Kategoriarkiv: Publikation

Nordisk etnologi – en vital 100-åring

Nordisk etnologi vid Åbo Akademi fyller 100 år. Ämnets jubileum uppmärksammas genom ett seminarium 1 december med inbjudna nordiska gäster som ska diskutera etnologins framtid och samhällsroll. I en jubileumsvolym, Nordisk etnologi 1921–2021 – ett ämne i rörelse, blickar dessutom en grupp forskare tillbaka på ämnets tillblivelse samtidigt som ämnets historia även lyfts fram i en utställning i Arken.

Den etnologiska forskningen omfattar numera en mängd olika områden, såsom migration, mobilitet, nordiska gränsregioner, hälsa och sjukdom samt studier av människors relation till djur och natur. Ämnet förknippas samtidigt med museer och åtskilliga museianställda har en utbildning i etnologi. Den museala kopplingen har varit stark från starten. Ämnet hade i uppdrag att dokumentera en svensk allmogekultur i Finland som tycktes försvinna när det moderna samhället, med industrialisering, urbanisering och emigration, vann mark. Uppdraget att dokumentera en hotad allmogekultur innebar att etnologin (då kallad folklivsforskning) fick en tydlig roll. Genom att lyfta fram en ålderdomlig svensk folkkultur kunde den svenska minoritetens rättmätiga plats i den självständiga staten Finland försvaras. Gränsen mellan politik och vetenskap var porös, även om ämnets förste professor, Gabriel Nikander, inte sveptes med i den högstämda nationalism som färgade delar av den spretiga svenska rörelsen. Skulle man förstå det svenska Finland, dess historia, nutid och framtid, var det nödvändigt, menade Nikander, att undersöka hur allmogekulturen hade formats av ekonomiska faktorer – inte nedärvda nationella egenskaper.

Pionjären Nikander la grunden till en kritisk, samhällsorienterad etnologi som ännu undersöker hur människors vardagsliv och föreställningsvärldar formas i skärningspunkten mellan ekonomi och kultur. Den samtida etnologin vilar på ytterligare en grundsten som ligger orubbad kvar där den placerades för hundra år sedan; etnologer dokumenterar ”vanliga” människors vardagsliv och fångar därmed upp röster som inte hörs i samtidsbruset. Genom att rikta blicken mot det till synes triviala i vardagen, oavsett om det handlar om vanor, traditioner, obetydliga ting eller berättelser, avtäcker etnologen dessutom underliggande kollektiva värderingar och normer. På så sätt behandlar etnologin då som nu existentiella frågor om samhörighet, utsatthet och meningsskapande.

Men ämnet har också förändrats över tid. Ett första skifte inträffar 1953 då Nikanders efterträdare Helmer Tegengren inrättar ett folklivsarkiv (numera Kulturvetenskapliga arkivet Cultura) samtidigt som han vidgar ämnets verksamhetsområde till att även omfatta andra kulturer än den finlandssvenska minoriteten i Finland. Nästa skifte manifesteras 1974 då ämnet, under ledning av professor Nils Storå, byter namn. Nordisk kulturhistoria och folklivsforskning blir Nordisk etnologi. Namnbytet är knutet till en förändrad syn på kultur och kulturell förändring. Istället för att betrakta individen som passiv kulturbärare, snärjd av ekonomiska faktorer och traditioner, så betonas istället individens förmåga att ständigt skapa och omskapa kultur. Anna-Maria Åström, ämnets hittills enda kvinnliga professor, vidareutvecklade perspektivet och säkerställde att det genomsyrade utbildningen i etnologi. Det senaste skiftet består av ett synnerligen dynamiskt samarbete med ämnet Nordisk folkloristik vid Åbo Akademi. Tillsammans har man utvecklat ett kulturanalytiskt laboratorium som gynnar studenternas utveckling och framtida arbetsmöjligheter samtidigt som ämnenas gemensamma forskningsmiljö sjuder av idéer. Det är alltså en synnerligen vital 100-åring som firas.

