Alla inlägg av admin

Kritiska praktiker, kritiska erfarenheter

Inbjuden att tala om ”Kritiska praktiker, kritiska erfarenheter” på Forskardagarna 11-12.11 fick jag nyligen anledning att tänka över mitt arbete som redaktör för Rig. Kulturhistorisk tidskrift. Uppdraget var nämligen att inleda en diskussion kring det angivna temat med utgångspunkt i rollen som redaktör för en vetenskaplig tidskrift. Lyckligtvis hade jag inför uppdraget fått ta del av en uppslagsrik text från Ann-Helen Sund som kunde spinna igång det egna tanke­maskineriet.

Kritik är på många sätt kritisk i meningen avgörande i vetenskaplig verksam­het. Att uppöva det kritiska, självständiga tänkandet är centralt i utbildningen. Under forskningens gång diskuteras texter på seminarier, och publikations­processer genomförs genom kollegial, kritisk granskning. Doktorander försvarar sina avhandlingar. Forskningen utmynnar också i någon form av kritik, eller så förstås ofta dess samhällsrelevans.

Vilka olika förståelser av kritik opererar vi med och hur präglar det forsknings-, utbildnings- och samverkansprocesser? Hur praktiseras kritik? Vilka slags kritiska perspektiv slipar de kulturanalytiska glasögonen? Vad driver kritik, vad vill och hoppas vi åstadkomma med kritik? Hur blir kritik konstruktiv eller produktiv, eller tvärtom destruktiv? Hur kommuniceras kritik? Hur kan kritik ta del i förändringsprocesser?

Här pekar Sund på hur kritik är en fundamental del av den akademiska miljön. Den kan till och med sägas utgöra en omistlig del av den vetenskapliga metoden. Utan tillgång till kritiska instanser står sig såväl undervisning som forskning slätt. Samtidigt är det som Sund anmärker inte alla gånger lätt att vare sig leverera eller ta emot kritik på ett konstruktivt sätt.

Kritik kommer som alla vet i många olika former och skepnader. Inte sällan är det inom akademin dessutom fråga om formaliserade arrangemang där avsikten är att bädda för en så god kritisk genomlysning som möjligt. Jag har därför några inledande kommentarer som förhoppningsvis kan fungera som incitament för vidare diskussioner. Som kontrast mot mitt egentliga ärende – att belysa kritikens plats i den vetenskapliga tidskriften – ska jag börja med det som på sätt och vis är det skrivna ordets motsats, nämligen seminariet. Det jag vill lyfta fram är seminariet som just ett sådant ”förberett” tillfälle, där det pedagogiska syftet är att erbjuda en miljö som till sin natur är både kritisk och reflekterande. Kanske bör det också tillfogas att seminariet ofta bygger på olika slags skrifter (kapitelutkast, färdiga eller påbörjade artiklar, eller andra typer av redovisningar). I grunden finns emellertid ett muntligt och direkt moment som bidrar till seminarieformens pedagogiska särart.

Att jag väljer att lyfta fram seminariet som en arena där kritik formuleras, förs fram och tas emot är heller ingen slump. Liksom samtalet/dialogen och föreläsningen kan seminariet sägas utgöra några av undervis­ningens och akademins veritabla urscener. Vid det goda seminariet växer deltagarna tillsammans. Det kan låta enkelt, men är, som så mycket annat, betydligt svårare i praktiken. Alla har vi nog närvarat vid seminarier som snarare tagit formen av ensidigt negativa eller tvärtom hyllande tillställningar. Det finns därför skäl att reflektera över seminariet som undervisningsform och läromiljö. Jag gör det i form av en osorterad lista, med förhoppningen att den ska väcka vidare tankar eller frågor.

  • Seminarier som humanisternas laboratorier, där vi likt naturvetarna under kontroller­ade former kan pröva våra egna antag­anden. Även om dessa för vår del vanligen handlar om resonemang, begreppsanvänd­ning, teorier och skriftliga framställningar.
  • Seminarier som levande (sociala) organismer, där den negativa kritiken ibland kan ta överhanden. Men även seminarier som blir till motsatsen, där uppmuntran och positiva reaktioner inte släpper fram nödvändig kritik.
  • Vikten av att både kunna ge och ta kritik. Vilket leder vidare till våra akademiska fora som platser där kritiska diskussioner måste vårdas och ge goda betingelser. Vi talar ofta om behovet att föra fram kritik på ett sådant sätt att den kan landa rätt och processas av mottagaren. Det finns dock anledning att tänka över även hur vi själva reagerar på kritik, för att den ska kunna bli en resurs i det egna arbetet.
  • En konstruktiv seminariekultur. Kritiken som en kollektiv läromiljö. Vad kräver en sådan, och vad får den att gå om intet?
  • Seminarier (och även oppositioner och disputationer) som kvalitetsgranskare, det vill säga som en både nödvändig genomlysning, prövning och argumentation.

Med detta sagt ska jag gå vidare till mina utlovade erfarenheter som redaktör. Det jag nu avhandlar gäller i första hand Rig. Men gissningsvis går det att dra paralleller till andra liknande tidskrifter, som tex Budkavlen.

I Rig publiceras artiklar, avhandlingsrecensioner och andra recensioner. Dessutom förekommer vad vi kallar för notiser, som mer är att likna vid kortare bokanmälningar. Den första större punkt (och jag har egentligen bara två större punkter) jag vill ta upp gäller tidskriften som en samtida och pågående arena för kritik. Det sker dels genom artiklarnas peer-review-förfarande, och dels genom den recensionsavdelning som grovt sett utgör hälften av varje nummer.

Jag börjar med recensionerna. På vad sätt bidrar dessa till tidskriften som en arena för kritik? För att besvara den frågan måste vi börja med att betänka vad det är för sorts litteratur som recenseras i tidskriften. Svaret är inte särskilt förvånande. Här publiceras och formuleras recensioner av för kulturhistorien och etnologiämnet relevant litteratur.

