vi fått i uppgift att läsa innan kurstillfället. Efter föreläsningarna blev det en hel del diskussioner och självfallet blev det också en hel del fikastunder under kursdagarna.

För att sedan testa det vi lärt oss i praktiken fick vi göra ett grupparbete med temat transport och klass i Lund. En del av oss traskade i väg till arkivet på universitetsbiblioteket medan andra begav sig ut på stan. Min grupp hade inspirerats av arkivets möjligheter så vi begav oss till arkivet där vi fascinerat fick upptäcka cyklandets historiska betydelse. Vi bläddrade igenom artiklar och annonser från slutet på 1800- och början av 1900-talen i tidningen Hjulsport, en tidning som riktade sig till velocipedryttare. Vi plockade ut några godbitar och förvånades bland annat över teman som cyklande som genusmarkör och cyklande som frihet. Sista dagen gick vi igenom alla gruppers texter och gav feedback till varandra, varefter det var dags att säga hejdå och avsluta det första kurstillfället. Inför andra kurstillfället ombads alla deltagare skriva varsitt paper som baserade sig på kurslitteraturen och föreläsningarna, men som med enkelhet också skulle kunna lyftas in i avhandlingen.

Den 22 augusti satte jag mig förväntansfullt på flyget tillbaka till Lund. Det var roligt att träffa de andra igen efter sommaren. Att få läsa varandras texter konkretiserade det vi lärt oss under kursen, men vi förvånades också över hur olika texterna var. Texternas olikheter framhävde förstås att vi är i mycket olika skeden av våra doktorandstudier, men också utmaningarna med att skriva ut de metodologiska insikterna och reflexionerna.
Kort och gott verkade alla doktorander vara väldigt nöjda med kursen. Jag tror att vi alla tog med oss någonting, om inte en hel del från kursens smörgåsbord. Det var också härligt att få möjligheten att träffa andra doktorander, samt lära känna varandra och varandras forskning bättre. Nu ser jag ser framemot att se hur allas forskning fortskrider och väntar med iver på nästa doktorandkurs.

Julia Öhman
Doktorand i folkloristik

Julens gyllenbruna småkaka

Doften av ingefära, nejlika, kanel och kardemumma fyller köket och i bakgrunden spelas en bekant juldänga. Degen som ännu består av en oformlig klump ska snart formas till allehanda figurer såsom hjärtan, stjärnor och grisar. Den som tjuvsmakar för mycket av degen kan drabbas av magknip, men kanske är det värt det. Vid gräddningen gäller det att vara noggrann, då de tunna kakorna lätt bränns vid om man inte är på sin vakt. De gyllenbruna kakorna dekoreras sedan med en kristyr lika vit som snö. Bara fantasin sätter gränser för vilka krumelurer och mönster som kakorna pryds med. Till slut är det dags för avsmakning tillsammans med varm glögg och smaken, ja den beskrivs bäst med ett ord och det är jul.

Finns det ett bakverk som förknippas med julen så är det pepparkakan. Pepparkaksbak i juletid är en bekant tradition för många och för den som är pysslig av sig kan också pepparkakshusbygge vara en välkommen utmaning. Men pepparkakan har inte alltid hört julen till och dess historia sträcker sig längre bak i tiden än vad man skulle kunna tro. Redan år 1444 bakades pepparkakor i Norden, nämligen i Vadstena kloster i Sverige. Det äldsta receptet som finns bevarat ur nordisk kontext finner man i det danska kungahovet på 1490-talet. I Finland fanns pepparkakor åtminstone redan på 1700-talet. De tidiga pepparkakorna användes som ett slags medicin, tack vare kryddorna som de innehöll. Till exempel peppar och ingefära ansågs ha medicinska egenskaper och båda skulle fungera mot olika slags magbesvär och den senare även mot tandvärk. Man tänkte sig att pepparkakorna också bet på melankoli. Äldre kokböcker vittnar om att pepparkakorna kunde smulas ner i maten i stället för kryddor, vilket tyder på att kakorna var mycket kryddstarka.

