Kategoriarkiv: Materialitet

Isen ger och isen tar

Laddade platser, Materialitet, Ritualer

Sommaråbo kretsar för många kring åstranden. Det är vid kajkanten man strosar, picknickar eller bara slår sig ner en stund för att njuta av livet. Här finns också de många restaurangbåtarna. En del står stadigt på grund och kan inte heller röra sig varken uppströms eller nerströms eftersom det finns broar i vägen åt båda hållen. Andra är flott och ligger nedanför den sista bron som hindrar utfart för större fartyg.

På vintern ligger de flesta tysta och stängda, i väntan på våren och kunderna. Stämningen vid ån är en helt annan under vinterhalvåret. Visst rör det sig folk här, men det blir en markant ökning när solen tittar fram ordentligt igen på vårkanten. Årets vinter bjöd dock på något som lockar, nämligen ett redigt istäcke, vilket händer alltmer sällan nu för tiden. Så stadig blev isen att man under någon vecka kunde betrakta åstränderna från ett ovant perspektiv, nämligen nerifrån själva ån. Åbo stad la ut en provisorisk isbro över ån där den lilla färjan Förin vanligen trafikerar av och an, men man kunde också utan risk för livet lämna bron och ta å-vägen genom staden.

Isbro i form av en träspång över Aura å.

Nedanför den sista bron för vanligtvis Förin Åboborna från östra åstranden till den västra, och vice versa. Riktigt kalla vintrar när färjan inte är i trafik läggs det istället ut en provisorisk bro, som i februari 2024. Foto Blanka Henriksson

Men isen förde inte bara med sig glädje för söndagsflanörer, utan också olyckor. Lyckligtvis förolyckades ingen människa, men en av de allra äldsta åbåtarna, Esposito, fick skrovet krossat av isen och sjönk till botten. Vattenståndet var dock lågt och under kölen beräknades det vara endast 60 centimeter ner till botten, så merparten av båten befann sig ändå ovan isen. Många var de som sökte sig till platsen för att beskåda den kapsejsade farkosten.

Esposito står på grund och har frusit fast rejält i februari 2024. Foto: Blanka Henriksson

Flera räddningsförsök gjordes, men förgäves. Båten var alltför skadad och det skulle ha blivit för dyrt att försöka bärga den och sätta den i skick igen.

Under några veckor gick det att följa med Espositos öde både i medier och på plats vid Aura å. Vraket frös fast ordentligt i isen och det gick därför att komma det riktigt nära för den nyfikna.

Esposito har skrotats och allt som finns kvar är den tomma kajplatsen och ett ensamt gravljus. Foto: Blanka Henriksson

Några dagar efter att båtresterna forslats bort är allt som finns kvar att se ett gravljus som någon satt ut vid kajkanten. De närmast sörjande kan vara någon av alla de stamgäster som båten lär ha haft. För även om det redan har inhandlats en ny båt som ska göras om till restaurang inför sommaren finns det behov av att markera att en era tagit slut. Ett vardagsrum har försvunnit, en mötesplats saknas, en båt finns inte mer.

Blanka Henriksson
äldre lektor i kulturanalys

Jämförande tomteforskning

Jul, Materialitet

För traditionsvetare är december en intensiv månad. Kön av journalister som vill veta allt om luciafirande och jultraditioner ringlar sig lång utanför de lärosäten där etnologi, folkloristik och folklivsarkiv huserar. Journalisternas frågor kretsar regelmässigt kring områden såsom: Hur gamla är ”våra” traditioner; vad kännetecknar ett klassiskt julfirande; varför firar ”vi” på just detta sätt? För ungefär 100 år sedan ställde folklivsforskare snarlika frågor till befolkningen på landsbygden i förhoppning om att kunna dokumentera en försvinnande ålderdomlig folklig kultur. Moderniteten stod för dörren och med denna väntade såväl avförtrollning som avtraditionalisering.

Eftersom modernitet förknippades med förändring, uppbrott, kom förment ålderdomliga traditioner att bli något att längta till, att vårda och bevara. Friluftsmuseer såsom Skansen i Stockholm och Sagalund i Åboland är materialiseringar av denna nostalgiska längtan, vilket även gäller Jenny Nyströms fantastiska julkort. På korten pulsar tomtar fram i snötäckta landskap med ljuslyktor i handen. Inte sällan har tomtarna med sig julklappar på en släde dragen av en häst eller en julbock. Bilderna formligen ångar av tradition, men Nyströms motivvärld rymmer även andra element. Utställningen Tomteparaden, på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm, lyfter till exempel fram bilder där tradition och modernitet förenas på ett lekfullt sätt.

