Kategoriarkiv: Materialitet

Etnologi 100 år – eller orsaken till att arkivpersonalen hämtar en gammal t-shirt, en silversked och ett urblåst ägg till jobbet

Hur fångar man ett akademiskt ämne i en utställning? Då det var dags att planera 100-årsfirandet för Nordisk etnologi fick vi fundera på det. Som tur är har ämnet lämnat en del materiella spår i Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi under nästan 70 år genom föremålsinsamling och fältarbeten, så det fanns någonting att ta till. På så vis föll det sig naturligt att arkivets personal, två etnologer och en folklorist, bar huvudansvaret för utställningen.

En djupdykning i arkivets gömmor påvisade att det visst fanns en hel del föremål, men ämnets tidigare professorer är representerade i varierande grad, och speciellt en är betydligt mer framträdande än de andra (ja, det är herr Tegengren). Efter lite plockas fram och tillbaka var vi ganska snabbt överens om vilka föremål som skulle landa i vitrinerna och det gav också strukturen för hela utställningen: det fanns bara ett sätt att lägga upp den på, och det bestämdes helt av storleken på Gabriel Nikanders 72cm höga förstoringsapparat från 1920-talet.

Utställningsföremål, förstoringsapparat med mera

I mitten Nikanders förstoringsaparat, runtomkring diverse föremål ur arkivets samling. Foto: Bettina Westerholm

Ämnet etnologi är däremot mycket mer än bara professorer, och en av de saker vi brottades med var hur vi skulle presentera ämnet utan att fastna vid enskilda personer för mycket. I arkivet finns också bland annat en rik bildskatt, så med hjälp av bildspel har vi lyft fram mer om fältarbeten och studenter, i synnerhet social samvaro. Forskarna och forskningen syns främst i form av böcker. Lite tråkigt och traditionellt kanske, men vi använde åtminstone ett likbräde från Kökar som bakgrund. Vi glömde inte heller bort arkivet i brådskan, utan presenterar vår fortfarande pågående frågelistinsamling som kom igång år 1952 (det var herr Tegengren igen en gång).

Föremål, böcker och ägget. Foto: Bettina Westerholm

Dagen innan utställning var det pyssel för fulla muggar. Vitrinerna skulle putsas, föremålstexterna måste skrivas, och bilderna som skulle användas måste klistras på stadigare skumskivor, och akrylkuberna måste numreras. För att inte glömma det viktigaste: föremålen måste hämtas från arkivet nere i källaren. Oj, och bubbelflaskorna skulle ju in i kylskåpet! Då allting var klappat och klart märkte vi, att vi ännu saknade en silversked, en rosa studentoverall och en publikation. De var de sista momenten som fixades på utställningsdagens morgon, innan bildspelen sattes på plats och glasdörrarna äntligen låstes.

Förberedelser! Foto: Bettina Westerholm

Och t-shirten, silverskeden och det urblåsta ägget? Ägget och silverskeden är rekvisita till kaffeservisen och äggkoppen som representerar professor emerita Anna-Maria Åströms herrgårds- och borgerlighetsforskning, medan t-shirten är en raritet, en av de första med ämnesföreningen Kulturistens logga tryckt utanpå. Den hänger på paradplats som en symbol för social samvaro och studentkultur.

Bettina Westerholm och Lotta Wessberg

Kreativa kokkonster – betraktelser kring ett stormkök

Corona-julen 2020 önskade jag mig ett stormkök. Jag fick också ett exemplar av denna friluftspryl, även utsedd till ”årets julklapp”. Trots många skogsturer i tider av social distansering, begränsad rörelsefrihet och längtan ut i det fria, hade jag ändå inte använt stormköket förrän i söndags. Jag hade skaffat bränsle till det och såg fram emot att inte bara hitta trattkantareller, utan också steka och äta dem på plats, i gott sällskap. Tanken tilltalade mig: det här skulle bli en extra rolig svamputfärd. Jag förberedde hemma: fyllde och tejpade saltkaret, satte extra bränsle i en liten plastflaska och matolja i en liten burk, packade en lök, en bit zucchini, en paprika, en liten påse pasta, en liten skärbräda och kniv, ett par muggar, kaffe färdigt doserat i en liten påse, mjölk till kaffet samt en och en halv liter vatten. Jag kände mig nöjd och beredd, och sände en tanke till tidigare erfarenheter av båtliv, med sina lärdomar om det portabla, i rätt skala och mängd uppmätta.