En kvinna och två flickor bakar pepparkakor till jul. Fotografi taget av Väinö Kannisto ca 1960, Helsingfors stadsmuseum, N156415. Från finna.fi

Pepparkakan användes alltså i början som medicin och krydda. Senare blev dess syfte dock främst att smaka gott till kaffet vid olika festliga tillfällen och konsumenterna bestod mest av välbärgat folk. Vid andra halvan av 1800-talet såldes pepparkakor i bagerierna och det var också då som man började använda formar för att få till olika motiv. Kring denna tidpunkt gjorde även glasyren entré, men denna var främst förbehållen de pepparkakor som användes som dekoration, i till exempel julgranar. Pepparkakan blev en del av folkkulturens kafferepertoar i och med ungdomsföreningarnas intåg vid sekelskiftet 1900, men den hade ändå tidigare fungerat som finare tilltugg bland allmogen sedan mitten av 1800-talet. Det var först vid sekelskiftet som pepparkakan började förknippas med julen. Just efter sekelskiftet fick den även en vidare betydelse, den blev nämligen symbol för den sammanhållna och lyckliga familjen som tillsammans umgås och bakar. Också idag kan pepparkaksbaket ha samma symbolik.

Pepparkakans användning och betydelse har alltså varierat sedan dess uppkomst. Detta gäller också receptet. Som namnet antyder, har pepparkakan innehållit peppar en gång i tiden. Ännu vid 1700-talet kunde peppar ingå som ingrediens, men idag har kryddan helt försvunnit från recepten. Andra kryddor som använts men fallit bort är fänkål och anis. Vissa äldre recept var baserade på rågmjöl och inte vetemjöl som vi är vana vid idag. Som jäsningsmedel idag används bikarbonat, men tidigare var det hjorthornssalt. En ingrediens som var vanligare förut men används i mindre utsträckning idag är pomerans- eller citronskal. Kvar i dagens recept har vi däremot ingefära, nejlika, kanel och kardemumma, som till och med säljs tillsammans i egna kryddpåsar under benämningen ”pepparkakskryddor”. Blandningen av dessa kryddor kan för dagens julfirare utgöra julens ultimata doft.

Här har peppakakor använts för att bygga ett pepparkakshus som föreställer Muminhuset. Bild av Nea Långskog, 2020.

Pepparkakan fungerar inte bara som småkaka, utan utgör också byggsten i de olika pepparkakshus som byggs varje år. Pepparkakshuset är en väldoftande och vacker dekoration som man till slut brukar äta upp. Denna dekoration fick främst sin början i 1800-talets Tyskland i och med bröderna Grimms saga om Hans och Greta samt en opera baserad på denna. I sagan finns ett pepparkakshus som en ond häxa bor i och detta hus blev det som inspirerade pepparkakshusbyggandet. Traditionen att bygga pepparkakshus introducerades i Finland tack vare Runa Melander som blev rektor för en hushållsskola i Finland år 1919 och tog med sig traditionen från sitt hemland Sverige. Pepparkakshusbyggandet spred sig snart också till andra hushållsskolor och det första receptet publicerades i damtidningen Kotiliesi år 1923.

Pepparkakan har alltså många år på nacken. Det som en gång i tiden var en småkaka som ansågs ha medicinala effekter blev ett omtyckt småbröd året runt för att sedan bli ett bakverk som starkt förknippas med julen. Receptet och syftet har ändrats men pepparkakan har alltjämt fortsatt sin levnadsbana, både i form av småkaka och pepparkakshus. Vem vet hur länge pepparkakan fortsätter vara en del av julfirandet? Som det ser ut i nuläget är den gyllenbruna småkakan åtminstone inte ännu hotad, något som vi får bevis på varje år då julen nalkas och pepparkakorna ställs fram på fikabordet.

Nea Långskog,
studerande

Litteraturtips
Berg, Gösta, ”Kringlor och pepparkakor”, Fataburen. Nordiska museets och Skansens årsbok 1963, Stockholm 1963, s. 61–80
Bergman, Anne & Ekrem, Carola, ”Julbröd som överraskning och konstverk – pepparkakor och pepparkakshus”, Stora finlandssvenska festboken, SLS & Appell förlag, Helsingfors & Stockholm 2020, s. 100
Swahn, Jan-Öjvind, Stora julboken, Ordalaget, Bromma 2005, s. 141–143
Vuolio, Kaisa, Suomalainen joulu, WSOY, Borgå 1981, s. 123 & s. 178–183

”Etnologi då, nu och sedan?” – en rapport från jubileumsseminariets nordiska paneldiskussion

Med anledning av hundraårsjubileet för Nordisk etnologi vid Åbo Akademi ordnades den 1.12 ett jubileumsseminarium med paneldiskussion kring ”Etnologi då, nu och sedan?”. Deltagare i panelen var professorer i etnologi från nordiska lärosäten: Barbro Blehr (Stockholms universitet), Tine Damsholt (Köpenhamns universitet), Lars-Eric Jönsson (Lunds universitet), Helena Ruotsala (Åbo universitet) och Fredrik Nilsson (Åbo Akademi). Diskussionen modererades av Lena Marander-Eklund, professor i folkloristik vid Åbo Akademi.

