Kategoriarkiv: Verbal folklore

Uttryck för kollektiv sorg

Jag står tillsammans med en blandad skara människor utanför ryska generalkonsulatet i Åbo. Vi deltar i en kollektiv sorgemanifestation för offren i Ukraina. Inslagen är framförallt musikaliska och budskapet är tydligt oavsett om det handlar om Cranberries hit Zombie eller Mozarts Ave Verum Corpus på trumpet. Allra tydligast blir det dock när genren är gråtkväde (fi. itkuvirsi), en lamenterande klagosång som i den här formen har sitt ursprung i Karelen och Ingermanland, även om liknande traditioner återfinns världen över. Genom gråtkvädet kan en kollektiv sorg utryckas och avsked tas av dem som lämnat oss.

Den 9 maj, samtidigt som ”Segerdagen” firas i Ryssland, samlas Åbobor för att sörja krigets offer.

I mitt bröst växer en obeskrivlig känsla sig starkare ju längre gråterskan framför sitt egenskaldade kväde. Hennes röst är stark och bärande, men bryts ibland av undertryckt gråt. När hon sjungit färdigt ställer hon sig vid sidan av och tröstas av en medsångare med näsduken tryckt mot kinden.

Vid en grav i trakten av Ladoga står den avlidnes familj; änkan, barnen och modern som sjunger sitt gråtkväde till avsked. Foto: arméfotograf M. Aaltonen, ca 1942–43, Krigsmuseet CC BY 4.0

I ett av kvädena får vi i församlingen sjunga med, och den rätt entoniga melodin är ingen konst för den med lite sångvana – texten finns på det utdelade programbladet. Trots att min finska är relativt svag och språket i de karelska gråtkvädena inte direkt öppnar sig för mig, fastän några av dem är nykomponerade, är detta en genre som går rätt in i hjärtat. Traditionellt har denna typ av kväden sjungits vid bröllop och begravningar, men också när pojkar och män skickats ut i krig. Texten vi sjunger handlar om de unga pojkar som dragit nitlotten i livets lotteri när de skickas till fronten och de som sörjande blir kvar. Bilden är skrämmande aktuell.

Mitt emot ryska konsulatet i Åbo lämnar människor blommor, gravljus, leksaker och skrivna budskap för att protestera mot den ryska invasionen av Ukraina.

När musiken tystnat skingras vi, men med oss bär vi blommor som vi strör utmed gångarna i parken. De ska visa vägen till konsulatet, som representant för invasionen av Ukraina, men framförallt kanske påminna oss om att krigets galenskap drabbar människor överallt. Människor som sörjer och saknar, människor som sörjs och saknas.

 

Blanka Henriksson
docent i nordisk folkloristik

När djävulen får ansvaret

”Smarttelefonen är förmodligen Djävulens redskap.” Så här börjar en skribent sitt svar på Kulturvetenskapliga arkivet Culturas frågelista om smarttelefoner från 2020. Hen klarar sig bra med en vanlig mobiltelefon och dels skräms av den avancerade tekniken och ständiga uppkopplingen, dels irriteras av andras oförmåga att släppa sina manicker ens i sällskap. Även andra skribenter klagar på hur uppslukade vi är av våra mobiler, men många berättar också ingående om all nytta man kan ha av sin smarttelefon i olika sammanhang.

Det jag ändå fastnar för just här är tanken om den nya tekniken som förbannelse och mänsklighetens fördärv. Både fonografen och grammofonen har som nymodigheter beskrivits som djävulens verktyg, precis som fiolen innan dess fick vara hin håles instrument. I järnvägens barndom var många rädda för det nya (alltför) snabba transportmedlet och hur det skulle påverka resenärerna. ”De flesta voro absolut emot allt hvad jernvägar hette och ansågo dem vara ett satans påfund” (Adelsköld 1900).

Som studerande vikarierade jag ett kort tag på ett stort museum med att registrera föremål. Alla föremål skulle ha ett nummer och en beskrivning i de stora liggarna och databaserna. För nya på avdelningen fanns det en liten närproducerad skrift som handlade om hur man behandlar föremål och en fras minns jag ordagrant: ”tejp är ett djävulens påfund”. För om det är någonting man inte vill ha på föremål i ett museum (eller papper i ett arkiv) är det tejp. Tejp bryts ner i längden och missfärgar och skadar lätt det material den sitter fast på (precis som gem, häftklamrar, gummiband, postit-lappar och plastfickor), men utvecklades som ett fantastiskt hjälpmedel inom sjukvården redan i mitten av 1800-talet.

