Alla inlägg av admin

Alltid skönt på sommarstugan, eller…

Senast i februari börjar jag tänka på när jag och min man ska kunna åka till sommarstugan igen. Vår sommarstuga är inte isolerad för vinterbruk, men senast till påsk brukar säsongen inledas. Våra barns och barnbarns besök är efterlängtade. Varje år längtar jag alltmer till stugan, som är mitt barndomsställe i Insjöfinland. Jag brukar skämta om att min sommarstugeväg är en av landets centrala trafikleder, inte en mysig väg kantad av ängsblommor.

I bland annat Hufvudstadsbladet kan man den 25 mars 2021 läsa om att efterfrågan på sommarstugor i år är stor. Det är fråga om en ny generation som vill ha sitt eget sommarparadis. Kanske är det Corona-året och/eller möjligheten till distansarbete som gjort att fritidshus och naturen kallar. Förra året kunde man läsa om att unga inte är intresserade av sommarstugor (t.ex. i svenska.yle.fi 26.2.2020). Enligt artikeln vill unga idag helt enkelt inte vara på ”lande”. De sommarstugor som, enligt de intervjuade fastighetsförmedlarna, går åt har bilväg fram, är i gott skick och har el och vatten. Däremot är det problematiskt att få sålt de sommarstugor som ingen skött om på långa tider. Så kan gå då ägaren/ägarna blir ålderstigna men ändå äger sommarstugan. Ingen sköter om underhållet och den högt älskade sommarstugan blir då ett problem. Vem ska ta över stugan? Har någon möjlighet att köpa ut övriga syskon? Då återstår försäljning av sommarparadiset. Syskon kan vara oeniga om vad som ska hända med stugan. Också samägande av en stuga kan innebära problem då uttalade och outtalade förväntningar av olika slag stöter samman. Vem ska sköta underhållet, vad ska göras och vem ska betala för det hela? Sommarstugor genererar känslor – både positiva och negativa – som kan leda till konflikter. Sommarstugan är inte enbart ett oproblematiskt paradis.

Bild från Lena Marander-Eklunds familjealbum

I ett kommande forskningsprojekt, ”Sommarstugan som kulturarv. Plats, identitet och konflikt”, kommer jag att tillsammans med två andra forskare studera konflikter som uppstår i samband med sommarstugor. De kan handla om oskrivna regler, drömmar som inte går att uppfylla, eller generationers olika förväntningar. Osämjan kan sättas på sin spets vid fråga om försäljning eller arv. Även relationen mellan stugägare och kommun kan vara grund för konflikter (skötsel av naturen kring stugorna, frågor kring byggnadslov och dylikt).

Som en empirisk bas för detta framtida forskningsprojekt har vi tillsammans skapat en frågelista med utgångspunkt i de frågor som vi är intresserade av. Frågelistan ges ut av Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi, som bedriver traditionsinsamling och samtidsdokumentation genom årliga frågelistor med varierande tema. I frågelistan efterfrågar vi nu dina upplevelser av tillvaro, samvaro och ägande av sommarstugor, på gott och ont. Svaren kommer att användas i studien om sommarstugeliv där anonymiserade citat ur materialet kommer att användas, och svaren arkiveras vid Cultura för framtida forskning. Frågelistan finns tillgänglig på både svenska och finska.

Frågelistan är uppbyggd kring tre centrala teman. Det första temat är användningen av sommarstugan. Här finns även en fråga till dig som inte har en sommarstuga men som kanske skulle vilja ha en – eller absolut inte. Det andra temat handlar om sommarstugan som ett boende där man sommartid lever flera familjer eller generationer tillsammans. Det tredje temat handlar om sommarstugor och arvsfrågor.

Du kan svara på frågelistan fram till slutet på augusti 2021. Du kan svara på den elektroniska blanketten som länkas nedan. Om du har frågor kan du skicka e-postmeddelande till cultura@abo.fi. Webbsida: http://blogs.abo.fi/cultura/

Medan vi väntar på att få ta del av dina upplevelser av ett sommarstugeliv, tänker jag ha en skön vår och sommar på min sommarstuga som åtminstone just nu inte är en grund för konflikter (vad jag vet).

Lena Marander-Eklund
Professor i Nordisk folkloristik vid Åbo Akademi

Obekväma diskussioner

I januari 2019 avslöjades en härva med sexualbrott mot barn i Uleåborg. Tio män var misstänkta, av dessa var samtliga asylsökande eller kvotflyktingar. Brotten fick mycket uppmärksamhet i media, och även om det uttrycktes en ängslan om problemet med sexuellt våld, centrerades debatten kring männens icke-finländska bakgrund. Polisen noterade att liknande grova sexualbrott har presenterats tidigare i media utan att väcka liknande mängd uppmärksamhet (YLE, 15.1.2019). Ett medborgarinitiativ startades för en lag som möjliggör deportering av finska medborgare med invandrarbakgrund som gjort sig skyldiga till sexualbrott. Kopplingen som drogs mellan männens icke-finländskhet (läs: icke-vithet) och sexuellt våld var alltså tydlig.

Som svar på debatten lade justitieminister Antti Häkkänen ihop en arbetsgrupp för att utveckla en samtyckeslag för Finland. Det noterades visserligen att det inte endast är utländska män som våldtar i Finland, men på samma presskonferens där arbetsgruppen presenterades, presenterades även det planerade initiativ för förbättrad integrering av invandrare. Behovet av en samtyckeslag och förbättrad integrering framstod som två sidor av samma mynt. Vad är viktigt att poängtera är att en samtyckeslag har förespråkats av kvinnoorganisationer i Finland sedan 2012, Me Too-rörelsen 2017 framhävde vikten av en samtyckeslag, ett medborgarinitiativ samlades in 2018 för en samtyckeslag, och Istanbulkonventionen som Finland ratificerade år 2015 kräver att sex utan samtycke ska vara kriminaliserat. Ändå krävdes det att utländska män skulle begå dessa brott för att få folk att bry sig om kvinnors rättigheter.