Trattkantareller hittade vi i mängder. Det blev dags att montera upp stormköket på en stubbe i skogen, och vi startade med kaffe. Från denna punkt vid stubben kunde vi plocka svamp rakt ner i pannan. Mitt sällskap tog ett foto med mobilen och skickade till en vän. Svamparna och grönsakerna blev goda och vi var nöjda (att pastan, otålmodigt tillagad i sjudande vatten, smakade mjöl och blev oätlig spelade inte så stor roll).

Stormkök i svampskogen, 10.10 2021 (foto privat)

Ett par dagar senare skickade min vän en länk till en blogg om att laga mat på stormkök. Hon skrev ”på bilderna åtminstone ser det nästan ut som haute cuisine ”. Det var vackra färger och omgivningar, bilder på bloggaren och receptkreatören i naturen, närbilder på vackert komponerade rätter – som på en fin restaurang, eller i en kokbok. De redskap som syntes var, förutom stormköket, enbart en kniv med träskaft och en skärbräda av trä. Avsikten med bloggen (och även det tillhörande instagramkontot) presenterades som att dela med sig av växtbaserad matglädje och de bästa recepten för stormkök: ”Att få skapa och att få inspirera andra till att se samma glädje som jag själv gör i naturen är en av mina största drivkrafter”. I avsnittet ”Jobba med mig” presenterade bloggaren samarbeten med olika företag inom friluftsbranschen, däribland med en kokbok utgiven av en tillverkare av stormkök.

Utgående från enbart en jämförelse med bloggens bilder och den bild min kompis tagit av vårt matlagande i skogen kan man undra om vi alls ägnar oss åt samma aktivitet som bloggaren – eller vad kan det innebära att laga mat på stormkök i skogen i vår samtid? På fotot av vårt matlagande står ett spritkök och en panna med svamp i centrum. Kring denna finns ett par plasthinkar med svamp, ett vitt skärbräde, en tändare, en flaska vatten, ett par plastpåsar, en kopp. Fotot kunde ses som misslyckat om bedömningen gällde estetik. Denna värderande tolkning kunde leda vidare mot till exempel slutsatser som att svampätarna i detta fall ägnar sig åt något av praktisk nödvändighet. Men fotot kan också förstås som lyckad pedagogik: det här behöver du. Eller som ett tips om och innovation kring en svamptur: så här kan man också göra. Omvänt kunde denna bild underminera bilderna på bloggen, genom att t ex påpeka att arbetet ”bakom kulisserna” inte syns och att bilderna därför inte skulle vara riktigt sanna. Foton är belysande material för att undersöka hur praktiker och saker framställs, värderas och för att få veta något om det sammanhang där de ingår och får värde, men slutsatser ska inte dras för snabbt.

Glädjen över att laga och äta mat under en utfärd i skogen är säkert lika sann i båda fallen. Lika uppkopplade och interagerande via internet är också de medverkande parterna, som förenas i sina strävanden att dela med sig och inspirera andra, fast på olika sätt och i olika forum. Hur det kreativa i praktikerna tas fram skiljer sig delvis. Den ena parten intensifierar friluftsliv som sinnlig upplevelse med matlagning, den andra tillför svampplockandet en ny dimension. Men båda inriktningarna skulle säkert se sina praktiker som relaterade till hållbarhet, miljömedvetenhet, hälsa och god mat. Förändringsprocesser kan vara flerfaldiga, och det kan vara en av de viktigaste aspekterna för hur stark och hållbar förändringen blir: Vad kan den omfatta? Kan olika riktningar förstärka varandra och i så fall hur, eller underminerar de varandra? Samma ”trend” kan visa sig innehålla många variationer, samtidigt som det som ter sig som motsatser kan vara mer relaterat än det verkar vid första anblicken.

Ann-Helen Sund
doktorand i etnologi

Rutor av kärlek eller choklad?

Vi hamnar i en bakverksdiskussion på jobbet. Om man ska bjuda ett större gäng (t.ex. personal och studenter) på kaffe och tilltugg, vad bakar man enklast?

Kärleksmums föreslår en. En annan kontrar med chokladkaka i långpanna. Den första förtydligar: en plåt med kärleksmums med glasyr och kokos på. Nej mockarutor förstås! Men då ska det vara strössel inte kokosflingor.