Bedömningen av vad som är relevant litteratur tas i första hand av redaktionen. Men ofta föreslår också skribenter, och även andra externa personer, böcker som de tycker att Rig ska recensera. Det händer också att det skickas in recensioner som någon har skrivit utan att ha haft ett uppdrag, alltså för att hen menar att den här boken borde vara av intresse för tidskriften.

Det finns också en särskild kategori böcker som har en slags gräddfil in i tidskriften. Det är de etnologiska avhandlingar som lagts fram vid i första hand svenska lärosäten, samt ibland även från andra nordiska länder. Jämfört med de ”vanliga” recensionerna är dessa avhand­lings­recensioner längre, mer utförliga och alltid med ett tydligt värderande, och därmed även kritiskt, uppdrag. Och här vill jag påminna om att kritik naturligtvis kan innebära både negativa och positiva omdömen.

Den vanliga recensionen har ofta, men inte alltid, ett motsvarande kritiskt perspektiv på den aktuella boken. Slutligen finns även notiserna som sällan eller aldrig innehåller några som helst kritiska/negativa synpunkter (dock ibland uppskattande sådana). Sammantaget utgör detta en fortgående kollegial bedömning av den litteratur som publiceras på det kulturhist­oriska området, med ett särskilt fokus på etnologi och folkloristik. Genom att ta del av den omfattande recensionsavdelningen blir man en del av det kritiska fält som Rig, och andra liknande tidskrifter, ser till att upprätthålla.

Att recensionsverksamheten handlar om en kollegial bedömning skapar en naturlig övergång till den vetenskapliga granskning som föregår de publicerade artiklarna. Här vill jag peka på några tydliga likheter och skillnader vad gäller den typ av tidskriftsrelaterad kritik som nu är för handen.

Peer-review-förfarandet handlar om att säkerställa en viss kvalitet. Den tillfrågade bedömaren av texten har att ta ställning till frågan om det insända manuset når upp till godtagbar veten­skaplig nivå. Men i uppdraget ingår vanligen också uppgiften att formulera en konstruktiv kritik: var finns bristerna, hur kan de åtgärdas, vilka förbättringar kan granskaren föreslå? Det här gör att det finns en stor skillnad mellan granskare och recensent, vad gäller just det kritiska uppdraget.

Jag kommer strax tillbaka till det. Först krävs emellertid några förytligande ord om vad som egentligen händer med ett manus som skickas in till tidskriften. När vi i redaktionen, det är sedan ett antal år jag och Marie Steinrud, får in en föreslagen artikel börjar vi med att läsa igenom den själva. Här sker alltså en första bedömning: en första kritisk läsning. Tror vi på det här manuset? Ligger det överhuvudtaget inom Rigs intressesfär?

Om så är fallet blir det mestadels aktuellt med en uppsättning inledande kommentarer från vår sida. Ofta handlar det om en mer generell redaktionell läsart där vi bedömer manuset som en tänkbar artikel. Det kan därför många gånger handla mer om form, presentation, struktur osv, snarare än innehåll och forskningsfront.

Därefter utser vi två granskare som vi föreställer oss är särskilt lämpade läsare av texten. Det vi då letar efter är dels överlappande forskningsintressen med artikelförfattaren, och dels en lämplig ämnesbakgrund. Manuset ska med andra ord bli bedömt av någon som har goda förutsättningar att kritiskt granska resonemang, metod och källanvändning, men också att förstå vad det är som författaren försöker göra.

I det här flerstegsgranskandet av det insända materialet finns både likheter och skillnader jämfört med recensionerna. En uppenbar skillnad är att medan redaktionen och senare den vetenskapliga bedömaren tar sig an ett manus som fortfarande är under arbete, formulerar sig recensenten kring ett färdigt verk. Den publicerade boken är så att säga bortom både påverkan och räddning. Det kan därför inte bli fråga om en sådan konstruktiv och framåt­syftande kritik av det enskilda verket som ingår i granskningsuppdraget.

Som redaktör skulle jag gärna lägga ut texten mer utförligt om recenserandet och recensionen som en kritisk praktik. Och om varför det är viktigt (och personligt utvecklande) både som verksam akademiker att recensera böcker, och att akademiska böcker också blir recenserade. Till det kommer även konstaterandet att det är väsentligt att det alls blir några sådana böcker skriva, vilket idag ter sig som allt mindre självklart. Utrymmer tillåter dock inte några sådana utvikningar. Därför vill jag istället lyfta fram något annat, nämligen recensenten som någon vilken bidrar till att definiera ämnets gränser, innehåll och utföranden.

Recensionen, och i ett större perspektiv tidskriftens recensionsavdelning, har nämligen en viktig formativ roll som grindvakt. Genom att inte bara rapportera om innehållet i den aktuella avhandlingen eller boken, utan också lyfta fram sin egen subjektiva och kollegiala värdering bidrar recensenten till den egna disciplinens självförståelse. Kort sagt: Vad går an? Vad applåderas? Och vad låter sig inte göras utan invändningar?

Det om tidskriften som en arena för samtida och pågående kritik. Min andra större punkt gäller tidskriften som en historisk och avslutad arena för kritik. Här ska jag vara betydligt mer kortfattad. Det jag vill peka på är egentligen bara att en tidskrift med lång historia, som Rig och som Budkavlen, innebär en formidabel möjlighet att reflektera över ämnets utveckling och historiska särart. De gäller de publicerade artiklarna, genom deras teman och ämnen. Men det i ännu högre grad fallet med recensionerna. Här är, vill jag påstå, både de vanliga recensionerna och de mer utförliga avhandlingsrecensionerna, en veritabel guldgruva.

