Kategoriarkiv: Fältarbete

När började halar-märken användas?

När man rör sig i Åbo är det uppenbart när studenterna har någon form av festlighet eller tillställning. Då ser man studenter i halare – alltså en slags arbetsoverall – i olika färger med olika former av dekaler och tygmärken, i stadsbilden. Det visar att Åbo är en universitets- och studiestad.

Nyligen fick jag en förfrågan om när studenterna började använda tygmärken på sina halare. Tygmärkena, som är mycket viktiga för studenterna, aviserar vilken studieinriktning hen har, vilken ämnesförening hen tillhör, vad för tillställningar studenten varit med om och vad hen gillar. Tygmärken är ett sätt att göra halaren till sin och ett sätt att uppvisa sin identitet som studerande.

Det visade sig att det finns väldigt lite information om dessa märken. Genom att leta fick jag reda på att overallerna kom till Finland på 1970-talets början med modell från KTH – Kungliga tekniska högskolan i Stockholm. Sedan hade jag ett vagt minne om att jag för arkivet fotograferat en student på Vårdberget i början av 1980-talet i samband med fatslagsfirandet. En dykning in i Culturas databas gav svar. Visst fanns det ett sådant fotografi i arkivet.

Bild: Kulturvetenskapliga arkivet Cultura, IFbnr 1985/071

På bilden syns tydligt att visst fanns det märken, Merkantila klubbens tygmärke syns tydligt på overallens ärm. Men man kan också se att det finns andra typer av dekaler och att studenten broderat sitt namn på den. Bilden visar att tygmärken existerade i början på 1980-talets men att de då var ganska få till antalet. Då prydde studenterna sina overaller främst på annat sätt för att visa vem de är och vilken grupp de tillhör.

Lena Marander-Eklund

Bussen som kulturanalytiskt laboratorium

Hur åker man buss? Vad är det som händer? Hur ska man göra när man står och väntar på bussen? Hur formas kön när det är dags att stiga på? Hur väljer man sittplats? En grupp studenter och föreläsare tog sig an bland annat dessa frågor och gjorde en liten expedition ut i Åbo-trafiken. Vi steg på de gula lokalbussarna för att glänta på bussens kulturella motorhuv och kolla på mekaniken därunder.

Att åka buss är som att dansa, att ta en sväng i takterna av Dj Society’s låtar. Det är en rytm som våra kroppar kan koreografin till, åtminstone efter att gått igenom den några gånger. Vi vet vilket avstånd som är passande att ha till andra människor på en busshållplats, vi läser av varandra och vet vem som stiger på när, våra kroppar signalerar konstant våra nästa steg och de andras kroppar besvarar dessa signaler. Det är en kulturell gruppdans, där vi speglar avstånd, riktning på rörelse och kalkylerar våra egna svar mot de andras impulser. Tänk bara på situationen när det är dags för dig att stiga av och nån råkar sitta bredvid dig, den lilla framåtlutande, aktiverande rörelsen din kropp gör, och hur personen bredvid dig direkt förstår att reagera och stiga åt sidan. Utan att ett enda ord yttras. Våra kroppar kommunicerar konstant med små skiftningar, små rörelser.

Många av oss har en ”egen” plats vi siktar på när vi stiger på bussen. Rutinen tar oss direkt dit, ifall den är ledig. Men vilken plats vi än sätter oss ner på, så gör vi utrymmet till vårt för den lilla stund vi har den. Kanske vi sätter väskan bredvid oss, ifall bussen inte är full, eller så hör vi på musik via hörlurar, eller skrollar på telefonen. Ofta sitter vi kanske med blicken ut genom fönstret, ser stadens vyer fladdra förbi, eller stirrar framåt, med blicken fäst någonstans i fjärran. Att aktivt använda blicken inuti bussen, kanske till och med möta någon annans blicka, det är inte riktigt okej. Vi håller oss till oss själva och respekterar de andras tillfälliga privata bubblor, eller hur? Samtidigt är vi absurt nog väldigt medvetna om allt som händer omkring oss, märker direkt när det sker en skiftning.

Detta märktes väl när vi efter vårt lilla resande möttes på Arken för att prata om våra upplevelser. Alla som använt buss som färdmedel i sin vardag hade något att berätta, speciellt om de gånger då något avbrutit den vanliga rutinen. Bussen kom inte, någon gjorde något underligt under resan, chauffören sade si eller så osv. Häromdagen när jag själv satt på bussen från Uittamo mot centrum så väcktes jag ur busslunken när en äldre dam plötsligt, mellan hållplatserna, gick igenom bussen, mot chauffören. Det visade sig att hon stigit på fel buss och funderade hur hon nu skulle komma fram. Chauffören funderade och förklarade och det påverkade hur hon körde, bussen saktade av lite. Min kropp reagerade på att rytmen nu var lite fel, jag fick jämka mig lite på sätet. Vi var inte många på bussen, men jag märkte att alla ombord var medvetna om vad som skedde där framme. Den där skiftningen, den var tydlig, alla var plötsligt också mentalt närvarande, inte bara fysiskt. Bussens flow flöt inte längre. Bussen stod en stund längre vid följande hållplats medan chauffören försökte visa damen med hjälp av en papperskarta vilken buss hon skulle byta till. Jag kände en spänning i kroppen, ville gärna hjälpa men hade ingen extra tid. Till slut var det en kvinna som reste sig upp, söndrade en slags busskod för oss alla, gick fram till chauffören och damen och sa att hon kan hjälpa damen hitta rätt vid torget. Alla satte sig ner, färden fortsatte i en bekant rytm och blickar vändes utåt, bortåt, inåt. Rörelsen fortsatte. Jag var rörd och tacksam över kvinnans gest, ville egentligen ropa ut ett tack, men det passade sig inte, inte längre, jag skulle bara ha orsakat mer störningar i flödet. Så jag satt tyst och tittade ut genom fönstret, log kanske lite.

