Alla inlägg av admin

Stugtid – att komma in i en andra andning

Efter allt regn växer gräset så det knakar och borde klippas. Bryggan är sned och vinglig på grund av att isen och framförallt islossningen som även detta år skadade den rejält. I huset finns underliga insekter som vi inte vet vad de är. De planterade blommorna mår inte bra eftersom de inte fått regelbunden skötsel. Det här är några av de bekymmer som jag och min man står inför detta års sommarstugesäsong. Samtidigt är stugan oss kär och jag ser fram emot en semester med lagom mycket trädgårdsarbete, lagom mycket gäster och lagom mycket (eller egentligen lite) akademiskt arbete.

Bild från Lena Marander-Eklunds familjealbum

I frågelistan  ”Sommarstugeliv – användning, samägande, arv” som sändes ut förra sommaren av  Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi, efterfrågades upplevelser av samvaro och ägande av sommarstugor, på gott och ont.  I svaren kommenteras bland annat det speciella med stugtid som för en del innebar lata dagar i hängmattan, för andra sommarstugerelaterade jobb av olika slag. I citatet nedan framkommer det njutbara i att varva ner, leva enkelt i nuet och att inte stressa på stugan. Allt detta bidrar till att ge en specifik platskänsla – kronotopen stugtid.

Jag förväntar mig att hamna i en andra andning, att få umgås med familj och vänner och få rota runt i trädgården och odla och plocka svamp och bär i skogen. Vi håller sakta med säkert på att renovera huset. […]. Men ingenting är bråttom och vi tar allt steg för steg […]. Vi har inget rinnande vatten och vill inte heller ha det. Det får gärna vara lite stök med disk och tvätt på landet. Lite enklare. (IF 2021/4:26)

Tiden går saktare och livet är enklare på stugan. Sommarstugelivet kan betyda att stiga in i en annorlunda, nästan mytisk tid utan påverkan av klocka och almanacka. Tid på sommarstugan viks för sådant som uppfattas som viktigt och som man kanske inte hinner med i vardagen. Enkelhet för informanten ovan innebär avsaknaden av modern köksutrustning såsom diskmaskin. Att diska för hand är tidskrävande och egentligen inte alls enkelt – det tar lång tid; men uppfattas i detta sammanhang som njutbart och annorlunda. Det är ett konkret arbete med händerna som ger synligt resultat. I citatet finns också en pendling mellan ett jag och ett vi. Jaget önskar ta det lugnt, medan viet ges andra roller. Stugtiden innebär också att ha möjlighet att umgås med familj och vänner.

Begreppet stugtid är ett sätt att visa att tiden på sommarstugan är annorlunda än i övrigt. I etnologen Susanna Rolfsdotter Eliassons studie Längtans & drömmarnas hus: Ideal och praktik bland en ny generation stugägare (2020) visar hon hur hennes intervjupersoner gör saker i makligare takt på stugan. Stugtiden blir då en motpol till det alltmer accelererande stadslivet där tiden struktureras av arbete och andra sysslor i vardagen.

I en artikel som utkommer på hösten diskuterar jag och Julia Öhman sommarstugetillvaro just i relation till tid och diskuterar om sommarstugan kan uppfattas som en tidskapsel, där det förflutna, nuet och framtiden möts. Men innan artikeln publiceras är det dags för en efterlängtad semester på sommarstugan med lagom mycket sysslor för att hålla stugan och tomten i skick. Framförallt hoppas jag ha möjlighet att komma in i andra andningen, som för mig bland annat innebär att inte sätta mig i bilen på väg hem i samband med första regnskur utan att vänta ut regnet och se solen bakom molnen.

 

Personalen vid ämnesklustret Kulturvetenskap tackar för den gångna terminen och önskar alla och envar en riktigt skön sommar.

Lena Marander-Eklund

 

Äntligen dags för konferens!

Så kändes det som att många kände inför att Nordiska etnolog- och folkloristkongressen (Ethnofolk) gick av stapeln i Reykjavik 13-16 juni, det märkets också genom ett högt deltagarantal med 350 personer på plats och ytterligare drygt 70 som deltog via zoom. Vi från ämnena folkloristik och etnologi vid Åbo Akademi hjälpte till med deltagarsiffrorna då många av de anställda och doktoranderna deltog.

För min egen del utropade jag ”Äntligen konferens!” då det var min första konferens som doktorand, och vid närmare eftertanke faktiskt min första konferens någonsin. Jag blev antagen som doktorand vårvintern 2021, mitt i pandemin, och arbetar dessutom från Sverige för det mesta så min doktorandtid har hitintills spenderats ensam framför datorn i ett hörn av sovrummet. Men nu skulle det bli ändring och jag skulle få träffa etnologer och folklorister från hela Skandinavien, och även från länder utanför Skandinavien. Och jag skulle jag få träffa och umgås med mina kollegor från Åbo som jag inte kunnat träffa allt för ofta.

Jag och fyra doktorandkollegor hade hyrt en lägenhet med utsikt över berg, vars toppar för det mesta doldes av tunga moln.

Utsikten från vårt fönster.

Konferensen inleddes på måndag kväll med en visit hos ingen mindre än presidenten Gudni Jóhannesson som bjöd på kaffe och klenäter på residenset. Efter kaffet bjöds vi på traditionella isländska sånger för att sedan åka till ett badhus där deltagarna verkligen fick lära känna varandra inpå bara skinnet.

Residenset.

På tisdagen började sedan själva konferensen. Jag själv skulle hålla presentation den eftermiddagen och ägnade en del av dagen åt att vara lite nervös inför detta samtidigt som jag gick på sessioner och lyssnade på andra forskares presentationer. Jag fick lära mig om allt från torv-fotboll och ko-stigar till förekomsten av bastuklubbar i Stockholm innan HIV/aids. Min egen presentation gick bra och självklart hade jag oroat mig inför den i onödan. Jag fick till och med några frågor efteråt!