Den flygande tomten förekommer i flera olika versioner och utgör ett humoristiskt inslag i en annars traditionstyngd bildvärld. Men motivet ska också uppfattas som ett uttryck för Nyströms starka intresse för ny teknik, vilket bland annat har belysts i boken Jenny Nyström. Illustratör och pionjär (Elsebeth Welander-Berggren, Marie Rehnberg & Barbro Johnsson 2018). Med tanke på Nyströms fascination inför det moderna så ska det inte överraska att tomtarna i Nyströms bildvärld även kommer farande med tåg, lastbilar, bilar och cyklar.

Traditionsvetare har en del gemensamt med Nyström. Inte för att vi självironiskt emellanåt definierar vårt expertisområde som jämförande tomteforskning, utan för att vi i likhet med Nyström förenar det gamla med det nya på ett produktivt och emellanåt överraskande vis. Vi återanvänder källor, begrepp och teorier, men kombinerar dem på fascinerande sätt för att därmed skapa ny kunskap, nya insikter (nya motiv). Vid andra tillfällen inspireras vi av aktuella, trendiga perspektiv som hjälper oss att ställa nya frågor till samhället och människan som kulturvarelse. Precis som Jenny Nyström befinner vi oss i skärningspunkten modernitet-tradition och därigenom är traditionsvetenskapen ett ämne, ett motiv, i ständig rörelse (i väntan på tomten).

Fredrik Nilsson, professor i Nordisk etnologi (jämförande tomteforskning)

 

 

 

Med äckel i spott-lighten

Kropp, Kunskapskabaré, Materialitet, Vetenskapsförmedling

(H)aha-upplevelse 7 av 8 från Kunskapskabarén på Åbo Svenska Teater.
Föreställningen Äckligt! – en föreställning om (s)vett och etikett den 1 november på Skärgårdsbaren i Åbo

Kunskapskabarén denna regniga onsdag hade ett spännande tema: Äckligt!

Blanka Henriksson började med en påminnelse om att föreställningar är bundna under det gemensamma temat Konsten att vara människa, och att man kan vara människa på väldigt många olika sätt, och att vi sällan tänker på vilken konst det verkligen är.

Vad vi tycker är äckligt har ändrats och utvecklats med tiden. Förr har mat gjort på inälvor varit vanligt på de finska matborden, men nu känns sånt (utöver den färdigköpta leverlådan) som lite äckligt.

De två stora teman som Blanka berättade om var svett och spott. Att komma till matbordet direkt från åkern, både svettig och smutsig, var helt vanligt i bondesamhället. Smuts visade att du hade arbetat, att vara för renlig kunde få dig att verka högfärdig.

Svettlukt var förr socialt acceptabelt, men människan har velat dofta gott sedan länge. De första parfymrecepten kommer från antikens Egypten, det franska hovet var starkt parfymerat, och den första deodoranten kom till marknaden 1888. Historien är full av olika luktkulturer.

Parfymflaskor i glas med pump

Foto: http://vetiveraromatics.com, CC BY-SA 3.0

Spottandet har haft en helt annan plats i samhället förut. Offentligt spottande ansåg vara bra, och inom folkmedicin hade spottet magi och livskraft i sig. Att spotta hörde till en mängd olika ritualer.

När man började koppla spottandet med smittor av t.ex. tuberkulos blev det mindre acceptablet att spotta på golv, eller att ha spottkoppar på offentliga platser.

Så både svett och spott, dessa evolutionära mirakel till kroppsvätskor, har gått från folkmedicin och socialt acceptabla delar av människolivet till något vi upplever lite äckligt. Deodorantreklamer bygger ju på en rädsla för att verka äcklig. Kanske man borde våga gå mot strömmen och lukta lite svett ibland?

Improvisationen för kvällen bjöd på superstjärnan Inga-Lill som förespråkar naturlig kroppslukt och botade bölder med spott i en disco-musikal. I ett provkök kokades testikel med citrongräs och som avslutning fick vi en hyllningssång till prutten. Lite äckligt, och väldigt roligt!

Linda Javén 
Skribenten jobbar som publikarbetare på ÅST och älskar polarexpeditioner och statistik

Kunskapskabarén är vetenskapsteater där klokskap från Åbo Akademi möter dårskap representerad av improvisatörer från Åbo Svenska Teater under åtta unika krogshower under temat Konsten att vara människa. Här reflekterar några ÅST-anställda över vad de lärt sig och vad de känt under den senaste föreställningen. I konceptet ingår att vetenskap och improvisation fusioneras. Blanka Henriksson, docent i folkloristik vid ÅA föreläste i ca 5 minuters sjok om temat Äckligt! – en föreställning om (s)vett och etikett.  ÅST:s improvisatörer Daniela Franzell, Samuel Karlsson och Jerry Wahlforss tog sig an temat på sitt sätt. På scenen också musikern Kari Mäkiranta och konferenciern Magnus Nylander.

