Kategoriarkiv: Jul

Den pyramidformade ljusstaken – en svensk innovation

När jag var barn i slutet av 1960-talet bodde min familj en tid i Sverige utanför Stockholm. En av de första sakerna, förutom förnödenheter, som införskaffades till det nya hemmet var en bågformad elektrisk julljusstake. Jag har ett minne av att min mamma och pappa konstaterade att tydligen skulle man ha en sån i fönstret. I Finland hade vi inte sett sådana då ännu. Jag minns också det relativt högtidliga i att gå in i den lilla affären med det ståtliga namnet Varuhuset för att köpa den. Ljusstaken var av så god kvalitet att den slängdes först för två år sedan. Den höll i över 50 år!

Trots att min familj under vår tid i Sverige ansträngde oss för att fira en så finländsk jul som möjligt –  min mamma ville ha en finsk julgubbe och letade efter finsk julmat i affärerna – var vi ändå snabba på att anamma en för oss ny tradition. På något sätt var julljusstaken något som inte störde mina föräldrars uppfattning om hur årets högtider skulle firas. Kanske är det just det enkla och det vackra med ljus i fönstret som gjorde att den här traditionen snabbt fick fotfäste.

För inte så länge sedan var julhandeln förlagda till de sista veckorna före helgen. Nu inleder varuhusens julkommers redan i november, understödd av juldekorationer bestående av olika typer av ljus. Julljus av olika slag används både hemma men också på gator och torg. Ljusslingor används ibland för att lysa upp en trädgård och ibland ett helt hus. Att dekorera trädgården med belysning blev mode i slutet av 1990-talet med modell från USA.

Den första trenden att belysa hemmet juletid inomhus var adventsljusstaken av trä som blev vanlig på 1950-talet. Den elektriska julljusstaken är en svensk uppfinning från 1930-talet. Idén bakom den är två personer som båda var knutna till Svenska ab Philips kontor i Göteborg. Philips hade redan tidigare gjort elektriska julgransljus, men alla hem hade inte tillgång till tillräckligt elektrisk spänning vilket gjorde att julgransljusen ofta gick sönder. Eftersom så många returnerade söndriga julgransljus kom de på att istället skapa en mindre ljuskälla, en elektrisk ljusstake.

De elektriska ljusen skruvades fast på en ljusstake av trä med plats för sju ljus. Den första blev färdig 1934. Den sålde ganska bra redan från början, men blev också utskrattad för man antog att ingen skulle vilja ha elektriska framom levande ljus. Från 1939 fanns den med i Philips försäljningskatalog. Snart visade det sig vara en försäljningssuccé. I marknadsföringen framhölls det trygga i att använda elektriska ljus eftersom det då inte fanns någon brandfara. Att det var fråga om just sju ljus har att göra med veckans dagar – ett ljus för varje veckodag. I början var ljusstakarna mer bågformade, senare blev de pyramidformade. På 1980-talet såldes över en miljon elektriska ljusstakar i Sverige. Idag konkurrerar de med andra ljus att ha i fönster men fortfarande kan man se pyramidformade ljusstakar i många fönster och till och med i bilar. Bland annat IKEA har gjort att traditionen spritt sig internationellt.

Vi alla vid ämnena kulturanalys, etnologi och folkloristik samt kulturvetenskapliga arkivet Cultura önskar alla en riktigt god jul. Vi vill också tacka alla våra studenter och samarbetspartners för det gångna året och ser fram emot nya utmaningar år 2022.

Lena Marander-Eklund
Professor i nordisk folkloristik, Åbo Akademi

Källor:

Eklund Nyström, Sigrid 1998. Den elektriska ljusstaken. En svensk uppfinning. I: Känn dig själv. Nordiska museets och Skansens årsbok Fataburen. Stockholm: Nordiska museet.  http://nordiskamuseet.diva-portal.org/smash/get/diva2:1179703/FULLTEXT01.pdf

Sjögård, Göran 2006. Jul, jul, strålande jul. Att dekorera med elektriskt ljus. I: Nu gör vi jul igen. Red. Charlotte Hagström et al. Göteborg: Institutet för språk och folkminnen. http://isof.diva-portal.org/smash/get/diva2:1091620/FULLTEXT02.pdf

