Kategoriarkiv: Laddade platser

Alltid skönt på sommarstugan, eller…

Senast i februari börjar jag tänka på när jag och min man ska kunna åka till sommarstugan igen. Vår sommarstuga är inte isolerad för vinterbruk, men senast till påsk brukar säsongen inledas. Våra barns och barnbarns besök är efterlängtade. Varje år längtar jag alltmer till stugan, som är mitt barndomsställe i Insjöfinland. Jag brukar skämta om att min sommarstugeväg är en av landets centrala trafikleder, inte en mysig väg kantad av ängsblommor.

I bland annat Hufvudstadsbladet kan man den 25 mars 2021 läsa om att efterfrågan på sommarstugor i år är stor. Det är fråga om en ny generation som vill ha sitt eget sommarparadis. Kanske är det Corona-året och/eller möjligheten till distansarbete som gjort att fritidshus och naturen kallar. Förra året kunde man läsa om att unga inte är intresserade av sommarstugor (t.ex. i svenska.yle.fi 26.2.2020). Enligt artikeln vill unga idag helt enkelt inte vara på ”lande”. De sommarstugor som, enligt de intervjuade fastighetsförmedlarna, går åt har bilväg fram, är i gott skick och har el och vatten. Däremot är det problematiskt att få sålt de sommarstugor som ingen skött om på långa tider. Så kan gå då ägaren/ägarna blir ålderstigna men ändå äger sommarstugan. Ingen sköter om underhållet och den högt älskade sommarstugan blir då ett problem. Vem ska ta över stugan? Har någon möjlighet att köpa ut övriga syskon? Då återstår försäljning av sommarparadiset. Syskon kan vara oeniga om vad som ska hända med stugan. Också samägande av en stuga kan innebära problem då uttalade och outtalade förväntningar av olika slag stöter samman. Vem ska sköta underhållet, vad ska göras och vem ska betala för det hela? Sommarstugor genererar känslor – både positiva och negativa – som kan leda till konflikter. Sommarstugan är inte enbart ett oproblematiskt paradis.

Bild från Lena Marander-Eklunds familjealbum

I ett kommande forskningsprojekt, ”Sommarstugan som kulturarv. Plats, identitet och konflikt”, kommer jag att tillsammans med två andra forskare studera konflikter som uppstår i samband med sommarstugor. De kan handla om oskrivna regler, drömmar som inte går att uppfylla, eller generationers olika förväntningar. Osämjan kan sättas på sin spets vid fråga om försäljning eller arv. Även relationen mellan stugägare och kommun kan vara grund för konflikter (skötsel av naturen kring stugorna, frågor kring byggnadslov och dylikt).

Som en empirisk bas för detta framtida forskningsprojekt har vi tillsammans skapat en frågelista med utgångspunkt i de frågor som vi är intresserade av. Frågelistan ges ut av Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi, som bedriver traditionsinsamling och samtidsdokumentation genom årliga frågelistor med varierande tema. I frågelistan efterfrågar vi nu dina upplevelser av tillvaro, samvaro och ägande av sommarstugor, på gott och ont. Svaren kommer att användas i studien om sommarstugeliv där anonymiserade citat ur materialet kommer att användas, och svaren arkiveras vid Cultura för framtida forskning. Frågelistan finns tillgänglig på både svenska och finska.

Frågelistan är uppbyggd kring tre centrala teman. Det första temat är användningen av sommarstugan. Här finns även en fråga till dig som inte har en sommarstuga men som kanske skulle vilja ha en – eller absolut inte. Det andra temat handlar om sommarstugan som ett boende där man sommartid lever flera familjer eller generationer tillsammans. Det tredje temat handlar om sommarstugor och arvsfrågor.

Du kan svara på frågelistan fram till slutet på augusti 2021. Du kan svara på den elektroniska blanketten som länkas nedan. Om du har frågor kan du skicka e-postmeddelande till cultura@abo.fi. Webbsida: http://blogs.abo.fi/cultura/

Medan vi väntar på att få ta del av dina upplevelser av ett sommarstugeliv, tänker jag ha en skön vår och sommar på min sommarstuga som åtminstone just nu inte är en grund för konflikter (vad jag vet).

