Kategoriarkiv: Kommunikation

Peer-review publiceringens paradox: rapport från ett tidskriftsmöte

Etnologi, Folkloristik, Forskning, Kommunikation, Publikation

Den 22 mars träffades forskare som representerar kulturhistoriska, etnologiska och folkloristiska tidskrifter i de nordiska länderna för ett möte på Stockholms universitet. Det var en samling huvudredaktörer och biträdande redaktörer från Sverige, Finland och Norge som deltog. Själv var jag där i egenskap av biträdande redaktör för tidskriften Kulturella Perspektiv: Svensk etnologisk tidskrift, där jag har varit en del av redaktionen sedan år 2020 då arbetet med att digitalisera tidskriften – efter en nästan 30-årig period av tryckt utgivning – inleddes. Kulturella Perspektiv är med sina drygt 30 år dock ett tidskrifternas spädbarn i sammanhanget. Budkavlen firade 100 år för ett par år sedan och Svenska landsmål och svenskt folkliv grundades redan 1878. Sammantaget är dessa tidskrifter prov på våra ämnens varaktighet genom tid och rum.

Syftet med mötet var att utbyta erfarenheter och diskutera utmaningar för arbetet med våra tidskrifter. Bland annat diskuterades just digitaliseringsfrågan då flera av tidskrifterna som fanns representerade är i olika stadier av digitalisering, flera av de svenska under Kungliga bibliotekets paraply på plattformen Publicera som samlar vetenskapliga tidskrifter i formatet Open Journal Systems (OJS). Viljan och förmågan att anpassa utgivningen till ett förändrat publiceringslandskap är ett viktigt sätt för våra tidskrifter att bibehålla sin relevans och fort-sätta nå nya läsare.

Tidskriftsredaktörer på möte i Stockholm.

Förutsättningarna för detta arbete hade dock kunnat vara bättre, milt uttryckt. Vid mötet diskuterades hur våra tidskrifters ekonomi såg ut. Några får stöd för den löpande utgivningen av stiftelser eller i form av mer kontinuerligt tidskriftsstöd. Det är dock ingen redaktör som får mer än på sin höjd ett symboliskt arvode för sin arbetsinsats. Ingen har någon egentlig arbetstid avsatt för detta vilket medför att i stort sett allt redaktionellt arbete inom ramen för dessa tidskrifter sker ideellt. Hade det varit så att publicering i vetenskapliga tidskrifter varit en perifer verksamhet i vetenskapssamhället så hade detta kanske kunnat betraktas som i sin ordning. Men så är inte fallet. En av deltagarna påpekade vid mötet just denna peer-review publiceringens paradox: vi förväntas att publicera oss alltmer i denna form samtidigt som stödet till våra tidskrifter minskar och redaktioner (samt granskare) förväntas jobba med detta vid sidan om ordinarie arbete. Kulturella Perspektiv var en av många humanistiska tidskrifter i Sverige som förlorade sitt långvariga stöd från Vetenskapsrådet i slutet av 10-talet när omfånget på deras medel för detta ändamål kraftigt reducerades. Inte heller i den senaste ansökningsomgången för Vetenskapsrådets tidskriftsstöd erhöll Kulturella Perspektiv medel trots över lag höga poäng från de sakkunniga granskarna. Än så länge överlever Kulturella Perspektiv – på grund av minskade publiceringskostnader till följd av övergången till digitalt format och genom engångsstöd vi erhållit från flera lärosätens etnologmiljöer samt mindre stipendier som vi i redaktionen sökt och erhållit. En stabil och långsiktig finansiering saknas dock och detta problem har vi gemensamt med flera andra humanistiska tidskrifter.

