Kategoriarkiv: Folktro

Yokai i japansk folktro

 Om du befinner dig i en mörk skog mitt i natten och hör någon fälla ett träd i närheten så kan det vara Furusoma som är i farten. Skulle du vara i skogen och gå förbi ett tempel kan det hända att det plötsligt regnar sand på dig. Då har du blivit offer för Sunakake-baba (den sandslängande gumman), som hotar folk genom att strö sand över dem. Om ditt tak är högt så kommer rummet vara kallt på vintern, men inte på grund av husets uppvärmningssystem, utan då är det Tenjoname (takslickaren) som är i farten. Tenjoname har avbildats som en lång och smal liten pojke, med rufsigt hår och en väldigt lång tunga. Ett tecken på att du har en Tenjoname i ditt hem är att det finns oförklarliga fläckar på taket. Då är det Tenjoname som har slickat taket med sin tunga.

Skådespelarna Ichimura Uzaemon, Onoe Kikugoro III och Sawamura Sojuro V i pjäsen Mukashigatari Okazaki no Nekoishi Yokai. (Källa: Finna.fi)

Yokai har blivit omtyckta den senaste tiden i populärkulturen där de dyker upp i en mängd olika filmer, TV-serier och böcker. Ordet har många betydelser men kan rent generellt översättas till monster, andar, troll, spöken, övernaturliga varelser och mystiska fenomen. Det är ett paraplybegrepp, ett samlingsnamn som har många nyanser. Det handlar inte bara om ett specifikt väsen, utan hit hör en mängd olika mystiska varelser från olika regioner och samhällen. Berättelser om yokai är något man lär sig som barn och de har gått vidare från generation till generation både i muntlig och skriftlig tradition. Du hittar dem oftast vid gränser, där staden övergår till skog, vid vattnet, vägkorsningar, ingångar och utgångar, eller helt enkelt bara i hemmet. Förutom att trivas vid de fysiska övergångarna existerar de även i gränslandet av vår värld och den okända världen. De fungerar som en kulturell föreställning, en form av vardagsmagi, som även symboliserar människans förhållande till det liminala.

Ett paraply eller en Kasa-Bake? Källa: Pixabay.com

Om du vaknar på morgonen och märker att din kudde är på en ovanlig plats så kan det vara Makura Gaeshi som har flyttat på den. Hör du oförklarliga ljud i hemmet kan det vara Yanari som är i farten, vilket är människoliknande odjur som bankar och river på väggarna av trähus. Yokai kan enkelt påverka det materiella, men de kan även vara det materiella. Ett exempel på det här är Tsukumogami, vilket är en term som syftar på alla sorts hushållsobjekt och objekt gjorda av människan som förvandlas till yokai. Ett välkänt objekt som följer detta system är en figur vid namn Kasa-Bake (paraplymonstret), avbildat som ett gammaldags paraply gjort av papper spänt på en bamburam med ett öga, två armar och ett ben i stället för handtag, med en sandal på foten. För att ett objekt ska övergå till detta måste det bli hundra år gammalt, men även till exempel katter och rävar kan förvandlas till en yokai om de når den här åldern. Talet hundra symboliserar en transformativ eller liminal punkt där det materiella övergår till det okända och kommer i närmare kontakt med den magiska och övernaturliga världen.

Oftast är yokai ofarliga och vill enbart underhålla sig själva lite grann, men det finns även såna som kan vara skadliga. Detta fenomen är kopplat till en animistisk syn på världen där det materiella har en själ, en värld där naturen har en andlig närvaro. Yokai kan alltså vara ett konstigt ljud, ett mystiskt blinkande ljus i natten, en kudde som är på fel ställe, en oförklarlig känsla eller en fläck på taket. Dessa varelser delar rum med oss i vardagen och återspeglar den mänskliga tankevärlden, vilken inte bara härstammar från den här delen av världen. Dessa tankemönster och fenomen hittas överallt och i Finland kan vi se liknelser i till exempel vättar, gastar, maran, hustomtar, skogsfrun och skogsrået.

Jennifer Renvaktar
skriven för kursen Ritual och materialitet

Källa

Foster, Michael Dylan, (2015). The Book of Yokai: Mysterious Creatures of Japanese Folklore. Oakland, California.

 

Kloka gummor och deras bidrag till folkmedicinen

När du skapar en bild av en klok gumma i ditt huvud, hur ser hon då ut? Är hon en gammal, ensam änka som bor djupt in i skogen långt från civilisationen, omringad i sin stuga av okända örter, illvilliga trolldomar och satanistiska föremål som hon förvärvat av djävulen? Är hon fruktad av resten av samhället, missförstådd och efterlyst som en häxa? Det kan vara svårt att föreställa sig hur en klok gumma kan ha sett ut och levt sitt liv om man inte vet hur hon har fått sin titel och vilken roll hon hade i det gamla bondesamhället. De fördomar vi idag har om den kloka gumman som fruktad i sin hembygd kan visa sig vara osanna. Snarare var hon många gånger en essentiell del av samhället.

Teckning av kloka gumman Gertrud Ahlgren (1782–1874), av Pehr Arvid Säve

Det fanns inte heller bara kloka gummor utan också kloka gubbar, de kunde helt enkelt kallas ”de kloka”. De var oftast äldre änkor som var lärda i läkekonst och folkmedicin, kvinnorna fungerade också som barnmorskor i byarna. Ännu på 1800-talet och in i början av 1900-talet var kloka gummor några av de få som man kunde vända sig till på landsbygden om man insjuknade eller skadade sig, läkarna var få och utspridda i Norden och speciellt i Finland. Den kloka gummans position inom jordbrukssamhällets hierarki var ett undantag; för de hade tack vare sin kunskap betydligt mer inflytande än vad deras socioekonomiska läge annars skulle ha erbjudit. Fastän de var oftast änkor betydde det inte att de var barnlösa; att vara klok gumma var endast ett yrke under den här tiden. De kunde också adoptera spädbarn och ta hand om dem som sina egna. Kloka gummor och gubbar hade sällan lärlingar, eftersom många lärda inte ville dela med av sin kännedom. De klokas krafter kunde minska om de delade med sig av sina hemligheter. När de blev gamla kunde de dock utse en efterträdare som var ”besatt” av samma kraft som dem (Tillhagen, 1977:54).