Inlägget parallellpubliceras på Åbo Svenska Teaters webb: https://abosvenskateater.fi/repertoar/kunskapskabaren/

Rysliga ovanor är andras vanor

Kunskapskabaré, Materialitet, Ritualer, Vetenskapsförmedling

(H)aha-upplevelse 6 av 8 från Kunskapskabarén på Åbo Svenska Teater.
Föreställningen Rysligt! – en skräckfylld föreställning om (o)vanor, den 30 oktober på Pub Grönan, Hangö

Kunskapskabarén firade Halloween i ett regnigt Hangö med det mycket passande temat ”Rysligt! – en skräckfylld föreställning om (o)vanor”. Den här gången var det Blanka Henriksson som lärde oss att ovanor är vanor som möts av motstånd av något slag.

Något som vi i Finland är vana med, och till och med riktigt bra på, är att köa. Vi vet hur man köar i en prydlig kö och väntar på sin tur. Och när vi åker utomlands blir vi irriterade på andras dåliga ovanor – här kan de ju inte alls köa! Men det upplever vi bara för att de har andra vanor än vi. Nordens främsta improvisatörer (som de tituleras av Kunskapskabaréns konferencier Nylander) tog sig an köandet genom att porträttera väntan på Bengt på Jurmo samt FM i köande där lag från Karis, Hangö och Riihimäki köade för ett ämbar.

En lång kö där man endast ser benen på dem som köar och ett enkelt stängsel som håller kön på rätt ställe.

Att köa är en del av konsten att vara människa.

Det enda som improvisatörerna har att tillgå förutom sina kroppar och röster för att improvisera sig genom kvällen är några peruker, lösskägg och olika slags hattar och mössor. Just huvudbonader är något som väcker mycket känslor om vanor och ovanor. En gång i tiden var det en vana, till och med rekommenderat, att bära hatt i Finland. Det följdes av olika regler om när hatten bör avlägsnas och vem som inte behövde avlägsna sin hatt. Att inte följa dessa regler var en dålig vana. Nuförtiden ses det som en ovana att unga bär  mössa inomhus eller inte tar av sig kepsen. Men om mössan inte är på utomhus under årets kallaste månader, ja då blir det också tillsägelse. Aldrig tycks det bli rätt. Vanor och ovanor förändras hela tiden och ser olika ut för olika människor och i olika kulturer – vi kan igen en gång konstatera; en persons vana är någon annans ovana.

Henriksson tog oss också genom gaffelns historia och hur att äta med händerna gick från att vara en vana till en ovana i vår kultur. På något sätt hamnade vi sedan i en Bollywood-scen i ett kök med en låt om en butik som säljer gaffel och spik. Ovanligt påstår vissa, men en vana för oss på ÅST.

Frida Lassus
Skribenten jobbar som turnékoordinator på ÅST och tycker om exceltabeller och fina koreografier.

Kunskapskabarén är vetenskapsteater där klokskap från Åbo Akademi möter dårskap representerad av improvisatörer från Åbo Svenska Teater under åtta unika krogshower under temat Konsten att vara människa. I konceptet ingår att vetenskap och improvisation fusioneras. Blanka Henriksson, äldre lektor i kulturanalys  vid ÅA föreläste den här gången i ca 5 minuters sjok om temat Rysligt! – en skräckfylld föreställning om (o)vanor. ÅST:s improvisatörer Daniela Franzell, Samuel Karlsson och Jerry Wahlforss tog sig an temat på sitt sätt. På scenen också musikern Kari Mäkiranta och konferenciern Magnus Nylander.

Inlägget parallellpubliceras på Åbo Svenska Teaters webb: https://abosvenskateater.fi/repertoar/kunskapskabaren/

Handens kunskap

Kropp, Kulturanalys, Materialitet

Jag krattar och rensar ett trädgårdsland inför odlingssäsongen. Med mig har jag emellanåt tre minderåriga hjälpredor som behöver instruktioner för att kunna vara delaktiga i verksamheten. Det får mig att tänka på hur mycket av det jag gör som är kunskap jag förvärvat inte bara genom muntlig handledning, utan också genom ett sakta utövande. 

För hur vet man hur man enklast får upp ett ogräs ur marken? För mig sitter det i fingrarna. Hur jag tar i, hur jag vrider och vickar för att få så mycket som möjligt av rotsystemet med och hur jag hjälper till med krattan eller spaden. 

Sen kommer jag till nästa exemplar, och det kräver kanske ett lite annat handgrepp. Den här sorten har annan rot, eller segare stjälk, eller är svårare att få ett stadigt grepp om. En del vet jag namnet på: våtarv, maskros, åkerfräken. En del är ogräs mer på grund av sin självvalda växtplats än sin identitet: vallmo, fingerborgsblomma, jordgubbsplantor, citronmeliss. En tredje kategori är de där som är vagt bekanta men mina botaniska kunskaper räcker inte till för att identifiera dem. 