Häkkänen påstår dock att en samtyckeslag hade börjat förberedas redan innan brotten i Uleåborg och den efterföljande debatten, även om arbetsgruppen lades till efteråt. Det är mycket möjligt. Justitieministeriet kände att de på något sätt måste svara på debatten kring sexuellt våld och invandring som gick het i samhället, så det var en bra tidpunkt att framhäva arbetet kring en samtyckeslag och emot sexuellt våld. Med ”bra tidpunkt” menar jag att det var en bra kontext inom vilken att ha en bekväm diskussion om sexuellt våld. En diskussion där den finländska vita mannen känslor inte skulle bli sårade. För att han inte behövde känna sig utpekad eller konfronteras med bilden av en våldtäktsman eftersom denne är framställd som den Andra – den rasifierade mannen.

Att kunna ha en Bekväm Diskussion om ämnet kanske ansågs nödvändigt för att möjliggöra ett öppet samtal och implementeringen av en samtyckeslag. Problemet är naturligtvis att det inte är endast utländska män som våldtar, och denna inramning av diskussionen tillät alla vita finländska män att bortse från sitt eget sexuellt våldsamma beteende genom att distansera det från en våldtäktsmans. Den tillät även samhället generellt att ignorera problemet av könsmaktsstrukturer genom att presentera problemet med sexuellt våld som ett rasproblem istället för ett genusproblem. Och som svenska etnologen Gabriella Nilsson (2019) noterar: om problemet aldrig är att ”män våldtar,” så kommer lösningen på problemet aldrig att vara att ”stoppa män från att våldta.” Vi måste kunna ha de obekväma diskussionerna, våga sätta rätt namn på problemet, för att motarbeta det.

Sofia Wanström,
Doktorand i folkloristik

Nilsson, Gabriella (2019). ”Rape in the news: on rape genres in Swedish news coverage”. I: Feminist Media Studies, 19:8, s. 1178-1194.
Nurmio, Axel & Götheld, Carin (2019). “Rättspsykolog Julia Korkman om övergreppen i Uleåborg och Helsingfors: ”det förs en otroligt känslomässig diskussion på knapphändig information””. Svenska Yle. https://svenska.yle.fi/artikel/2019/01/15/rattspsykolog-julia-korkman-om-overgreppen-i-uleaborg-och-helsingfors-det-fors-en . Hämtat: 17.3.2021.

Skam/Smart

En obligatorisk beståndsdel på de akademiska festerna f.C-19 var snapsvisor. En av de populäraste visorna att sjunga då det kom folk från Sverige på besök heter ”Minne” och sjöngs på melodin till musikallåten ”Memory”. ”Minne, jag har tappat mitt minne. Är jag svensk eller finne? Kommer inte ihåg.” För en som räknar sig till eller av andra betraktas som finlandssvensk kan vistexten vara en rolighetspåminnelse om att det kanske inte spelar så stor roll vad man har för språklig/kulturell tillhörighet när minnesluckorna ”tätas med det brännvin man får” när helan går under trevlig samvaro. Effekten gäller även i den Umebaserade tidskriften Kulturella Perspektivs sista fysiska nummer där folklorister och etnologer från Åbo Akademi och universiteten i Malmö och Lund samlas under gemensam kulturanlaytisk flagg och diskuterar ”Skam” och ”Smart” ur olika infallsvinklar.

Vad som ses och upplevs som skamligt eller skamlöst, smart och mindre smart varierar över tid vilket här kommer till uttryck i studier av berättelser om erotiska möten mellan människa och naturväsen, mellan människa och varg, och när gamla vanor möter ny teknik. Flera av bidragen i numret – eller numren – tar fasta på processer och skeenden i samhället som är aktuella precis just nu: skam i berättelser om sexuella övergrepp och oplanerade graviditeter, berättelser om pojkars upplevelse av skola, skolprestationer och andras förväntningar, skam i förhållande till mat och klimat. Det handlar om nya livsmedel, hur ett hem görs ”smart” med ny teknik och om att skräddarsy sin avkomma. Smarta tips – ofta humoristiska – för att lösa vardagens små problem studeras genom tips om hur man kan återanvända nylonstrumpor. Hur street smarthet används inom finsk och internationell politik av vad skribenten kallar för tricksterpersonligheter.

De båda helheterna i numret har letts med fast han av redaktörerna Lena Marander-Eklund (Skam) och Fredrik Nilsson (Smart), föredömligt biträdda av doktoranderna Lina Metsämäki respektive Ann-Helen Sund, vilket vi båda skribenter har haft erfarenhet av. En glädjande bieffekt av den tematiska helheten Smart var ett givande nätseminarium där alla skribenter gavs möjlighet att träffas virtuellt och diskutera varandras texter. Den avslutande middagen uteblev förstås, men nummer 4/2020 håller oss samman över lands- och ämnesgränser.

Sofie Strandén-Backa och Andreas Backa

Fy fästingen! Kulturanalytisk forskning om fästingar.

Fästingforskning, vad innebär det? Forskning om fästingar, på vilket sätt? Dessa är frågor som jag som etnolog ofta ställts inför när jag berättat för människor utanför och inom akademin vad jag för tillfället sysslar med.

Att man kan vara intresserad av små kryp som fästingar, som dessutom upplevs av många som äckliga och farliga, förvånar en del. Samtidigt finns det också många som förstår, för vi kulturvetare jobbar brett med frågor som är aktuella i vår vardag och i samhället i stort. Mitt i vintern är fästingarna inte precis i folks tankar, men när vårvärmen anländer och sommaren efter det, då blir fästingar ett hett samtalsämne som engagerar många. Fästingarna väcker nämligen mycket diskussion, känslor och alla verkar ha någon åsikt om dem.

