Kategoriarkiv: Laddade platser

Nutida förvaltning av estlandssvenskarnas historia- en reserapport från traditionsvetenskapliga nämndens resa till Hapsal och Tallinn.

För en 6-7 år sedan var jag på en föreläsning på Uppsala Universitet, jag kommer inte ihåg vad föreläsaren hette eller vilket universitet hon kom ifrån. Jag tror det var nåt brittiskt, men föreläsningen handlade om minne och glömska. Jag kommer ihåg att jag antecknade några meningar som satte sig fast i mig men minns inte längre den exakta ordalydelsen. Men det var något i stil med att förlust och sorg handlar om att ha en relation till någon eller något som inte längre finns. Till exempel, om någon nära anhörig avlider så betyder ju inte det att min relation med den människan bara tvärt upphör utan fortsätter men i en annan form än tidigare.

När jag gick på den här föreläsningen hade jag precis skrivit min magisteruppsats i kulturvård om förstörelsen och återuppbyggnaden av kulturarv i Bosnien och Hercegovina under balkankrigen på 90-talet och kopplade föreläsarens ord till kulturarvets betydelse för människor under och efter en konflikt. Jag har inte tänkt på den här föreläsningen på massor av år men minnet bubblade upp igen när jag för några dagar sedan satt i en båt på ett skumpigt hav mellan Ormsö och Hapsal i Estland. Jag var där tillsammans med traditionsvetenskapliga nämnden vid Svenska litteratursällskapet i Finland som reste runt i estlandssvenskarnas fotspår under några dagar. Förutom det estlandssvenska Aibolands museum i Hapsal och Ormsö så besökte vi även den svenska församlingen S:t Mikaels i Tallinn.

S:t Mikaels kyrka

Innan den skumpiga båtresan tillbaka till Hapsal så hade vi bland annat varit i den medeltida kyrkan på Ormsö. Och guiden berättade om hur de ca 2000 estlandssvenskarna som bodde på ön vid andra världskrigets utbrott flydde till Sverige under tidigt 40-tal för att undkomma röda armén och den sovjetiska ockupationen. Innan de flydde packade de ner de mest värdefulla kyrkliga inventarierna, inklusive predikstolen, samt avkristnade kyrkan. På ett symboliskt men också högst konkret sätt tog det inte bara med sig de materiella inventarierna utan också kyrkans själva ”helighet” och hjärta. Det var inga unika händelser som utspelade sig på Ormsö vid tiden utan samma skedde på alla de öar och andra platser som var estlandssvenska. De kyrkliga inventarierna hamnade så småningom på Historiska museet i Stockholm där de förvarades i största hemlighet för att det fanns en rädsla för att Sovjetunionen skulle kräva tillbaka dem. Först på 1970-talet fördes föremålen in i museets katalog. Sorg och förlust är en relation till något som inte längre finns. För de flyende estlandssvenskarna en högst påtaglig sorg över att bli tvungna att lämna sitt hem, sin gemenskap, anhöriga som blev kvar och sitt ursprung.

Först när Estland blev självständigt 1991 blev det möjligt att återvända till de gamla estlandssvenska territorierna men många familjer hade skapat sig ett nytt liv i Sverige och återkom inte alls eller skaffade en sommarstuga på den plats där släkten tidigare bott. Innan kriget bodde ca 2000 personer på Ormsö och idag är dom runt 300. Vår guide berättar att de den sista personen med svenska som modersmål dog för 2-3 år sedan.

Några av de över 300 hjulkors som finns på Ormsö kyrkogård.

I Tallinn återfick den svenska församlingen S:t Mikaelskyrkan 1990 och sedan dess har kyrkans olika delar restaurerats för att få bort spåren efter den idrottsklubb som inrymdes i lokalerna under sovjettiden. Och under tidigt 2000-tal kunde de drygt 100 kyrkliga föremålen som förvarats på historiska museet i Stockholm återlämnas och många av dem förvaras idag i det lilla estlandssvenska kyrkomuseum som inrättats i kyrkans källare. Kyrkoherden som tog emot oss under vårt besök berättade att han fortfarande håller på att leta rätt på föremål från S:t Mikael som hamnade på villovägar under kriget och sovjettiden. Han berättar också att dagens församling uppgår till ca 300 personer.

Jag och många andra i vår lilla resegrupp slogs av hur positiv både personalen på Aibolands museum i Hapsal och svenska församlingen i Tallinn ser på framtiden trots att estlandssvenskarna idag är en mycket liten minoritet. Sorg och förlust är en relation till något som inte längre finns. De många estlandssvenskar som en gång befolkade öar som Ormsö, Rågöarna, Nuckö, Odensholm och delar av kuststräckan innanför dessa finns inte längre kvar idag. Men den entusiasm och tillförsikt som lever och frodas på platser som Aibolands museum och S:t Mikaels kyrka gällande den estlandssvenska kulturens överlevnad och fortlevnad gör att det inte längre behöver handla om en relation till något som inte längre finns utan en omformad relation till något som sakta men säkert verkar växa till sig och bli starkare igen.

Under våra dagar i Estland fick vi lära oss mycket nytt, inte bara om estlandssvenskarna historia utan också om deras framtid. Tack för det.

Malin Stengård
traditionsvetenskapliga nämndens forskare med ett nyvunnet intresse för estlandssvenskar.

