Människans hantering av metaller har en uråldrig historia, där metallerna har haft en så framträdande roll i den historiska utvecklingen att järnhanteringen fått beteckna en historisk epok. Aristoteles, som levde och var verksam under järnåldern, föreställde sig liksom senare alkemister att metallerna föds och växer i speciellt gynnsamma omständigheter i jordens inre, vilket skulle förbinda dem med vissa mystiska och spirituella krafter. Dessa krafter gjorde olika metaller och legeringar särskilt tillämpbara i vardagsmagi och magisk folkmedicin ännu in på 1900-talets början. Bland annat stålets och silvrets användningsområden beskrivs i samlingsverket Finlands svenska diktning VIII 5. Magisk folkmedicin.
Stål och silver var två metaller som ansågs skydda extra bra mot olika trolldomsfaror, i synnerhet i förebyggande användning mot diverse oknytt. Sällan uppges det specifikt varför just dessa kom att bli bland de främsta av hälsoskydd i de folkloristiska uppteckningarna, men olika förklaringar kan ges genom att studera dess framställning, utformning och värderingarna kring dem. En sådan, första anledning som kan fastslås är att såväl stål som silver bearbetades genom smide, och därav kom i kontakt med eld. Elden hade i folktron en renande och avvärjande kraft, och genom smidet gavs föremålet som framställdes en inneboende trollkraft. Gällande stålet kan även de vardagliga stålföremålens lättillgänglighet och utformning konstateras ha varit en orsak till dess popularitet. Stålet fanns hos alla i form av vassa eggverktyg, som liar, knivar och saxar. Den vassa eggen skulle enligt folktron ha en hotfull, demonbesvärjande kraft. Speciellt kraftfull var saxen, eftersom den, med öppnade skänklar, antar formen av ett kors. Silvret, som inte fanns lika lättillgängligt, besatte ett särskilt värde i att det förekom i ett litet antal värdefulla föremål, som ofta gått i arv i släkten. Det rörde sig om silvermynt – vilka inte fanns i överflöd i den agrara självhushållningen –, eller andra föremål, vanligen dopgåvor eller smycken, som skyddats så länge att de ansågs vara skyddande i sig själva.
Genom att stålet och silvret kom i kontakt med eld under smidet ökade dess krafter. Foto: Gustav Sandberg, 1890–1910. SLS/Gustav Sandbergs fotografisamling. Finna.fi (CC BY 4.0).
I Magisk folkmedicin beskrivs främst hur stål har använts i folkmedicinen – troligtvis tack vare dess lättillgänglighet och dess många egenskaper. Under olika liminala tillstånd, då en person befann sig mellan två tillstånd eller positioner, ansågs denna vara speciellt sårbar och då var det viktigt att på ett förebyggande sätt skydda sig med hjälp av stålet. Ett sådant exempel är det tillstånd som en havande kvinna befann sig i vid födseln, och därefter även barnet, fram tills att barnet blev döpt. För att kvinnan och barnet skulle vara skyddade under barnsängstiden berättas det att en kniv och/eller sax samt eldstål skulle placeras under kudden och inte fick avlägsnas förrän barnet var döpt. Efter förlossningen skulle kvinnan därtill bära på sig stål, oftast i form av en kniv, om hon nödgades röra sig utanför huset innan hon återigen var kyrktagen
Ett annat tillfälle när en person ansågs vara särskilt sårbar var bröllopet, då de inblandade parterna gick från förlovade till äkta makar. Däremellan var det viktigt att förebygga olika skadegörande inflytanden under bröllopet, genom att bruden skulle gå med en silverpeng i vänster sko. Bruket att placera en silverpeng i vänster sko var dock inte förbehållet för vare sig bröllop eller brud, utan kunde också tillämpas av den som i allmänhet ville bevara sin hälsa eller misstänkte sig ha blivit påsatt en sjukdom av illasinnade makter.
När en sjukdom eller ett sår väl tillkommit, som översteg gemene mans medicinska kunskap, tillkallades en så kallad ”omlagare”. Denna tog ofta stål eller silver till hjälp vid diagnostisering och botande. Vid diagnostisering kunde omlagaren använda sig av sin botarkniv, och olika botemedel innehöll ofta avskrap av oftast nio olika sorters metaller och legeringar, däribland stål och silver. Vid blodsår stoppade omlagaren blodflödet genom att ”stämma” blodet; genom att hålla för såret hos den skadade med vänstra handens tumme och ringfinger samtidigt som hen utläste en formel tre eller nio gånger, med tätt sammanbitna tänder. För att omlagningen skulle få en starkare kraft berättas det att den skadade samtidigt skulle bita i eggen på det verktyg som sårat honom eller henne.
1-marksmynt, en legering mellan silver och koppar som var i bruk 1864–1915. Silvermynten kunde användas beskyddande. Bild: Ohto Kokko, Wikimedia Commons (CC BY 2.5).
Då en omlagare hade inkallats och utfört boten var det viktigt att avsluta ritualen och göra rätt för boten enligt ett givet system. Den som mottagit boten fick under inga omständigheter tacka för den, då denna i sådana fall skulle förlora sin verkan. Istället skulle mottagaren av boten ställa till så att omlagaren fick en anledning att tacka honom eller henne, genom ett rikligt arvode. Arvodet skulle i regel bestå av en silverpenning, för att botens verkan skulle lyckas riktigt bra. Inte heller skulle den som mottagit boten fråga efter en fast summa, då omlagaren sällan besvarade en sådan fråga. Liksom det nedtecknats från Vörå, så var omlagaren väl medveten om ”att om han ej något begär, får han mycket mera”.
Anna Sofia Blomström
Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020
Vidareläsning:
Alkemi. Uppslagsverket. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/alkemi, hämtad 13.11.2020.
Forsblom, Valter W. och Karl Robert Villehad Wikman. Finlands Svenska Folkdiktning: 7, Folktro Och Trolldom 5: Magisk Folkmedicin. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland, 1927.
Schön, Ebbe. Svensk folktro A–Ö: Hur vi tänkt, trott och trollat. Stockholm: Prisma, 1998.
Tillhagen, Carl-Herman. Folklig läkekonst. 2. uppl. Stockholm: LTs förlag, 1962.
