Kategoriarkiv: Materialitet

Ekonomiska system i vardagen

På skolans öppet hus finns en fiskdamm organiserad av Hem och skola. ”Kom ihåg att ta med kontanter” skriver en förälder i klasschatten. Att bära kontanter är inte en självklarhet i dagens Finland och i vardagen ryms flera parallella betalningspraktiker.

Dagen efter försöker vi betala bussresan med kort i sedvanlig ordning. Stadsbussarna tar inte emot kontanter (delvis en coronaåtgärd) men man kan betala med mobilapp, med betalkort eller med förladdat busskort. Men nu visar det sig att tar man en stadsbuss som rör sig över två kommungränser är det kontanter som gäller om man inte har ett busskort av rätta sorten. Busschaffisen halar upp växelpengar i form av en hopvikt bunt småsedlar ur innerfickan, ett system som andas provisorium eller något lite inofficiellt.

Väl framme på knattarnas handbollsmatch gäller kontanter eller betalkort när hemmalaget säljer förfriskningar under pausen. I andra liknande situationer kanske också ett mobilbetalningssystem som mobilepay kan användas. Vi hushållar hursomhelst med kontanterna – vi ska ju lyckas ta oss hem igen också.

Hemma på kylskåpet har vi en lapp där familjens yngre medlemmar bockar av varje gång de har tömt diskmaskinen. Varje streck är värt 50 cent och ackumulerade summor kan utkvitteras som kontanter hos familjens vuxna. Under förutsättning att de har kontanter i plånboken. Ofta omsätts strecken dock i produkter utan att passera kontantstadiet. Med sina ”diskmaskinspengar” kan man betala ett mobilspel eller ett fysiskt inköp som skett med föräldrarnas betalkort.

I plånboken har jag ett fullt stämpelkort som berättigar till en gratis lunch och specialkaffe på en specifik lunchrestaurang. Nästa lunch betalas genom detta kort som är giltigt endast på denna plats, ingen annanstans. I e-postens inkorg finns ett meddelande om bonuspoäng som omsätts i valuta när jag handlar i en given livsmedelskedja nästa gång. Här är utbudet av handelsplatser större, men kräver en omväg från min vanliga rutt.

Ekonomiska transaktioner sker på varierande sätt i vardagen. Pengar kan ta olika form och olika betalningssätt blir mer eller mindre giltiga i olika situationer på olika platser. Hur detta sker i ett frambrytande kontantlöst samhälle är relativt outforskat och därför uppmanar vi allmänheten att besvara traditionsvetenskapliga arkivet Culturas frågelista Kontanter och elektroniska pengar – nya förhållningssätt till pengar i vardagen. Med hjälp av svaren kan vi forskare få en tydligare bild av samtidens förhållningssätt till kontanter respektive elektroniska pengar. Vi vill gärna ha just dina tankar, erfarenheter och minnen av kontanter och kontantfria lösningar!

 

Blanka Henriksson
folklorist med kluven inställning till både det kontanta och kontantlösa

Vårdberget som rituellt rum

Fastlaskiainen och Wappen är två händelser, då Vårdberget kan kallas ett rituellt rum. Hur kommer det sej så, hurdana former tar det här rituella rummet och hur påverkar mediernas närvaros det rituella rummets former?

Ritualer kan ses som något religiöst och om man tänker på ett rituellt rum kanske tankarna förflyttar sej mot kyrkor istället för parker. Hur kommer det sej då att vi kan kalla Vårdberget för ett rituellt rum och se firandet kring Valborg och Fastlag som ritualer? Ritualer är återkommande, speciellt då det gäller årets fester. De är begränsade till en viss tidpunkt och plats, och de märker ut en speciell händelse i vardagen. Ritualer förändras över tid och enligt Karin Becker påverkas deras utformning, innehåll och människors beteende av mediernas närvaro. Det finns ett visst program i ritualen och deltagarna är klädda på ett specifikt sätt samt gör också rituella handlingar. Under Fastlaskiainen är det pulkor och halare (overaller), medan det på Wappen finns studentmössor, tal och sång av Brahe Djäknar. Den mest igenkännliga rituella handlingen är mösspåläggningen, där studenter sätter på sina studentmössor då Studentkårens ordförande säger en formelartad fras. Då kameror och annan utrustning finns närvarande för att sända information om tillfället som bilder och på tv kommer olika människor att välja att antingen finnas framför kamerorna eller alternativt låta bli.

Människor som står bakom Brahe Djäknar under Wappen 1987. Bild från arkivet Cultura IFbnr1987_264

Det rituella rummet blir något speciellt av att en ritual hålls där. Det kan handla om bestämda ställen, som kyrkor, där olika ritualer hålls. Handlar det om ritualer på någon offentlig plats, som Vårdberget i det här fallet, handlar det om ett offentligt rum som människor tar över för en stund. Det kan handla om planerade och mer officiella tillfällen, som Fastlaskiainen och Wappen, men också mindre ritualer som är mindre officiella. Som exempel på de senare ritualerna tar Barbro Klein upp möhippor, speciellt den delen av dem som händer i tunnelbanor och på stadens gator.

Vårdberget, eller Vårdbergsparken som parken egentligen heter, är en av de äldsta stadsparkerna i Finland. Det händer flera saker som kunde kallas ritualer under året, men för speciellt svenskspråkiga studerande eller personer som blivit studenter något år är Fastlaskiainen och Wappen något som ger dem en paus i vardagen. Under Faslaskiainen används berget för att visa upp olika studentföreningars fina pulkor, medan parken på Valborgsmässoafton fylls av tal, sång, en hel del människor och den traditionella mösspåläggningen. Första maj blir parken hem för främst studerande och deras picknickar. Vårdberget är ändå inte det enda rituella rummet i Åbo under Valborgsmässoafton. Den finskspråkiga mösspåläggningen sker på Puolalabacken och under kvällen blir också Lilja-statyn tvättad och får en egen studentmössa. Mycket av hur Valborg och första maj firas, har ändrats över tid från själva tidpunkten för festligheterna, till människors klädsel och platser där festen har firats i Åbo.