Om man som i fallet med Rig har en nästan obruten serie av avhandlingsrecensioner, från ämnets barndom till dags dato, blir det ett material som är sällsynt väl lämpat för att synliggöra ämneshistoria med avseende på teoretisk variation, införandet av nya begrepp och perspektiv, segdragna konflikter och perioder av konsensus osv. Det är en kritik vars konsekvenser och vägval klingar långt in i vår egen samtid. Läs och begrunda!

Simon Ekström
professor i etnologi, Stockholms universitet

Tidskriften Budkavlen fyller 100 år – utgivningen av ett jubileumsnummer

Att fylla 100 år är storartat, festligt och aktningsvärt – hundraåringar omges av en särskild aura. Den som nu är aktuell att fylla 100 är tidskriften Budkavlen – tidskriften som förenar ämnena etnologi och folkloristik vid Åbo Akademi. I år utkommer Budkavlens 100:e volym. Istället för att ge ut en regelrätt historik har redaktionsrådet valt att ge ut ett jubileumsnummer med rubriken ”En tidskrift i tiden.” I numret medverkar personer som ingått i Budkavlens redaktionsråd under olika tider. Redaktörer för jubileumsnumret är Lena Marander-Eklund och Fredrik Nilsson. Många av texterna har reflekterande karaktär där det föränderliga redaktionella arbetet diskuteras.

Inledningsvis hade arbetet med Budkavlen fokus på ett nationellt uppdrag. K.Rob.V. Wikman (1922–1929), ansåg att tidskriften skulle fungera som en förbindelselänk mellan forskare, arkiv, föreningen Brage och allmogesamhället i form av texttypen meddelanden och fältforskningar. Gabriel Nikander (1930–36) gör Budkavlen till ett vetenskapligt språkrör men rollen som förmedlare kvarstår. Författarna till texterna är både inhemska och nordiska och texttyperna är många. Under Sven Andersson (1937–1970) har Budkavlen fortfarande allmogesamhället i fokus men det är inte längre fråga om ett nationellt projekt. Under denna tid vetenskapliggjordes tidskriften och den fick redaktionell stadga. Under slutet av Anderssons redaktörskap kännetecknades tidskriften av ett tillbakablickande.

Med Nils Storå som ny huvudredaktör (1971–1991) sker en omstart. Nu talas inte längre om folkliv- respektive folkminnesforskning utan ämnena etnologi och folkloristik träder fram. Under Anna-Maria Åström (2000–2017) redaktörskap introduceras temanummer. År 2003 införs kollegial granskning av artiklarna. Från år 2017, då Lena Marander-Eklund tog över redaktörskapet, har tidskriften blivit en öppet tillgänglig journal och majoriteten av skribenterna är verksamma utanför Åbo Akademi.

Att två ämnen samsas om en tidskrift är inte helt vanligt. Detta samarbete har sett olika ut i olika tider, och tyngdpunkten gällande vilka texter som publicerats har skiftat beroende på vem som varit huvudredaktör. Alla huvudredaktörer har satt sin prägel på tidskriften och ofta också markerat detta med tidstypisk layout. Kontinuiteten hittas i att etnologiska och folkloristiska texter med Åbo Akademi som bas har utgivits i 100 år. Samtidigt har Budkavlen på ett mycket tydligt sätt uppvisat den föränderlighet som ämnena genomgått under dessa år. Tidskriften och ämnenas utveckling har således gått hand i hand. Men Budkavlen avspeglar också en allmän utveckling som skett gällande vetenskapliga journaler, emellertid med en viss fördröjning. Förändringen gällande de texttyper som ingår har gått från bland annat uppsatser, fältrapporter och meddelanden till kollegialt granskade och öppet tillgängliga vetenskapliga artiklar.

Vad har tiden då gjort med tidskriften Budkavlen? Den har genomgått många förändringar, både i relation till målgrupp, utseende, innehåll och i relation till det redaktionella arbetet. Samtidigt finns det en varaktighet – den har utkommit under hela perioden, trots krig och pappersbrist, trots svackor, trots en konstant ökad akademisk arbetsbörda och trots att finansieringen många gånger varit osäker. På så sätt kan man säga att Budkavlen varit seglivad, och de som arbetat med tidskriften har visat prov på kreativitet, anpassningsförmåga och en remarkabel idoghet. Byten av ansvariga utgivare, generationsskiften, inflöde av nya vetenskapliga ideal, perspektiv och praktiker har också bidragit till att tillföra välbehövligt syre och energi. Därmed har Budkavlen även haft betydelse för etnologins och folkloristikens utveckling, den har varit en arena för idéutbyte.

I likhet med andra vetenskapliga tidskrifter bidrar Budkavlen till vetenskaplig utveckling, nyfikenhet och den är plantskola för nya generationer av akademiker. Det är vår förhoppning och övertygelse att det kommande seklet blir minst lika dynamiskt som det första; tidskriftens är nämligen intimt sammankopplad med den idérikedom och drivkraft som präglar den kulturanalytiska miljön vid Åbo Akademi.

Lena Marander-Eklund och Fredrik Nilsson

Professor i nordisk folkloristik respektive nordisk etnologi vid Åbo Akademi

Tidskriften hittar du här https://journal.fi/budkavlen

 

Gravgårdsdidaktik

En disig eftermiddag i oktober var det dags att bege sig till Åbo begravningsplats för studenterna på kurserna Kulturanalys i teori och praktik och Etnografiska fältmetoder. Begravningsplatsen skulle under en timme bli ett ”kulturanalytiskt laboratorium”, där utforskandet gällde begravningsplatsens kulturella grammatik. Studenterna delades vid gravgårdens ingång in i mindre grupper och fick välja fokus för sina observationer bland teman som tid och symboler; sociala relationer, identitet och makt; rumslighet och stämningar samt materialitet och minnen. De fick instruktioner om att ta bilder med telefonerna av sina observationer. Under övningens andra fas, tillbaka på Arken, skulle hela gruppen tillsammans diskutera med bilderna som utgångspunkt. Vi deltog i laboratoriet i egenskap av studerande på en kurs i didaktik, med uppgift att skugga en undervisningssituation.

