Kategoriarkiv: Netlore

Ett virtuellt alter ego med ansiktsmask

Helt plötsligt har ansiktsmask blivit en naturlig del av vardagen. Vi sätter på oss mask för att åka buss, handla mat, låna böcker, gå på föreläsning och hämta barn på dagis. Men häromdagen insåg jag att maskanvändningen smugit sig in även på andra arenor, bland annat i en virtuell spelvärld.

I många dator-, konsol- och telefonspel har du som spelare ett alter ego, en figur som representerar dig på ett eller annat vis. Dessa så kallade avatarer kan ha egna namn, egna egenskaper och ett mer eller mindre skräddarsytt utseende. Ofta kan du ändra stil på även ganska enkla avatarer. Du kan byta kläder, hårfärg och lägga till accessoarer, speciellt när du kommit lite längre och kanske samlat på dig lite inomspelslig valuta, oavsett om det är ”WoWguld” i World of Warcraft, ”bells” i Animal Crossing eller ”robux” i Roblox. Nu har accessoarerna i många spel utökats med olika ansiktsmasker. 

Inte ens i familjens egna lilla rike, Söderhavssamhället ”Trevligön”, har vi förskonats från pandemin.

Finns det inte uttryckliga coronamasker kanske det finns andra masker som i dagens läge kan få fylla samma funktion. Det som kallas ”privacy mask”, ”bandit mask” eller ”surgeons mask” blir nu lätt till en covid19-mask bara man sätter den i ansiktet på sin avatar. På samma sätt som du kan söka hjälp på Youtube när du kört fast i ett spel, finns det nu instruktionsvideor för hur du hittar lämpliga coronamasker i till exempel Roblox.

I Pokémon Go kan du välja allt från en neutral vit skyddsmask till olika pokemon-inspirerade skapelser.

Det går förstås också att på nätet beställa verkliga ansiktsmasker med motiv från alla möjliga spel. På en del är anspelningarna ganska subtila – det gäller att kunna avkoda symboler och stilar, medan andra blir uppenbara också för den mindre insatta. Det handlar om logotyper för spel eller spelkonsoler, siluetter av kännspaka joystickar, kända spelfigurer eller viktiga föremål från olika spel. På din ansiktsmask kan du visa upp din identitet som ”gamer”. Spelandet är en del av de vardagliga praktikerna och till vardagen hör just nu ansiktsmask. Så nu gäller det bara att välja om, när och hur våra avatarer ska signalera att de lever i en värld påverkad av pandemier. Lösningen kan förstås också vara att ignorera maskerna helt – kanske befinner sig våra alter egon i ett helt annat universum där vi kan fly från allt vad covid19 heter.

 

Blanka Henriksson
spelande folklorist med mask både virtuellt och i vardagen

Polisflygplan och polisbil i lego

Barnkultur, polisbrutalitet och grundlösa rykten

Vågar du ha den där tröjan nu efter vad som hänt? Frågan ställdes om femåringens t-shirt med motiv från det populära barnprogrammet Paw patrol. Föräldrarna stod oförstående ­– vi hade inte nåtts av det senaste inlägget i sommarens samtalsämne. Nyheterna var fulla av rapporter om hur polisbrutaliteten i USA slutligen fått allmänheten att ryta ifrån, och nu kom bakslaget – i dyningarna av kravaller och upplopp gick man åt barnkulturen. Paw patrol hade blivit inställt!

Den tecknade tv-serien Paw patrol (på finska Ryhmä Hau), som produceras av barntv-mogulen Nickelodeon, handlar om ett gäng hundvalpar som med gemensamma krafter hjälper människor och djur ur olika knipor. Men hur kom det sig att just det här barnprogrammet råkade ut för falsk ryktesspridning?

Polishunden Chase från Paw patrol

Polishunden Chase från barnprogrammet Paw patrol var aldrig hotad. Foto: Paul Wasneski, Public domain

Det började kanske med att Paw patrols officiella Twitter deltog med hashtaggen #amplifyblackvoices för att lyfta fram att svartas röst inte hörs i samhället. Det kunde ha slutat där, men andra twittrare kunde inte låta bli att göra sig lustiga över att en tv-serie med en polishund fördömde polisbrutalitet. Inlägget delades i en mängd parodiska svar med anspelningar på hur Nickelodeon borde ta itu med sin egen figur polishunden Chase.