Julens gyllenbruna småkaka

Doften av ingefära, nejlika, kanel och kardemumma fyller köket och i bakgrunden spelas en bekant juldänga. Degen som ännu består av en oformlig klump ska snart formas till allehanda figurer såsom hjärtan, stjärnor och grisar. Den som tjuvsmakar för mycket av degen kan drabbas av magknip, men kanske är det värt det. Vid gräddningen gäller det att vara noggrann, då de tunna kakorna lätt bränns vid om man inte är på sin vakt. De gyllenbruna kakorna dekoreras sedan med en kristyr lika vit som snö. Bara fantasin sätter gränser för vilka krumelurer och mönster som kakorna pryds med. Till slut är det dags för avsmakning tillsammans med varm glögg och smaken, ja den beskrivs bäst med ett ord och det är jul.

Finns det ett bakverk som förknippas med julen så är det pepparkakan. Pepparkaksbak i juletid är en bekant tradition för många och för den som är pysslig av sig kan också pepparkakshusbygge vara en välkommen utmaning. Men pepparkakan har inte alltid hört julen till och dess historia sträcker sig längre bak i tiden än vad man skulle kunna tro. Redan år 1444 bakades pepparkakor i Norden, nämligen i Vadstena kloster i Sverige. Det äldsta receptet som finns bevarat ur nordisk kontext finner man i det danska kungahovet på 1490-talet. I Finland fanns pepparkakor åtminstone redan på 1700-talet. De tidiga pepparkakorna användes som ett slags medicin, tack vare kryddorna som de innehöll. Till exempel peppar och ingefära ansågs ha medicinska egenskaper och båda skulle fungera mot olika slags magbesvär och den senare även mot tandvärk. Man tänkte sig att pepparkakorna också bet på melankoli. Äldre kokböcker vittnar om att pepparkakorna kunde smulas ner i maten i stället för kryddor, vilket tyder på att kakorna var mycket kryddstarka.

En kvinna och två flickor bakar pepparkakor till jul. Fotografi taget av Väinö Kannisto ca 1960, Helsingfors stadsmuseum, N156415. Från finna.fi

Pepparkakan användes alltså i början som medicin och krydda. Senare blev dess syfte dock främst att smaka gott till kaffet vid olika festliga tillfällen och konsumenterna bestod mest av välbärgat folk. Vid andra halvan av 1800-talet såldes pepparkakor i bagerierna och det var också då som man började använda formar för att få till olika motiv. Kring denna tidpunkt gjorde även glasyren entré, men denna var främst förbehållen de pepparkakor som användes som dekoration, i till exempel julgranar. Pepparkakan blev en del av folkkulturens kafferepertoar i och med ungdomsföreningarnas intåg vid sekelskiftet 1900, men den hade ändå tidigare fungerat som finare tilltugg bland allmogen sedan mitten av 1800-talet. Det var först vid sekelskiftet som pepparkakan började förknippas med julen. Just efter sekelskiftet fick den även en vidare betydelse, den blev nämligen symbol för den sammanhållna och lyckliga familjen som tillsammans umgås och bakar. Också idag kan pepparkaksbaket ha samma symbolik.

Pepparkakans användning och betydelse har alltså varierat sedan dess uppkomst. Detta gäller också receptet. Som namnet antyder, har pepparkakan innehållit peppar en gång i tiden. Ännu vid 1700-talet kunde peppar ingå som ingrediens, men idag har kryddan helt försvunnit från recepten. Andra kryddor som använts men fallit bort är fänkål och anis. Vissa äldre recept var baserade på rågmjöl och inte vetemjöl som vi är vana vid idag. Som jäsningsmedel idag används bikarbonat, men tidigare var det hjorthornssalt. En ingrediens som var vanligare förut men används i mindre utsträckning idag är pomerans- eller citronskal. Kvar i dagens recept har vi däremot ingefära, nejlika, kanel och kardemumma, som till och med säljs tillsammans i egna kryddpåsar under benämningen ”pepparkakskryddor”. Blandningen av dessa kryddor kan för dagens julfirare utgöra julens ultimata doft.

Här har peppakakor använts för att bygga ett pepparkakshus som föreställer Muminhuset. Bild av Nea Långskog, 2020.