Koppning. Kvinna suger blod ur armen på en annan kvinna.
Foto:digitalmuseum.se, Nils Keyland/Nordiska museet

Kloka gummor hade många olika tekniker att bota sjukdomar på, i bilden ovan ser man en medicinsk utbildad kvinna använda ”koppningsmetoden” för att bota en annan kvinnas arm.

Örter, växter och djur som levde kring byn användes av de kloka i helande ritualer, t.ex. använde man ”ormbrännvin”, huggorm inlagd i brännvin, för att bota värk och bölder. Till medicinalväxter hörde bl.a. renfana, rölleka, gråbo och malört. För att uppnå kunskap behövde den visa gumman först forska inom lokal folkmedicin (Tillhagen, 1977:51). Den kloka gumman hade också flera olika sätt att utröna sjukdomsorsaker; bland annat genom att räkna upp olika möjliga ställen sjukdomen kommit ifrån, t.ex. fähus, bastu, grannarna osv. Under tiden höll den sjuke i ett sikte, en bibel eller psalmbok och en bit stål med vänster hand och när siktet sedan rörde på sig skulle sjukdomsorsaken avslöjas.

Interiör från ”Kloka gummans stuga”, friluftsmuseet Stundars. Foto: Marin Backman-Witting 2022

Den kloke var inte bara respekterad för hens botande medel, men också den makt som hen hade över det onda i världen (Tillhagen 1977:63). De kloka lärde kunde läsa tankar, spå framtiden och väcka samt döda kärleken mellan patienter (Tillhagen 1977:63–69).

Den kloka gumman baserade sin magi på kristendomen, inte bara finländsk folktro, vilket också skyddade henne från att bli fruktad som häxa under processerna. Hon använde en slags ”vit magi” på sina patienter. Kyrkan var också ett rum i vilket botande ritualer ofta ägde rum, vilket kopplade magin allt mera till den kristna tron. Det fanns dock rykten inom bygden om att de kloka hade en slags hemlig ”svart bok” där deras kontrakt med djävulen var gömt. Att de kloka hade en svartkonstbcöker med nedskrivna anteckningar är ett faktum, men kontrakt med djävulen har inte hittats.

”Kloka gummans stuga” vid friluftsmuseet Stundars. Foto: Martin Backman-Witting 2022

De kloka gummorna var alltså viktiga för folket på landsbygden, bl.a. under 1800-talet, och flera av dem levde och verkade ännu långt in på 1900-talet. Deras kunskaper om växter och läkekonst har satt sina spår i den folkmedicin vi använder idag; deras bidrag kan inte underskattas.

Olivia Sabel
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Källor och litteratur

Stundars rf. (2021). Guidematerial_uppdatering2021. (Svenska)

Tillhagen, Carl-Herman (1977). Folklig Läkekonst. Falköping: Gummessons Tryckeri AB.

 

Önskebrunnen – en plats för magiskt tänkande

Brunnar, fontäner, dekorativa små bassänger av olika slag. De flesta människor har säkert sett slantar glimma på botten av en sådan någon gång. Kanske har man till och med blivit inspirerad och själv kastat i en slant för skojs skull, utan att tänka desto mer på saken. Då jag funderar på ifall jag själv har kastat slantar i önskebrunnar blir jag osäker, men har en känsla av att jag nog gjort det någon gång, åtminstone som barn. Men vad är det som får en att vilja kasta ett mynt i en brunn eller fontän egentligen?

Abigail Low, unsplash.com

Slantar och andra metallföremål har i folktron traditionellt använts för tur och skydd mot övernaturliga väsen och sjukdomar av olika slag. I sydvästra Finland fanns heliga källor i vilka man kastade slantar och nålar i hopp om att det skulle bota ögon- och hudsjukdomar. Att däremot ta slantar som någon annan kastat i källan ansågs bringa sjukdom, och man fick inte se tillbaka då man väl kastat sin slant eller nål. Dessa heliga källor befann sig i regel på ganska avlägsna platser, ofta i utkanten av byar. De heliga källorna kan tänkas vara föregångare till önskebrunnar som vi tänker på dem idag, även om det i dagens värld oftare handlar om fontäner och brunnar på mer centrala platser.

Då jag letar efter information om önskebrunnar på internet märker jag att det är ganska svårt att hitta något som skulle ha skrivits om konceptets historia som sådant. Önskebrunnar verkar vara en sådan sak som man vet att finns, men sällan talar om eller tänker på ifall man inte har en rakt framför sig. Man kanske undviker att tala om vissa saker då försök att förklara med ord och logiskt tänkande ofta förstör mystiken och den magiska känslan som kan finnas i det outtalade. Då man önskar något får man ju som bekant inte uttala önskningen högt, för då bryts magin och önskningen kommer inte gå i uppfyllelse. Samma princip gäller då man blåser ut ljusen på sin födelsedagstårta eller blåser iväg en lös ögonfrans.