Ixodes ricinus (vanlig fästing). Bild: Wikimedia commons

Det är just denna typ av samtalsämnen som intresserar mig. Det man diskuterar i medier av olika slag berättar om hur vi förhåller oss till fästingar och varför vi gör så. I diskussionerna berättas även om våra fästingpraktiker och -rutiner, speciellt under fästingsäsongen. Därmed återkallas erfarenheter, upplevelser och känslor som fästingarna och fästingpraktikerna ger upphov till.

Den fästingforskning som jag inledde i början av januari tar sina första steg, men redan nu när jag samlar in material har jag stött på många intressanta fästinghistorier som jag kommer att fördjupa mig i. För fästingforskaren är diskussioner på sociala medier en givande plattform på vilken forskning åtminstone delvis kan byggas. Materialet är också lätt att komma åt. Söker man på ”fästing” hittar man rikligt med intressanta samtalsöppningar och kommentarer. Det finns minsann ingen brist på dramatik i fästingsdiskussionerna!

Hundgrupper på Facebook fungerar som en bra ingång för mig som är intresserad av fästingens roll och betydelse för hundägare. Fästingar sysselsätter nämligen hundägare särskilt på våren och sommaren när fästingsäsongen inleds och blomstrar upp. Säsongen aktiverar fästningrutinerna som legat på is under vintern, då t.ex. olika sätt att hålla fästingarna på avstånd och dagliga fästinginspektioner blir en integrerad del av vardagen och rutinerna för hundägare.

Fästinginläggen på Facebook berättar bland annat om hundägarnas kollegialitet och om ett sympatiskt förhållningssätt till både varandra och hundarna. Andra hundägare bemöts med stor sympati och ägarna verkar enas i kampen mot fästingarna. Kampen illustreras till exempel genom diskussioner kring olika preparat som både håller fästingarna borta från hundarna och dödar dem – alltså fästingarna. Livliga diskussioner pågår om produkternas fördelar och nackdelar. De olika medlen delar också hundägarna i olika läger. Då ställs hundägarnas solidaritet till varandra på spel och ett slags vardagskompetens och -expertis förs fram som stöd för argumentationen.

Kulturanalys är ett uppenbart verktyg för att studera och tolka fästingens kulturella dimensioner. Ett kulturanalytiskt tillvägagångssätt ger möjligheter att analysera vad fästingar gör med oss och vi med dem genom att iaktta och analysera kulturella fenomen, mekanismer och detaljer i möten och konflikter människor emellan samt mellan människor, sällskapsdjur och fästingar.

Med hjälp av kulturanalys kan det synliga och det osynliga, dvs. det som t.ex. debatteras och inte debatteras på sociala medier synliggöras. Genom kulturanalys kan vi bilda oss en uppfattning om hur fästingkulturen görs, uttrycks, känns, förändras och lärs in genom olika vardagliga processer och praktiker. Jag kan uppmärksamma fästingkulturen i dess rumsliga och tidsliga sammanhang då både motstånd och anpassning sker. Kulturanalys fungerar då som ett sätt att föra fram normkritiska perspektiv på fästingar och vår relation till dem.

Projektet Människor, fästingar och miljöförändring finansieras av Finland Akademi 2020-2024. För mera information, se: https://sites.utu.fi/huti/sv/

Sanna Lillbroända-Annala
postdoc-forskare

Mystiska erfarenheter och meningsskapande i samtiden

Det här med begrepp är inte enkelt, helst skulle man vilja undvika att kategorisera och sätta etiketter på saker och ting, men det är svårt att undvika, inte minst inom akademin för att försöka förtydliga och definiera vad det är som man avser att undersöka och vill diskutera. Begrepp kan dessutom bli särskilt svårt och ibland förvirrande vid tvärvetenskapligt och interdisciplinärt samarbete. I efterhand kan jag med ett leende på läpparna se tillbaka på en av mina första presentationer på en internationell konferens inom psykologi och medvetandeforskning i Storbritannien, men där och då var det mindre roligt. Jag hade blivit tipsad om konferensen av en brittisk forskare inom religionspsykologi som jag träffat på en tvärvetenskaplig konferens i Polen och glädjande hade jag blivit antagen att presentera min masteruppsats om vad det kan innebära att tro på oförklarliga fenomen i samtiden. Begreppet ”oförklarliga fenomen” hade jag valt med omsorg och det hade fungerat väl inom religionssociologi och vid mina empiriska studier i Sverige men i den här kontexten var det inte direkt uppskattat. En professor inom anomalistisk psykologi, som är en inriktning inom psykologi som studerar dessa fenomen, förklarade, om än vänligt, att det inte alls var oförklarligt utan kan förklaras och hänvisade till hans alldeles nyligen publicerade artikel.

Det betyder naturligtvis bara att det finns vissa psykologiska förklaringsmodeller för vissa fenomen, såsom dissociation eller sömnparalys, men mitt syfte var inte att förklara dessa fenomen i sig utan vad det kan innebära och ha för mening för människor. Visserligen kan man bortse från andra discipliner än sin egen men vill man arbeta för interdisciplinär samverkan och bygga tvärvetenskapliga broar tänker jag att det kan vara väsentligt att begrepp i framför allt titel och abstrakt fungerar inom fler discipliner, i alla fall någorlunda, för att inte bli bortsorterad eller bortdömd vid första anblick. Så efter att ha bearbetat händelsen och en mycket lärorik erfarenhet av vad interdisciplinär samverkan kan innebära och ha för utmaningar funderande jag ytterligare djupt och länge på vilket begrepp jag skulle använda mig av för dessa typer av upplevelser i min kommande forskningsplan.

För att ge en liten inblick i vad det kan finnas för olika begrepp och termer som olika forskare inom samma eller olika discipliner kan använda sig av för dessa typer av upplevelser kan nämnas religious experiences, spiritual experiences, transcendent experiences, luminous experiences, mystical experiences, mystical-type experiences, paranormal experiences, supernatural experiences, anomalous experiences, exceptional human experiences, extra ordinary experiences, out of the ordinary experiences och så vidare.