Fredrik Nilsson, professor i etnologi, Åbo Akademi

Kritiska praktiker, kritiska erfarenheter

Inbjuden att tala om ”Kritiska praktiker, kritiska erfarenheter” på Forskardagarna 11-12.11 fick jag nyligen anledning att tänka över mitt arbete som redaktör för Rig. Kulturhistorisk tidskrift. Uppdraget var nämligen att inleda en diskussion kring det angivna temat med utgångspunkt i rollen som redaktör för en vetenskaplig tidskrift. Lyckligtvis hade jag inför uppdraget fått ta del av en uppslagsrik text från Ann-Helen Sund som kunde spinna igång det egna tanke­maskineriet.

Kritik är på många sätt kritisk i meningen avgörande i vetenskaplig verksam­het. Att uppöva det kritiska, självständiga tänkandet är centralt i utbildningen. Under forskningens gång diskuteras texter på seminarier, och publikations­processer genomförs genom kollegial, kritisk granskning. Doktorander försvarar sina avhandlingar. Forskningen utmynnar också i någon form av kritik, eller så förstås ofta dess samhällsrelevans.

Vilka olika förståelser av kritik opererar vi med och hur präglar det forsknings-, utbildnings- och samverkansprocesser? Hur praktiseras kritik? Vilka slags kritiska perspektiv slipar de kulturanalytiska glasögonen? Vad driver kritik, vad vill och hoppas vi åstadkomma med kritik? Hur blir kritik konstruktiv eller produktiv, eller tvärtom destruktiv? Hur kommuniceras kritik? Hur kan kritik ta del i förändringsprocesser?

Här pekar Sund på hur kritik är en fundamental del av den akademiska miljön. Den kan till och med sägas utgöra en omistlig del av den vetenskapliga metoden. Utan tillgång till kritiska instanser står sig såväl undervisning som forskning slätt. Samtidigt är det som Sund anmärker inte alla gånger lätt att vare sig leverera eller ta emot kritik på ett konstruktivt sätt.

Kritik kommer som alla vet i många olika former och skepnader. Inte sällan är det inom akademin dessutom fråga om formaliserade arrangemang där avsikten är att bädda för en så god kritisk genomlysning som möjligt. Jag har därför några inledande kommentarer som förhoppningsvis kan fungera som incitament för vidare diskussioner. Som kontrast mot mitt egentliga ärende – att belysa kritikens plats i den vetenskapliga tidskriften – ska jag börja med det som på sätt och vis är det skrivna ordets motsats, nämligen seminariet. Det jag vill lyfta fram är seminariet som just ett sådant ”förberett” tillfälle, där det pedagogiska syftet är att erbjuda en miljö som till sin natur är både kritisk och reflekterande. Kanske bör det också tillfogas att seminariet ofta bygger på olika slags skrifter (kapitelutkast, färdiga eller påbörjade artiklar, eller andra typer av redovisningar). I grunden finns emellertid ett muntligt och direkt moment som bidrar till seminarieformens pedagogiska särart.

Att jag väljer att lyfta fram seminariet som en arena där kritik formuleras, förs fram och tas emot är heller ingen slump. Liksom samtalet/dialogen och föreläsningen kan seminariet sägas utgöra några av undervis­ningens och akademins veritabla urscener. Vid det goda seminariet växer deltagarna tillsammans. Det kan låta enkelt, men är, som så mycket annat, betydligt svårare i praktiken. Alla har vi nog närvarat vid seminarier som snarare tagit formen av ensidigt negativa eller tvärtom hyllande tillställningar. Det finns därför skäl att reflektera över seminariet som undervisningsform och läromiljö. Jag gör det i form av en osorterad lista, med förhoppningen att den ska väcka vidare tankar eller frågor.