Önskebrunnen blir alltså en plats för att i tysthet och utan krav reflektera över sitt liv, samtidigt som man kan känna sig delaktig i en kollektiv upplevelse då mängden slantar skvallrar om att många andra har varit på samma plats och gjort samma sak. Eftersom önskningar kan vara väldigt olika från person till person blir själva handlingen – kastandet av slanten i vattnet – viktig i skapandet av en gemenskapskänsla. Man skulle till och med kunna kalla detta en ritual.

Frågan är ändå hur många det är som faktiskt tror att önskebrunnen besitter övernaturliga krafter som kan få önskningar att slå in. Ofta förknippas önskebrunnar och att kasta slantar i fontäner med turism; det är vid populära turistmål man ofta ser slantar på botten av fontäner. Det handlar ofta om ett slags halvtro, man utesluter inte att önskningen kan ha något slags kraft men förväntar sig heller inte att man ska få allt det man önskat. Det blir som en lek, man kan fantisera om allt man önskar sig en liten stund, och när leken är slut går man vidare och tänker på något annat igen.

 

Malin Lillhannus
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Vidare läsning

Björkman, John 2020. Waters at the edge: Sacred springs and spatiality in southwest Finnish village landscapes. I: Sacred Waters. A Cross-Cultural Compendium of Hallowed Springs and Holy Wells. Ed. Celeste Ray. Routledge.

Skott, Fredrik 2021. Vardagsskrock – från abrakadabra till önskebrunn. Polaris.

 

 

Tarot – spelkort eller en källa till ockult visdom?

Året är 2021 men det nya året närmar sig med stormsteg. Ett nytt år, en ny början. Jag sätter mig ner med en packe kort, närmare bestämt tarotkort som illustrerats i den klassiska Rider Waite-stilen, sedan tar jag några djupa andetag och försöker rensa skallen. Jag står nämligen i beredskap att göra en tarotläsning inför det kommande året. Det låter aningen festligt men i själva verket är det rätt alldagligt då jag lägger ner mina kort på mitt smuliga täcke. Med spänning lägger jag ner två kort i mitten och tolv kort runt dessa två. De två mittersta korten ska representera tema respektive hinder för inkommande år, de övriga tolv korten representerar naturligtvis årets tolv månader.

Nu har nästan hela året gått och snart är vi inne på det sista kortet: två pentagram, men vända upp-och-ner. Ojdå, nu gäller det att balansera värdsliga förpliktelser utan att det blir för mycket. Kanske inte så oväntat i jultider.

Vad jag just tillbringat en omständlig inledning med att beskriva är vad de flesta idag tänker sig tarot vara – en personligt tolkad läsning som hittats på någon nätsida. Inget ovanligt eller mystiskt här inte, kanske lite humbug kan det tyckas.

Tarotläsning inför det nya året. Fotograf: Rebecca von Martens.

Men tarotkorten har inte alltid haft den ställning de har idag, det vill säga ett new age-fenomen som såväl häxkonstpraktiserande som sekulära personer kan njuta av att spå med. Den tidigaste kända användningen av tarotkort hänför sig till adliga kretsar i norra Italien under 1440-talet. Den ursprungliga leken bestod av fyra kortfärger: svärd, batonger, bägare och mynt. Varje färg bestod av fjorton kort med fyra sifferkort från ess till tio samt fyra personkort som representerade page, riddare, drottning och kung. I övrigt kunde en hitta trumfkort samt ett jokerkort som benämndes Narren. Trumfkortens poäng från lågt till högt blir sammanlagt tjugoett. De innefattar figurer såsom påven, rättvisa, döden och solen. Om detta låter bekant för nutida tarotentusiaster är det inte konstigt, kortens utseende har nämligen inte ändrats märkvärt. Dock har betydelsen radikalt förändrats med tiden. Till att börja med så användes korten som vanliga spelkort eller för vadslagning.

Först i mitten av 1700-talet börjar tarotkort användas för att spå i framtiden. År 1781 utgavs Le Monde primitif av Antoine Court de Gébelin i vilken han framställde tarotkort som laddade med ockulta betydelser med hänvisningar till såväl kabbalistisk mystik, astrologi och egyptisk mytologi. Senare skulle kända kartomanti-siare som Etteilla och Madmoiselle Lenormand komma att intressera sig för tarot och föra den mystiska traditionen vidare. Tarot har även kopplats till hemliga sällskap såsom frimurarorden och den historiska ockultisten Aleister Crowley.

Thought Catalog, unsplash.com

Idag är tarot mindre förknippat med ockulta element inom hermeneutisk tradition, hemliga sällskap eller specifika ockultister. Internet har ökat möjligheterna att ta del av tarotläsning i en större utsträckning än vad som tidigare varit möjligt. Med flera källor kommer även flera perspektiv. Om jag söker efter en betydelse för ett visst tarotkort så är sannolikheten stor att den sida jag nyttjar för information om den traditionella betydelsen även uppmanar mig att följa min egen intuition och tolka korten utifrån den. Många av dessa new age-sidor avråder från att se korten som en klar riktlinje för framtiden utan snarare bör mottagaren avläsa korten som ett uttryck för sitt medvetande i detta ögonblick. Nuförtiden kan tarotkort även se annorlunda i jämförelse med sina traditionella motsvarigheter. Konstnärernas vision får gälla framom den tidigare obrutna symbolismen.

En del tar troligtvis illa vid av detta, medan andra upplever det som en naturlig del av dagens sätt att se spiritualitet som en sushibuffet från vilket en plockar det en gillar och lämnar bort det andra. Personligen föredrar jag traditionella tarotkort men jag kan även uppleva det som ironiskt att ta avstånd från den nyare tarottraditionens frihet att mixa som det passar, eftersom de äldre korten bevisligen själva blandar kulturella element.