Ur Bamse 2/2017

Dessutom har detta område inte studerats särskilt mycket inom sociologi, så det finns ingen given tradition inom disciplinen att luta sig mot. Kategorin eller begreppet religiösa erfarenheter faller det visserligen under generellt men vid studier av detta kluster av kulturella fenomen både inom och utanför det som vanligtvis känns igen som organiserad religion kan det inte minst vid materialinsamling och bland allmänheten förstås som begränsat till erfarenheter inom institutionell religion. Å andra sidan belyser detta också att det finns ett kunskapsgap inom området från ett bredare sociologiskt perspektiv. Meningsskapande är ju ingen isolerad företeelse utan sker i ett sammanhang tillsammans med eller i relation till andra människor.

För att försöka ringa in vad jag ”fiskar efter”, även om jag ”fiskar brett” för att se vad som kan ”fångas in” inom området, landade jag i alla fall inledningsvis i att använda mig av William James definition ”mystical experiences” fast med en samtida uppdatering och översättning till mystiska erfarenheter. Det följer således delvis en tradition och är delvis så vitt jag vet också ett ”nytt” begrepp inom religionsrelaterad forskning inom akademin för att med ett gränsöverskridande paraplybegrepp benämna dessa ”speciella” mänskliga erfarenheter och kluster av kulturella fenomen som skulle kunna förstås som en form av religiositet och meningsskapande i samtiden. Inom religionspsykologi och religionsvetenskaplig tradition översätts nämligen ”mystical” till mystik och vanligtvis används begrepp som mystikupplevelser eller mystikerfarenheter, vilket således i detta fall skulle kunna bli missvisande och exkluderande. Dessutom fungerar förkortningen ME för mystiska erfarenheter utmärkt även på engelska och internationellt, medan mystiska upplevelser blir MU på svenska (på tal om kossor i ett tidigare inlägg här på bloggen) utan någon lämplig engelsk motsvarighet för bokstaven U. Med ”ME” kan det också lite fiffigt framhållas att det handlar om subjektiva erfarenheter.

Erfarenheter kan vidare beteckna ett antal upplevelser och erfarenheter på en övergripande och omslutande nivå till skillnad från en upplevelse som vid upprepning kan bli en erfarenhet för en enskild individ, även om upplevelse och erfarenhet inte sällan både i dagligt tal och i litteraturen används omväxlande. Sammanfattningsvis använder jag alltså mystiska erfarenheter som ett paraplybegrepp för ett kluster svårdefinierade fenomen, som enligt James definition ofta är känslomässigt starka av individen upplevda erfarenheter som kännetecknas av att de är outsägliga (ineffability), det vill säga så känslomässiga och utöver alldagliga mänskliga erfarenheter och den ”taget för givna verkligheten” att det verbala språket sällan räcker till. Dessa erfarenheter har vanligtvis också noetiska kvalitéer eller egenskaper (noetic quality) i bemärkelsen att de kan ge en slags intuitiv insikt samt är övergående eller kortvariga (transiency) och passiva (passivity) avseende en känsla av passivitet eller ett mottagande under själva händelsen. Sedan återstår det att se vad det empiriska materialet visar.

Ett annat argument för att använda James definition vid en tvärdisciplinär ambition är att han kan betraktas som en gemensam nämnare och anfader som det ofta refereras till inom både bland annat religionspsykologi och anomalistisk psykologi och som därför, i alla fall hypotetiskt, skulle kunna fungera över gränserna. Inom religionspsykologi, som framför allt studerar institutionell religion, finns det dock risk för ”tillrättavisningar” eller kommentarer om att jag nog stavat fel när det står mystiska och inte mystika. Dessutom har religionsvetenskapliga discipliner generellt och historiskt sett pejorativt avvisat andra liknande upplevelser utanför en institutionell religiös kontext som ”något annat”, ”lägre” och ”paranormalt”. Vissa har också menat att mystikupplevelser skulle vara något sui generis, det vill säga något som är unikt i sin karaktär och av sitt eget slag, medan jag menar att det kan betraktas som mänskliga erfarenheter som tolkas och ges mening i kontextuella meningsskapande processer.

Till mitt försvar kan också nämnas att James själv tog avstånd från institutionell religion (hans pappa var Swedenborgare) och befann sig i slutet på 1800-talet och början på 1900-talet i ett sammanhang bland flera andra forskare som också hade ett stort intresse för ”psychic research”, bland annat medier, andekontakt och telepati. Vidare kanske informanter som betraktar sig som troende inte alls tycker att deras upplevelser är mystiska relaterat till ett internt meningssystem, men i ett sekulariserat samhälle och en ”taget för given naturvetenskapliga verklighetsförståelse” som vi alla i Finland och Sverige simmar i, kan begreppet fungera. I alla fall just nu. Begrepp är ju konstruerade i en viss tid och ett visst sammanhang och är således också tillfälliga och tidsbegränsande precis som kunskap är.

Jag tänker att begreppet mystiska erfarenheter också kan väcka nyfikenhet och tillåta en viss mystik, förundran och spänning i tillvaron. Detta inte minst i dagens samhälle där populärkulturen har stor utbredning och inflytande och psykedeliska droger har börjat testas inom vården under terapeutiska former för att öka människors känsla av mening i tillvaron, samtidigt som medlemstalen inom institutionell religion generellt minskar. Samhället är i ständig förändring och kanske är vi på väg mot en större öppenhet inför mystiska erfarenheter av olika slag, kanske som en behövlig ventil eller motpol till det rationella och logiska som liksom kreativitet och konst kan fylla väsentliga mänskliga funktioner för att vi ska känna oss hela. Å andra sidan kan ju begreppet beskyllas för att vara populärkulturellt eller för populärvetenskapligt, men skulle det i så fall nödvändigtvis vara dåligt? Kan det inte i stället ligga i linje med att göra vetenskapen mer öppen och begriplig för en bredare publik? Nåja, kritik får man tåla och lära sig hantera för det är oundvikligt och hör liksom till saken inom akademin och vid kunskapsproduktion.