  • Seminarier som humanisternas laboratorier, där vi likt naturvetarna under kontroller­ade former kan pröva våra egna antag­anden. Även om dessa för vår del vanligen handlar om resonemang, begreppsanvänd­ning, teorier och skriftliga framställningar.
  • Seminarier som levande (sociala) organismer, där den negativa kritiken ibland kan ta överhanden. Men även seminarier som blir till motsatsen, där uppmuntran och positiva reaktioner inte släpper fram nödvändig kritik.
  • Vikten av att både kunna ge och ta kritik. Vilket leder vidare till våra akademiska fora som platser där kritiska diskussioner måste vårdas och ge goda betingelser. Vi talar ofta om behovet att föra fram kritik på ett sådant sätt att den kan landa rätt och processas av mottagaren. Det finns dock anledning att tänka över även hur vi själva reagerar på kritik, för att den ska kunna bli en resurs i det egna arbetet.
  • En konstruktiv seminariekultur. Kritiken som en kollektiv läromiljö. Vad kräver en sådan, och vad får den att gå om intet?
  • Seminarier (och även oppositioner och disputationer) som kvalitetsgranskare, det vill säga som en både nödvändig genomlysning, prövning och argumentation.

Med detta sagt ska jag gå vidare till mina utlovade erfarenheter som redaktör. Det jag nu avhandlar gäller i första hand Rig. Men gissningsvis går det att dra paralleller till andra liknande tidskrifter, som tex Budkavlen.

I Rig publiceras artiklar, avhandlingsrecensioner och andra recensioner. Dessutom förekommer vad vi kallar för notiser, som mer är att likna vid kortare bokanmälningar. Den första större punkt (och jag har egentligen bara två större punkter) jag vill ta upp gäller tidskriften som en samtida och pågående arena för kritik. Det sker dels genom artiklarnas peer-review-förfarande, och dels genom den recensionsavdelning som grovt sett utgör hälften av varje nummer.

Jag börjar med recensionerna. På vad sätt bidrar dessa till tidskriften som en arena för kritik? För att besvara den frågan måste vi börja med att betänka vad det är för sorts litteratur som recenseras i tidskriften. Svaret är inte särskilt förvånande. Här publiceras och formuleras recensioner av för kulturhistorien och etnologiämnet relevant litteratur.

Bedömningen av vad som är relevant litteratur tas i första hand av redaktionen. Men ofta föreslår också skribenter, och även andra externa personer, böcker som de tycker att Rig ska recensera. Det händer också att det skickas in recensioner som någon har skrivit utan att ha haft ett uppdrag, alltså för att hen menar att den här boken borde vara av intresse för tidskriften.

Det finns också en särskild kategori böcker som har en slags gräddfil in i tidskriften. Det är de etnologiska avhandlingar som lagts fram vid i första hand svenska lärosäten, samt ibland även från andra nordiska länder. Jämfört med de ”vanliga” recensionerna är dessa avhand­lings­recensioner längre, mer utförliga och alltid med ett tydligt värderande, och därmed även kritiskt, uppdrag. Och här vill jag påminna om att kritik naturligtvis kan innebära både negativa och positiva omdömen.

Den vanliga recensionen har ofta, men inte alltid, ett motsvarande kritiskt perspektiv på den aktuella boken. Slutligen finns även notiserna som sällan eller aldrig innehåller några som helst kritiska/negativa synpunkter (dock ibland uppskattande sådana). Sammantaget utgör detta en fortgående kollegial bedömning av den litteratur som publiceras på det kulturhist­oriska området, med ett särskilt fokus på etnologi och folkloristik. Genom att ta del av den omfattande recensionsavdelningen blir man en del av det kritiska fält som Rig, och andra liknande tidskrifter, ser till att upprätthålla.

Att recensionsverksamheten handlar om en kollegial bedömning skapar en naturlig övergång till den vetenskapliga granskning som föregår de publicerade artiklarna. Här vill jag peka på några tydliga likheter och skillnader vad gäller den typ av tidskriftsrelaterad kritik som nu är för handen.