 

Rebecca von Martens
skrivet som en del av kursen Ritual och Materialitet

Källor
Decker, Ronald; Dummet, Michael (2013): A History of the Occult Tarot https://books.google.fi/books?hl=sv&lr=&id=4nSiDwAAQBAJ&oi=fnd&pg=PP9&dq=tarot&ots=aqIIm_6GLv&sig=7Kfe1d_XCwTYtTSqotGuz329TvQ&redir_esc=y#v=onepage&q=tarot&f=false

Sosteric, Mike (2014); A Sociology of Tarot https://www.researchgate.net/publication/287487649_A_Sociology_of_Tarot

Hunden – ett sällskapsdjur eller ett övernaturligt väsen?

Hunden har länge varit människans bästa vän och fungerat som sällskap till såväl adel som bönder. Under medeltiden och tidigmodern tid då samhället präglades av folktro och tro på det övernaturliga fanns hunden till för att inte bara hålla sällskap utan även för att gynna gården och familjen. Det sades nämligen att hunden hade magiska egenskaper och man kunde använda sig av ritualer med fokus på hunden för främja hälsa eller god jakt samt förutse framtida händelser.

Porträtt av fru Ida Federley f. Thomé sittande i trekvartsfigur med hund i famnen av Johan Jakob Reinberg, 1857, Åbo Akademis bildsamlingar Finna.fi

Det magiska inslaget återfinns redan tidigt i hundens liv. Enligt sägnen kunde hunden bli vittersynt ifall man öppnade valpens ögon i ett för tidigt skede. Detta innebar att hunden fick förmågan att se vittror och annat osynligt folk från underjorden som människor inte kunde se, vilket inte var önskat. Hundens matvanor påverkade också saker och ting. Dess mod och tapperhet blev tydligare ifall man gav specifika delar av ett djur till hunden att äta innan jakt. Till exempel kunde man ge hunden ett björnhjärta och björnens blod ifall hunden skulle jaga just björn medan man skulle mata hunden med älgmule ifall det var älgjakt som stod på agendan. Det varierade alltså beroende på vad målet var att fånga. Ifall man ville veta om hunden alls var lämplig att ha som jakthund kunde man räkna dess tänder. Om man kom upp till tolv stycken tänder mellan hundens yttersta och längsta tand så handlade det om en lämplig jakthund.

Då jag funderar på saken så är det inte så konstigt att folk trodde att hunden ser sådant som vi människor inte kan se. Det har ofta hänt att vår hund börjat skälla eller rest ragg när man varit ute med henne i mörkret innan läggdags, vilket kan kännas en aning obehagligt. Ibland även mitt på ljusa dagen utan orsak. Det här kan vara orsaken till att man trott på hundens övernaturliga förmågor. Då det kommer till hundens förmåga att se in i framtiden så trodde man att då hunden la sig raklång längs en golvplanka i hemmet så skulle något hemskt, som dödsfall eller eldsvåda, inträffa. En hund sades också kunna överföra sjukdomar och värk från människan till sig själv. Inte så underligt att man var peppad på att skaffa hund under denna tid då de var kända för att kunna rädda liv och bota sjuka.

En Stor Hund Tränger in Sig I Bilden Av Kvinnorna Och Den Mindre Hunden. Fotograf: okänd 1940–1954, Esbo stadsmuseum Finna.fi

Då man läser om hur hunden framställs inom folktron får iallafall jag en bild av något mytiskt och övernaturligt i stället för ett mysigt sällskapsdjur. Jag tror ändå att denna bild, formad av rituella handlingar och vardagsmagi, endast är en del av hur hunden verkligen uppfattades förr. Jag tror att vår lurviga vän alltid haft en speciell plats i ägarnas liv oavsett om man trott på dess krafter eller inte.

Sofia Londen
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Litteratur
Svenska Fornminnesföreningens Tidskrift N:o 29 (1898). Djurlifvet i folkets tro och sägner, s.158
Heurgren, Paul (1925). Husdjuren i Nordisk Folktro, s.72–79

 

 

 

 

 

 

 

 

The Whole of The Moon: folktro och månen

Världen skyndar framåt i full fart och för att hänga med, lär vi oss allt mer om nya appar, program och innovationer. Vi följer våra tidtabeller och är besatta med att spara tid alltid när det är möjligt. Ibland är det bra att bli påmind om att på himlen syns vår äldsta almanacka. Förr i tiden  fungerade månen som en kalender för människor och gav information om lämplig tidpunkt för att uträtta årets arbeten. Det är magiskt att tänka hur efter 4,5 miljarder år är månen fortfarande en del av vårt solsystem och den går igenom sina faser så som den alltid har gjort. Idag finns det så mycket andra ljuskällor runtom oss hela tiden att vi inte alltid märker månen och vi kanske inte har behov av månljuset på samma sätt som i det förindustriella samhället. Då har fullmånen visat vägen när man har rest längre sträckor under natten och behövde hjälp för att navigera i främmande trakter.

Till månen kopplas flera föreställningar både i Norden och i andra länder. De har ofta att göra med månens faser, men det finns också tankar om vilka saker som kan bringa lycka eller otur. Månen har setts som en plats dit människor skickas som ett varnande exempel för andra. Månen har gett oändligt inspiration till författare, artister, konstnärer och säkert även till folklorister och etnologer. (Medan jag skrev texten för detta blogginlägg lyssnade jag på The Whole of the Moon av The Waterboys från 1985 och därifrån har jag tagit namnet till blogginlägget. Mycket inspirerande!)