Lena Marander-Eklund
Professor i Nordisk folkloristik vid Åbo Akademi

Pass som öppnar och stänger gränser

Vi diskuterar pass och gränser på en kurs i kulturanalys. Hur skapar pass gränser? Hur stänger man ute och sluter inne genom pass? Är passfrihet och passlöshet olika sidor av samma mynt? Samma dag läser jag om ännu en människa vars framtid hänger på den sköra tråd som bristen på pass kan utgöra. I samma stad som jag bor Ali Reza Heidari som lever under hot att avvisas till Afghanistan, ett farligt land där han aldrig bott och inte har någon familj. Men eftersom han inte har något afghanskt pass kan han inte få uppehållstillstånd i landet där han lever och arbetar.

Utan pass är du ingen, och utan pass kan du inte heller bli någon. Det afghanska passet har just utsetts till världens ”svagaste”, eftersom det ger tillträde till endast tjugosex länder utan visum. Starkast är det japanska som enkelt bereder väg till 191 nationer. Men trots sin svaga ställning, är det just ett afghanskt pass Heidari behöver för att bevisa sin existens och sin rätt att få finnas här och nu.

Själv är jag också utan pass, men i en helt annan bemärkelse. Jag har inget giltigt identitetsbevis i skrivande stund. Lite ironiskt eftersom jag råkar vara medborgare i två olika länder, och har bott ungefär halva mitt liv i respektive nation. I varje land har jag ett av polisen utfärdat ID-kort och dito pass. Men just för tillfället är inget av dem i kraft. I plånboken bär jag ett ID-kort som gick ut i maj 2019 (!). Med det kortet hämtar jag ut paket på posten och bevisar min ålder om det behövs, utan att någon lyfter på ögonbrynen. Rest utomlands har jag inte gjort sen innan coronan slog till, och då var det säkert till Sverige, så ingen var speciellt intresserad av min identitet då heller.

Så medan jag går omkring i min passlöshet och lever som vanligt, får en annan individ i samma land inte fortsätta sitt liv utan riskerar att förlora allt i jakten på ett pass.

Det finska passet har legat etta på passlistan, men är nu petat till en ändå rätt stark fjärdeplats, där innehavare reser visumfritt till 188 av världens länder. Foto: Santeri Viinamäki, CC BY-SA 4.0

För mig är det enkelt – jag borde bara gå in hos närmaste passfotograf för att få ett nytt aktuellt porträttfoto och sen fylla i en elektronisk ansökan hos polisen. Att få ut passet eller identitetsbeviset kan bli lite knepigare, eftersom jag inte kan identifiera mig själv – men en fullmakt löser den saken. Vill jag förnya mitt andra medborgarbevis krävs lite större insatser, i form av en tvåtimmars tågresa till närmaste ambassad, men samtidigt kan jag göra en dag på stan om jag får lust.

När jag är passlös är det ingenting, men när Heidari och så många andra med honom är passlösa är det en fråga om hela deras existens. Visst är det så att pass både raserar och bygger upp hinder, men frågan är för vem och hur.

För mig med möjlighet till två av världens starkaste pass, och för Heidari som inte ens har tillgång till världens svagaste pass är avsaknaden av pass ingenting som förenar. I mitt fall öppnas de flesta gränser bara jag kommer ifrån min lättja, för Heidari står gränserna lika fasta som innan, om han ens överlever sin jakt på identitetsbevis.

 

Blanka Henriksson, docent i folkloristik
med den priviligierades rätt att forcera gränser

 

Den senaste rapporten om starka och svaga pass hittar du hos Henley Passport Index.
Heidaris fall kan du läsa om i till exempel Åbo Underrättelser och protestera mot hos Amnesty.

Roskis-etnografi – spår av liv och död

Soptunnan står i en uppfordrande givakt vid ingången till den välbesökta kvartersbutiken. Vanligtvis är tunnan fylld till bredden med kvitton, kasserade inköpslistor, glass-, godis- och chokladpapper. Små fragment eller spår av liv. Men nu har något hänt. Har människor tagit av sig munskydden innan de gått in i butiken? Har kvartersbutiken definierats som en smittfrizon? Uppfattas butiken som en förlängd del av den privata sfären och därmed ofarlig? Munskydden signalerar i så fall trygghet och tillit: Här inne känner vi varandra!

