Kategoriarkiv: Konferens

Folkligt skrivande 1750–1950. Dagböcker som källa till vardagligt skrivande och emancipatoriskt skrivande. Seminarium i Åbo 4-5.10.2023

Arkiv, Etnologi, Folkloristik, Forskning, Konferens, seminarium

Under två dagar samlades dryga 50-tal forskare och studerande kring temat dagböcker som källa. Seminariet arrangerades i samarbete mellan Kungliga Gustav Adolfs Akademien för svensk kultur, Svenska Litteratursällskapet i Finland och Åbo Akademi. Seminariet var tvärvetenskapligt och bland föredragshållarna och publiken fanns både historiker, etnologer, folklorister, språkvetare och ekonomer. Inför seminariet fanns en förväntansfull atmosfär i luften. Planeringen av detta seminarium hade pågått länge och tidigare hade det förhindrats av pandemin.

Att utgå från en materialtyp, nämligen dagböcker, var ett lysande drag. Det utgjorde en naturlig inramning trots att det förstås finns andra former av folkligt skrivande, såsom exempelvis brev. Alla föredrag passade väldigt väl in i seminariet. Under den första dagen fick vi höra om dagböcker i Svenska Litteratursällskapets arkiv, digitalisering av folkliga dagböcker och vad en språkvetare kan utläsa ur personnamn och bruket av prepositioner som säger något om hur man orienterade sig rumsligt på orten. Keynote föredraget hölls av agrarhistorikern Catharine A. Wilson som talade bland annat om hur talko-arbete framställs i dagböcker, som ett ömsesidigt sätt att hjälpa sina grannar och få tunga och arbetsdryga arbeten, som att bygga ett hus eller en lada, gjorda.

Under den andra dagen var fokus mera på dagboken som artefakt, men också på vad man kan utläsa ur en dagbok gällande arbete och arbetsfördelning mellan män och kvinnor i det tidigmoderna samhället, nyttjande av naturresurser, konsumtion och om hur dagboksskrivandet tog form i så kallade semilitterata samhällen. Denna dag var inte lika tvärvetenskaplig som den första. I stället var det frågan om hur historiker ser på vad man kan utläsa i dagböcker och specifikt så kallade bondedagböcker. Mycket fokus låg på dagboken som källa till vad folk gjorde i det tidigmoderna samhället, till exempel i form av analyser av verbfraser i dagböckerna, det vill säga vad det enligt dem gjordes. Utmaningen är att mycket vanliga sysslor som grötkokande och mjölkning, något som skedde dagligen, inte fanns nedskrivna i dagböckerna och osynliggjordes därav. Här behövs alltså mer forskning.

Historia har länge studerats bland annat som ”history from below”, en slags motsats till elitens historia. I sammanfattningen av seminariet framhölls att historia nu även kan studeras från insidan, att analysera hur människor själva berättar om sina sysslor. Det som saknades i detta seminarium var ett föredrag som skulle ha lyft upp en innehållslig och narrativ analys av en dagbok, för att visa på hur människorna under tidigmodern tid uppfattade sitt liv och sin omvärld. Detta påpekades av språkvetaren Jan-Ola Östman i sin kommentar på seminariet. Ingen av föredragshållarna var speciellt villiga att problematisera vad de menade att begreppet folkligt skrivande inbegriper. I många fall var det frågan om att de undersökte just bondedagböcker. Som helhet var dessa två dagar mycket lyckade och samlade ett stort antal forskare både från Sverige och Finland.

Lena Marander-Eklund

Bobarhetsworkshop i Oravi

Folkloristik, Forskning, Konferens, seminarium

Arbets- och näringsministeriet har genom Egentliga Finlands förbund beviljat Skärgårdsinstitutet vid Åbo Akademi finansiering för åren 2022–2023 för att skapa temanätverket Habitability. Nätverket fungerar som en brobyggare mellan de olika skärgårdsområdena och har arrangerat olika utbildningar, workshoppar och möten kring temat bobarhet. Konceptet eller verktyget bobarhet (på engelska habitability) är specifikt utvecklat för små, avgränsade skärgårdsområden, alltså öar. Bobarhetsverktyget kan användas för att mäta hur bobar en ö är genom att se på service, arbetsplatser, boende, utbildning, infrastruktur, ekosystem, samhörighet, med mera. Bobarhet lyfter fram det som är attraktivt på en ö som bostadsort och det som behövs för ett hållbart och livskraftigt samhälle, men även det som saknas.