Mark Tegethoff, unsplash.com

I folktron har månfaser på ett sätt avgjort grunden för föreställningar och magiskt tänkande. Den synodiska månaden, det vill säga tiden mellan två nymånar är 29 dygn, 12 timmar och 44 minuter. Denna tid kan delas upp i första, andra, tredje och fjärde kvarteret. Det används dock oftare folkliga benämningar för dessa faser. I början kommer det en nymåne som utgör början i nymånetiden. Denna tid kan vara några dagar eller hela den tilltagande månens tid, beroende på sagesmannens synvinkel. Under första och andra kvarteret kallas måne tilltagande eller växande, ibland används även namn som övermåne, uppmåne, motmåne eller stigande måne. Det fanns en finsk föreställning att när man såg den nya månen stiga, skulle man ha en slant i handen. Då skulle man ha gott om pengar under det nya månvarvet. Samma föreställning finns åtminstone i irländsk folktro. Om man däremot var sjuk då när den nya månen träffade på en, skulle man förbli sjuk hela månaden.

Fullmåne (kallas ibland också mellanmåne) är en vändpunkt och det sägs att då vänder månen sig nedåt, avtar eller krymper. Från fullmåne börjar tredje kvarteret och då är månen avtagande. Andra benämninger för månen i denna fas är nedmåne, nermåne, sjunkande måne eller gammal måne och fasen varar tills slutet av fjärde kvarteret. I slutet av månvarvet är månen ”slutmåne”, även kallad för eftermåne, månens kant eller gamla månens botten. Vissa dagar under slutmånen kallades svinndagar (då allt försvann) eller torra dagar då allt torkade, ruttnade och dog. Till dessa dagar hörde enligt olika källor månvarvets sista torsdag eller fredag eller några dagar innan nymåne. Måndag överlag kallades ”en hård dag” och det ansågs inte bra att på måndag påbörja arbeten som skulle ta flera dagar.

I det förindustriella finska samhället trodde man att den tilltagande månen var färsk och ökade tillväxten. Då var det bra att lägga ut fiskebragderna och man hade fiskelycka. Växande måne passade utmärkt för att plantera blommor, träd och buskar. Husdjuren slaktades ofta under tilltagande måne för att då smakade köttet bättre. Det var även bäst att baka bröd i början av månvarvet för att få brödet att lyckas bättre och för att bröden inte skulle mögla. Ville man att håret skulle vara välväxt, var det viktigt att klippa håret vid nymåne eller tilltagande måne. Håret eller naglarna slutade växa eller skulle växa dåligt om de skulle klippas vid avtagande måne.

Den avtagande månen torkade ut, förintade och minskade. Till exempel olika operationer var bäst att utföra under avtagande måne för att minska risken för blödning och att såren ska läka bättre. Därför skulle också djur kastreras under avtagande måne. Denna tidpunkt var utmärkt för att plöja åkrar för att ogräset dör bättre under avtagande måne. Städning skulle även göras under avtagande måne för att då kunde ohyran (som kackerlackor, vägglöss och loppor) utrotas mer effektivt.

I irländsk folktro fanns en föreställning om att det bringar olycka om man ser den nya månen första gången genom ett glas (till exempel ett fönster). Det gör ingenting att se månen nästa gång genom glaset, men den alldeles första gången efter nymånen måste ske utan något glas emellan. Det tänktes även farligt att sova med månljuset i ansiktet för då fanns det en risk att bli galen. Det ansågs även farligt för kvinnor att tala om månen. Irländska barn kände till olika historier om en man som blir skickad till månen. Mannen var ute och samlade kvistar under sabbaten och hörde en röst som befallde honom att släppa kvistarna eller annars skulle han få bära dom för evigt. Mannen släppte inte kvistarna och blev i nästa stund ryckt till månen av en osynlig kraft och där förblev han för alltid. Sådana historier var kanske mest för att skrämma barnen: de skulle vara lydiga eller annars skulle de också bli skickade till månen.

Mark Weber, unsplash.com

När det nästa gång känns att världens takt blir lite för mycket, kan man ju ta exempel från forna tider och följa det förindustriella samhällets rytm. Man får sakta ner lite för att hinna lägga märke till månfaser och månens utseende. På måndag är det aldrig bra att påbörja någonting större, inte heller på en fredag. Folk visste redan för flera hundra år sedan att måndag är en hård dag. Vissa dagar är bara svinndagar och då är det helt okej om allting inte lyckas (eller om ingenting lyckas). Sin egen lycka kan man även maximera med att ha en mynt i fickan när det blir nymåne för nästa gång.

Carita Ajanti

Mer information om månen:

Pöyhönen, Anne. 2010. Månen i ny och nedan – konsten att bestämma tid i finsk folktradition. Yläkuu-kustannus. (Boken finns också på finska: Yläkuu ja alakuu – ajoituksen taito suomalaisessa kansanperinteessä.)

Folklore Fragments Podcast. Episode 3: The Moon in Folk Tradition. University College Dublin. https://www.youtube.com/watch?v=CLQAQLm_uYQ&t=2656s

I väntan på staren

Jag har en spellista jag brukar lyssna på när jag skall plugga och en av låtarna är en cover på California dreamin´ The Mamas and The Papas gamla låt. I sången sjungs det om att under en lång kall vinterdag längtan till det varma och soliga Kalifornien. En längtan jag tror vi alla nordbor kan känna igen oss i, även om vi alla kanske inte längtar just till Kalifornien. Själv är jag född, uppvuxen och numera återflyttad till Gotland. En ö mitt i Östersjön som ofta beskrivs som ett sommarparadis och turistbroschyrerna om ön översvämmas av bilder på oändligt långa sandstränder och vackra solnedgångar. Men som alla fastboende här vet är det inte alltid strålande sol och bad som gäller.