Pepparkakan fungerar inte bara som småkaka, utan utgör också byggsten i de olika pepparkakshus som byggs varje år. Pepparkakshuset är en väldoftande och vacker dekoration som man till slut brukar äta upp. Denna dekoration fick främst sin början i 1800-talets Tyskland i och med bröderna Grimms saga om Hans och Greta samt en opera baserad på denna. I sagan finns ett pepparkakshus som en ond häxa bor i och detta hus blev det som inspirerade pepparkakshusbyggandet. Traditionen att bygga pepparkakshus introducerades i Finland tack vare Runa Melander som blev rektor för en hushållsskola i Finland år 1919 och tog med sig traditionen från sitt hemland Sverige. Pepparkakshusbyggandet spred sig snart också till andra hushållsskolor och det första receptet publicerades i damtidningen Kotiliesi år 1923.

Pepparkakan har alltså många år på nacken. Det som en gång i tiden var en småkaka som ansågs ha medicinala effekter blev ett omtyckt småbröd året runt för att sedan bli ett bakverk som starkt förknippas med julen. Receptet och syftet har ändrats men pepparkakan har alltjämt fortsatt sin levnadsbana, både i form av småkaka och pepparkakshus. Vem vet hur länge pepparkakan fortsätter vara en del av julfirandet? Som det ser ut i nuläget är den gyllenbruna småkakan åtminstone inte ännu hotad, något som vi får bevis på varje år då julen nalkas och pepparkakorna ställs fram på fikabordet.

Nea Långskog,
studerande

Litteraturtips
Berg, Gösta, ”Kringlor och pepparkakor”, Fataburen. Nordiska museets och Skansens årsbok 1963, Stockholm 1963, s. 61–80
Bergman, Anne & Ekrem, Carola, ”Julbröd som överraskning och konstverk – pepparkakor och pepparkakshus”, Stora finlandssvenska festboken, SLS & Appell förlag, Helsingfors & Stockholm 2020, s. 100
Swahn, Jan-Öjvind, Stora julboken, Ordalaget, Bromma 2005, s. 141–143
Vuolio, Kaisa, Suomalainen joulu, WSOY, Borgå 1981, s. 123 & s. 178–183

Nu tändas tusen juleljus…

Nu tändas tusen juleljus… så inleds en kär julsång skriven av Emmy Köhler år 1898. Sången och numera också psalmen sjungs på dagis, skolor, seniorhem och många julfester. Den är relativt lätt att sjunga och passar på så sätt både gammal och som ung. Sången handlar om händelserna kring Jesu födelse i Betlehem men också om hur mörkret lyses upp av ljus. Ett barns födelse är alltid speciellt och en händelse som genererar berättelser. Den mest kända förlossningsberättelsen i vår kulturella krets kan sägas vara julevangeliets skildring av Jesu födelse (Luk. 2:1–7) – alltså just det som sången handlar om.

Men även ”vanliga” barns födelse frambringar berättelser. Dessa berättelser var temat för min doktorsavhandling som handlade om förstföderskors förväntningar inför, upplevelse av och berättelser om födsel. Man kan fråga sig varför jag tar upp en händelse från över 20 år tillbaka. Det beror på att för drygt år sedan tog två ryska folklorister, Irina Sedakova och Nina Vlaskina, kontakt med mig. De planerade ett specialnummer kring temat folklore kring födsel och barndom (Birthlore and childhood) till den estniska, öppet tillgängliga tidskriften Folklore. De önskade att jag skulle delta med en artikel i specialnumret.

Efter en viss tveksamhet, med tanke på att de intervjuer som avhandlingen baserar sig på är från 1990-talet, accepterade jag redaktörernas förfrågan. Nu lagom till jul har artikeln: ”The birth of a child as experienced and narrated in the 1990s Finland” publicerats. Den fokuserar på hur de kvinnor jag intervjuat berättar om själva stunden då barnets föds. Det visade sig nämligen att, trots att föderskorna överlag berättade om förlossningen i detalj, när de väl kommer till händelserna i samband med att barnet kommer ut inte har speciellt mycket att berätta. Berättelsens förväntade klimax blir snarast ett antiklimax. En av orsakerna till detta är att kvinnorna, som jag intervjuat, var inriktade på att bygga upp en dramatisk berättelse fram till själva födseln. Det som sker därefter återges fåordigt. Det här, menar jag, beror på att kvinnorna, åtminstone på 1990-talet, fokuserade på själva födseln snarare än födseln av ett barn. För dem var rollen som mor till ett barn i detta skede svår att greppa och därför också motig att berätta om.

