Kategoriarkiv: Laddade platser

Den eviga klassträffen

Jag har tidigare skrivit om att indela en resa i etapper med milstolpar för att stå ut med tristessen. Vår temporära resa kantas också av motsvarande stolpar, där allt från dygnets timmar till säsongberoende däckbyten ger anledning till reflektioner kring livets gång.

I början av april händer det. Det har gått fyrtio år sedan jag skrev studenten och det ska firas med en klassträff i Borgå. Förti år helvete! Jag har varit med på flera klassträffar men nu är det tio år sedan senast. Känslan är ganska avslappnad och till skillnad från tidigare träffar väljer jag att bo på hotell i stället för att kinesa hos vänner. Det är trots allt fyrtio år. Som tidigare gånger står man framför spegeln och knyter slipsen och tänker att “yngre har man ju inte blivit”. Det är också det första intrycket när man ser sina klasskamrater på den gamla skolgården. Men efter några minuters hälsningar och prat är vi alla precis lika gamla som vi alltid varit.

Efter en sväng genom det renoverade skolhuset, som visas upp av prorektorn jag minns som vargunge i scouterna, blir det middag i en restaurang vid torget. Tre år av gemensamma erfarenheter räcker bra till för en otvungen konversation om allting under en kväll ungefär. Till sist trivs vi så bra att vi beslutar att träffas oftare i fortsättningen. Livet är inte oändligt. Under en promenad på Näsebacken nästa morgon hälsar jag på ett par klasskamrater som inte längre kan delta.

En vecka senare är jag på väg till en SIEF-konferens i Galicien tillsammans med min hustru som också är etnolog (SIEF=Société Internationale d’Ethnologie et de Folklore). Jag har lovat hålla ett paper och hon en poster. Flygschemat är rätt pressat med flera mellanlandningar och i Milano är det fullt kaos. Strax före påsk tycks en stor del av skolorna i Spanien planerat in skolresor och vårt plan till Santiago de Compostela är fyllt av ungdomar i fjorton-femtonårsåldern. Innan de kan stiga på planet måste de göra sig av med tonvis av choklad och godis som de pressat in i sitt redan sprängfyllda handbagage. Många ligger på golvet framför boardingdisken och äter upp sina sista rester inför en sträng personal. Först när de kan få in sitt bagage i måttenheten framför disken kan de gå ombord. Vi som trodde vi var svårt försenade blir vinkade att gå förbi och kommer egentligen ganska fort in i kabinen.

När planet lyft börjar skolungdomarna genast riva ned sina handbagage från hyllorna. Tydligen finns det ändå mycket kvar att äta. Enligt ett intuitivt system byts platser och umgänge också om under hela resan och jag följer fascinerat med gruppbildningar och interaktion med min egen klassträff i färskt minne. Jag känner mig konstigt hemmastadd i situationen.

Framme i konferensstaden hinner vi med lite fritid innan konferensen drar igång. För många föredragshållare är det här en ansträngd avkoppling eftersom ett paper “lever” ända tills det är hållet. Lite som att veta att läxan är ogjord. Effekten accentueras av de många religiösa processionerna med rätt bisarra drag som drar genom Santiago veckan före påsk. Lyckligtvis är processionen med flagellanter inplanerad först efter konferensen.

Niohundra deltagare ska rymmas i ett enda utrymme som tydligen är universitetets handelshögskola. Med tjugotvå samtidiga sessioner är det så gott som omöjligt att hinna till allt som intresserar, men det finns en katalog och en app som ska hjälpa till i sållningen. Appen ger åhörare möjlighet att betygsätta föredragen vilket ju inte minskar prestationsångesten, åtminstone inte i mitt fall.

 

 

 

 

 

 

 

En video av kyrkan för de barfota kungligheternas vandring här: Convento de Las Mercedarias Descalzas

En länk till video av fransiskanernas procession finns här: Fransiskanerna

Brr.