Med presentationen avklarad kunde jag i lugn och ro ägna de resterande två konferensdagarna åt att gå och lyssna på fler sessioner och de två keynote-föreläsningarna. Men en konferens handlar ju inte endast om att lyssna på sessioner utan även att träffa människor. Drygt två veckor innan konferensen så hade jag varit på doktorandkurs i Lund och många av kursens deltagare deltog även i konferensen så det var roligt att återse alla igen och även att få tillfälle att träffa deras kollegor. För något jag verkligen uppskattade med att stora delar av Skandinaviens etnologer och folklorister var samlade var att man äntligen kunde få ett ansikte på personer vars artiklar och böcker jag läst under det år jag hitintills varit doktorand.

Då jag tidigare arbetat med att vara med och anordna en kortfilmfestival i Uppsala har jag också kommit att gilla det liminala tillstånd en befinner sig i vid den här typen av arrangemang som konferenser och festivaler. Världen krymper plötsligt ihop till en eller ett fåtal lokaler och/eller platser och man rör sig mellan olika mer eller mindre spontant formerade grupper av människor som kanske fikar ihop eller bestämmer sig för att äta middag ihop. Man vet aldrig riktigt var man hamnar eller med vem men det slutar nästan alltid i att man träffar nya intressanta människor.

Men det minne jag framför allt kommer bära med mig är att kunna vandra hemåt i ett av midnattssolen upplyst Reykjavik efter att ha tillbringar några timmar på någon pub tillsammans med andra doktorander och forskare diskuterat livets små och stora frågor.

Avslutningsfest på Reykjaviks konstmuseum.

Malin Stengård

Doktorand i Etnologi

Att resa – en reflektion över Kulturanalysens exkursion till Stockholm

Att resa i postpandemi-tider
Då pandemi härjade som värst gjorde jag mig inga tankar på att resa. Dels fanns det inga möjligheter till det, dels hade jag inte lust. Pandemin är ännu inte över men restriktionerna har släppt. Därför var det underbart att kunna ta sig till Stockholm – för min del för första gången sedan sensommaren 2019. Stockholm var just så vacker som jag kom ihåg – nu under spirande vår då grönskan även gör en urban miljö fin. Fortfarande märkte jag att jag hade Corona-viruset i tankarna. Av denna orsak satte jag på mig ansiktsmask då jag befann mig bland stora mängder av människor som i tunnelbanan. Mitt emot mig satt en kvinna som tittade förvånat på mig och sa: ”Är du sjuk?”. Jag förklarade att jag inte var det men heller inte ville bli det. Hon fortsatte med att säga att ansiktsmask inte är bra eftersom hjärnan behöver syre. Jag förklarade att jag var från Finland och att vi blivit vana vid att bära ansiktsmask. Hon frågade hur många som dött i Covid-19 i Finland och berättade sedan om dödstalen i Sverige. Trots att dödstalen inledningsvis var mycket högre i Sverige än i Finland väckte min ansiktsmask hennes förvåning. Det här är en liten och vardaglig påminnelse på Sveriges och Finlands olika förhållningssätt till pandemin. Att resa vidgar vyerna och påminner oss om skillnader och likheter mellan länder.

Gustav Vasa, Nordiska muséet.

Att resa – Come to Norden
Orsaken till resan till Stockholm var en studentexkursion till Nordiska museet. Trots att jag inte var lärare på kursen önskade jag delta främst eftersom det är ett bra sätt att umgås med studenter och kollegor. Vi har också blivit uppmanade att satsa på gemenskap mellan lärare och studenter samt mellan kollegor. Studenterna var på denna exkursion förhållandevis många och stämningen var god. På Nordiska museet presenterade arkivarie Marie Steinrud arkivet och studenterna gjorde även arkivstudier med utgångspunkt i förutbestämda uppgifter. Efter en gemensam lunch guidade intendent Jonas Engman oss genom utställningen Come to Norden. Utställningen visar hur de nordiska länderna ritade in sig på turistkartan under första hälften av 1900-talet. Tanken var att locka resenärer till Norden, till natur, skidföre och midnattssol.  Samtidigt gestaltas en bild av både det nordiska och det nationella genom symboler i dem. Nationaldräkter, vackra landskap kontrasteras mot båtar, tåg och stiliserade urbana miljöer. Fritid, semester och solbadande är nytt under denna tid. I en plansch framhålls det njutningsfulla i sjövägen till Sverige. Ombord på ångbåten Bore (1960–1977) kunde man äta sig genom resan från Åbo till Stockholm. Numera finns Bore som hostel vid Aura å.

https://www.nordiskamuseet.se/utstallningar/come-norden

Reseaffischer

Att resa – Viking Lines nya båt Glory
En annan idé med denna resa var att vi skulle bekanta oss med Viking Lines nya fartyg Glory. Studenterna gjorde deltagande observation med utgångspunkt i förutbestämda teman. Jag är inte riktigt förtjust i att åka båt, trots att jag gjort det massor av gånger längs med åren. Jag brukar tycka att det är instängt, tycker inte om att det gungar och brukar ibland anse att folk är väl överförfriskade. Inget av detta stämde med denna resa över Östersjön. Fartyget var luftigt, hytterna väl tilltagna, inget stök i korridorerna och allt var snyggt och rent. Båten var tyst och man märkte knappast att man rörde sig på vatten. Efter en måltid på en trevlig restaurang med pratglad personal begav vi lärare oss till baren Vista room, som enligt reklamen är båtens vardagsrum. På scen stod en svensk orkester som alldeles tydligt var hänförd av uppdraget. De spelade gamla godingar och dansgolvet var mer eller mindre fyllt av dansglada, främst äldre damer. Åldersgaffeln var från 2 till dryga 80 år. Alla tycktes trivas. Så även vi. Efter en intensiv dag i Stockholm kom vi hem med fina erfarenheter i bagaget.