Foto: Lena Marander-Eklund

Denna vinter har varit speciellt mörk, dels på grund av bristen på snö och/eller sol, dels på grund av den oro som spridningen av coronaviruset fört med sig. Nu om någonsin är vi i behov av ljus i alla dess bemärkelser – även här passar Emmy Köhlers sång in när vi önskar att ljuset må  …få lysa in med hopp och frid i varje hem och hus!

 

God jul och gott nytt år
önskar
Lena Marander-Eklund och den övriga personalen vid ämnena kulturanalys, etnologi och folkloristik

 

Julfreden

”I morgon, vill Gud, infaller vår Herres och Frälsares nåderika födelsefest”

Julfreden utlyses i Åbo 1965. Bild av V. K. Hietanen, JOKA-arkisto.

Varje julafton, några minuter innan Åbo domkyrka slår 12:00 på dagen, sjungs psalmen 170 Jumala ompi linnamme på Gamla Stortorget. Sången, samt annan musik under evenemanget, leds av flottans musikkår och manskören Laulunystävät. Hundratals människor har samlats på torget och på båda sidorna av Aura å redan i god tid innan middagtid. Flera har med sig något varmt dricka, t.ex. glögg eller kaffe. När klockan slår tolv, framför hornen inledningsfanfaren och läsaren stiger på Brinkkalahusets balkong. Publiken står och hör på då julfreden utlyses. När deklarationen har lästs stämmer publiken i med Vårt land. Publiken börjar lugnt skingras medan musikkåren spelar Björneborgarnas marsch.

Det finländska julfirandet har redan i flera århundranden inneburit begreppet av julfreden och ”utlysningen av julfreden”. Traditionen har sin bakgrund i tiden när kyrkan ännu hade en mer central betydelse i samhället. Idéen att utlysa julfred kommer ifrån Bibeln, från änglarnas uppmaning till fred på jorden på julnatten.

Julfreden var i den gamla nordiska lagstiftningen en bestämmelse av en 20 dagars tidsperiod, från julaftonen till tjugondag Knut. Författningen innehöll flera olika specialtillstånd och regelverk. Handeln och vardagliga arbeten tog slut efter utlysningen och under perioden fick man hårdare bestraffningar av förseelser.

Drottning Kristina, som inte accepterade sekulariseringen som skett i samhället, gav 24.12.1649 ett påbud gällande julfreden. Påbudet innebar, utöver det fördubblade bötesstraffet av fredsbrytning, nya stränga direktiv och varningar inför firandet under jultiden. Anvisningarna inkluderades i en proklamationstext och bland annat förbjöd frossande och superi, väsnande och allt slags oroligt uppförande, varnade för brandfara och i slutet anmodades att allmänt ta vara av goda råd.
Textversionen som man använder idag är från 1827, då den skrevs på nytt efter Åbo brand. Fast utlysningen fortfarande innebär varningar om hårdare bestraffningar under jultiden, har den inte haft juridisk betydelse efter 1889, men utlysningen som evenemang har bevarat sin status i julfirandet.

Förutom i Åbo, utlysas julfreden årligt också bl.a. i Nådendal, Borgå, Björneborg, Raumo, Tammerfors, Tavastehus, Torneå och Nystad. Men i förvarandet av traditionen har Åbo en speciellt viktig ställning. I Åbo har traditionen bibehållit nästan obruten ända från medeltiden. Enda undantag har veterligen skett under stora ofreden 1712–1721, möjligtvis under 1805–1815, under milisstrejken 1917 och 1939 på grund av rädslan för flygbombningar. Året 2020 kommer att bli ett av dessa undantag på grund av COVID-19. Lyckligtvis sänds utlysningen ändå via radion, TV och nätet.

Mina familjemedlemmar efter julfredsutlysningen. Bild av Ofelia Forsman.

Rundradions första julfridsinspelning från Brinkkala sändes på julaftonen år 1935. Första gången var det möjligt att följa med utlysningen av julfreden från var som helst i landet. Utsändningen har sänts varje år efter det utan undantag. Inte ens krigsåren avbröt radiotraditionen, fast själva utlysningsevenemanget inte genomfördes. Från och med 1983 har julfredsutlysningen utsänts via television och sedan 2006 har man även kunnat följa evenemanget på internet.
Sedan 2017 har utlysningen av julfreden i Åbo ingått i Finlands företeckning över immateriellt kulturarv.