Medierna finns på plats under både under Fastlaskiainen och Wappen. På Wappen syns de mest i att YLE sänder mösspåläggningen och Brahe Djäknars körsång på tv. Människor kan välja att ställa sej på vägen bakom kören för att synas i sändningen, medan andra som inte vill eller ryms kan ställa sig någon annanstans i parken. Under Fastlaskiainen tas bilder av de olika pulkorna, speciellt pulkan som vinner.

Det brukar finnas en hel del människor på Vårdberget, också under Wappen år 1997. Bild från arkivet Cultura. IFbnr1997_116.

Det rituella rummet kan tänjas, speciellt då människor rör sej till och från det rituella rummet. På Wappen kan det här synas genom att studerande har program på morgonen, de tar sej på kvällen till Vårdberget och senare vandrar vidare för att sedan kanske komma tillbaka till parken på eftermiddagen den första maj. Eftersom medierna kan påverka hur ritualernas program formas och när ritualerna händer, anser jag att de kan tänja det rituella rummet till andra ställen än själva Åbo. Det är ju idag väldigt möjligt att se på mösspåläggningen och körsången på Vårdberget från andra ställen i Finland.

Vårdberget kan vara intressant, inte bara för sitt läge och sin arkitektur, utan också som ett rituellt rum. Jag hoppas att mina reflektioner kring ritualer, rituella rum och mediernas roller i att forma båda av de här fenomenen har varit intressant att läsa. Samtidigt är jag lite sur över att jag inte ännu har lyckats att hitta Vårdberget på första maj. Om inte pandemiläget förändrar sättet att fira Wappen, så har jag en chans att göra det nästa vår.

Minna Sundberg

Källor:

Elektronisk litteratur:
Ekrem, C. (2020). Valborg och första maj. Karaktärsfast med sinne för det karnevalistiska. I A. Bergman & C. Ekrem. Stora finlandssvenska festboken (s. 170–200). Helsingfors & Stockholm: Svenska litteratursällskapet i Finland & Appell förlag. Hämtad från: https://www.sls.fi/sv/utgivning/stora-finlandssvenska-festboken

Tryckt litteratur:
Becker, K. (1995). Medierna och de rituella processerna. I B. Klein (Red.), Gatan är vår! Ritualer på offentliga platser. (s. 241–273). Stockholm: Carlssons.
Klein, B. (1995). Inledning. I B. Klein (Red.), Gatan är vår! Ritualer på offentliga platser (s. 7–42). Stockholm: Carlssons.
Ronström, O. (2017). Ritual och ritualisering. I J.G., Payne & M., Öhlander (red.), Tillämpad kulturteori (s. 231–250). Lund: Studentlitteratur.

Länkar:
Museiverket. Vårdbergsparken, Observatoriet och hantverkarkvarteren på Klosterbacken. Byggda kulturmiljöer av riksintresse RKY. Hämtad 14.11.2021 från: http://www.kulturmiljo.fi/read/asp/rsv_kohde_det.aspx?KOHDE_ID=549

 

The Whole of The Moon: folktro och månen

Världen skyndar framåt i full fart och för att hänga med, lär vi oss allt mer om nya appar, program och innovationer. Vi följer våra tidtabeller och är besatta med att spara tid alltid när det är möjligt. Ibland är det bra att bli påmind om att på himlen syns vår äldsta almanacka. Förr i tiden  fungerade månen som en kalender för människor och gav information om lämplig tidpunkt för att uträtta årets arbeten. Det är magiskt att tänka hur efter 4,5 miljarder år är månen fortfarande en del av vårt solsystem och den går igenom sina faser så som den alltid har gjort. Idag finns det så mycket andra ljuskällor runtom oss hela tiden att vi inte alltid märker månen och vi kanske inte har behov av månljuset på samma sätt som i det förindustriella samhället. Då har fullmånen visat vägen när man har rest längre sträckor under natten och behövde hjälp för att navigera i främmande trakter.

Till månen kopplas flera föreställningar både i Norden och i andra länder. De har ofta att göra med månens faser, men det finns också tankar om vilka saker som kan bringa lycka eller otur. Månen har setts som en plats dit människor skickas som ett varnande exempel för andra. Månen har gett oändligt inspiration till författare, artister, konstnärer och säkert även till folklorister och etnologer. (Medan jag skrev texten för detta blogginlägg lyssnade jag på The Whole of the Moon av The Waterboys från 1985 och därifrån har jag tagit namnet till blogginlägget. Mycket inspirerande!)

Mark Tegethoff, unsplash.com

I folktron har månfaser på ett sätt avgjort grunden för föreställningar och magiskt tänkande. Den synodiska månaden, det vill säga tiden mellan två nymånar är 29 dygn, 12 timmar och 44 minuter. Denna tid kan delas upp i första, andra, tredje och fjärde kvarteret. Det används dock oftare folkliga benämningar för dessa faser. I början kommer det en nymåne som utgör början i nymånetiden. Denna tid kan vara några dagar eller hela den tilltagande månens tid, beroende på sagesmannens synvinkel. Under första och andra kvarteret kallas måne tilltagande eller växande, ibland används även namn som övermåne, uppmåne, motmåne eller stigande måne. Det fanns en finsk föreställning att när man såg den nya månen stiga, skulle man ha en slant i handen. Då skulle man ha gott om pengar under det nya månvarvet. Samma föreställning finns åtminstone i irländsk folktro. Om man däremot var sjuk då när den nya månen träffade på en, skulle man förbli sjuk hela månaden.

