Kategoriarkiv: Undervisning

Som praktikant vid univeristetet

Nervös men inga större förväntningar. Det var ungefär så som jag kände då jag åkte på prao till Åbo Akademi där min moster jobbar. Jag hade också funderat på att göra prao vid ett bibliotek eftersom jag är intresserad av böcker och tycker om att läsa.

Men vad gör man egentligen vid ett universitet? En hel del intressant! Jag hade kanske en uppfattning om att man sitter på långa möten och bara lyssnar på läraren under en föreläsning. Men det visade sig att man under lektionen inte bara lyssnade utan att alla deltog aktivt i diskussioner om materiell kultur och affekt som stod på agendan. Jag hade hört om affekt tidigare men på engelska, nu fick jag lära mig mer om affekt och hur affekt hör ihop med materiell kultur.

Förutom att jag tycker om böcker så tycker jag också om gamla föremål och historierna som ligger bakom dem. Jag har flera föremål och gillar att veta historierna bakom dem. Annars brukar jag fantisera om dem för det gör dem charmiga. Gamla föremål med historia hittas också i ämnets arkiv. Jag visste att det fanns ett arkiv men jag var förvånad över hur mycket det finns dokumenterat på papper, i brev, i bilder, kartor och i form av textilier.

Lampan är ett av de viktigaste föremålen i mitt rum. Jag har fått den av en äldre släkting som har haft lampan i sitt hem. Lampan passar jättebra i mitt rum och jag tycker att den är fin.

Mina första intryck av arbetsplatsen var att där finns en lugn arbetsstämning och trevlig och välkomnande personal. Arbetsmiljön känns avslappnad. Här finns varierande arbetsuppgifter både för de som jobbar här och också för mig under min praovecka. Jag har fått se vad som händer backstage då man t.ex. planerar en lektion och sedan vad som händer under själva lektionen. Det har varit både lärorikt att se och höra hur man planerar en tillställning, såsom ett kulturanalytiskt laboratorium för studerande, och att sedan själv kunna delta i det.

På tisdag fick jag även delta i ett seminarium som ordnades på Åbo universitet. Seminariet hade temat Animals in times of crisis. Där hölls sex olika presentationer som rörde ämnet. Presentationerna startade bra diskussioner och jag tyckte att det var ganska lätt att följa med. Jag lärde mig också nytt och på kvällen fortsatte vi diskussionerna hemma hos min moster. Vi pratade om bland annat feminism, klimatförändring, white washing och dold rasism.

På torsdag fick jag följa med hur man vid arkivet skyddar och digitaliserar gammalt arkivmaterial. Arbetet är tidskrävande och kräver att man orkar fokusera. På eftermiddagen åkte vi stadsbuss från torget till Ilpois och tillbaka. I uppgift hade studerande och lärarna fått att fundera vad som händer när man åker buss. Det var intressant att följa med hur människor beter sig i bussen. Hur har vi lärt oss att åka buss? Vem har kommit på ”reglerna” för hur man ska bete sig och varför är det så typiskt i Finland att alla sitter tysta i bussen?

Senare samlades vi med studenterna och diskuterade bussåkandet. Det var intressant att så många tankar kom fram som man kanske själv inte har märkt för att det har varit en självklarhet. Efter diskussionen blev det pizza för studerande och personal i kafferummet.

Jag tyckte att arkitekturen var trevlig och inbjudande, och utrymmena är inspirerande. Det är ”coolt” att man har blandat nytt och gammalt i inredningen och arkitekturen.

Praon avslutades med en överblick över veckan och skrivandet av detta blogginlägg som vi hade påbörjat redan under veckan. Jag tyckte att veckan var mångsidig, intressant och den gick snabbt. Jag blev mera bekant med universitetsvärlden och tyckte att det var ett bra val att komma till Åbo. Jag skulle kunna tänka mig att studera eller jobba här!

Martha Stenberg
Niondeklassist från Donnerska skolan i Karleby.

I skuggan av hundbanan eller i Sarlins efterglans? Fältstudier i gruvstaden Pargas

Skepp, hamn, Pargas.