Katarina Johansson
Doktorand inom sociologi vid Åbo Akademi, som när hon skriver detta tänker att problematisering av begreppet i avhandlingen skulle kunna utgöra ett helt kapitel.

På tal om interdisciplinär och internationell samverkan har jag ett mycket givande samarbete med Cultura, ja det är ju därför som jag skriver här på bloggen, och Folklivsarkivet vid Lunds Universitet. Genom en så kallad frågelista, som är en ny spännande metod för mig inom sociologi och religionsvetenskap, samlas material in till doktorsavhandlingen Mystiska erfarenheter och meningsskapande i samtiden.

För att delta i studien, gå in på https://survey.abo.fi/lomakkeet/12912/lomake.html eller via Culturas hemsida https://blogs.abo.fi/cultura/

Vill du dela studien på sociala medier? Culturas inlägg på FB hittar du här: https://www.facebook.com/culturaarkivet/photos/a.118603269959642/195378135615488/

Livet i Portsa förr och nu – En ny kurs i samtidsdokumentation på kommande i vår

Har du bott i Portsa? Eller känner du någon tidigare invånare i Portsa som du absolut tycker vi borde intervjua?

Ämnena Kulttuurien tutkimus vid Åbo universitet och Kulturanalys vid Åbo Akademi ordnar i samarbete med Åbo museicentral en kurs i samtidsdokumentation som koncentrerar sig på stadsdelen Port Arthur (Portsa). Vi valde Portsa som mål eftersom man där redan på 1970-talet utfört etnologiska undersökningar och det arkiverade materialet kan vi nu utnyttja som klangbotten för vårt nya projekt. Projektets tidsram är från mars till maj 2021 och arbetet utförs som en del av de studerandes fältarbetskurser.

Vi strävar till att dokumentera vardagslivet och boendet i stadsdelen Portsa bland annat genom att använda visuella metoder som fotografering, intervjuer och (deltagande) observation. I fältarbetet tar vi hänsyn till rådande coronarestriktioner, så att t.ex. intervjuer kan göras på distans eller utomhus, observationer kan utföras på Internet och fotografier kan förutom av studenterna tas även av invånarna i Portsa.

Förutom av samtidsdokumentation är vi även intresserade av det förflutna. Därför vill vi gärna intervjua även bortflyttade Portsabor. Studerande får tillgång till material som samlats in under de tidigare decennierna och som finns arkiverade vid Historian, kulttuurin ja taiteiden tutkimuksen arkisto (arkivet för historia, kultur och konst) vid Åbo universitet.

Resultaten av dokumentationen delges under året i bland annat bloggarna Kulttuurien tutkijat tuumailevat och Kulturanalyser samt i poddar eller videon. Studerande kan även använda arkivmaterial för sina examensarbeten. Fältmaterialet arkiveras vid Turun yliopiston Historian, kulttuurin ja taiteiden tutkimuksen arkisto och materialet är fritt tillgängligt för forskningsändamål.

Projektet ordnas i samarbete med ämnet etnologi vid Åbo universitet, ämnet kulturanalys vid Åbo Akademi, Åbo Museicentral och Turun yliopiston Historian, kulttuurin ja taiteiden tutkimuksen arkisto.

Ta kontakt om du vill dela med dig av dina Portsaerfarenheter!

Åbo universitet: Tiina Suopajärvi, tiina.suopajarvi@utu.fi
Åbo Akademi: Niklas Hulden, niklas.hulden@abo.fi

Mera information finns i studiehandboken, https://studiehandboken.abo.fi/sv/kurs/NO00CC13/16456?period=2020-2022

Vardagliga magiska ting

Då man tänker på magiska föremål i populärkulturen som i filmer eller böcker, så ser de ofta ut som helt vanliga ting. Den mäktiga ringen i J.R.R. Tolkiens Sagan om ringen ser ut som en helt vanlig guldring. Harry Potters flygande sopkvast kanske ser lite speciell ut, men oftast är häxornas flygande kvastar såna som man helt väl kunde sopa med.

Samma fenomen är vanligt i folkliga föreställningar från 1800-talets slut och 1900-talets början. Många av föremålen som har används i folkmedicin och för andra magiska handlingar är faktiskt vardagliga verktyg, hushållsredskap, eller personliga föremål. Ibland är de magiska tingen faktiskt ”skräp” som sönderslitna skor, borttappade öskar som man hittar på en strand, små bitar av djurben, rostiga och krokiga järnspikar eller keramikskärvor.

På samma gång så är de här alldagliga tingen inte alls vanliga. En mäktig ring har använts i tre bröllop. En kniv som används i en magisk ritual är smidd av ett gravkors och härdad i människomjölk (eller så berättas det om kniven i alla fall). Det borttappade öskaret har legat i vattnet och blivit genomträngt av sjörådarens magiska kraft. Även en liten bit av ett björnben innehåller björnens makt för att en del representerar helheten. En skärva av en stengodsflaska som har hittats i jorden kunde användas när man botade en hudsjukdom som man trodde hade fastnat från jorden för man skulle ”hämta boten där man fått soten”.

Den här skärvan av en mineralvattenflaska av stengods har man botat bölder med genom att trycka med skärvan på det sjuka stället. Finlands nationalmuseum. Foto av S. Hukantaival.

Det magiska i dessa ting är således en sammansmältning av objekt och subjekt, föremål och människa, det materiella och världsbild. Eller snarare, det magiska tar plats i tillståndet före vi delar upp världen i objekt och subjekt, människa och omgivning.