Ett annat scenario är förstås också tänkbart; kunderna kan ha tagit av sig munskydden efter butiksbesöket. I så fall ska handlingen betraktas som ett uttryck för att kunderna lydigt hörsammat myndigheternas rekommendation om att bära munskydd i miljöer där social distans svårligen upprätthålls. Munskydden representerar ansvar och omsorg: I dessa kvarter värnar vi varandra och livet!

Men varför har munskydden kastats omedelbart efter besöket i butiken? Finns det en rädsla för den egna kroppens saliv, snor och svett? Har människor till följd av pandemin blivit främlingar inför sig själva och den egna kroppens utsöndringar? Kanske, men troligtvis vittnar de kastade munskydden snarare om en tyst protest och en manifestation av frihetslängtan: Hit men inte längre följer jag myndigheternas rekommendation!

Oavsett när munskydden kastats så framstår den överfulla soptunnan som en tickande covid-bomb. Kanske borde någon sätta upp en varningsskylt: Biohazard! Men det skulle förstås skapa onödig andnöd i grannskapet. Eller är det just andnöden som folket i kvarteret attraheras av? De tycks ju inte heller hörsamma myndigheternas varning om att rökning dödar.

Soptunnans kulturella teckensystem väcker fler frågor än den besvarar och den destabiliserar på så sätt vardagens ordning, den oroar. Förhoppningsvis återerövrar glass-, godis- och chokladpapperna snart sin plats i soptunnan. Det var så mycket enklare att gå till butiken när soptunnan stod i en stram givakt inför livet.

Fredrik Nilsson, professor i etnologi

Välkommen hem till mig?

Sedan i våras ber myndigheterna oss att distansarbeta i största möjliga mån, och många arbetsgivare uppmanar sina arbetstagare att tillbringa så lite tid på den fysiska arbetsplatsen som möjligt. Från en dag till en annan ska det inredas hemmakontor och fixas ergonomiska lösningar i utrymmen tidigare vigda åt mestadels annan verksamhet. Arbetet har lämnat arbetsplatsen och trätt in i hemmet med allt vad det innebär av både frihet och problem.

Att arbetet i allt högre grad kommer hem till oss innebär i många fall att arbetskamraterna följer med på köpet. Varje gång vi öppnar Zoom och loggar in på dagens möte bjuder vi på samma gång in andra att titta in i våra hem. Hastigt och lustigt gäller det att svänga datorn så att inte tvättställningar och obäddade sängar kommer i blickfånget, samtidigt som dagsljuset ska fångas för att framställa oss i vår bästa dager. Helt plötsligt vet vi vad andra har på väggarna och vi kommenterar glatt varandras tavlor och kökskakel. När kollegans bakgrund förändrats kommer de oundvikliga frågorna – var är du nu? Publiken märker genast en rumslig förflyttning, trots att det hela sker i ett till synes virtuellt rum. Distans är inte bara mer anonymt, utan också mer personligt. På grund av datorkamerans begränsade blickfång kan vi dock välja att visa upp endast ett litet utsnitt av det privata.

Webbkameran tar upp en del av verkligheten, men i kamerans döda vinklar pågår ibland en helt annan verksamhet.

Det som mina kollegor på seminariet inte ser är att det bakom min bärbara dator, uppallad på en leksakslåda, ligger en fnissande åttaåring och ser på skrattretande Youtube-videor. I hörnen ligger halvfärdigt pyssel, legobyggen och utklädningskläder om vart annat. Alltid då och då öppnar någon dörren och kikar in, antingen i jakt på mig eller barnet i sängen. Dessa avbrott märks endast genom mina huvudvridningar, och läppar som rör sig i den stumma datorbilden. Simultant med det virtuella mötet pågår en annan verklighet runt alla deltagarna i videosamtalet. Människor utan identitet rör sig in och ut ur bild, husdjur i mängder drar uppmärksamhet till sig och vardagens maskinpark i form av diskmaskiner och grannars dammsugare bidrar med bakgrundsljud när mikrofoner slås på.

Det ni inte ser på konferenssamtalet är den del av arbetsplatsen som består av hemmavardagen, med allt vad det innebär av kaos och ordning.