Peer-review-förfarandet handlar om att säkerställa en viss kvalitet. Den tillfrågade bedömaren av texten har att ta ställning till frågan om det insända manuset når upp till godtagbar veten­skaplig nivå. Men i uppdraget ingår vanligen också uppgiften att formulera en konstruktiv kritik: var finns bristerna, hur kan de åtgärdas, vilka förbättringar kan granskaren föreslå? Det här gör att det finns en stor skillnad mellan granskare och recensent, vad gäller just det kritiska uppdraget.

Jag kommer strax tillbaka till det. Först krävs emellertid några förytligande ord om vad som egentligen händer med ett manus som skickas in till tidskriften. När vi i redaktionen, det är sedan ett antal år jag och Marie Steinrud, får in en föreslagen artikel börjar vi med att läsa igenom den själva. Här sker alltså en första bedömning: en första kritisk läsning. Tror vi på det här manuset? Ligger det överhuvudtaget inom Rigs intressesfär?

Om så är fallet blir det mestadels aktuellt med en uppsättning inledande kommentarer från vår sida. Ofta handlar det om en mer generell redaktionell läsart där vi bedömer manuset som en tänkbar artikel. Det kan därför många gånger handla mer om form, presentation, struktur osv, snarare än innehåll och forskningsfront.

Därefter utser vi två granskare som vi föreställer oss är särskilt lämpade läsare av texten. Det vi då letar efter är dels överlappande forskningsintressen med artikelförfattaren, och dels en lämplig ämnesbakgrund. Manuset ska med andra ord bli bedömt av någon som har goda förutsättningar att kritiskt granska resonemang, metod och källanvändning, men också att förstå vad det är som författaren försöker göra.

I det här flerstegsgranskandet av det insända materialet finns både likheter och skillnader jämfört med recensionerna. En uppenbar skillnad är att medan redaktionen och senare den vetenskapliga bedömaren tar sig an ett manus som fortfarande är under arbete, formulerar sig recensenten kring ett färdigt verk. Den publicerade boken är så att säga bortom både påverkan och räddning. Det kan därför inte bli fråga om en sådan konstruktiv och framåt­syftande kritik av det enskilda verket som ingår i granskningsuppdraget.

Som redaktör skulle jag gärna lägga ut texten mer utförligt om recenserandet och recensionen som en kritisk praktik. Och om varför det är viktigt (och personligt utvecklande) både som verksam akademiker att recensera böcker, och att akademiska böcker också blir recenserade. Till det kommer även konstaterandet att det är väsentligt att det alls blir några sådana böcker skriva, vilket idag ter sig som allt mindre självklart. Utrymmer tillåter dock inte några sådana utvikningar. Därför vill jag istället lyfta fram något annat, nämligen recensenten som någon vilken bidrar till att definiera ämnets gränser, innehåll och utföranden.

Recensionen, och i ett större perspektiv tidskriftens recensionsavdelning, har nämligen en viktig formativ roll som grindvakt. Genom att inte bara rapportera om innehållet i den aktuella avhandlingen eller boken, utan också lyfta fram sin egen subjektiva och kollegiala värdering bidrar recensenten till den egna disciplinens självförståelse. Kort sagt: Vad går an? Vad applåderas? Och vad låter sig inte göras utan invändningar?

Det om tidskriften som en arena för samtida och pågående kritik. Min andra större punkt gäller tidskriften som en historisk och avslutad arena för kritik. Här ska jag vara betydligt mer kortfattad. Det jag vill peka på är egentligen bara att en tidskrift med lång historia, som Rig och som Budkavlen, innebär en formidabel möjlighet att reflektera över ämnets utveckling och historiska särart. De gäller de publicerade artiklarna, genom deras teman och ämnen. Men det i ännu högre grad fallet med recensionerna. Här är, vill jag påstå, både de vanliga recensionerna och de mer utförliga avhandlingsrecensionerna, en veritabel guldgruva.