Vi förnyar jordgubbsplantor och hela tiden krävs nya beslut. Vilka plantor är i för dåligt skick och bör bytas ut, hur planterar vi de nya plantorna på bästa sätt? Potatis ska sättas. Hur gör man en fåra, hur tätt ska utsädet placeras, hur nära får raderna vara varandra?

Potatisland för de anställda i medicinfabriken Medica i Månsas 1955. Fotograf: Max-Åke Lagerbom, Svenska litteratursällskapets arkiv, CC BY 4.0

Jag tror att mitt ögonmått är pålitligt, men först i sommar får vi se om det stämmer. Kanske kom potatisen för djupt ner och fårorna blev alltför krokiga. Handens kunskap kräver ett visst mått av återkommande övning, och mina begränsade odlingsinsatser gör att vissa saker blir svåra att lära vidare. Hur tjuvar man bäst tomater? Hur känns en mogen jordgubbe? När är majskolvarna lagom att plocka? Hur förmedlar jag detta till nästa generation när jag saknar ord? Förmodligen som vi börjat. Genom att visa, förklara så gott det går, men framförallt genom att låta dem försöka på egen hand. Ibland blir det bra, ibland inte lika bra, men sker det tillräckligt ofta sitter det till slut i fingrarna och går av bara farten. 

Blanka Henriksson
hobbyodlande lektor i kulturanalys

Nostalgi på hemmaplan

Fältarbete, Kulturanalys, Materialitet

Vi tar studenterna med oss på jakt efter nostalgi i vardagen. Målet är Finlands näst äldsta saluhall som öppnades år 1896 i Åbo centrum. Utifrån ser den rätt liten ut, även om den sträcker sig över ett helt kvarter, bland annat för att den ligger i skuggan av landmärket KOP-kolmio (ung. KOP-triangeln, där KOP står för banken Kansallis-Osake-Pankki), en åtta våningar hög betongkoloss från 1960-talet.

Åbo saluhall. Foto: Hajotthu, Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported

Slår man upp nostalgi i Nationalencyklopedin kan man läsa att det är en ”vemodig men njutningsfylld längtan hem eller tillbaka till något förlorat, särskilt om längtan till vissa miljöer”. När vi vandrar runt med studenterna i Saluhallen försöker vi sätta fingret på denna nostalgiska längtan genom att använda alla sinnen för att fånga stämningen.

Hörselintrycken förstärks om man blundar och det som slår en är kanske främst tystnaden. Här spelas ingen musik, här hörs inga reklamutrop. Men folk pratar. Med sitt sällskap och med försäljarna. På många ställen försiggår en febril verksamhet där mat tillagas och förpackas och i mitten sitter människor och äter sin lunch med klirrande bestick och tallrikar. Trots detta är tempot relativt lugnt. (Den som vill uppleva jäkt kan med fördel återkomma i julrusningen.)

Smaksinnet kittlas av pepparmyntspastillerna som säljs i små plåtaskar, de torkade frukterna från jordens alla hörn och de styckade djurkropparna i charkuteridisken. Vi förnimmer barndomens bakverk, läckert upplagda i konditorihyllorna, men också smaker av sushi, bibimbap, neapolitansk pizza och pokebowl. Alla med möjlig förmåga att förflytta oss i tid och rum beroende på vår personliga historia.

Dofterna slår emot oss i tebutiken, bland kryddorna, i den stillastående luften och människornas fuktiga ytterkläder.

Från teboden slår ljuva dofter emot oss, som intensifieras när kundens önskningar resulteras i att en specifik teburk öppnas och innehåll förs över i en mindre påse. Foto: Blanka Henriksson

Känseln hjälper oss att komma nära saluhallens materiella utformning. Att dra händerna längs de blankslitna trädetaljerna, att slå sig ner i de enkla sätena i kaféet som fått sin inredning från en gammal tågkupé är en sinnlig upplevelse. De tunga dörrarna som måste tryckas upp med handkraft för att komma in eller ut ur hallen känns i hela kroppen.

Tittar vi uppåt i taket slås vi av takhöjden, av originalbjälkarna men också av de nytillkomna ventilationsrören. Gammalt möter nytt. Utsidan av hallen präglas av rödtegel, medan insidan domineras av mörkbruna träväggar och -detaljer. Här och var finns gamla skyltar (eller nygjorda i gammal stil) kvar och på lediga väggar hänger svartvita fotografier med äldre interiörer och exteriörer, med berättelser om, och bildbevis på, tidigare decenniers verksamhet. Kontinuiteten framhävs samtidigt som som det förflutna markeras.

Förbjudet står det på skylten under de höga takvalven. Förbjudet att röka, hänga, dricka alkohol och ta med sig en alltför stor hund? Foto: Blanka Henriksson

Nostalgi kan operera på flera olika plan samtidigt. Personliga minnen varvas med samhälleliga berättelser om ett gemensamt nationellt förflutet. Man behöver absolut inte ha upplevt den tid eller plats man blickar tillbaka på (som 1950-talet eller det förindustriella samhället), men nostalgin kan också vara starkt knuten till personliga upplevelser genom livet (lukten i mormors hem eller smaken av pappas köttbullar).