Fullmåne (kallas ibland också mellanmåne) är en vändpunkt och det sägs att då vänder månen sig nedåt, avtar eller krymper. Från fullmåne börjar tredje kvarteret och då är månen avtagande. Andra benämninger för månen i denna fas är nedmåne, nermåne, sjunkande måne eller gammal måne och fasen varar tills slutet av fjärde kvarteret. I slutet av månvarvet är månen ”slutmåne”, även kallad för eftermåne, månens kant eller gamla månens botten. Vissa dagar under slutmånen kallades svinndagar (då allt försvann) eller torra dagar då allt torkade, ruttnade och dog. Till dessa dagar hörde enligt olika källor månvarvets sista torsdag eller fredag eller några dagar innan nymåne. Måndag överlag kallades ”en hård dag” och det ansågs inte bra att på måndag påbörja arbeten som skulle ta flera dagar.

I det förindustriella finska samhället trodde man att den tilltagande månen var färsk och ökade tillväxten. Då var det bra att lägga ut fiskebragderna och man hade fiskelycka. Växande måne passade utmärkt för att plantera blommor, träd och buskar. Husdjuren slaktades ofta under tilltagande måne för att då smakade köttet bättre. Det var även bäst att baka bröd i början av månvarvet för att få brödet att lyckas bättre och för att bröden inte skulle mögla. Ville man att håret skulle vara välväxt, var det viktigt att klippa håret vid nymåne eller tilltagande måne. Håret eller naglarna slutade växa eller skulle växa dåligt om de skulle klippas vid avtagande måne.

Den avtagande månen torkade ut, förintade och minskade. Till exempel olika operationer var bäst att utföra under avtagande måne för att minska risken för blödning och att såren ska läka bättre. Därför skulle också djur kastreras under avtagande måne. Denna tidpunkt var utmärkt för att plöja åkrar för att ogräset dör bättre under avtagande måne. Städning skulle även göras under avtagande måne för att då kunde ohyran (som kackerlackor, vägglöss och loppor) utrotas mer effektivt.

I irländsk folktro fanns en föreställning om att det bringar olycka om man ser den nya månen första gången genom ett glas (till exempel ett fönster). Det gör ingenting att se månen nästa gång genom glaset, men den alldeles första gången efter nymånen måste ske utan något glas emellan. Det tänktes även farligt att sova med månljuset i ansiktet för då fanns det en risk att bli galen. Det ansågs även farligt för kvinnor att tala om månen. Irländska barn kände till olika historier om en man som blir skickad till månen. Mannen var ute och samlade kvistar under sabbaten och hörde en röst som befallde honom att släppa kvistarna eller annars skulle han få bära dom för evigt. Mannen släppte inte kvistarna och blev i nästa stund ryckt till månen av en osynlig kraft och där förblev han för alltid. Sådana historier var kanske mest för att skrämma barnen: de skulle vara lydiga eller annars skulle de också bli skickade till månen.

Mark Weber, unsplash.com

När det nästa gång känns att världens takt blir lite för mycket, kan man ju ta exempel från forna tider och följa det förindustriella samhällets rytm. Man får sakta ner lite för att hinna lägga märke till månfaser och månens utseende. På måndag är det aldrig bra att påbörja någonting större, inte heller på en fredag. Folk visste redan för flera hundra år sedan att måndag är en hård dag. Vissa dagar är bara svinndagar och då är det helt okej om allting inte lyckas (eller om ingenting lyckas). Sin egen lycka kan man även maximera med att ha en mynt i fickan när det blir nymåne för nästa gång.

Carita Ajanti

Mer information om månen:

Pöyhönen, Anne. 2010. Månen i ny och nedan – konsten att bestämma tid i finsk folktradition. Yläkuu-kustannus. (Boken finns också på finska: Yläkuu ja alakuu – ajoituksen taito suomalaisessa kansanperinteessä.)

Folklore Fragments Podcast. Episode 3: The Moon in Folk Tradition. University College Dublin. https://www.youtube.com/watch?v=CLQAQLm_uYQ&t=2656s

Dungeons & Dragons – Ritual och materialitet utanför spelet

Dungeons & Dragons är ett TTRPG (tabletop role-playing game), alltså ett rollspel som oftast spelas vid ett bord med vänner. Spelet är fantasy-centrerat och innehåller magi och monster. De rituella och materiella aspekterna av spelet finns inte enbart i innehållet, utan hittas  också kring spelet.

För att spela D&D behöver man regler och då används böckerna ”Dungeon Master’s Guide” och ”Player’s Handbook.” Böckerna är centrala för spelet och det är nära omöjligt att spela utan dem. De är alltså den materiella kärnan i spelet. Till spelet skapar man också karaktärer man spelar som, allt från alver till dvärgar, barbarer till magiker, man kan vara nästan vad som helst. Då man skapat en karaktär måste man också skapa ett rollformulär, det är i princip basinformationen om karaktären samlat på ett papper. En spelare är beroende av rollformuläret och det kommer att användas genom hela spelet.

Inom D&D används också tärningar. Tärningarna är den viktigaste mekanismen inom spelet, eftersom man kastar tärning för att bestämma vad som händer i spelet. Tärningarna har blivit så ikoniska att man kan köpa skjortor, muggar och andra saker med en bild av tärningar, och man kan köpa en massa olika tärningar. Tärningarna är inte bara ett redskap i spelet, men har också en estetisk betydelse. Det är mycket typiskt att folk skaffar tärningar för deras olika karaktärer, eller för olika teman. Dessutom är tärningarna kopplade till konceptet av tur och öde.