Åbo begravningsplats är stor, och grupperna skingrades snabbt och hittade sina egna rutter. Vi gick tillsammans med kursens lärare och saknade inte samtalsämnen – en begravningsplats är mycket tät på kulturella budskap av skilda slag, inhuggna i sten, planterade på marken, skrivna på skyltar nedstuckna vid gravarna. Alla har sina egna erfarenheter av begravningsplatser, vilket aktiverar associationer och berättande. Om du vill läsa mer om lärargruppens observationer på gravgården kan du läsa detta inlägg.

Tillbaka på Arken fortsatte diskussionen utgående från fotografier, vilket visade sig fungera mycket bra i det här sammanhanget. En del av vår didaktiska uppgift var att fundera över var och när undervisning och lärande sker. I en traditionell klassrumssituation tänker man sig ofta att detta ska ske ungefär samtidigt, att läraren sitter på kunskap som hen sedan förmedlar till studenterna som då (med lite god tur, skicklighet och vilja) lär sig den kunskapen. I detta fall handlade det inte om att kunskap förmedlas på det sättet. Istället lärde sig studenterna någonting då de själva gjorde uppgiften, som förstås ändå var designad med ett pedagogiskt syfte. Studenterna lärde sig högst antagligen också av varandra då de fick höra vad andra hade sett och tänkt. Även om undervisning också kan sägas ha skett under diskussionstillfället, var det främst med hjälp av väl genomtänkta frågor som stimulerar till eget tankearbete och inte i form av färdigt givna svar.

Bilder som denna diskuterades under eftermiddagen. Vad lägger du märke till i denna bild?

När övningen var slut hade den pågått i nästan fyra timmar. Vi intervjuade ett par av studenterna, som båda menade att tiden gått fort och att övningar av denna typ är en välkommen omväxling till mer traditionell undervisning i klassrum med föreläsningar.

Under corona-tiden utvecklades distansundervisningen av nödvändighet, men den typ av undervisning som främjades var säkerligen mest den föreläsande, powerpoint-presenterade typen. Det kulturanalytiska laboratoriet ger intressanta perspektiv på hur studiepraktiker, lärande och undervisningssituationer också kan utformas: hur platser, omgivning och saker tar del i lärande, hur kunskapsdelande och -skapande aktiveras och  fungerar genom gemensamt utforskande och observerande av något. Kanske behövs mer gravgårdsdidaktik!

Ann-Helen Sund, doktorand i etnologi

Lina Metsämäki, doktorand i nordisk folkloristik

Etnologi 100 år – eller orsaken till att arkivpersonalen hämtar en gammal t-shirt, en silversked och ett urblåst ägg till jobbet

Hur fångar man ett akademiskt ämne i en utställning? Då det var dags att planera 100-årsfirandet för Nordisk etnologi fick vi fundera på det. Som tur är har ämnet lämnat en del materiella spår i Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi under nästan 70 år genom föremålsinsamling och fältarbeten, så det fanns någonting att ta till. På så vis föll det sig naturligt att arkivets personal, två etnologer och en folklorist, bar huvudansvaret för utställningen.

En djupdykning i arkivets gömmor påvisade att det visst fanns en hel del föremål, men ämnets tidigare professorer är representerade i varierande grad, och speciellt en är betydligt mer framträdande än de andra (ja, det är herr Tegengren). Efter lite plockas fram och tillbaka var vi ganska snabbt överens om vilka föremål som skulle landa i vitrinerna och det gav också strukturen för hela utställningen: det fanns bara ett sätt att lägga upp den på, och det bestämdes helt av storleken på Gabriel Nikanders 72cm höga förstoringsapparat från 1920-talet.

Utställningsföremål, förstoringsapparat med mera

I mitten Nikanders förstoringsaparat, runtomkring diverse föremål ur arkivets samling. Foto: Bettina Westerholm

Ämnet etnologi är däremot mycket mer än bara professorer, och en av de saker vi brottades med var hur vi skulle presentera ämnet utan att fastna vid enskilda personer för mycket. I arkivet finns också bland annat en rik bildskatt, så med hjälp av bildspel har vi lyft fram mer om fältarbeten och studenter, i synnerhet social samvaro. Forskarna och forskningen syns främst i form av böcker. Lite tråkigt och traditionellt kanske, men vi använde åtminstone ett likbräde från Kökar som bakgrund. Vi glömde inte heller bort arkivet i brådskan, utan presenterar vår fortfarande pågående frågelistinsamling som kom igång år 1952 (det var herr Tegengren igen en gång).

Föremål, böcker och ägget. Foto: Bettina Westerholm

Dagen innan utställning var det pyssel för fulla muggar. Vitrinerna skulle putsas, föremålstexterna måste skrivas, och bilderna som skulle användas måste klistras på stadigare skumskivor, och akrylkuberna måste numreras. För att inte glömma det viktigaste: föremålen måste hämtas från arkivet nere i källaren. Oj, och bubbelflaskorna skulle ju in i kylskåpet! Då allting var klappat och klart märkte vi, att vi ännu saknade en silversked, en rosa studentoverall och en publikation. De var de sista momenten som fixades på utställningsdagens morgon, innan bildspelen sattes på plats och glasdörrarna äntligen låstes.

Förberedelser! Foto: Bettina Westerholm

Och t-shirten, silverskeden och det urblåsta ägget? Ägget och silverskeden är rekvisita till kaffeservisen och äggkoppen som representerar professor emerita Anna-Maria Åströms herrgårds- och borgerlighetsforskning, medan t-shirten är en raritet, en av de första med ämnesföreningen Kulturistens logga tryckt utanpå. Den hänger på paradplats som en symbol för social samvaro och studentkultur.