I en liten butik mitt i Saluhallen stannar alla nostalgisökande upp i vårt gäng. Här ligger nostalgin så tjock i luften att den kan skäras med kniv. Vissa saker skrivs oss på näsan, som den upplysande lappen ”nostalgiset peltirasiat” (nostalgiska plåtburkar), andra är mer subtila i sina former, färger och material. Studenterna förflyttas till en tid som ingen av dem har upplevt. Här finns gamla finska presidenter, nytryck av Åbovykort från 1950-och 60-talet, prinsessan Diana och leksaker i retrostil. Dessa samsas dock med föremål som kanske har potential att framkalla nostalgi redan under sin samtid; som girlander från kung Charles III kröning och Disneyprinsessor från detta årtusende.

Nostalgiska plåtaskar enligt affärens egen beskrivning. Men vad är det vi ska bli nostalgiska över? Pepparmintsmaken, formgivningen, könsrollerna, logotyperna, estetiken? Foto: Blanka Henriksson

Nostalgin används överlag som ett sätt att rama in försäljningen av olika produkter, om det så handlar om souvenirer, bakverk, fisk eller grisfötter. Vi ska helst förflyttas till en annan tid och en annan plats, en plats och tid som kanske präglas av det mer småskaliga, ett lite långsammare tempo och en viss oskuldsfullhet. Och när vi väl är där ska vi vilja ta det med oss hem. I form av lösviktste, polkagriskarameller, rågbröd eller kycklinglever.

Blanka Henriksson
någorlunda nostalgisk lektor i kulturanalys

När började halar-märken användas?

Årets fester, Arkiv, Fältarbete, Folkloristik, Materialitet

När man rör sig i Åbo är det uppenbart när studenterna har någon form av festlighet eller tillställning. Då ser man studenter i halare – alltså en slags arbetsoverall – i olika färger med olika former av dekaler och tygmärken, i stadsbilden. Det visar att Åbo är en universitets- och studiestad.

Nyligen fick jag en förfrågan om när studenterna började använda tygmärken på sina halare. Tygmärkena, som är mycket viktiga för studenterna, aviserar vilken studieinriktning hen har, vilken ämnesförening hen tillhör, vad för tillställningar studenten varit med om och vad hen gillar. Tygmärken är ett sätt att göra halaren till sin och ett sätt att uppvisa sin identitet som studerande.

Det visade sig att det finns väldigt lite information om dessa märken. Genom att leta fick jag reda på att overallerna kom till Finland på 1970-talets början med modell från KTH – Kungliga tekniska högskolan i Stockholm. Sedan hade jag ett vagt minne om att jag för arkivet fotograferat en student på Vårdberget i början av 1980-talet i samband med fatslagsfirandet. En dykning in i Culturas databas gav svar. Visst fanns det ett sådant fotografi i arkivet.

Bild: Kulturvetenskapliga arkivet Cultura, IFbnr 1985/071

På bilden syns tydligt att visst fanns det märken, Merkantila klubbens tygmärke syns tydligt på overallens ärm. Men man kan också se att det finns andra typer av dekaler och att studenten broderat sitt namn på den. Bilden visar att tygmärken existerade i början på 1980-talets men att de då var ganska få till antalet. Då prydde studenterna sina overaller främst på annat sätt för att visa vem de är och vilken grupp de tillhör.

Lena Marander-Eklund

Ekonomiska system i vardagen

Frågelista, Materialitet

På skolans öppet hus finns en fiskdamm organiserad av Hem och skola. ”Kom ihåg att ta med kontanter” skriver en förälder i klasschatten. Att bära kontanter är inte en självklarhet i dagens Finland och i vardagen ryms flera parallella betalningspraktiker.

Dagen efter försöker vi betala bussresan med kort i sedvanlig ordning. Stadsbussarna tar inte emot kontanter (delvis en coronaåtgärd) men man kan betala med mobilapp, med betalkort eller med förladdat busskort. Men nu visar det sig att tar man en stadsbuss som rör sig över två kommungränser är det kontanter som gäller om man inte har ett busskort av rätta sorten. Busschaffisen halar upp växelpengar i form av en hopvikt bunt småsedlar ur innerfickan, ett system som andas provisorium eller något lite inofficiellt.

Väl framme på knattarnas handbollsmatch gäller kontanter eller betalkort när hemmalaget säljer förfriskningar under pausen. I andra liknande situationer kanske också ett mobilbetalningssystem som mobilepay kan användas. Vi hushållar hursomhelst med kontanterna – vi ska ju lyckas ta oss hem igen också.