Jag hade nästan glömt hur uppfriskande det är att resa. Tidigare har jag inte ens uppfattat det som att åka utomlands då jag rest till Stockholm. Här har Corona-tiden gett nya kulturanalytiskt intressanta perspektiv, att se en kort resa till Stockholm som något spännande – om man ska lyfta fram något positivt med Corona-eländet.

Lena Marander-Eklund
Professor i nordisk folkloristik

Återblickar från djurforskningsdagarna 4-6.4.2022

Djurforskningsdagarna som ordnades i Åbo 4-6.4.2022 med temat ”Djurens natur” (fi. Eläimen luonto, eng. Animal Nature) lockade en mångvetenskaplig skara av forskare som diskuterade de olika sätt på vilka djur, natur och naturlighet kopplas samman i kultur och samhälle. Frågor som ställdes var hur kopplingarna produceras och utmanas i vardagliga situationer och i vårt sätt att tala, och hur djur, natur och naturlighet diskuteras t.ex. inom konst och politik. Naturbegreppet har utnyttjats, men det har också nedmonterats och gjorts relevant igen inom humaniora och samhällsvetenskap. Men vad pratar vi om när vi pratar om natur eller naturlighet? Vilka betydelser tilldelas naturen när vi talar om djur i olika sammanhang: inom miljöskydd och när vi talar om sällskapsdjur och djur inom matproduktion? Hur är makt och maktutövning involverade i definitioner av naturlighet? Vad betyder natur eller naturkultur för djur och deras levnadsmiljö? Hur tar man hänsyn till djurens agens i frågor om natur?

Under dagarna fick vi ta del av två keynote-föredrag och två dokumentärfilmer som alla diskuterade mellanartsliga relationer. Karoliina Lummaa (Åbo universitet) gick i sin presentation i kaninernas fotspår och utmanade oss lyssnare att fundera på hur kaniner och harar återspeglar det samhälle och den tid vi lever i. Kaniner och harar förenklas till febrilt parande arter samtidigt som de modifieras till söta och oskyldiga varelser i framför allt populärkulturen som riktar sig till barn. Metaforerna av kaniner är därmed både rikt nyanserade och enformiga – precis som uppfattningen om många andra djurarter.

Cecilia Åsberg (Linköpings universitet) utmanade oss att förändra själva sättet vi tänker, äter och lever med andra än människor i samhället. Åsberg lyfte fram hur en darwinistisk känsla för hur allt hänger samman, kritiskt, med en relationell etik av omsorg och omtanke, samt mer än mänskliga feminismer och postdisciplinära discipliner har banat väg för miljöhumaniora och posthumanism. Hon ställde frågan vart de har lett, varför de behövs och vad de kan tillföra?

Dessa frågor som arrangörerna ställde till oss deltagare och som även lyftes fram av huvudtalarna, besvarades ur olika perspektiv och med anknytning till olika arter i de parallella workshopar som ordnades. I de workshopar som jag deltog i både som ordförande och som föredragshållare diskuterades allt från labradoruppfödning till experimentella råttor, från resande hundar och katter till kommunicerande hästar och servicehundar samt sörjandet av sällskapsdjur som gått bort. Fästingar som jag själv undersöker ställdes under lupp genom en diskussion om fästingar, kropp, materialitet och rumslighet.

Där många olika discipliner möts, där vimlar det av begrepp. Alla hämtar med sig begrepp från sina egna ämnen och applicerar dem på sina forskningsteman. Vissa begrepp som assemblage, agens, liminalitet och makt förekom ofta. Och förstås ventilerades det mycket kring natur och naturlighet och hur vi människor möter mer än människor.
Dagarna var lyckade och givande på många vis. Att kunna samlas kring teman som både vetenskapligt intresserar och berör personligen är betecknande för just djurforskningsdagarna. Där samlas framför allt likasinnade forskare från många olika discipliner som delar ett intresse för djurens välmående och ställning i vår antropocentriska värld. Plats för kritisk diskussion finns och bereds, naturligtvis, men huvudbudskapet återstår: alla levande varelser borde behandlas med respekt precis som naturen vi omges av och är delaktiga av. Under djurforskningsdagarna gjordes flera försök till att presentera hur och varför detta görs, och varför det är viktigt.

Sanna Lillbroända-Annala

postdoc-forskare i etnologi

5 tips på hur du får din kärleksrelation att hålla länge

(Innehållsvarning: Texten kan innehålla spår av ironi)

Vid ämnet folkloristik vid Åbo Akademi skickade vi i samarbete med SLS arkiv ut en frågelista om Kärlek, sex och relationer under våren 2019. Jag själv, doktorand i folkloristik, skrev tillsammans med professor Lena Marander-Eklund sedan en artikel om kärlek baserad på dessa svar (läs den här). Vi blev sedan tillfrågade att komma och spela in ett avsnitt till podden Forskaren som skulle handla om just kärlek. Jag titulerar mig därmed hädanefter som kärleksexpert.

Under poddinspelningen fick vi en fråga av medieproducenten om vad vi som folklorister har för tips att ge för en lång och lycklig kärleksrelation. Vi skruvade på oss i våra stolar och en obekväm tystnad uppstod. Det här med lycka är så komplicerat att vi inte vågade uttala oss (den som är mer intresserad av lycka kan följa med Budkavlens utgivning som har ett temanummer om just lycka nästa år). Denna pinsamma stund kommer säkerligen att bli bortklippt ur poddavsnittet, men jag tänkte att jag kanske ändå kunde ge mig in på den här genren med kärlekstips. Jag är ju trots allt kärleksexpert. Jag vet inte hur man får till en lycklig relation, men jag har sett exempel på saker som gör att man kan få till en långvarig tvåsam kärleksrelation, lycklig eller ej.