Bettina Westerholm och Lotta Wessberg

Kreativa kokkonster – betraktelser kring ett stormkök

Corona-julen 2020 önskade jag mig ett stormkök. Jag fick också ett exemplar av denna friluftspryl, även utsedd till ”årets julklapp”. Trots många skogsturer i tider av social distansering, begränsad rörelsefrihet och längtan ut i det fria, hade jag ändå inte använt stormköket förrän i söndags. Jag hade skaffat bränsle till det och såg fram emot att inte bara hitta trattkantareller, utan också steka och äta dem på plats, i gott sällskap. Tanken tilltalade mig: det här skulle bli en extra rolig svamputfärd. Jag förberedde hemma: fyllde och tejpade saltkaret, satte extra bränsle i en liten plastflaska och matolja i en liten burk, packade en lök, en bit zucchini, en paprika, en liten påse pasta, en liten skärbräda och kniv, ett par muggar, kaffe färdigt doserat i en liten påse, mjölk till kaffet samt en och en halv liter vatten. Jag kände mig nöjd och beredd, och sände en tanke till tidigare erfarenheter av båtliv, med sina lärdomar om det portabla, i rätt skala och mängd uppmätta.

Trattkantareller hittade vi i mängder. Det blev dags att montera upp stormköket på en stubbe i skogen, och vi startade med kaffe. Från denna punkt vid stubben kunde vi plocka svamp rakt ner i pannan. Mitt sällskap tog ett foto med mobilen och skickade till en vän. Svamparna och grönsakerna blev goda och vi var nöjda (att pastan, otålmodigt tillagad i sjudande vatten, smakade mjöl och blev oätlig spelade inte så stor roll).

Stormkök i svampskogen, 10.10 2021 (foto privat)

Ett par dagar senare skickade min vän en länk till en blogg om att laga mat på stormkök. Hon skrev ”på bilderna åtminstone ser det nästan ut som haute cuisine ”. Det var vackra färger och omgivningar, bilder på bloggaren och receptkreatören i naturen, närbilder på vackert komponerade rätter – som på en fin restaurang, eller i en kokbok. De redskap som syntes var, förutom stormköket, enbart en kniv med träskaft och en skärbräda av trä. Avsikten med bloggen (och även det tillhörande instagramkontot) presenterades som att dela med sig av växtbaserad matglädje och de bästa recepten för stormkök: ”Att få skapa och att få inspirera andra till att se samma glädje som jag själv gör i naturen är en av mina största drivkrafter”. I avsnittet ”Jobba med mig” presenterade bloggaren samarbeten med olika företag inom friluftsbranschen, däribland med en kokbok utgiven av en tillverkare av stormkök.

Utgående från enbart en jämförelse med bloggens bilder och den bild min kompis tagit av vårt matlagande i skogen kan man undra om vi alls ägnar oss åt samma aktivitet som bloggaren – eller vad kan det innebära att laga mat på stormkök i skogen i vår samtid? På fotot av vårt matlagande står ett spritkök och en panna med svamp i centrum. Kring denna finns ett par plasthinkar med svamp, ett vitt skärbräde, en tändare, en flaska vatten, ett par plastpåsar, en kopp. Fotot kunde ses som misslyckat om bedömningen gällde estetik. Denna värderande tolkning kunde leda vidare mot till exempel slutsatser som att svampätarna i detta fall ägnar sig åt något av praktisk nödvändighet. Men fotot kan också förstås som lyckad pedagogik: det här behöver du. Eller som ett tips om och innovation kring en svamptur: så här kan man också göra. Omvänt kunde denna bild underminera bilderna på bloggen, genom att t ex påpeka att arbetet ”bakom kulisserna” inte syns och att bilderna därför inte skulle vara riktigt sanna. Foton är belysande material för att undersöka hur praktiker och saker framställs, värderas och för att få veta något om det sammanhang där de ingår och får värde, men slutsatser ska inte dras för snabbt.

Glädjen över att laga och äta mat under en utfärd i skogen är säkert lika sann i båda fallen. Lika uppkopplade och interagerande via internet är också de medverkande parterna, som förenas i sina strävanden att dela med sig och inspirera andra, fast på olika sätt och i olika forum. Hur det kreativa i praktikerna tas fram skiljer sig delvis. Den ena parten intensifierar friluftsliv som sinnlig upplevelse med matlagning, den andra tillför svampplockandet en ny dimension. Men båda inriktningarna skulle säkert se sina praktiker som relaterade till hållbarhet, miljömedvetenhet, hälsa och god mat. Förändringsprocesser kan vara flerfaldiga, och det kan vara en av de viktigaste aspekterna för hur stark och hållbar förändringen blir: Vad kan den omfatta? Kan olika riktningar förstärka varandra och i så fall hur, eller underminerar de varandra? Samma ”trend” kan visa sig innehålla många variationer, samtidigt som det som ter sig som motsatser kan vara mer relaterat än det verkar vid första anblicken.

Ann-Helen Sund
doktorand i etnologi

”Brocko kommer snart”–funktionen av ett talesätt i familjetradition

På en kaffepaus hade vi (igen) en intressant diskussion med personalen. Från att tala om fiktiva personer som anmäldes till evenemang eller föreläsningar för att uppfylla kvoter, eller försäkra platser för glömska personer, landade det i hur Madicken hittade på en pojke i skolan som hon kunde skylla allt som gått dåligt på. Saker som hon egentligen själv hade orsakat.

Min familj har ett talesätt som lyder ”Brocko kommer snart.” Talesättet har sitt ursprung från tiden när en pojke vid namn Brocko bodde på en ö utanför byn där min pappa, och så småningom jag, växte upp. Brocko tyckte om att slåss. Huset min pappa och jag bodde i ligger en knapp kilometer från stranden, uppe på ett berg, så man såg bra då någon var på väg upp från stranden. Då Brocko var på väg upp mot huset brukade de ropa att ”Brocko kommer”, vilket betydde att det förmodligen snart skulle bli slagsmål. (Det bör påpekas att detta är hur jag fått det berättat för mig, och jag tvivlar på att Brockos synpunkt har tagits i beaktande).