Hemma på kylskåpet har vi en lapp där familjens yngre medlemmar bockar av varje gång de har tömt diskmaskinen. Varje streck är värt 50 cent och ackumulerade summor kan utkvitteras som kontanter hos familjens vuxna. Under förutsättning att de har kontanter i plånboken. Ofta omsätts strecken dock i produkter utan att passera kontantstadiet. Med sina ”diskmaskinspengar” kan man betala ett mobilspel eller ett fysiskt inköp som skett med föräldrarnas betalkort.

I plånboken har jag ett fullt stämpelkort som berättigar till en gratis lunch och specialkaffe på en specifik lunchrestaurang. Nästa lunch betalas genom detta kort som är giltigt endast på denna plats, ingen annanstans. I e-postens inkorg finns ett meddelande om bonuspoäng som omsätts i valuta när jag handlar i en given livsmedelskedja nästa gång. Här är utbudet av handelsplatser större, men kräver en omväg från min vanliga rutt.

Ekonomiska transaktioner sker på varierande sätt i vardagen. Pengar kan ta olika form och olika betalningssätt blir mer eller mindre giltiga i olika situationer på olika platser. Hur detta sker i ett frambrytande kontantlöst samhälle är relativt outforskat och därför uppmanar vi allmänheten att besvara traditionsvetenskapliga arkivet Culturas frågelista Kontanter och elektroniska pengar – nya förhållningssätt till pengar i vardagen. Med hjälp av svaren kan vi forskare få en tydligare bild av samtidens förhållningssätt till kontanter respektive elektroniska pengar. Vi vill gärna ha just dina tankar, erfarenheter och minnen av kontanter och kontantfria lösningar!

 

Blanka Henriksson
folklorist med kluven inställning till både det kontanta och kontantlösa

Vårdberget som rituellt rum

Årets fester, Materialitet, Ritual och materialitet, Ritualer

Fastlaskiainen och Wappen är två händelser, då Vårdberget kan kallas ett rituellt rum. Hur kommer det sej så, hurdana former tar det här rituella rummet och hur påverkar mediernas närvaros det rituella rummets former?

Ritualer kan ses som något religiöst och om man tänker på ett rituellt rum kanske tankarna förflyttar sej mot kyrkor istället för parker. Hur kommer det sej då att vi kan kalla Vårdberget för ett rituellt rum och se firandet kring Valborg och Fastlag som ritualer? Ritualer är återkommande, speciellt då det gäller årets fester. De är begränsade till en viss tidpunkt och plats, och de märker ut en speciell händelse i vardagen. Ritualer förändras över tid och enligt Karin Becker påverkas deras utformning, innehåll och människors beteende av mediernas närvaro. Det finns ett visst program i ritualen och deltagarna är klädda på ett specifikt sätt samt gör också rituella handlingar. Under Fastlaskiainen är det pulkor och halare (overaller), medan det på Wappen finns studentmössor, tal och sång av Brahe Djäknar. Den mest igenkännliga rituella handlingen är mösspåläggningen, där studenter sätter på sina studentmössor då Studentkårens ordförande säger en formelartad fras. Då kameror och annan utrustning finns närvarande för att sända information om tillfället som bilder och på tv kommer olika människor att välja att antingen finnas framför kamerorna eller alternativt låta bli.

Människor som står bakom Brahe Djäknar under Wappen 1987. Bild från arkivet Cultura IFbnr1987_264

Det rituella rummet blir något speciellt av att en ritual hålls där. Det kan handla om bestämda ställen, som kyrkor, där olika ritualer hålls. Handlar det om ritualer på någon offentlig plats, som Vårdberget i det här fallet, handlar det om ett offentligt rum som människor tar över för en stund. Det kan handla om planerade och mer officiella tillfällen, som Fastlaskiainen och Wappen, men också mindre ritualer som är mindre officiella. Som exempel på de senare ritualerna tar Barbro Klein upp möhippor, speciellt den delen av dem som händer i tunnelbanor och på stadens gator.

Vårdberget, eller Vårdbergsparken som parken egentligen heter, är en av de äldsta stadsparkerna i Finland. Det händer flera saker som kunde kallas ritualer under året, men för speciellt svenskspråkiga studerande eller personer som blivit studenter något år är Fastlaskiainen och Wappen något som ger dem en paus i vardagen. Under Faslaskiainen används berget för att visa upp olika studentföreningars fina pulkor, medan parken på Valborgsmässoafton fylls av tal, sång, en hel del människor och den traditionella mösspåläggningen. Första maj blir parken hem för främst studerande och deras picknickar. Vårdberget är ändå inte det enda rituella rummet i Åbo under Valborgsmässoafton. Den finskspråkiga mösspåläggningen sker på Puolalabacken och under kvällen blir också Lilja-statyn tvättad och får en egen studentmössa. Mycket av hur Valborg och första maj firas, har ändrats över tid från själva tidpunkten för festligheterna, till människors klädsel och platser där festen har firats i Åbo.

