Den 22 mars träffades forskare som representerar kulturhistoriska, etnologiska och folkloristiska tidskrifter i de nordiska länderna för ett möte på Stockholms universitet. Det var en samling huvudredaktörer och biträdande redaktörer från Sverige, Finland och Norge som deltog. Själv var jag där i egenskap av biträdande redaktör för tidskriften Kulturella Perspektiv: Svensk etnologisk tidskrift, där jag har varit en del av redaktionen sedan år 2020 då arbetet med att digitalisera tidskriften – efter en nästan 30-årig period av tryckt utgivning – inleddes. Kulturella Perspektiv är med sina drygt 30 år dock ett tidskrifternas spädbarn i sammanhanget. Budkavlen firade 100 år för ett par år sedan och Svenska landsmål och svenskt folkliv grundades redan 1878. Sammantaget är dessa tidskrifter prov på våra ämnens varaktighet genom tid och rum.
Syftet med mötet var att utbyta erfarenheter och diskutera utmaningar för arbetet med våra tidskrifter. Bland annat diskuterades just digitaliseringsfrågan då flera av tidskrifterna som fanns representerade är i olika stadier av digitalisering, flera av de svenska under Kungliga bibliotekets paraply på plattformen Publicera som samlar vetenskapliga tidskrifter i formatet Open Journal Systems (OJS). Viljan och förmågan att anpassa utgivningen till ett förändrat publiceringslandskap är ett viktigt sätt för våra tidskrifter att bibehålla sin relevans och fort-sätta nå nya läsare.
Tidskriftsredaktörer på möte i Stockholm.
Förutsättningarna för detta arbete hade dock kunnat vara bättre, milt uttryckt. Vid mötet diskuterades hur våra tidskrifters ekonomi såg ut. Några får stöd för den löpande utgivningen av stiftelser eller i form av mer kontinuerligt tidskriftsstöd. Det är dock ingen redaktör som får mer än på sin höjd ett symboliskt arvode för sin arbetsinsats. Ingen har någon egentlig arbetstid avsatt för detta vilket medför att i stort sett allt redaktionellt arbete inom ramen för dessa tidskrifter sker ideellt. Hade det varit så att publicering i vetenskapliga tidskrifter varit en perifer verksamhet i vetenskapssamhället så hade detta kanske kunnat betraktas som i sin ordning. Men så är inte fallet. En av deltagarna påpekade vid mötet just denna peer-review publiceringens paradox: vi förväntas att publicera oss alltmer i denna form samtidigt som stödet till våra tidskrifter minskar och redaktioner (samt granskare) förväntas jobba med detta vid sidan om ordinarie arbete. Kulturella Perspektiv var en av många humanistiska tidskrifter i Sverige som förlorade sitt långvariga stöd från Vetenskapsrådet i slutet av 10-talet när omfånget på deras medel för detta ändamål kraftigt reducerades. Inte heller i den senaste ansökningsomgången för Vetenskapsrådets tidskriftsstöd erhöll Kulturella Perspektiv medel trots över lag höga poäng från de sakkunniga granskarna. Än så länge överlever Kulturella Perspektiv – på grund av minskade publiceringskostnader till följd av övergången till digitalt format och genom engångsstöd vi erhållit från flera lärosätens etnologmiljöer samt mindre stipendier som vi i redaktionen sökt och erhållit. En stabil och långsiktig finansiering saknas dock och detta problem har vi gemensamt med flera andra humanistiska tidskrifter.
Detta dilemma och andra är något historikern Isak Hammar tar upp i tidskriften Scandias debattsektion. Han skrev år 2022 en text med titeln ”Vetenskapliga tidskrifter – ett lömskt problem för humaniora” där humanistiska tidskrifters svårigheter diskuteras. Hammar påtalar att finansieringsfrågan för humanistiska nationella tidskrifter har flera sidor där ”problembeskrivningen är föränderlig, definitionerna undflyende samt att problemet är sammanvävt med andra komplexa problemområden” (Hammar 2022:339). Hammars exempel är hämtade från Sverige men detta gäller nog även för andra nordiska kontexter. Något som Hammar menar kännetecknar många humanistiska tidskrifter är att de är präglade av både nya publice-ringspraktiker (double blind peer-review förfarande t.ex.) och äldre traditioner (så som att bibehålla publicering på nationella språk). Detta gör dessa tidskrifter dubbelt sårbara då de inte riktigt kan sägas motsvara de mer strömlinjeformade internationella tidskrifterna samtidigt som de inte heller är helt och hållet populära och riktade mot en bred allmänhet. Hammar skriver: ”En förutsättning för att svensk humaniora ska så sig i den internationella konkurrensen är att vi har de publikationsinfrastrukturer som bäst gynnar forskningens kvalitet och många ämnen kan inte förlita sig på att kommersiella förlag ska intressera sig för just deras fält” (Hammar 2022:350-351). Detta gäller i högsta grad för de tidskrifter som fanns representerade vid mötet – de kommer från små ämnen och publicerar i hög grad artiklar på små språk.
Vid vårt tidskriftsmöte berördes också om vi vill behålla vetenskaplig publicering på svenska och andra nordiska språk inom vårt vetenskapliga område. Vi var alla överens om att detta är viktigt, inte minst för att kunna nå ut med forskningsresultat till en bredare allmänhet och för att ha publikationer på inhemska språk att använda som kurslitteratur i vår undervisning. Jag håller med Hammar om att ”[d]et grundläggande skälet till det är att de nationella vetenskapliga tidskrifterna fyller såväl akademins som samhällets behov av trovärdiga kunskapskanaler” (Hammar 2022:350). I tider av faktaresistens och kunskapskris behöver vi snarare fler än färre oberoende och icke-vinstdrivande kanaler för kunskapsspridning. Men då kommer vi tillbaka till finansieringsfrågan – vem ska bekosta detta arbete så att det blir hållbart på lång sikt? Isak Hammar har några förslag i sin text och föreslår att vi behöver ”utvidga det finansiella ansvaret och skapa ett bredare samarbete mellan redaktioner, institutions- och fakultetsledningar, finansiärer och statliga instanser” (Hammar 2022:350). Det här innebär, som jag uppfattar det, att vetenskapssamhällets alla aktörer behöver arbeta kollektivt och ta gemensamt ansvar för tidskrifternas fortlevnad. Det kan inte vara upp till enskilda redaktioner. Däremot kan vårt gemensamma möte, där flera redaktioner går samman för att bilda gemensam front, ses som ett första viktigt steg i ett vidare kollektivt arbete.
Kim Silow Kallenberg
Referenser
Hammar, Isak (2022). Vetenskapliga tidskrifter – ett lömskt problem för humaniora. Scandia, Vol. 88:2. DOI: 10.47868/scandia.v88i2.24805