Ett skepp lastas i förmiddagssolen i Pargas hamn.

Inom geologin använder man sig av tunnslip för att utföra studier av bergarter och mineraler på en mikroskopisk nivå, för att bland annat fastställa mineralsammansättningar genom optiska egenskaper på en tunn skiva av stenen fastlimmad på en glasskiva. På ett sätt var det ett liknande studium som utfördes av en grupp studeranden på fältarbete i Pargas 4–6 oktober i samarbete med Svenska Litteratursällskapet i Finland. Under dessa dagar bodde vi centralt på hotell Kalkstrand och utförde fältobservationer och intervjuer med lokalbefolkningen med förhoppningarna att inkapsla människorna som lever runtom kalkgruvan.

Hotellrum, utsikt, skriv

Ett impromptukontor under fältarbetet.

Gruvdriften var på många sätt det som byggde upp det Pargas vi känner till idag. Pargas Kalkberg aktiebolag med Otto Moberg i spetsen startades 1898 med visioner av en storindustri. Boulage som det kallas förr i folkmun byggde upp ett samhälle inom samhället där man försåg arbetarna med det mesta som underlättade vardagen. Boulage grundade bland annat dagvård, yrkesskola, husmodersskola, sjukstuga och bostadsområden för arbetarna. Samhället var dock segregerat och klassbundet där de olika yrkesgrupperna delades in i olika bostadsområden.
Pargas har likt resten av världen gått vidare mot ett globalt samhälle, och Boulage finns inte heller kvar på samma vis. Invånarna har gått från ett brukssamhälle med en klar företagsledning till ett mer fragmenterat internationellt konglomerat av bolag och dotterbolag. Flera av våra informanter betonade att man inte ens orkar hålla reda på vem som äger vilket bolag.

Boulage har blivit till Boulagen. Dessa två utgör enbart ett fragment av den industri som finns i Pargas idag.

Under våra intervjuer tog vi fasta på informanternas koppling till Pargas, gruvdriften och hållbarhet. Man underströk en talkoanda, en Pargasanda, som härrör sig från brukssamhället. Onekligen förvandlade gruvan Pargas till vad det är idag, en livskraftig kommun och arkipelag med ett rikt kulturliv. Vid Pargas stadsbibliotek tar man också tillvara på hembygdshistorian. I Pargasiana-hyllan finns även både geologi som vetenskapsområde och industrin representerade i egna fack.

De äldre informanterna underströk hur Pargas idag inte är samma sak som förr. Även om där finns en talkoanda, så är gruvan i dag mera avlägsen. De styrande organen för verksamheten finns inte längre lokalt, utan de stora besluten för gruvdriften görs utomlands. Den närhet till bolaget som många beskrev med varma ordalag finns inte längre.

Det finns motsägelser i anknytning till gruvdriften. De flesta verkar hålla med om att det är det som byggt upp samhället, men frågan är om man idag skulle gå med på en ny gruvverksamhet i skärgården. Ett samtida exempel på diskursen kring prospektering finns i Heinävesi, där man prospekterar grafit, en av huvudkomponenterna i litium-jonbatterier. Lokalbefolkningen har startat en debatt kring gruvdriften och det finns ett stort motstånd till brytningen under parollen ”en oförstörd natur för kommande generationer”.

En vy från gruvkanten vid industrimuseet.

Människorna vi intervjuade finns mitt i denna spänning och lever sina liv i gruvsamhället. Intressant nog verkar gruvan ändå inte vara lika synlig i dag som den var förr. Förvisso hör och känner man dagliga sprängningar, men till och med Visit Pargas beskrev gruvan som en ”dold pärla” i årets turistguide för skärgården.

Rubriken är delvis tagen från lokala Teaterboulagets 10-årsjubileumsrevy och industrimannen Emil Sarlin och sonen Erik som styrde och formade Pargas Kalkbergs AB från 1906 till 1972. Hundbanan är vad ortsborna kallar det konstgjorda berget vid gruvans kant där oanvänd sten förvarats från kalkbrytningen.