Detta dilemma och andra är något historikern Isak Hammar tar upp i tidskriften Scandias debattsektion. Han skrev år 2022 en text med titeln ”Vetenskapliga tidskrifter – ett lömskt problem för humaniora” där humanistiska tidskrifters svårigheter diskuteras. Hammar påtalar att finansieringsfrågan för humanistiska nationella tidskrifter har flera sidor där ”problembeskrivningen är föränderlig, definitionerna undflyende samt att problemet är sammanvävt med andra komplexa problemområden” (Hammar 2022:339). Hammars exempel är hämtade från Sverige men detta gäller nog även för andra nordiska kontexter. Något som Hammar menar kännetecknar många humanistiska tidskrifter är att de är präglade av både nya publice-ringspraktiker (double blind peer-review förfarande t.ex.) och äldre traditioner (så som att bibehålla publicering på nationella språk). Detta gör dessa tidskrifter dubbelt sårbara då de inte riktigt kan sägas motsvara de mer strömlinjeformade internationella tidskrifterna samtidigt som de inte heller är helt och hållet populära och riktade mot en bred allmänhet. Hammar skriver: ”En förutsättning för att svensk humaniora ska så sig i den internationella konkurrensen är att vi har de publikationsinfrastrukturer som bäst gynnar forskningens kvalitet och många ämnen kan inte förlita sig på att kommersiella förlag ska intressera sig för just deras fält” (Hammar 2022:350-351). Detta gäller i högsta grad för de tidskrifter som fanns representerade vid mötet – de kommer från små ämnen och publicerar i hög grad artiklar på små språk.

Vid vårt tidskriftsmöte berördes också om vi vill behålla vetenskaplig publicering på svenska och andra nordiska språk inom vårt vetenskapliga område. Vi var alla överens om att detta är viktigt, inte minst för att kunna nå ut med forskningsresultat till en bredare allmänhet och för att ha publikationer på inhemska språk att använda som kurslitteratur i vår undervisning. Jag håller med Hammar om att ”[d]et grundläggande skälet till det är att de nationella vetenskapliga tidskrifterna fyller såväl akademins som samhällets behov av trovärdiga kunskapskanaler” (Hammar 2022:350). I tider av faktaresistens och kunskapskris behöver vi snarare fler än färre oberoende och icke-vinstdrivande kanaler för kunskapsspridning. Men då kommer vi tillbaka till finansieringsfrågan – vem ska bekosta detta arbete så att det blir hållbart på lång sikt? Isak Hammar har några förslag i sin text och föreslår att vi behöver ”utvidga det finansiella ansvaret och skapa ett bredare samarbete mellan redaktioner, institutions- och fakultetsledningar, finansiärer och statliga instanser” (Hammar 2022:350). Det här innebär, som jag uppfattar det, att vetenskapssamhällets alla aktörer behöver arbeta kollektivt och ta gemensamt ansvar för tidskrifternas fortlevnad. Det kan inte vara upp till enskilda redaktioner. Däremot kan vårt gemensamma möte, där flera redaktioner går samman för att bilda gemensam front, ses som ett första viktigt steg i ett vidare kollektivt arbete.

Kim Silow Kallenberg

Referenser
Hammar, Isak (2022). Vetenskapliga tidskrifter – ett lömskt problem för humaniora. Scandia, Vol. 88:2. DOI: 10.47868/scandia.v88i2.24805

Bokprat

Djurforskning, Folkloristik, Kommunikation, Vetenskapsförmedling

Den 27.11 ordnades historiens andra Bokprat på Svenska litteratursällskapet i Helsingfors. Bokpratet är ett tillfälle där två forskare diskuterar en populärvetenskaplig eller skönlitterär bok och där publiken också bjuds in att delta i diskussionen. Bokpratet började med boken Polarisering. Idéhistoriska perspektiv på ett samtida fenomen, red. Fredrik Eklöf & Jonas Hansson (2022) där statsvetarna Daniel Kawecki och Jon Järviniemi ledde diskussionen, varefter Per Svenssons Ålevangeliet (2019) stod på tur.

Jag diskuterade boken Ålevangeliet av Patrik Svensson tillsammans med Jolanda Linsén, som är doktorand i marinbiologi. Boken fick ett gott bemötande redan då den kom ut år 2019 och vann bl.a. Augustpriset. Men vårt bokval styrdes framför allt av att vi ville diskutera en bok som tangerar hav och natur ur ett tvärvetenskapligt perspektiv, där våra kunskapsområden skulle komplettera varandra.