Men det brukar gå vägen ändå. När den stora mängden deltagare silats ned genom våningar och korridorer in i mindre föreläsningssalar befinner man sig plötsligt i en mer intim och ganska bekant miljö. Efter hälsningar och småprat inser man att man förstår varandra på ett mer omfattande plan än den lite vacklande engelskan ger förutsättningar till. Vi har vår bakgrund. Utbildningen har slipat oss till en internationell skara bekanta där samtal kan föras med en viss tillförsikt om att bli förstådd. Det finns och måste finnas träffpunkter där den motsatta situationen råder, men ibland är det obeskrivligt skönt att mötas i en bubbla.

Niklas Huldén

Arkivamanuens, Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi

Stugliv – ett äventyr för sinnena

Efter den långa vintern har jag äntligen fått återvända till mitt smultronställe, ut till skärgården till en liten ö, till en liten stuga nära havet. Denna plats är ”a meaningful location”, som Tim Cresswell skulle säga, en plats som har en lokalitet och en plats som har tillskrivits betydelse. Stugan har en geografisk plats: den ligger ute på en ö i Ingå skärgård och det tar cirka en halv timme att ta sig dit med båt från småbåtshamnen i Ingå. Förutom den fysiska miljön består platsen också av betydelser och känslor som jag relaterar till den. Till denna plats flyr jag undan den hektiska vardagen för att koppla av.

Rachel och Steven Kaplan säger att vi har två olika sätt att ta in omvärlden på: riktad uppmärksamhet och spontan uppmärksamhet. Den riktade uppmärksamheten används i vardagen och kräver stor ansträngning och kräver återhämtning. Återhämtningen sker bäst i naturen och ute på stugan känner jag som att man är ett med naturen. Här finns en allt större möjlighet att upptäcka genom sinnena och man får använda den spontana uppmärksamheten som inte tar någon energi. På denna plats känns det som att alla mina sinnen vaknar till liv igen och får gå ut på äventyr.

Foto: Sandra rönnberg

Äventyret börjar redan när vi kommer ner till båten i hamnen, där synen möts av det blåa havet och båtarna som guppar i takt med vågorna. Jag känner doften av den friska havsdoften och bensinen sticker i näsan när vi tankar båten. Man hör måsarnas skratt, men snart överröstas det av ljudet från båtmotorn när vi startar vår färd ut till skärgården. När båten studsar på vågorna känner jag att våren är här för solen värmer mig på ryggen.

När vi kommer i land och båtmotorn tystnar, sänker sig ett härligt lugn och det enda som låter är vågornas skvalp och fågelsång, inte en annan människa i sikte, bara hav och öar så långt ögat kan nå. Det är mycket svalare här ute än på fastlandet och vinden blåser kallt. Stugdoften som möter en när man öppnar dörren är speciell, jag kunde känna igen den var som helst, den väcker så många minnen av somrar som man har tillbringat här.

Efter att brasan är tänd går jag till andra sidan ön där det är sol och vindstilla. Nu ska vinterpälsen slängas bort, det är dags för vårens första dopp. Vattnet är klart och det tyder också på att vattnet är kallt. Det kalla havsvattnet är som knivar mot fötterna men efter doppet blir man varm i hela kroppen. På vägen tillbaka till stugan ser jag ejderns bo och ett rådjur som har simmat till ön. När jag närmar mig stugan möts jag av en välbekant somrig doft, grillad mat.
Efter maten sitter vi på berget och ser ut mot havet och solnedgången. Man hör bara det livliga fågellivet: ejdern, svanen, tiran, strandskatan, måsen, men annars är det tyst för vinden har mojnat och vågorna skvalpar inte längre. Luften känns fuktig och frisk. Utan kontakt till resten av världen kan man sitta här och fokusera på nuet och uppmärksamma allt som man känner, hör och ser. Det här är ett äventyr för sinnena.

Foto: Sandra Rönnberg

Sandra Rönnberg

Källor:
Cresswell Tim (2004). Place: A Short Introduction. Oxford: Blackwell.
Kaplan, R. & Kaplan, S. (1989). The Experience of Nature, A Psychological Perspective. New York: Cambridge University Press.
Texten är skriven som en del av examinationen i samband med kursen Arkiv och samlingar: Laddade platser.