Ut på fältarbete.

Axel Vienonen
Studerande i musikvetenskap

Ytterligare läsning

Pro Heinävesi
https://proheinavesi.weebly.com/
Teaterboulage – I skuggan av hundbanan
https://web.archive.org/web/20160317081942/https://www.teaterboulage.fi/pjaser/hundbanan

Vad ska du bli som stor? Djup suck.

Vad ska du bli som stor är en fråga som nästan alla vet att ingen vill få, men man inte kan låta bli att fråga. Det känns som att vi med humanistisk inriktning får frågan oftare än andra, vilket nog kan bero på att vi inte i samband med vår examen får ett konkret yrke. Eller kan man säga, vi begränsas inte  till endast ett yrke. Och vilken frihet det är!

Sagalund, Kimito. Foto: Lena Marander-Eklund

Under kulturanalysens karriärdag hoppade vi klockan nio på morgonen in i minibussen och tog oss till Sagalunds museum i Kimito för att både bekanta oss med friluftsmuseet och dess verksamhet, men också för att prata med museichef John Björkman som även är alumn från folkloristiken. Efter lunch i Sagalunds café åkte vi till sanatoriet i Pemar och fick en liknande guidning med frågestund med den ganska färska alumnen Jenina Jylli.

Sanatoriet i Pemar. Foto: Lena Marander-Eklund

Karriärdagen kändes som en mycket upplyftande dag både för mig och för vår utbildning. Efter frågestunderna kände jag också en oerhörd tacksamhet för att ÅA är så flexibelt och tillåter oss ta biämnen i olika ämnen, men också vid olika fakulteter. Det gör så att vi själva under utbildningen kan hitta något som gör just oss speciella ute i arbetslivet.

Att vi som humanister har den friheten kan kanske kännas stort och svårt men för mig känns det som en frihet. Det jag också kände väldigt mycket tacksamhet för var, att i museijobb, framförallt mindre sådana, kan hobbyer ses som en fördel. Att jag prokrastinerar idag genom att sticka tröjor kanske kan bära med sig något gott i framtiden, vem vet!

Med den utbildningen vi har så kan vi jobba på museum, i vilka man kan jobba med allt från barn och guidningar till att kategorisera gamla föremål. Och det både Jenina och John uttryckte står inte man som museianställd  och samlar damm, utan vissa dagar är väldigt fartfyllda, och vissa dagar kan vara lite lugnare. Men under lugnare dagar kan man låta kreativiteten blomstra och samla idéer och energi till nästa projekt.

Trots att karriärdagen i år behandlade en framtid inom museibranschen så kom det fram att många med vår utbildning också jobbar med projektarbeten. En del jobbar individuellt och andra jobbar mera i grupp. Det är bara att hitta något som är lämpligt för en själv.

Men, vad vill jag då bli som stor? Jag vet inte, men jag känner mig hoppfull inför framtiden och öppen till nya utmaningar och miljöer.

Karen Lindholm
Studerande i etnologi

Gravgårdsdidaktik

En disig eftermiddag i oktober var det dags att bege sig till Åbo begravningsplats för studenterna på kurserna Kulturanalys i teori och praktik och Etnografiska fältmetoder. Begravningsplatsen skulle under en timme bli ett ”kulturanalytiskt laboratorium”, där utforskandet gällde begravningsplatsens kulturella grammatik. Studenterna delades vid gravgårdens ingång in i mindre grupper och fick välja fokus för sina observationer bland teman som tid och symboler; sociala relationer, identitet och makt; rumslighet och stämningar samt materialitet och minnen. De fick instruktioner om att ta bilder med telefonerna av sina observationer. Under övningens andra fas, tillbaka på Arken, skulle hela gruppen tillsammans diskutera med bilderna som utgångspunkt. Vi deltog i laboratoriet i egenskap av studerande på en kurs i didaktik, med uppgift att skugga en undervisningssituation.