Ålevangeliet. Patrik Svensson 2019

Boken handlar ju om ålar, men ändå så mycket mera. Utifrån boken och våra kunskapsområden diskuterade vi ålens biologi och beteende, men även dess symbolik och betydelse i olika kulturer genom historien. Vi diskuterade t.ex. vad förmänskligande av djur kan innebära, hur våra relationer och vår kultur är kopplade till naturen, samt hur och varför ålen, beroende på situation, tagits in i historieskrivningen och ibland glömts bort.

Boken väckte i alla fall min fascination för ålen, en varelse som jag inte varit särskilt bekant med innan. Då man läser boken börjar man förstå att det just är vår vetgirighet, men också vårt behov av mysterier som gör ålen så intressant. Jag tror att Svensson med boken vill lära oss om ålen, men kanske framför allt väcka vårt intresse för denna mystiska varelse, för att vi ska uppskatta och skydda den, liksom alla andra bekanta och mindre bekanta varelser i vår värld.

Om du fortfarande inte är helt övertygade om att ålen är så spännande som jag påstår, kanske en smakbit från boken kan få dig att ändra mening. Så här skriver Svensson om Ålfrågan: ”Ingen har sett en ål fortplanta sig, ingen har sett en ål befrukta en annan åls ägg, ingen har heller lyckats få ålar att fortplanta sig in fångenskap. Man tror sig veta att alla ålar kläcks i sargassohavet eftersom det är där man har hittat de allra minsta exemplaren av de pillövsliknande larverna, men ingen vet helt säkert varför ålen envisas med att fortplanta sig just där och bara där. Ingen vet helt säkert hur den klarar den långa resan tillbaka till sargassohavet, eller hur de hittar dit. Man tror att alla ålar dör kort efter fortplantningen eftersom någon levande ål aldrig har påträffats efter leken, men å andra sidan har ingen fullvuxen ål överhuvudtaget, levande eller död, observerats på sin lekplats. Ingen människa har alltså någonsin sett en ål i sargassohavet. Ingen kan heller till fullo förstå syftet med alla dess metamorfoser. Ingen vet heller riktigt hur gammal en ål kan bli” (Svensson 2019: 33).

Att hinna ta upp alla intressanta aspekter av ålen på våra 45 minuter var en utmaning, men lyssna på bokpratet och om du intresserar dig för natur, kultur och mysterier skulle jag varmt rekommendera att du läser boken själv.

PS. Har du hört om den berömda Branteviksålen? Om inte, så läser jag upp berättelsen om den i slutet av bokpratet. Men kändis som den är, hittar du den naturligtvis också genom att googla. Jag rekommenderar varmt att också kolla in Mitt i Naturens besök till Brantevik, klippet hittar du bl.a. på youtube.
Ni kan se och lyssna på vårt bokprat här: https://www.youtube.com/watch?v=xlVw_QfZmUw

Julia Öhman
doktorand i folkloristik

”Etnologi då, nu och sedan?” – en rapport från jubileumsseminariets nordiska paneldiskussion

Etnologi, Kommunikation, Kulturanalys

Med anledning av hundraårsjubileet för Nordisk etnologi vid Åbo Akademi ordnades den 1.12 ett jubileumsseminarium med paneldiskussion kring ”Etnologi då, nu och sedan?”. Deltagare i panelen var professorer i etnologi från nordiska lärosäten: Barbro Blehr (Stockholms universitet), Tine Damsholt (Köpenhamns universitet), Lars-Eric Jönsson (Lunds universitet), Helena Ruotsala (Åbo universitet) och Fredrik Nilsson (Åbo Akademi). Diskussionen modererades av Lena Marander-Eklund, professor i folkloristik vid Åbo Akademi.

Från vänster Lars-Eric Jönsson, Tine Damsholt, Barbro Blehr.

Paneldeltagarna har alla varit verksamma inom etnologi sedan 1980-1990-talet, och fick frågan om hur etnologin förändrats under de senaste decennierna ur deras synpunkt. Helena Ruotsala tog fram den förändring som uttrycks genom att kansatiede (ordagrant ”folkvetenskap”) vid Åbo universitet bytt namn till etnologia, d.v.s. tyngdpunkten har flyttats från att studera ”folk” till att studera vardagslivet med alla dess variationer. Tidsperspektivet har ändrats mer mot samtiden, och vid Åbo universitet är framtidsstudier också en växande inriktning.