När jag letar efter samtida exempel hittar jag uttalanden som ”Välsignade elscooter, du satans påfund” och ”Jag är av uppfattningen att Powerpoint är ett satans påfund”. Möjligheten för falska banktjänstemän att tömma oskyldigas konton får polisen att klassificera bank-id som: ”Djävulens påfund” (SVT 2018). Det handlar om ny teknologi som är kanske är svår att handskas med, kan missbrukas eller känns pådyvlad.

elscootrar vid ett torg

Många av djävulens påfund idag är tydligt knutna till sådant som irriterar eller försvårar i vardagen och allt från autokorrigering till långa telefonköer tillskrivs den onde. Personliga smakpreferenser spelar in då koriander, mandelmassa och russin i bakverk för somliga avvisas som djävulska påhitt, men också sommartid, compact living och nylonstrumpor kan ha sitt ursprung i satans fantasi. Fastän djävulens position idag kanske inte är den mest framträdande tycks han ännu fungera bra som syndabock, eller för att understryka en genuin avsmak. Vad skulle du själv vilja tillskriva djävulen?

 

Blanka Henriksson, docent i folkloristik
gillar inte sommartid men väl tejp

 

I väntan på staren

Jag har en spellista jag brukar lyssna på när jag skall plugga och en av låtarna är en cover på California dreamin´ The Mamas and The Papas gamla låt. I sången sjungs det om att under en lång kall vinterdag längtan till det varma och soliga Kalifornien. En längtan jag tror vi alla nordbor kan känna igen oss i, även om vi alla kanske inte längtar just till Kalifornien. Själv är jag född, uppvuxen och numera återflyttad till Gotland. En ö mitt i Östersjön som ofta beskrivs som ett sommarparadis och turistbroschyrerna om ön översvämmas av bilder på oändligt långa sandstränder och vackra solnedgångar. Men som alla fastboende här vet är det inte alltid strålande sol och bad som gäller.

Gotlands läge mitt i Östersjön gör att vi har ett ganska gynnsamt klimat. Havet värmer ön vilket gör att vi oftast har långa milda höstar och sällan speciellt mycket snö. Vi har desto mer snöblandat regn, slask och blåst i stället. Trots att ön inte är jättestor, ca 17,5 mil lång och 5 mil bred på bredaste stället, så kan vädret variera en hel del mellan öns södra och norra delar, även mellan kust och inland. Och precis som hos alla folk som livnärt sig på fiske, handel och jordbruk så har vädret spelat en stor roll i människors liv och vardag. Och gör så än idag, när höststormarna drar in över ön så är det alltid några färjor och flyg som ställs in och Gotland blir för en stund en isolerad ö.

Under historiens gång så har vädrets makter även satt sina spår i öns traditioner och sägner. Vissa av dessa är fortfarande i allra högsta grad levande. En tradition, eller kanske mer av ett begrepp, som är aktuellt nu under vintern och tidig vår är starur (uttalas stareäur på gutamål) i singular eller starurar i plural. Och det är just pluralformen som är viktig för det skall komma sju stycken nämligen. Vad är då en starur? Att det hänger ihop med fågeln stare kan man kanske lista ut av namnet. I enlighet med gotländsk tradition så skall det efter att man sett den första staren komma sju oväder eller bakslag i vädret innan det kan bli vår. En starur är alltså ett högst ovälkommet oväder med snö, slask, regn och blåst som skall infalla efter en period av vackert mer vårlikt väder så att alla ens förhoppningar om vår riktigt ordentligt skall gå om intet.  Det positiva är dock att en starur oftast är ganska snabbt överspelad och att det blir fint väder igen, i väntan på nästa starur.

Staren, den lilla fågeln som bär alla gotlänningars hopp om att det kommer en vår.

Men för att ge er en som kanske inte har vart på Gotland i januari-mars en bättre förståelse av hur vädret kan vara här då och kanske för hur en starur är så tar jag hjälp av en klassisk gotländsk visa Massgaistn, översatt till svenska blir det marsvinden. Massgaistn är en osedvanligt kall och bitande vind vilket beskrivs med inlevelse i visans första vers.

