Kategoriarkiv: Verbal folklore

”Brocko kommer snart”–funktionen av ett talesätt i familjetradition

På en kaffepaus hade vi (igen) en intressant diskussion med personalen. Från att tala om fiktiva personer som anmäldes till evenemang eller föreläsningar för att uppfylla kvoter, eller försäkra platser för glömska personer, landade det i hur Madicken hittade på en pojke i skolan som hon kunde skylla allt som gått dåligt på. Saker som hon egentligen själv hade orsakat.

Min familj har ett talesätt som lyder ”Brocko kommer snart.” Talesättet har sitt ursprung från tiden när en pojke vid namn Brocko bodde på en ö utanför byn där min pappa, och så småningom jag, växte upp. Brocko tyckte om att slåss. Huset min pappa och jag bodde i ligger en knapp kilometer från stranden, uppe på ett berg, så man såg bra då någon var på väg upp från stranden. Då Brocko var på väg upp mot huset brukade de ropa att ”Brocko kommer”, vilket betydde att det förmodligen snart skulle bli slagsmål. (Det bör påpekas att detta är hur jag fått det berättat för mig, och jag tvivlar på att Brockos synpunkt har tagits i beaktande).

Orange pilen pekar på mitt och pappas barndomshem, den blå på Tammo.

Brocko har jag aldrig träffat, men nu när vi använder uttrycket Brocko kommer är det en notering att barnen leker väldigt intensivt, och det därför anses finnas en risk för att leken spårar ut och det blir bråk. Det användes när jag var barn, och vi säger det nu till mina systrars barn. Uttrycket är en uppmaning till barnen att ta det lugnare, men samtidigt också en förvarning åt de vuxna att de är beredda på att det kanske snart blir skrik.
Som barn tyckte jag talesättet var mycket irriterande. Det ger en slags nedsättande ”vuxna vet bäst” känsla. Ännu mer irriterande var det då de fick rätt. Men som äldre och folklorist har jag börjat tycka det är ganska underhållande att vi har vårt eget talesätt, som dessutom har en tydlig berättelse bakom sig och sträckt sig över fler generationer. Jag har ändå aldrig egentligen funderat på vad talesättet gör, utan jag har bara accepterat det.
Men efter diskussionen på kaffet slog det mig att likt Madickens påhittade antagonist så sker det en viss ansvarsförskjutning över till Brocko genom talesättet. Ansvaret eller orsaken för bråket placeras hos en osynlig Andra. Så istället för att gräla på barnen som bråkar, så presenteras bråket som en slags utomstående kraft. Självklar och oundviklig. Brocko kom – det var hans fel.

Sofia Wanström,
doktorand i folkloristik