månadsarkiv: oktober 2019

Hus och hem – eller hur hamnade en kristallkrona hemma hos mig

I lördags inträffade något som jag aldrig trodde skulle hända – jag köpte en kristallkrona av äldre modell. Jag och min man bor i ett gammalt hus som har högt till tak. Jag har redan länge följt med en sajt som säljer begagnade antikvaror just med tanke på att kunna förgylla vårt hem med en kristallkrona. Intresset för heminredning har jag haft länge och jag är en storkonsument av inredningsprogram på Tv. Samtidigt är vårt hem inte speciellt stilrent. För mig har den nordiskt ljusa och avskalade inredningsstilen varit viktigt och jag har aldrig gillat rysch och pysch. Dessutom är jag inte en som gillar att ”pyssla om mitt hem” mer än nödvändigt. Och nu denna kristallkrona!

Bildtext. Först ska kristallkronan putsas upp och sedan hängas upp.

Hemmet är en viktig plats för oss, min man och mig, och det är dit vi drar oss tillbaka efter långa arbetsdagar. Vårdvetaren Yvonne Hilli har gjort en begreppsanalys av ordböckers definition av ordet hem. Begreppet kan etymologiskt sägas innebära en plats där människan erhåller skydd från omvärlden, en plats som erbjuder vila och näring. Hilli särskiljer fyra betydelsedimensioner av ordet hem. Det kan förstås för det första som bostad, för det andra som hus eller härbärge, för det tredje härd eller ursprung och för det fjärde som gemenskap. Begreppet hem är mångfasetterat och innefattar såväl konkreta fysiska element som värdemässiga och mentala element av typen gemenskap. Dessutom bör vi komma ihåg att hemmet inte enbart upplevs som en skyddande plats utan kan också erfaras som tvingande, full av plikter, och de gånger det handlar om våld – direkt hotande.

I boken Känslor äger rum (2014) diskuterar litteraturvetaren Pia Ingström vad ett hem är och hur en bostad blir ett hem. Hon menar att hemmet för många i hög utsträckning är synonymt med vardag och betonar att hemmet är där hemkänslan finns. Enligt henne görs ett hem genom att möblera och pynta, men menar också att det handlar om det nötta och fula. Jag menar, i enlighet med Ingström, att begreppet hem har många dimensioner – något som i sig är kulturanalytiskt intressant. Hemmet kan ses som en plats för rutiner med syfte att binda samman en familj eller ett par, en plats för gemenskap och trygghet. Hemmet är mycket mer än en plats där man bor och förknippas med någon form av känsla. Bostaden blir ett hem dels genom att man vistas där en längre tid, dels genom renovering och inredning som bidrar till att ge det en personlig prägel och skapa en hemkänsla. Antropologen Marianne Gullestad menar att heminredning är en central symbol som människor investerar pengar, tid och känslor i. Heminredning uttrycker livsstil och samhällsklass, det är ett sätt att visa vem man är och även vem man skulle vilja vara.

Att inreda sitt hem är ett sätt att betona hemkänslan samtidigt som det säger något om vem vi är. Samtidigt som jag är mycket förtjust i kristallkronan är jag förbryllad. Hur har jag gjort en sådan tvärvändning gällande inredningssmak, att jag skaffat mig en lampa (eller statussymbol) som jag som yngre skulle ha skrattat åt? Jag antar att köpet av kristallkronan innebär att jag önskar framhäva att jag bor i ett gammalt hus. Kristallkronan är dessutom så pass gammal att jag inte här gör kopplingar till min föräldragenerations smakpreferenser. Kanske är det bara så att jag blivit lite ”fin i kanterna” på äldre dagar.

Lena Marander-Eklund

När kroppen blir hemmastadd

En flytt är överstånden. Från ett hus till ett annat, från en del av stan till en annan. Det är inte bara hushållet som flyttat och ting som fått nya platser, också de medföljande kropparna måste skapa nya rutiner och nya vägar. 

I hissen, som jag oftast inte ens tar nu för tiden, söker sig pekfingret automatiskt till översta knappen. Men som tur är fungerar maskineriet långsammare här, för medan dörren sakta stängs och fingret trycker inser hjärnan att vi faktiskt bara bor på trean nu. 

På toaletten sitter lampknappen på fel sida. Fel sida i förhållande till var muskelminnet ständigt prövar sig fram i en spökrörelse från en gången tid. Morgonkaffet står i fel skåp, men där skåpet bordet finnas finns ingenting.

Inte heller böckerna har hittat sina rätta platser ännu.