Massgaistn veinar,
slänggar u peinar,
augu u åiru
fulle me snåi
Kyldi ei teiar,
hatar u kleiar,
leiktånnar värkar,
de modar tåi
Nasar bleir raude,
åirsnapar bla
finggrar jär steiv
fast hanklar jär pa
Vaim kund nå ane
att en sleik mane
vörr skudde fa av mass.

För er som kanske inte är så säkra på gutamål så lånar jag en översättning till svenska gjord av Roland Olsson, gotländsk journalist och författare och en av gutamålets fanbärare.

Marsvinden viner,
slingrar sig och pinar,
ögon och öron
fulla av snö
Kölden i tårna,
kliar och kliar,
liktornarna värker,
det betyder att det
snart blir tö
Näsan blir röd
och örsnibbarna blå
Fingrarna är stela
fast vantarna är på
Vem kunde ana
att en sådan månad
det skulle bli av mars.

Visan finns också tillgänglig att lyssna på via gutamålsgillets hemsida för er som vill höra alla tre verserna. Gutamålsgillet » Musik på gotländska (gutamal.org)

Det är många gånger jag hört människor som flyttat från Sveriges nordligare delar till Gotland säga att -30 grader i Västerbotten är ingenting i jämförelse med det råa fuktiga väder som drar över ön vintertid och går igenom märg och ben. Inte undra på att någon, någon gång har känt behovet av att författa ovanstående klagovisa.

Vädrets makter är inget vi kan styra över, varken nu eller då, och det kan sannerligen behövas lite gamla traditioner att luta sig mot under den evighetslånga väntan på våren. Jag behöver ingen kalifornisk värme utan skulle till en början nöja mig med några plusgrader, så jag fortsätter spana efter staren samtidigt som jag har ullunderstället nära till hands så att jag är redo när massgaistn sveper in.

Malin Stengård

Doktorand i Nordisk etnologi

eurosedlar och -mynt i olika valörer

Dukater och lusidorer – gamla mynt med nya betydelser

Euron fyller 20 år kan man läsa i gårdagens tidning, vilket betyder att det nu finns en generation unga vuxna som levt endast med denna valuta. Fast vi är ju också många som kommer ihåg ”gamla finska mark” och kanske finns det fortfarande de i euroländerna som känner sig allra tryggast om de räknar om riktigt stora summor till den tidigare lokala valutan.

Själv minns jag också diskussionerna som föregick själva realiserandet av den gemensamma valutan. Arbetsnamnet var ecu (med franskt uttal) och det var inte litet utan att euro, som det sen blev, kändes som en osedvanligt tråkig benämning. Den ursprungliga écun var ett franskt guldmynt som började präglas på 1200-talet och förekom i olika varianter fram till och med den franska revolutionen.

Att det nästan blev ecu jag skulle komma att handskas med får mig att leka med tanken på andra utdöda europeiska myntslag vi kunde ha återupplivat i form av en sameuropeisk valuta. Det finns många att välja mellan och flera av dem lever kvar i vardagsuttryck och litterära skildringar eller sångtexter.

Själv sjunger jag vaggvisor där myntslaget är daler; antingen har jag supit upp fyra av dem (tillsammans med de röd-och-vita korna) eller så är det bråttom att sko hästen innan skorna blir dyrare (tre daler och fyra). Dalern infördes i Sverige 1534 av Gustav Vasa och även om namnet ändrades till riksdaler levde myntet kvar tills det ersattes av den svenska kronan år 1873.

I visan Petter Jönssons Amerikaresa, med text av Magnus Elmblad (1848–1888) är bland annat brännvinet billigt i det förlovade landet Amerika: man får en kanna för sex styver. Styver är en gammal nordisk benämning på mindre myntvalörer och sexstyver har varit det inofficiella namnet på bland annat ett silvermynt präglat med 5 öre, men med värdet 6 öre, samt en skilling banco.

Men också i senare diktning har ålderdomliga eller exotiska myntslag lekfullt använts för att beskriva fattigdom eller rikedom. I Evert Taubes (1890­–1976) visa om den dansande Rönnerdahl har huvudpersonen gott om sorger men ”ont om sekiner” och i Olle Adolphsons (1934–2004) Trubbel sägs det i slutet ”du skall aldrig ge mig pikar om sekiner” för att markera att det inte finns utrymme att diskutera ekonomin i den återupprättade relationen. Sekiner har enligt SAOB använts vardagligt och skämtsamt om pengar från slutet av 1800-talet, men sekinen är ursprungligen ett italienskt guldmynt från Venedig som användes i 500 år (ca 1284­–1797). Samma mynt kallades också dukat.

två gulddubloner

Spanska gulddubloner präglade i Mexico City 1798. Kungen är Carlos IV av Spanien.