När mockarutor kommer upp som term blir det klart att det är samma bakverk som hänsyftas. En chokladkaka med enkel glasyr på, ofta med kaffesmak. Benämningarna tycks variera beroende på geografisk hemvist. Men nåt gnager i mig. Jag vet att de heter nåt annat. Mockarutor, ja det är liksom för tekniskt, för högtidligt. Kärleksmums har jag hört, men nej jag associerar det felaktigt med mumsmums (egentligen ett produktnamn på det som andra kallar bland annat gräddbullar, skumbollar, chokladtoppar eller kyssar). Det är först efter ett par dagar som det plötsligt slår mig. Snoddas! Det är ju snoddas de heter. Och visst kan det vara kokosflingor på.

Lite googling öppnar en ny kategori för mig. Långpannekakor  alla dessa bakverk som lätt gräddas i en långpanna, vilket resulterar i ett rutnät av kakbitar. Chokladrutor! Så hette de också. Rutor är en bra benämning verkar det som  funktionell och tydlig. Man hittar recept på ”gula rutor,” ”ljuvliga vaniljrutor”, ”lättgjorda bärrutor” och ”klassiska chokladrutor”. Långpannan gör bakverket lättbakat och rutformen underlättar transport och distribution; alla får en lika stor bit till samma pris. Väldigt vanliga när man övertalats bidra med bakverk till basketmatchen, föräldramötet, knytkalaset eller gårdsfesten.

Sju sorters kakor. Ica bokförlag 2006.

Receptboken Sju sorters kakor gavs ut efter en kakpristävling år 1945. Under årens lopp har den redigerats ett flertal gånger, ibland i samband med nya baktävlingar. Den senaste utgåvan från 2017 är den hundrade. På bilden syns ett sommarstugeexemplar av den åttionionde utgåvan från 2006.

I min utgåva av klassikern Sju sorters kakor från 2006  finns amerikanska chokladrutor, ett kladdkakeaktigt långpannerecept med nötter i. Där finns också Kerstins mandelrutor, syltrutor, och till min lättnad ”snoddas”, med den förklarande texten: ”En populär kaka med många namn, som mockarutor, kaffekaka, vardagsruta och långpannebröd.” De vardagliga bakverken påverkas kanske mer av lokal och vardaglig variation både till namn och utförande, än de mer komplicerade, och för mig därmed, festligare bakelser som återfinns i slutet av samma kapitel, med ståtliga namn som petit-chouer, sarah bernhardt- och napoleonbakelser.

Kanske jag hoppar över rutorna när det blir min tur att bjuda på kaffebröd. Eller hittar på en helt  egen version. Om jag inte glömt allt vid det laget. Som att de faktiskt heter snoddas och inget annat.

Blanka Henriksson
lärare i kulturanalys, med smak för både bakning och bakverk

Perspektivförskjutningar

”Vi ser inte linsen genom vilken vi betraktar världen” skrev antropologen Ruth Benedict på 1930-talet och det upprepar vi för våra nya kulturanalysstudenter varje år för att lyfta fram vikten av att betrakta också det välbekanta ur nya och överraskande perspektiv.

Perspektivförändringar av en högst konkret art blir aktuella när jag i skrivande stund går in mitt första par progressiva glasögon. Plötsligt har perspektiven förskjutits och mitt invanda sätt att betrakta världen är inte längre gångbart. Jag måste lära mig att inte rikta endast blicken nedåt utan att röra hela huvudet för att ställa in fokus på det som ligger framför mina fötter. Världen tycks också ha skarpare konturer än tidigare, ibland lite väl skarpa, och jag längtar nästan tillbaka till en omgivning som kanske var lite suddigare men mer vänlig i sin framtoning. Jag påminns om en nära släkting som då hon fick sina första glasögon i gymnasiet klagade på att hon såg vartenda löv på träden – det blev lite för mycket detaljinformation för hjärnan att ta in på en gång tyckte hon, som vant sig vid en suddig grönska där träden var helheter snarare än summan av alla små beståndsdelar.