Om man som i fallet med Rig har en nästan obruten serie av avhandlingsrecensioner, från ämnets barndom till dags dato, blir det ett material som är sällsynt väl lämpat för att synliggöra ämneshistoria med avseende på teoretisk variation, införandet av nya begrepp och perspektiv, segdragna konflikter och perioder av konsensus osv. Det är en kritik vars konsekvenser och vägval klingar långt in i vår egen samtid. Läs och begrunda!

Simon Ekström
professor i etnologi, Stockholms universitet

Tidskriften Budkavlen fyller 100 år – utgivningen av ett jubileumsnummer

Att fylla 100 år är storartat, festligt och aktningsvärt – hundraåringar omges av en särskild aura. Den som nu är aktuell att fylla 100 är tidskriften Budkavlen – tidskriften som förenar ämnena etnologi och folkloristik vid Åbo Akademi. I år utkommer Budkavlens 100:e volym. Istället för att ge ut en regelrätt historik har redaktionsrådet valt att ge ut ett jubileumsnummer med rubriken ”En tidskrift i tiden.” I numret medverkar personer som ingått i Budkavlens redaktionsråd under olika tider. Redaktörer för jubileumsnumret är Lena Marander-Eklund och Fredrik Nilsson. Många av texterna har reflekterande karaktär där det föränderliga redaktionella arbetet diskuteras.

Inledningsvis hade arbetet med Budkavlen fokus på ett nationellt uppdrag. K.Rob.V. Wikman (1922–1929), ansåg att tidskriften skulle fungera som en förbindelselänk mellan forskare, arkiv, föreningen Brage och allmogesamhället i form av texttypen meddelanden och fältforskningar. Gabriel Nikander (1930–36) gör Budkavlen till ett vetenskapligt språkrör men rollen som förmedlare kvarstår. Författarna till texterna är både inhemska och nordiska och texttyperna är många. Under Sven Andersson (1937–1970) har Budkavlen fortfarande allmogesamhället i fokus men det är inte längre fråga om ett nationellt projekt. Under denna tid vetenskapliggjordes tidskriften och den fick redaktionell stadga. Under slutet av Anderssons redaktörskap kännetecknades tidskriften av ett tillbakablickande.

Med Nils Storå som ny huvudredaktör (1971–1991) sker en omstart. Nu talas inte längre om folkliv- respektive folkminnesforskning utan ämnena etnologi och folkloristik träder fram. Under Anna-Maria Åström (2000–2017) redaktörskap introduceras temanummer. År 2003 införs kollegial granskning av artiklarna. Från år 2017, då Lena Marander-Eklund tog över redaktörskapet, har tidskriften blivit en öppet tillgänglig journal och majoriteten av skribenterna är verksamma utanför Åbo Akademi.

Att två ämnen samsas om en tidskrift är inte helt vanligt. Detta samarbete har sett olika ut i olika tider, och tyngdpunkten gällande vilka texter som publicerats har skiftat beroende på vem som varit huvudredaktör. Alla huvudredaktörer har satt sin prägel på tidskriften och ofta också markerat detta med tidstypisk layout. Kontinuiteten hittas i att etnologiska och folkloristiska texter med Åbo Akademi som bas har utgivits i 100 år. Samtidigt har Budkavlen på ett mycket tydligt sätt uppvisat den föränderlighet som ämnena genomgått under dessa år. Tidskriften och ämnenas utveckling har således gått hand i hand. Men Budkavlen avspeglar också en allmän utveckling som skett gällande vetenskapliga journaler, emellertid med en viss fördröjning. Förändringen gällande de texttyper som ingår har gått från bland annat uppsatser, fältrapporter och meddelanden till kollegialt granskade och öppet tillgängliga vetenskapliga artiklar.