Familjemedlemmar har vant sig vid att stängda dörrar antingen innebär hänsyn – här pågår ljudlig verksamhet som kan störa, eller att det där bakom inte längre finns ett barnrum eller ett sovrum, utan ett rum för konferenser, seminarier, personalmöten, föreläsningar eller skola. Efter en stund öppnas dörren och rummet blir ögonblickligen transformerat till en plats för lek, datorspel, matlagning, social samvaro eller allmänt varande. Dessa övergångar är inte alltid smärtfria – det händer att en aktör lever kvar i arbetet medan en annan redan ställt om till hemmaläge. Att i sitt eget hem oväntat kliva in på någon annans arbetsplats är att överträda en gräns, en gräns som inte borde finnas i det egna vardagsrummet, men som man nu småningom börjar vänja sig vid. Så välkommen hem till mig, i ett virtuellt besök över min axel, men jag förbehåller mig rätten att rikta datorn mot det jag vill dela med mig av.

 

Blanka Henriksson, distansarbetande universitetslärare i kulturanalys
med tillfälliga hemmakontor i nästan alla rum

 

Opolitisk slavhandel och politiska museer

I gårdagens Helsingin Sanomat kan man läsa att British Museum i London har fått tillsägelse från den brittiska regeringen. I ett brev till museet hotar regeringen med att dra in det skattefinansierade bidraget om föremål avlägsnas från utställningarna. Brevet, som ”läckte” till medierna och publicerades i sin helhet i Sunday Telegraph, har skickats till ett flertal statligt finansierade museer.

Det föremål som aktualiserar brevet i det här fallet är en byst av Hans Sloane, vars samling föremål, böcker och kuriosa blev grundplåten för det som senare kom att bli British Museum, när han vid sin död 1753 donerade 71 000 föremål till nationen. Själva samlandet av artefakter och dokument finansierade han främst genom slavarbetare på sin frus sockerplantage i Jamaica.

British Museum försöker göra upp med sitt förflutna, bland annat genom att lyfta fram hur samlingarna skapats under den brittiska kolonialmakten. Foto: David Iliff, CC BY-SA 3.0

I slutet av augusti i år meddelade British Museum att bysten av slavägaren Sloane flyttas från en framträdande position till ett kabinett, där han dessutom kontextualiseras och det djupt problematiska i samlingens tillkomst beskrivs och inte längre sopas under mattan. ”Vi har knuffat ner honom från piedestalen” säger museidirektören i en intervju i The Telegraph, samtidigt som han framhåller att det är viktigt att den historiska sanningen kommer fram. British Museum säger själva att förflyttningen av Sloanes byst är en del av en våg av medvetna förändringar som görs vid museet för att tydligt lyfta fram hur slavhandel och andra imperialistiska handlingar starkt bidragit både med ren finansiering och med plundrade föremål.

Detta görs i samklang med andra liknande aktioner där man i Storbritannien först nu aktivt konfronterar den kolonialhistoria och det förtryck som landet byggt delar av sin storhet på. Detta har bland annat lett till att statyer flyttats och att gator eller byggnader uppkallade efter slavhandlare bytt namn.

Konserthuset i Bristol som öppnades 1867, har överlevt flera bränder och byggts till i omgångar. Tidigare bar det namn efter köpmannen Edward Colston, som var involverad i den transatlantiska slavhandeln, men efter protester döptes det 2020 om till Bristol Beacon. Foto: Philip Halling, CC BY-SA 2.0

Regeringens kultursekreterare, som står som avsändare av det ovan nämnda brevet, framhåller dock att de offentligt finansierade instanserna ska arbeta opartiskt och inte handla ”motiverade av aktivism eller politik”.

Här finns två springande punkter i kultursekreterarens och regeringens förståelse av vad ett museum är. Dels är ett museum inte en statisk samling föremål som ställs fram en gång och sedan får stå kvar till tids ände. Museiföremål byter plats och funktion hela tiden. Ibland är de utställda, ibland inte. Ibland ingår de i en helhet för att illustrera en företeelse, tid, strömning, idé eller annat, ibland i en helt annan. Sloanes 71 000 artefakter finns idag i tre olika samlingar, men har utökats till sammanlagt över 13 miljoner objekt hos British Museum, 70 miljoner hos Natural History Museum och 150 miljoner i British Library. Alla dessa objekt kan förstås inte vara tillgängliga för åskådare samtidigt.