Från vänster Lars-Eric Jönsson, Tine Damsholt, Barbro Blehr.

Paneldeltagarna har alla varit verksamma inom etnologi sedan 1980-1990-talet, och fick frågan om hur etnologin förändrats under de senaste decennierna ur deras synpunkt. Helena Ruotsala tog fram den förändring som uttrycks genom att kansatiede (ordagrant ”folkvetenskap”) vid Åbo universitet bytt namn till etnologia, d.v.s. tyngdpunkten har flyttats från att studera ”folk” till att studera vardagslivet med alla dess variationer. Tidsperspektivet har ändrats mer mot samtiden, och vid Åbo universitet är framtidsstudier också en växande inriktning.

Fredrik Nilsson och Helena Ruotsala.

Tine Damsholt tog fasta på hur etnologins studieobjekt förskjutits. Under 2000-talet ifrågasattes individen som den självklara utgångspunkten för kulturanalys, vilket skedde genom flera olika teoretiska vändningar. Det perspektiv som starkt tagits upp av etnologin vid Köpenhamns universitet, är att utgå från praktiker som studieobjekt. På det vises ses människan som en del av kollektiva, föränderliga assemblage, inte som suveräna aktörer.
Barbro Blehr tog upp en tendens som handlar om ökade teoretiska ambitioner, tillämpning av grand theory och djupdykande i de filosofiska premisserna för hur problem formuleras. Denna tendens har också en problematisk sida, menade Blehr och varnade för solipsism och ”byggande av ett eget universum” som kontrasterar sig mot andra på samma teoretiska fält, men som riskerar att också isolera sig och förlora kontakten med ämnet etnologi. Fredrik Nilsson såg också denna tendens, av å ena sidan teoretisk lekfullhet och å andra sidan risk för fragmentarisering.

Det kulturhistoriska perspektivet lyftes fram som mycket viktigt av alla i panelen, som något som gör etnologiämnet unikt och som skiljer det från närliggande discipliner som historia, antropologi och sociologi. Via det historiska perspektivet kan vi problematisera och destabilisera samtiden. Tine Damsholt ville varna för att behandla kulturhistoriskt- och samtidsorienterad etnologi som två separata områden och framhöll att styrkan ligger i kombinationen. Men etnologer borde kanske bli bättre på att artikulera denna styrka och vad det är vi får ut av kombinationen.

Medan etnologi och folkloristik är skilda discipliner i Finland, har ämnena i Sverige slagits ihop under benämningen etnologi. Hur ser relationen mellan etnologi och folkloristik ut? Barbro Blehr beskrev utvecklingen i Sverige, där etnologi och folkloristik integrerats så att det är svårt att säga vad som är vad, men där vissa forskare ändå arbetar med ett mer folkloristiskt perspektiv. Fredrik Nilsson talade om en dynamisk kraft i samarbetet mellan etnologi och folkloristik vid Åbo Akademi, som inte hade varit lika dynamiskt ifall det inte fanns olikheter i perspektiv.

Panelen diskuterade att etnologin alltid varit engagerad i sin samtid och bearbetat aktuella frågor, och Lars-Eric Jönsson tog upp den tillämpade aspekten av etnologin, som även den alltid funnits med. Tidigare gällde tillämpningen främst kulturarv och museiarbete, men allt fler tillämpbara perspektiv och riktningar har öppnats, vilket etnologin i Lund arbetar med i sitt masterprogram i tillämpad kulturanalys (MACA) som startade 2008.
Men hur samhällsrelevans förstås är också en politisk och ekonomisk fråga. Ett problem i synnerhet för humaniora är samtidens tanke om att samhällsrelevans är mätbart. De sätt som samhällsrelevans mäts på, t ex i form av antal produkter och patent, är inte kompatibelt med den typ av kunskap som humaniora bidrar med. Barbro Blehr tog upp hur fältarbeten, att studera vad som sker mellan människor i vardagen, har blivit allt svårare att genomföra i Sverige på grund av en omfattande juridifiering och etikprövning. Även här krockar humaniora med system som är utvecklade för andra typer av forskning.