Förutom det materiella kan reglerna också tolkas som rituella. Detta är på grund av strukturen i spelet. Det finns en ”Dungeon Master,” hen fungerar som spelledare och berättarröst i spelet. ”Dungeon Master” etablerar och fastslår också spelets regler. Och sedan finns det spelare som styr sina karaktärer i världen de har fått framför sig. Det är en form av hierarki, särskilt för en utomstående person. Alla har en roll med en specifik funktion, men de är alla lika viktiga. Rollerna blir tydligare då man läser i boken och ser på de allmänna uppfattningarna kring spelet. I regelboken ”Dungeon Master’s Guide” finns det en regel där det sägs att spelaren borde hämta godis eller andra snacks till sina ”Dungeon Masters” som ett tack för deras hårda jobb. Ur ett ritualistiskt och milt komiskt perspektiv kan detta tolkas som en offergåva.

För att återvända till konceptet tur och öde i spelet, är det värt att nämna att de är extremt allmänna i spelet, särskilt tur. Eftersom spelet är beroende av tärningskast kan ingen exakt förutspå hur något kommer att sluta. Därför är det allmänt att man anser att det är turen och ödet som styr allt. Turen kan dessutom också vara bunden till tärningarna. Och många som spelar, om de upplever att en tärning har fått dåliga resultat för ofta, kommer de endera att byta till en annan eller ”tvätta” tärningen. Detta kan göras på olika sätt, t.ex. bada dem i hett vatten, tända rökelse kring dem osv.

Sammanfattat att D&D har många aspekter utanför själva spelet som är ritualistiska och materialistiska. Dessa är reglerna som bygger upp spelet, hierarkin in i spelet och de övriga uppfattningarna inom spelet som koncepten tur och öde.

Hanna-Maria Katajamäki

Läs mera:

Dungeon Master’s Guide (5e) – Gary Gygax

Player’s Handbook (5e) – Gary Gygax

Traditionen med bröllop, och hur vi går emot den

Bröllop är ofta en av de största livshögtider man kommer uppleva, både för en själv och andra. Det är både något så romantiskt och traditionellt att även om man rätt så långt vet vad man kommer vara med om är det ändå spännande.

Men vad händer när bröllopet man ordnat är väldigt otraditionellt och inte kommer att exakt uppfylla någons förväntningar? Och hur planerar man ett sådant bröllop där det inte finns en lätt mall man kan följa?

Bilden från The Invisibles: vintage portraits of love and pride av Sébastien Lifshitz, 2014

Detta är något jag går igenom just nu. I maj 2021 förlovade jag och min partner oss, och nu håller vi på med mild bröllopsplanering. Jag säger mild eftersom vi inte är nära på ekonomiskt stabila att vi kan ordna ett bröllop, men vi har inte heller tänkt vara bara förlovade i flera år. Dessutom talar vi om det och ser fram emot det tillräckligt mycket för att inte vilja vänta.

Ingendera av oss är ciskönade, och samtidigt är vi av samma kön. Med kön avser jag det som ibland kallas genus, alltså vad i engelskan heter “gender”. Både och använder han/hen/hon pronomen, och även om vi inte skulle göra det skulle vi fortfarande vara av samma kön. Alltså har vi ett lesbiskt bröllop i mångas ögon.

Lesbiska bröllop är tydligen väldigt komplicerade att förstå. Om både och har klänning är det inte rätt, om en har kavaj imiterar man heterosexualitet och om båda har kavaj så är det “som ett homosexuellt bröllop”. Alla dessa är kommentarer jag hittat på nätet. Vi kommer personligen båda ha klänning, eftersom vi alltid velat ha klänning på vårt bröllop. Jag vet inte så mycket om min partners planer, men jag vill i alla fall ha min klänning i två delar så att jag kan byta till byxor ifall jag får svår dysfori. Hoppas också på att den inte kommer bli värst smutsig, eftersom vi har planerat på att hålla oss utomhus.

Eftersom ingendera av oss hör till kyrkan måste vi också till magistraten. Det kommer bli som ett dubbelbröllop! Vi vet båda vem vi vill ha med, eftersom vi behöver två vittnen, men annars har vi inte några konkreta planer runt det. Vi fokuserar mer på den större, mer icke-officiella ceremonin. Vi har både och lämnat den lutherska kyrkan av personliga orsaker, och min orsak är den som kommer påverka vårt bröllop. Jag har länge kallat mig själv “pagan” för att simplifiera saker, men jag följer alltså en modern version av hellenism (grekiska gudar) och nordisk folktro. Eftersom vi inte kommer följa bara en ritual har vi tagit initiativet till att blanda ihop de delar av bröllopsritualer i traditioner vi får följa och använda. Till exempel kommer vi skriva våra egna äktenskapslöften, men också använda en fornfinsk ramsa för att göra själva bindningen. Det är mycket forskande som
vi håller på med för att vara så autentiska som möjligt och undvika appropriering. Jag måste medge att jag inte gjort en så stor del av denna forskning än, men parrelationer handlar om att jobba tillsammans så månne jag inte kommer att jobba mer närmare själva bröllopet. Jag kommer säkert att ha mycket nytta av olika arkiv senare i planeringen.

Det är mycket som tillhör bröllopsplanering och ibland känns det som vi har dubbelt så mycket att göra. Till exempel, vem är det man egentligen vill ha på sitt bröllop? Vi är inte riktigt av samma åsikt när det kommer till hur många människor vi vill bjuda (jag har stor släkt och en del av min partners släktingar är homofobiska), men vi har tid att sortera det.
På den mer positiva sidan kom vi plötsligt på att eftersom vi båda egentligen är frun så borde, enligt tradition, bådas familjer betala för bröllopet. Ibland lönar det sig vara homosexuell, speciellt när det ger en mera pengar.