Ormsö gårdsmuseum är en återskapad ormsösvensk gård som de såg ut innan andra världskriget.

Bussen som kulturanalytiskt laboratorium

Hur åker man buss? Vad är det som händer? Hur ska man göra när man står och väntar på bussen? Hur formas kön när det är dags att stiga på? Hur väljer man sittplats? En grupp studenter och föreläsare tog sig an bland annat dessa frågor och gjorde en liten expedition ut i Åbo-trafiken. Vi steg på de gula lokalbussarna för att glänta på bussens kulturella motorhuv och kolla på mekaniken därunder.

Att åka buss är som att dansa, att ta en sväng i takterna av Dj Society’s låtar. Det är en rytm som våra kroppar kan koreografin till, åtminstone efter att gått igenom den några gånger. Vi vet vilket avstånd som är passande att ha till andra människor på en busshållplats, vi läser av varandra och vet vem som stiger på när, våra kroppar signalerar konstant våra nästa steg och de andras kroppar besvarar dessa signaler. Det är en kulturell gruppdans, där vi speglar avstånd, riktning på rörelse och kalkylerar våra egna svar mot de andras impulser. Tänk bara på situationen när det är dags för dig att stiga av och nån råkar sitta bredvid dig, den lilla framåtlutande, aktiverande rörelsen din kropp gör, och hur personen bredvid dig direkt förstår att reagera och stiga åt sidan. Utan att ett enda ord yttras. Våra kroppar kommunicerar konstant med små skiftningar, små rörelser.

Många av oss har en ”egen” plats vi siktar på när vi stiger på bussen. Rutinen tar oss direkt dit, ifall den är ledig. Men vilken plats vi än sätter oss ner på, så gör vi utrymmet till vårt för den lilla stund vi har den. Kanske vi sätter väskan bredvid oss, ifall bussen inte är full, eller så hör vi på musik via hörlurar, eller skrollar på telefonen. Ofta sitter vi kanske med blicken ut genom fönstret, ser stadens vyer fladdra förbi, eller stirrar framåt, med blicken fäst någonstans i fjärran. Att aktivt använda blicken inuti bussen, kanske till och med möta någon annans blicka, det är inte riktigt okej. Vi håller oss till oss själva och respekterar de andras tillfälliga privata bubblor, eller hur? Samtidigt är vi absurt nog väldigt medvetna om allt som händer omkring oss, märker direkt när det sker en skiftning.

Detta märktes väl när vi efter vårt lilla resande möttes på Arken för att prata om våra upplevelser. Alla som använt buss som färdmedel i sin vardag hade något att berätta, speciellt om de gånger då något avbrutit den vanliga rutinen. Bussen kom inte, någon gjorde något underligt under resan, chauffören sade si eller så osv. Häromdagen när jag själv satt på bussen från Uittamo mot centrum så väcktes jag ur busslunken när en äldre dam plötsligt, mellan hållplatserna, gick igenom bussen, mot chauffören. Det visade sig att hon stigit på fel buss och funderade hur hon nu skulle komma fram. Chauffören funderade och förklarade och det påverkade hur hon körde, bussen saktade av lite. Min kropp reagerade på att rytmen nu var lite fel, jag fick jämka mig lite på sätet. Vi var inte många på bussen, men jag märkte att alla ombord var medvetna om vad som skedde där framme. Den där skiftningen, den var tydlig, alla var plötsligt också mentalt närvarande, inte bara fysiskt. Bussens flow flöt inte längre. Bussen stod en stund längre vid följande hållplats medan chauffören försökte visa damen med hjälp av en papperskarta vilken buss hon skulle byta till. Jag kände en spänning i kroppen, ville gärna hjälpa men hade ingen extra tid. Till slut var det en kvinna som reste sig upp, söndrade en slags busskod för oss alla, gick fram till chauffören och damen och sa att hon kan hjälpa damen hitta rätt vid torget. Alla satte sig ner, färden fortsatte i en bekant rytm och blickar vändes utåt, bortåt, inåt. Rörelsen fortsatte. Jag var rörd och tacksam över kvinnans gest, ville egentligen ropa ut ett tack, men det passade sig inte, inte längre, jag skulle bara ha orsakat mer störningar i flödet. Så jag satt tyst och tittade ut genom fönstret, log kanske lite.

Hela resan är vågor av rörelse, från kroppen som justerar sig till bussens rörelser, till personbilstrafiken kring bussen som ger den väg när den kör ut från hållplatsen. Från de ryckigare rörelserna och det större bruset, inuti bussen och utanför, inne i centrum, till de högre hastigheterna och lugnare omgivningarna längre bort. Bussen är en mikrovärld av rörelser, både ifråga om fordonet självt, men också av oss passagerare. Vi är alla på väg någonstans, hoppar på än här, än där, och möts för en stund i en gemensam rytm, där våra kroppar justerar sig till helheten, speglar varandra. Ger rum, tar rum. Allt enligt en inlärd kulturell koreografi, som vi är experter på. Utan att ens vara medvetna om det.

Hannah Salo, kulturanalytisk bussresenär

Våra älskade stugor

De gulnade löven har börjat falla från träden, morgonfrosten lägger sig på vägar och bilrutor och den krispiga höstluften påminner oss om att vintern är på antågande. Många beger sig till sin sommarstuga en sista gång för säsongen för att förbereda den för vinterdvalan. Båten ska tas upp, skafferierna tömmas, grillen och veden ska täckas in och allt ska vara redo inför nästa år. Sedan är det dags att stänga dörren till sommaren och sommarstället. Väl tillbaka i staden drömmer vi om nästa års sommar, beklagar oss över allt det som blev ogjort och gör upp storslagna planer för det som ska göras nästa sommar.