Vad skulle vara angeläget för en etnolog att forska i just nu, var en fråga som ställdes från publiken. Det och den som inte får uppmärksamhet och inte tar plats i media var ett bud. Lars-Eric Jönsson menade att tystnad och att inget verkar hända likaväl kan vara ett tecken på den stiltje som råder i stormens öga, i själva epicentret. Det gäller alltså att inte låta sig styras för mycket av den massmediala dagordningen, utan att formulera egna problem. Det empiriskt okända kräver öppenhet, att man inte från början vet vad man kommer fram till, betonade Barbro Blehr. En aktuell, pågående och mångfacetterad process som nedmonteringen av de nordiska välfärdsstaterna nämndes av Fredrik Nilsson också som angeläget för etnologer att forska i. Nilsson tog också upp den stämpel av ”trevlighetsforskning” som etnologin i vissa sammanhang är behäftad med, och som kan göra det svårt att komma fram och bli hörd som en vetenskap som bidrar med kritiska och samhällsförändrande perspektiv, vilket är helt centralt för ämnet.

Universitetspolitik och frågor om vad som är meriterande påverkar starkt hur och vart dagens akademiker, liksom även etnologer, orienterar sig. Idag är det meriterande att skriva på engelska, publicera artiklar i internationella tidskrifter och verka internationellt. Panelen var enhällig i att lyfta fram hur viktigt det är att etnologiämnena i Norden håller ihop och samarbetar, gärna ännu mera än vad som nu är fallet. Samarbetet kunde stärkas t. ex. genom gemensamma kurser och forskarskolor, seminarier och utbyten. Det här var ett initiativ som väckte stort intresse bland studenter och doktorander, och diskussionen fortsatte entusiastiskt kring borden på kvällens festmiddag: ”En gemensam kurs i fältarbete för studenterna!”; ”Gemensamma seminarier, och kanske har corona i alla fall gjort att steget är kortare att ordna seminarier online?”. Nya möjligheter hägrar för den nordiska etnologin.

Ann-Helen Sund
doktorand i etnologi

Gravgårdsdidaktik

En disig eftermiddag i oktober var det dags att bege sig till Åbo begravningsplats för studenterna på kurserna Kulturanalys i teori och praktik och Etnografiska fältmetoder. Begravningsplatsen skulle under en timme bli ett ”kulturanalytiskt laboratorium”, där utforskandet gällde begravningsplatsens kulturella grammatik. Studenterna delades vid gravgårdens ingång in i mindre grupper och fick välja fokus för sina observationer bland teman som tid och symboler; sociala relationer, identitet och makt; rumslighet och stämningar samt materialitet och minnen. De fick instruktioner om att ta bilder med telefonerna av sina observationer. Under övningens andra fas, tillbaka på Arken, skulle hela gruppen tillsammans diskutera med bilderna som utgångspunkt. Vi deltog i laboratoriet i egenskap av studerande på en kurs i didaktik, med uppgift att skugga en undervisningssituation.

Åbo begravningsplats är stor, och grupperna skingrades snabbt och hittade sina egna rutter. Vi gick tillsammans med kursens lärare och saknade inte samtalsämnen – en begravningsplats är mycket tät på kulturella budskap av skilda slag, inhuggna i sten, planterade på marken, skrivna på skyltar nedstuckna vid gravarna. Alla har sina egna erfarenheter av begravningsplatser, vilket aktiverar associationer och berättande. Om du vill läsa mer om lärargruppens observationer på gravgården kan du läsa detta inlägg.