Gotlands läge mitt i Östersjön gör att vi har ett ganska gynnsamt klimat. Havet värmer ön vilket gör att vi oftast har långa milda höstar och sällan speciellt mycket snö. Vi har desto mer snöblandat regn, slask och blåst i stället. Trots att ön inte är jättestor, ca 17,5 mil lång och 5 mil bred på bredaste stället, så kan vädret variera en hel del mellan öns södra och norra delar, även mellan kust och inland. Och precis som hos alla folk som livnärt sig på fiske, handel och jordbruk så har vädret spelat en stor roll i människors liv och vardag. Och gör så än idag, när höststormarna drar in över ön så är det alltid några färjor och flyg som ställs in och Gotland blir för en stund en isolerad ö.

Under historiens gång så har vädrets makter även satt sina spår i öns traditioner och sägner. Vissa av dessa är fortfarande i allra högsta grad levande. En tradition, eller kanske mer av ett begrepp, som är aktuellt nu under vintern och tidig vår är starur (uttalas stareäur på gutamål) i singular eller starurar i plural. Och det är just pluralformen som är viktig för det skall komma sju stycken nämligen. Vad är då en starur? Att det hänger ihop med fågeln stare kan man kanske lista ut av namnet. I enlighet med gotländsk tradition så skall det efter att man sett den första staren komma sju oväder eller bakslag i vädret innan det kan bli vår. En starur är alltså ett högst ovälkommet oväder med snö, slask, regn och blåst som skall infalla efter en period av vackert mer vårlikt väder så att alla ens förhoppningar om vår riktigt ordentligt skall gå om intet.  Det positiva är dock att en starur oftast är ganska snabbt överspelad och att det blir fint väder igen, i väntan på nästa starur.

Staren, den lilla fågeln som bär alla gotlänningars hopp om att det kommer en vår.

Men för att ge er en som kanske inte har vart på Gotland i januari-mars en bättre förståelse av hur vädret kan vara här då och kanske för hur en starur är så tar jag hjälp av en klassisk gotländsk visa Massgaistn, översatt till svenska blir det marsvinden. Massgaistn är en osedvanligt kall och bitande vind vilket beskrivs med inlevelse i visans första vers.

Massgaistn veinar,
slänggar u peinar,
augu u åiru
fulle me snåi
Kyldi ei teiar,
hatar u kleiar,
leiktånnar värkar,
de modar tåi
Nasar bleir raude,
åirsnapar bla
finggrar jär steiv
fast hanklar jär pa
Vaim kund nå ane
att en sleik mane
vörr skudde fa av mass.

För er som kanske inte är så säkra på gutamål så lånar jag en översättning till svenska gjord av Roland Olsson, gotländsk journalist och författare och en av gutamålets fanbärare.

Marsvinden viner,
slingrar sig och pinar,
ögon och öron
fulla av snö
Kölden i tårna,
kliar och kliar,
liktornarna värker,
det betyder att det
snart blir tö
Näsan blir röd
och örsnibbarna blå
Fingrarna är stela
fast vantarna är på
Vem kunde ana
att en sådan månad
det skulle bli av mars.

Visan finns också tillgänglig att lyssna på via gutamålsgillets hemsida för er som vill höra alla tre verserna. Gutamålsgillet » Musik på gotländska (gutamal.org)

Det är många gånger jag hört människor som flyttat från Sveriges nordligare delar till Gotland säga att -30 grader i Västerbotten är ingenting i jämförelse med det råa fuktiga väder som drar över ön vintertid och går igenom märg och ben. Inte undra på att någon, någon gång har känt behovet av att författa ovanstående klagovisa.

Vädrets makter är inget vi kan styra över, varken nu eller då, och det kan sannerligen behövas lite gamla traditioner att luta sig mot under den evighetslånga väntan på våren. Jag behöver ingen kalifornisk värme utan skulle till en början nöja mig med några plusgrader, så jag fortsätter spana efter staren samtidigt som jag har ullunderstället nära till hands så att jag är redo när massgaistn sveper in.

Malin Stengård

Doktorand i Nordisk etnologi

Vardagliga magiska ting

Då man tänker på magiska föremål i populärkulturen som i filmer eller böcker, så ser de ofta ut som helt vanliga ting. Den mäktiga ringen i J.R.R. Tolkiens Sagan om ringen ser ut som en helt vanlig guldring. Harry Potters flygande sopkvast kanske ser lite speciell ut, men oftast är häxornas flygande kvastar såna som man helt väl kunde sopa med.

Samma fenomen är vanligt i folkliga föreställningar från 1800-talets slut och 1900-talets början. Många av föremålen som har används i folkmedicin och för andra magiska handlingar är faktiskt vardagliga verktyg, hushållsredskap, eller personliga föremål. Ibland är de magiska tingen faktiskt ”skräp” som sönderslitna skor, borttappade öskar som man hittar på en strand, små bitar av djurben, rostiga och krokiga järnspikar eller keramikskärvor.

På samma gång så är de här alldagliga tingen inte alls vanliga. En mäktig ring har använts i tre bröllop. En kniv som används i en magisk ritual är smidd av ett gravkors och härdad i människomjölk (eller så berättas det om kniven i alla fall). Det borttappade öskaret har legat i vattnet och blivit genomträngt av sjörådarens magiska kraft. Även en liten bit av ett björnben innehåller björnens makt för att en del representerar helheten. En skärva av en stengodsflaska som har hittats i jorden kunde användas när man botade en hudsjukdom som man trodde hade fastnat från jorden för man skulle ”hämta boten där man fått soten”.

Den här skärvan av en mineralvattenflaska av stengods har man botat bölder med genom att trycka med skärvan på det sjuka stället. Finlands nationalmuseum. Foto av S. Hukantaival.

Det magiska i dessa ting är således en sammansmältning av objekt och subjekt, föremål och människa, det materiella och världsbild. Eller snarare, det magiska tar plats i tillståndet före vi delar upp världen i objekt och subjekt, människa och omgivning.