Så ensidigt är stuglivet ändå inte, för stugorna kan se väldigt olika ut. I kontrast till de spartanska sommarstugorna finns alla de fritidshus där årstiderna inte längre spelar så stor roll. Det finns faktiskt ytterst få stugor idag utan el och utrustningsgraden på stugorna ökar hela tiden. Att hugga ved till den vedeldade bastun kan idag ofta kombineras med en varm dusch eller bokläsandet med nyhetsuppdateringar via pekplattan.

Finländarna, liksom andra nordbor, älskar sina sommarstugor. Vi återvänder till våra bekanta platser år efter år för att förverkliga våra sommardrömmar. En del av stugorna har gått i arv i flera generationer och har ett stort känslomässigt värde på grund av banden till det förflutna. Stugan kan förknippas med familjetraditioner, gamla släktingar och barndomsminnen. Andra stugor kan vara nybyggda och moderna utan de personliga banden tillbaka i tiden, men ändå har de ett stort känslomässigt värde. Stugan kan då representera något alldeles eget, en fristad, en naturnära livsstil eller kanske en lyx.

Stuglivet är ofta fullt av traditioner och många kopplar platsen till kontinuitet och oföränderlighet. Då vi i dagens samhälle flyttar från lägenhet till lägenhet eller stad till stad i jakt efter studieplats och jobb kan stugan bli den enda fasta och oföränderliga punkten som följer med oss hela livet. I synnerhet för de äldre generationerna kan stuglivet också vara ett sätt att komma närmare sina rötter. Stugan finns ofta på den ort man växte upp, vilket betyder att man genom den har möjlighet att träffa släktingar och gamla vänner. Men på stugan har man också möjligheten att göra sådana sysslor som är bekanta från barndomen som t.ex. att pyssla i grönsakslandet, hugga ved, sätta potatis, elda bastu m.m.

Mina föräldrar äger också ett fritidshus eller en ”villa”, som även den mest blygsamma stugan kallas i Österbotten, och jag får använda den om jag så önskar. Den ligger nära mitt barndomshem och det är bara en 20 minuters cykelväg till villan. Även om barndomshemmet ligger naturskönt vid havet är villan mig kär, kanske delvis eftersom det är min fasters gamla stuga och hem.

Jag åker till villan av olika orsaker, ibland för lugnet eller för att vara ensam, ibland för att jobba, eller för att titta på solnedgången och ibland för att umgås med släkt och vänner. Ibland plockar jag bär och svamp, tar ett dopp i havet, ror till nästa ö på upptäcktsfärd eller följer med pappa till näten.

Solnedgång över havet.

Villan ligger uppe på ett berg med en vacker utsikt över havet i väst. På sommaren hör jag skrattmåsarna ropa över det blankstilla vattnet, under höststormarna viner det i fönsterrutorna medan vågorna slår vita mot klipporna, under vackra stjärnklara vinterkvällar då isen och snön lagt sig över havet njuter jag av stillheten. Om ni tycker att jag målar upp en orealistiskt vacker bild av mitt villaliv har ni nog delvis rätt, men jag kan också berätta att jag inte är ensam om att tycka så gott ”min” villa. Stugägare tenderar (rent statistiskt sätt) påstå att deras stuga är den bästa och vackraste platsen som finns.
Om ni känner att ni vill veta mera om stugor och stugliv har professor Lena Marander-Eklund och jag skrivit en artikel om stugliv och stugtid och huruvida stugtiden kan ses som en tidskapsel. Artikeln finns att läsas på nätet i Tidskriften Laboratorium 2/2022 – Sommarstugor, förankring och drömmar

Julia Öhman
Doktorand i folkloristik

Läs:
https://bragelaboratorium.com/2022/10/25/det-ska-vara-som-det-alltid-har-varit-sommarstugan-en-tidskapsel/

Köandets ritualitet

Svenskar och finländare är lika stolta över sin disciplinerade kökultur. På båda sidan Östersjön köar vi minsann i långa rader och nåde den som tar sig förbi kön oavsett om det är på en busshållplats eller ett numera så ovanligt postkontor. Men nu är frågan om inte ändå britterna tar hem spelet?

Den som vill har nu nämligen chansen att visa den avlidna drottning Elisabeth II sin vördnad där hon ligger på lit de parade (eng. lies in state) i Westminster Hall i London. Men för att göra det måste man vänta på sin tur.

Kön fram till kistan är för tillfället 4,3 engelska mil lång och slingrar sig längs Themsen. De sörjande kan behöva köa i upp till 30 timmar sägs det och ordningen upprätthålls med kravallstaket, över 800 hundra vakter (bland annat vuxna scouter, röda kors-volontärer och två teckenspråkstolkar) och färgkodade armband som delas ut till de väntande. På Youtube finns en kanal som strömmat oavbrutet redan i fem timmar när jag checkar in torsdagen den 15 september på eftermiddagen. Och vad visas där då? Jo var slutet av kön finns för tillfället för den som planerar att delta. Allt som syns är en karta och köns utsträckning.