Ofelia Forsman
Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Vidareläsning:
Tapani Knuttu, Timo Soikkanen och Tarja Tuulikki Laaksonen. Joulurauha suomen Turusta: Kuninkaanrauhasta ekumeeniseen rauhanvetoomukseen. Keuru: Otava, 2015.

Webbplatser
https://www.turku.fi/vanha-suurtori/alueen-historia/joulurauha
https://evl.fi/ordlista/-/glossary/word/Julfred
https://fi.wikipedia.org/wiki/Joulurauha

Kring julgranen

Många av oss har säkert i en eller annan form varit med om att dekorerat en julgran, men varför är detta någonting vi gör och hur har vi kommit till att julgranen är någonting som finns i de flesta finländska hem?

Julgranen är inte i sig ett lika gammalt fenomen som de flesta kanske föreställer sig, men varierande former av majstångs-liknande dekorationer och gröna kvistar har använts för att fira vintersolståndet som överlappar med den kristna julen. Ceremoniella träd dekorerade med blommor, band och ljus har även varit en etablerad del av många andra religiösa kulturer och träd överlag har haft en central del i många bibliska berättelser. Julgranen i den form vi associerar den med började bland den protestantiska tyska adeln och prästerskapet, som tog i bruk seden i slutet av 1500-talet. Allra först verkar den dock ha varit en del av det kommunala julfirandet i tyska hantverksgillen, vilka ofta tillämpade sig av uråldriga traditioner som denna.

Voutilainen, Erkki 1960. Museovirasto. JOKA-arkisto.

I Finland togs julgranen i bruk först i 1800-talets industrialiserade klassamhälle och den fanns länge bara i överklasshem och speciellt hos prästfamiljer. Traditionen kan i Finland starkt förknippas med bildningsrörelsen och den kristna folkskolan, i och med vilken den spred sig till de andra samhällsklasserna på 1900-talet. Av centralt värde för spridningen av denna tradition var också en fiktiv ritning av Luther och hans familj samlad kring en julgran, publicerad 1873. Den kristna kyrkan använde sig av många olika förklaringar till varför den vintergröna granen kunde användas också i kristna hem och i Finland förklarade man att granen symboliserade Jesu släktträd.

Julgranen dekorerades med ljus först under andra halvan av 1600-talet, inspirerad av en julpyramid av trä, dekorerad med godsaker och levande ljus, vilket traditionellt användes som juldekoration i Tyskland. Julklapparna under trädet baserar sig däremot på en gammal katolsk tradition om att ge presenter vid nyår. Inom protestantismen uppfattades världslig lycka som ett tecken på ett dygdigt kristet liv och kommande frälsning, och därmed passade julklapparna bra in i firandet av Kristi födelse.

Voutilainen, Erkki 1959. Museovirasto. JOKA-arkisto

I och med olika samhälleliga förändringar har även julgranen förändrats och formats, men den har ändå tydligt blivit en central symbol för hela julen. Julgranen har i Finland varit väldigt socialt sammanbindande, bland annat eftersom granen i lågklassfamiljer placerades i fönstret för andra att se, samtidigt som man gick och hälsade på grannar och bekanta för att åskåda deras träd. Förutom detta samlades familjer som inte hade råd med en egen gran ofta för att beundra kyrkans julgran. Utöver detta var granen såklart mest av allt ett objekt för hela familjen att samlas runtomkring och barnen att njuta av, eftersom granen traditionellt dekorerades med godsaker för barnen att äta, någonting som även utvecklades till en form av välgörenhet för fattiga barn.

Granen har också varit en viktig symbol för den enda lediga högtiden arbetarklassen hade, och fastän man inte hade råd med mycket eller stort, har den ändå stått kvar. Ett bra exempel på hur viktig granen varit, är hur man under krigstiden dekorerade julgranar i både hem och vid fronten.
I och med det trånga livet i städer har granen kunnat se ut på ett antal olika sätt, och substitut av metall, textil och fjädrar har kommit till redan tidigt i traditionens historia. Under 60-talet skapades en motrörelse gentemot den materialistiska julen och då kunde julgranen istället bestå av till exempel en bukett eller blåbärsris. Idag är däremot julgranens ekologiska hållbarhet en central fråga, då ett antal variationer av plast och textilgranar blivit allt vanligare, och man blivit allt mer medveten om hur många odlade julgranar som brukas.