 

En liknande upplevelse hade jag i tioårsåldern med mitt andra par glasögon. Ingen hade förvarnat mig om att det kan ta några dagar för ögonen att vänja sig vid nya linser och jag vandrade hem från optikern storögt men också mycket förfärat. Aldrig hade jag märkt att trottoarerna i min hemstad sluttade så hemskt, aldrig att husens väggar var så långt ifrån lodräta och hindren i min väg så omöjliga att forcera. Jag tog mycket tveksamma steg där jag strök längs husväggarna för att inte falla omkull i denna högst absurda nya verklighet. Samtidigt som jag undrade om världen alltid sett sådan här ut, farlig och oberäknelig, var jag övertygad om att så här kan man inte leva. Som tur var gick känslan över på en dag eller två och aldrig efter det har ett par nya glasögon så mycket förändrat perspektivet.

Inte förrän idag. Miljöskadad som jag är börjar jag se det som en övning i kulturanalytiskt seende. Vad händer med mitt sätt att uppfatta och tolka världen när perspektiven förskjuts? Det som tidigare var en trygg och vacker väg hem från jobbet blir en besvärlig vandring där alltför många vinklar och nivåskillnader skapar obehagliga upplevelser av att förlora kontrollen. Att sitta i fåtöljen hemma och läsa och sedan hastigt titta upp för att kontrollera klockan och vem som borde skickas iväg till skolan blir en omtumlande upplevelse som förflyttar fokus från familjens tidsschema till den egna bristfälliga orienteringen i tid och rum.

På samma sätt försöker man kulturanalytiskt att se det undersökta med någon annans ögon. Någon som inte delar ålder, kön, etnicitet eller funktionalitet med en själv. Kanske kan vi då upptäcka vad som är skrämmande eller hemtamt i det som för oss känns tryggt eller främmande. Ibland kan man dock behöva hjälp på traven, och då kanske ett par progressiva linser kan vara lösningen.

 

Blanka Henriksson, universitetslärare i kulturanalys
som ibland låter detaljer skymma helheten

 

 

 

 

 

Spår av förflutet vardagsliv

Härförleden besökte jag en god vän som periodvis befinner sig på en liten holme utanför Houtskär. Besöket var huvudsakligen av social karaktär, men jag skulle även bistå honom i byggandet av en terrass. Inför besöket hade jag sökt efter uppteckningar i arkiven; hade månne någon folklivsforskare ren varit på platsen? I arkiven kunde inga spår av förflutet liv hittas och då jag redan tidigare hade fått berättat för mig att holmen var mycket liten så antog jag att platsen var ett kulturhistoriskt tomrum, bortsett från det relativt moderna fritidshus jag var på väg till. Väl på plats tog vi omedelbart, och av naturliga skäl, en förhållandevis kort promenad under vilken jag gjordes uppmärksam på resterna av ett torp som stått på holmens högsta punkt. Under ett lager av mossa och risiga grenar kikade stengrunden fram.

Betraktades holmen från ruinen kunde andra delar av torparens vardag anas. Övervuxna, i en del fall raserade, stengärden skvallrade om att djur hade funnits på holmen och en rektangulär stenformation indikerade att torparen även uppfört ett mindre fähus. När spåren av det förgångna hade visat sig växte frågorna fram. När hade torpet byggts? Av vem? Varför? När lämnade torparna holmen? Frågorna pockade på svar. Ur en byrålåda i fritidshuset plockade min vän fram en bunt med papper. Bland dem återfanns bland annat det ursprungliga torparkontraktet från 1895 och av detta framgick att torpet hade brutits ut ur ett bondehemman i Roslax by.

Bonden, tillika bror till den blivande torparen, sålde strax efteråt sitt hemman. Kanske skulle han, i likhet med många andra vid denna tid, emigrera. Med tanke på att kontraktet upprättades strax innan försäljningen kan det möjligtvis uppfattas som ett uttryck för omsorg om brodern. Det var inte alla förunnat att äga och bruka ett litet stycke mark – på en egen holme dessutom. Helt villkorslöst var kontraktet dock inte. Om vintern skulle torparen utföra tio mans dagsverken på hemmanet och fyra om sommaren. Hans fru skulle göra tre kvinnoverken. Av kontraktet framgår det även att den lilla torparfamiljen skulle ha rätt att hålla en ko och får på sommarbete på hemmanets mark. Kanske förklarar detta gärdsgårdarna av sten på holmen. Kontraktet förlängdes 1905 respektive 1914, men vad som sedan sker är till viss del oklart. Torparen dog 1915 och i ett testamente framgår det att hustrun ärvde kontraktet, men därefter upphör spåren av det förflutna. Åtminstone ute på holmen. Sannolikt finns det fler ledtrådar till torparens vardag någon annanstans, om inte i en byrålåda så förhoppningsvis i ett arkiv. I väntan på att dessa ledtrådar ska hittas byggs det vidare på det svenska kulturarvet i Finland. Terrassen är färdig inom kort.

