Kategoriarkiv: Undervisning

Traditionen med bröllop, och hur vi går emot den

Bröllop är ofta en av de största livshögtider man kommer uppleva, både för en själv och andra. Det är både något så romantiskt och traditionellt att även om man rätt så långt vet vad man kommer vara med om är det ändå spännande.

Men vad händer när bröllopet man ordnat är väldigt otraditionellt och inte kommer att exakt uppfylla någons förväntningar? Och hur planerar man ett sådant bröllop där det inte finns en lätt mall man kan följa?

Bilden från The Invisibles: vintage portraits of love and pride av Sébastien Lifshitz, 2014

Detta är något jag går igenom just nu. I maj 2021 förlovade jag och min partner oss, och nu håller vi på med mild bröllopsplanering. Jag säger mild eftersom vi inte är nära på ekonomiskt stabila att vi kan ordna ett bröllop, men vi har inte heller tänkt vara bara förlovade i flera år. Dessutom talar vi om det och ser fram emot det tillräckligt mycket för att inte vilja vänta.

Ingendera av oss är ciskönade, och samtidigt är vi av samma kön. Med kön avser jag det som ibland kallas genus, alltså vad i engelskan heter “gender”. Både och använder han/hen/hon pronomen, och även om vi inte skulle göra det skulle vi fortfarande vara av samma kön. Alltså har vi ett lesbiskt bröllop i mångas ögon.

Lesbiska bröllop är tydligen väldigt komplicerade att förstå. Om både och har klänning är det inte rätt, om en har kavaj imiterar man heterosexualitet och om båda har kavaj så är det “som ett homosexuellt bröllop”. Alla dessa är kommentarer jag hittat på nätet. Vi kommer personligen båda ha klänning, eftersom vi alltid velat ha klänning på vårt bröllop. Jag vet inte så mycket om min partners planer, men jag vill i alla fall ha min klänning i två delar så att jag kan byta till byxor ifall jag får svår dysfori. Hoppas också på att den inte kommer bli värst smutsig, eftersom vi har planerat på att hålla oss utomhus.

Eftersom ingendera av oss hör till kyrkan måste vi också till magistraten. Det kommer bli som ett dubbelbröllop! Vi vet båda vem vi vill ha med, eftersom vi behöver två vittnen, men annars har vi inte några konkreta planer runt det. Vi fokuserar mer på den större, mer icke-officiella ceremonin. Vi har både och lämnat den lutherska kyrkan av personliga orsaker, och min orsak är den som kommer påverka vårt bröllop. Jag har länge kallat mig själv “pagan” för att simplifiera saker, men jag följer alltså en modern version av hellenism (grekiska gudar) och nordisk folktro. Eftersom vi inte kommer följa bara en ritual har vi tagit initiativet till att blanda ihop de delar av bröllopsritualer i traditioner vi får följa och använda. Till exempel kommer vi skriva våra egna äktenskapslöften, men också använda en fornfinsk ramsa för att göra själva bindningen. Det är mycket forskande som
vi håller på med för att vara så autentiska som möjligt och undvika appropriering. Jag måste medge att jag inte gjort en så stor del av denna forskning än, men parrelationer handlar om att jobba tillsammans så månne jag inte kommer att jobba mer närmare själva bröllopet. Jag kommer säkert att ha mycket nytta av olika arkiv senare i planeringen.

Det är mycket som tillhör bröllopsplanering och ibland känns det som vi har dubbelt så mycket att göra. Till exempel, vem är det man egentligen vill ha på sitt bröllop? Vi är inte riktigt av samma åsikt när det kommer till hur många människor vi vill bjuda (jag har stor släkt och en del av min partners släktingar är homofobiska), men vi har tid att sortera det.
På den mer positiva sidan kom vi plötsligt på att eftersom vi båda egentligen är frun så borde, enligt tradition, bådas familjer betala för bröllopet. Ibland lönar det sig vara homosexuell, speciellt när det ger en mera pengar.

Vi hoppas på att vår dag kommer bli som vi planerat den, och som tur är våra planer väldigt ytliga fortfarande. Jag vet att vi är rätt så unga, det är inte många som förlovar sig vid 19 års ålder, men det kändes rätt för oss. Många frågar om detta, många frågar om själva bröllopet, och ärligt talat har vi inte heller svar till alla frågor. Kanske det blir en till bloggpost efter själva bröllopet för att ge en mer detaljerad bild av vad som gick in i planen och ceremonin!

Sam Sågfors

Litteratur:

Kahden Kauppa – Juhlatietoa, kuvia ja kertomuksia Suomalaisista Häistä (SKS, Terttu Kaivola, 1995) handlar om finska bröllop genom historien, mer specifikt mellan 1600- och 1900- talet. Boken är tyvärr på finska, men intressant för dem som är intresserad av hur bröllop har förändrats.
The End of the Fairytale Bride: For Better or Worse, How Princess Diana Rescued the Great White Wedding (Cornelia Powell, 2015) berör också annat än bara prinsessan Diana. Cornelia Powell är folklorist med ett intresse i bröllop, och den första delen av boken handlar om mytologi, folklore och historia kring bröllop.