Orange pilen pekar på mitt och pappas barndomshem, den blå på Tammo.

Brocko har jag aldrig träffat, men nu när vi använder uttrycket Brocko kommer är det en notering att barnen leker väldigt intensivt, och det därför anses finnas en risk för att leken spårar ut och det blir bråk. Det användes när jag var barn, och vi säger det nu till mina systrars barn. Uttrycket är en uppmaning till barnen att ta det lugnare, men samtidigt också en förvarning åt de vuxna att de är beredda på att det kanske snart blir skrik.
Som barn tyckte jag talesättet var mycket irriterande. Det ger en slags nedsättande ”vuxna vet bäst” känsla. Ännu mer irriterande var det då de fick rätt. Men som äldre och folklorist har jag börjat tycka det är ganska underhållande att vi har vårt eget talesätt, som dessutom har en tydlig berättelse bakom sig och sträckt sig över fler generationer. Jag har ändå aldrig egentligen funderat på vad talesättet gör, utan jag har bara accepterat det.
Men efter diskussionen på kaffet slog det mig att likt Madickens påhittade antagonist så sker det en viss ansvarsförskjutning över till Brocko genom talesättet. Ansvaret eller orsaken för bråket placeras hos en osynlig Andra. Så istället för att gräla på barnen som bråkar, så presenteras bråket som en slags utomstående kraft. Självklar och oundviklig. Brocko kom – det var hans fel.

Sofia Wanström,
doktorand i folkloristik

Konsten att överleva sommaren med släkten

Snart är sommaren här. De som längtat till sommarstugan kan nu se fram emot en skön sommarstugetillvaro enligt egna önskemål, vare sig det handlar om att fiska, hugga ved eller att ligga i hängmattan och läsa. Eller vänta nu … är det så enkelt? På sommarstugan umgås familjer ofta över generationsgränserna. Det här aktualiserar frågan om vem som sätter agendan för när det ska ätas och om och när vedboden ska byggas eller bryggan repareras. I boken Känslor äger rum (2014) påpekar Pia Ingström att det saknas historier om osämja mellan syskon eller generationer när det kommer till sommarstugor. Hon diskuterar även beslutsfattandet på en sommarstuga genom begreppet gerontokrati – att det är de äldre som bestämmer, något som hon menar aldrig skulle fungera i andra sammanhang. Det är också ofta de äldre som står för kostnaderna och för kontinuiteten som uppenbarligen ger dem (oss) tolkningsföreträde om hur saker och ting ska vara.

I den nyutgivna och populärt hållna boken Sommarstugan. Konsten att överleva sommaren med släkten (2021) diskuterar Björn Öberg och Anna Bennich hur vi kan undvika familjekonflikter på sommarstugan. Målet med boken är förhoppningar om sundare familjerelationer. Boken består av 14 kapitel där olika fiktiva scenarier om sommarstugeliv – då det kan köra ihop sig – presenteras. Det handlar bland annat om olika förväntningar, regler, gränser och olika syn på återhämtning. Även här syns gerontokratin – det är de äldre som styr och ställer och som inte alltid förstår sina vuxna barns önskningar. Alla delkapitel kommenteras av psykologen Anna Bennich som kommer med förslag på lösningar av konflikterna. Lösningarna går ut på tydlighet, förståelse för att vi är olika, förmågan att sätta gränser, dialog men också på kompromissvilja. Samtalet ställs i fokus. Utgivarna menar också att vi borde arbeta med familjerelationerna lika mycket som med trädgårdslandet och det läckande taket.

Bokens utgångspunkt är spännande, men gav ändå ett lite blekt helhetsintryck. Visst fanns här sådant som man kände igen, t.ex. synen på hushållsarbete som osynligt (”du gör ju ingenting”), medan den som byggt en altan får allas beröm; eller som att vissa familjemedlemmar ”försvinner” då man kommit överens om att något ska fixas tillsammans. I det avslutande kapitlet berättar den vuxna dottern att hon till följande sommar tänkt skaffa sig en egen sommarstuga. Då kontrar modern med att de ändå hade tänkt sälja stugan eftersom de börjar bli gamla och inte längre orkar hålla stuga och tomt i skick. Detta upprör dottern enormt – stugan ska finnas kvar trots att hon inte längre vill vara där. Konflikterna som spelades upp tedde sig relativt småskaliga och mestadels löstes problemen genom samtal. Här fanns knappast något av det passivt-aggressiva beteende som jag tyvärr både bevittnat och hört andra berätta om när det gäller ett gemensamt sommarstugeliv; att man samtidigt är både ilsken och tyst när något inte går som tänkt. Här bör påpekas att jag vet om många fall där samägandet av sommarstugor fungerar utmärkt utan några som helst konflikter. Men hur det än är väcker sommarstugor känslor – både positiva och negativa.

Om, hur och varför just sommarstugor kan föranleda osämja finns det få studier om. Genom frågelistan Sommarstugeliv – användning, samägande, arv (klickbar länk) hoppas vi på att få dina upplevelser av tillvaro, samvaro och ägande av sommarstugor, på gott och ont. Svaren kommer att användas i en studie om sommarstugeliv där anonymiserade citat ur materialet kommer att användas, och svaren arkiveras vid Cultura för framtida forskning. Du kan svara på frågelistan fram till slutet på augusti 2021.