Förstås strömmas också andra ändan av kön och i realtid får vi emellanåt se hur vakter defilerar runt drottningens täckta kista och människor av alla de slag sakta passerar, stannar upp och böjer huvudet för att sedan fortsätta. Det är ett stadigt flöde och många timmars köande kulminerar i någonting som inte ens räcker en minut för de allra flesta.

Drottning Elisabeth II ligger på lit de parade i Westminster Hall 15 september 2022. Skärmdump från direktströmning på Youtube.

Den här strömningen har pågått redan i 21 timmar när jag fascinerat följer med en stund, och den lär pågå ännu ett tag med tanke på hur många som fortfarande väntar. Som alltid blir de vanliga övergångsriterna än en gång mångfalt förstorade när det är en kunglighet som genomgår dem istället för människan på gatan. När kungligheter gifter sig är det ofta en internationell angelägenhet och när en så långlivad monark som Englands drottning dör fyller det medierna runt hela världen.

Samtidigt slås jag av det mänskliga i det storslagna. Här finns den avlidna, de sörjande, både nära och mer avlägsna – vi gör som vi alltid har gjort. Vi stannar upp ett slag och tänker på vår egen och andras dödlighet. Att vi den här gången kan göra det i slutet av en mycket väldisciplinerad nästa sju kilometer lång kö, eller i direktsändning på Youtube, är dock ett undantag.

 

Blanka Henriksson
folklorist med fascination för köandets praktiker

För den som vill följa kön i slutändan: https://www.youtube.com/watch?v=cJxDwDzAwEs
eller i huvudändan: https://www.youtube.com/watch?v=4nZhhSxULFk

Stugtid – att komma in i en andra andning

Efter allt regn växer gräset så det knakar och borde klippas. Bryggan är sned och vinglig på grund av att isen och framförallt islossningen som även detta år skadade den rejält. I huset finns underliga insekter som vi inte vet vad de är. De planterade blommorna mår inte bra eftersom de inte fått regelbunden skötsel. Det här är några av de bekymmer som jag och min man står inför detta års sommarstugesäsong. Samtidigt är stugan oss kär och jag ser fram emot en semester med lagom mycket trädgårdsarbete, lagom mycket gäster och lagom mycket (eller egentligen lite) akademiskt arbete.

Bild från Lena Marander-Eklunds familjealbum

I frågelistan  ”Sommarstugeliv – användning, samägande, arv” som sändes ut förra sommaren av  Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi, efterfrågades upplevelser av samvaro och ägande av sommarstugor, på gott och ont.  I svaren kommenteras bland annat det speciella med stugtid som för en del innebar lata dagar i hängmattan, för andra sommarstugerelaterade jobb av olika slag. I citatet nedan framkommer det njutbara i att varva ner, leva enkelt i nuet och att inte stressa på stugan. Allt detta bidrar till att ge en specifik platskänsla – kronotopen stugtid.

Jag förväntar mig att hamna i en andra andning, att få umgås med familj och vänner och få rota runt i trädgården och odla och plocka svamp och bär i skogen. Vi håller sakta med säkert på att renovera huset. […]. Men ingenting är bråttom och vi tar allt steg för steg […]. Vi har inget rinnande vatten och vill inte heller ha det. Det får gärna vara lite stök med disk och tvätt på landet. Lite enklare. (IF 2021/4:26)

Tiden går saktare och livet är enklare på stugan. Sommarstugelivet kan betyda att stiga in i en annorlunda, nästan mytisk tid utan påverkan av klocka och almanacka. Tid på sommarstugan viks för sådant som uppfattas som viktigt och som man kanske inte hinner med i vardagen. Enkelhet för informanten ovan innebär avsaknaden av modern köksutrustning såsom diskmaskin. Att diska för hand är tidskrävande och egentligen inte alls enkelt – det tar lång tid; men uppfattas i detta sammanhang som njutbart och annorlunda. Det är ett konkret arbete med händerna som ger synligt resultat. I citatet finns också en pendling mellan ett jag och ett vi. Jaget önskar ta det lugnt, medan viet ges andra roller. Stugtiden innebär också att ha möjlighet att umgås med familj och vänner.

Begreppet stugtid är ett sätt att visa att tiden på sommarstugan är annorlunda än i övrigt. I etnologen Susanna Rolfsdotter Eliassons studie Längtans & drömmarnas hus: Ideal och praktik bland en ny generation stugägare (2020) visar hon hur hennes intervjupersoner gör saker i makligare takt på stugan. Stugtiden blir då en motpol till det alltmer accelererande stadslivet där tiden struktureras av arbete och andra sysslor i vardagen.

I en artikel som utkommer på hösten diskuterar jag och Julia Öhman sommarstugetillvaro just i relation till tid och diskuterar om sommarstugan kan uppfattas som en tidskapsel, där det förflutna, nuet och framtiden möts. Men innan artikeln publiceras är det dags för en efterlängtad semester på sommarstugan med lagom mycket sysslor för att hålla stugan och tomten i skick. Framförallt hoppas jag ha möjlighet att komma in i andra andningen, som för mig bland annat innebär att inte sätta mig i bilen på väg hem i samband med första regnskur utan att vänta ut regnet och se solen bakom molnen.

 

Personalen vid ämnesklustret Kulturvetenskap tackar för den gångna terminen och önskar alla och envar en riktigt skön sommar.