Hela resan är vågor av rörelse, från kroppen som justerar sig till bussens rörelser, till personbilstrafiken kring bussen som ger den väg när den kör ut från hållplatsen. Från de ryckigare rörelserna och det större bruset, inuti bussen och utanför, inne i centrum, till de högre hastigheterna och lugnare omgivningarna längre bort. Bussen är en mikrovärld av rörelser, både ifråga om fordonet självt, men också av oss passagerare. Vi är alla på väg någonstans, hoppar på än här, än där, och möts för en stund i en gemensam rytm, där våra kroppar justerar sig till helheten, speglar varandra. Ger rum, tar rum. Allt enligt en inlärd kulturell koreografi, som vi är experter på. Utan att ens vara medvetna om det.

Hannah Salo, kulturanalytisk bussresenär

I skuggan av hundbanan eller i Sarlins efterglans? Fältstudier i gruvstaden Pargas

Skepp, hamn, Pargas.

Ett skepp lastas i förmiddagssolen i Pargas hamn.

Inom geologin använder man sig av tunnslip för att utföra studier av bergarter och mineraler på en mikroskopisk nivå, för att bland annat fastställa mineralsammansättningar genom optiska egenskaper på en tunn skiva av stenen fastlimmad på en glasskiva. På ett sätt var det ett liknande studium som utfördes av en grupp studeranden på fältarbete i Pargas 4–6 oktober i samarbete med Svenska Litteratursällskapet i Finland. Under dessa dagar bodde vi centralt på hotell Kalkstrand och utförde fältobservationer och intervjuer med lokalbefolkningen med förhoppningarna att inkapsla människorna som lever runtom kalkgruvan.

Hotellrum, utsikt, skriv

Ett impromptukontor under fältarbetet.

Gruvdriften var på många sätt det som byggde upp det Pargas vi känner till idag. Pargas Kalkberg aktiebolag med Otto Moberg i spetsen startades 1898 med visioner av en storindustri. Boulage som det kallas förr i folkmun byggde upp ett samhälle inom samhället där man försåg arbetarna med det mesta som underlättade vardagen. Boulage grundade bland annat dagvård, yrkesskola, husmodersskola, sjukstuga och bostadsområden för arbetarna. Samhället var dock segregerat och klassbundet där de olika yrkesgrupperna delades in i olika bostadsområden.
Pargas har likt resten av världen gått vidare mot ett globalt samhälle, och Boulage finns inte heller kvar på samma vis. Invånarna har gått från ett brukssamhälle med en klar företagsledning till ett mer fragmenterat internationellt konglomerat av bolag och dotterbolag. Flera av våra informanter betonade att man inte ens orkar hålla reda på vem som äger vilket bolag.

Boulage har blivit till Boulagen. Dessa två utgör enbart ett fragment av den industri som finns i Pargas idag.

Under våra intervjuer tog vi fasta på informanternas koppling till Pargas, gruvdriften och hållbarhet. Man underströk en talkoanda, en Pargasanda, som härrör sig från brukssamhället. Onekligen förvandlade gruvan Pargas till vad det är idag, en livskraftig kommun och arkipelag med ett rikt kulturliv. Vid Pargas stadsbibliotek tar man också tillvara på hembygdshistorian. I Pargasiana-hyllan finns även både geologi som vetenskapsområde och industrin representerade i egna fack.

De äldre informanterna underströk hur Pargas idag inte är samma sak som förr. Även om där finns en talkoanda, så är gruvan i dag mera avlägsen. De styrande organen för verksamheten finns inte längre lokalt, utan de stora besluten för gruvdriften görs utomlands. Den närhet till bolaget som många beskrev med varma ordalag finns inte längre.

Det finns motsägelser i anknytning till gruvdriften. De flesta verkar hålla med om att det är det som byggt upp samhället, men frågan är om man idag skulle gå med på en ny gruvverksamhet i skärgården. Ett samtida exempel på diskursen kring prospektering finns i Heinävesi, där man prospekterar grafit, en av huvudkomponenterna i litium-jonbatterier. Lokalbefolkningen har startat en debatt kring gruvdriften och det finns ett stort motstånd till brytningen under parollen ”en oförstörd natur för kommande generationer”.