Vad har tiden då gjort med tidskriften Budkavlen? Den har genomgått många förändringar, både i relation till målgrupp, utseende, innehåll och i relation till det redaktionella arbetet. Samtidigt finns det en varaktighet – den har utkommit under hela perioden, trots krig och pappersbrist, trots svackor, trots en konstant ökad akademisk arbetsbörda och trots att finansieringen många gånger varit osäker. På så sätt kan man säga att Budkavlen varit seglivad, och de som arbetat med tidskriften har visat prov på kreativitet, anpassningsförmåga och en remarkabel idoghet. Byten av ansvariga utgivare, generationsskiften, inflöde av nya vetenskapliga ideal, perspektiv och praktiker har också bidragit till att tillföra välbehövligt syre och energi. Därmed har Budkavlen även haft betydelse för etnologins och folkloristikens utveckling, den har varit en arena för idéutbyte.

I likhet med andra vetenskapliga tidskrifter bidrar Budkavlen till vetenskaplig utveckling, nyfikenhet och den är plantskola för nya generationer av akademiker. Det är vår förhoppning och övertygelse att det kommande seklet blir minst lika dynamiskt som det första; tidskriftens är nämligen intimt sammankopplad med den idérikedom och drivkraft som präglar den kulturanalytiska miljön vid Åbo Akademi.

Lena Marander-Eklund och Fredrik Nilsson

Professor i nordisk folkloristik respektive nordisk etnologi vid Åbo Akademi

Tidskriften hittar du här https://journal.fi/budkavlen

 

Coronatider

Vem kunde ana att coronatiden skulle pågå så här länge? Vi gjorde det definitivt inte då det kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi våren 2020 skapade en frågelista som behandlade coronavirusets närvaro och inverkan på människors vardag. När vi hösten 2020 analyserade materialet var vi fortfarande ovetande om hur länge pandemin skulle hålla samhället i en gastkramande omfamning. Analysen har nu publicerats i en artikel med rubriken ”Vad håller folk på med?” En studie av Coronaviruset, självreglering och kulturella stereotyper. Artikeln, som skrevs runt årsskiftet 2020–2021, ingår i ett temanummer om viruset i den norska skriften Tidsskrift for kulturforskning. Inte trodde vi att artikeln skulle vara så relevant när den väl publicerades. Nu, sommaren 2021, har många blivit vaccinerade, men ännu är coronapandemin på intet sätt över.

Frågelistan publicerades 12.3.2020, bara några dagar innan undantagstillståndet infördes i Finland och svaren reflekterar situationen dagarna före och efter detta exceptionella samhällstillstånd. Materialet är omfattande och sällan har man som kulturanalytiker tillgång till så dagsfärsk empiri. I svaren träder olika tidsdimensioner i dagen, vilket också är ett tema i artikeln. Coronaviruset spred sig, menar de som svarat, först långsamt, nästan krypande och sedan oerhört snabbt. Reaktionerna när spridningstempot förändrades var ögonblickliga och i hög grad känslodrivna; människor förändrade sitt beteende, sina vanor, på grund av rädsla – ibland av fri vilja, ibland av tvång. Det handlade om allt från konsumtionsvanor, rörelsemönster och social interaktion. Vardagen var sannerligen stadd i snabb förändring. Uppfattningarna om tid och tempo omfattade även synen på myndigheternas agerande. Inledningsvis uppfattades myndigheternas agerande som relativt långsamt: Mera borde ha gjorts snabbare, menar en del. Just nu lever vi istället i en situation då människor uppfattar att myndigheterna är eller har varit långsamma med att luckra upp restriktionerna.