Lena Marander-Eklund

 

Att resa – en reflektion över Kulturanalysens exkursion till Stockholm

Att resa i postpandemi-tider
Då pandemi härjade som värst gjorde jag mig inga tankar på att resa. Dels fanns det inga möjligheter till det, dels hade jag inte lust. Pandemin är ännu inte över men restriktionerna har släppt. Därför var det underbart att kunna ta sig till Stockholm – för min del för första gången sedan sensommaren 2019. Stockholm var just så vacker som jag kom ihåg – nu under spirande vår då grönskan även gör en urban miljö fin. Fortfarande märkte jag att jag hade Corona-viruset i tankarna. Av denna orsak satte jag på mig ansiktsmask då jag befann mig bland stora mängder av människor som i tunnelbanan. Mitt emot mig satt en kvinna som tittade förvånat på mig och sa: ”Är du sjuk?”. Jag förklarade att jag inte var det men heller inte ville bli det. Hon fortsatte med att säga att ansiktsmask inte är bra eftersom hjärnan behöver syre. Jag förklarade att jag var från Finland och att vi blivit vana vid att bära ansiktsmask. Hon frågade hur många som dött i Covid-19 i Finland och berättade sedan om dödstalen i Sverige. Trots att dödstalen inledningsvis var mycket högre i Sverige än i Finland väckte min ansiktsmask hennes förvåning. Det här är en liten och vardaglig påminnelse på Sveriges och Finlands olika förhållningssätt till pandemin. Att resa vidgar vyerna och påminner oss om skillnader och likheter mellan länder.

Gustav Vasa, Nordiska muséet.

Att resa – Come to Norden
Orsaken till resan till Stockholm var en studentexkursion till Nordiska museet. Trots att jag inte var lärare på kursen önskade jag delta främst eftersom det är ett bra sätt att umgås med studenter och kollegor. Vi har också blivit uppmanade att satsa på gemenskap mellan lärare och studenter samt mellan kollegor. Studenterna var på denna exkursion förhållandevis många och stämningen var god. På Nordiska museet presenterade arkivarie Marie Steinrud arkivet och studenterna gjorde även arkivstudier med utgångspunkt i förutbestämda uppgifter. Efter en gemensam lunch guidade intendent Jonas Engman oss genom utställningen Come to Norden. Utställningen visar hur de nordiska länderna ritade in sig på turistkartan under första hälften av 1900-talet. Tanken var att locka resenärer till Norden, till natur, skidföre och midnattssol.  Samtidigt gestaltas en bild av både det nordiska och det nationella genom symboler i dem. Nationaldräkter, vackra landskap kontrasteras mot båtar, tåg och stiliserade urbana miljöer. Fritid, semester och solbadande är nytt under denna tid. I en plansch framhålls det njutningsfulla i sjövägen till Sverige. Ombord på ångbåten Bore (1960–1977) kunde man äta sig genom resan från Åbo till Stockholm. Numera finns Bore som hostel vid Aura å.

https://www.nordiskamuseet.se/utstallningar/come-norden

Reseaffischer

Att resa – Viking Lines nya båt Glory
En annan idé med denna resa var att vi skulle bekanta oss med Viking Lines nya fartyg Glory. Studenterna gjorde deltagande observation med utgångspunkt i förutbestämda teman. Jag är inte riktigt förtjust i att åka båt, trots att jag gjort det massor av gånger längs med åren. Jag brukar tycka att det är instängt, tycker inte om att det gungar och brukar ibland anse att folk är väl överförfriskade. Inget av detta stämde med denna resa över Östersjön. Fartyget var luftigt, hytterna väl tilltagna, inget stök i korridorerna och allt var snyggt och rent. Båten var tyst och man märkte knappast att man rörde sig på vatten. Efter en måltid på en trevlig restaurang med pratglad personal begav vi lärare oss till baren Vista room, som enligt reklamen är båtens vardagsrum. På scen stod en svensk orkester som alldeles tydligt var hänförd av uppdraget. De spelade gamla godingar och dansgolvet var mer eller mindre fyllt av dansglada, främst äldre damer. Åldersgaffeln var från 2 till dryga 80 år. Alla tycktes trivas. Så även vi. Efter en intensiv dag i Stockholm kom vi hem med fina erfarenheter i bagaget.

Jag hade nästan glömt hur uppfriskande det är att resa. Tidigare har jag inte ens uppfattat det som att åka utomlands då jag rest till Stockholm. Här har Corona-tiden gett nya kulturanalytiskt intressanta perspektiv, att se en kort resa till Stockholm som något spännande – om man ska lyfta fram något positivt med Corona-eländet.

Lena Marander-Eklund
Professor i nordisk folkloristik

Gå ensam på bio

Det är kväll. Jag står utanför Finnkino i Åbo. Jag går in i en stor entréhall. Det är en rätt så kort kö. Lukten av smörigt popcorn och diverse sötsaker tränger sig in i näsborrarna. Jag tittar en stund på de andra biobesökarna. De har nästan komiskt stora ämbar av tilltugg med sig och en stor mugg med någon läsk. Någon kommenterar att de nu kan unna sig själv denna ”belöning” då det ändå är ett biobesök. För det är ju inte ett biobesök om man inte har ett ämbar fullt med popcorn? Fast jag själv inte är den största konsumenten av popcorn, vet jag att det ändå nästan är en väsentlig del av att gå på bio. Det är något man inte kanske äter så ofta utanför filmsammanhang, men man skall alltid ha popcorn i handen om man skall gå och titta på en film.