Dessa skämt tycks ha lett till nya som i sin tur lät förstå att programmet hade ställts in, precis som två reality-tv-serier om poliser faktiskt blev inställda på grund av våldsglorifiering. Genast uppstod en våg av protester från människor som inte hade uppfattat ironin. Ryktet nådde så långt som till Vita husets pressekreterare som uttalade sig fördömande om en upplevd ”cancel-culture” där Nickelodeon uppgavs ha vikt sig för massorna, och Lego dessutom tagit samma åtgärd genom att dra in sina populära byggen med polistema!

Tjuv, polis och polisbil i lego.

Lego drog aldrig in några polisbyggsatser. Foto: Blanka Henriksson

Trots att både Lego och Nickelodeon officiellt har dementerat ryktena: varken legobyggen eller tv-serie har dragits in, lever tanken om att det nu ”gått för långt” starkt i vissa kretsar. Detta baserar sig på föreställningen om en rådande censur (populärt kallad cancel-kultur), där människor, ofta i maktposition, inte får säga vad de tycker. I grunden handlar det snarare om ett krav på att inte bli ifrågasatt, vilket inte omfattas av yttrandefriheten.

Istället för att medge att det finns en stark strukturell rasism i USA som drabbar svarta hårt, genom bland annat polisvåld, upprörs människor över helt grundlösa rykten om barnens favoritprogram. Men det är kanske så att vi har svårt att ta till oss en verklighet där lagens långa arm kan ta livet av en försvarslös människa utan att tveka, och då är det lättare att förfäras över att en tecknad polishund möjligen blivit orättvist behandlad. Båda låter ju för otroliga för att vara sanna. Och där det första får vår tro på mänskligheten att skaka i sina grundvalar blir det andra antingen ett sätt att genom ironi och humor tackla det ofattbara, eller för den som ryar om cancel-kultur en enkel väg att vägra erkänna allvaret och gömma sig bakom fake news.

 

Blanka Henriksson, docent i folkloristik
med intresse för rykten och falska nyheter

Läs mer om begreppet cancel-kultur här: ”Don’t Fall For The ‘Cancel Culture’ Scam”

”Mitt coronamål är att inte begå självmord”

Humor har av forskare länge konstaterats fungera som en ångestventil. Ett sätt att få uttryck för det som tynger en, sådant som man kanske inte annars kan pratas om, eller som man har svårt att prata om. Som folkloristen Alan Dundes sa: ”where there is anxiety, there will be humor expressing said anxiety.” Skämt och humor ger därmed en bra inblick i vad folk har i sinnet.

Bilden ovan summerar en uppfattad generationsskillnad i humor. Antagligen från perspektivet av en som tillhör den så kallade milleniegenerationen. Den visar hur humor om självhat och en vilja att dö har kommit att symbolisera millennial humor. Denna humor uppstår inte i vakuum, utan bör förstås inom en samhällelig och kulturell kontext. Milleniegenerationens ångest är inte ett tecken på generationsskillnad i sig, utan ett resultat av ett alltmer ostabilt och osäkert samhällsklimat, samt att psykisk ohälsa hos unga blir allt vanligare.

De som tillhör milleniegenerationen är visserligen inte riktigt unga längre. De äldsta börjar närma sig 40, medan jag som 27 hör till de yngsta i generationen. Det kan även noteras att nästa generation, den så kallade generation Z:s humor oftast brukar framställas som mer dadaistisk än självnedsättande. Men vad jag vill lyfta fram här är att humor kan normalisera. Filosofen Jon Morreall poängterar att humor kan normalisera företeelser och göra folk mer avtrubbade mot det som sägs i skämten. Jag vill påstå att millennial humor om dödslängtan har normaliserat denna typ av diskurs genom skämt. Men är folk så vana vid att det skämtas om att vilja dö, om hur man hatar sitt liv, är deprimerad och lider av ångest, att mental ohälsa ses mer som helt normalt än ett problem?