Fredrik Nilsson och Helena Ruotsala.

Tine Damsholt tog fasta på hur etnologins studieobjekt förskjutits. Under 2000-talet ifrågasattes individen som den självklara utgångspunkten för kulturanalys, vilket skedde genom flera olika teoretiska vändningar. Det perspektiv som starkt tagits upp av etnologin vid Köpenhamns universitet, är att utgå från praktiker som studieobjekt. På det vises ses människan som en del av kollektiva, föränderliga assemblage, inte som suveräna aktörer.
Barbro Blehr tog upp en tendens som handlar om ökade teoretiska ambitioner, tillämpning av grand theory och djupdykande i de filosofiska premisserna för hur problem formuleras. Denna tendens har också en problematisk sida, menade Blehr och varnade för solipsism och ”byggande av ett eget universum” som kontrasterar sig mot andra på samma teoretiska fält, men som riskerar att också isolera sig och förlora kontakten med ämnet etnologi. Fredrik Nilsson såg också denna tendens, av å ena sidan teoretisk lekfullhet och å andra sidan risk för fragmentarisering.

Det kulturhistoriska perspektivet lyftes fram som mycket viktigt av alla i panelen, som något som gör etnologiämnet unikt och som skiljer det från närliggande discipliner som historia, antropologi och sociologi. Via det historiska perspektivet kan vi problematisera och destabilisera samtiden. Tine Damsholt ville varna för att behandla kulturhistoriskt- och samtidsorienterad etnologi som två separata områden och framhöll att styrkan ligger i kombinationen. Men etnologer borde kanske bli bättre på att artikulera denna styrka och vad det är vi får ut av kombinationen.

Medan etnologi och folkloristik är skilda discipliner i Finland, har ämnena i Sverige slagits ihop under benämningen etnologi. Hur ser relationen mellan etnologi och folkloristik ut? Barbro Blehr beskrev utvecklingen i Sverige, där etnologi och folkloristik integrerats så att det är svårt att säga vad som är vad, men där vissa forskare ändå arbetar med ett mer folkloristiskt perspektiv. Fredrik Nilsson talade om en dynamisk kraft i samarbetet mellan etnologi och folkloristik vid Åbo Akademi, som inte hade varit lika dynamiskt ifall det inte fanns olikheter i perspektiv.

Panelen diskuterade att etnologin alltid varit engagerad i sin samtid och bearbetat aktuella frågor, och Lars-Eric Jönsson tog upp den tillämpade aspekten av etnologin, som även den alltid funnits med. Tidigare gällde tillämpningen främst kulturarv och museiarbete, men allt fler tillämpbara perspektiv och riktningar har öppnats, vilket etnologin i Lund arbetar med i sitt masterprogram i tillämpad kulturanalys (MACA) som startade 2008.
Men hur samhällsrelevans förstås är också en politisk och ekonomisk fråga. Ett problem i synnerhet för humaniora är samtidens tanke om att samhällsrelevans är mätbart. De sätt som samhällsrelevans mäts på, t ex i form av antal produkter och patent, är inte kompatibelt med den typ av kunskap som humaniora bidrar med. Barbro Blehr tog upp hur fältarbeten, att studera vad som sker mellan människor i vardagen, har blivit allt svårare att genomföra i Sverige på grund av en omfattande juridifiering och etikprövning. Även här krockar humaniora med system som är utvecklade för andra typer av forskning.