”Här äro ett tusen floriner / Tag dem och köp dig fri” sjunger Cornelis Vreeswijk (1937–1987), medan artisten Timbuktu (Jason Diakité 1975­–) hänvisar till ”150 dubloner”, där båda myntslagen används som slang för samtida valuta. Floriner går tillbaka på ännu ett italienskt guldmynt, den här gången från 1200-talets Florens, men har också använts som myntbenämning i bland annat Storbritannien, Sydafrika och Nederländerna. Dublonen i sin tur var ett spanskt guldmynt som präglades från 1537 till 1833 och användes i Spanien och de spanska kolonierna. Den motsvaras i Frankrike av lusidoren (Louis-d’or) som introducerades under kung Ludvig XIII på 1600-talet (och som också använts skämtsamt för svenska kronor likt sekinerna). Utanför Spanien blev dublonerna kända som pistoler och båda benämningarna andas nu för tiden en viss sjörörvarromantik.

Om man idag fick betala sina matuppköp med dubloner eller lusidorer skulle det onekligen föra in en air av något äventyrligt i vardagslunken. Fast förmodligen skulle man ganska snart vänja sig och dukaterna eller pistolerna skulle bli lika vardagliga som dagens euro.

 

Blanka Henriksson
folklorist som inte skulle ha något emot att varva betalkort och appar med guldmynt emellanåt

”Brocko kommer snart”–funktionen av ett talesätt i familjetradition

På en kaffepaus hade vi (igen) en intressant diskussion med personalen. Från att tala om fiktiva personer som anmäldes till evenemang eller föreläsningar för att uppfylla kvoter, eller försäkra platser för glömska personer, landade det i hur Madicken hittade på en pojke i skolan som hon kunde skylla allt som gått dåligt på. Saker som hon egentligen själv hade orsakat.

Min familj har ett talesätt som lyder ”Brocko kommer snart.” Talesättet har sitt ursprung från tiden när en pojke vid namn Brocko bodde på en ö utanför byn där min pappa, och så småningom jag, växte upp. Brocko tyckte om att slåss. Huset min pappa och jag bodde i ligger en knapp kilometer från stranden, uppe på ett berg, så man såg bra då någon var på väg upp från stranden. Då Brocko var på väg upp mot huset brukade de ropa att ”Brocko kommer”, vilket betydde att det förmodligen snart skulle bli slagsmål. (Det bör påpekas att detta är hur jag fått det berättat för mig, och jag tvivlar på att Brockos synpunkt har tagits i beaktande).

Orange pilen pekar på mitt och pappas barndomshem, den blå på Tammo.

Brocko har jag aldrig träffat, men nu när vi använder uttrycket Brocko kommer är det en notering att barnen leker väldigt intensivt, och det därför anses finnas en risk för att leken spårar ut och det blir bråk. Det användes när jag var barn, och vi säger det nu till mina systrars barn. Uttrycket är en uppmaning till barnen att ta det lugnare, men samtidigt också en förvarning åt de vuxna att de är beredda på att det kanske snart blir skrik.
Som barn tyckte jag talesättet var mycket irriterande. Det ger en slags nedsättande ”vuxna vet bäst” känsla. Ännu mer irriterande var det då de fick rätt. Men som äldre och folklorist har jag börjat tycka det är ganska underhållande att vi har vårt eget talesätt, som dessutom har en tydlig berättelse bakom sig och sträckt sig över fler generationer. Jag har ändå aldrig egentligen funderat på vad talesättet gör, utan jag har bara accepterat det.
Men efter diskussionen på kaffet slog det mig att likt Madickens påhittade antagonist så sker det en viss ansvarsförskjutning över till Brocko genom talesättet. Ansvaret eller orsaken för bråket placeras hos en osynlig Andra. Så istället för att gräla på barnen som bråkar, så presenteras bråket som en slags utomstående kraft. Självklar och oundviklig. Brocko kom – det var hans fel.

Sofia Wanström,
doktorand i folkloristik