Bild av Aia Hägglund, 2003.

Julgranstraditionen har alltså sett många olika tidsperioder och former, men traditionen har oberoende av detta levt kvar och man kan vid det här skedet med relativ säkerhet säga att julgranen har kommit för att stanna.

Aia Hägglund
Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Ytterligare läsning:
Karlsson, Simon (2018) ”Plastgran, äkta vara eller ingen gran alls? Så grön är din julgran”. Svenska Yle. https://svenska.yle.fi/artikel/2018/12/19/plastgran-akta-vara-eller-ingen-gran-alls-sa-gron-ar-din-julgran
Koivisto, Kaisa; Nyman, Hannele & Saloniemi, Marjo-Riitta (2009) Joulupuu on rakennettu- suomalaisen joulukuusen tarina. Tammi.
Stenberg-Gustafsson, Nanna (2018) ”Glitter, ljus och bjällerklang – julen är vår viktigaste högtid”. Svenska Yle. https://svenska.yle.fi/artikel/2018/12/15/glitter-ljus-och-bjallerklang-julen-ar-var-viktigaste-hogtid
Wall, Tora (2011) ”Träd med djupa rötter” i Fataburen – Nordiska museets och skansens årsbok 2011, s. 223–249. Nordiska museets förlag.

När halm hörde julen till

Vad är det som markerar att julen har kommit till din familj? Kanske är det pyntandet av julgranen eller pepparkaksbaket, men i äldre tider var det julhalmens intagande i stugan som markerade denna övergång från vardag till fest.

Ända in på 1800-talet spelade julhalmen en stor roll för festsederna kring julfirandet i Norden. Traditionen hade anor i den fornnordiska julen, men var inte mer hednisk än att den kunde fortsätta inom den kristna högtiden. Halmen togs in i stugan och täckte golvet, och i den kunde man sedan både sova och leka stojiga jullekar. Halmens inbärande i stugan var en ritual som leddes av husfar efter att julbadet på julaftonskvällen var avklarat. Halmen skulle vara ren och av råg, och bars in i stugan i form av kärvar som ställdes i en vrå innan halmen breddes ut. I svenska Västergötland berättas det hur dessa kärvar bands upp av husfar och lades över golvet först efter att man utdelat en sup och ätit kvällsmaten. Till denna ritual kunde det också höra att man uttalade vissa bestämda ord, exempelvis ”här kommer nu vår julaglädje”.

Halmens funktion som element i julsederna hade dels praktiska och dels symboliska orsaker. Att täcka golvet med halm skyddade för kylan som kröp in mellan golvspringorna, och därför användes halm också ofta i ouppvärmda kyrkor. I hemmen var det förstås också praktiskt att långväga julgäster kunde få en sovplats i halmen. Vad gäller halmens symbolik förklarar etnologen Nils Arvid Bringéus hur det finns olika tolkningar där julens ursprungliga funktion av vissa forskare tolkas som en fest för de avlidna, medan andra tolkar det som en fest för nästa års skörd. Således kan halmen både ses som något som lades fram för de avlidna släktingarna som troddes besöka sin hemgård på julnatten, eller som något som skulle ge lycka inför nästa års skörd. En senare kristen tolkning av halmens betydelse för julfirandet kopplas till hur Jesus låg på halm i sin krubba.

Trots att forskare har olika tolkningar av julhalmens symboliska betydelse är det troligt att de olika betydelserna existerade parallellt. I julhalmen materialiserades alltså flera sorts värderingar och föreställningar. Halmen stod för något laddat och speciellt och därför hade man det inte bara på golvet utan också i allehanda prydnader som skulle skydda och bringa lycka.

Julhalmen ligger inte längre på golvet, men den sprider fortfarande julstämning i olika skepnader. Foto: Blanka Henriksson

Julhalmens betydelse minskade under 1800-talet till att till slut helt försvinna. Kyrkorna ville råda bot på det rituella användandet av halm för att bringa lycka, men den största orsaken till att kyrkor började förbjuda utbredandet av halm på golvet torde vara brandfaran det orsakade. Idag lever halmen vidare i julfirandet genom julprydnader som halmbocken eller stjärnorna i granen, men den starka emotionella laddning som halmen hade för människors julstämning och förhoppningar om lyckobringande har fallit i glömska. Att förknippa brottning i halm på salsgolvet till en typisk julaftonskväll är numera för de flesta en främmande tanke.