Fredrik Nilsson
Professor i etnologi
Vikarierande terrassbyggare

Vardagliga magiska ting

Då man tänker på magiska föremål i populärkulturen som i filmer eller böcker, så ser de ofta ut som helt vanliga ting. Den mäktiga ringen i J.R.R. Tolkiens Sagan om ringen ser ut som en helt vanlig guldring. Harry Potters flygande sopkvast kanske ser lite speciell ut, men oftast är häxornas flygande kvastar såna som man helt väl kunde sopa med.

Samma fenomen är vanligt i folkliga föreställningar från 1800-talets slut och 1900-talets början. Många av föremålen som har används i folkmedicin och för andra magiska handlingar är faktiskt vardagliga verktyg, hushållsredskap, eller personliga föremål. Ibland är de magiska tingen faktiskt ”skräp” som sönderslitna skor, borttappade öskar som man hittar på en strand, små bitar av djurben, rostiga och krokiga järnspikar eller keramikskärvor.

På samma gång så är de här alldagliga tingen inte alls vanliga. En mäktig ring har använts i tre bröllop. En kniv som används i en magisk ritual är smidd av ett gravkors och härdad i människomjölk (eller så berättas det om kniven i alla fall). Det borttappade öskaret har legat i vattnet och blivit genomträngt av sjörådarens magiska kraft. Även en liten bit av ett björnben innehåller björnens makt för att en del representerar helheten. En skärva av en stengodsflaska som har hittats i jorden kunde användas när man botade en hudsjukdom som man trodde hade fastnat från jorden för man skulle ”hämta boten där man fått soten”.

Den här skärvan av en mineralvattenflaska av stengods har man botat bölder med genom att trycka med skärvan på det sjuka stället. Finlands nationalmuseum. Foto av S. Hukantaival.

Det magiska i dessa ting är således en sammansmältning av objekt och subjekt, föremål och människa, det materiella och världsbild. Eller snarare, det magiska tar plats i tillståndet före vi delar upp världen i objekt och subjekt, människa och omgivning.

Sonja Hukantaival
Forskardoktor i Nordisk folkloristik som upptäcker det magiska i vardagen

Läs mer:
S. Hukantaival 2020. Vital scrap. The agency of objects and materials in the Finnish 19th-century world view. Äikäs, T. & Lipkin, S. (red.) Entangled Beliefs and Rituals: Religion in Finland and Sápmi from Stone Age to Contemporary Times (MASF 8). Arkeologiska sällskapet i Finland, Helsingfors: 181–199. http://www.sarks.fi/masf/masf_8/MASF8-8-Hukantaival.pdf

Medmänskliga möten i kassakön

Jag står i kassan i den stora matvaruaffären och lastar omsorgsfullt upp mina varor på bandet. Denna monotona aktivitet en dyster novembermåndag avbryts oväntat av kassörskans glada kommentar: så fint att du vänder varorna!

Min första reaktion är en är blandning av genans och tillfredställelse. Jag blir generad över att jag utmärker mig som kund och att mitt beteende lyfts fram till allmän beskådan. Samtidigt känner jag mig nöjd eftersom mina handlingar, och därmed också jag, blir sedda och uppskattade.

Arbetet som snabbköpskassörska är monotont och slitsamt för kroppen, med enstaka rörelser som upprepas gång på gång när varor ska avläsas och förflyttas.
Bild: publicdomainq.net CC0

För vem är det då som jag noggrant synar varenda sak i kundvagnen och sedan lika noggrant placerar den på det rullande bandet med streckkoden vänd mot mig? För butiksbiträdena? Ja förstås, det är deras handleder och axlar som skonas från onödigt vridande. Det är därför jag blir så besviken när de inte märker mina ansträngningar alls, utan rutinartat vänder och vrider varenda grej framför streckavläsaren, helt i onödan.