Jag går fram till kassan och köper en biljett. Sedan går jag och söker den sal där filmen skall visas upp, letar efter min sittplats och sitter ner. Jag tar av mina ytterkläder och försöker laga mig bekväm. Flera reklamer spelas upp före själva filmen visas. Jag kan höra de andra biobesökarna diskutera sinsemellan. Några diskuterar mer högljutt än andra. Jag stänger ögonen och lyssnar på bruset i salen. Energin i rummet är både lugn, men ändå förväntansfull. Och när skärmen till slut utvidgas och det blir mörkt i salen, blir även rummet tyst. Endast dånet ur högtalarna hörs. Då lutar jag mig bakåt och låter filmen svepa mig med  och få mig att glömma bort alla mina triviala bekymmer.

“Photo of Woman Eating Popcorn at Movie Theater”, Cottonbro (8 juni, 2021)

Biobesöket hör inte till det vardagliga. Det är ett brott från det alldagliga, det triviala. När man går in i biosalen känner man hur tiden förändras. Tiden uttrycks på ett annorlunda sätt. Bio känns inte som det är en del av resten av världen, utan erbjuder en paus från vardagen och resten av samhället. Omvärlden försvinner och man är in sin egen lilla tidsbubbla. Bio är ett liminalt utrymme, det vill säga en icke-plats. Det både är en del av samhället, men ändå inte.

Bio förvränger din syn på tiden. Har du någon gång upplevt den känslan som man får när man kommer ut ur en bio och det ännu är ljust ute? Bions liminalitet påverkar mig på det sättet att jag alltid förväntar mig att det skall vara mörkt ute när filmen är klar, oavsett när jag gått på bio. Detta är så fascinerande. Det beror också troligen på att vi alltid gick på film med familjen på kvällen när jag var yngre, då vi bodde så långt borta från biografer. Det var något vi gjorde som en familj på veckoslutet, då vi fick vara vakna lite längre. Så jag kanske lärde mig förknippa bio med kväll och grupper.

Förr vägrade jag gå på bio ensam. Man skulle helt enkelt gå på bio med andra personer, för annars var det ”ledsamt”. Samma fenomen kan ses då man diskuterar om att gå ensam till restauranger och på kafé. Dessa aktiviteter är helt enkelt förknippade med grupper och gemenskap. Men om jag är fullständigt ärlig har några av de bästa bioupplevelserna för mig varit då jag gått och se på någon film ensam. Ett exempel som jag kan ta upp är då jag gick och se på filmen ”Moonlight” (2016, regissör Barry Jenkins). Den hade just vunnit en Oscar för bästa film, men ändå diskuterades filmen inte. Ingen av mina kompisar var intresserad att komma med på bio, så till slut måste jag gå ensam om jag ville se filmen. Salen var så gott som tom när jag anlände, men det gjorde inget. Då jag var ensam fick jag ta in hela filmen utan att behöva tänka på att presentera sig på ett visst sätt, utan jag fick bli totalt uppslukad av filmen.

” Red light on Black Background”, Tima Miroshnichenko (21 maj, 2021)

Såklart det finns filmer som man inte vill se ensam. Jag skulle påstå att action-packade filmer som till exempel Marvel-filmer eller komedier inte skulle kännas rätt att gå ensam och titta på, då dessa är menade för en grupp. Det är gruppupplevelsen, vetskapen om att vi alla delar på samma händelse, som gör dessa filmer minnesvärda. Det finns stunder i en bio där det är fullkomligt acceptabelt att jubla, skratta högt, gråta. Dessa situationer sker ändå främst när man är på en visning där rummet är fullpackat och vi alla är lika entusiastiska för den filmen vi tittar på. Den stunden är man inte bara en individ som jublar, utan en helhet, en del av gruppen. Filmers viktigaste ändamål är ändå att nå gruppen, men också individen.

Under coronapandemin har man inte kunnat gå på bio. Jag tänkte inte att jag skulle sakna det, jag tror inte jag heller egentligen gjorde det, men ändå kändes det skönt att komma tillbaka till en biosal och se på en film. Netflix erbjuder nog filmer så det räcker till, men det känns inte likadant att se på filmer hemma via en streaming-service, som det känns att gå på bio. Det handlar inte bara om filmen, utan det handlar om energin i rummet. Det handlar om miljön. Jag är inte ensam fast jag kommer ensam. Jag är en del av samhörigheten. Jag är bara en av många som älskar filmer. Därför älskar jag att gå på filmer ensam.

Amanda Tverin
studerande

 

Gravgårdsdidaktik

En disig eftermiddag i oktober var det dags att bege sig till Åbo begravningsplats för studenterna på kurserna Kulturanalys i teori och praktik och Etnografiska fältmetoder. Begravningsplatsen skulle under en timme bli ett ”kulturanalytiskt laboratorium”, där utforskandet gällde begravningsplatsens kulturella grammatik. Studenterna delades vid gravgårdens ingång in i mindre grupper och fick välja fokus för sina observationer bland teman som tid och symboler; sociala relationer, identitet och makt; rumslighet och stämningar samt materialitet och minnen. De fick instruktioner om att ta bilder med telefonerna av sina observationer. Under övningens andra fas, tillbaka på Arken, skulle hela gruppen tillsammans diskutera med bilderna som utgångspunkt. Vi deltog i laboratoriet i egenskap av studerande på en kurs i didaktik, med uppgift att skugga en undervisningssituation.