Vi hoppas på att vår dag kommer bli som vi planerat den, och som tur är våra planer väldigt ytliga fortfarande. Jag vet att vi är rätt så unga, det är inte många som förlovar sig vid 19 års ålder, men det kändes rätt för oss. Många frågar om detta, många frågar om själva bröllopet, och ärligt talat har vi inte heller svar till alla frågor. Kanske det blir en till bloggpost efter själva bröllopet för att ge en mer detaljerad bild av vad som gick in i planen och ceremonin!

Sam Sågfors

Litteratur:

Kahden Kauppa – Juhlatietoa, kuvia ja kertomuksia Suomalaisista Häistä (SKS, Terttu Kaivola, 1995) handlar om finska bröllop genom historien, mer specifikt mellan 1600- och 1900- talet. Boken är tyvärr på finska, men intressant för dem som är intresserad av hur bröllop har förändrats.
The End of the Fairytale Bride: For Better or Worse, How Princess Diana Rescued the Great White Wedding (Cornelia Powell, 2015) berör också annat än bara prinsessan Diana. Cornelia Powell är folklorist med ett intresse i bröllop, och den första delen av boken handlar om mytologi, folklore och historia kring bröllop.

eurosedlar och -mynt i olika valörer

Dukater och lusidorer – gamla mynt med nya betydelser

Euron fyller 20 år kan man läsa i gårdagens tidning, vilket betyder att det nu finns en generation unga vuxna som levt endast med denna valuta. Fast vi är ju också många som kommer ihåg ”gamla finska mark” och kanske finns det fortfarande de i euroländerna som känner sig allra tryggast om de räknar om riktigt stora summor till den tidigare lokala valutan.

Själv minns jag också diskussionerna som föregick själva realiserandet av den gemensamma valutan. Arbetsnamnet var ecu (med franskt uttal) och det var inte litet utan att euro, som det sen blev, kändes som en osedvanligt tråkig benämning. Den ursprungliga écun var ett franskt guldmynt som började präglas på 1200-talet och förekom i olika varianter fram till och med den franska revolutionen.

Att det nästan blev ecu jag skulle komma att handskas med får mig att leka med tanken på andra utdöda europeiska myntslag vi kunde ha återupplivat i form av en sameuropeisk valuta. Det finns många att välja mellan och flera av dem lever kvar i vardagsuttryck och litterära skildringar eller sångtexter.

Själv sjunger jag vaggvisor där myntslaget är daler; antingen har jag supit upp fyra av dem (tillsammans med de röd-och-vita korna) eller så är det bråttom att sko hästen innan skorna blir dyrare (tre daler och fyra). Dalern infördes i Sverige 1534 av Gustav Vasa och även om namnet ändrades till riksdaler levde myntet kvar tills det ersattes av den svenska kronan år 1873.

I visan Petter Jönssons Amerikaresa, med text av Magnus Elmblad (1848–1888) är bland annat brännvinet billigt i det förlovade landet Amerika: man får en kanna för sex styver. Styver är en gammal nordisk benämning på mindre myntvalörer och sexstyver har varit det inofficiella namnet på bland annat ett silvermynt präglat med 5 öre, men med värdet 6 öre, samt en skilling banco.

Men också i senare diktning har ålderdomliga eller exotiska myntslag lekfullt använts för att beskriva fattigdom eller rikedom. I Evert Taubes (1890­–1976) visa om den dansande Rönnerdahl har huvudpersonen gott om sorger men ”ont om sekiner” och i Olle Adolphsons (1934–2004) Trubbel sägs det i slutet ”du skall aldrig ge mig pikar om sekiner” för att markera att det inte finns utrymme att diskutera ekonomin i den återupprättade relationen. Sekiner har enligt SAOB använts vardagligt och skämtsamt om pengar från slutet av 1800-talet, men sekinen är ursprungligen ett italienskt guldmynt från Venedig som användes i 500 år (ca 1284­–1797). Samma mynt kallades också dukat.

två gulddubloner

Spanska gulddubloner präglade i Mexico City 1798. Kungen är Carlos IV av Spanien.

”Här äro ett tusen floriner / Tag dem och köp dig fri” sjunger Cornelis Vreeswijk (1937–1987), medan artisten Timbuktu (Jason Diakité 1975­–) hänvisar till ”150 dubloner”, där båda myntslagen används som slang för samtida valuta. Floriner går tillbaka på ännu ett italienskt guldmynt, den här gången från 1200-talets Florens, men har också använts som myntbenämning i bland annat Storbritannien, Sydafrika och Nederländerna. Dublonen i sin tur var ett spanskt guldmynt som präglades från 1537 till 1833 och användes i Spanien och de spanska kolonierna. Den motsvaras i Frankrike av lusidoren (Louis-d’or) som introducerades under kung Ludvig XIII på 1600-talet (och som också använts skämtsamt för svenska kronor likt sekinerna). Utanför Spanien blev dublonerna kända som pistoler och båda benämningarna andas nu för tiden en viss sjörörvarromantik.

Om man idag fick betala sina matuppköp med dubloner eller lusidorer skulle det onekligen föra in en air av något äventyrligt i vardagslunken. Fast förmodligen skulle man ganska snart vänja sig och dukaterna eller pistolerna skulle bli lika vardagliga som dagens euro.