Vad skulle vara angeläget för en etnolog att forska i just nu, var en fråga som ställdes från publiken. Det och den som inte får uppmärksamhet och inte tar plats i media var ett bud. Lars-Eric Jönsson menade att tystnad och att inget verkar hända likaväl kan vara ett tecken på den stiltje som råder i stormens öga, i själva epicentret. Det gäller alltså att inte låta sig styras för mycket av den massmediala dagordningen, utan att formulera egna problem. Det empiriskt okända kräver öppenhet, att man inte från början vet vad man kommer fram till, betonade Barbro Blehr. En aktuell, pågående och mångfacetterad process som nedmonteringen av de nordiska välfärdsstaterna nämndes av Fredrik Nilsson också som angeläget för etnologer att forska i. Nilsson tog också upp den stämpel av ”trevlighetsforskning” som etnologin i vissa sammanhang är behäftad med, och som kan göra det svårt att komma fram och bli hörd som en vetenskap som bidrar med kritiska och samhällsförändrande perspektiv, vilket är helt centralt för ämnet.

Universitetspolitik och frågor om vad som är meriterande påverkar starkt hur och vart dagens akademiker, liksom även etnologer, orienterar sig. Idag är det meriterande att skriva på engelska, publicera artiklar i internationella tidskrifter och verka internationellt. Panelen var enhällig i att lyfta fram hur viktigt det är att etnologiämnena i Norden håller ihop och samarbetar, gärna ännu mera än vad som nu är fallet. Samarbetet kunde stärkas t. ex. genom gemensamma kurser och forskarskolor, seminarier och utbyten. Det här var ett initiativ som väckte stort intresse bland studenter och doktorander, och diskussionen fortsatte entusiastiskt kring borden på kvällens festmiddag: ”En gemensam kurs i fältarbete för studenterna!”; ”Gemensamma seminarier, och kanske har corona i alla fall gjort att steget är kortare att ordna seminarier online?”. Nya möjligheter hägrar för den nordiska etnologin.

Ann-Helen Sund
doktorand i etnologi

Att hålla tummarna på olika språk

Forskning, Kommunikation, Kropp

Under läsningen av en spännande projektrapport stöter jag på företeelsen ”att hålla tummarna” och får veta att man gör detta på olika vis i grannländerna Finland och Sverige. I Finland tenderar folk att knyta näven och sticka upp tummen, i Sverige sticker man ner tummen i den knutna näven.

Uppvuxen i Sverige med en förälder från Finland får jag nu plötsligt förklaringen till ett barndomsdilemma. Min mamma tyckte att det var så ologiskt att man när man skulle hålla tummarna riktade tummen neråt. Tummen ner är negativt, att hålla tummarna är positivt och riktningen är viktig, menade hon. Detta vållade mig stort huvudbry, jag som hade lärt mig av jämnåriga att knyta näven runt tummen när det fanns behov för att till exempel önska sig något.

Barndomen är full med magiskt tänkande och handlingar som sker ”för säkerhets skull”. Du stiger inte på a-brunnar, undviker skarvar, önskar på nyckelpigor, stjärnfall och spontana förekomster av synkront tal. Inte ville jag utmana ett så kraftfullt medel som att hålla tummarna.

Slutligen löste jag det genom att knyta näven runt tummen, såsom den lokala traditionen förespråkade, men sticka ut tumspetsen mellan fingrarna. På så sätt var tummen både ”hållen” och uppåtpekande.

När jag nu läser forskningsrapporten om skillnader och likheter i kommunikation på svenska i Sverige och Finland får jag svar på min mammas frustration. Hennes tumhållargest tolkades i Sverige mer som ett glatt ”tummen upp” vilket inte alls är samma sak som att krampaktigt hålla tummarna för att någonting ska gå vägen.

Så trots att vi talar samma språk på båda sidor om landsgränsen kommunicerar vi ibland med olika gester. På Åland med sin särställning av mittemellan, upplyser samma rapport, är bruket mer blandat och där syns båda sorternas tummar. Men jag erbjuder här ett riktigt konglomerat för oss med ena foten på vardera sidan Östersjön, en handgest innehållande både det finska och det svenska!

 

Blanka Henriksson
universitetslärare i kulturanalys
med tummen på rätta stället

Forskningsrapporten heter Interaktion och variation i pluricentriska språk. Kommunikativa mönster i sverigesvenska och finlandssvenska (rj.se) och bygger på ett stort antal inspelade samtal på svenska i olika  kontexter i både Finland och Sverige.