5 tips på hur du får din tvåsamma kärleksrelation att hålla länge (även om du inte är lycklig i den)

  1. Skaffa gemensamma barn. Kärnfamiljnormen lever fortfarande starkt kvar och även om det blir allt vanligare och mer accepterat att skilja sig också med små barn så kommer du känna att du bryter mot en norm och troligtvis ha skuldkänslor. Skilsmässostatistiken är dock hög bland småbarnsfamiljer, så det är viktigt att du verkligen omfamnar kärnfamiljsidealet och tror på att barn behöver ha två föräldrar och att barn mår dåligt av ”splittrade” hem (notera laddningen i ordet ”splittrad” där, det får dig verkligen att förstå att detta är någonting mycket dåligt för alla inblandade). Inget håller ihop en relation så bra som just skuldkänslor gentemot stackars små försvarslösa barn. Risken med detta är förstås att barnen växer upp. En lösning är att skaffa flera barn, men vid något skede kommer detta antagligen inte heller att fungera. Men vill du att din relation ska hålla ännu längre så kan du läsa mina andra tips.
  2. Gör dig ekonomiskt beroende av din partner. Ni kan skaffa ett gemensamt hus med aningen för höga huslån så att ingendera kan ta över vid en eventuell separation. Kanske också en sommarstuga? Se till att ni dessutom har starka känslomässiga band till huset eller sommarstugan så att ett avslut på relationen skulle innebära både en stor sorg och sänkt levnadsstandard. Ni kan också se till att den ena stannar hemma med eventuella barn så länge det bara är möjligt och kanske kan gå ner och arbeta deltid efter det? Den andra parten ska givetvis inte kompensera detta på något vis, jämlikhet bara motarbetar den ekonomiska beroendeställning ni är ute efter. Men bäst är det ändå om ni lyckas åstadkomma en situation där ni båda är ekonomiskt beroende av varandra så att ingendera kan lämna relationen.
  3. Tyck om din partner, men inte för mycket. Det är bra om ni kan tolerera varandra, men starka känslor är inte att rekommendera. Starka positiva känslor har en tendens att höja förväntningarna och känslorna brukar ebba ut efter en tid och kvar står du med krossade drömmar om den perfekta romantiska kärleken. I värsta fall leder besvikelsen till att du vill lämna relationen.
  4. Bry dig inte om otrohet. Någondera av er kommer med stor sannolikhet att vara otrogen och då är det bra om den andra parten inte ser detta som ett sådant stort svek att relationen avslutas. Här finns flera lösningar. Ni kan prova att ha ett modernt öppet förhållande, alternativt tänka er in i en 70-tals anda. Ni kan välja att blunda för otroheten och låtsas som att ni lyckas med det monogama tvåsamhetsidealet. Ni kan också vara såpass likgiltiga inför varandra att ni inte bryr er även om ni tycker trohet hör till en kärleksrelation. Kanske det också fungerar med en god och ärlig kommunikation, men detta kan givetvis också vara farligt.
  5. Var rädd för att bli ensam. Om du är rädd för att bli singel kommer du troligtvis göra allt i din makt för att hålla ihop den relationen du är i nu. Du kan kanske intala dig att du bara kan bli lycklig om du är i en kärleksrelation? Även om vi som folklorister inte kan uttala oss om hur man blir lycklig, så är lycka som koncept väldigt styrande för vad vi väljer att göra. Lyckas vi intala oss att vi bara kan bli lyckliga i en tvåsam kärleksrelation så är det med stor sannolikhet det vi kommer att välja att vara i.

Lycka till med ditt tvåsamma kärleksprojekt!

Lina Metsämäki

Doktorand i nordisk folkloristisk och kärleksexpert

Vårdberget som rituellt rum

Fastlaskiainen och Wappen är två händelser, då Vårdberget kan kallas ett rituellt rum. Hur kommer det sej så, hurdana former tar det här rituella rummet och hur påverkar mediernas närvaros det rituella rummets former?

Ritualer kan ses som något religiöst och om man tänker på ett rituellt rum kanske tankarna förflyttar sej mot kyrkor istället för parker. Hur kommer det sej då att vi kan kalla Vårdberget för ett rituellt rum och se firandet kring Valborg och Fastlag som ritualer? Ritualer är återkommande, speciellt då det gäller årets fester. De är begränsade till en viss tidpunkt och plats, och de märker ut en speciell händelse i vardagen. Ritualer förändras över tid och enligt Karin Becker påverkas deras utformning, innehåll och människors beteende av mediernas närvaro. Det finns ett visst program i ritualen och deltagarna är klädda på ett specifikt sätt samt gör också rituella handlingar. Under Fastlaskiainen är det pulkor och halare (overaller), medan det på Wappen finns studentmössor, tal och sång av Brahe Djäknar. Den mest igenkännliga rituella handlingen är mösspåläggningen, där studenter sätter på sina studentmössor då Studentkårens ordförande säger en formelartad fras. Då kameror och annan utrustning finns närvarande för att sända information om tillfället som bilder och på tv kommer olika människor att välja att antingen finnas framför kamerorna eller alternativt låta bli.

Människor som står bakom Brahe Djäknar under Wappen 1987. Bild från arkivet Cultura IFbnr1987_264

Det rituella rummet blir något speciellt av att en ritual hålls där. Det kan handla om bestämda ställen, som kyrkor, där olika ritualer hålls. Handlar det om ritualer på någon offentlig plats, som Vårdberget i det här fallet, handlar det om ett offentligt rum som människor tar över för en stund. Det kan handla om planerade och mer officiella tillfällen, som Fastlaskiainen och Wappen, men också mindre ritualer som är mindre officiella. Som exempel på de senare ritualerna tar Barbro Klein upp möhippor, speciellt den delen av dem som händer i tunnelbanor och på stadens gator.