En dag blir det diskussion om närmaste vägen att cykla till jobbet.  Den sträcka som känns rak för en känns krokig och lång för den andra. Vi kontrollerar på kartan och möts i en kompromiss, men kroppen är ändå inte övertygad. Avstånd mäts inte bara i centimeter och meter. De sitter i kroppen och i en känslomässig upplevelse. Det handlar om bekvämlighet, men också om känslor av monotoni eller omväxling. 

Nya dörrar och nya lås kräver andra handlag än tidigare. Ännu har jag inte lärt mig hur jag ska trixa med porten för att få upp den på första försöket, och går grinden på baksidan utåt eller inåt nu igen.

Var och varannan morgon ska innergårdens backe korsas, men ska man gå runt på gångvägen eller upp för trappan. Går man olika vägar med eller utan sopor att slänga?

Det så gott som dagliga valet: trappan eller den slingrande gångvägen?

Småningom krävs färre och färre val, och först då känns det som att vi bor här på riktigt. Vi är inte längre gäster på visit, utan äkta invånare, som genast ser vem som hör till och vem som är nyinflyttad eller på besök. 

Blanka Henriksson, nyflyttad forskare i SLS-projektet Vardagens rum

Hangö och dess lager av liv

Tre dagar av fältarbete med intervjuer, observationer av stadsrummet, gator, byggnader och rörelse, kopplat samman med diskussioner och egna analyser av allt och lite till, gör en lätt utmattad. För mig, som tredje årets studerande i kulturanalys, var detta det första fältarbetet, första ordentliga intervjuerna, första steget ut i en värld där forskningen känns ”riktig” och där det teoretiska plötsligt omvandlas till en påtaglig verklighet av kött och blod.

Det jag bär med mig just nu, precis efter att ha kommit hem, är känslan av ett privilegium, av att ha fått äran att ta del av människors berättelser om sig själva och om sin hemstad, om sina liv. Något annat jag är akut medveten om är ansvaret. Vilken berättelse är det jag berättar, med mina ord, med mina bilder, med mina val av informanter? Vems är berättelsen, blicken, rösten? Ser jag förfallet, fäster jag mig vid tomheten och avsaknaden av människor och liv, eller märker jag hur livliga gymmen och biblioteket är, hur de lokala vattenhålen vibrerar av en seg livskraft och hur byggnader repareras nu när sommaryran lagt sig? Lyssnar jag på en informant som säger att allt är dött, lyssnar jag samtidigt på en annan som säger att det är en illusion eftersom livet bara blir annorlunda och flyttar in på andra arenor?

En liten stad som Hangö visade mångfalden och det flerdimensionella, både ifråga om historien, byggnaderna, strukturerna och åsikterna. Hur invecklat allting egentligen är och hur mycket det finns att se och förstå och att gräva djupare i, hur olika perspektiven kan vara. Hur hangöborna som individer kan vara så olika i tanke och tro, men samtidigt hur de förenas i stoltheten över sin hemstad. De kan tycka helt olika om nybyggen, fokusera på helt olika aspekter av stadens historia, bo och leva på vitt skilda håll inom stadsgränserna och å ena sidan tycka att allt är dåligt å det andra mena att allt är tillräckligt bra, samtidigt som stoltheten i att vara just hangöbo ligger som ett paraply över det hela.

Min sista intervju blev en överraskning när en kund i en bar meddelade att han ville berätta. Jag hade en stund på mig innan tåget gick och tänkte att ”varför inte, lets ride”. Där satt han, en äldre finskspråkig man, lätt berusad, med ett öppet ansikte och berättade att han är en ”persjalkainen hankolainen” som hela sitt liv varit en ”duunari”. Hans svar var direkta, korta, tydliga och varje gång när jag inte direkt kontrade med en till fråga så sade han enträget ”seuraava kysymys!” med ett ivrigt uttryck i ansiktet. Där fanns en hunger för att få berätta, att få dela med sig. Han avslutade intervjun med att säga ungefär så här: ”Hangö är kärlek, patriotism, det är att leva vid havet, av havet, med havet och att därifrån finna och få frid.” De blåa ögonen var allvarliga medan han uttalade det sista, sedan blinkade han till och log lätt.

Där satt jag, stum. Förundrad. Jag hade intervjuat andra människor innan honom, alla med olika bakgrund, yrken och åldrar, men denne man gläntade på en dörr till en värld jag vill veta mer om, sjöng ett litet solo för en kör av röster som kanske ganska ofta inte hörs, som det vetenskapliga kanske inte riktigt når, någon som kände sig osynlig och kanske ganska ofta är just det. Medan jag packade ihop mig så tackade han för att han fick vara med i projektet och sade att även om han själv inte kommit bort från Hangö så kommer hans ord ut i världen.

Privilegiet, ansvaret, det betungande och befriande i betydelsen. Och en förundran över livet och dess berättelser. Jag vill få höra mera.