Men är det bara för deras skull? Nej, nog är det för mig själv också. Denna ritualiserade handling som återkommer dag efter dag, år efter år, är min dagliga övning i medkänsla och mitt sätt att få känna mig lite duktig i det lilla. Jag behöver inte fundera på hur jag ska göra eftersom jag har mitt färdiga system där ordningen på varorna inte spelar någon roll, men riktningen är desto viktigare. Det blir också något av en sport att snabbt lokalisera streckkoder, och att nästan obemärkt svänga mjölkkartonger och brödpåsar i rätt vinkel, eller vända färdigmatsförpackningar upp och ner.

En streckkod rymmer eoner av information som är dold för oss som kunder. Själva streckkoden kan också var gömd på de mest oväntade ställen på vissa produkter. Bild: https://libreshot.com/ CC0

Samtidigt är jag alltid lite rädd att bli påkommen – är det inte lite pretentiöst det jag håller på med? Är jag inte lite självgod? Och vad ska jag säga om nån kommenterar? Min vanliga taktik är att le lite fåraktigt, dels för att jag känner mig avslöjad, dels för att småprat på finska verkligen inte är min starka sida. Jag är också rädd att mitt lite omständliga sätt att plocka upp varor från kundvagnen ska uppfattas som långsamt. Att jag ska bli den där irriterande kunden som stoppar flödet och skapar avbrott i ett fungerande system som bygger på allas medverkan. Alla bakom mig i kön förstår inte nödvändigtvis att mina rörelser minskar på kassapersonalens rörelser, så i slutändan borde resultatet bli detsamma.

Gjorde jag en medmänniska glad idag då? Kanske. Eller så spelade min ritual inte så stor roll egentligen. Kassörskan småpratade nämligen lika glatt med kunden innan och kunden efter. Oavsett så visade vi varandra uppmärksamhet en stund, jag genom mina tysta handlingar, hon genom sitt verbala erkännande, och jag kommer att fortsätta med mina köritualer. Dels för att fördriva tiden när jag väntar på min tur, dels för att det nån gång då och då faktiskt får en medmänniska att känna sig sedd. Att den medmänniskan ibland är jag själv gör ju inte saken sämre.

 

Blanka Henriksson, folklorist
som vänt på varor ända sedan 2006 då Konsumbloggen var den stora behållningen i bloggvärlden

 

Roskis-etnografi – spår av liv och död

Soptunnan står i en uppfordrande givakt vid ingången till den välbesökta kvartersbutiken. Vanligtvis är tunnan fylld till bredden med kvitton, kasserade inköpslistor, glass-, godis- och chokladpapper. Små fragment eller spår av liv. Men nu har något hänt. Har människor tagit av sig munskydden innan de gått in i butiken? Har kvartersbutiken definierats som en smittfrizon? Uppfattas butiken som en förlängd del av den privata sfären och därmed ofarlig? Munskydden signalerar i så fall trygghet och tillit: Här inne känner vi varandra!

Ett annat scenario är förstås också tänkbart; kunderna kan ha tagit av sig munskydden efter butiksbesöket. I så fall ska handlingen betraktas som ett uttryck för att kunderna lydigt hörsammat myndigheternas rekommendation om att bära munskydd i miljöer där social distans svårligen upprätthålls. Munskydden representerar ansvar och omsorg: I dessa kvarter värnar vi varandra och livet!

Men varför har munskydden kastats omedelbart efter besöket i butiken? Finns det en rädsla för den egna kroppens saliv, snor och svett? Har människor till följd av pandemin blivit främlingar inför sig själva och den egna kroppens utsöndringar? Kanske, men troligtvis vittnar de kastade munskydden snarare om en tyst protest och en manifestation av frihetslängtan: Hit men inte längre följer jag myndigheternas rekommendation!

Oavsett när munskydden kastats så framstår den överfulla soptunnan som en tickande covid-bomb. Kanske borde någon sätta upp en varningsskylt: Biohazard! Men det skulle förstås skapa onödig andnöd i grannskapet. Eller är det just andnöden som folket i kvarteret attraheras av? De tycks ju inte heller hörsamma myndigheternas varning om att rökning dödar.

Soptunnans kulturella teckensystem väcker fler frågor än den besvarar och den destabiliserar på så sätt vardagens ordning, den oroar. Förhoppningsvis återerövrar glass-, godis- och chokladpapperna snart sin plats i soptunnan. Det var så mycket enklare att gå till butiken när soptunnan stod i en stram givakt inför livet.