En vy från gruvkanten vid industrimuseet.

Människorna vi intervjuade finns mitt i denna spänning och lever sina liv i gruvsamhället. Intressant nog verkar gruvan ändå inte vara lika synlig i dag som den var förr. Förvisso hör och känner man dagliga sprängningar, men till och med Visit Pargas beskrev gruvan som en ”dold pärla” i årets turistguide för skärgården.

Rubriken är delvis tagen från lokala Teaterboulagets 10-årsjubileumsrevy och industrimannen Emil Sarlin och sonen Erik som styrde och formade Pargas Kalkbergs AB från 1906 till 1972. Hundbanan är vad ortsborna kallar det konstgjorda berget vid gruvans kant där oanvänd sten förvarats från kalkbrytningen.

Ut på fältarbete.

Axel Vienonen
Studerande i musikvetenskap

Ytterligare läsning

Pro Heinävesi
https://proheinavesi.weebly.com/
Teaterboulage – I skuggan av hundbanan
https://web.archive.org/web/20160317081942/https://www.teaterboulage.fi/pjaser/hundbanan

Katastrofalkarneval och doktorandkurs

Den 23 maj skulle jag åka till Lund för att gå på en doktorandkurs vid Lunds universitet, men då jag fick höra att Lundakarnevalen skulle gå av stapeln helgen innan, blev det ändrade planer. För det är väl självklart att man ska ta tillvara ett sådant sammanträffande och kombinera en doktorandkurs med lite studentikosa festligheter?

Karta över karnevalsområdet.

Min vistelse Lund började redan den 20 maj med att jag och några vänner begav oss till karnevalsområdet. Lundakarnevalen är i korthet ett evenemang som arrangeras vart fjärde år av Lunds studenter och är för många en av studielivets absoluta höjdpunkter. Under karnevalsdagarna förvandlas Lunds centrum, eller närmare bestämt Lundagård till ett stort karnevalsområde med mat och dryck, tältnöjen, tombolabodar, studentspex, radiosändningar och artister.


I år var det rentav 7445 studenter som ordnade karnevalen vilket var det största antalet någonsin. Kanske ivern delvis berodde på att pandemin äntligen börjat lätta och karnevalen ett sätt att få släppa loss? Varje karneval får ett nytt namn och tema och årets blev katastrofalkarneval. På evenemangssidorna förklarar arrangörerna temat så här ”Ibland blir saker inte riktigt som man tänkt sig, i vardagen, i skolan och i andra sammanhang. Lundakarnevalen 2022 kommer att fira dessa missförstånd, fadäser och klavertramp. Vi tycker att livets alla tillfällen är värda att fira och i Lundakarnevalen 2022 kommer vi att göra det tillsammans den 20–22 maj”.


Ja och visst var det katastrofalt. Karnevalsområdet var så fullt av folk att det nästan var omöjligt att ta sig fram. Trots att det kändes som vi var sillar i en burk och att köerna aldrig tog slut, måste det ju nämnas att karnevalsområdet doftade popcorn, varm korv och sockervadd, lite som då man går på cirkus. Området var också väldigt vackert och pryddes av lampor, flaggor, skyltar och massvis av små färgglada tält.
På kvällen uppträdde ett flertal kända svenska artister, men dem såg vi inte skymten av, utan fick nöja oss med att höra dem på avstånd. Men som tur köpte vi biljetter till smånöjet Kattastrofen och Revyn. Båda föreställningarna höll hög kvalitet och i synnerhet de musikaliska inslagen var imponerande.


Karnevalens höjdpunkt för mig var nog själva paraden som både var karnevalistisk och satsad. I paraden blandades politik, satir, humor och det som verkade vara färgglada spontana idéer i fantasifulla dräkter och farkoster. Karnevalen var rolig att uppleva som utomstående, men allra roligast verkade nog arrangörerna ha, dvs. studenterna själva, och det är ju så det ska vara.

Men nu till själva kursen. På måndag traskade jag i väg till Lunds universitet och Lux. Kursen jag deltog i hette Från metodologisk reflektion till kulturanalys. Syftet med kursen var att hjälpa doktorander i etnologi och folkloristik att få nya perspektiv på och bättre förstå de metoder som man kan arbeta med och hur man omvandlar det material som man har samlat in till en insiktsfull etnologisk kulturanalys.

Allra först fick vi doktorander ta del av ett flertal intressanta och innehållsspäckade 20 minuters föreläsningar med fokus på metodologiska reflektioner. Föreläsarna delade med sig av sina metodologiska och analytiska erfarenheter från deras egen forskning. Föreläsningarna varvades med litteratur som vi fått i uppgift att läsa innan kurstillfället. Efter föreläsningarna blev det en hel del diskussioner och självfallet blev det också en hel del fikastunder under kursdagarna.