Lena Marander-Eklund
Professor i Nordisk folkloristik vid Åbo Akademi

Att forska/skriva om kärlek som levd erfarenhet

Det var drygt två år sedan vi satte oss ner (tillsammans med forskaren Eerika Koskinen-Koivisto) för att skapa frågelistan ”Kärlek, sex och relationer” som distribuerades digitalt våren 2019 av Svenska Litteratursällskapets arkiv. Till att börja med var det ingendera av oss som var särskilt intresserad av just kärlek, det vi då mest var intresserade av var sex och familjebildning. Kärleken kom egentligen med bara för att vi ville vara lite finkänsliga. Vi hade uppfattningen av att det ändå finns en föreställning om att kärlek bör föregå både sex och familjebildning.

När vi sedan bestämde oss för att skriva en artikel ihop var det ändå just svaren om kärlek som stack ut som de mest intressanta för oss båda. Vi fascinerades av föränderligheten som verkade finnas bland svaren. Kärlek då var inte detsamma som kärlek nu. Och kärlek för en svarare var inte alls detsamma som för en annan. I artikeln ”’Det största och finaste i livet’ – Kärlekens förändrade betydelser” som publicerats i tidskriften Laboratorium för folk och kultur (1/2021) analyserar vi just dessa svar om kärlek som levd erfarenhet och kärlek som idé.

Två trähjärtan. Wikimedia commons CC BY-SA-4.0

Att forska i och skriva om kärlek visade sig vara både lätt och svårt. Enkelheten gick ut på att skrivprocessen var en synnerligen angenäm upplevelse. Materialet som vi analyserade var inte stort men ändå ytterst givande. Samarbetet mellan oss skribenter, en senior forskare och en ung doktorand, fungerade fint och vi kompletterande varandras kunskaper på ett utmärkt sätt. Svårigheten i skrivprocessen handlade mest om den bild vi ger fenomenet genom materialet. Frågelistsvaren gav i vissa fall en relativt en positiv uppfattning av kärlek, ofta placerad i dåtid, i frågelistsvararnas ungdom. Här såg vi en svårighet i att inte i för hög utsträckning lyfta fram de sockersöta sidorna av kärlek. Men i materialet framkommer också relativt svåra upplevelser och besvikelser; att inte hitta en partner, att bli lämnad, bli bedragen eller att leva i en relation som inte är bra eller rent av destruktiv. Vi ville inte heller att dessa synpunkter skulle dominera vår analys, vilket innebar en svår balansgång. Att vi var två forskare, med väldigt olika livssituation och vetenskaplig erfarenhet, som utförde studien, var i sammanhanget en bra sak då man så lätt som forskare blir blind för sin text och blir ”kär” i sina favoritcitat.

Som slutsats i vår artikel kom vi fram till att kärleken (i längden) inte är himlastormande utan snarare vardaglig och trygg, vilket vid första anblicken kan kännas lite platt. Sociologen Eva Illouz skriver i Därför gör kärlek ont: en sociologisk förklaring (2014) att vår upplevelse av kärlek påverkas av kollektiva kärleksfantasier och att detta kan leda till besvikelse. Detta kan vara en förklaring till de många besvikelser som uttrycks i svaren, men också en förklaring till att de passionerade romantiska fantasierna förkastas eller placeras i en annan tidsrymd. Vår slutsats utmynnar därför i en fråga om en uppgörelse med kärleksfantasin är en förutsättning för en hållbar kärleksrelation. Den frågan har vi inget svar på men den kunde utgöra en utgångspunkt för en annan studie.

Lena Marander-Eklund
Professor i nordisk folkloristik
Lina Metsämäki
Doktorand i nordisk folkloristik

Alltid skönt på sommarstugan, eller…

Senast i februari börjar jag tänka på när jag och min man ska kunna åka till sommarstugan igen. Vår sommarstuga är inte isolerad för vinterbruk, men senast till påsk brukar säsongen inledas. Våra barns och barnbarns besök är efterlängtade. Varje år längtar jag alltmer till stugan, som är mitt barndomsställe i Insjöfinland. Jag brukar skämta om att min sommarstugeväg är en av landets centrala trafikleder, inte en mysig väg kantad av ängsblommor.

I bland annat Hufvudstadsbladet kan man den 25 mars 2021 läsa om att efterfrågan på sommarstugor i år är stor. Det är fråga om en ny generation som vill ha sitt eget sommarparadis. Kanske är det Corona-året och/eller möjligheten till distansarbete som gjort att fritidshus och naturen kallar. Förra året kunde man läsa om att unga inte är intresserade av sommarstugor (t.ex. i svenska.yle.fi 26.2.2020). Enligt artikeln vill unga idag helt enkelt inte vara på ”lande”. De sommarstugor som, enligt de intervjuade fastighetsförmedlarna, går åt har bilväg fram, är i gott skick och har el och vatten. Däremot är det problematiskt att få sålt de sommarstugor som ingen skött om på långa tider. Så kan gå då ägaren/ägarna blir ålderstigna men ändå äger sommarstugan. Ingen sköter om underhållet och den högt älskade sommarstugan blir då ett problem. Vem ska ta över stugan? Har någon möjlighet att köpa ut övriga syskon? Då återstår försäljning av sommarparadiset. Syskon kan vara oeniga om vad som ska hända med stugan. Också samägande av en stuga kan innebära problem då uttalade och outtalade förväntningar av olika slag stöter samman. Vem ska sköta underhållet, vad ska göras och vem ska betala för det hela? Sommarstugor genererar känslor – både positiva och negativa – som kan leda till konflikter. Sommarstugan är inte enbart ett oproblematiskt paradis.

Bild från Lena Marander-Eklunds familjealbum

I ett kommande forskningsprojekt, ”Sommarstugan som kulturarv. Plats, identitet och konflikt”, kommer jag att tillsammans med två andra forskare studera konflikter som uppstår i samband med sommarstugor. De kan handla om oskrivna regler, drömmar som inte går att uppfylla, eller generationers olika förväntningar. Osämjan kan sättas på sin spets vid fråga om försäljning eller arv. Även relationen mellan stugägare och kommun kan vara grund för konflikter (skötsel av naturen kring stugorna, frågor kring byggnadslov och dylikt).