Fredrik Nilsson, professor i etnologi

Vigselring på villovägar

Fantomens hustru Diana har suttit fängslad under falsk identitet och alla hennes anhöriga har levt i tron att hon är död. Inga flyktförsök har lyckats och Gravelines-fängelsets vakter lyssnar inte när hon bedyrar sin oskuld. Detta gastkramande drama[i] utspelar sig på morgontidningens seriesida sedan ett par veckor tillbaka. Nu närmar sig äventyret sitt slut och en livs levande Diana har återförenats med sina närmaste – hon får träffa sina barn och lyckas videosamtala med sina åldrande föräldrar. På tu man hand går hon så i djungeln med sin make och fram kommer en bekännelse. ”Jag vågar nästan inte berätta en sak för dig!” säger hon, och i nästa serieruta sträcker hon fram sin nakna hand – vigselringen!

Någon gång under fångenskapen har hon blivit berövad sin vigselring, och när hon återförenas med sin make är detta det som verkar tynga henne mest. Först imorgon får jag veta hur Fantomen själv reagerar på denna nyhet, men själv fastnar jag vid vigselringens symboliska dimensioner.

Förlorade vigselringar är ingen ovanlig företeelse vare sig i vardagen eller i populärkulturen. I dagspressen stöter man på berättelser om vigselringar som dyker upp efter år av ovisshet under rubriker som ”Borttappad ring hittad på strand efter sex år” (DN 08.04.2014). Det lär också vara så att hobbysakletare med metalldetektorer ofta blir tillfrågade om hjälp med att återfinna bortslarvade vigselringar (och andra smycken). I sociala medier är efterlysningar av ringar så vanliga att det finns en speciell kategori av parodier (gärna med anknytning till en berömd ring i Tolkiens trilogi). Vill du hitta din försvunna vigselring kan du också vända dig till ett medium.

Söker man i samlingsverket Finlands svenska folkdiktning, med folklore insamlad kring förra sekelskiftet, får man exempel på hur verksam kraften i en vigselring har upplevts vara: den skyddar barn och kreatur mot allsköns ont, men kan också användas i spådomar och i magiska botemedel. Kraften är tvådelad här – dels har metallföremål (och särskilt de av ädel metall) föreställts vara magiskt kraftiga, dels laddas ringen av välsignelsen som finns kvar från vigselceremonin.

I ett drömlexikon läser jag att drömmar om förlorade ringar kan vara varsel om ondska, fångenskap och död. Speciellt oroväckande är drömmen för en ung flicka som ”bör se upp med sin hjärtevän som planerar att utnyttja och sedan överge henne”.

När fängelsepersonalen tar av Diana hennes vigselring bryter de också bandet mellan henne och hennes make. Ringen binder symboliskt ihop det äkta paret, ett motiv bekant från filmscener där någon tar av sig sin vigselring för att markera en skilsmässa, ett dödsfall eller kanske en önskan om en annan status. Närbilderna på ringen som avlägsnas från fingret precis innan huvudpersonen stiger in i ett nytt sammanhang visar på en transformerande kraft. Utan ring är du någon annan, oavsett om du har mist din partner eller planerar att vara hen otrogen. (Många gånger avslöjas man i filmsammanhang dock av den ljusa hudton som ersätter ringen där ingen solbränna kunnat ta över.)

Jag frågar mig om den vandrande vålnaden har sin ring tydligt synlig när han jagar bovar. Kännare av Fantomen vet att han bär åtminstone två ringar, en på vänster hand med det goda märket att stämpla på lämpliga platser, en annan på höger med en dödskalle som ger ett permanent avtryck i skurkhakor när Fantomen klipper till. Han är med andra ord inte den typ av man som skyr smycken. Men om det var Fantomen som dödförklarats, plågats i fängelse och till sist dykt upp efter veckor av saknad – skulle han i skam sträcka fram den tomma handen mot sin fru?

 

Blanka Henriksson, folklorist
som sätter på sig vigselringen vid festliga tillfällen, men tycker att en överlevande make trots allt skulle vara viktigare

 

[i] Fantomenäventyret som hänvisas till heter i original ”Chatu’s Fate” och är det sista i en serie av fem med början i ”The Death of Diana Palmer Walker” skrivna av Tony DePaul och tecknade av Paul Ryan (2009­–2011).