För att sedan testa det vi lärt oss i praktiken fick vi göra ett grupparbete med temat transport och klass i Lund. En del av oss traskade i väg till arkivet på universitetsbiblioteket medan andra begav sig ut på stan. Min grupp hade inspirerats av arkivets möjligheter så vi begav oss till arkivet där vi fascinerat fick upptäcka cyklandets historiska betydelse. Vi bläddrade igenom artiklar och annonser från slutet på 1800- och början av 1900-talen i tidningen Hjulsport, en tidning som riktade sig till velocipedryttare. Vi plockade ut några godbitar och förvånades bland annat över teman som cyklande som genusmarkör och cyklande som frihet. Sista dagen gick vi igenom alla gruppers texter och gav feedback till varandra, varefter det var dags att säga hejdå och avsluta det första kurstillfället. Inför andra kurstillfället ombads alla deltagare skriva varsitt paper som baserade sig på kurslitteraturen och föreläsningarna, men som med enkelhet också skulle kunna lyftas in i avhandlingen.

Den 22 augusti satte jag mig förväntansfullt på flyget tillbaka till Lund. Det var roligt att träffa de andra igen efter sommaren. Att få läsa varandras texter konkretiserade det vi lärt oss under kursen, men vi förvånades också över hur olika texterna var. Texternas olikheter framhävde förstås att vi är i mycket olika skeden av våra doktorandstudier, men också utmaningarna med att skriva ut de metodologiska insikterna och reflexionerna.
Kort och gott verkade alla doktorander vara väldigt nöjda med kursen. Jag tror att vi alla tog med oss någonting, om inte en hel del från kursens smörgåsbord. Det var också härligt att få möjligheten att träffa andra doktorander, samt lära känna varandra och varandras forskning bättre. Nu ser jag ser framemot att se hur allas forskning fortskrider och väntar med iver på nästa doktorandkurs.

Julia Öhman
Doktorand i folkloristik

Att resa – en reflektion över Kulturanalysens exkursion till Stockholm

Att resa i postpandemi-tider
Då pandemi härjade som värst gjorde jag mig inga tankar på att resa. Dels fanns det inga möjligheter till det, dels hade jag inte lust. Pandemin är ännu inte över men restriktionerna har släppt. Därför var det underbart att kunna ta sig till Stockholm – för min del för första gången sedan sensommaren 2019. Stockholm var just så vacker som jag kom ihåg – nu under spirande vår då grönskan även gör en urban miljö fin. Fortfarande märkte jag att jag hade Corona-viruset i tankarna. Av denna orsak satte jag på mig ansiktsmask då jag befann mig bland stora mängder av människor som i tunnelbanan. Mitt emot mig satt en kvinna som tittade förvånat på mig och sa: ”Är du sjuk?”. Jag förklarade att jag inte var det men heller inte ville bli det. Hon fortsatte med att säga att ansiktsmask inte är bra eftersom hjärnan behöver syre. Jag förklarade att jag var från Finland och att vi blivit vana vid att bära ansiktsmask. Hon frågade hur många som dött i Covid-19 i Finland och berättade sedan om dödstalen i Sverige. Trots att dödstalen inledningsvis var mycket högre i Sverige än i Finland väckte min ansiktsmask hennes förvåning. Det här är en liten och vardaglig påminnelse på Sveriges och Finlands olika förhållningssätt till pandemin. Att resa vidgar vyerna och påminner oss om skillnader och likheter mellan länder.

Gustav Vasa, Nordiska muséet.

Att resa – Come to Norden
Orsaken till resan till Stockholm var en studentexkursion till Nordiska museet. Trots att jag inte var lärare på kursen önskade jag delta främst eftersom det är ett bra sätt att umgås med studenter och kollegor. Vi har också blivit uppmanade att satsa på gemenskap mellan lärare och studenter samt mellan kollegor. Studenterna var på denna exkursion förhållandevis många och stämningen var god. På Nordiska museet presenterade arkivarie Marie Steinrud arkivet och studenterna gjorde även arkivstudier med utgångspunkt i förutbestämda uppgifter. Efter en gemensam lunch guidade intendent Jonas Engman oss genom utställningen Come to Norden. Utställningen visar hur de nordiska länderna ritade in sig på turistkartan under första hälften av 1900-talet. Tanken var att locka resenärer till Norden, till natur, skidföre och midnattssol.  Samtidigt gestaltas en bild av både det nordiska och det nationella genom symboler i dem. Nationaldräkter, vackra landskap kontrasteras mot båtar, tåg och stiliserade urbana miljöer. Fritid, semester och solbadande är nytt under denna tid. I en plansch framhålls det njutningsfulla i sjövägen till Sverige. Ombord på ångbåten Bore (1960–1977) kunde man äta sig genom resan från Åbo till Stockholm. Numera finns Bore som hostel vid Aura å.