 

Blanka Henriksson
folklorist som inte skulle ha något emot att varva betalkort och appar med guldmynt emellanåt

Gå ensam på bio

Det är kväll. Jag står utanför Finnkino i Åbo. Jag går in i en stor entréhall. Det är en rätt så kort kö. Lukten av smörigt popcorn och diverse sötsaker tränger sig in i näsborrarna. Jag tittar en stund på de andra biobesökarna. De har nästan komiskt stora ämbar av tilltugg med sig och en stor mugg med någon läsk. Någon kommenterar att de nu kan unna sig själv denna ”belöning” då det ändå är ett biobesök. För det är ju inte ett biobesök om man inte har ett ämbar fullt med popcorn? Fast jag själv inte är den största konsumenten av popcorn, vet jag att det ändå nästan är en väsentlig del av att gå på bio. Det är något man inte kanske äter så ofta utanför filmsammanhang, men man skall alltid ha popcorn i handen om man skall gå och titta på en film.

Jag går fram till kassan och köper en biljett. Sedan går jag och söker den sal där filmen skall visas upp, letar efter min sittplats och sitter ner. Jag tar av mina ytterkläder och försöker laga mig bekväm. Flera reklamer spelas upp före själva filmen visas. Jag kan höra de andra biobesökarna diskutera sinsemellan. Några diskuterar mer högljutt än andra. Jag stänger ögonen och lyssnar på bruset i salen. Energin i rummet är både lugn, men ändå förväntansfull. Och när skärmen till slut utvidgas och det blir mörkt i salen, blir även rummet tyst. Endast dånet ur högtalarna hörs. Då lutar jag mig bakåt och låter filmen svepa mig med  och få mig att glömma bort alla mina triviala bekymmer.

“Photo of Woman Eating Popcorn at Movie Theater”, Cottonbro (8 juni, 2021)

Biobesöket hör inte till det vardagliga. Det är ett brott från det alldagliga, det triviala. När man går in i biosalen känner man hur tiden förändras. Tiden uttrycks på ett annorlunda sätt. Bio känns inte som det är en del av resten av världen, utan erbjuder en paus från vardagen och resten av samhället. Omvärlden försvinner och man är in sin egen lilla tidsbubbla. Bio är ett liminalt utrymme, det vill säga en icke-plats. Det både är en del av samhället, men ändå inte.

Bio förvränger din syn på tiden. Har du någon gång upplevt den känslan som man får när man kommer ut ur en bio och det ännu är ljust ute? Bions liminalitet påverkar mig på det sättet att jag alltid förväntar mig att det skall vara mörkt ute när filmen är klar, oavsett när jag gått på bio. Detta är så fascinerande. Det beror också troligen på att vi alltid gick på film med familjen på kvällen när jag var yngre, då vi bodde så långt borta från biografer. Det var något vi gjorde som en familj på veckoslutet, då vi fick vara vakna lite längre. Så jag kanske lärde mig förknippa bio med kväll och grupper.

Förr vägrade jag gå på bio ensam. Man skulle helt enkelt gå på bio med andra personer, för annars var det ”ledsamt”. Samma fenomen kan ses då man diskuterar om att gå ensam till restauranger och på kafé. Dessa aktiviteter är helt enkelt förknippade med grupper och gemenskap. Men om jag är fullständigt ärlig har några av de bästa bioupplevelserna för mig varit då jag gått och se på någon film ensam. Ett exempel som jag kan ta upp är då jag gick och se på filmen ”Moonlight” (2016, regissör Barry Jenkins). Den hade just vunnit en Oscar för bästa film, men ändå diskuterades filmen inte. Ingen av mina kompisar var intresserad att komma med på bio, så till slut måste jag gå ensam om jag ville se filmen. Salen var så gott som tom när jag anlände, men det gjorde inget. Då jag var ensam fick jag ta in hela filmen utan att behöva tänka på att presentera sig på ett visst sätt, utan jag fick bli totalt uppslukad av filmen.

” Red light on Black Background”, Tima Miroshnichenko (21 maj, 2021)

Såklart det finns filmer som man inte vill se ensam. Jag skulle påstå att action-packade filmer som till exempel Marvel-filmer eller komedier inte skulle kännas rätt att gå ensam och titta på, då dessa är menade för en grupp. Det är gruppupplevelsen, vetskapen om att vi alla delar på samma händelse, som gör dessa filmer minnesvärda. Det finns stunder i en bio där det är fullkomligt acceptabelt att jubla, skratta högt, gråta. Dessa situationer sker ändå främst när man är på en visning där rummet är fullpackat och vi alla är lika entusiastiska för den filmen vi tittar på. Den stunden är man inte bara en individ som jublar, utan en helhet, en del av gruppen. Filmers viktigaste ändamål är ändå att nå gruppen, men också individen.

Under coronapandemin har man inte kunnat gå på bio. Jag tänkte inte att jag skulle sakna det, jag tror inte jag heller egentligen gjorde det, men ändå kändes det skönt att komma tillbaka till en biosal och se på en film. Netflix erbjuder nog filmer så det räcker till, men det känns inte likadant att se på filmer hemma via en streaming-service, som det känns att gå på bio. Det handlar inte bara om filmen, utan det handlar om energin i rummet. Det handlar om miljön. Jag är inte ensam fast jag kommer ensam. Jag är en del av samhörigheten. Jag är bara en av många som älskar filmer. Därför älskar jag att gå på filmer ensam.

Amanda Tverin
studerande

 

Begravningsplatsens kulturella grammatik. En lekfull övning på ett allvarligt tema

Som ett led i att levandegöra studierna i kulturanalys, och att skapa ökad känsla av gemenskap mellan studerande och bland personalen, höll vi ett kulturanalytiskt laboratorium på Åbo begravningsplats. Tanken var att skapa ett rum för nyfiket utforskande av världen genom att titta på kulturmönster, kulturella innovationer eller kulturell variation. Metoden som användes var situerad observation där blicken i förening med andra sinnen aktiverades i ett tematiskt utforskande av begravningsplatsens kulturella grammatik.