Medierna finns på plats under både under Fastlaskiainen och Wappen. På Wappen syns de mest i att YLE sänder mösspåläggningen och Brahe Djäknars körsång på tv. Människor kan välja att ställa sej på vägen bakom kören för att synas i sändningen, medan andra som inte vill eller ryms kan ställa sig någon annanstans i parken. Under Fastlaskiainen tas bilder av de olika pulkorna, speciellt pulkan som vinner.

Det brukar finnas en hel del människor på Vårdberget, också under Wappen år 1997. Bild från arkivet Cultura. IFbnr1997_116.

Det rituella rummet kan tänjas, speciellt då människor rör sej till och från det rituella rummet. På Wappen kan det här synas genom att studerande har program på morgonen, de tar sej på kvällen till Vårdberget och senare vandrar vidare för att sedan kanske komma tillbaka till parken på eftermiddagen den första maj. Eftersom medierna kan påverka hur ritualernas program formas och när ritualerna händer, anser jag att de kan tänja det rituella rummet till andra ställen än själva Åbo. Det är ju idag väldigt möjligt att se på mösspåläggningen och körsången på Vårdberget från andra ställen i Finland.

Vårdberget kan vara intressant, inte bara för sitt läge och sin arkitektur, utan också som ett rituellt rum. Jag hoppas att mina reflektioner kring ritualer, rituella rum och mediernas roller i att forma båda av de här fenomenen har varit intressant att läsa. Samtidigt är jag lite sur över att jag inte ännu har lyckats att hitta Vårdberget på första maj. Om inte pandemiläget förändrar sättet att fira Wappen, så har jag en chans att göra det nästa vår.

Minna Sundberg

Källor:

Elektronisk litteratur:
Ekrem, C. (2020). Valborg och första maj. Karaktärsfast med sinne för det karnevalistiska. I A. Bergman & C. Ekrem. Stora finlandssvenska festboken (s. 170–200). Helsingfors & Stockholm: Svenska litteratursällskapet i Finland & Appell förlag. Hämtad från: https://www.sls.fi/sv/utgivning/stora-finlandssvenska-festboken

Tryckt litteratur:
Becker, K. (1995). Medierna och de rituella processerna. I B. Klein (Red.), Gatan är vår! Ritualer på offentliga platser. (s. 241–273). Stockholm: Carlssons.
Klein, B. (1995). Inledning. I B. Klein (Red.), Gatan är vår! Ritualer på offentliga platser (s. 7–42). Stockholm: Carlssons.
Ronström, O. (2017). Ritual och ritualisering. I J.G., Payne & M., Öhlander (red.), Tillämpad kulturteori (s. 231–250). Lund: Studentlitteratur.

Länkar:
Museiverket. Vårdbergsparken, Observatoriet och hantverkarkvarteren på Klosterbacken. Byggda kulturmiljöer av riksintresse RKY. Hämtad 14.11.2021 från: http://www.kulturmiljo.fi/read/asp/rsv_kohde_det.aspx?KOHDE_ID=549

 

The Whole of The Moon: folktro och månen

Folktro, Materialitet, Ritual och materialitet, Ritualer

Världen skyndar framåt i full fart och för att hänga med, lär vi oss allt mer om nya appar, program och innovationer. Vi följer våra tidtabeller och är besatta med att spara tid alltid när det är möjligt. Ibland är det bra att bli påmind om att på himlen syns vår äldsta almanacka. Förr i tiden  fungerade månen som en kalender för människor och gav information om lämplig tidpunkt för att uträtta årets arbeten. Det är magiskt att tänka hur efter 4,5 miljarder år är månen fortfarande en del av vårt solsystem och den går igenom sina faser så som den alltid har gjort. Idag finns det så mycket andra ljuskällor runtom oss hela tiden att vi inte alltid märker månen och vi kanske inte har behov av månljuset på samma sätt som i det förindustriella samhället. Då har fullmånen visat vägen när man har rest längre sträckor under natten och behövde hjälp för att navigera i främmande trakter.

Till månen kopplas flera föreställningar både i Norden och i andra länder. De har ofta att göra med månens faser, men det finns också tankar om vilka saker som kan bringa lycka eller otur. Månen har setts som en plats dit människor skickas som ett varnande exempel för andra. Månen har gett oändligt inspiration till författare, artister, konstnärer och säkert även till folklorister och etnologer. (Medan jag skrev texten för detta blogginlägg lyssnade jag på The Whole of the Moon av The Waterboys från 1985 och därifrån har jag tagit namnet till blogginlägget. Mycket inspirerande!)