Sonja Hukantaival
Forskardoktor i Nordisk folkloristik som upptäcker det magiska i vardagen

Läs mer:
S. Hukantaival 2020. Vital scrap. The agency of objects and materials in the Finnish 19th-century world view. Äikäs, T. & Lipkin, S. (red.) Entangled Beliefs and Rituals: Religion in Finland and Sápmi from Stone Age to Contemporary Times (MASF 8). Arkeologiska sällskapet i Finland, Helsingfors: 181–199. http://www.sarks.fi/masf/masf_8/MASF8-8-Hukantaival.pdf

Att fira jaget i tiden

Födelsedagsfirandet kan för många vara en enkel ursäkt att festa. Det är en utsaga som kan tänkas underminera hela frågeställningen angående traditionens historia och varför firandet av åldern upprätthålls ännu idag. Jag tänker dock att även ursäkten att festa kan vara en orsak som återspeglar ett grundläggande behov av att känna sig säker, nöjd och bekväm med den egna tillvaron.

Många traditioner, som bröllopet bland annat, bygger på att något förändras i människors liv. Födelsedagen kanske inte verkar som en stor förändring men det utesluter inte olika förväntningar som årsskiftet för med sig. Medan idén av att dela upp ett liv från år till år naturligtvis är något konstruerat, är det inte konstigt att vi förhåller oss till året som särskilt meningsfullt med tanke på alla andra traditioner som har med året att göra, som nyårsfirandet.

Nyårslöften, verksamhetsår och studieår är exempel på praktiska samt teoretiska sätt att förhålla sig till året och vad som förväntas hända under ett år. Beroende på hur en person förhåller sig till året så kan det påverka vad hen förväntar sig av sig själv. Vad en människa förväntas att åstadkomma under ett år är i överlag en reflektion av hur samhället förhåller sig till året som tidsperiod, vilket i sin tur påverkar hur individen förhåller sig till sig själv.

Varje födelsedag kan innebära nya förväntningar angående vad en person borde ha åstadkommit under en tidsperiod, och det gäller särskilt de jämna födelsedagarna i och med att det är årtionden som uppmärksammas och inte år. Fenomenet att ge särskild uppmärksamhet till jämna födelsedagar i de nordiska länderna verkar ha uppstått i samband med att födelsedagsfirandet blev allt vanligare under 1900-talet. Medan födelsedagsfirandet går att spåra till antikens Rom var det inte en tradition som plockades upp av den katolska kyrkan, vilket är en orsak att namnsdagsfirandet har en längre historia i Sverige liksom i Finland. Traditionen går alltså att spåra till 1600-talet i Sverige, och 1700-talet i Finland.

Orsaken att jag tar upp namnsdagsfirandet i förhållande till födelsedagen är att bägge traditioner började bli vanliga bland allmänheten i Norden under samma tid. Medan reformen av almanackans namnlängd i Sverige under ett tidigt 1900-tal är en nämnvärd faktor (namnlängden innehöll inte vardagliga namn) så tänker jag att människors förhållande till tidsövergång i överlag har förändrats. I dagens samhälle är människor konstant medvetna om tiden, och det är något som alla är mera eller mindre tvungna att vara medvetna om. Vi placerar en särskild vikt på att mäta tid, och att mäta människors samt samhällets prestationer i enlighet av år och decennier.

Med tanke på den utvecklingen är det kanske inte konstigt att födelsedagen idag får mera uppmärksamhet än namnsdagsfirandet. De jämna födelsedagarna får vanligtvis särskild uppmärksamhet och det finns en generell idé om att årtionden måste firas på ett i en högre grad storslaget sätt. Det är tänkbart att det beror på de förväntningar som årtiondet för med sig i och med att mera tid innebär större förväntningar angående bland annat vad en person har åstadkommit.

Akten att uppmärksamma hen som fyller år sker ofta genom ett materiellt innehåll (presenter, tårta bland annat) och det finns en bakomliggande idé att det materiella måste reflektera den uppmärksamhet som personen ifråga ”behöver”. Medan födelsedagstårtan och födelsedagskort är vanliga exempel som ofta framkommer i berättelser angående traditionen, har födelsedagspresenterna en särskild förmåga att representera mängden av uppmärksamhet i ett materiellt format. En större fest innebär flera gäster, och flera gäster innebär mera uppmärksamhet samt mera presenter.

Det är tänkbart att presentutdelningen har blivit en särskild del av födelsedagsfirandet på grund av en vanlig uppfattning: att olika åldrar reflekterar olika behov som borde uppmärksammas. Många frågar sig exempelvis vad en tioåring behöver i jämförelse med en tjugoåring eller trettioåring. Samtidigt finns det en idé att presenterna borde reflektera personlighet så finns det ändå en bakomliggande tanke att personlighet och ålder hör ihop med varandra. Många skiljer exempelvis på vuxna intressen i jämförelse med de intressen som hör till unga-vuxna.

Uppfattningen att åldersskiftet är något speciellt som borde uppmärksammas är i sig något som kan skapa ångest för hen som fyller år. Medan personen ifråga kan förhålla sig till den aktuella ändringen som obetydlig, kan det ändå finnas en känsla av osäkerhet eller rädsla inför framtiden på grund av något som personen förväntas att lämna efter sig: idén av att vara ung i jämförelse med att vara vuxen, eller att vara barn i jämförelse med att vara gammal.

Uppmärksamhet av vänner och familj i samband med tårta och presentutdelning bland annat, kunde uppfattas som olika metoder för att göra övergången lättare: att förankra en känsla av säkerhet inför framtiden. Det är tänkbart att presenter (även kort) har en särskild förmåga att representera närhet till vänner och familj i och med att presenterna, i många fall, är något som ”födelsedagsbarnet” har tillgång till efter festen. Inte för att den personen som fyller år behöver bryta kontakt till gästerna efter festen men nåja… poängen är att symboliska föremål kan bidra till en känsla av säkerhet.

Det betyder inte att traditionen saknar ett problematiskt innehåll även om intentionen, att skapa en känsla av gemensamhet och stöd, är positiv. Ironiskt nog kan traditionen i sig själv vara en grundläggande orsak varför en person upplever ångest från första början. Det beror på att traditionen bidrar till idén om att en övergång sker: en händelse som kräver särskild uppmärksamhet.