Gravgårdsdidaktik

En disig eftermiddag i oktober var det dags att bege sig till Åbo begravningsplats för studenterna på kurserna Kulturanalys i teori och praktik och Etnografiska fältmetoder. Begravningsplatsen skulle under en timme bli ett ”kulturanalytiskt laboratorium”, där utforskandet gällde begravningsplatsens kulturella grammatik. Studenterna delades vid gravgårdens ingång in i mindre grupper och fick välja fokus för sina observationer bland teman som tid och symboler; sociala relationer, identitet och makt; rumslighet och stämningar samt materialitet och minnen. De fick instruktioner om att ta bilder med telefonerna av sina observationer. Under övningens andra fas, tillbaka på Arken, skulle hela gruppen tillsammans diskutera med bilderna som utgångspunkt. Vi deltog i laboratoriet i egenskap av studerande på en kurs i didaktik, med uppgift att skugga en undervisningssituation.

Åbo begravningsplats är stor, och grupperna skingrades snabbt och hittade sina egna rutter. Vi gick tillsammans med kursens lärare och saknade inte samtalsämnen – en begravningsplats är mycket tät på kulturella budskap av skilda slag, inhuggna i sten, planterade på marken, skrivna på skyltar nedstuckna vid gravarna. Alla har sina egna erfarenheter av begravningsplatser, vilket aktiverar associationer och berättande. Om du vill läsa mer om lärargruppens observationer på gravgården kan du läsa detta inlägg.

Tillbaka på Arken fortsatte diskussionen utgående från fotografier, vilket visade sig fungera mycket bra i det här sammanhanget. En del av vår didaktiska uppgift var att fundera över var och när undervisning och lärande sker. I en traditionell klassrumssituation tänker man sig ofta att detta ska ske ungefär samtidigt, att läraren sitter på kunskap som hen sedan förmedlar till studenterna som då (med lite god tur, skicklighet och vilja) lär sig den kunskapen. I detta fall handlade det inte om att kunskap förmedlas på det sättet. Istället lärde sig studenterna någonting då de själva gjorde uppgiften, som förstås ändå var designad med ett pedagogiskt syfte. Studenterna lärde sig högst antagligen också av varandra då de fick höra vad andra hade sett och tänkt. Även om undervisning också kan sägas ha skett under diskussionstillfället, var det främst med hjälp av väl genomtänkta frågor som stimulerar till eget tankearbete och inte i form av färdigt givna svar.

Bilder som denna diskuterades under eftermiddagen. Vad lägger du märke till i denna bild?

När övningen var slut hade den pågått i nästan fyra timmar. Vi intervjuade ett par av studenterna, som båda menade att tiden gått fort och att övningar av denna typ är en välkommen omväxling till mer traditionell undervisning i klassrum med föreläsningar.

Under corona-tiden utvecklades distansundervisningen av nödvändighet, men den typ av undervisning som främjades var säkerligen mest den föreläsande, powerpoint-presenterade typen. Det kulturanalytiska laboratoriet ger intressanta perspektiv på hur studiepraktiker, lärande och undervisningssituationer också kan utformas: hur platser, omgivning och saker tar del i lärande, hur kunskapsdelande och -skapande aktiveras och  fungerar genom gemensamt utforskande och observerande av något. Kanske behövs mer gravgårdsdidaktik!

Ann-Helen Sund, doktorand i etnologi

Lina Metsämäki, doktorand i nordisk folkloristik

Begravningsplatsens kulturella grammatik. En lekfull övning på ett allvarligt tema

Som ett led i att levandegöra studierna i kulturanalys, och att skapa ökad känsla av gemenskap mellan studerande och bland personalen, höll vi ett kulturanalytiskt laboratorium på Åbo begravningsplats. Tanken var att skapa ett rum för nyfiket utforskande av världen genom att titta på kulturmönster, kulturella innovationer eller kulturell variation. Metoden som användes var situerad observation där blicken i förening med andra sinnen aktiverades i ett tematiskt utforskande av begravningsplatsens kulturella grammatik.

Observationen gjordes med utgångspunkt i temana: (1) Tid och symboler, (2) Sociala relationer, identitet och makt, (3) Rumslighet och stämningar och (4) Materialitet och minnen. Vi möttes på platsen och fyra grupper studenter och personal började vandra mellan de välorganiserade gångarna i olika riktningar.

Åbo begravningsplats är rik på påkostade familjegravar som speglar olika tiders trender i motiv och utformning. Foto: Lena Marander-Eklund

Vi hittade pampiga familjegravar, sneda mossbeväxta gravstenar, gravar med yrkesbenämningar på den döda, välputsade gravstenar, övergivna gravar, gravar med olika symboler och olika typer av estetik och mycket mer. En sak som vi speciellt lade märke till var små skyltar som placerats vid vissa gravar, som ett slags meddelanden. Här framkom t.ex. att graven handhas fram till ett visst årtal, vilken typ av skötsel som är betald eller att gravstenen är farligt sned – en uppmaning till anhöriga att åtgärda saken.