Som en empirisk bas för detta framtida forskningsprojekt har vi tillsammans skapat en frågelista med utgångspunkt i de frågor som vi är intresserade av. Frågelistan ges ut av Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi, som bedriver traditionsinsamling och samtidsdokumentation genom årliga frågelistor med varierande tema. I frågelistan efterfrågar vi nu dina upplevelser av tillvaro, samvaro och ägande av sommarstugor, på gott och ont. Svaren kommer att användas i studien om sommarstugeliv där anonymiserade citat ur materialet kommer att användas, och svaren arkiveras vid Cultura för framtida forskning. Frågelistan finns tillgänglig på både svenska och finska.

Frågelistan är uppbyggd kring tre centrala teman. Det första temat är användningen av sommarstugan. Här finns även en fråga till dig som inte har en sommarstuga men som kanske skulle vilja ha en – eller absolut inte. Det andra temat handlar om sommarstugan som ett boende där man sommartid lever flera familjer eller generationer tillsammans. Det tredje temat handlar om sommarstugor och arvsfrågor.

Du kan svara på frågelistan fram till slutet på augusti 2021. Du kan svara på den elektroniska blanketten som länkas nedan. Om du har frågor kan du skicka e-postmeddelande till cultura@abo.fi. Webbsida: http://blogs.abo.fi/cultura/

Medan vi väntar på att få ta del av dina upplevelser av ett sommarstugeliv, tänker jag ha en skön vår och sommar på min sommarstuga som åtminstone just nu inte är en grund för konflikter (vad jag vet).

Lena Marander-Eklund
Professor i Nordisk folkloristik vid Åbo Akademi

Obekväma diskussioner

I januari 2019 avslöjades en härva med sexualbrott mot barn i Uleåborg. Tio män var misstänkta, av dessa var samtliga asylsökande eller kvotflyktingar. Brotten fick mycket uppmärksamhet i media, och även om det uttrycktes en ängslan om problemet med sexuellt våld, centrerades debatten kring männens icke-finländska bakgrund. Polisen noterade att liknande grova sexualbrott har presenterats tidigare i media utan att väcka liknande mängd uppmärksamhet (YLE, 15.1.2019). Ett medborgarinitiativ startades för en lag som möjliggör deportering av finska medborgare med invandrarbakgrund som gjort sig skyldiga till sexualbrott. Kopplingen som drogs mellan männens icke-finländskhet (läs: icke-vithet) och sexuellt våld var alltså tydlig.

Som svar på debatten lade justitieminister Antti Häkkänen ihop en arbetsgrupp för att utveckla en samtyckeslag för Finland. Det noterades visserligen att det inte endast är utländska män som våldtar i Finland, men på samma presskonferens där arbetsgruppen presenterades, presenterades även det planerade initiativ för förbättrad integrering av invandrare. Behovet av en samtyckeslag och förbättrad integrering framstod som två sidor av samma mynt. Vad är viktigt att poängtera är att en samtyckeslag har förespråkats av kvinnoorganisationer i Finland sedan 2012, Me Too-rörelsen 2017 framhävde vikten av en samtyckeslag, ett medborgarinitiativ samlades in 2018 för en samtyckeslag, och Istanbulkonventionen som Finland ratificerade år 2015 kräver att sex utan samtycke ska vara kriminaliserat. Ändå krävdes det att utländska män skulle begå dessa brott för att få folk att bry sig om kvinnors rättigheter.

Häkkänen påstår dock att en samtyckeslag hade börjat förberedas redan innan brotten i Uleåborg och den efterföljande debatten, även om arbetsgruppen lades till efteråt. Det är mycket möjligt. Justitieministeriet kände att de på något sätt måste svara på debatten kring sexuellt våld och invandring som gick het i samhället, så det var en bra tidpunkt att framhäva arbetet kring en samtyckeslag och emot sexuellt våld. Med ”bra tidpunkt” menar jag att det var en bra kontext inom vilken att ha en bekväm diskussion om sexuellt våld. En diskussion där den finländska vita mannen känslor inte skulle bli sårade. För att han inte behövde känna sig utpekad eller konfronteras med bilden av en våldtäktsman eftersom denne är framställd som den Andra – den rasifierade mannen.

Att kunna ha en Bekväm Diskussion om ämnet kanske ansågs nödvändigt för att möjliggöra ett öppet samtal och implementeringen av en samtyckeslag. Problemet är naturligtvis att det inte är endast utländska män som våldtar, och denna inramning av diskussionen tillät alla vita finländska män att bortse från sitt eget sexuellt våldsamma beteende genom att distansera det från en våldtäktsmans. Den tillät även samhället generellt att ignorera problemet av könsmaktsstrukturer genom att presentera problemet med sexuellt våld som ett rasproblem istället för ett genusproblem. Och som svenska etnologen Gabriella Nilsson (2019) noterar: om problemet aldrig är att ”män våldtar,” så kommer lösningen på problemet aldrig att vara att ”stoppa män från att våldta.” Vi måste kunna ha de obekväma diskussionerna, våga sätta rätt namn på problemet, för att motarbeta det.

Sofia Wanström,
Doktorand i folkloristik

Nilsson, Gabriella (2019). ”Rape in the news: on rape genres in Swedish news coverage”. I: Feminist Media Studies, 19:8, s. 1178-1194.
Nurmio, Axel & Götheld, Carin (2019). “Rättspsykolog Julia Korkman om övergreppen i Uleåborg och Helsingfors: ”det förs en otroligt känslomässig diskussion på knapphändig information””. Svenska Yle. https://svenska.yle.fi/artikel/2019/01/15/rattspsykolog-julia-korkman-om-overgreppen-i-uleaborg-och-helsingfors-det-fors-en . Hämtat: 17.3.2021.