https://www.nordiskamuseet.se/utstallningar/come-norden

Reseaffischer

Att resa – Viking Lines nya båt Glory
En annan idé med denna resa var att vi skulle bekanta oss med Viking Lines nya fartyg Glory. Studenterna gjorde deltagande observation med utgångspunkt i förutbestämda teman. Jag är inte riktigt förtjust i att åka båt, trots att jag gjort det massor av gånger längs med åren. Jag brukar tycka att det är instängt, tycker inte om att det gungar och brukar ibland anse att folk är väl överförfriskade. Inget av detta stämde med denna resa över Östersjön. Fartyget var luftigt, hytterna väl tilltagna, inget stök i korridorerna och allt var snyggt och rent. Båten var tyst och man märkte knappast att man rörde sig på vatten. Efter en måltid på en trevlig restaurang med pratglad personal begav vi lärare oss till baren Vista room, som enligt reklamen är båtens vardagsrum. På scen stod en svensk orkester som alldeles tydligt var hänförd av uppdraget. De spelade gamla godingar och dansgolvet var mer eller mindre fyllt av dansglada, främst äldre damer. Åldersgaffeln var från 2 till dryga 80 år. Alla tycktes trivas. Så även vi. Efter en intensiv dag i Stockholm kom vi hem med fina erfarenheter i bagaget.

Jag hade nästan glömt hur uppfriskande det är att resa. Tidigare har jag inte ens uppfattat det som att åka utomlands då jag rest till Stockholm. Här har Corona-tiden gett nya kulturanalytiskt intressanta perspektiv, att se en kort resa till Stockholm som något spännande – om man ska lyfta fram något positivt med Corona-eländet.

Lena Marander-Eklund
Professor i nordisk folkloristik

Gravgårdsdidaktik

En disig eftermiddag i oktober var det dags att bege sig till Åbo begravningsplats för studenterna på kurserna Kulturanalys i teori och praktik och Etnografiska fältmetoder. Begravningsplatsen skulle under en timme bli ett ”kulturanalytiskt laboratorium”, där utforskandet gällde begravningsplatsens kulturella grammatik. Studenterna delades vid gravgårdens ingång in i mindre grupper och fick välja fokus för sina observationer bland teman som tid och symboler; sociala relationer, identitet och makt; rumslighet och stämningar samt materialitet och minnen. De fick instruktioner om att ta bilder med telefonerna av sina observationer. Under övningens andra fas, tillbaka på Arken, skulle hela gruppen tillsammans diskutera med bilderna som utgångspunkt. Vi deltog i laboratoriet i egenskap av studerande på en kurs i didaktik, med uppgift att skugga en undervisningssituation.

Åbo begravningsplats är stor, och grupperna skingrades snabbt och hittade sina egna rutter. Vi gick tillsammans med kursens lärare och saknade inte samtalsämnen – en begravningsplats är mycket tät på kulturella budskap av skilda slag, inhuggna i sten, planterade på marken, skrivna på skyltar nedstuckna vid gravarna. Alla har sina egna erfarenheter av begravningsplatser, vilket aktiverar associationer och berättande. Om du vill läsa mer om lärargruppens observationer på gravgården kan du läsa detta inlägg.

Tillbaka på Arken fortsatte diskussionen utgående från fotografier, vilket visade sig fungera mycket bra i det här sammanhanget. En del av vår didaktiska uppgift var att fundera över var och när undervisning och lärande sker. I en traditionell klassrumssituation tänker man sig ofta att detta ska ske ungefär samtidigt, att läraren sitter på kunskap som hen sedan förmedlar till studenterna som då (med lite god tur, skicklighet och vilja) lär sig den kunskapen. I detta fall handlade det inte om att kunskap förmedlas på det sättet. Istället lärde sig studenterna någonting då de själva gjorde uppgiften, som förstås ändå var designad med ett pedagogiskt syfte. Studenterna lärde sig högst antagligen också av varandra då de fick höra vad andra hade sett och tänkt. Även om undervisning också kan sägas ha skett under diskussionstillfället, var det främst med hjälp av väl genomtänkta frågor som stimulerar till eget tankearbete och inte i form av färdigt givna svar.

Bilder som denna diskuterades under eftermiddagen. Vad lägger du märke till i denna bild?

När övningen var slut hade den pågått i nästan fyra timmar. Vi intervjuade ett par av studenterna, som båda menade att tiden gått fort och att övningar av denna typ är en välkommen omväxling till mer traditionell undervisning i klassrum med föreläsningar.

Under corona-tiden utvecklades distansundervisningen av nödvändighet, men den typ av undervisning som främjades var säkerligen mest den föreläsande, powerpoint-presenterade typen. Det kulturanalytiska laboratoriet ger intressanta perspektiv på hur studiepraktiker, lärande och undervisningssituationer också kan utformas: hur platser, omgivning och saker tar del i lärande, hur kunskapsdelande och -skapande aktiveras och  fungerar genom gemensamt utforskande och observerande av något. Kanske behövs mer gravgårdsdidaktik!