Åbo begravningsplats är stor, och grupperna skingrades snabbt och hittade sina egna rutter. Vi gick tillsammans med kursens lärare och saknade inte samtalsämnen – en begravningsplats är mycket tät på kulturella budskap av skilda slag, inhuggna i sten, planterade på marken, skrivna på skyltar nedstuckna vid gravarna. Alla har sina egna erfarenheter av begravningsplatser, vilket aktiverar associationer och berättande. Om du vill läsa mer om lärargruppens observationer på gravgården kan du läsa detta inlägg.

Tillbaka på Arken fortsatte diskussionen utgående från fotografier, vilket visade sig fungera mycket bra i det här sammanhanget. En del av vår didaktiska uppgift var att fundera över var och när undervisning och lärande sker. I en traditionell klassrumssituation tänker man sig ofta att detta ska ske ungefär samtidigt, att läraren sitter på kunskap som hen sedan förmedlar till studenterna som då (med lite god tur, skicklighet och vilja) lär sig den kunskapen. I detta fall handlade det inte om att kunskap förmedlas på det sättet. Istället lärde sig studenterna någonting då de själva gjorde uppgiften, som förstås ändå var designad med ett pedagogiskt syfte. Studenterna lärde sig högst antagligen också av varandra då de fick höra vad andra hade sett och tänkt. Även om undervisning också kan sägas ha skett under diskussionstillfället, var det främst med hjälp av väl genomtänkta frågor som stimulerar till eget tankearbete och inte i form av färdigt givna svar.

Bilder som denna diskuterades under eftermiddagen. Vad lägger du märke till i denna bild?

När övningen var slut hade den pågått i nästan fyra timmar. Vi intervjuade ett par av studenterna, som båda menade att tiden gått fort och att övningar av denna typ är en välkommen omväxling till mer traditionell undervisning i klassrum med föreläsningar.

Under corona-tiden utvecklades distansundervisningen av nödvändighet, men den typ av undervisning som främjades var säkerligen mest den föreläsande, powerpoint-presenterade typen. Det kulturanalytiska laboratoriet ger intressanta perspektiv på hur studiepraktiker, lärande och undervisningssituationer också kan utformas: hur platser, omgivning och saker tar del i lärande, hur kunskapsdelande och -skapande aktiveras och  fungerar genom gemensamt utforskande och observerande av något. Kanske behövs mer gravgårdsdidaktik!

Ann-Helen Sund, doktorand i etnologi

Lina Metsämäki, doktorand i nordisk folkloristik

Begravningsplatsens kulturella grammatik. En lekfull övning på ett allvarligt tema

Som ett led i att levandegöra studierna i kulturanalys, och att skapa ökad känsla av gemenskap mellan studerande och bland personalen, höll vi ett kulturanalytiskt laboratorium på Åbo begravningsplats. Tanken var att skapa ett rum för nyfiket utforskande av världen genom att titta på kulturmönster, kulturella innovationer eller kulturell variation. Metoden som användes var situerad observation där blicken i förening med andra sinnen aktiverades i ett tematiskt utforskande av begravningsplatsens kulturella grammatik.

Observationen gjordes med utgångspunkt i temana: (1) Tid och symboler, (2) Sociala relationer, identitet och makt, (3) Rumslighet och stämningar och (4) Materialitet och minnen. Vi möttes på platsen och fyra grupper studenter och personal började vandra mellan de välorganiserade gångarna i olika riktningar.

Åbo begravningsplats är rik på påkostade familjegravar som speglar olika tiders trender i motiv och utformning. Foto: Lena Marander-Eklund

Vi hittade pampiga familjegravar, sneda mossbeväxta gravstenar, gravar med yrkesbenämningar på den döda, välputsade gravstenar, övergivna gravar, gravar med olika symboler och olika typer av estetik och mycket mer. En sak som vi speciellt lade märke till var små skyltar som placerats vid vissa gravar, som ett slags meddelanden. Här framkom t.ex. att graven handhas fram till ett visst årtal, vilken typ av skötsel som är betald eller att gravstenen är farligt sned – en uppmaning till anhöriga att åtgärda saken.