Tillbaka på Arken fortsatte diskussionen utgående från fotografier, vilket visade sig fungera mycket bra i det här sammanhanget. En del av vår didaktiska uppgift var att fundera över var och när undervisning och lärande sker. I en traditionell klassrumssituation tänker man sig ofta att detta ska ske ungefär samtidigt, att läraren sitter på kunskap som hen sedan förmedlar till studenterna som då (med lite god tur, skicklighet och vilja) lär sig den kunskapen. I detta fall handlade det inte om att kunskap förmedlas på det sättet. Istället lärde sig studenterna någonting då de själva gjorde uppgiften, som förstås ändå var designad med ett pedagogiskt syfte. Studenterna lärde sig högst antagligen också av varandra då de fick höra vad andra hade sett och tänkt. Även om undervisning också kan sägas ha skett under diskussionstillfället, var det främst med hjälp av väl genomtänkta frågor som stimulerar till eget tankearbete och inte i form av färdigt givna svar.

Bilder som denna diskuterades under eftermiddagen. Vad lägger du märke till i denna bild?

När övningen var slut hade den pågått i nästan fyra timmar. Vi intervjuade ett par av studenterna, som båda menade att tiden gått fort och att övningar av denna typ är en välkommen omväxling till mer traditionell undervisning i klassrum med föreläsningar.

Under corona-tiden utvecklades distansundervisningen av nödvändighet, men den typ av undervisning som främjades var säkerligen mest den föreläsande, powerpoint-presenterade typen. Det kulturanalytiska laboratoriet ger intressanta perspektiv på hur studiepraktiker, lärande och undervisningssituationer också kan utformas: hur platser, omgivning och saker tar del i lärande, hur kunskapsdelande och -skapande aktiveras och  fungerar genom gemensamt utforskande och observerande av något. Kanske behövs mer gravgårdsdidaktik!

Ann-Helen Sund, doktorand i etnologi

Lina Metsämäki, doktorand i nordisk folkloristik

Begravningsplatsens kulturella grammatik. En lekfull övning på ett allvarligt tema

Som ett led i att levandegöra studierna i kulturanalys, och att skapa ökad känsla av gemenskap mellan studerande och bland personalen, höll vi ett kulturanalytiskt laboratorium på Åbo begravningsplats. Tanken var att skapa ett rum för nyfiket utforskande av världen genom att titta på kulturmönster, kulturella innovationer eller kulturell variation. Metoden som användes var situerad observation där blicken i förening med andra sinnen aktiverades i ett tematiskt utforskande av begravningsplatsens kulturella grammatik.

Observationen gjordes med utgångspunkt i temana: (1) Tid och symboler, (2) Sociala relationer, identitet och makt, (3) Rumslighet och stämningar och (4) Materialitet och minnen. Vi möttes på platsen och fyra grupper studenter och personal började vandra mellan de välorganiserade gångarna i olika riktningar.

Åbo begravningsplats är rik på påkostade familjegravar som speglar olika tiders trender i motiv och utformning. Foto: Lena Marander-Eklund

Vi hittade pampiga familjegravar, sneda mossbeväxta gravstenar, gravar med yrkesbenämningar på den döda, välputsade gravstenar, övergivna gravar, gravar med olika symboler och olika typer av estetik och mycket mer. En sak som vi speciellt lade märke till var små skyltar som placerats vid vissa gravar, som ett slags meddelanden. Här framkom t.ex. att graven handhas fram till ett visst årtal, vilken typ av skötsel som är betald eller att gravstenen är farligt sned – en uppmaning till anhöriga att åtgärda saken.

En kulturanalytisk analys av begravningsplatsen kräver både en förmåga att överblicka de stora linjerna och ett sinne för detaljer. Två kulturanalytiker hukar koncentrerat vid en grav för att läsa vad det står på lapparna som finns utplacerade vid vissa gravar. Kanske är det en beställning på gräsklippning eller gravblomster, eller så är det en uppmaning om att låta räta en farligt lutande sten. Foto: Lena Marander-Eklund

I gruppen som bestod av forskare och personal kretsade samtalet bland annat kring dödens närvaro i vandringen på begravningsplatsen. Intressant nog kändes döden relativt frånvarande, tills vi plötsligt hör kyrkklockorna från kapellet börja slå. Strax därpå dyker ett begravningsfölje upp bestående av svartklädda personer i tre generationer. En äldre kvinna bär en urna.Med begravningsföljet inträdde också en ny stämning. Begravningsplatsen var inte längre endast ett rum för vetgiriga kulturanalytiker och för den personal som flitigt krattade platsens gångar. Nu trädde döden fram. Följet kom rakt emot oss och av hänsyn tog vi ett steg åt sidan. Samtidigt som kapellets klockor klingar i moll, hörs på avstånd den muntra inringning från en skola. Två olika världar möts i ett och samma ljudlandskap.