Ann-Helen Sund, doktorand i etnologi

Lina Metsämäki, doktorand i nordisk folkloristik

Begravningsplatsens kulturella grammatik. En lekfull övning på ett allvarligt tema

Som ett led i att levandegöra studierna i kulturanalys, och att skapa ökad känsla av gemenskap mellan studerande och bland personalen, höll vi ett kulturanalytiskt laboratorium på Åbo begravningsplats. Tanken var att skapa ett rum för nyfiket utforskande av världen genom att titta på kulturmönster, kulturella innovationer eller kulturell variation. Metoden som användes var situerad observation där blicken i förening med andra sinnen aktiverades i ett tematiskt utforskande av begravningsplatsens kulturella grammatik.

Observationen gjordes med utgångspunkt i temana: (1) Tid och symboler, (2) Sociala relationer, identitet och makt, (3) Rumslighet och stämningar och (4) Materialitet och minnen. Vi möttes på platsen och fyra grupper studenter och personal började vandra mellan de välorganiserade gångarna i olika riktningar.

Åbo begravningsplats är rik på påkostade familjegravar som speglar olika tiders trender i motiv och utformning. Foto: Lena Marander-Eklund

Vi hittade pampiga familjegravar, sneda mossbeväxta gravstenar, gravar med yrkesbenämningar på den döda, välputsade gravstenar, övergivna gravar, gravar med olika symboler och olika typer av estetik och mycket mer. En sak som vi speciellt lade märke till var små skyltar som placerats vid vissa gravar, som ett slags meddelanden. Här framkom t.ex. att graven handhas fram till ett visst årtal, vilken typ av skötsel som är betald eller att gravstenen är farligt sned – en uppmaning till anhöriga att åtgärda saken.

En kulturanalytisk analys av begravningsplatsen kräver både en förmåga att överblicka de stora linjerna och ett sinne för detaljer. Två kulturanalytiker hukar koncentrerat vid en grav för att läsa vad det står på lapparna som finns utplacerade vid vissa gravar. Kanske är det en beställning på gräsklippning eller gravblomster, eller så är det en uppmaning om att låta räta en farligt lutande sten. Foto: Lena Marander-Eklund

I gruppen som bestod av forskare och personal kretsade samtalet bland annat kring dödens närvaro i vandringen på begravningsplatsen. Intressant nog kändes döden relativt frånvarande, tills vi plötsligt hör kyrkklockorna från kapellet börja slå. Strax därpå dyker ett begravningsfölje upp bestående av svartklädda personer i tre generationer. En äldre kvinna bär en urna.Med begravningsföljet inträdde också en ny stämning. Begravningsplatsen var inte längre endast ett rum för vetgiriga kulturanalytiker och för den personal som flitigt krattade platsens gångar. Nu trädde döden fram. Följet kom rakt emot oss och av hänsyn tog vi ett steg åt sidan. Samtidigt som kapellets klockor klingar i moll, hörs på avstånd den muntra inringning från en skola. Två olika världar möts i ett och samma ljudlandskap.

En av de större familjegravarna visar hur generationer och släkter hänger ihop. Här finns också plats kvar på stenen för nya namn. Foto: Lena Marander-Eklund

Efter en dryg timme åkte vi tillbaka till Arken för att gå igenom våra fynd. Studenterna diskuterade ivrigt sina upptäckter av makt, tid och stämningar. På frågan om vad som speciellt förvånade utrycktes överraskning över allt som finns att upptäcka på en begravningsplats. Här samsas religiösa uttryck, rituell materialitet, historia, minnen, känslor, stämningar, tankar om människovärde och värdighet och livets förgänglighet. Samtidigt som en begravningsplats rymmer både sorg och tragik, kom studenterna ändå fram till att genom att minnas de döda och berätta om dem går också livet vidare.

 

Lena Marander-Eklund
professor i folkloristik

Livet i Portsa förr och nu – En ny kurs i samtidsdokumentation på kommande i vår

Har du bott i Portsa? Eller känner du någon tidigare invånare i Portsa som du absolut tycker vi borde intervjua?

Ämnena Kulttuurien tutkimus vid Åbo universitet och Kulturanalys vid Åbo Akademi ordnar i samarbete med Åbo museicentral en kurs i samtidsdokumentation som koncentrerar sig på stadsdelen Port Arthur (Portsa). Vi valde Portsa som mål eftersom man där redan på 1970-talet utfört etnologiska undersökningar och det arkiverade materialet kan vi nu utnyttja som klangbotten för vårt nya projekt. Projektets tidsram är från mars till maj 2021 och arbetet utförs som en del av de studerandes fältarbetskurser.

Vi strävar till att dokumentera vardagslivet och boendet i stadsdelen Portsa bland annat genom att använda visuella metoder som fotografering, intervjuer och (deltagande) observation. I fältarbetet tar vi hänsyn till rådande coronarestriktioner, så att t.ex. intervjuer kan göras på distans eller utomhus, observationer kan utföras på Internet och fotografier kan förutom av studenterna tas även av invånarna i Portsa.

Förutom av samtidsdokumentation är vi även intresserade av det förflutna. Därför vill vi gärna intervjua även bortflyttade Portsabor. Studerande får tillgång till material som samlats in under de tidigare decennierna och som finns arkiverade vid Historian, kulttuurin ja taiteiden tutkimuksen arkisto (arkivet för historia, kultur och konst) vid Åbo universitet.