Åbo begravningsplats är stor, och grupperna skingrades snabbt och hittade sina egna rutter. Vi gick tillsammans med kursens lärare och saknade inte samtalsämnen – en begravningsplats är mycket tät på kulturella budskap av skilda slag, inhuggna i sten, planterade på marken, skrivna på skyltar nedstuckna vid gravarna. Alla har sina egna erfarenheter av begravningsplatser, vilket aktiverar associationer och berättande. Om du vill läsa mer om lärargruppens observationer på gravgården kan du läsa detta inlägg.

Tillbaka på Arken fortsatte diskussionen utgående från fotografier, vilket visade sig fungera mycket bra i det här sammanhanget. En del av vår didaktiska uppgift var att fundera över var och när undervisning och lärande sker. I en traditionell klassrumssituation tänker man sig ofta att detta ska ske ungefär samtidigt, att läraren sitter på kunskap som hen sedan förmedlar till studenterna som då (med lite god tur, skicklighet och vilja) lär sig den kunskapen. I detta fall handlade det inte om att kunskap förmedlas på det sättet. Istället lärde sig studenterna någonting då de själva gjorde uppgiften, som förstås ändå var designad med ett pedagogiskt syfte. Studenterna lärde sig högst antagligen också av varandra då de fick höra vad andra hade sett och tänkt. Även om undervisning också kan sägas ha skett under diskussionstillfället, var det främst med hjälp av väl genomtänkta frågor som stimulerar till eget tankearbete och inte i form av färdigt givna svar.

Bilder som denna diskuterades under eftermiddagen. Vad lägger du märke till i denna bild?

När övningen var slut hade den pågått i nästan fyra timmar. Vi intervjuade ett par av studenterna, som båda menade att tiden gått fort och att övningar av denna typ är en välkommen omväxling till mer traditionell undervisning i klassrum med föreläsningar.

Under corona-tiden utvecklades distansundervisningen av nödvändighet, men den typ av undervisning som främjades var säkerligen mest den föreläsande, powerpoint-presenterade typen. Det kulturanalytiska laboratoriet ger intressanta perspektiv på hur studiepraktiker, lärande och undervisningssituationer också kan utformas: hur platser, omgivning och saker tar del i lärande, hur kunskapsdelande och -skapande aktiveras och  fungerar genom gemensamt utforskande och observerande av något. Kanske behövs mer gravgårdsdidaktik!

Ann-Helen Sund, doktorand i etnologi

Lina Metsämäki, doktorand i nordisk folkloristik

Begravningsplatsens kulturella grammatik. En lekfull övning på ett allvarligt tema

Som ett led i att levandegöra studierna i kulturanalys, och att skapa ökad känsla av gemenskap mellan studerande och bland personalen, höll vi ett kulturanalytiskt laboratorium på Åbo begravningsplats. Tanken var att skapa ett rum för nyfiket utforskande av världen genom att titta på kulturmönster, kulturella innovationer eller kulturell variation. Metoden som användes var situerad observation där blicken i förening med andra sinnen aktiverades i ett tematiskt utforskande av begravningsplatsens kulturella grammatik.

Observationen gjordes med utgångspunkt i temana: (1) Tid och symboler, (2) Sociala relationer, identitet och makt, (3) Rumslighet och stämningar och (4) Materialitet och minnen. Vi möttes på platsen och fyra grupper studenter och personal började vandra mellan de välorganiserade gångarna i olika riktningar.

Åbo begravningsplats är rik på påkostade familjegravar som speglar olika tiders trender i motiv och utformning. Foto: Lena Marander-Eklund

Vi hittade pampiga familjegravar, sneda mossbeväxta gravstenar, gravar med yrkesbenämningar på den döda, välputsade gravstenar, övergivna gravar, gravar med olika symboler och olika typer av estetik och mycket mer. En sak som vi speciellt lade märke till var små skyltar som placerats vid vissa gravar, som ett slags meddelanden. Här framkom t.ex. att graven handhas fram till ett visst årtal, vilken typ av skötsel som är betald eller att gravstenen är farligt sned – en uppmaning till anhöriga att åtgärda saken.

En kulturanalytisk analys av begravningsplatsen kräver både en förmåga att överblicka de stora linjerna och ett sinne för detaljer. Två kulturanalytiker hukar koncentrerat vid en grav för att läsa vad det står på lapparna som finns utplacerade vid vissa gravar. Kanske är det en beställning på gräsklippning eller gravblomster, eller så är det en uppmaning om att låta räta en farligt lutande sten. Foto: Lena Marander-Eklund

I gruppen som bestod av forskare och personal kretsade samtalet bland annat kring dödens närvaro i vandringen på begravningsplatsen. Intressant nog kändes döden relativt frånvarande, tills vi plötsligt hör kyrkklockorna från kapellet börja slå. Strax därpå dyker ett begravningsfölje upp bestående av svartklädda personer i tre generationer. En äldre kvinna bär en urna.Med begravningsföljet inträdde också en ny stämning. Begravningsplatsen var inte längre endast ett rum för vetgiriga kulturanalytiker och för den personal som flitigt krattade platsens gångar. Nu trädde döden fram. Följet kom rakt emot oss och av hänsyn tog vi ett steg åt sidan. Samtidigt som kapellets klockor klingar i moll, hörs på avstånd den muntra inringning från en skola. Två olika världar möts i ett och samma ljudlandskap.