Josefine Sjöberg
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet” 2017

Lästips
– Bringéus, Nils Arvid (1976) Årets festseder. Södertälje: Institutet för folklivsforskning.
– Schön, Ebbe (1980) Julen förr i tiden. Stockholm: Natur och kultur.
– Egardt, Helen (2015) Julens symboler. Stockholm: Dialogos.

Blånisser – kända i Norge men inte annanstans i Norden

Blånisse är en term jag själv stötte på som barn i Norge i början av 2000-talet. Det var då dessa nissar (eller eventuellt tomtar) klistrades på allas näthinnor via julkalendern ”Jul i Blåfjell” på tv. Eftersom den första delen av serien skapades och sändes på tv redan 1999 har jag själv levt i ett Norge ”efter blånissene”.

Precis som de finska julkalendrarna visades ”Jul i Blåfjell” på barnteve varje dag fram till den 24:e december. Dagen efter varje avsnitt pratades det nästan enbart om vad som hänt i serien. Barnen lekte att de var ”blånissar” ute på rasterna i skolan och fortsatte i samma tema hemma.

Snabbt efter NRK (norsk public service-radio och -tv) börjat sända serien kunde man hitta en mängd produkter med blånissetema i butikerna som luvor, tröjor, matboxar och vantar. Det gick inte en dag utan att man såg någon komma gående iklädd en blå tomtemössliknande luva. Efter ett litet tag började jag själv också gnälla efter en ”blånisselue” eftersom alla andra hade en.

Marknadsföringen från NRK:s sida var effektiv och grundlig vilket ledde till en förändring av definitionen på tomtar och nissar i landet. Om du ber en person i 20-årsåldern om att få låna en tomtemössa (”nisselue” på norska) bör du kanske för säkerhetsskull du specificera med färgönskan också, så att du inte blir tvungen att använda en rak blå mössa som till formen liknar en fjälltopp.

Norsk blånisse med den typiska luvan. Foto: Arne Hjort Johansen, creative commons-licens CC BY-SA 2.0

Utanför Norge verkar ingen ha ens hört om ”blånisser”. Jag har pratat om saken med vänner och släktingar, och ingen har en aning om vad jag egentligen pratar om. ”Vadå? Tomtar med blåa mössor?” får jag ofta höra. Till detta måste man alltid inlägga att nej, det är inte några blåa tomtar, utan blånisser, en helt egen genre av tomtar som lever i ett berg. Kanske är orsaken att till att dessa varelser inte fått fotfäste i andra länder att de tycks leva i fjälltrakter. NRK har inte heller gjort reklam för serien till någon utomlandspublik, vilket säkert påverkar vetskapen om fenomenet.

Serien väcker ännu känslor av nostalgi i mitt, mina vänners och mitt yngre syskons hjärtan. Själva intromusiken får även de mest hårdhjärtade julhatare att mjukna och nynna med. Även om serien var (och tydligen fortfarande är) älskad av många har NRK beslutat sig att sluta visa den på tv, vilket har lett till starka känslor av besvikelse hos många och t.o.m. fackeltåg (om man ska tro rykten på nätet). Lyckligtvis kan man ännu köpa DVD-paket med hela serien och blånisseluvor från nätet för att trösta sig själv och tålmodigt vänta på julafton. Om man riktigt vill gosa och gotta sig kan man även köpa ett par tuvade blånissesockor.

Hilma Forsberg
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet” 2017

Lästips
– Jul i Blåfjell. https://no.wikipedia.org/wiki/Jul_i_Blåfjell
– Larsen, Leif Inge 2010. ”Her er Norges første blånisse”. NRK 18.12.2010. https://www.nrk.no/nordland/her-er-norges-forste-blanisse-1.7429930

Tro, Hopp och Kärlek – sjömanssymbolen som blivit jultradition

Varje december tänds symbolerna Tro, Hopp och Kärlek i Jakobstad i Österbotten. Symbolerna hittar man upphängda mellan husen på Storgatan, en av huvudgatorna in till centrum. Dessa symboler är väldigt stora, ca 3 meter breda och 4 meter höga. Vid infarten till Malmska sjukhuset sätter man också upp något mindre versioner av symbolerna. Dessutom hänger en stor del av stadens invånare upp miniatyrvarianter av symbolerna i fönstret. Dessa fönsterprydnader har tillverkats sedan 1930-talet. Traditionsenligt ska symbolerna vara rödfärgade (tro:et har en grön ”fot”) men i flera hem ser man vitfärgade tro, hopp och kärlek, eftersom en del anser att den vita färgen passar bättre in inredningsmässigt och inte ger ett lika mörkt sken som det röda.