Opolitisk slavhandel och politiska museer

I gårdagens Helsingin Sanomat kan man läsa att British Museum i London har fått tillsägelse från den brittiska regeringen. I ett brev till museet hotar regeringen med att dra in det skattefinansierade bidraget om föremål avlägsnas från utställningarna. Brevet, som ”läckte” till medierna och publicerades i sin helhet i Sunday Telegraph, har skickats till ett flertal statligt finansierade museer.

Det föremål som aktualiserar brevet i det här fallet är en byst av Hans Sloane, vars samling föremål, böcker och kuriosa blev grundplåten för det som senare kom att bli British Museum, när han vid sin död 1753 donerade 71 000 föremål till nationen. Själva samlandet av artefakter och dokument finansierade han främst genom slavarbetare på sin frus sockerplantage i Jamaica.

British Museum försöker göra upp med sitt förflutna, bland annat genom att lyfta fram hur samlingarna skapats under den brittiska kolonialmakten. Foto: David Iliff, CC BY-SA 3.0

I slutet av augusti i år meddelade British Museum att bysten av slavägaren Sloane flyttas från en framträdande position till ett kabinett, där han dessutom kontextualiseras och det djupt problematiska i samlingens tillkomst beskrivs och inte längre sopas under mattan. ”Vi har knuffat ner honom från piedestalen” säger museidirektören i en intervju i The Telegraph, samtidigt som han framhåller att det är viktigt att den historiska sanningen kommer fram. British Museum säger själva att förflyttningen av Sloanes byst är en del av en våg av medvetna förändringar som görs vid museet för att tydligt lyfta fram hur slavhandel och andra imperialistiska handlingar starkt bidragit både med ren finansiering och med plundrade föremål.

Detta görs i samklang med andra liknande aktioner där man i Storbritannien först nu aktivt konfronterar den kolonialhistoria och det förtryck som landet byggt delar av sin storhet på. Detta har bland annat lett till att statyer flyttats och att gator eller byggnader uppkallade efter slavhandlare bytt namn.

Konserthuset i Bristol som öppnades 1867, har överlevt flera bränder och byggts till i omgångar. Tidigare bar det namn efter köpmannen Edward Colston, som var involverad i den transatlantiska slavhandeln, men efter protester döptes det 2020 om till Bristol Beacon. Foto: Philip Halling, CC BY-SA 2.0

Regeringens kultursekreterare, som står som avsändare av det ovan nämnda brevet, framhåller dock att de offentligt finansierade instanserna ska arbeta opartiskt och inte handla ”motiverade av aktivism eller politik”.

Här finns två springande punkter i kultursekreterarens och regeringens förståelse av vad ett museum är. Dels är ett museum inte en statisk samling föremål som ställs fram en gång och sedan får stå kvar till tids ände. Museiföremål byter plats och funktion hela tiden. Ibland är de utställda, ibland inte. Ibland ingår de i en helhet för att illustrera en företeelse, tid, strömning, idé eller annat, ibland i en helt annan. Sloanes 71 000 artefakter finns idag i tre olika samlingar, men har utökats till sammanlagt över 13 miljoner objekt hos British Museum, 70 miljoner hos Natural History Museum och 150 miljoner i British Library. Alla dessa objekt kan förstås inte vara tillgängliga för åskådare samtidigt.

Dels kan ett museum omöjligt vara opolitiskt. Allt som ställs ut är utvalt, alla texter som skrivs representerar en sanning bland många. Målet är dessutom att skapa kunskap – något som inte låter sig göras utan kopplingar både i tid och rum. Varför ställs det här föremålet ut här och nu? Hur beskrivs sammanhanget och vilken kunskap skapas i och med detta?

Det som den borgerligt styrda regeringen är ute efter är kanske snarare ett politiskt budskap som stämmer överens med deras egen politiska inriktning – då upplevs det som opolitiskt eftersom det känns självklart och sanningsenligt. När Sloane flyttas och blir en del i en annan kontext uppfattas det som politiskt, men att låta bysten av slavägaren, som lade grunden till museisamlingarna genom att äga människor och ta ifrån dem deras människovärde, stå kvar – det är opolitiskt?

Blanka Henriksson
docent i nordisk folkloristik