Vårdberget, eller Vårdbergsparken som parken egentligen heter, är en av de äldsta stadsparkerna i Finland. Det händer flera saker som kunde kallas ritualer under året, men för speciellt svenskspråkiga studerande eller personer som blivit studenter något år är Fastlaskiainen och Wappen något som ger dem en paus i vardagen. Under Faslaskiainen används berget för att visa upp olika studentföreningars fina pulkor, medan parken på Valborgsmässoafton fylls av tal, sång, en hel del människor och den traditionella mösspåläggningen. Första maj blir parken hem för främst studerande och deras picknickar. Vårdberget är ändå inte det enda rituella rummet i Åbo under Valborgsmässoafton. Den finskspråkiga mösspåläggningen sker på Puolalabacken och under kvällen blir också Lilja-statyn tvättad och får en egen studentmössa. Mycket av hur Valborg och första maj firas, har ändrats över tid från själva tidpunkten för festligheterna, till människors klädsel och platser där festen har firats i Åbo.

Medierna finns på plats under både under Fastlaskiainen och Wappen. På Wappen syns de mest i att YLE sänder mösspåläggningen och Brahe Djäknars körsång på tv. Människor kan välja att ställa sej på vägen bakom kören för att synas i sändningen, medan andra som inte vill eller ryms kan ställa sig någon annanstans i parken. Under Fastlaskiainen tas bilder av de olika pulkorna, speciellt pulkan som vinner.

Det brukar finnas en hel del människor på Vårdberget, också under Wappen år 1997. Bild från arkivet Cultura. IFbnr1997_116.

Det rituella rummet kan tänjas, speciellt då människor rör sej till och från det rituella rummet. På Wappen kan det här synas genom att studerande har program på morgonen, de tar sej på kvällen till Vårdberget och senare vandrar vidare för att sedan kanske komma tillbaka till parken på eftermiddagen den första maj. Eftersom medierna kan påverka hur ritualernas program formas och när ritualerna händer, anser jag att de kan tänja det rituella rummet till andra ställen än själva Åbo. Det är ju idag väldigt möjligt att se på mösspåläggningen och körsången på Vårdberget från andra ställen i Finland.

Vårdberget kan vara intressant, inte bara för sitt läge och sin arkitektur, utan också som ett rituellt rum. Jag hoppas att mina reflektioner kring ritualer, rituella rum och mediernas roller i att forma båda av de här fenomenen har varit intressant att läsa. Samtidigt är jag lite sur över att jag inte ännu har lyckats att hitta Vårdberget på första maj. Om inte pandemiläget förändrar sättet att fira Wappen, så har jag en chans att göra det nästa vår.

Minna Sundberg

Källor:

Elektronisk litteratur:
Ekrem, C. (2020). Valborg och första maj. Karaktärsfast med sinne för det karnevalistiska. I A. Bergman & C. Ekrem. Stora finlandssvenska festboken (s. 170–200). Helsingfors & Stockholm: Svenska litteratursällskapet i Finland & Appell förlag. Hämtad från: https://www.sls.fi/sv/utgivning/stora-finlandssvenska-festboken

Tryckt litteratur:
Becker, K. (1995). Medierna och de rituella processerna. I B. Klein (Red.), Gatan är vår! Ritualer på offentliga platser. (s. 241–273). Stockholm: Carlssons.
Klein, B. (1995). Inledning. I B. Klein (Red.), Gatan är vår! Ritualer på offentliga platser (s. 7–42). Stockholm: Carlssons.
Ronström, O. (2017). Ritual och ritualisering. I J.G., Payne & M., Öhlander (red.), Tillämpad kulturteori (s. 231–250). Lund: Studentlitteratur.

Länkar:
Museiverket. Vårdbergsparken, Observatoriet och hantverkarkvarteren på Klosterbacken. Byggda kulturmiljöer av riksintresse RKY. Hämtad 14.11.2021 från: http://www.kulturmiljo.fi/read/asp/rsv_kohde_det.aspx?KOHDE_ID=549

 

The Whole of The Moon: folktro och månen

Världen skyndar framåt i full fart och för att hänga med, lär vi oss allt mer om nya appar, program och innovationer. Vi följer våra tidtabeller och är besatta med att spara tid alltid när det är möjligt. Ibland är det bra att bli påmind om att på himlen syns vår äldsta almanacka. Förr i tiden  fungerade månen som en kalender för människor och gav information om lämplig tidpunkt för att uträtta årets arbeten. Det är magiskt att tänka hur efter 4,5 miljarder år är månen fortfarande en del av vårt solsystem och den går igenom sina faser så som den alltid har gjort. Idag finns det så mycket andra ljuskällor runtom oss hela tiden att vi inte alltid märker månen och vi kanske inte har behov av månljuset på samma sätt som i det förindustriella samhället. Då har fullmånen visat vägen när man har rest längre sträckor under natten och behövde hjälp för att navigera i främmande trakter.

Till månen kopplas flera föreställningar både i Norden och i andra länder. De har ofta att göra med månens faser, men det finns också tankar om vilka saker som kan bringa lycka eller otur. Månen har setts som en plats dit människor skickas som ett varnande exempel för andra. Månen har gett oändligt inspiration till författare, artister, konstnärer och säkert även till folklorister och etnologer. (Medan jag skrev texten för detta blogginlägg lyssnade jag på The Whole of the Moon av The Waterboys från 1985 och därifrån har jag tagit namnet till blogginlägget. Mycket inspirerande!)

Mark Tegethoff, unsplash.com

I folktron har månfaser på ett sätt avgjort grunden för föreställningar och magiskt tänkande. Den synodiska månaden, det vill säga tiden mellan två nymånar är 29 dygn, 12 timmar och 44 minuter. Denna tid kan delas upp i första, andra, tredje och fjärde kvarteret. Det används dock oftare folkliga benämningar för dessa faser. I början kommer det en nymåne som utgör början i nymånetiden. Denna tid kan vara några dagar eller hela den tilltagande månens tid, beroende på sagesmannens synvinkel. Under första och andra kvarteret kallas måne tilltagande eller växande, ibland används även namn som övermåne, uppmåne, motmåne eller stigande måne. Det fanns en finsk föreställning att när man såg den nya månen stiga, skulle man ha en slant i handen. Då skulle man ha gott om pengar under det nya månvarvet. Samma föreställning finns åtminstone i irländsk folktro. Om man däremot var sjuk då när den nya månen träffade på en, skulle man förbli sjuk hela månaden.