En av de större familjegravarna visar hur generationer och släkter hänger ihop. Här finns också plats kvar på stenen för nya namn. Foto: Lena Marander-Eklund

Efter en dryg timme åkte vi tillbaka till Arken för att gå igenom våra fynd. Studenterna diskuterade ivrigt sina upptäckter av makt, tid och stämningar. På frågan om vad som speciellt förvånade utrycktes överraskning över allt som finns att upptäcka på en begravningsplats. Här samsas religiösa uttryck, rituell materialitet, historia, minnen, känslor, stämningar, tankar om människovärde och värdighet och livets förgänglighet. Samtidigt som en begravningsplats rymmer både sorg och tragik, kom studenterna ändå fram till att genom att minnas de döda och berätta om dem går också livet vidare.

 

Lena Marander-Eklund
professor i folkloristik

Alltid skönt på sommarstugan, eller…

Senast i februari börjar jag tänka på när jag och min man ska kunna åka till sommarstugan igen. Vår sommarstuga är inte isolerad för vinterbruk, men senast till påsk brukar säsongen inledas. Våra barns och barnbarns besök är efterlängtade. Varje år längtar jag alltmer till stugan, som är mitt barndomsställe i Insjöfinland. Jag brukar skämta om att min sommarstugeväg är en av landets centrala trafikleder, inte en mysig väg kantad av ängsblommor.

I bland annat Hufvudstadsbladet kan man den 25 mars 2021 läsa om att efterfrågan på sommarstugor i år är stor. Det är fråga om en ny generation som vill ha sitt eget sommarparadis. Kanske är det Corona-året och/eller möjligheten till distansarbete som gjort att fritidshus och naturen kallar. Förra året kunde man läsa om att unga inte är intresserade av sommarstugor (t.ex. i svenska.yle.fi 26.2.2020). Enligt artikeln vill unga idag helt enkelt inte vara på ”lande”. De sommarstugor som, enligt de intervjuade fastighetsförmedlarna, går åt har bilväg fram, är i gott skick och har el och vatten. Däremot är det problematiskt att få sålt de sommarstugor som ingen skött om på långa tider. Så kan gå då ägaren/ägarna blir ålderstigna men ändå äger sommarstugan. Ingen sköter om underhållet och den högt älskade sommarstugan blir då ett problem. Vem ska ta över stugan? Har någon möjlighet att köpa ut övriga syskon? Då återstår försäljning av sommarparadiset. Syskon kan vara oeniga om vad som ska hända med stugan. Också samägande av en stuga kan innebära problem då uttalade och outtalade förväntningar av olika slag stöter samman. Vem ska sköta underhållet, vad ska göras och vem ska betala för det hela? Sommarstugor genererar känslor – både positiva och negativa – som kan leda till konflikter. Sommarstugan är inte enbart ett oproblematiskt paradis.

Bild från Lena Marander-Eklunds familjealbum

I ett kommande forskningsprojekt, ”Sommarstugan som kulturarv. Plats, identitet och konflikt”, kommer jag att tillsammans med två andra forskare studera konflikter som uppstår i samband med sommarstugor. De kan handla om oskrivna regler, drömmar som inte går att uppfylla, eller generationers olika förväntningar. Osämjan kan sättas på sin spets vid fråga om försäljning eller arv. Även relationen mellan stugägare och kommun kan vara grund för konflikter (skötsel av naturen kring stugorna, frågor kring byggnadslov och dylikt).

Som en empirisk bas för detta framtida forskningsprojekt har vi tillsammans skapat en frågelista med utgångspunkt i de frågor som vi är intresserade av. Frågelistan ges ut av Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi, som bedriver traditionsinsamling och samtidsdokumentation genom årliga frågelistor med varierande tema. I frågelistan efterfrågar vi nu dina upplevelser av tillvaro, samvaro och ägande av sommarstugor, på gott och ont. Svaren kommer att användas i studien om sommarstugeliv där anonymiserade citat ur materialet kommer att användas, och svaren arkiveras vid Cultura för framtida forskning. Frågelistan finns tillgänglig på både svenska och finska.

Frågelistan är uppbyggd kring tre centrala teman. Det första temat är användningen av sommarstugan. Här finns även en fråga till dig som inte har en sommarstuga men som kanske skulle vilja ha en – eller absolut inte. Det andra temat handlar om sommarstugan som ett boende där man sommartid lever flera familjer eller generationer tillsammans. Det tredje temat handlar om sommarstugor och arvsfrågor.

Du kan svara på frågelistan fram till slutet på augusti 2021. Du kan svara på den elektroniska blanketten som länkas nedan. Om du har frågor kan du skicka e-postmeddelande till cultura@abo.fi. Webbsida: http://blogs.abo.fi/cultura/

Medan vi väntar på att få ta del av dina upplevelser av ett sommarstugeliv, tänker jag ha en skön vår och sommar på min sommarstuga som åtminstone just nu inte är en grund för konflikter (vad jag vet).

Lena Marander-Eklund
Professor i Nordisk folkloristik vid Åbo Akademi