Dels kan ett museum omöjligt vara opolitiskt. Allt som ställs ut är utvalt, alla texter som skrivs representerar en sanning bland många. Målet är dessutom att skapa kunskap – något som inte låter sig göras utan kopplingar både i tid och rum. Varför ställs det här föremålet ut här och nu? Hur beskrivs sammanhanget och vilken kunskap skapas i och med detta?

Det som den borgerligt styrda regeringen är ute efter är kanske snarare ett politiskt budskap som stämmer överens med deras egen politiska inriktning – då upplevs det som opolitiskt eftersom det känns självklart och sanningsenligt. När Sloane flyttas och blir en del i en annan kontext uppfattas det som politiskt, men att låta bysten av slavägaren, som lade grunden till museisamlingarna genom att äga människor och ta ifrån dem deras människovärde, stå kvar – det är opolitiskt?

Blanka Henriksson
docent i nordisk folkloristik

Den stövelbenägne folkloristen

Folklorister brukar vanligen jobba med material som finns i arkiv, i böcker, eller nuförtiden på nätets diskussionsforum och sociala medier. ”Fältarbete” för en folklorist brukar betyda intervjuer, eller deltagande i evenemang där det finns människor. För folklorister forskar ju i mänskliga kulturfenomen. Och därför tenderar de att mer sällan rota runt i buskaget på platser där människor egentligen inte rör sig. Men ibland kan någon udda forskare få för sig att hitta något där också.

Denna lilla öppning i ett berg i Vemo är ingången till en grotta där djävulen sägs hålla till. Den stövelbenägne folkloristen anser sig förpliktigad att krypa in.

På ett seminarium för många år sedan hörde jag utomhuspedagog Anders Szczepanski tala om just detta. Han berättade om att vissa humanister är stövelbenägna. De har en tendens att vilja undersöka de praktiska och konkreta aspekterna av vad de forskar om, och helst på ett konkret och handgripligt sätt. Jag upplevde att jag hittat min nisch och identifierade mig omedelbart som stövelbenägen. Min stövelbenägenhet förstärkts av att jag ”till vardags” jobbar på kulturmiljöavdelningen på Åbo museicentral. Mina kolleger är arkeologer och byggnadsforskare, som undersöker stenrösen och gräver provgropar på de mest avlägsna platser, eller rotar runt i vindar och källare av gamla bondstugor.

Det är ju allmänt känt att folklorister även forskar i tomtar, troll och spöken (de är ju trots allt mänskliga kulturfenomen de också). Och traditionsuppteckningarna berättar faktiskt rätt ofta var tomtarna, trollen och spökena uppträder. Då kan den stövelbenägne folkloristen naturligtvis inte motstå att leta upp dessa ställen.

Folktroväsen verkar ofta välja att ha sin hemvist på ställen med branta bergssidor och steniga sluttningar.

Min forskning går ut på att undersöka platser som omnämns i äldre rural folklore som magiska, skrämmande, eller vördnadsframkallande. Platser som omnämnts som tillhåll för olika väsen, där man kanske även lämnat offer, eller undergörande källor, där man hämtat helande vatten eller försökt se sin tillkommande i vattenytan.

Till min metod hör, att platserna måste spåras upp, lokaliseras och undersökas på plats. Det kan ju vara att det finns mycket man går miste om ifall man bara läser om platsen i fråga och inte ser och upplever den med egna sinnen. Detta kräver en hel del rotande i buskaget.

Snårig och svårtillgänglig terräng samt överraskande oväder hör till utmaningarna då man forskar i skog och mark.

Fältforskning ute i terrängen ställer sina utmaningar. Till dem hör svårtillgänglig terräng och bedrägligt väder. Vårvintern 2017 föll jag på hal is och bröt handleden då jag var på väg till en helig källa i Lundo. Under ett annat fältbesök hörde jag en vargflock yla i samma skog där jag hade mitt mål. Eftersom jag hade sällskap från den lokala hembygdsföreningen, vågade vi oss in i skogen ändå, och såg inte vargarna. Flere gånger har jag gått så pass vilse att det tagit en lång tid för mig att hitta ut ur skogen igen. Till skogsråets egenskaper hör ju förmågan att skogsta en människa – att förtrolla henne så att hon inte hittar ut ur skogen igen. Ligger det verkliga faror i att leta efter skogsväsen på deras hemvist?