Sonja Hukantaival
Forskardoktor i Nordisk folkloristik som upptäcker det magiska i vardagen

Läs mer:
S. Hukantaival 2020. Vital scrap. The agency of objects and materials in the Finnish 19th-century world view. Äikäs, T. & Lipkin, S. (red.) Entangled Beliefs and Rituals: Religion in Finland and Sápmi from Stone Age to Contemporary Times (MASF 8). Arkeologiska sällskapet i Finland, Helsingfors: 181–199. http://www.sarks.fi/masf/masf_8/MASF8-8-Hukantaival.pdf

Stål och silver i vardagsmagi och folkmedicin

Människans hantering av metaller har en uråldrig historia, där metallerna har haft en så framträdande roll i den historiska utvecklingen att järnhanteringen fått beteckna en historisk epok. Aristoteles, som levde och var verksam under järnåldern, föreställde sig liksom senare alkemister att metallerna föds och växer i speciellt gynnsamma omständigheter i jordens inre, vilket skulle förbinda dem med vissa mystiska och spirituella krafter. Dessa krafter gjorde olika metaller och legeringar särskilt tillämpbara i vardagsmagi och magisk folkmedicin ännu in på 1900-talets början. Bland annat stålets och silvrets användningsområden beskrivs i samlingsverket Finlands svenska diktning VIII 5. Magisk folkmedicin.

Stål och silver var två metaller som ansågs skydda extra bra mot olika trolldomsfaror, i synnerhet i förebyggande användning mot diverse oknytt. Sällan uppges det specifikt varför just dessa kom att bli bland de främsta av hälsoskydd i de folkloristiska uppteckningarna, men olika förklaringar kan ges genom att studera dess framställning, utformning och värderingarna kring dem. En sådan, första anledning som kan fastslås är att såväl stål som silver bearbetades genom smide, och därav kom i kontakt med eld. Elden hade i folktron en renande och avvärjande kraft, och genom smidet gavs föremålet som framställdes en inneboende trollkraft. Gällande stålet kan även de vardagliga stålföremålens lättillgänglighet och utformning konstateras ha varit en orsak till dess popularitet. Stålet fanns hos alla i form av vassa eggverktyg, som liar, knivar och saxar. Den vassa eggen skulle enligt folktron ha en hotfull, demonbesvärjande kraft. Speciellt kraftfull var saxen, eftersom den, med öppnade skänklar, antar formen av ett kors. Silvret, som inte fanns lika lättillgängligt, besatte ett särskilt värde i att det förekom i ett litet antal värdefulla föremål, som ofta gått i arv i släkten. Det rörde sig om silvermynt – vilka inte fanns i överflöd i den agrara självhushållningen –, eller andra föremål, vanligen dopgåvor eller smycken, som skyddats så länge att de ansågs vara skyddande i sig själva.

Genom att stålet och silvret kom i kontakt med eld under smidet ökade dess krafter. Foto: Gustav Sandberg, 1890–1910. SLS/Gustav Sandbergs fotografisamling. Finna.fi (CC BY 4.0).

I Magisk folkmedicin beskrivs främst hur stål har använts i folkmedicinen – troligtvis tack vare dess lättillgänglighet och dess många egenskaper. Under olika liminala tillstånd, då en person befann sig mellan två tillstånd eller positioner, ansågs denna vara speciellt sårbar och då var det viktigt att på ett förebyggande sätt skydda sig med hjälp av stålet. Ett sådant exempel är det tillstånd som en havande kvinna befann sig i vid födseln, och därefter även barnet, fram tills att barnet blev döpt. För att kvinnan och barnet skulle vara skyddade under barnsängstiden berättas det att en kniv och/eller sax samt eldstål skulle placeras under kudden och inte fick avlägsnas förrän barnet var döpt. Efter förlossningen skulle kvinnan därtill bära på sig stål, oftast i form av en kniv, om hon nödgades röra sig utanför huset innan hon återigen var kyrktagen
Ett annat tillfälle när en person ansågs vara särskilt sårbar var bröllopet, då de inblandade parterna gick från förlovade till äkta makar. Däremellan var det viktigt att förebygga olika skadegörande inflytanden under bröllopet, genom att bruden skulle gå med en silverpeng i vänster sko. Bruket att placera en silverpeng i vänster sko var dock inte förbehållet för vare sig bröllop eller brud, utan kunde också tillämpas av den som i allmänhet ville bevara sin hälsa eller misstänkte sig ha blivit påsatt en sjukdom av illasinnade makter.

När en sjukdom eller ett sår väl tillkommit, som översteg gemene mans medicinska kunskap, tillkallades en så kallad ”omlagare”. Denna tog ofta stål eller silver till hjälp vid diagnostisering och botande. Vid diagnostisering kunde omlagaren använda sig av sin botarkniv, och olika botemedel innehöll ofta avskrap av oftast nio olika sorters metaller och legeringar, däribland stål och silver. Vid blodsår stoppade omlagaren blodflödet genom att ”stämma” blodet; genom att hålla för såret hos den skadade med vänstra handens tumme och ringfinger samtidigt som hen utläste en formel tre eller nio gånger, med tätt sammanbitna tänder. För att omlagningen skulle få en starkare kraft berättas det att den skadade samtidigt skulle bita i eggen på det verktyg som sårat honom eller henne.

1-marksmynt, en legering mellan silver och koppar som var i bruk 1864–1915. Silvermynten kunde användas beskyddande. Bild: Ohto Kokko, Wikimedia Commons (CC BY 2.5).