En kulturanalytisk analys av begravningsplatsen kräver både en förmåga att överblicka de stora linjerna och ett sinne för detaljer. Två kulturanalytiker hukar koncentrerat vid en grav för att läsa vad det står på lapparna som finns utplacerade vid vissa gravar. Kanske är det en beställning på gräsklippning eller gravblomster, eller så är det en uppmaning om att låta räta en farligt lutande sten. Foto: Lena Marander-Eklund

I gruppen som bestod av forskare och personal kretsade samtalet bland annat kring dödens närvaro i vandringen på begravningsplatsen. Intressant nog kändes döden relativt frånvarande, tills vi plötsligt hör kyrkklockorna från kapellet börja slå. Strax därpå dyker ett begravningsfölje upp bestående av svartklädda personer i tre generationer. En äldre kvinna bär en urna.Med begravningsföljet inträdde också en ny stämning. Begravningsplatsen var inte längre endast ett rum för vetgiriga kulturanalytiker och för den personal som flitigt krattade platsens gångar. Nu trädde döden fram. Följet kom rakt emot oss och av hänsyn tog vi ett steg åt sidan. Samtidigt som kapellets klockor klingar i moll, hörs på avstånd den muntra inringning från en skola. Två olika världar möts i ett och samma ljudlandskap.

En av de större familjegravarna visar hur generationer och släkter hänger ihop. Här finns också plats kvar på stenen för nya namn. Foto: Lena Marander-Eklund

Efter en dryg timme åkte vi tillbaka till Arken för att gå igenom våra fynd. Studenterna diskuterade ivrigt sina upptäckter av makt, tid och stämningar. På frågan om vad som speciellt förvånade utrycktes överraskning över allt som finns att upptäcka på en begravningsplats. Här samsas religiösa uttryck, rituell materialitet, historia, minnen, känslor, stämningar, tankar om människovärde och värdighet och livets förgänglighet. Samtidigt som en begravningsplats rymmer både sorg och tragik, kom studenterna ändå fram till att genom att minnas de döda och berätta om dem går också livet vidare.

 

Lena Marander-Eklund
professor i folkloristik

Livet i Portsa förr och nu – En ny kurs i samtidsdokumentation på kommande i vår

Har du bott i Portsa? Eller känner du någon tidigare invånare i Portsa som du absolut tycker vi borde intervjua?

Ämnena Kulttuurien tutkimus vid Åbo universitet och Kulturanalys vid Åbo Akademi ordnar i samarbete med Åbo museicentral en kurs i samtidsdokumentation som koncentrerar sig på stadsdelen Port Arthur (Portsa). Vi valde Portsa som mål eftersom man där redan på 1970-talet utfört etnologiska undersökningar och det arkiverade materialet kan vi nu utnyttja som klangbotten för vårt nya projekt. Projektets tidsram är från mars till maj 2021 och arbetet utförs som en del av de studerandes fältarbetskurser.

Vi strävar till att dokumentera vardagslivet och boendet i stadsdelen Portsa bland annat genom att använda visuella metoder som fotografering, intervjuer och (deltagande) observation. I fältarbetet tar vi hänsyn till rådande coronarestriktioner, så att t.ex. intervjuer kan göras på distans eller utomhus, observationer kan utföras på Internet och fotografier kan förutom av studenterna tas även av invånarna i Portsa.

Förutom av samtidsdokumentation är vi även intresserade av det förflutna. Därför vill vi gärna intervjua även bortflyttade Portsabor. Studerande får tillgång till material som samlats in under de tidigare decennierna och som finns arkiverade vid Historian, kulttuurin ja taiteiden tutkimuksen arkisto (arkivet för historia, kultur och konst) vid Åbo universitet.

Resultaten av dokumentationen delges under året i bland annat bloggarna Kulttuurien tutkijat tuumailevat och Kulturanalyser samt i poddar eller videon. Studerande kan även använda arkivmaterial för sina examensarbeten. Fältmaterialet arkiveras vid Turun yliopiston Historian, kulttuurin ja taiteiden tutkimuksen arkisto och materialet är fritt tillgängligt för forskningsändamål.