Den sjunde workshoppen inom projektet Habitability – För livskraftiga och bobara skärgårds- och vattenområden, arrangerades i Oravi, Nyslott den 10-12.9.2023. Ca. 35 skärgårdsbor från olika delar av Finland, Åland och Sverige deltog i workshoppen för att diskutera skärgårdsfrågor och lära sig mera om bobarhetsverktyget. Workshoppens tema var offentlig service, ett av bobarhetsverktygets huvudsakliga delområden. Som skärgårdsbo i västra delarna av Finland tänker man kanske inte direkt på att vi också har skärgård i Insjöfinland. Grannkommunen till Oravi, Enonkoski, är faktiskt en av Finlands åtta skärgårdskommuner som får statligt skärgårdsstöd.

Workshop-deltagarna vid Janne Herranens fiskebåt.

Bussen startade från Åbo på morgonen och vi stannade i Lahtis på lunch. Workshoppens första besök gick till Laitaatsilta ångbåtsbrygga på ett varvsområde i Nyslott och där vi fick bekanta oss med varvet och ta en titt på en ångbåt. Särskilt maskinrummet väckte stort intresse bland skärgårdsborna. Sedan fortsatte vi bussresan mot Oravi där vi blev välkomnade av byaföreningens ordförande Sakari Sallinen. Vi inkvarterades i stugor vid Oravi kanals strand, så dagen avslutades med bastu och simning. I strandbrynet fick vi sällskap av tiotals små paddor som skuttade runt och tog sig ett och annat dopp med oss i sjön.

Nästa dag fick alla skärgårdsområdenas representanter presentera sig och sitt skärgårdsområde varefter vi fick lyssna på en paneldiskussion om Saimens skärgårdskommuner. Sedan besökte vi Juvola skola där vi träffade eleverna och lärarna. Skolan har 36 elever men verkar för sista året. Skolans stängning väckte starka känslor bland deltagarna och många undrade hur kommunen kan stänga skolan som har så pass många elever. Många skärgårdsbor lyfte fram att deras lokala skolor kan ha mycket färre elever men att kommunerna väljer att tänka långsiktigt och hålla dem öppna.

En intressant presentation om Stockholms skärgård av Nilla Söderqvist och Britt Fogelström från SIKO – Skärgårdens intresseföreningars kontaktorganisation.

Vi åkte vidare med bussen till en fiskekaj där fiskaren Janne Herranen berättade om fiskenäringen i Saimen. De fiskar mycket gädda, vilket även märktes i den lokala restaurangens utbud. Vi åt gäddfilé, gäddsoppa och gäddbiffar under vårt besök. Herranen menade att man borde bli bättre på att utnyttja mörtfångsterna i Finland. Då någon frågade vad han tycker om saimenvikaren svarade han att han kommer bra överens med sälen, men inte med dem som vill skydda den.

Bussen åkte vidare till byahuset Päiväkumpu som fungerar som bybornas mötesplats. Det blev en kaffepaus varefter Rita Lönnroth från Sibbos skärgårdsdelegation höll en presentation om Sibbos bobarhetsanalys. Efter presentationen kom frågan upp huruvida bobarhetsverktyget kunde användas för analys av större samhällen än enbart öar. Christian Pleijel som tillsammans med skärgårdsinstitutet vid Åbo Akademi utvecklat bobarhetsverktyget säger att de noterat den stora efterfrågan och att verktyget kommer att utvecklas för att kunna analysera större helheter i framtiden.

Frågan om identitet kom upp ett flertal gånger under workshoppen. Många identifierade sig väldigt starkt som skärgårdsbor. Som en folklorist kunde jag inte motstå att sätta på mig analyshatten då jag hörde skärgårdsborna berätta om sina öar och sitt öliv. Berättarpoängen var ofta tydlig, att vara en öbo uppfattades som en stolthet och en kvalitet. Berättelser om långa och farliga skolvägar över isen, långa vägar till närmaste BB och fiskefärder i storm och stiltje gav en bild av skärgårdsborna som orädda, tuffa och ihärdiga. Som motsättning hade vi berättelserna om ”fastlänningarna” som inte är lika vana vid det hårda livet, utan vill ha det mesta serverat och bekvämt. Sommargästerna/stugägarna sågs också i viss mån som lite problematiska, men här skiljde man ofta mellan de nya stugägarna och de som haft stuga på orten länge, ofta i flera generationer. De som varit en del av öns gemenskap en längre tid kunde navigera i ö-samhällets oskrivna regler, medan många nykomlingar helt saknade finkänslighet i öns vett och etikett.

En dimmig morgon fick vi njuta av en vacker soluppgång över Oravi kanal.