Fullmåne (kallas ibland också mellanmåne) är en vändpunkt och det sägs att då vänder månen sig nedåt, avtar eller krymper. Från fullmåne börjar tredje kvarteret och då är månen avtagande. Andra benämninger för månen i denna fas är nedmåne, nermåne, sjunkande måne eller gammal måne och fasen varar tills slutet av fjärde kvarteret. I slutet av månvarvet är månen ”slutmåne”, även kallad för eftermåne, månens kant eller gamla månens botten. Vissa dagar under slutmånen kallades svinndagar (då allt försvann) eller torra dagar då allt torkade, ruttnade och dog. Till dessa dagar hörde enligt olika källor månvarvets sista torsdag eller fredag eller några dagar innan nymåne. Måndag överlag kallades ”en hård dag” och det ansågs inte bra att på måndag påbörja arbeten som skulle ta flera dagar.

I det förindustriella finska samhället trodde man att den tilltagande månen var färsk och ökade tillväxten. Då var det bra att lägga ut fiskebragderna och man hade fiskelycka. Växande måne passade utmärkt för att plantera blommor, träd och buskar. Husdjuren slaktades ofta under tilltagande måne för att då smakade köttet bättre. Det var även bäst att baka bröd i början av månvarvet för att få brödet att lyckas bättre och för att bröden inte skulle mögla. Ville man att håret skulle vara välväxt, var det viktigt att klippa håret vid nymåne eller tilltagande måne. Håret eller naglarna slutade växa eller skulle växa dåligt om de skulle klippas vid avtagande måne.

Den avtagande månen torkade ut, förintade och minskade. Till exempel olika operationer var bäst att utföra under avtagande måne för att minska risken för blödning och att såren ska läka bättre. Därför skulle också djur kastreras under avtagande måne. Denna tidpunkt var utmärkt för att plöja åkrar för att ogräset dör bättre under avtagande måne. Städning skulle även göras under avtagande måne för att då kunde ohyran (som kackerlackor, vägglöss och loppor) utrotas mer effektivt.

I irländsk folktro fanns en föreställning om att det bringar olycka om man ser den nya månen första gången genom ett glas (till exempel ett fönster). Det gör ingenting att se månen nästa gång genom glaset, men den alldeles första gången efter nymånen måste ske utan något glas emellan. Det tänktes även farligt att sova med månljuset i ansiktet för då fanns det en risk att bli galen. Det ansågs även farligt för kvinnor att tala om månen. Irländska barn kände till olika historier om en man som blir skickad till månen. Mannen var ute och samlade kvistar under sabbaten och hörde en röst som befallde honom att släppa kvistarna eller annars skulle han få bära dom för evigt. Mannen släppte inte kvistarna och blev i nästa stund ryckt till månen av en osynlig kraft och där förblev han för alltid. Sådana historier var kanske mest för att skrämma barnen: de skulle vara lydiga eller annars skulle de också bli skickade till månen.

Mark Weber, unsplash.com

När det nästa gång känns att världens takt blir lite för mycket, kan man ju ta exempel från forna tider och följa det förindustriella samhällets rytm. Man får sakta ner lite för att hinna lägga märke till månfaser och månens utseende. På måndag är det aldrig bra att påbörja någonting större, inte heller på en fredag. Folk visste redan för flera hundra år sedan att måndag är en hård dag. Vissa dagar är bara svinndagar och då är det helt okej om allting inte lyckas (eller om ingenting lyckas). Sin egen lycka kan man även maximera med att ha en mynt i fickan när det blir nymåne för nästa gång.

Carita Ajanti

Mer information om månen:

Pöyhönen, Anne. 2010. Månen i ny och nedan – konsten att bestämma tid i finsk folktradition. Yläkuu-kustannus. (Boken finns också på finska: Yläkuu ja alakuu – ajoituksen taito suomalaisessa kansanperinteessä.)

Folklore Fragments Podcast. Episode 3: The Moon in Folk Tradition. University College Dublin. https://www.youtube.com/watch?v=CLQAQLm_uYQ&t=2656s

Dungeons & Dragons – Ritual och materialitet utanför spelet

Dungeons & Dragons är ett TTRPG (tabletop role-playing game), alltså ett rollspel som oftast spelas vid ett bord med vänner. Spelet är fantasy-centrerat och innehåller magi och monster. De rituella och materiella aspekterna av spelet finns inte enbart i innehållet, utan hittas  också kring spelet.

För att spela D&D behöver man regler och då används böckerna ”Dungeon Master’s Guide” och ”Player’s Handbook.” Böckerna är centrala för spelet och det är nära omöjligt att spela utan dem. De är alltså den materiella kärnan i spelet. Till spelet skapar man också karaktärer man spelar som, allt från alver till dvärgar, barbarer till magiker, man kan vara nästan vad som helst. Då man skapat en karaktär måste man också skapa ett rollformulär, det är i princip basinformationen om karaktären samlat på ett papper. En spelare är beroende av rollformuläret och det kommer att användas genom hela spelet.

Inom D&D används också tärningar. Tärningarna är den viktigaste mekanismen inom spelet, eftersom man kastar tärning för att bestämma vad som händer i spelet. Tärningarna har blivit så ikoniska att man kan köpa skjortor, muggar och andra saker med en bild av tärningar, och man kan köpa en massa olika tärningar. Tärningarna är inte bara ett redskap i spelet, men har också en estetisk betydelse. Det är mycket typiskt att folk skaffar tärningar för deras olika karaktärer, eller för olika teman. Dessutom är tärningarna kopplade till konceptet av tur och öde.