Inom kort hoppas vi kunna leva ett post-coronaliv och man kan fråga sig vad som förlorats på vägen. Har vänskapsband gått förlorade? Hur djupa spår har ensamheten satt? Det finns också anledning att fundera över hur återgången till en ”normal” vardag kommer att gå till. Vad kommer att ske på arbetsplatserna; kommer vissa arbetsuppgifter även fortsättningsvis skötas på distans?; hur kommer den för arbetsplatser så viktiga sociala interaktionen organiseras? Vi kan redan nu se att restauranger fylls med människor, men även att branschen till viss del har förändrats. Många som tidigare var verksamma som kockar, bartendrar eller serveringspersonal har under pandemin sökt sig till andra yrken eller utbildningar. Det finns också anledning att vara uppmärksam på hur kulturlivet återgår till en normalitet post-covid. Vi vet att de anställda inom kultursektorn lidit under pandemin; hur kommer detta att påverka såväl utbud som besöksfrekvens?

I februari 2021 träffade jag, Lena, en bekant i affären. Vi talade om coronasituationen – vad annars – och konstaterade att det var bra att man i novembermörkret 2020 inte visste att coronasituationen skulle fortsätta in på vårvintern. Då skulle man helt enkelt inte ha orkat. Under hela tiden har det funnits en gnutta framtidshopp. Vintern 2020 såg man fram emot våren, ljuset och värmen; att kunna röra sig ute i naturen. Hösten 2020 såg man med tillförsikt fram emot att snart få vaccin som skulle möjliggöra ett någorlunda ”vanligt” liv. Under vintern 2021 såg man fram emot sin egen tur att bli vaccinerad. Våren 2021 såg man fram emot sommaren. Kanske är det framtidshoppet som gjort att vi i någon utsträckning klarat av coronasituationen. Samtidigt finns det anledning att också komma ihåg att människor har avlidit och att inte minst vårdpersonalen under perioder varit satt under mycket hård press. Låt oss hoppas att den värsta tiden är bakom oss.

 

Lena Marander-Eklund och Fredrik Nilsson

Att forska/skriva om kärlek som levd erfarenhet

Det var drygt två år sedan vi satte oss ner (tillsammans med forskaren Eerika Koskinen-Koivisto) för att skapa frågelistan ”Kärlek, sex och relationer” som distribuerades digitalt våren 2019 av Svenska Litteratursällskapets arkiv. Till att börja med var det ingendera av oss som var särskilt intresserad av just kärlek, det vi då mest var intresserade av var sex och familjebildning. Kärleken kom egentligen med bara för att vi ville vara lite finkänsliga. Vi hade uppfattningen av att det ändå finns en föreställning om att kärlek bör föregå både sex och familjebildning.

När vi sedan bestämde oss för att skriva en artikel ihop var det ändå just svaren om kärlek som stack ut som de mest intressanta för oss båda. Vi fascinerades av föränderligheten som verkade finnas bland svaren. Kärlek då var inte detsamma som kärlek nu. Och kärlek för en svarare var inte alls detsamma som för en annan. I artikeln ”’Det största och finaste i livet’ – Kärlekens förändrade betydelser” som publicerats i tidskriften Laboratorium för folk och kultur (1/2021) analyserar vi just dessa svar om kärlek som levd erfarenhet och kärlek som idé.

Två trähjärtan. Wikimedia commons CC BY-SA-4.0

Att forska i och skriva om kärlek visade sig vara både lätt och svårt. Enkelheten gick ut på att skrivprocessen var en synnerligen angenäm upplevelse. Materialet som vi analyserade var inte stort men ändå ytterst givande. Samarbetet mellan oss skribenter, en senior forskare och en ung doktorand, fungerade fint och vi kompletterande varandras kunskaper på ett utmärkt sätt. Svårigheten i skrivprocessen handlade mest om den bild vi ger fenomenet genom materialet. Frågelistsvaren gav i vissa fall en relativt en positiv uppfattning av kärlek, ofta placerad i dåtid, i frågelistsvararnas ungdom. Här såg vi en svårighet i att inte i för hög utsträckning lyfta fram de sockersöta sidorna av kärlek. Men i materialet framkommer också relativt svåra upplevelser och besvikelser; att inte hitta en partner, att bli lämnad, bli bedragen eller att leva i en relation som inte är bra eller rent av destruktiv. Vi ville inte heller att dessa synpunkter skulle dominera vår analys, vilket innebar en svår balansgång. Att vi var två forskare, med väldigt olika livssituation och vetenskaplig erfarenhet, som utförde studien, var i sammanhanget en bra sak då man så lätt som forskare blir blind för sin text och blir ”kär” i sina favoritcitat.