Mark Tegethoff, unsplash.com

I folktron har månfaser på ett sätt avgjort grunden för föreställningar och magiskt tänkande. Den synodiska månaden, det vill säga tiden mellan två nymånar är 29 dygn, 12 timmar och 44 minuter. Denna tid kan delas upp i första, andra, tredje och fjärde kvarteret. Det används dock oftare folkliga benämningar för dessa faser. I början kommer det en nymåne som utgör början i nymånetiden. Denna tid kan vara några dagar eller hela den tilltagande månens tid, beroende på sagesmannens synvinkel. Under första och andra kvarteret kallas måne tilltagande eller växande, ibland används även namn som övermåne, uppmåne, motmåne eller stigande måne. Det fanns en finsk föreställning att när man såg den nya månen stiga, skulle man ha en slant i handen. Då skulle man ha gott om pengar under det nya månvarvet. Samma föreställning finns åtminstone i irländsk folktro. Om man däremot var sjuk då när den nya månen träffade på en, skulle man förbli sjuk hela månaden.

Fullmåne (kallas ibland också mellanmåne) är en vändpunkt och det sägs att då vänder månen sig nedåt, avtar eller krymper. Från fullmåne börjar tredje kvarteret och då är månen avtagande. Andra benämninger för månen i denna fas är nedmåne, nermåne, sjunkande måne eller gammal måne och fasen varar tills slutet av fjärde kvarteret. I slutet av månvarvet är månen ”slutmåne”, även kallad för eftermåne, månens kant eller gamla månens botten. Vissa dagar under slutmånen kallades svinndagar (då allt försvann) eller torra dagar då allt torkade, ruttnade och dog. Till dessa dagar hörde enligt olika källor månvarvets sista torsdag eller fredag eller några dagar innan nymåne. Måndag överlag kallades ”en hård dag” och det ansågs inte bra att på måndag påbörja arbeten som skulle ta flera dagar.

I det förindustriella finska samhället trodde man att den tilltagande månen var färsk och ökade tillväxten. Då var det bra att lägga ut fiskebragderna och man hade fiskelycka. Växande måne passade utmärkt för att plantera blommor, träd och buskar. Husdjuren slaktades ofta under tilltagande måne för att då smakade köttet bättre. Det var även bäst att baka bröd i början av månvarvet för att få brödet att lyckas bättre och för att bröden inte skulle mögla. Ville man att håret skulle vara välväxt, var det viktigt att klippa håret vid nymåne eller tilltagande måne. Håret eller naglarna slutade växa eller skulle växa dåligt om de skulle klippas vid avtagande måne.

Den avtagande månen torkade ut, förintade och minskade. Till exempel olika operationer var bäst att utföra under avtagande måne för att minska risken för blödning och att såren ska läka bättre. Därför skulle också djur kastreras under avtagande måne. Denna tidpunkt var utmärkt för att plöja åkrar för att ogräset dör bättre under avtagande måne. Städning skulle även göras under avtagande måne för att då kunde ohyran (som kackerlackor, vägglöss och loppor) utrotas mer effektivt.

I irländsk folktro fanns en föreställning om att det bringar olycka om man ser den nya månen första gången genom ett glas (till exempel ett fönster). Det gör ingenting att se månen nästa gång genom glaset, men den alldeles första gången efter nymånen måste ske utan något glas emellan. Det tänktes även farligt att sova med månljuset i ansiktet för då fanns det en risk att bli galen. Det ansågs även farligt för kvinnor att tala om månen. Irländska barn kände till olika historier om en man som blir skickad till månen. Mannen var ute och samlade kvistar under sabbaten och hörde en röst som befallde honom att släppa kvistarna eller annars skulle han få bära dom för evigt. Mannen släppte inte kvistarna och blev i nästa stund ryckt till månen av en osynlig kraft och där förblev han för alltid. Sådana historier var kanske mest för att skrämma barnen: de skulle vara lydiga eller annars skulle de också bli skickade till månen.

Mark Weber, unsplash.com

När det nästa gång känns att världens takt blir lite för mycket, kan man ju ta exempel från forna tider och följa det förindustriella samhällets rytm. Man får sakta ner lite för att hinna lägga märke till månfaser och månens utseende. På måndag är det aldrig bra att påbörja någonting större, inte heller på en fredag. Folk visste redan för flera hundra år sedan att måndag är en hård dag. Vissa dagar är bara svinndagar och då är det helt okej om allting inte lyckas (eller om ingenting lyckas). Sin egen lycka kan man även maximera med att ha en mynt i fickan när det blir nymåne för nästa gång.

Carita Ajanti

Mer information om månen:

Pöyhönen, Anne. 2010. Månen i ny och nedan – konsten att bestämma tid i finsk folktradition. Yläkuu-kustannus. (Boken finns också på finska: Yläkuu ja alakuu – ajoituksen taito suomalaisessa kansanperinteessä.)

Folklore Fragments Podcast. Episode 3: The Moon in Folk Tradition. University College Dublin. https://www.youtube.com/watch?v=CLQAQLm_uYQ&t=2656s