Förväntningar angående att arrangera en storslagen fest kan även vara en orsak till ångest för hen som förväntas arrangera festen. Även om vänner och familj inte förväntar sig någon särskild fest kan idén finnas där i bakgrunden: att en födelsedag måste vara tillräckligt stor och att det måste ske i en specifik tidpunkt för att vara lyckad. Den känslan gäller särskilt jämna födelsedagar i och med att det är tänkbart att ett årtionde borde reflektera ett större innehåll. En fyller ju (tillsätt valfri nummer här) enbart en gång i livet.

Personligen gör det mig glad att se hur många väljer att istället uppmärksamma en välgörenhetsfond på sin födelsedag, i samband med att de konstaterar att de inte vill ha presenter. Att uppvakta varandra på ett storslaget och/eller materiellt sätt är inte nödvändigt för att skapa en känsla av gemensamhet. I överlag är det bisarrt hur många presenter som inhandlas varje år till personer som redan lever i ett överflöd, med ingen annan orsak än att det hör till traditionen.

Att föra över uppmärksamheten till något annat än sig själv, som till en välgörenhet, kan även styra över uppmärksamheten från åldern. Många vill inte nödvändigtvis göra åldersskiftet till en stor händelse även om det känns som något en borde göra. Själv har jag inte firat min födelsedag på många år, inte för att jag anser att det är negativt att fira en födelsedag, men för att det för mig känns påtvingat och jobbigt. I somras fyllde jag 30 och medan det var svårt att undvika känslan att jag borde ha uppmärksammat dagen på något sätt, gjorde jag det ändå inte.

Kanske kände jag att uppmärksamhet skapar förväntningar angående åldern: förväntningar angående vad jag borde ha åstadkommit och vad jag borde göra i framtiden. Kanske har jag bara blivit gammal och tråkig, och övertänker saker och ting. Det är också en möjlighet antar jag.

Branko Lampi

Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020
Vidareläsning:
Folk i fest – traditioner i Norden, s. 108–110. Red. Jan-Öjvind Swahn. Höganäs 2000.
Institutet för språk och folkminnen, Fira födelsedag: https://www.isof.se/folkminnen/handelser-i-almanackan/fodelsedagar.html
Institutet för språk och folkminnen, Om tideräkning och almanackor: https://www.isof.se/folkminnen/handelser-i-almanackan/tiderakning-almanackor-och-olika-dagar.html#julianskochgregoriansktiderakning
Institutet för språk och folkminnen, Namnsdagar i Sverige: https://www.isof.se/folkminnen/handelser-i-almanackan/namnsdagar.html

Julfreden

”I morgon, vill Gud, infaller vår Herres och Frälsares nåderika födelsefest”

Julfreden utlyses i Åbo 1965. Bild av V. K. Hietanen, JOKA-arkisto.

Varje julafton, några minuter innan Åbo domkyrka slår 12:00 på dagen, sjungs psalmen 170 Jumala ompi linnamme på Gamla Stortorget. Sången, samt annan musik under evenemanget, leds av flottans musikkår och manskören Laulunystävät. Hundratals människor har samlats på torget och på båda sidorna av Aura å redan i god tid innan middagtid. Flera har med sig något varmt dricka, t.ex. glögg eller kaffe. När klockan slår tolv, framför hornen inledningsfanfaren och läsaren stiger på Brinkkalahusets balkong. Publiken står och hör på då julfreden utlyses. När deklarationen har lästs stämmer publiken i med Vårt land. Publiken börjar lugnt skingras medan musikkåren spelar Björneborgarnas marsch.

Det finländska julfirandet har redan i flera århundranden inneburit begreppet av julfreden och ”utlysningen av julfreden”. Traditionen har sin bakgrund i tiden när kyrkan ännu hade en mer central betydelse i samhället. Idéen att utlysa julfred kommer ifrån Bibeln, från änglarnas uppmaning till fred på jorden på julnatten.

Julfreden var i den gamla nordiska lagstiftningen en bestämmelse av en 20 dagars tidsperiod, från julaftonen till tjugondag Knut. Författningen innehöll flera olika specialtillstånd och regelverk. Handeln och vardagliga arbeten tog slut efter utlysningen och under perioden fick man hårdare bestraffningar av förseelser.

Drottning Kristina, som inte accepterade sekulariseringen som skett i samhället, gav 24.12.1649 ett påbud gällande julfreden. Påbudet innebar, utöver det fördubblade bötesstraffet av fredsbrytning, nya stränga direktiv och varningar inför firandet under jultiden. Anvisningarna inkluderades i en proklamationstext och bland annat förbjöd frossande och superi, väsnande och allt slags oroligt uppförande, varnade för brandfara och i slutet anmodades att allmänt ta vara av goda råd.
Textversionen som man använder idag är från 1827, då den skrevs på nytt efter Åbo brand. Fast utlysningen fortfarande innebär varningar om hårdare bestraffningar under jultiden, har den inte haft juridisk betydelse efter 1889, men utlysningen som evenemang har bevarat sin status i julfirandet.

Förutom i Åbo, utlysas julfreden årligt också bl.a. i Nådendal, Borgå, Björneborg, Raumo, Tammerfors, Tavastehus, Torneå och Nystad. Men i förvarandet av traditionen har Åbo en speciellt viktig ställning. I Åbo har traditionen bibehållit nästan obruten ända från medeltiden. Enda undantag har veterligen skett under stora ofreden 1712–1721, möjligtvis under 1805–1815, under milisstrejken 1917 och 1939 på grund av rädslan för flygbombningar. Året 2020 kommer att bli ett av dessa undantag på grund av COVID-19. Lyckligtvis sänds utlysningen ändå via radion, TV och nätet.

Mina familjemedlemmar efter julfredsutlysningen. Bild av Ofelia Forsman.