Tro, hopp och kärlek lyser upp Storgatan i Jakobstad. Foto: Linda Huldén

Tro, hopp och kärlek är en del av julsederna, en materialiserad sådan, i Jakobstadsnejden och ska förutom att sprida ljus i mörkret också signalera att Jesu födelse är i antågande. De stora symbolerna som sätts upp mitt i staden tänds enligt tradition till lucia (dock läste jag i Österbottens Tidning från 23.11.2017 att de tänds i samband med julöppningen i slutet av november i år). I hemmen bestämmer man själv när man hänger upp symbolerna men många tar fram dem i samband med resten av julpyntet. Hemma hos oss har vi dock följt traditionen med att sätta upp dem på luciadagen. Upphängningen av symbolerna är beroende av åt vilket håll närmsta kyrka ligger. Korset som symboliserar tron ska nämligen placeras i ena änden av raden, närmast kyrkan.

På Storgatan har tro, hopp och kärlek hängt varje december sedan 1800-talets mitt. Till en början hängde där ett kors, ett ankare och ett till kors, istället för ett hjärta. Detta eftersom hjärtat var för avancerat att tillverka när man till att börja med endast använde levande ljus. 1913 byttes det sista korset ut till ett hjärta och ljusen ersattes med elektrifierade lampor. Nuförtiden tänds symbolerna i staden varje kväll men i början var detta för dyrt och brandfarligt. Istället tände man lyktorna fastsatta i symbolerna endast under julaftonskvällen när kyrkbesökarna var på väg hem. En del källor menar dock att man i äldre tider lät symbolerna vara kvar ända fram till trettondagen. Eftersom Jakobstad varit en viktig sjöfartsstad så skulle symbolerna, förutom att ha sin religiösa betydelse, påminna om de sjömän som inte kunde fira jul på hemorten tillsammans med nära och kära. Symbolerna blev speciellt populär bland sjömän, t.ex. på sjömanskistor och tatueringar runt om i Norden, och har varit vanligt förekommande symboler i Jakobstad ända sedan 1600-talet. Enligt Kristina Lundström-Björk på Jakobstads museum kom symbolerna att återkomma år efter år eftersom människorna tog till sig symbolerna väldigt snabbt. Sjömanssymboler i en sjömansstad. Handelsmännen var från början de som hade hand om att sätta upp symbolerna. Staden tog senare över traditionen och då försökte man (vintern 1906–07) byta ut tro, hopp och kärlek till en julgran på torget, vilket möttes med stora protester. Symbolerna fick hänga kvar och nuförtiden ställs också en gran på torget.

Också i hemmen sprider Tro, hopp och kärlek julstämning. Foto: Peter Nynäs

Många bortflyttade Jakobstadsbor tar med sig en variant av tro, hopp och kärlek till sina nya hem för att fortsätta julseden och påminnas om hemtraktens julfirande. Symbolerna är också en populär gåva.

Jakobstads logo är för övrigt inspirerad av tro, hopp och kärlek-symbolerna, i färgtemat blått och rött.

Jeaninne Bredbacka
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet” 2017

Lästips
-Lundström Björk, Kristina 1977. Tro – Hopp – Kärlek. En jultradition i Jakobstad. http://www.kimtuote.multi.fi/historsw.html

– Miettinen, Petra 2016. ”Julsymbolerna från Jakobstad”. Hufvudstadsbladet 20.12.2016. https://www.hbl.fi/artikel/julsymbolerna-fran-jakobstad-2/

– Öst-Söderlund, Majken 2015.”Tro hopp och kärlek lyser upp Jakobstad i december”. Dagen 26.11.2015. http://www.dagen.se/livsstil/tro-hopp-och-karlek-lyser-upp-jakobstad-i-december-1.473087