Självnedsättande och mörk humor har florerat de senaste månaderna på grund av corona. Det i sig är varken förvånande eller problematiskt, så länge man minns att det finns verklig ångest bakom skämten. Rubriken till denna post citerar en student vid Åbo Akademi – och det var inget skämt. Studenter är allvarligt oroade för sin mentala hälsa under coronatiden, och de känner att ÅA inte bryr sig.

Offrandet av studenternas mentala hälsa framstår som ett nödvändigt ont i kampen mot corona på ÅA. Det har nyligen bestämts att period 1 ske på distans. Ett beslut som tagits 3 månader på förhand medan andra skolor, samt restauranger och barer förväntas vara öppna. Studentföreningar kan inte ordna evenemang och ingen vet vad Campus Sport sysslar med. Studenterna förväntas acceptera besluten med den mycket knappa informationen de får, utan någon förklaring för de fortsatt hårda restriktionerna. De får ingen inblick i diskussionen bakom besluten, vilka faktorer som gör dem nödvändiga, och ifall andra möjligheter ens diskuterades. Har studenternas mentala hälsa alls tagits i beaktande? Studenterna (liksom visserligen all annan personal) förväntas blint anpassa sig till situationen, på bekostnad av sin egen mentala hälsa. För man får inte kritisera restriktioner då det kommer till corona, då allt är för samhällets bästa.

Det finns inget som ”bara” ett skämt. Yngre generationer kanske har proklamerat sitt intresse för att dö i ca ett årtionde redan, men det är ingen orsak att inte ta deras mentala hälsa på allvar i en pandemi.

Sofia Wanström, doktorand i nordisk folkloristik

Avslöjande kroppar

Ett av mina favoritskämt i dessa tider går ungefär så här: Förr så hostade jag för att dölja en prutt – nu pruttar jag för att dölja en hostning.

Det är ett ganska enkelt och barnsligt skämt (kiss- och bajs-humor ni vet) men det sätter fingret på något av det som händer just nu. Vi lystrar på ett annat sätt till människors kroppar – var det en hostning jag hörde? Om det visar sig vara en brakare är det måhända fortfarande pinsamt, men med en lättnadens suck kan det enkelt skrattas bort. 

Våren är full av damm, men det kliar aldrig så mycket i näsan som när man möter någon på gatan. Måtte jag inte nysa när vi går förbi varandra! För att vara den oansvariga som går omkring och sprider corona – det vill ju ingen.

Våra alltid närvarande kroppar stiger fram ännu tydligare i sådana här situationer. Det är kroppsligt (och mentalt) att vara sjuk. Sjukdomen sitter i kroppen och det är våra kroppar som avslöjar oss genom förhöjd temperatur, smärta och hostningar.

Just denna sjukdom smittar också kroppsligen, och sätter spår i vårt kroppsliga handlande och möten kroppar emellan. Vardagliga rutiner som handtvätt lyfts upp till komplicerade kroppsliga ritualer med tydliga rörelsemönster och ljudeffekter (se tidigare inlägg om handtvagnings-sånger). För alla oss med känslig hud blir det eviga spritandet och tvättandet till en exemframkallande plåga och coronan sätter kroppsliga spår till och med i sin frånvaro. 

Många talar om hur skönt det ska bli sen. Sen när vi kan kramas igen, sen när vi kan skaka hand, sen när vi kan stå nära nära, tätt inpå.  Andra i sin tur drar en lättnadens suck – de som inte gärna kramas i tid och otid, de som har en lite vidare bekvämlighetszon omkring sig. För vad är nära egentligen? Och vad är för nära? Inte nog med att det är personligt, det är situationsbundet också. Men kommer vår uppfattning av nära att ändras? Kommer vi att hålla större avstånd  när vi kommer ur det här? Kanske hela världen går över till den stereotypa finländska fjärheten, där man inte sätter sig bredvid någon annan i bussen om det finns ett tomt sätespar.

Våra kroppar drogs in det här helt utan att vi fick bestämma själva. De fick en aktiv roll i krisen, och det kan hända att det sätter sina spår. Vilka får framtiden utvisa – tills dess håller vi kroppslängds avstånd, men pruttar kanske lite friare än förut. 

 

Blanka Henriksson, distansarbetande folklorist
som inte har nåt emot att prutta fritt, men hellre skulle vilja få komma människor nära igen