Projektet ordnas i samarbete med ämnet etnologi vid Åbo universitet, ämnet kulturanalys vid Åbo Akademi, Åbo Museicentral och Turun yliopiston Historian, kulttuurin ja taiteiden tutkimuksen arkisto.

Ta kontakt om du vill dela med dig av dina Portsaerfarenheter!

Åbo universitet: Tiina Suopajärvi, tiina.suopajarvi@utu.fi
Åbo Akademi: Niklas Hulden, niklas.hulden@abo.fi

Mera information finns i studiehandboken, https://studiehandboken.abo.fi/sv/kurs/NO00CC13/16456?period=2020-2022

Kulturvetenskapliga perspektiv på djur – människa

Att ta ansvar för en helt ny kurs är ett spännande projekt och en stor utmaning! Hur designar man en lärorik, intressant och inspirerande kurs? Eftersom den nya kursen Kulturvetenskapliga perspektiv på djur – människa skulle behandla förhållandet mellan oss och djur var utgångsläget redan i sig inspirerande. Själva utmaningen blev att välja vad som skulle komma med på kursen och vad som inte skulle tas med. När jag började planera kursen tänkte jag att jag ville göra kursen till en kurs där vi kritisk och så mångsidigt som möjligt granskar förhållandet mellan djur och människor, men där vi också bereder plats för våra egna erfarenheter, tolkningar och framför allt känslor. Djur väcker känslor och förutom att prata vetenskapligt om djur ska det också kännas okej att säga att man är en ”crazy cat lady” eller ”tokig i hundar” – och att säga detta i ett akademiskt sammanhang! Att kunna få dela med sig av sina kunskaper, erfarenheter och framför allt känslor förknippade till djur, och att få göra det i ett sällskap där det känns tryggt och bra, är toppen! Denna känslomässiga lyhördhet ger oss också redskap att bearbeta den kunskap vi hämtar in för att öka vår förståelse för hur relationen mellan djur och människa byggs upp och förvaltas. Därför var det speciellt fint att upptäcka hur vi tillsammans omformade kursen till vad den sist och slutligen blev.

Kursens ansvariga lärare Sanna med hemlösa hundar på ön Rhodos.

Hurdan blev den då? Kursen bestod av diskussioner, reflektioner, föreläsningar, gruppdiskussioner, presentationer och en exkursion. Vi pratade om produktionsdjur, sällskapsdjur, försöksdjur och vilddjur – om djur som synliga och osynliga aktörer i samhället och hur djur kategoriseras, värderas, exotiseras och används som symboler. Vi pratade om hur djur ges makt och fråntas makt, om välbefinnande, ansvar och skyldigheter, och om hur kulturen, attityderna, förväntningarna, vanorna och rutinerna påverkar vårt förhållande till djur. Vi fick ta del av Elin Lundquists forskning om fåglar, fågelskådning och icke-mänsklig karisma, Kristofer Hanssons forskning om djur som bioteknologi och Niklas Huldéns studier om bland annat pälsdjursuppfödning och om djur i produktionssammanhang i ett kulturhistoriskt perspektiv. Dessutom fick vi ta del av kulturgeografen Nora Schuurmans forskning om rescuehundarnas anpassning i familjer och rättsvetaren Birgitta Wahlbergs lagförändringsarbete där djur tilldelas egenskapen subjekt istället för objekt. Exkursionen vi gjorde gjordes till Åbo Djurrättscentrum där fyra nationella föreningar håller hus och möts, och där man kan bekanta sig med deras verksamhet. Kursen avslutades med studenternas inspirerande och roliga presentationer om katter på nätet, jaktlag, djurmotiven i forna Egypten, veganism och djur, katten som aktör i hemmet, kråkan, djur i litteraturen och om djur ombord på fartyg. Kursen utformades minsann till en kurs med kulturvetenskapligt innehåll om relationen mellan djur och människa!

Sammanfattning på svarta tavlan gjord sista föreläsningen. Foto: Sanna Lillbroända-Annala

Sanna Lillbroända-Annala
postdoc-forskare i etnologi, forskningsledig universitetslärare