Här hittade jag ett handavtryck som den lokala skogsgubben gjort i bergssidan, vilket omnämns i folkloreuppteckningarna.

Till de vardagligare problemen hör frågor om hur jag parkerar min bil relativt nära mitt objekt utan att vara i vägen för någon som just då behöver komma förbi t.ex. med en större traktor. Jag har lärt mig att bli bra på att analysera mindre grusvägar på Google Maps för att hitta möjliga parkeringsplatser. Och så finns ju frågan av att bli sedd fastän jag inte ser någon. Ju mindre byavägar jag tar mig fram på, desto mer blottad känner jag mig. Känslan av att vara på någon annans område kan bli mycket påtaglig, och trots allemansrätten kan man känna en press att förklara varför man är där. Förklaringen att jag letar efter en plats där någon sett en tomte för hundra år sedan kunde ju väcka intressanta reaktioner. Hittills har jag haft relativt få möten med ortsbor, och inte heller stött på fientliga markägare, även om jag vet att detta är en risk. Av mina kollegor har jag fått lära mig att speciellt arkeologer ofta får känna sig ovälkomna.

Folkoristens Saab står parkerad vid kanten av en smal väg, i förhoppningar om att inga större jordbruksmaskiner vill förbi för tillfället.

Känslan av att vara på någon annans mark (vare sig det är människor eller vargar), och den försiktighet detta medför kanske kan ha att göra med att de är så tabubelagda. Man känner sig lätt iakttagen även om man inte skulle vara det. Kanske inte bara observationer i terrängen, utan även känslor och upplevelser på platsen är faktorer värda att beakta? Att rota i buskaget kan öppna oväntade möjligheter.

John Björkman,
forskare i folkloristik, SLS-stipendiat

“She was killed in a car accident”. Konsten att minnas i det moderna.

“She was killed in a car accident” berättar en pojke i tioårsåldern. Han är på promenad med sin hund och verkar genuint glad över att kunna hjälpa två utländska turister. Vi står vid en minnesplatta i centrala Kaunas, Litauen, och kanske ser vi ut att vara vilsna eller osäkra. Minnesplattan är liten och nedsänkt i trottoaren. Känner man inte till plattans existens så passeras den oupptäckt. Men pojken vet att den finns och varför. Troligtvis passerar han platsen flera gånger i veckan. Minnesplattan markerar emellertid inte platsen för en fatal bilolycka, utan förintelsen. På platsen verkade en kvinnlig judisk konstnär som mördades under andra världskriget. (Liknande minnesstenar finns i bland annat Berlin).

 

Minnesplattan ingår i ett projekt som handlar om att återupprätta minnet över de drygt 30 000 judar som bodde i Kaunas när tyska styrkor intog staden 1941. I stort sett alla judar mördades i eller i närheten av staden under perioden 1941-1944. När ryssarna avancerade 1944 utplånades de sista spåren av den judiska befolkningen genom att gettot sprängdes i bitar och resterna brändes ned. Ondskans moderna effektivitet var lika stark på andra platser i landet; 95 % av landets judar mördades under kriget. Minnet av förintelsen är något som stadens och landets styrande eliter har haft svårt att hantera. Detta beror på att litauer handgripligen deltog i massmordet, men också på att Litauen hamnade under det sovjetiska oket när kriget var slut. Rollen som offer för en auktoritär regim, men också den heroiska kampen mot förtryckarna, har varit viktigare att minnas. Kaunas största judiska begravningsplats vittnar om denna glömska.

Här råder en sorglig röra och merparten av gravstenarna har fallit till marken, antingen på grund av bristande underhåll eller vandalism. Med största sannolikhet vet pojken med hunden inget om begravningsplatsen och han känner nog inte heller till det samtida Litauens selektiva glömska. För honom fyller plattan på trottoaren en annan minnesfunktion. Plattan finns vid en intensivt trafikerad väg och på andra sidan finns en stor park. När han ska rasta hunden måste vägen korsas. Det är tänkbart att minnesplattan och dess fiktiva koppling till en bilolycka påminner honom om behovet av att vara försiktig just där. För oss andra är plattan en påminnelse om att vara försiktiga när auktoritära, antidemokratiska värderingar vinner mark i Europa.