Då en omlagare hade inkallats och utfört boten var det viktigt att avsluta ritualen och göra rätt för boten enligt ett givet system. Den som mottagit boten fick under inga omständigheter tacka för den, då denna i sådana fall skulle förlora sin verkan. Istället skulle mottagaren av boten ställa till så att omlagaren fick en anledning att tacka honom eller henne, genom ett rikligt arvode. Arvodet skulle i regel bestå av en silverpenning, för att botens verkan skulle lyckas riktigt bra. Inte heller skulle den som mottagit boten fråga efter en fast summa, då omlagaren sällan besvarade en sådan fråga. Liksom det nedtecknats från Vörå, så var omlagaren väl medveten om ”att om han ej något begär, får han mycket mera”.

Anna Sofia Blomström
Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Vidareläsning:
Alkemi. Uppslagsverket. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/alkemi, hämtad 13.11.2020.
Forsblom, Valter W. och Karl Robert Villehad Wikman. Finlands Svenska Folkdiktning: 7, Folktro Och Trolldom 5: Magisk Folkmedicin. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland, 1927.
Schön, Ebbe. Svensk folktro A–Ö: Hur vi tänkt, trott och trollat. Stockholm: Prisma, 1998.
Tillhagen, Carl-Herman. Folklig läkekonst. 2. uppl. Stockholm: LTs förlag, 1962.

Föreställningar om den svarta katten

Att det är något speciellt med svarta katter märkte jag då en anhörig alltid vill “spotta” över axeln då en svart katt råkar korsa vägen eftersom hen anser att katten kan bringa olycka. Också i olika populärkulturella skildringar där det förekommer magi eller häxor och där ett djur återges så är det vanligen en svart katt, t.ex. i TV-serien Sabrina tonårshäxan.

Varför är det just svarta katter som används i dessa sammanhang?

Bild från Pixabay.com.

Relationen mellan människa och katt är mycket gammal och rymmer många historier. I antika Egypten dyrkades katter eftersom de ansågs vara gudarnas budbärare. Katterna begravdes med faraonerna för att skydda dem från ondska på vägen till livet efter detta. Faraonerna hade katter av alla färger som sina husdjur.

Böldpesten härjade på medeltiden och den härstammar från infekterade loppor som huserar på små däggdjur som t.ex. råttor. Domesticerade katter användes av familjer för att agera råttfångare men katterna kunde via råttorna bli smittade med böldpest och därmed sprida deniiiiikll vidare till människan. Katter blev förknippade med sjukdom. Denna händelse är kanske en bidragande faktor till myten som säger att om en svart katt korsar ens väg vid fullmåne så kommer en epidemi att bryta ut.

Det finns både positiva och negativa historier och myter om katter. De ansågs även kunna bringa välgång. I olika delar av Sverige ansågs katten bringa trivsel, lycka och god tur. I Älvdalen i Dalarna ansågs det ge god tur åt den person som katten hoppade upp i knäet på. I många trakter trodde man om någon låg sjuk i sängen och katten hoppade upp så kunde den som låg där förvänta sig att tillfriskna. Men om katten undvek sängen bådade det inte gott för den personen.
Katten ansågs även kunna ge förutsägelser. Om en flyttade till ett nytt hus skulle en katt släppas in genom dörren. Om katten trivdes skulle även personerna göra det men om katten sprang ut var det ett tecken på vantrivsel vilket även skulle gälla för människorna.

Folktro varierar och beror bland annat på geografisk plats, religion, samtid och kultur. Folktro löper parallellt med den ”officiella” religionen i landet och därmed influeras folktron av religionen. Under medeltiden började katter associeras med häxor bland annat på grund av att katter är aktiva på natten. Den kristna tron förknippade trolldom som utövades med onda avsikter med Satan. Häxor var personer som sålt sin själ till Djävulen i utbyte att lära sig svartkonst. Att katter ansågs magiska i kombination med den svarta färgen gör den svarta katten än mer övernaturlig. Folk trodde att den svarta kattens blick var förtrollande. En vanlig föreställning var att häxor klädde sig i svart och kunde förvandla sig till en svart katt för att obehindrat kunna utöva svart magi då de inte kunde kännas igen. Då häxprocesserna pågick runt om i världen så kunde både människa och katt åtalas och brännas på bål.

Duon svart katt och häxa ser vi av ännu idag, som exemplet tidigare i olika TV-serier och filmer och till Halloween är det vanligt att se dekorationer av en svart katt sittandes på en kvast.

Föreställningen kring att det bringar olycka då en svart katt springer över vägen upplever jag vara en rätt vanlig föreställning i samhället. Enligt viss folktro var lyckan begränsad. Alla hade fått sin beskärda del av lycka och det var då viktigt att behålla den. Då en trodde att en blivit utsatt för en förbannelse kunde en använda sig av skyddande ritualer för att häva besvärjelsen, eftersom folktron utgick ifrån att goda krafter kan balansera det destruktiva. Enligt magins unika formlära har spott en skyddande effekt samt det helgade tretalet.

Många myter kring katter har försvunnit med tiden men svarta katter blir fortfarande idag ogynnsamt utmålade i populärkulturen. Svarta katters historia från förr och som fortfarande syns på olika sätt idag påverkar deras liv på olika sätt, bland annat är de vanligen de sista som blir adopterade från en kull.

Malin Nyman
Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Vidareläsning:
Black Cat Myths: Are They Bad Luck? https://www.petside.com/black-cat-myths/
Intressanta historiska myter om svarta katter. https://myanimals.com/sv/djur/historiska-myter-om-svarta-katter/
Hammer, Olav & Raudvere, Catharina (Red.) (2000) Berättelser om Ondskan, en historia genom tusen år. Wahlström & Widstrand.
Schön, Ebbe (2002) Folktro om ödet och lyckan. Bokförlaget Natur och Kultur. Stockholm.