Förutom det materiella kan reglerna också tolkas som rituella. Detta är på grund av strukturen i spelet. Det finns en ”Dungeon Master,” hen fungerar som spelledare och berättarröst i spelet. ”Dungeon Master” etablerar och fastslår också spelets regler. Och sedan finns det spelare som styr sina karaktärer i världen de har fått framför sig. Det är en form av hierarki, särskilt för en utomstående person. Alla har en roll med en specifik funktion, men de är alla lika viktiga. Rollerna blir tydligare då man läser i boken och ser på de allmänna uppfattningarna kring spelet. I regelboken ”Dungeon Master’s Guide” finns det en regel där det sägs att spelaren borde hämta godis eller andra snacks till sina ”Dungeon Masters” som ett tack för deras hårda jobb. Ur ett ritualistiskt och milt komiskt perspektiv kan detta tolkas som en offergåva.

För att återvända till konceptet tur och öde i spelet, är det värt att nämna att de är extremt allmänna i spelet, särskilt tur. Eftersom spelet är beroende av tärningskast kan ingen exakt förutspå hur något kommer att sluta. Därför är det allmänt att man anser att det är turen och ödet som styr allt. Turen kan dessutom också vara bunden till tärningarna. Och många som spelar, om de upplever att en tärning har fått dåliga resultat för ofta, kommer de endera att byta till en annan eller ”tvätta” tärningen. Detta kan göras på olika sätt, t.ex. bada dem i hett vatten, tända rökelse kring dem osv.

Sammanfattat att D&D har många aspekter utanför själva spelet som är ritualistiska och materialistiska. Dessa är reglerna som bygger upp spelet, hierarkin in i spelet och de övriga uppfattningarna inom spelet som koncepten tur och öde.

Hanna-Maria Katajamäki

Läs mera:

Dungeon Master’s Guide (5e) – Gary Gygax

Player’s Handbook (5e) – Gary Gygax

Traditionen med bröllop, och hur vi går emot den

Bröllop är ofta en av de största livshögtider man kommer uppleva, både för en själv och andra. Det är både något så romantiskt och traditionellt att även om man rätt så långt vet vad man kommer vara med om är det ändå spännande.

Men vad händer när bröllopet man ordnat är väldigt otraditionellt och inte kommer att exakt uppfylla någons förväntningar? Och hur planerar man ett sådant bröllop där det inte finns en lätt mall man kan följa?

Bilden från The Invisibles: vintage portraits of love and pride av Sébastien Lifshitz, 2014

Detta är något jag går igenom just nu. I maj 2021 förlovade jag och min partner oss, och nu håller vi på med mild bröllopsplanering. Jag säger mild eftersom vi inte är nära på ekonomiskt stabila att vi kan ordna ett bröllop, men vi har inte heller tänkt vara bara förlovade i flera år. Dessutom talar vi om det och ser fram emot det tillräckligt mycket för att inte vilja vänta.

Ingendera av oss är ciskönade, och samtidigt är vi av samma kön. Med kön avser jag det som ibland kallas genus, alltså vad i engelskan heter “gender”. Både och använder han/hen/hon pronomen, och även om vi inte skulle göra det skulle vi fortfarande vara av samma kön. Alltså har vi ett lesbiskt bröllop i mångas ögon.

Lesbiska bröllop är tydligen väldigt komplicerade att förstå. Om både och har klänning är det inte rätt, om en har kavaj imiterar man heterosexualitet och om båda har kavaj så är det “som ett homosexuellt bröllop”. Alla dessa är kommentarer jag hittat på nätet. Vi kommer personligen båda ha klänning, eftersom vi alltid velat ha klänning på vårt bröllop. Jag vet inte så mycket om min partners planer, men jag vill i alla fall ha min klänning i två delar så att jag kan byta till byxor ifall jag får svår dysfori. Hoppas också på att den inte kommer bli värst smutsig, eftersom vi har planerat på att hålla oss utomhus.

Eftersom ingendera av oss hör till kyrkan måste vi också till magistraten. Det kommer bli som ett dubbelbröllop! Vi vet båda vem vi vill ha med, eftersom vi behöver två vittnen, men annars har vi inte några konkreta planer runt det. Vi fokuserar mer på den större, mer icke-officiella ceremonin. Vi har både och lämnat den lutherska kyrkan av personliga orsaker, och min orsak är den som kommer påverka vårt bröllop. Jag har länge kallat mig själv “pagan” för att simplifiera saker, men jag följer alltså en modern version av hellenism (grekiska gudar) och nordisk folktro. Eftersom vi inte kommer följa bara en ritual har vi tagit initiativet till att blanda ihop de delar av bröllopsritualer i traditioner vi får följa och använda. Till exempel kommer vi skriva våra egna äktenskapslöften, men också använda en fornfinsk ramsa för att göra själva bindningen. Det är mycket forskande som
vi håller på med för att vara så autentiska som möjligt och undvika appropriering. Jag måste medge att jag inte gjort en så stor del av denna forskning än, men parrelationer handlar om att jobba tillsammans så månne jag inte kommer att jobba mer närmare själva bröllopet. Jag kommer säkert att ha mycket nytta av olika arkiv senare i planeringen.

Det är mycket som tillhör bröllopsplanering och ibland känns det som vi har dubbelt så mycket att göra. Till exempel, vem är det man egentligen vill ha på sitt bröllop? Vi är inte riktigt av samma åsikt när det kommer till hur många människor vi vill bjuda (jag har stor släkt och en del av min partners släktingar är homofobiska), men vi har tid att sortera det.
På den mer positiva sidan kom vi plötsligt på att eftersom vi båda egentligen är frun så borde, enligt tradition, bådas familjer betala för bröllopet. Ibland lönar det sig vara homosexuell, speciellt när det ger en mera pengar.