En av de större familjegravarna visar hur generationer och släkter hänger ihop. Här finns också plats kvar på stenen för nya namn. Foto: Lena Marander-Eklund

Efter en dryg timme åkte vi tillbaka till Arken för att gå igenom våra fynd. Studenterna diskuterade ivrigt sina upptäckter av makt, tid och stämningar. På frågan om vad som speciellt förvånade utrycktes överraskning över allt som finns att upptäcka på en begravningsplats. Här samsas religiösa uttryck, rituell materialitet, historia, minnen, känslor, stämningar, tankar om människovärde och värdighet och livets förgänglighet. Samtidigt som en begravningsplats rymmer både sorg och tragik, kom studenterna ändå fram till att genom att minnas de döda och berätta om dem går också livet vidare.

 

Lena Marander-Eklund
professor i folkloristik

En potentiell gärningsman?

Vi tar barnen med på museum en söndag i oktober. Ett av stadens konstmuseer bjuder dels på verk från samlingarna dels på en utställning inlånad utifrån. Vi har knappt kommit in i den stora salen innan det händer. Profileringen. Av alla besökarna riktar museivakten sig in på oss. Spänner ögonen i oss och följer oss med sin hökblick hur vi än rör oss i rummet.

Det räcker med att ett av barnen sträcker ut en hand för att peka mot en tavla, så är hen framme och spottar ut förmaningar och varningar. Alla barn är här förmodade missdådare, sabotörer, vandaler. Från det att de har stigit in i museet tills de står ute på trappan igen.

Upptäckarglädjen solkas av vakten som följer efter oss genom salarna. Mitt grepp om den yngstas hand blir bara hårdare och hårdare. Varje fråga som barnen ställer, varje kommentar som de gör om tavlor och installationer möts först av ett: ”stå inte så nära”, ”vifta inte”, ”peka inte”, ”rör dig inte så snabbt” från föräldrarna som känner personalens brännande blickar i nacken. Vi är inte här för att ställa till med uppståndelse. Våra barn har hittills aldrig rört en tavla på ett museum. Men de vill kommentera, förundra sig, förfasas, njuta och fundera. Med ord och med gester.

Åbokonstnären Victor Westerholms (1860-1919) kor i björkhage var ett av verken som diskuterades under museibesöket (Public Domain).

Om några år slipper vi det här. Om några år är alla familjens medlemmar i en sån ålder att de inte längre uppfattas som potentiella risker i den här typen av sammanhang. Men jag tänker på dem som inte växer ifrån sitt stigma, som måste leva med att ständigt betraktas som möjliga hot på grund av samhällets fördomar. Åldersprofilering må vara irriterande, och visst förstörde det en stor del av vår konstupplevelse, men vi hade ändå en stark position i vår vita medelklasshabitus. För den som utsätts för rasprofilering finns ingen möjlighet till lättnad med tiden.

Att bli bedömd, och dömd i förväg, på grund av sitt utseende, sin ålder, sin funktionalitet, sin etniska tillhörighet, sin religiösa övertygelse, gör någonting med människor, men också med det samhälle som tillåter den här typen av profilering. Jag tänker på svenska polisens register över romer, men också väktarnas misstänksamma blickar på de mörkhyade ungdomarna i min egen vardagliga närhet. En dold särbehandling av människor utgående från etnicitet eller klass som tydligt visar att vi trots allt inte är så lika inför ordningsmakten.

 

Blanka Henriksson,
docent i nordisk folkloristik och frustrerad museibesökare

Kreativa kokkonster – betraktelser kring ett stormkök

Corona-julen 2020 önskade jag mig ett stormkök. Jag fick också ett exemplar av denna friluftspryl, även utsedd till ”årets julklapp”. Trots många skogsturer i tider av social distansering, begränsad rörelsefrihet och längtan ut i det fria, hade jag ändå inte använt stormköket förrän i söndags. Jag hade skaffat bränsle till det och såg fram emot att inte bara hitta trattkantareller, utan också steka och äta dem på plats, i gott sällskap. Tanken tilltalade mig: det här skulle bli en extra rolig svamputfärd. Jag förberedde hemma: fyllde och tejpade saltkaret, satte extra bränsle i en liten plastflaska och matolja i en liten burk, packade en lök, en bit zucchini, en paprika, en liten påse pasta, en liten skärbräda och kniv, ett par muggar, kaffe färdigt doserat i en liten påse, mjölk till kaffet samt en och en halv liter vatten. Jag kände mig nöjd och beredd, och sände en tanke till tidigare erfarenheter av båtliv, med sina lärdomar om det portabla, i rätt skala och mängd uppmätta.