Att träffa andra öbor var givande och samtalen mellan människorna livliga. Alla berättade gärna om sina lokalsamhällen och delade med sig av sina erfarenheter. Att öarna är väldigt olika men tampas med likadana utmaningar framkom ofta i diskussionerna. Under en lunch var det roligt att märka hur alla runt bordet förstod hur eländigt det är då någon oförstående kör sönder isen och därmed förstör möjligheterna att smidigt ta sig till och från sin ö, eller att sparkstöttingen är det bästa transportmedlet vintertid.

Träffen var lyckad och många menade att skärgårdsnätverket som skapats genom projektet borde fortsätta med sin verksamhet. Många såg också mycket fram emot projektets sista workshop och avslutningsseminarium som hålls den 4–5.12.2023 i Åbo. Evenemanget är öppet för alla intresserade och temat är Finlands Skärgårdsting: Välmående människor från insjö till utskär.

Julia Öhman,
doktorand i folkloristik

Äntligen dags för konferens!

Etnologi, Folkloristik, Konferens

Så kändes det som att många kände inför att Nordiska etnolog- och folkloristkongressen (Ethnofolk) gick av stapeln i Reykjavik 13-16 juni, det märkets också genom ett högt deltagarantal med 350 personer på plats och ytterligare drygt 70 som deltog via zoom. Vi från ämnena folkloristik och etnologi vid Åbo Akademi hjälpte till med deltagarsiffrorna då många av de anställda och doktoranderna deltog.

För min egen del utropade jag ”Äntligen konferens!” då det var min första konferens som doktorand, och vid närmare eftertanke faktiskt min första konferens någonsin. Jag blev antagen som doktorand vårvintern 2021, mitt i pandemin, och arbetar dessutom från Sverige för det mesta så min doktorandtid har hitintills spenderats ensam framför datorn i ett hörn av sovrummet. Men nu skulle det bli ändring och jag skulle få träffa etnologer och folklorister från hela Skandinavien, och även från länder utanför Skandinavien. Och jag skulle jag få träffa och umgås med mina kollegor från Åbo som jag inte kunnat träffa allt för ofta.

Jag och fyra doktorandkollegor hade hyrt en lägenhet med utsikt över berg, vars toppar för det mesta doldes av tunga moln.

Utsikten från vårt fönster.

Konferensen inleddes på måndag kväll med en visit hos ingen mindre än presidenten Gudni Jóhannesson som bjöd på kaffe och klenäter på residenset. Efter kaffet bjöds vi på traditionella isländska sånger för att sedan åka till ett badhus där deltagarna verkligen fick lära känna varandra inpå bara skinnet.

Residenset.

På tisdagen började sedan själva konferensen. Jag själv skulle hålla presentation den eftermiddagen och ägnade en del av dagen åt att vara lite nervös inför detta samtidigt som jag gick på sessioner och lyssnade på andra forskares presentationer. Jag fick lära mig om allt från torv-fotboll och ko-stigar till förekomsten av bastuklubbar i Stockholm innan HIV/aids. Min egen presentation gick bra och självklart hade jag oroat mig inför den i onödan. Jag fick till och med några frågor efteråt!

Med presentationen avklarad kunde jag i lugn och ro ägna de resterande två konferensdagarna åt att gå och lyssna på fler sessioner och de två keynote-föreläsningarna. Men en konferens handlar ju inte endast om att lyssna på sessioner utan även att träffa människor. Drygt två veckor innan konferensen så hade jag varit på doktorandkurs i Lund och många av kursens deltagare deltog även i konferensen så det var roligt att återse alla igen och även att få tillfälle att träffa deras kollegor. För något jag verkligen uppskattade med att stora delar av Skandinaviens etnologer och folklorister var samlade var att man äntligen kunde få ett ansikte på personer vars artiklar och böcker jag läst under det år jag hitintills varit doktorand.

Då jag tidigare arbetat med att vara med och anordna en kortfilmfestival i Uppsala har jag också kommit att gilla det liminala tillstånd en befinner sig i vid den här typen av arrangemang som konferenser och festivaler. Världen krymper plötsligt ihop till en eller ett fåtal lokaler och/eller platser och man rör sig mellan olika mer eller mindre spontant formerade grupper av människor som kanske fikar ihop eller bestämmer sig för att äta middag ihop. Man vet aldrig riktigt var man hamnar eller med vem men det slutar nästan alltid i att man träffar nya intressanta människor.

Men det minne jag framför allt kommer bära med mig är att kunna vandra hemåt i ett av midnattssolen upplyst Reykjavik efter att ha tillbringar några timmar på någon pub tillsammans med andra doktorander och forskare diskuterat livets små och stora frågor.

Avslutningsfest på Reykjaviks konstmuseum.

Malin Stengård

Doktorand i Etnologi