Rundradions första julfridsinspelning från Brinkkala sändes på julaftonen år 1935. Första gången var det möjligt att följa med utlysningen av julfreden från var som helst i landet. Utsändningen har sänts varje år efter det utan undantag. Inte ens krigsåren avbröt radiotraditionen, fast själva utlysningsevenemanget inte genomfördes. Från och med 1983 har julfredsutlysningen utsänts via television och sedan 2006 har man även kunnat följa evenemanget på internet.
Sedan 2017 har utlysningen av julfreden i Åbo ingått i Finlands företeckning över immateriellt kulturarv.

Ofelia Forsman
Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Vidareläsning:
Tapani Knuttu, Timo Soikkanen och Tarja Tuulikki Laaksonen. Joulurauha suomen Turusta: Kuninkaanrauhasta ekumeeniseen rauhanvetoomukseen. Keuru: Otava, 2015.

Webbplatser
https://www.turku.fi/vanha-suurtori/alueen-historia/joulurauha
https://evl.fi/ordlista/-/glossary/word/Julfred
https://fi.wikipedia.org/wiki/Joulurauha

Kring julgranen

Många av oss har säkert i en eller annan form varit med om att dekorerat en julgran, men varför är detta någonting vi gör och hur har vi kommit till att julgranen är någonting som finns i de flesta finländska hem?

Julgranen är inte i sig ett lika gammalt fenomen som de flesta kanske föreställer sig, men varierande former av majstångs-liknande dekorationer och gröna kvistar har använts för att fira vintersolståndet som överlappar med den kristna julen. Ceremoniella träd dekorerade med blommor, band och ljus har även varit en etablerad del av många andra religiösa kulturer och träd överlag har haft en central del i många bibliska berättelser. Julgranen i den form vi associerar den med började bland den protestantiska tyska adeln och prästerskapet, som tog i bruk seden i slutet av 1500-talet. Allra först verkar den dock ha varit en del av det kommunala julfirandet i tyska hantverksgillen, vilka ofta tillämpade sig av uråldriga traditioner som denna.

Voutilainen, Erkki 1960. Museovirasto. JOKA-arkisto.

I Finland togs julgranen i bruk först i 1800-talets industrialiserade klassamhälle och den fanns länge bara i överklasshem och speciellt hos prästfamiljer. Traditionen kan i Finland starkt förknippas med bildningsrörelsen och den kristna folkskolan, i och med vilken den spred sig till de andra samhällsklasserna på 1900-talet. Av centralt värde för spridningen av denna tradition var också en fiktiv ritning av Luther och hans familj samlad kring en julgran, publicerad 1873. Den kristna kyrkan använde sig av många olika förklaringar till varför den vintergröna granen kunde användas också i kristna hem och i Finland förklarade man att granen symboliserade Jesu släktträd.

Julgranen dekorerades med ljus först under andra halvan av 1600-talet, inspirerad av en julpyramid av trä, dekorerad med godsaker och levande ljus, vilket traditionellt användes som juldekoration i Tyskland. Julklapparna under trädet baserar sig däremot på en gammal katolsk tradition om att ge presenter vid nyår. Inom protestantismen uppfattades världslig lycka som ett tecken på ett dygdigt kristet liv och kommande frälsning, och därmed passade julklapparna bra in i firandet av Kristi födelse.

Voutilainen, Erkki 1959. Museovirasto. JOKA-arkisto

I och med olika samhälleliga förändringar har även julgranen förändrats och formats, men den har ändå tydligt blivit en central symbol för hela julen. Julgranen har i Finland varit väldigt socialt sammanbindande, bland annat eftersom granen i lågklassfamiljer placerades i fönstret för andra att se, samtidigt som man gick och hälsade på grannar och bekanta för att åskåda deras träd. Förutom detta samlades familjer som inte hade råd med en egen gran ofta för att beundra kyrkans julgran. Utöver detta var granen såklart mest av allt ett objekt för hela familjen att samlas runtomkring och barnen att njuta av, eftersom granen traditionellt dekorerades med godsaker för barnen att äta, någonting som även utvecklades till en form av välgörenhet för fattiga barn.

Granen har också varit en viktig symbol för den enda lediga högtiden arbetarklassen hade, och fastän man inte hade råd med mycket eller stort, har den ändå stått kvar. Ett bra exempel på hur viktig granen varit, är hur man under krigstiden dekorerade julgranar i både hem och vid fronten.
I och med det trånga livet i städer har granen kunnat se ut på ett antal olika sätt, och substitut av metall, textil och fjädrar har kommit till redan tidigt i traditionens historia. Under 60-talet skapades en motrörelse gentemot den materialistiska julen och då kunde julgranen istället bestå av till exempel en bukett eller blåbärsris. Idag är däremot julgranens ekologiska hållbarhet en central fråga, då ett antal variationer av plast och textilgranar blivit allt vanligare, och man blivit allt mer medveten om hur många odlade julgranar som brukas.

Bild av Aia Hägglund, 2003.

Julgranstraditionen har alltså sett många olika tidsperioder och former, men traditionen har oberoende av detta levt kvar och man kan vid det här skedet med relativ säkerhet säga att julgranen har kommit för att stanna.

Aia Hägglund
Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Ytterligare läsning:
Karlsson, Simon (2018) ”Plastgran, äkta vara eller ingen gran alls? Så grön är din julgran”. Svenska Yle. https://svenska.yle.fi/artikel/2018/12/19/plastgran-akta-vara-eller-ingen-gran-alls-sa-gron-ar-din-julgran
Koivisto, Kaisa; Nyman, Hannele & Saloniemi, Marjo-Riitta (2009) Joulupuu on rakennettu- suomalaisen joulukuusen tarina. Tammi.
Stenberg-Gustafsson, Nanna (2018) ”Glitter, ljus och bjällerklang – julen är vår viktigaste högtid”. Svenska Yle. https://svenska.yle.fi/artikel/2018/12/15/glitter-ljus-och-bjallerklang-julen-ar-var-viktigaste-hogtid
Wall, Tora (2011) ”Träd med djupa rötter” i Fataburen – Nordiska museets och skansens årsbok 2011, s. 223–249. Nordiska museets förlag.