En kulturanalytisk analys av begravningsplatsen kräver både en förmåga att överblicka de stora linjerna och ett sinne för detaljer. Två kulturanalytiker hukar koncentrerat vid en grav för att läsa vad det står på lapparna som finns utplacerade vid vissa gravar. Kanske är det en beställning på gräsklippning eller gravblomster, eller så är det en uppmaning om att låta räta en farligt lutande sten. Foto: Lena Marander-Eklund

I gruppen som bestod av forskare och personal kretsade samtalet bland annat kring dödens närvaro i vandringen på begravningsplatsen. Intressant nog kändes döden relativt frånvarande, tills vi plötsligt hör kyrkklockorna från kapellet börja slå. Strax därpå dyker ett begravningsfölje upp bestående av svartklädda personer i tre generationer. En äldre kvinna bär en urna.Med begravningsföljet inträdde också en ny stämning. Begravningsplatsen var inte längre endast ett rum för vetgiriga kulturanalytiker och för den personal som flitigt krattade platsens gångar. Nu trädde döden fram. Följet kom rakt emot oss och av hänsyn tog vi ett steg åt sidan. Samtidigt som kapellets klockor klingar i moll, hörs på avstånd den muntra inringning från en skola. Två olika världar möts i ett och samma ljudlandskap.

En av de större familjegravarna visar hur generationer och släkter hänger ihop. Här finns också plats kvar på stenen för nya namn. Foto: Lena Marander-Eklund

Efter en dryg timme åkte vi tillbaka till Arken för att gå igenom våra fynd. Studenterna diskuterade ivrigt sina upptäckter av makt, tid och stämningar. På frågan om vad som speciellt förvånade utrycktes överraskning över allt som finns att upptäcka på en begravningsplats. Här samsas religiösa uttryck, rituell materialitet, historia, minnen, känslor, stämningar, tankar om människovärde och värdighet och livets förgänglighet. Samtidigt som en begravningsplats rymmer både sorg och tragik, kom studenterna ändå fram till att genom att minnas de döda och berätta om dem går också livet vidare.

 

Lena Marander-Eklund
professor i folkloristik

Livet i Portsa förr och nu – En ny kurs i samtidsdokumentation på kommande i vår

Har du bott i Portsa? Eller känner du någon tidigare invånare i Portsa som du absolut tycker vi borde intervjua?

Ämnena Kulttuurien tutkimus vid Åbo universitet och Kulturanalys vid Åbo Akademi ordnar i samarbete med Åbo museicentral en kurs i samtidsdokumentation som koncentrerar sig på stadsdelen Port Arthur (Portsa). Vi valde Portsa som mål eftersom man där redan på 1970-talet utfört etnologiska undersökningar och det arkiverade materialet kan vi nu utnyttja som klangbotten för vårt nya projekt. Projektets tidsram är från mars till maj 2021 och arbetet utförs som en del av de studerandes fältarbetskurser.

Vi strävar till att dokumentera vardagslivet och boendet i stadsdelen Portsa bland annat genom att använda visuella metoder som fotografering, intervjuer och (deltagande) observation. I fältarbetet tar vi hänsyn till rådande coronarestriktioner, så att t.ex. intervjuer kan göras på distans eller utomhus, observationer kan utföras på Internet och fotografier kan förutom av studenterna tas även av invånarna i Portsa.

Förutom av samtidsdokumentation är vi även intresserade av det förflutna. Därför vill vi gärna intervjua även bortflyttade Portsabor. Studerande får tillgång till material som samlats in under de tidigare decennierna och som finns arkiverade vid Historian, kulttuurin ja taiteiden tutkimuksen arkisto (arkivet för historia, kultur och konst) vid Åbo universitet.

Resultaten av dokumentationen delges under året i bland annat bloggarna Kulttuurien tutkijat tuumailevat och Kulturanalyser samt i poddar eller videon. Studerande kan även använda arkivmaterial för sina examensarbeten. Fältmaterialet arkiveras vid Turun yliopiston Historian, kulttuurin ja taiteiden tutkimuksen arkisto och materialet är fritt tillgängligt för forskningsändamål.

Projektet ordnas i samarbete med ämnet etnologi vid Åbo universitet, ämnet kulturanalys vid Åbo Akademi, Åbo Museicentral och Turun yliopiston Historian, kulttuurin ja taiteiden tutkimuksen arkisto.

Ta kontakt om du vill dela med dig av dina Portsaerfarenheter!

Åbo universitet: Tiina Suopajärvi, tiina.suopajarvi@utu.fi
Åbo Akademi: Niklas Hulden, niklas.hulden@abo.fi

Mera information finns i studiehandboken, https://studiehandboken.abo.fi/sv/kurs/NO00CC13/16456?period=2020-2022