Observationen gjordes med utgångspunkt i temana: (1) Tid och symboler, (2) Sociala relationer, identitet och makt, (3) Rumslighet och stämningar och (4) Materialitet och minnen. Vi möttes på platsen och fyra grupper studenter och personal började vandra mellan de välorganiserade gångarna i olika riktningar.

Åbo begravningsplats är rik på påkostade familjegravar som speglar olika tiders trender i motiv och utformning. Foto: Lena Marander-Eklund

Vi hittade pampiga familjegravar, sneda mossbeväxta gravstenar, gravar med yrkesbenämningar på den döda, välputsade gravstenar, övergivna gravar, gravar med olika symboler och olika typer av estetik och mycket mer. En sak som vi speciellt lade märke till var små skyltar som placerats vid vissa gravar, som ett slags meddelanden. Här framkom t.ex. att graven handhas fram till ett visst årtal, vilken typ av skötsel som är betald eller att gravstenen är farligt sned – en uppmaning till anhöriga att åtgärda saken.

En kulturanalytisk analys av begravningsplatsen kräver både en förmåga att överblicka de stora linjerna och ett sinne för detaljer. Två kulturanalytiker hukar koncentrerat vid en grav för att läsa vad det står på lapparna som finns utplacerade vid vissa gravar. Kanske är det en beställning på gräsklippning eller gravblomster, eller så är det en uppmaning om att låta räta en farligt lutande sten. Foto: Lena Marander-Eklund

I gruppen som bestod av forskare och personal kretsade samtalet bland annat kring dödens närvaro i vandringen på begravningsplatsen. Intressant nog kändes döden relativt frånvarande, tills vi plötsligt hör kyrkklockorna från kapellet börja slå. Strax därpå dyker ett begravningsfölje upp bestående av svartklädda personer i tre generationer. En äldre kvinna bär en urna.Med begravningsföljet inträdde också en ny stämning. Begravningsplatsen var inte längre endast ett rum för vetgiriga kulturanalytiker och för den personal som flitigt krattade platsens gångar. Nu trädde döden fram. Följet kom rakt emot oss och av hänsyn tog vi ett steg åt sidan. Samtidigt som kapellets klockor klingar i moll, hörs på avstånd den muntra inringning från en skola. Två olika världar möts i ett och samma ljudlandskap.

En av de större familjegravarna visar hur generationer och släkter hänger ihop. Här finns också plats kvar på stenen för nya namn. Foto: Lena Marander-Eklund

Efter en dryg timme åkte vi tillbaka till Arken för att gå igenom våra fynd. Studenterna diskuterade ivrigt sina upptäckter av makt, tid och stämningar. På frågan om vad som speciellt förvånade utrycktes överraskning över allt som finns att upptäcka på en begravningsplats. Här samsas religiösa uttryck, rituell materialitet, historia, minnen, känslor, stämningar, tankar om människovärde och värdighet och livets förgänglighet. Samtidigt som en begravningsplats rymmer både sorg och tragik, kom studenterna ändå fram till att genom att minnas de döda och berätta om dem går också livet vidare.

 

Lena Marander-Eklund
professor i folkloristik

Etnologi 100 år – eller orsaken till att arkivpersonalen hämtar en gammal t-shirt, en silversked och ett urblåst ägg till jobbet

Hur fångar man ett akademiskt ämne i en utställning? Då det var dags att planera 100-årsfirandet för Nordisk etnologi fick vi fundera på det. Som tur är har ämnet lämnat en del materiella spår i Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi under nästan 70 år genom föremålsinsamling och fältarbeten, så det fanns någonting att ta till. På så vis föll det sig naturligt att arkivets personal, två etnologer och en folklorist, bar huvudansvaret för utställningen.

En djupdykning i arkivets gömmor påvisade att det visst fanns en hel del föremål, men ämnets tidigare professorer är representerade i varierande grad, och speciellt en är betydligt mer framträdande än de andra (ja, det är herr Tegengren). Efter lite plockas fram och tillbaka var vi ganska snabbt överens om vilka föremål som skulle landa i vitrinerna och det gav också strukturen för hela utställningen: det fanns bara ett sätt att lägga upp den på, och det bestämdes helt av storleken på Gabriel Nikanders 72cm höga förstoringsapparat från 1920-talet.

Utställningsföremål, förstoringsapparat med mera

I mitten Nikanders förstoringsaparat, runtomkring diverse föremål ur arkivets samling. Foto: Bettina Westerholm

Ämnet etnologi är däremot mycket mer än bara professorer, och en av de saker vi brottades med var hur vi skulle presentera ämnet utan att fastna vid enskilda personer för mycket. I arkivet finns också bland annat en rik bildskatt, så med hjälp av bildspel har vi lyft fram mer om fältarbeten och studenter, i synnerhet social samvaro. Forskarna och forskningen syns främst i form av böcker. Lite tråkigt och traditionellt kanske, men vi använde åtminstone ett likbräde från Kökar som bakgrund. Vi glömde inte heller bort arkivet i brådskan, utan presenterar vår fortfarande pågående frågelistinsamling som kom igång år 1952 (det var herr Tegengren igen en gång).

Föremål, böcker och ägget. Foto: Bettina Westerholm

Dagen innan utställning var det pyssel för fulla muggar. Vitrinerna skulle putsas, föremålstexterna måste skrivas, och bilderna som skulle användas måste klistras på stadigare skumskivor, och akrylkuberna måste numreras. För att inte glömma det viktigaste: föremålen måste hämtas från arkivet nere i källaren. Oj, och bubbelflaskorna skulle ju in i kylskåpet! Då allting var klappat och klart märkte vi, att vi ännu saknade en silversked, en rosa studentoverall och en publikation. De var de sista momenten som fixades på utställningsdagens morgon, innan bildspelen sattes på plats och glasdörrarna äntligen låstes.