Resultaten av dokumentationen delges under året i bland annat bloggarna Kulttuurien tutkijat tuumailevat och Kulturanalyser samt i poddar eller videon. Studerande kan även använda arkivmaterial för sina examensarbeten. Fältmaterialet arkiveras vid Turun yliopiston Historian, kulttuurin ja taiteiden tutkimuksen arkisto och materialet är fritt tillgängligt för forskningsändamål.

Projektet ordnas i samarbete med ämnet etnologi vid Åbo universitet, ämnet kulturanalys vid Åbo Akademi, Åbo Museicentral och Turun yliopiston Historian, kulttuurin ja taiteiden tutkimuksen arkisto.

Ta kontakt om du vill dela med dig av dina Portsaerfarenheter!

Åbo universitet: Tiina Suopajärvi, tiina.suopajarvi@utu.fi
Åbo Akademi: Niklas Hulden, niklas.hulden@abo.fi

Mera information finns i studiehandboken, https://studiehandboken.abo.fi/sv/kurs/NO00CC13/16456?period=2020-2022

Den stövelbenägne folkloristen

Folklorister brukar vanligen jobba med material som finns i arkiv, i böcker, eller nuförtiden på nätets diskussionsforum och sociala medier. ”Fältarbete” för en folklorist brukar betyda intervjuer, eller deltagande i evenemang där det finns människor. För folklorister forskar ju i mänskliga kulturfenomen. Och därför tenderar de att mer sällan rota runt i buskaget på platser där människor egentligen inte rör sig. Men ibland kan någon udda forskare få för sig att hitta något där också.

Denna lilla öppning i ett berg i Vemo är ingången till en grotta där djävulen sägs hålla till. Den stövelbenägne folkloristen anser sig förpliktigad att krypa in.

På ett seminarium för många år sedan hörde jag utomhuspedagog Anders Szczepanski tala om just detta. Han berättade om att vissa humanister är stövelbenägna. De har en tendens att vilja undersöka de praktiska och konkreta aspekterna av vad de forskar om, och helst på ett konkret och handgripligt sätt. Jag upplevde att jag hittat min nisch och identifierade mig omedelbart som stövelbenägen. Min stövelbenägenhet förstärkts av att jag ”till vardags” jobbar på kulturmiljöavdelningen på Åbo museicentral. Mina kolleger är arkeologer och byggnadsforskare, som undersöker stenrösen och gräver provgropar på de mest avlägsna platser, eller rotar runt i vindar och källare av gamla bondstugor.

Det är ju allmänt känt att folklorister även forskar i tomtar, troll och spöken (de är ju trots allt mänskliga kulturfenomen de också). Och traditionsuppteckningarna berättar faktiskt rätt ofta var tomtarna, trollen och spökena uppträder. Då kan den stövelbenägne folkloristen naturligtvis inte motstå att leta upp dessa ställen.

Folktroväsen verkar ofta välja att ha sin hemvist på ställen med branta bergssidor och steniga sluttningar.

Min forskning går ut på att undersöka platser som omnämns i äldre rural folklore som magiska, skrämmande, eller vördnadsframkallande. Platser som omnämnts som tillhåll för olika väsen, där man kanske även lämnat offer, eller undergörande källor, där man hämtat helande vatten eller försökt se sin tillkommande i vattenytan.

Till min metod hör, att platserna måste spåras upp, lokaliseras och undersökas på plats. Det kan ju vara att det finns mycket man går miste om ifall man bara läser om platsen i fråga och inte ser och upplever den med egna sinnen. Detta kräver en hel del rotande i buskaget.

Snårig och svårtillgänglig terräng samt överraskande oväder hör till utmaningarna då man forskar i skog och mark.

Fältforskning ute i terrängen ställer sina utmaningar. Till dem hör svårtillgänglig terräng och bedrägligt väder. Vårvintern 2017 föll jag på hal is och bröt handleden då jag var på väg till en helig källa i Lundo. Under ett annat fältbesök hörde jag en vargflock yla i samma skog där jag hade mitt mål. Eftersom jag hade sällskap från den lokala hembygdsföreningen, vågade vi oss in i skogen ändå, och såg inte vargarna. Flere gånger har jag gått så pass vilse att det tagit en lång tid för mig att hitta ut ur skogen igen. Till skogsråets egenskaper hör ju förmågan att skogsta en människa – att förtrolla henne så att hon inte hittar ut ur skogen igen. Ligger det verkliga faror i att leta efter skogsväsen på deras hemvist?

Här hittade jag ett handavtryck som den lokala skogsgubben gjort i bergssidan, vilket omnämns i folkloreuppteckningarna.