Fredrik Nilsson, Professor i etnologi

Platser och ting i vila

Årets fältarbete, som görs i samarbete med SLS, genomförs i Hangö. Temat är Platser i omvandling och Hangö är därvidlag en bra undersökningsyta. Här finns tydliga spår av en klassisk nordeuropeisk badkultur med vackra sekelskiftesvillor, pensionat och hotell.

Men det finns också spår av en delvis utslocknad industri vars kulturarv till viss del skymtar i hamnområdet. I likhet med många andra kustnära städer genomgår Hangö en omvandling där havsnära boende är attraktivt och med detta också ett utbud av caféer och restauranger som helst ska placeras så nära kajkanten som möjligt. Människan romantiska längtan efter att balansera på gränsen mellan natur och kultur förefaller stark. Men platsomvandling handlar inte bara om förändring som sker under loppet av flera decennier, utan säsongsväxlingar är minst lika påtagliga. I oktober ter sig delar av Hangö spöklikt ödsliga.

Detta kan uppfattas som att platsen har övergivits efter att under sommaren formligen ha invaderats av turister och säsongsboende. Men kanske handlar det snarare om en välbehövlig vila efter en intensiv sommarsäsong. Alldeles runt hörnet av en krog, i det under sommartiden så upplevelsecentrerade hamnområdet, skymtar några artefakter; materialiserade minnen över den sommar som flytt.

Artefakterna lutar sig vilsamt mot varandra samtidigt som de bär på ett löfte om (cyklisk) omvandling: När de åter står i givakt på uteserveringen så kommer även champagnetörstande gäster att återvända till Hangö. Men tills dess; rast, vila.

Fredrik Nilsson

Professor i etnologi

Minnespolitik, semiotiska gerillakrig och vita rosor

På Aura å:s södra sida, nära Dombron, syns en stor grupp människor. Alla svartklädda. De står i dubbel linje längs med ån. I händerna vita rosor. ”Soldiers of Odin” står det på några av ryggtavlorna.

På motsatta sidan samlas också människor med blommor i händerna. De har tågat från Lilltorget. Manifestationens mål är att minnas terrordådet i Åbo 2017 då två personer knivhöggs till döds och ytterligare andra skadades. Förövaren var en flykting som sedermera dömdes till livstids fängelse. I motsats till de svartklädda nynazisterna tycks det vara en brokig skara som nu står vid åkanten. Symboler för vit makt, rasism och nazism syns, men inte lika framträdande som på andra sidan. En man i vit T-shirt med en blå svastika på ryggen skymtas förvisso; en gammal (och givetvis mångtydig) symbol för det finska flygvapnet. Budskapet på en svart hoodie i folkhopen, White Pride, är mer entydig.

Vid åkanten håller en riksdagsledamot tal, på finska. Jag uppfattar att talaren nämner islamistisk terror som ett hot. När talet är över sänker talaren, tillsammans med ytterligare en person, en blomsterkrans i ån. På kransen finns ett blåvitt band. Därefter kastar deltagarna i tåget medhavda blommor i ån. På andra sidan gör nynazisterna samma sak med sina vita rosor. Vattnet skiljer och förenar de båda grupperna.

Sakta flyter kransen och blommorna iväg mot Östersjön. De passerar ljudlöst en annan demonstration, ”Åbo utan nazister”. Symbolspråket varierar och nynazisternas fäbless för nordiska runor (och gudar) kommenteras ironiskt genom ett antinazistiskt budskap i runskrift. Ett semiotiskt gerillakrig pågår och i detta ingår också de vita rosor som nynazisterna nyss kastade i Aura å. Färgen vit representerar oskuld och renhet, men i detta sammanhang sannolikt också vit makt. På så sätt är båda manifestationerna ett uttryck för minnespolitik och kulturellt meningsskapande.