Hannah Salo, studerande Kulturanalys

Gamla mynt i byggnader

Nu och då får man höra att någon har hittat ett eller flera mynt gömda i en gammal byggnad. Mynten kommer ofta fram under renovering eller när byggnaden rivs. De kan ligga under tröskeln, under golvbrädorna, i vägg, tak eller i spisgrunder. Hur har de hamnat dit?

Ibland kan det förstås vara att myntet har trillat ur en ficka och landat under golvet genom en spricka. Men i andra fall är det uppenbart att myntet eller mynten inte har hamnat på sin plats i misstag. Då kan man kanske lätt tänka att de har gömts för man har varit rädd för tjuvar. I det fallet ska man tänka på två frågor: har ägaren kunnat nå mynten utan ett större rivningsarbete och har myntskatten varit värdefull?

Denna svenska skilling från 1826 hittades under tröskeln av ett härbre i Kuru på 1960-talet. Foto av V. Pajulahti.

Ofta är de mynt som hittas inte speciellt värdefulla. Ibland är de till och med betydligt äldre än huset, alltså har de inte varit gångbara när de gömdes. För att få svar på frågan varför dessa mynt har gömts i huset får man vända sig till arkiverade berättelser om gamla seder, alltså folklore.

Till exempel i Korsholm har man berättat: När en gård bygges, lägger man för att ”motverka” onda önskningar och elakheter mot gården ett silvermynt (helst icke gångbart) i varje knut och under varje tröskel samt säger: ”Vad som är mitt vill jag ha, men vad som hör en annan till bryr jag mig ej om” (Finlands svenska folkdiktning VII: 3, s. 104). Och i Tenala: Under tomtstocken till ett hus, skulle det läggas pengar, så skulle det huset aldrig bli utan (Finlands svenska folkdiktning VII: 3, s. 190).

Det finns en hel del motsvarande berättelser som visar att mynt har gömts i byggnader för att få god lycka eller för att skydda dem mot onda krafter. Det kunde handla om ett eller flera mynt och ofta skulle de vara gamla. Men några berättelser nämner att myntet skulle vara från det året då huset byggdes. Det sistnämnda verkar vara en nyare sed, där man vill dokumentera byggnadsåret. Mynt har gömts i byggnader så länge som mynt har funnits, alltså är seden mycket gammal. Dessutom brukas traditionen ännu i dag. Men betydelsen har ändrat under århundradens lopp: nuförtiden muras byggnadsårets mynt tillsammans med andra ting i en symbolisk grundsten utan att (medvetet?) tänka på lycka eller skydd mot onda önskningar.

Läs mer:
Grundstenen för Aurum i Åbo murades under festliga former: https://www.abo.fi/nyheter/grundstenen-for-aurum-i-abo-murades-under-festliga-former/
Hukantaival, S. ”For a witch cannot cross such a threshold!” – Building concealment traditions in Finland c. 1200–1950: https://www.utupub.fi/handle/10024/125606

Sonja Hukantaival
Forskardoktor i Nordisk folkloristik

Platser och ting i vila

Årets fältarbete, som görs i samarbete med SLS, genomförs i Hangö. Temat är Platser i omvandling och Hangö är därvidlag en bra undersökningsyta. Här finns tydliga spår av en klassisk nordeuropeisk badkultur med vackra sekelskiftesvillor, pensionat och hotell.

Men det finns också spår av en delvis utslocknad industri vars kulturarv till viss del skymtar i hamnområdet. I likhet med många andra kustnära städer genomgår Hangö en omvandling där havsnära boende är attraktivt och med detta också ett utbud av caféer och restauranger som helst ska placeras så nära kajkanten som möjligt. Människan romantiska längtan efter att balansera på gränsen mellan natur och kultur förefaller stark. Men platsomvandling handlar inte bara om förändring som sker under loppet av flera decennier, utan säsongsväxlingar är minst lika påtagliga. I oktober ter sig delar av Hangö spöklikt ödsliga.

Detta kan uppfattas som att platsen har övergivits efter att under sommaren formligen ha invaderats av turister och säsongsboende. Men kanske handlar det snarare om en välbehövlig vila efter en intensiv sommarsäsong. Alldeles runt hörnet av en krog, i det under sommartiden så upplevelsecentrerade hamnområdet, skymtar några artefakter; materialiserade minnen över den sommar som flytt.

Artefakterna lutar sig vilsamt mot varandra samtidigt som de bär på ett löfte om (cyklisk) omvandling: När de åter står i givakt på uteserveringen så kommer även champagnetörstande gäster att återvända till Hangö. Men tills dess; rast, vila.

Fredrik Nilsson

Professor i etnologi