Till de vardagligare problemen hör frågor om hur jag parkerar min bil relativt nära mitt objekt utan att vara i vägen för någon som just då behöver komma förbi t.ex. med en större traktor. Jag har lärt mig att bli bra på att analysera mindre grusvägar på Google Maps för att hitta möjliga parkeringsplatser. Och så finns ju frågan av att bli sedd fastän jag inte ser någon. Ju mindre byavägar jag tar mig fram på, desto mer blottad känner jag mig. Känslan av att vara på någon annans område kan bli mycket påtaglig, och trots allemansrätten kan man känna en press att förklara varför man är där. Förklaringen att jag letar efter en plats där någon sett en tomte för hundra år sedan kunde ju väcka intressanta reaktioner. Hittills har jag haft relativt få möten med ortsbor, och inte heller stött på fientliga markägare, även om jag vet att detta är en risk. Av mina kollegor har jag fått lära mig att speciellt arkeologer ofta får känna sig ovälkomna.

Folkoristens Saab står parkerad vid kanten av en smal väg, i förhoppningar om att inga större jordbruksmaskiner vill förbi för tillfället.

Känslan av att vara på någon annans mark (vare sig det är människor eller vargar), och den försiktighet detta medför kanske kan ha att göra med att de är så tabubelagda. Man känner sig lätt iakttagen även om man inte skulle vara det. Kanske inte bara observationer i terrängen, utan även känslor och upplevelser på platsen är faktorer värda att beakta? Att rota i buskaget kan öppna oväntade möjligheter.

John Björkman,
forskare i folkloristik, SLS-stipendiat

Hangö och dess lager av liv

Tre dagar av fältarbete med intervjuer, observationer av stadsrummet, gator, byggnader och rörelse, kopplat samman med diskussioner och egna analyser av allt och lite till, gör en lätt utmattad. För mig, som tredje årets studerande i kulturanalys, var detta det första fältarbetet, första ordentliga intervjuerna, första steget ut i en värld där forskningen känns ”riktig” och där det teoretiska plötsligt omvandlas till en påtaglig verklighet av kött och blod.

Det jag bär med mig just nu, precis efter att ha kommit hem, är känslan av ett privilegium, av att ha fått äran att ta del av människors berättelser om sig själva och om sin hemstad, om sina liv. Något annat jag är akut medveten om är ansvaret. Vilken berättelse är det jag berättar, med mina ord, med mina bilder, med mina val av informanter? Vems är berättelsen, blicken, rösten? Ser jag förfallet, fäster jag mig vid tomheten och avsaknaden av människor och liv, eller märker jag hur livliga gymmen och biblioteket är, hur de lokala vattenhålen vibrerar av en seg livskraft och hur byggnader repareras nu när sommaryran lagt sig? Lyssnar jag på en informant som säger att allt är dött, lyssnar jag samtidigt på en annan som säger att det är en illusion eftersom livet bara blir annorlunda och flyttar in på andra arenor?

En liten stad som Hangö visade mångfalden och det flerdimensionella, både ifråga om historien, byggnaderna, strukturerna och åsikterna. Hur invecklat allting egentligen är och hur mycket det finns att se och förstå och att gräva djupare i, hur olika perspektiven kan vara. Hur hangöborna som individer kan vara så olika i tanke och tro, men samtidigt hur de förenas i stoltheten över sin hemstad. De kan tycka helt olika om nybyggen, fokusera på helt olika aspekter av stadens historia, bo och leva på vitt skilda håll inom stadsgränserna och å ena sidan tycka att allt är dåligt å det andra mena att allt är tillräckligt bra, samtidigt som stoltheten i att vara just hangöbo ligger som ett paraply över det hela.

Min sista intervju blev en överraskning när en kund i en bar meddelade att han ville berätta. Jag hade en stund på mig innan tåget gick och tänkte att ”varför inte, lets ride”. Där satt han, en äldre finskspråkig man, lätt berusad, med ett öppet ansikte och berättade att han är en ”persjalkainen hankolainen” som hela sitt liv varit en ”duunari”. Hans svar var direkta, korta, tydliga och varje gång när jag inte direkt kontrade med en till fråga så sade han enträget ”seuraava kysymys!” med ett ivrigt uttryck i ansiktet. Där fanns en hunger för att få berätta, att få dela med sig. Han avslutade intervjun med att säga ungefär så här: ”Hangö är kärlek, patriotism, det är att leva vid havet, av havet, med havet och att därifrån finna och få frid.” De blåa ögonen var allvarliga medan han uttalade det sista, sedan blinkade han till och log lätt.

Där satt jag, stum. Förundrad. Jag hade intervjuat andra människor innan honom, alla med olika bakgrund, yrken och åldrar, men denne man gläntade på en dörr till en värld jag vill veta mer om, sjöng ett litet solo för en kör av röster som kanske ganska ofta inte hörs, som det vetenskapliga kanske inte riktigt når, någon som kände sig osynlig och kanske ganska ofta är just det. Medan jag packade ihop mig så tackade han för att han fick vara med i projektet och sade att även om han själv inte kommit bort från Hangö så kommer hans ord ut i världen.

Privilegiet, ansvaret, det betungande och befriande i betydelsen. Och en förundran över livet och dess berättelser. Jag vill få höra mera.

Hannah Salo, studerande Kulturanalys