Marx påminner oss om att allt som är fast förflyktigas och självfallet gäller detta även minnen. Just därför behövs minnesceremonier, i synnerhet sådana som påminner om offren för terrordåd genomförda i olika ideologiers eller religioners namn. När nynazister använder vita rosor som rekvisita i en minnesmanifestation, som också inkluderar ledamöter för den finska riksdagen, finns det all anledning att minnas offren för nazisternas grymma, systematiska massmord. Blommor är aldrig oskyldiga, de bär budskap.

Fredrik Nilsson

Professor, Nordisk etnologi

 

Laddade platser: Om tatueringar och deras skapande

Det fysiska rummet är ganska litet, väggarna täckta av flash-affischer, teckningar, memorabilia, hyllor med böcker och desinfektionsmedel. Jag går långsamt igenom en portfolio som stoppades i mina händer för några minuter sedan, och försöker välja ut en favorit att för evigt implantera i huden med små nålar. Artisten jag besöker planerar positionen med minsta möjliga frågor och sätter mig sedan ner i stolen, ser till att jag förstår att hålla mig stilla och avslappnad och börjar tatueringsprocessen. Från och med nu är jag inte längre en person, utan en ”tavelduk” som skall förses med ett permanent konstverk.

När jag först fick uppgiften att skriva om och reflektera över ett ”laddat rum” var min reaktion ganska icke-existerande. Vilka rum har jag någonsin upplevt som laddade? Hur beskriver jag dem? Idén kom några veckor senare, då jag, apropå ingenting, skaffade en ny tatuering från en utländsk artist som råkade besöka Åbo. Vid det laget var jag så pass van vid att låta okända människor planera ut och smärtsamt lägga till bläck eller smycken under eller genom huden att rummet vi befann oss i kändes spännande på ett helt annat sätt än när jag som tonåring första gången tryckte en steriliserad nål genom huden. Bredvid oss arbetade en finsk tatuerare med att täcka över en tidigare tatuering på en kunds arm, och precis som för mig existerade de i en slags eget rum, där den yttre världen fortsatte vidare medan detta skedde. Hennes uppfattning av rummet kan dock ha varit totalt annorlunda än min egen.

Idag är tatueringar och även till en viss mån piercings något alla och deras farmor har. (Ifall du inte tror mig har du bara inte tittat efter. Inte alla tatueringar är stora och synliga). Därför är kundkretsen man möter i tatuerings- och piercingsstudier också väldigt varierad, och alla olika personer upplever nästan säkert rummet på olika sätt. För någon är det här rummet där en betydelsefull bild skapas och bevaras i huden, för någon annan är motivet inte lika viktigt och laddningen kommer till största del från upplevelsen och smärtan som kommer med en ny tatuering. En person vill ha sin första tatuering och någon annan vill ha en som passar in i det utrymme som blev kvar mellan alla de andra. För tatuerarna är rummet antagligen laddat på ett annorlunda sätt. Det här är både deras arbete, och deras konstverk som till viss mån måste tillförtros kunderna att tas omhand efter att de är färdiga. Upplevelsen beror dessutom också på typen av tatuering – är det exempelvis en walk-in flash tatuering, simpel text eller ett större verk planerat under en månads tid? Utförs arbetet i en studio eller är det en tatueringskonvention?

En tatueringsstudio är en fysisk plats, men den avgränsas även till att enbart innefatta det omedelbara området kring vilken händelsen utspelar sig, i det här fallet själva tatuerandet. Laddningen ökar på så sätt genom att avgränsa utrymmet till ett väldigt litet händelsecentrum bestående av tatuerare, kund, en stol och ett arbetsbord.

När det kommer till tatuerare kan jag enbart föreställa mig hur de upplever rummet. Det är en professionell arbetsmiljö, men det är också ett rum där människor kommer in och ger dem frihet att arbeta på sina kroppar. Det här är deras rum, mer så än kundernas. Laddningen sitter i att vad vi köper är en upplevelse lika mycket som ett konstverk. Tatuering är ett intressant yrke, det är konstverk som säljs genom en tjänst. Med andra ord betalar man inte enbart för bilden, utan för själva upplevelsen som kommer med att få den.


https://www.flickr.com/photos/uproar/4377656270/in/photostream/

Amina Stålfors

Bloggtexten är skriven i samband med kursen Arkiv och samlingar – laddade platser.