Som slutsats i vår artikel kom vi fram till att kärleken (i längden) inte är himlastormande utan snarare vardaglig och trygg, vilket vid första anblicken kan kännas lite platt. Sociologen Eva Illouz skriver i Därför gör kärlek ont: en sociologisk förklaring (2014) att vår upplevelse av kärlek påverkas av kollektiva kärleksfantasier och att detta kan leda till besvikelse. Detta kan vara en förklaring till de många besvikelser som uttrycks i svaren, men också en förklaring till att de passionerade romantiska fantasierna förkastas eller placeras i en annan tidsrymd. Vår slutsats utmynnar därför i en fråga om en uppgörelse med kärleksfantasin är en förutsättning för en hållbar kärleksrelation. Den frågan har vi inget svar på men den kunde utgöra en utgångspunkt för en annan studie.

Lena Marander-Eklund
Professor i nordisk folkloristik
Lina Metsämäki
Doktorand i nordisk folkloristik

Skam/Smart

En obligatorisk beståndsdel på de akademiska festerna f.C-19 var snapsvisor. En av de populäraste visorna att sjunga då det kom folk från Sverige på besök heter ”Minne” och sjöngs på melodin till musikallåten ”Memory”. ”Minne, jag har tappat mitt minne. Är jag svensk eller finne? Kommer inte ihåg.” För en som räknar sig till eller av andra betraktas som finlandssvensk kan vistexten vara en rolighetspåminnelse om att det kanske inte spelar så stor roll vad man har för språklig/kulturell tillhörighet när minnesluckorna ”tätas med det brännvin man får” när helan går under trevlig samvaro. Effekten gäller även i den Umebaserade tidskriften Kulturella Perspektivs sista fysiska nummer där folklorister och etnologer från Åbo Akademi och universiteten i Malmö och Lund samlas under gemensam kulturanlaytisk flagg och diskuterar ”Skam” och ”Smart” ur olika infallsvinklar.

Vad som ses och upplevs som skamligt eller skamlöst, smart och mindre smart varierar över tid vilket här kommer till uttryck i studier av berättelser om erotiska möten mellan människa och naturväsen, mellan människa och varg, och när gamla vanor möter ny teknik. Flera av bidragen i numret – eller numren – tar fasta på processer och skeenden i samhället som är aktuella precis just nu: skam i berättelser om sexuella övergrepp och oplanerade graviditeter, berättelser om pojkars upplevelse av skola, skolprestationer och andras förväntningar, skam i förhållande till mat och klimat. Det handlar om nya livsmedel, hur ett hem görs ”smart” med ny teknik och om att skräddarsy sin avkomma. Smarta tips – ofta humoristiska – för att lösa vardagens små problem studeras genom tips om hur man kan återanvända nylonstrumpor. Hur street smarthet används inom finsk och internationell politik av vad skribenten kallar för tricksterpersonligheter.

De båda helheterna i numret har letts med fast han av redaktörerna Lena Marander-Eklund (Skam) och Fredrik Nilsson (Smart), föredömligt biträdda av doktoranderna Lina Metsämäki respektive Ann-Helen Sund, vilket vi båda skribenter har haft erfarenhet av. En glädjande bieffekt av den tematiska helheten Smart var ett givande nätseminarium där alla skribenter gavs möjlighet att träffas virtuellt och diskutera varandras texter. Den avslutande middagen uteblev förstås, men nummer 4/2020 håller oss samman över lands- och ämnesgränser.

Sofie Strandén-Backa och Andreas Backa