Förberedelser! Foto: Bettina Westerholm

Och t-shirten, silverskeden och det urblåsta ägget? Ägget och silverskeden är rekvisita till kaffeservisen och äggkoppen som representerar professor emerita Anna-Maria Åströms herrgårds- och borgerlighetsforskning, medan t-shirten är en raritet, en av de första med ämnesföreningen Kulturistens logga tryckt utanpå. Den hänger på paradplats som en symbol för social samvaro och studentkultur.

Bettina Westerholm och Lotta Wessberg

Kreativa kokkonster – betraktelser kring ett stormkök

Corona-julen 2020 önskade jag mig ett stormkök. Jag fick också ett exemplar av denna friluftspryl, även utsedd till ”årets julklapp”. Trots många skogsturer i tider av social distansering, begränsad rörelsefrihet och längtan ut i det fria, hade jag ändå inte använt stormköket förrän i söndags. Jag hade skaffat bränsle till det och såg fram emot att inte bara hitta trattkantareller, utan också steka och äta dem på plats, i gott sällskap. Tanken tilltalade mig: det här skulle bli en extra rolig svamputfärd. Jag förberedde hemma: fyllde och tejpade saltkaret, satte extra bränsle i en liten plastflaska och matolja i en liten burk, packade en lök, en bit zucchini, en paprika, en liten påse pasta, en liten skärbräda och kniv, ett par muggar, kaffe färdigt doserat i en liten påse, mjölk till kaffet samt en och en halv liter vatten. Jag kände mig nöjd och beredd, och sände en tanke till tidigare erfarenheter av båtliv, med sina lärdomar om det portabla, i rätt skala och mängd uppmätta.

Trattkantareller hittade vi i mängder. Det blev dags att montera upp stormköket på en stubbe i skogen, och vi startade med kaffe. Från denna punkt vid stubben kunde vi plocka svamp rakt ner i pannan. Mitt sällskap tog ett foto med mobilen och skickade till en vän. Svamparna och grönsakerna blev goda och vi var nöjda (att pastan, otålmodigt tillagad i sjudande vatten, smakade mjöl och blev oätlig spelade inte så stor roll).

Stormkök i svampskogen, 10.10 2021 (foto privat)

Ett par dagar senare skickade min vän en länk till en blogg om att laga mat på stormkök. Hon skrev ”på bilderna åtminstone ser det nästan ut som haute cuisine ”. Det var vackra färger och omgivningar, bilder på bloggaren och receptkreatören i naturen, närbilder på vackert komponerade rätter – som på en fin restaurang, eller i en kokbok. De redskap som syntes var, förutom stormköket, enbart en kniv med träskaft och en skärbräda av trä. Avsikten med bloggen (och även det tillhörande instagramkontot) presenterades som att dela med sig av växtbaserad matglädje och de bästa recepten för stormkök: ”Att få skapa och att få inspirera andra till att se samma glädje som jag själv gör i naturen är en av mina största drivkrafter”. I avsnittet ”Jobba med mig” presenterade bloggaren samarbeten med olika företag inom friluftsbranschen, däribland med en kokbok utgiven av en tillverkare av stormkök.

Utgående från enbart en jämförelse med bloggens bilder och den bild min kompis tagit av vårt matlagande i skogen kan man undra om vi alls ägnar oss åt samma aktivitet som bloggaren – eller vad kan det innebära att laga mat på stormkök i skogen i vår samtid? På fotot av vårt matlagande står ett spritkök och en panna med svamp i centrum. Kring denna finns ett par plasthinkar med svamp, ett vitt skärbräde, en tändare, en flaska vatten, ett par plastpåsar, en kopp. Fotot kunde ses som misslyckat om bedömningen gällde estetik. Denna värderande tolkning kunde leda vidare mot till exempel slutsatser som att svampätarna i detta fall ägnar sig åt något av praktisk nödvändighet. Men fotot kan också förstås som lyckad pedagogik: det här behöver du. Eller som ett tips om och innovation kring en svamptur: så här kan man också göra. Omvänt kunde denna bild underminera bilderna på bloggen, genom att t ex påpeka att arbetet ”bakom kulisserna” inte syns och att bilderna därför inte skulle vara riktigt sanna. Foton är belysande material för att undersöka hur praktiker och saker framställs, värderas och för att få veta något om det sammanhang där de ingår och får värde, men slutsatser ska inte dras för snabbt.

Glädjen över att laga och äta mat under en utfärd i skogen är säkert lika sann i båda fallen. Lika uppkopplade och interagerande via internet är också de medverkande parterna, som förenas i sina strävanden att dela med sig och inspirera andra, fast på olika sätt och i olika forum. Hur det kreativa i praktikerna tas fram skiljer sig delvis. Den ena parten intensifierar friluftsliv som sinnlig upplevelse med matlagning, den andra tillför svampplockandet en ny dimension. Men båda inriktningarna skulle säkert se sina praktiker som relaterade till hållbarhet, miljömedvetenhet, hälsa och god mat. Förändringsprocesser kan vara flerfaldiga, och det kan vara en av de viktigaste aspekterna för hur stark och hållbar förändringen blir: Vad kan den omfatta? Kan olika riktningar förstärka varandra och i så fall hur, eller underminerar de varandra? Samma ”trend” kan visa sig innehålla många variationer, samtidigt som det som ter sig som motsatser kan vara mer relaterat än det verkar vid första anblicken.

Ann-Helen Sund
doktorand i etnologi