Trattkantareller hittade vi i mängder. Det blev dags att montera upp stormköket på en stubbe i skogen, och vi startade med kaffe. Från denna punkt vid stubben kunde vi plocka svamp rakt ner i pannan. Mitt sällskap tog ett foto med mobilen och skickade till en vän. Svamparna och grönsakerna blev goda och vi var nöjda (att pastan, otålmodigt tillagad i sjudande vatten, smakade mjöl och blev oätlig spelade inte så stor roll).

Stormkök i svampskogen, 10.10 2021 (foto privat)

Ett par dagar senare skickade min vän en länk till en blogg om att laga mat på stormkök. Hon skrev ”på bilderna åtminstone ser det nästan ut som haute cuisine ”. Det var vackra färger och omgivningar, bilder på bloggaren och receptkreatören i naturen, närbilder på vackert komponerade rätter – som på en fin restaurang, eller i en kokbok. De redskap som syntes var, förutom stormköket, enbart en kniv med träskaft och en skärbräda av trä. Avsikten med bloggen (och även det tillhörande instagramkontot) presenterades som att dela med sig av växtbaserad matglädje och de bästa recepten för stormkök: ”Att få skapa och att få inspirera andra till att se samma glädje som jag själv gör i naturen är en av mina största drivkrafter”. I avsnittet ”Jobba med mig” presenterade bloggaren samarbeten med olika företag inom friluftsbranschen, däribland med en kokbok utgiven av en tillverkare av stormkök.

Utgående från enbart en jämförelse med bloggens bilder och den bild min kompis tagit av vårt matlagande i skogen kan man undra om vi alls ägnar oss åt samma aktivitet som bloggaren – eller vad kan det innebära att laga mat på stormkök i skogen i vår samtid? På fotot av vårt matlagande står ett spritkök och en panna med svamp i centrum. Kring denna finns ett par plasthinkar med svamp, ett vitt skärbräde, en tändare, en flaska vatten, ett par plastpåsar, en kopp. Fotot kunde ses som misslyckat om bedömningen gällde estetik. Denna värderande tolkning kunde leda vidare mot till exempel slutsatser som att svampätarna i detta fall ägnar sig åt något av praktisk nödvändighet. Men fotot kan också förstås som lyckad pedagogik: det här behöver du. Eller som ett tips om och innovation kring en svamptur: så här kan man också göra. Omvänt kunde denna bild underminera bilderna på bloggen, genom att t ex påpeka att arbetet ”bakom kulisserna” inte syns och att bilderna därför inte skulle vara riktigt sanna. Foton är belysande material för att undersöka hur praktiker och saker framställs, värderas och för att få veta något om det sammanhang där de ingår och får värde, men slutsatser ska inte dras för snabbt.

Glädjen över att laga och äta mat under en utfärd i skogen är säkert lika sann i båda fallen. Lika uppkopplade och interagerande via internet är också de medverkande parterna, som förenas i sina strävanden att dela med sig och inspirera andra, fast på olika sätt och i olika forum. Hur det kreativa i praktikerna tas fram skiljer sig delvis. Den ena parten intensifierar friluftsliv som sinnlig upplevelse med matlagning, den andra tillför svampplockandet en ny dimension. Men båda inriktningarna skulle säkert se sina praktiker som relaterade till hållbarhet, miljömedvetenhet, hälsa och god mat. Förändringsprocesser kan vara flerfaldiga, och det kan vara en av de viktigaste aspekterna för hur stark och hållbar förändringen blir: Vad kan den omfatta? Kan olika riktningar förstärka varandra och i så fall hur, eller underminerar de varandra? Samma ”trend” kan visa sig innehålla många variationer, samtidigt som det som ter sig som motsatser kan vara mer relaterat än det verkar vid första anblicken.

Ann-Helen Sund
doktorand i etnologi