Vi hoppas på att vår dag kommer bli som vi planerat den, och som tur är våra planer väldigt ytliga fortfarande. Jag vet att vi är rätt så unga, det är inte många som förlovar sig vid 19 års ålder, men det kändes rätt för oss. Många frågar om detta, många frågar om själva bröllopet, och ärligt talat har vi inte heller svar till alla frågor. Kanske det blir en till bloggpost efter själva bröllopet för att ge en mer detaljerad bild av vad som gick in i planen och ceremonin!

Sam Sågfors

Litteratur:

Kahden Kauppa – Juhlatietoa, kuvia ja kertomuksia Suomalaisista Häistä (SKS, Terttu Kaivola, 1995) handlar om finska bröllop genom historien, mer specifikt mellan 1600- och 1900- talet. Boken är tyvärr på finska, men intressant för dem som är intresserad av hur bröllop har förändrats.
The End of the Fairytale Bride: For Better or Worse, How Princess Diana Rescued the Great White Wedding (Cornelia Powell, 2015) berör också annat än bara prinsessan Diana. Cornelia Powell är folklorist med ett intresse i bröllop, och den första delen av boken handlar om mytologi, folklore och historia kring bröllop.

I väntan på staren

Jag har en spellista jag brukar lyssna på när jag skall plugga och en av låtarna är en cover på California dreamin´ The Mamas and The Papas gamla låt. I sången sjungs det om att under en lång kall vinterdag längtan till det varma och soliga Kalifornien. En längtan jag tror vi alla nordbor kan känna igen oss i, även om vi alla kanske inte längtar just till Kalifornien. Själv är jag född, uppvuxen och numera återflyttad till Gotland. En ö mitt i Östersjön som ofta beskrivs som ett sommarparadis och turistbroschyrerna om ön översvämmas av bilder på oändligt långa sandstränder och vackra solnedgångar. Men som alla fastboende här vet är det inte alltid strålande sol och bad som gäller.

Gotlands läge mitt i Östersjön gör att vi har ett ganska gynnsamt klimat. Havet värmer ön vilket gör att vi oftast har långa milda höstar och sällan speciellt mycket snö. Vi har desto mer snöblandat regn, slask och blåst i stället. Trots att ön inte är jättestor, ca 17,5 mil lång och 5 mil bred på bredaste stället, så kan vädret variera en hel del mellan öns södra och norra delar, även mellan kust och inland. Och precis som hos alla folk som livnärt sig på fiske, handel och jordbruk så har vädret spelat en stor roll i människors liv och vardag. Och gör så än idag, när höststormarna drar in över ön så är det alltid några färjor och flyg som ställs in och Gotland blir för en stund en isolerad ö.

Under historiens gång så har vädrets makter även satt sina spår i öns traditioner och sägner. Vissa av dessa är fortfarande i allra högsta grad levande. En tradition, eller kanske mer av ett begrepp, som är aktuellt nu under vintern och tidig vår är starur (uttalas stareäur på gutamål) i singular eller starurar i plural. Och det är just pluralformen som är viktig för det skall komma sju stycken nämligen. Vad är då en starur? Att det hänger ihop med fågeln stare kan man kanske lista ut av namnet. I enlighet med gotländsk tradition så skall det efter att man sett den första staren komma sju oväder eller bakslag i vädret innan det kan bli vår. En starur är alltså ett högst ovälkommet oväder med snö, slask, regn och blåst som skall infalla efter en period av vackert mer vårlikt väder så att alla ens förhoppningar om vår riktigt ordentligt skall gå om intet.  Det positiva är dock att en starur oftast är ganska snabbt överspelad och att det blir fint väder igen, i väntan på nästa starur.

Staren, den lilla fågeln som bär alla gotlänningars hopp om att det kommer en vår.

Men för att ge er en som kanske inte har vart på Gotland i januari-mars en bättre förståelse av hur vädret kan vara här då och kanske för hur en starur är så tar jag hjälp av en klassisk gotländsk visa Massgaistn, översatt till svenska blir det marsvinden. Massgaistn är en osedvanligt kall och bitande vind vilket beskrivs med inlevelse i visans första vers.

Massgaistn veinar,
slänggar u peinar,
augu u åiru
fulle me snåi
Kyldi ei teiar,
hatar u kleiar,
leiktånnar värkar,
de modar tåi
Nasar bleir raude,
åirsnapar bla
finggrar jär steiv
fast hanklar jär pa
Vaim kund nå ane
att en sleik mane
vörr skudde fa av mass.

För er som kanske inte är så säkra på gutamål så lånar jag en översättning till svenska gjord av Roland Olsson, gotländsk journalist och författare och en av gutamålets fanbärare.

Marsvinden viner,
slingrar sig och pinar,
ögon och öron
fulla av snö
Kölden i tårna,
kliar och kliar,
liktornarna värker,
det betyder att det
snart blir tö
Näsan blir röd
och örsnibbarna blå
Fingrarna är stela
fast vantarna är på
Vem kunde ana
att en sådan månad
det skulle bli av mars.

Visan finns också tillgänglig att lyssna på via gutamålsgillets hemsida för er som vill höra alla tre verserna. Gutamålsgillet » Musik på gotländska (gutamal.org)

Det är många gånger jag hört människor som flyttat från Sveriges nordligare delar till Gotland säga att -30 grader i Västerbotten är ingenting i jämförelse med det råa fuktiga väder som drar över ön vintertid och går igenom märg och ben. Inte undra på att någon, någon gång har känt behovet av att författa ovanstående klagovisa.

Vädrets makter är inget vi kan styra över, varken nu eller då, och det kan sannerligen behövas lite gamla traditioner att luta sig mot under den evighetslånga väntan på våren. Jag behöver ingen kalifornisk värme utan skulle till en början nöja mig med några plusgrader, så jag fortsätter spana efter staren samtidigt som jag har ullunderstället nära till hands så att jag är redo när massgaistn sveper in.

Malin Stengård

Doktorand i Nordisk etnologi